Iphigeneia i Aulis - 2

Till trassel det andra är.
Jag sådant för brudsäng min,
Skön Kypris, mig undanber.
Förunna af fägring åt mig
Lagom, gif kyska begär! 555
Låt mig njuta af kär-
leken, skild från dess öfverdrift!
De dödliges lynne ej likadant är, _Motstr._ 1.
Sed liknar ej sed; med denrät-
te är lyckan säker alltid. 560
Uppfostran och vårdad tukt
Kraftfullt föra till dygd;
Ty, att blygas är vishet,
Och ljuflig förtjusning bereds,
Då med besinning man inser 565
Det rätta, der ryktet bringar
Ovanskelig ära åt menskolif.
Stort är, att efter dygden sträfva,
Hos qvinnan, genom stilla kärlek;
Hos mannen annorlunda deremot 570
Ett inneboende och mångutbil-
dadt skick ger staten mera glans.
Du kom, o Paris, från ort, der du _Stroph._ 2
Som herde vardt fostrad upp
Hos mjella kalfvar på Idas berg, 575
Der du fremmande toner, på Phrygisk flöjt,
Efter Olympos', den fordne mästarns,
Exempel, lockade fram.
Jufversköna betade korna, _Motstr._ 2
När gudinnornas dom dig förestod, 580
Som till Hellas kallade dig
Framför de elfenfogade palat-
sen, der du äfven i Helenas
Motblickande ögonklot
Inskickade kärlek, 585
Och sjelf af kärlek hänfördes. _Epod._
Derför split och örlig Hellas förde jemte svärd och skepp.
Till Troias konungaborg,
O ve!
Stor de stores lycka är. 590
Sen i kongens dotter nu,
Förstinnan Iphigeneia,
Samt Tyndareus', Klytaimnestra,
Hur från de stora ledande sin ätt,
Oändlig lycka de uppnått! 595
De mäktige gudar bringa sällhetens lott
Åt osalige menniskornas slägt,
[Här stannom, Khalkis' döttrar och fosterbarn,
Och drottningen hjelpom ur vagnen ned, --
Att hon ej faller, och stöter sig, -- 600
Glädtigt med händer och hjertlig vård,
Att ej, nykommen, hon skrämmer sig,
Agamemnons ärade dotter!
Ej oro, ej heller förskräckelse
Hos de Argeiska. 605
Väninnor, väninnor, vi väcka må!]
KLYTAIMNESTRA.
Vi räkne detta oss till lyckligt förebud,
Påpassligheten och den varma helsningen;
Och hopp jag hyser derför, att till godt förbund
Jag brud medbringar. Derför nu ur vagnarna 610
Utstyrseln bären, som åt flickan jag har med,
Och bringen allt rätt omsorgsfullt i vårt gemak!
Men du, miu dotter, lemna vagn och fålar strax.
Och stig med tjusande och späda foten ut.
Och J, småjungfrur, henne uti armarna 615
Mottagen och ur vagnen beledsagen hän!
Mig äfven någon låne stödet af sin hand,
Pådet jag sitsen här må kunna lemna väl!
Och framför redet ställen eder, somlige;
Ty obevekligt skrämmande är hästens blick. 620
Och denne gosse, konung Agamemnons son,
Orestes, tagen mot, mitt lilla stackars barn.
Du sofver, trött af raska åkningen, mitt guld?
I lycklig stund, till systers brudsång vakna upp,
Ty sjelf af ädel börd, du svåger blifva skall 625
Jemväl åt tapper man, Thetis' gudlike son.
Kom, dotter, kom och sätt dig vackert vid min fot,
Hos moder din, Iphigeneia, och mig gör
Bland dessa fremlingar afundsamt lyckelig,
Och helsa äfven fader din, som nalkas oss! 630
O du, min högsta vördnad, Agamemnon drott,
Vi kommit, icke ohörsammande ditt bud.
IPHIGENEIA.
O moder, strax jag springer fram -- blif icke ond! --
Och sluta vill mitt bröst intill min faders bröst.
Jag längtar, fader, till din barm, framspringande, 635
Att efter många dars förlopp, mig trycka få.
Ty jag din anblick saknar. O, blif icke ond!
KLYTAIMNESTRA.
Gör, dotter, som du vill; städs var du faderkär
Mer än de andra barn, som jag till verlden bar.
IPHIGENEIA.
Min far, hur gerna jag dig ändtlig återser! 640
AGAMEMNON.
Och far din dig; det har du lika sagt för två.
IPHIGENEIA.
Hell dig! haf tack, att hit du låtit hämta mig!
AGAMEMNON.
Jag vet ej, hvad jag svara må dertill, mitt barn.
IPHIGENEIA.
O ve!
Du skådar mig ej lugnt, som du så gerna ser.
AGAMEMNON.
_Bekymmer många har en kong och höfvitsman_. 645
IPHIGENEIA.
Dröj nu hos mig, och vänd dig till bekymren ej!
AGAMEMNON.
Hos dig ju endast är jag nu, ej annorstäds.
IPHIGENEIA.
Sänk ögonbrynet, och mig skänk en vänlig blick!
AGAMEMNON.
Se, åt din anblick glad jag är, så glad, mitt barn!
IPHIGENEIA.
Och tårar gjuter, du ur ögonen likväl? 650
AGAMEMNON.
Oss varder lång frånvarelsen, som förestår.
IPHIGENEIA.
Jag vet ej, hvad du säger, vet ej, bäste far.
AGAMEMNON.
Klokt är ditt tal, och väcker min medömkan mer.
IPHIGENEIA.
Oklokt jag tala vill, blott jag kan fägna dig.
AGAMEMNON.
O ve, ej tiga gitter jag, men prisar dig. 655
IPHIGENEIA.
Blif, fader, du här hemma qvar hos dina barn!
AGAMEMNON.
Jag ville väl; då jag ej kan, det grämer mig.
IPHIGENEIA.
Må alla spjut forgås, och Menelaos' harm!
AGAMEMNON.
Förut skall, hvad min ofärd gjort, ock andras bli.
IPHIGENEIA.
Hur mjcken tid du borta dröjt i Aulis' hamn! 660
AGAMEMNON.
Mig hindrar något, att affärda härn, ännu.
IPHIGENEIA.
Hvar säger man de Phryger bo, min bäste far?
AGAMEMNON.
Der Paris aldrig, son till Priamos, bordt bo.
IPHIGENEIA.
Du reser då långt bort, min far, och lemnar mig?
AGAMEMNON.
Dig, dotter, samma förestår, som fader din. 665
IPHIGENEIA.
O ve!
Ack, om för oss det ginge an, att jag far med.
AGAMEMNON.
Du ock skall resa dit, der du din fader minns.
IPHIGENEIA.
Skall jag med modren, eller ensam, segla hän?
AGAMEMNON.
Helt ensam, ifrån fader skild, och ifrån mor.
IPHIGENEIA.
Du vill väl icke flytta mig till annat hem? 670
AGAMEMNON.
Tyst -- tyst! den saken icke flickor veta må.
IPHIGENEIA.
Från Phryger hasta, när du allt bestyrt, min far!
AGAMEMNON.
Ett offer offra dessförinnan bör jag här.
IPHIGENEIA.
Vid offer bör man ta i akt hvad heligt är.
AGAMEMNON.
Det får du se; ty du vid vigvattnet skall stå. 675
IPHIGENEIA.
Kring altaret vi skole khorer ställa, far?
AGAMEMNON.
Mer afuudsvärd än jag är du, som intet vet.
Gå in i salen, för att ses af flickorna,
Se'n du mig gett en bitter kyss, samt handslag med,
Du, som sålänge nödgas bo från fader skild! 680
Ack fagra bröst, och kinder, o, du blonda hår,
Hur tung för eder vorden är de Phrygers stad,
Samt Helena!... Jag slutar här; en brådskad dagg
Ur ögonen mig qväljer, då jag nalkas dig.
Träd i gemaket! Dig om ursäkt beder jag, 685
O Ledas dotter, om jag är förmycket rörd,
När till Akhilleus jag min dotter gifter bort:
Ett lyckosamt parti, som sårar mellertid
Föräldrarna, enär till annor hus en far,
Som mycket lidit, nu sin dotter lemnar ut. 690
KLYTAIMNESTRA.
Så oklok är ej jag; och var du viss derom,
Att jag hörsammar, utan dina lärdomar,
När jag, vid bröllopssånger, följer dotter ut;
Men landets sed med hennes ålder stämmer in.
Hans namn jag vet, åt hvilken du vår dotter loft; 695
Nu vill jag veta, af hvad slägt och land han är.
AGAMEMNON.
Aigino dotter var till fadren Asopos.
KLYTAIMNESTRA.
Och henne äktade en dödlig, eller gud?
AGAMEMNON.
Zeus sjelf, och födde Aiakos, Oinonas drott.
KLYTAIMNESTRA.
Ho var den son, som ärfde Aiakos' palats? 700
AGAMEMNON.
Det Peleus var, och Peleus Nereus' dotter fick.
KLYTAIMNESTRA.
Gaf guden, eller tog han emot gudars råd?
AGAMEMNON.
Zeus talman var, och fadren sjelf biföll dertill.
KLYTAIMNESTRA.
Hvar höll han bröllop? monne i hafssvallningen?
AGAMEMNON.
Der Kheiron uppå Pelions helga höjder bor. 705
KLYTAIMNESTRA.
Der kertaureiska slägtet sägs sin bostad ha?
AGAMEMNON.
Der firade drott Peleus' bröllop gudarne.
KLYTAIMNESTRA.
Thetis har fostrat, eller fadren, Akhilleus?
AGAMEMNON.
Kheiron, att han ej skulle lära dårars sed.
KLYTAIMNESTRA.
Ack!
Vis fostraren; men han, som gaf, än visare. 710
AGAMEMNON.
En sådan man nu blifva skall ditt barns gemål.
KLYTAIMNESTRA.
Ej tadelvärd; men hvar i Hellas finns hans stad?
AGAMEMNON.
I Phthias bygder, vid Apidanos flodens strand.
KLYTAIMNESTRA.
Dit skall han då min unga jungfru föra hän?
AGAMEMNON.
Detder skall bli hans sak, enär han flickan fått. 715
KLYTAIMNESTRA.
Dem önskas lycka. Men hvad dag sker bröllopet?
AGAMEMNON.
När månens lyckosama krets i fyllet står.
KLYTAIMNESTRA.
Har väl förlofningsoffret re'n gudinnan fått?
AGAMEMNON.
Det reder jag, och är med saken sysselsatt.
KLYTAIMNESTRA.
Och sedan vill du gifva bröllopsmåltiden? 720
AGAMEMNON.
Först offret offra, som jag bör, åt gudarna.
KLYTAIMNESTRA.
Hvar skole vi ge qvinnorna ett festgelag?
AGAMEMNON.
Här invid de Argeiers aktergranna skepp.
KLYTAIMNESTRA.
Bra, och nödvändigt; men bidrag ock du dertill!
AGAMEMNON.
Vet du, o qvinna, hvad som göras bör? lyd mig! 725
KLYTAIMNESTRA.
Hvad vore det? -- att dig hörsamma är jag vand.
AGAMEMNON.
Vi äre äfven der, hvarest brudgumen är.
KLYTAIMNESTRA.
J, utan modren gören hvad jag göra bör?
AGAMEMNON.
Med Danaïders hjelp bortgifte dottren vi.
KLYTAIMNESTRA.
Men jag, hvar bör jag vistas då emellertid? 730
AGAMEMNON.
Res du till Argos, och tag vård om flickorna!
KLYTAIMNESTRA.
Min dotter lemnande? och hvem bär facklan då?
AGAMEMNON.
Jag sjelf har ljuset, såsom vid ett bröllop höfs.
KLYTAIMNESTRA.
Så är ej seden; men du ringa aktar det.
AGAMEMNON.
Dig passar ej, att vistas här i härens stoj. 735
KLYTAIMNESTRA.
Det passar, att en mor bortgifter dotter sin.
AGAMEMNON.
Och att ej flickor ensame i gården bo.
KLYTAIMNESTRA.
I säkra jungfruburen väl bevakas de.
AGAMEMNON.
Mig lyd!
KLYTAIMNESTRA.
Nej, vid argeiska gudadrottningen!
Gå du, och handla utomhus; jag inomhus 740
Bestyr om det, som kommer unga brudar till.
AGAMEMNON.
Ve mig, som fruktlöst kom, bedragen i mitt hopp,
Att fjerran sända från min åsyn min gemål!
Jag smider ränker, och emot de käraste
Uttänker knep, besegrad öfverallt likväl. 745
Med fågelsiarn Kalkhas jag emellertid
Om hvad är guden kärt, och mig ej lyckosamt
Vill gå, att undersöka nu, os Hellas' qval.
_Den vite mannen i sin gård besitta bör
God och rättskaffens maka, eller ogift bli_. 750
KHOREN.
Komma till Simoeis, och _Stroph._
Silfverhvirflarna skall
Helleners samtlige här,
Både med sköldar och med skepp, 755
Till Ilios, och till Troias
Phoibeiska bygder,
Der om Kassandra jag hört har,
Att hon slänger de blonda flätor kring,
Med lagrens friskgrönskande krans
Smyckad, hvar gång desa guds 760
Orakelfläktning förspörjs.
Stå skola på Pergamos borg, _Motstr._
Och Troias murar omkring
Troer, då kopparsköldad Ares
På sjön, och uti skönstammiga skepp 765
Sig närmar med rodd
Simuntiska flodens bädd,
För att de i ethern boende, två
Dioskurers syster, Helena,
Bringa ur Priamos' borg, 770
Till Hellas' jord, medelst Akhaiers
Lansmödande sköldar och kastspjut.
Men Pergamos, Phrygers stad, _Epod._
Samt stenmurade tornen han
Kringskansar med blodig strid, 775
Afmejade hufvun i mängd
Släpande genom Troias stad,
Som han igrund förstör;
Månggråtiga flickorna gör han,
Samt Priamos' maka jemväl. 780
Men Helena, dottren af Zeus,
Månggråtig, skall lära sig inse,
Att sin make hon svikit. Ej mig,
Ej heller mine barns barn, 785
Den tanke må falla in,
Hvilken månggyllene
Lydinnor, och Phrygers gemåler
Kasta vid väfstoln fram,
Till hvarandra ordande så: 790
Ho vill skönflätiga håret mig,
Att till ömkelig bågsträng snos,
För härjad fosterbygd, afhösta nu?
Din skulden är, långhalsige svanens dotter;
Om sann är sägen, 795
Att Leda sig hängaf
Åt vingade fågeln, då
Zeus bytte sin gudagestalt;
Eller om ock, på Pieriska blad,
Dikten till menskorna slikt
Eljes burit och obetänkt. 800
AKHILLEUS.
Hvar är Akhaiernes härförare, monn tro?
Hvem säga vill bland tjenarne, att Peleus' son,
Akhilleus, söker honom uti portarna?
Med lika lott vi dröje ej vid Euripus;
Ty andre bland oss, frie än från äktenskap, 805
Och lemnande derhemma toma boningar,
På strändren sitta; andre redan make ha,
Och barn: så våldsam kärlek Hellas öfverkom
Till detta härtåg, icke utan gudars råd.
Jag derför tolka måste min rättvisa sak; 810
Men för sig sjelf en annan orde, om han vill.
Ty lemnande Pharsalos' jord och far Peleus,
Jag bidar här, vid mager fläkt från Euripus,
Och hejdar Myrmidonerna, som tränga på,
Samt säga städs: Akhilleus, o, hvi dröje vi? 815
Hur länge bör vår väg till Ilios mätas än?
Gör hvad du gör, och hvarom ej, för hären hem,
Och bida ej Atreidens dröjsmål längre ut!
KLYTAIMNESTRA.
O son utaf Nereiden, hörande ditt tal
Derinnifrån, framför min boning träder jag. 820
AKHILLEUS.
Ack, höga blygsamhet! hvem tro den qvinnan är,
Som framfor mig jag skådar, dejlig till gestalt?
KLYTAIMNESTRA.
Ej under, att du mig ej känner, som förut
Du aldrig sett, och din försynthet prisar jag.
AKHILLEUS.
Ho är du, och hvi kom till Danaïders här 825
Du, qvinna, hit bland män, med sköld beväpnade?
KLYTAIMNESTRA.
Jag Ledas dotter nämns, och Klytaimnestra är
Mitt namn, och min gemål är Agamemnon drott.
AKHILLEUS.
Ikorthet bra du lemnat svar på hufvudsak.
Mig skamligt är, att vexla ord med qvinnorna. 830
KLYTAIMNESTRA.
Blif qvar! hvi rymmer du? och foga hand i hand
Med mig, till lycklig början af ett giftermål!
AKHILLEUS.
Hvad säger du? jag hand med dig? jag aktar mer
Agamemnon, än att komma vid hvad mig ej höfs.
KLYTAIMNESTRA.
Visst höfves det, emedan du min dotter dock 835
Skall äkta, du Nereidens, hafsgudinnans, son.
AKHILLEUS.
Hvad bröllop, qvinna, menar du? jag blir helt stum
Blott du ej stemplande hopsmider sådant tal?
KLYTAIMNESTRA.
Hos alla medföddt är, att vörda vännerna,
De nya, när de skåda dem, i friarvärf. 840
AKHILLEUS.
Jag till din dotter, qvinna, aldrig friade,
Ej heller ha Atreider talt om giftermål.
KLYTAIMNESTRA.
Hvad är dethär? nu åter öfver mina ord
Du undre; ty ditt tal för mig är underbart.
AKHILLEUS.
Så gissa då; att gissa oss gemensamt är; 845
Ty ingendera ljuge vi dock troligtvis.
KLYTAIMNESTRA.
Går detta ej förlångt? Jag stiftar äktenskap,
Som, tycks det, icke finnes till: jag blygs derför.
AKHILLEUS.
Kanhända har man drifvit gäck med mig och dig.
Men slå ur hågen sådantder, och bry ej om! 850
KLYTAIMNESTRA.
Farväl! Ty aldrig mera möter jag din blick,
Jag, ljugarinna, som har lidit oförskyldt.
AKHILLEUS.
Dig lemnas samma svar af mig; nu din gemål
Jag går att söka inne i palatset strax.
GUBBEN.
Fremling, Aiakos' ättling, bida, att jag språka får med dig! 855
Dig, gudinnans son, jag menar, och dig, Ledas dotter, med.
AKHILLEUS.
Hvem ur öppna dörren ropar? huru rädd han ropar oss!
GUBBEN.
Tjenare; dermed ej prunkar jag; ej ödet det medger.
AKHILLEUS.
Hvilkens? min ej; Agamemnon har jag ej att skaffa med.
GUBBEN.
Hennes, som står der, en gåfva af dess fader Tyndareus. 860
AKHILLEUS.
Se, jag stannar; låt nu höra, hvarför du mig ropar an.
GUBBEN.
Stån J begge helt allena framför dessa portar nu?
AKHILLEUS.
Tala! ensame vi äre; och ur kongahuset träd!
GUBBEN.
Slump, och du, min goda vilja, rädda dessa som jag vill!
AKHILLEUS.
Detta tal åt framtid syftar, och farhåga innebär. 865
KLYTAIMNESTRA.
Vid ditt handslag, bida icke, om du något säga vill!
GUBBEN.
Vet du, hvem jag är, och huru god mot dig och dina barn?
KLYTAIMNESTRA.
Jo, jag vet, att du är gammal tjenare uti mitt hus.
GUBBEN.
Samt, att mig, bland brudegåfvor, mottog Agamemnon drott.
KLYTAIMNESTRA.
Du med mig till Argos lände, och var alltid sedan min. 870
GUBBEN.
Ja, och emot dig välvillig, mindre mot din man jag är.
KLYTAIMNESTRA.
Låt då nu omsider veta, hvad du har, att säga oss.
GUBBEN.
Med sin egen hand din dotter ärnar fadren slå ihjäl.
KLYTAIMNESTRA.
Huru? sådant tal jag afskyr; gubbe, du från vettet är.
GUBBEN.
Med sitt svärd den arma flickans hvita hals afhugger han! 875
KLYTAIMNESTRA.
Ve mig, arma! är min make vorden så vansinnig nu?
GUBBEN.
Ganska klok, men mot din dotter, och mot dig han vrångsinnt är.
KLYTAIMNESTRA.
På hvad skäl? ho är den niding, som har intalt honom slikt?
GUBBEN.
Ett orakel, säger Kalkhas, att krigshären sluppe hän.
KLYTAIMNESTRA.
Hvart? -- Jag arma, och den arma, som dess fader dräpa vill! 880
GUBBEN.
Hän till Troia. Menelaos återfår så Helena.
KLYTAIMNESTRA.
Så af vår Iphigeneia Helenas hemfärd beror?
GUBBEN.
Allt du vet: din dotter ärnar fadren offra Artemis.
KLYTAIMNESTRA.
Hvad var menadt med det bröllop, som mig förde hemifrån.
GUBBEN.
Att du skulle bringa gladlig dottren, som Akhilleus' brud. 885
KLYTAIMNESTRA.
O min dotter, till din ofärd du har kommit, och din mor.
GUBBEN.
Jemmerligt J liden båda: djerft var Agamemnons dåd.
KLYTAIMNESTRA.
Jag förgås, jag arma; ögat gömmer icke tåren mer.
GUBBEN.
Derest bittert är att gråta, när man mister sina barn.
KLYTAIMNESTRA.
Du o, gubbe, säg dock, hvadan du allt detta vet och hört? 890
GUBBEN.
Jag ett bref dig skulle bringa till det förra, som han skref.
KLYTAIMNESTRA.
Bjöd deri han, eller nekte, föra dottren hit till död?
GUBBEN.
Icke bringa; ty din make var då vid sitt fulla vett.
KLYTAIMNESTRA.
Då du hade brefvet, hvarför gaf du det då icke mig?
GUBBEN.
Menelaos tog det från mig. Han är dessa fasors skuld. 895
KLYTAIMNESTRA.
Ättling af Nereiden, Peleus' son, förstår du saken nu?
AKHILLEUS.
Jag har hört, hur du är osäll, och det tager jag ej lätt.
KLYTAIMNESTRA.
Dotter min de ärna dräpa, med ditt bröllop i försåt.
AKHILLEUS.
På din make jag förargas, och så enkelt det ej tar.
KLYTAIMNESTRA.
Jag ej derföre bör blygas, att knäböja vid din fot, 900
Dödlig för den gudaborne; ty på hvad högmodas jag?
Mera bör för hvem jag göra, än för egen dotter min?
Ack, gudinnas son, beskärma mig uti olyckans stund!
Värna henne, som din maka nämdes, fruktlöst; men ändock
Kransande jag förde henne, för att blifva din gemål, 905
Som jag nu, att slagtas, följer. Dig till nesa lända skall,
Värnar du ej henne; anskönt ej i äktenskap förent,
Hette du den arma jungfruns hulde make mellertid.
Vid ditt skägg, och vid ditt handslag, vid din mor jag manar dig;
Ty ditt namn mig gjort olycklig, som mig äfven rädda bör; 910
Annat altare ej eger jag, att fly till, än ditt knä.
Ingen vän mig nära bidar; Agamemnon har du hört,
Huru rå han är och vågsam; qvinna, som du skådar, kom
Jag till härn af tygellösa, och till brott forvägna män,
Dock rättskaffens, när de vilja. Om du vågar sträcka hand, 915
Mig till bistånd, är jag räddad; eljes jag förlorad är.
KHOREN.
_Föräldrakänslan mäktig är, och kärleksvarm,
Och egna barn försvarar hvar med mund och arm._
AKHILLEUS.
Mitt stolta sinne lyftar sig mot högre rymd,
Men vet ändock, att smärtas i olyckorna, 920
Och lagom fröjdas, då när vinden blåser god.
Ty välbetankte äro slike dödlige,
Att, med besinning, lefva hela lifvet rätt.
_Ibland är ljuft, att ej förmycket vara klok,
Ibland är gagneligt, att ega visheten_. 925
Jag, fostrad upp uti försyntaste mans hus,
I Kheirons, har mig lärt de enkla tankesätt
Atreiderna, om de oss föra riktigt an,
Jag lyda vill; om icke rätt, ej lyder jag.
Men der i Troia, städse min sjelfständighet 930
Bevisande, jag tjenar Ares hvad jag kan.
Och dig, som grymt af dina aldrakärsta led,
Så mycket som uträttas får af ynglingen,
Med mitt medlidande jag hjelpsamt värna vill.
Ej nånsin skall din dotter dräpas af sin far, 935
Se'n mig hon lofvats; ty i sina snaror ej
Din make någonsin skall snärja min person;
Förty mitt namn, om ock han icke höjde svärd,
Din dotter dräpa skall, och orsak är dertill
Din make. Ren är icke mera min person; 940
Om genom mig förstöres och mitt giftermål
Den ungmö, som odrägeligt och mycket led,
Misshandlad så förvåningsvärdt och oförskyldt
Jag vore bland Argeier aldrasämste man,
Samt intet värd, och Menelaos kärnekarl, 945
Jag vore icke Peleus' son, men nidingens,
Ifall mitt namn ett mordskäl blir åt din gemål
Vid den uti hafsböljorna uppfostrade
Nereus, gudinnan Thetis', far, och min morfar,
Skall ej sin dotter komma vid Agamemnon drott, 950
Nej, icke dess lillfinger ens, ej mantelfåll,
Ty eljes Sipylos, barbarers gränsort, hete stad,
Der desse höfvitsmän sin härkomst begge ha,
Och Phthias namn ej mer må spörjas någonstäds.
Men med vigvatten bittert börja skall och mjöl 955
Spåmannen Kalkhas. _Hvad monntro en spåman är?
Den litet sannt, men mycket lögner talar ut
Påmåfå; och när det ej träffar går sin kos_.
Ej tusen flickor, för att sig en make få,
Min hand och bädd begära, såsom blifvit sagdt; 960
Men mig med öfvermod bemött Agamemnon drott.
Sjelf hade han begära bordt mitt namn af mig,
Att dottren locka; men om Klytaimnestra helst
Jag öfvertalt, att gifva dottren åt en man,
Jag henne skänkt Hellenerna, ifall deraf 965
Berodde färden hän till Ilios. Jag icke nekt,
Att, från min sida, understödja allmänt väl.
Nu är jag intet: _af härföraren beror
Så lätt, att handla, och att icke handla rätt_.
Snart vet mitt svärd, som, förrän jag mot Phrygerna 970
Uttågar, jag befukta vill med mord och blod,
Om dotter din mig någon här fråntaga skall.
Var derför lugn: en väldig gud för dig jag här
Uppträdt, ännu ej gud, men likväl framdeles.
KHOREN.
Hvad dig är värdigt, Peleus' son, du ordat nu, 975
Samt hafsgudinnan, vörnadsvärda moder din.
KLYTAIMNESTRA.
Ack!
Hur skall jag prisa dig med ord, förmycket ej,
Och ej förlitet, att din ynnest ej förspills?
Rättskaffens männer, som berömmas, på visst sätt 980
Berömmarn hata, om han nyttjar öfverdrift.
Ock blyges jag, att komma fram med jemmerord,
Då jag är sjuk, men du från mina krämpor fri.
Ett svepskäl har, ehuru han från fjerran är,
En redlig man, att hjelpa de olyckliga. 985
Förbarma dig! ty jemmerligt jag lidit har,
Som trodde först, att du min svärson skulle bli,
Och hyste dårligt hopp; nu kunde ganska lätt
Min dräpta dotter för din framtids giftermål
Jertecken blifva, som du bör dig akta för.
Men väl du början talade, och slutet väl; 990
Ty blott du endast vill, så blir min dotter frelst.
Bör hon, bönfallande, omfatta dina knän?
Det ojungfruligt vore; men om dig så syns,
Hon med otvunget öga blygsam komma skall;
Kanske, fastän hon borta är, jag vinner det? 995
AKHILLEUS.
Hon stanne inne; ty det sker af blygsamhet.
KLYTAIMNESTRA.
Så mycket möjligt är, hon bör sig blygt bete.
AKHILLEUS.
Du hvarken bör din dotter bringa för min
Ej heller vi blottställa oss för dårlig skymf:
_Ty talrik krigshär, ifrån hembekymmer fri, 1000
Plär älska slema samtal och vanhedrande_
Bönfallande, J kommen dock till samma mål,
Som om du icke alls bönföll; min hufvudsak
Är, att ifrån olyckorna aflägsna er.
När ett du hört, vet, att jag icke ljuga skall: 1005
Ty om jag ljuger, och bedrägligt sviker er,
Då må jag dö, men icke, om jag räddar mön.
KLYTAIMNESTRA.
Dig ske allt godt, som lisar de olyckliga!
AKHILLEUS.
Så hör då nu, att saken sig anordne väl!
KLYTAIMNESTRA.
Hvi säger du mig detta? dig jag lyda bör. 1010
AKHILLEUS.
Intal om fadren, att han bättre tankar får.
KLYTAIMNESTRA.
Han elak är, och fruktar hären särdeles.
AKHILLEUS.
Men skäl emellertid ju öfvervinna skäl.
KLYTAIMNESTRA.
Mitt hopp är iskallt; säg dock, hvad jag göra bör!
AKHILLEUS.
Bed bonom först, att icke döda dotter sin; 1015
Men om han sätter sig emot, kom då till mig!
Ty om han dig tillviljes gör, behöfs ej min
Bemedling alls, och räddningen är genast gjord;
Men jag skall vara bättre stämd emot en vän.
Ej heller hären mig skall förebrå, om jag 1020
Med skäl uträttar saken heldre än med våld.
Är detta väl bestyrdt; det fröjdar vännerna,
och dig, fastän det utan all min åtgärd sker.
KLYTAIMNESTRA.
Klokt är ditt tal. Här måste göras, som du vill.
Men om jag ej uträtta kan hvad jag begär, 1025
Hvar skall jag åter råka dig? hvart stackare
Väl gå, att söka upp den hand, som hjelper mig?
AKHILLEUS.
Vi äre dine väktare, der det behöfs,
Så att dig ingen varsnar, när du uppskrämd går
Igenom krigshärn; ej du bringe fadrens hus 1030
Påskam; ty Tyndareus förtjente sannerlig
Ej elakt rykte; stor han är bland Hellas' folk.
KLYTAIMNESTRA.
Rätt så! gå du förut; jag måste lyda dig,
Om gudar finnas, skall rättrådig man, som du,
Upphinna målet; hvarom ej, hvi äflas då? 1035
KHOREN.
Hvad bröllopsqväde ur Libysk flöjt, _Stropk._
Samt från dansälskelig Kithara,
Och utur rörfogade Syrin-
ger uppstämde sitt ljud,
När på Pelions berg skönflätige 1040
Pierider, vid gudarnes måltid,
Med guldsandulade foten,
Stampande takt mot mark,
Till Peleus' bröllop kommo,
Med melodiska toner Thetis och Aiakidas, 1045
På Keutaurers berg låfsjungande,
Uti Peliadiske landen!
Men Dardanidas, för Zeus'
Läger en ljuf klenod, 1050
I kraterers gyllene skålar