Iphigeneia i Aulis - 1

IPHIGENEIA I AULIS
Af
Euripides

Öfversatt och I Disputationer utgifven
Axel Gabriel Sjöström


Helsingfors,
hos J.C. Frenckell & Son,
1846.



IPHIGENEIA I AULIS

PERSONERNE.
AGAMEMNON.
GUBBEN.
KHOREN.MENELAOS.
KLYTAIMNESTRA.
IPHIENEIA.
AKHILLEUS.
SÄNDEBUDET.

AGAMEMNON.
O gubbe, utur denna boningen
Träd ut!
GUBBEN.
Jag träder. Hvad är ditt bestyr,
Agamemnon, drott?
AGAMEMNON.
Hör hit!
GUBBEN.
Jag har brådt.
Ty mig sömnlös är ålderdomen,
Och i ögonen skarp är blicken. 5
AGAMEMNON.
Ho är stjernan, som seglar deruppe?
GUBBEN.
Seirios, nära den sjubanige
Pleias, strålar på hvalfvet midt.
AGAMEMNON.
Ej minsta kny af fåglar hörs,
Ej heller ur sjön, och vindarne tyst 10
Här öfver Euripos sig laggt.
GUBBEN.
Hvi skyndar du dig ur tältet nu,
Agamemnon, drott?
Ännu härstädes är lugn i Aulis,
Och orubbade murarnes vakter stå. 15
Följ mig ditin!
AGAMEMNON.
Jag dig afundas, gubbe,
Afundas hvarje dödlig, som ett sorglöst lif
Okänd tillryggalägga och oberömd;
De stora herrar ej afundas jag.
GUBBEN.
Dock _lifvets ära är i storheten_. 20
AGAMEMNON.
Men sådan ära ganska vansklig är,
[Och ärelustan]
Väl ljuf, men skadelig för egaren.
Än gudarnes bud, ej tagne i akt,
Föröda ett lif; än menniskors 25
Meningar många
Och vrånga det pläga förbittra.
GUBBEN.
Ej gillar jag slikt tanksätt hos en högsatt man,
Ej till allt det goda har dig fostrat upp,
Agamemnon, Atreus. 30
Du glädje och sorg erfara bör;
Ty en dödlig är du. Änskönt du ej vill,
Blir sådan gudarnes vilja likväl.
Du har åt dig upptändt facklans ljus,
Och skrifver ett bref, 35
Just det, som i handen du bär ännu,
Samt stryker hvarenda bokstaf ut,
Förseglar, och bryter upp igen;
Du kastar din fackla på marken, och gjuter
Ömniga tårar. Men allt 40
Hvad bakvändt är utföll på din lott,
Förutom att rasa. Hvad går åt, hvad går åt dig?
Hvad är åfärde, åfärde med dig, min kong?
O, välan, meddela du saken nu oss!
Du kan tala till god och redelig man; 45
Ty åt din gemål mig fordom Tyndareus
Sände som hemgift,
Och brudledsagare täcktes.
AGAMEMNON.
Åt Leda, Thestios' dotter, föddes flickor tre,
Phoibe, och Klytaimnestra, som blef min gemål, 50
Samt Helena, till hvilken kommo, giljande,
De mest ansedde ynglingar från Hellas' land.
Men svåra hotelser och ömsesidig död
Förspordes från enhvar, som skulle korgen få.
För fadren Tyndarens betänklig saken var, 55
Att dottren ge, och icke ge, och huru bäst
Han toge ödet. Nu han detta infall fick,
Att svärja borde friarne, och handslag ge
Hvaran inbördes, samt, med bränneoffringar,
Ingå förbund, och heligt sig förpligta så, 60
Att den, hvars maka blefve ungmön Tyndaris,
Gemensamt bistå, om man henne röfvade
Ifrån sitt hem, och drefve mannen ur dess bädd,
Bekriga röfvarn, och hans stad med vapenmakt
Förstöra, om den var barbarisk, om hellensk. 65
Men när de svurit alle, rådligt Tyndareus,
Den gamle, friarna med fyndighet besvek,
Tillåtande sin dotter vilja en bland dem,
Till hvilken förde Aphrodites ljufva flägt.
Hon valde då; -- o, att han aldrig tagit mot! 70
Menelaos. Kom så ifrän Phrygien han, som dömmt
Gudinnorna, -- så ryktet ibland folket går --
Till Lakedaimon, blomstrande i kläders ståt,
Och blank af gull, och af barbarisk pyntighet;
Och älskande den älskande, han reste bort 75
Med röfvad Helena till Idas stall; ty hemma var
Ej Menelaos. Se'n kring Hellas, rasande,
Anförde han den fordna ed till Tyndareus,
Att åt den oförrättade man lofvat hämd.
Nu drogo således till strid Hellenerne, 80
Med väpnad arm, och hit till Aulis' trånga pass
Anlände de, med skepp och sköldar, och derhos
Med hästar många, och med vagnar rustade.
Och mig, som broder, blott för Menelaos' skull,
De gjorde till härförare. O, hade dock, 85
För mig, en annan vunnit slik utmärkelse!
När hären nu församlad var, och sammanförd,
Vi sutto, uti seglingsnöd, på Aulis' kust.
Men Kalkhas, siaren, oss rådde, i vår nöd,
Iphigeneia, hvilkens fader sjelf jag är, 90
Åt Artemis att offra, som i landet bor:
Fri segling skulle fås, och Phrygers nederlag,
Ifall vi henne offrade, men eljes ej.
Och jag, som detta hörde, utan omsvep, bjöd
Talthybios, att hela hären skicka hän, 95
Då jag ej ville egen dotter slå ihjäl.
Dock broder min, anförande
Att lida allt bevekte mig; då strax ett bref
Jag skref, och skickade till Klytaimnestra bud,
Att sända dottren hit, Akhilleus till gemål, 100
Upphöjande den unge hjeltens värdighet
Med tillägg, att han följer ej Akhaierna,
Om ej från oss till Phthia han en maka för.
Förty gehör inför gemåln blott så jag vann,
Att jag om dottren ljög ihop ett giftermål. 105
Vi endast kände saken bland Akhaierna,
Jag, Kalkhas, Odysseus, Meneleos; hvad jag
Då illa tänkte, bättre nu omskrifves här
På detta blad, som du, i nattens skygga, mig
Försegla och uppbryta sett, du gamle man. 110
Välan, emottag brefvet du, och dig begif
Till Argos! Allt hvad uppå bladen gömms,
Allt hvad derinne skrifvet står, jag säga vill,
Ty trogen är du mot mitt hus och min gemål.
GUBBEN.
O säg, meddela, att äfven jag må 115
Frambära i ord hvad du skrifvit har.
AGAMEMNON.
Jag sänder, uppå mitt förra bref,
Till dig, o dotter af Leda,
Att du ej må akicka ditt hjertebarn
Till Euboias buktiga tunga, 120
Sqvalpsaknande Aulis.
Ty vi till kommande dagar nu
Uppskjute vår dotters bröllop.
GUBBEN.
Hur akall ej Akhilleus, gäckad på äktenskap,
Uti det stolta sinnet, fatta harm 125
Mot dig, och mot din gemål?
Det förskräckeligt är. Hur menar du? säg!
AGAMEMNON.
Tomt ord, men ej sak för Akhilleus är allt,
Som af bröllop ej vet, ej vet, hvad vi göre,
Ej, att jag beslutit min dotter åt honom 130
Till brudliga famntag
Gifva, och kärlekens sambädd.
GUBBEN.
Ditt spel är nog högt, Agamemnon, drott,
Som åt gudinnans son din dotter till maka
Lofvande, ville för Danaer offra upp. 135
AGAMEMNON.
Ve mig, från sinnena är jag,
O ve, jag störtar i ofärd!
Gå derföre, bevinga din fot, och vik
Allsicke for ålderdomen?
GUBBEN.
Jag hastar, min drott.
AGAMEMNON.
Ej nu vid lundernas källor du må 140
Sätta dig ned, ej dåras af sömn!
GUBBEN.
Goda ord jag begär.
AGAMEMNON.
Öfverallt der du tager af i vägaskel,
Se noga till, att dig icke må undgå, 145
Framsvängande uppå snabba hjul,
Den vagn, som bringar min dotter
Till de Danaers skepp!
GUBBEN.
Skall så ske.
AGAMEMNON.
Ifall de afrest hemifrån,
Och du på hitväg skulle möta dem, 150
Vänd då tillbaka, och på betslet rör,
Och styr till Kyklopernas jettemur!
GUBBEN.
Hur skall jag vinna tro för dessa ord,
Säg, hos din dotter, och hos din gemål?
AGAMEMNON.
Pitschaftet gömm till denna skrifvelses sigill; 155
Gå! Redan morgonrodna'ns sken,
Och elden ifrån solens fyrspannsvagn
Upplysa himlarymden.
Grip verket an! 160
Alldeles salig bland de dödliga,
Och lycklig ingen var;
Ty smärtlös är ingen född.
KHOREN.
På sanden jag vandrat hit, _Stroph._
Och stranden af Aulis' kust, 165
Euripos' flöden igenom
Farande, och trånghamniga
Khalkis lemnande, min stad
Vid hafvet vällande vattnets fostrerska
I herrliga Arethusa, 170
Akhaiers här för att skåda få,
Och Akhaiers skepplänkande årblad,
Halfgudarnes, hvilka till Troia
på tusen galejor
Blondlockig drott Menelaoa, -- 175
Makar våre det sagt, --
Bringa, och faderbold Agamemnon,
För att Helena återta,
Hvilken ifrån rörömnig Eurotas
Paris, koherden, sig fick 180
Till gåfva utaf Aphrodite,
Enär, vid daggiga källans rand,
Med Hera och Pallas en tvist, en tvist
Om fägringen Kypris hade.
Igenom mångoffrige Artemis' 185
Lund jag ilande kommit,
Med kinden i purpurglöd
Utaf ungdomelig blyghet,
Sköldens värn, och väpnade tält
Hos de Danaer önskande 190
Skåda, och hästars tropp.
Jag har sett de både Aianters hjeltepar,
Oileus' ättling och Telamons,
Sett Salamis' ärekrans,
Och Protesilaos, på bänk, 195
Med brädspelets mångtrassliga bric-
kor förlustande sig;
Samt Palamedes; som födde en son af Posei-
daon, och Diomedes, för-
tjusad af diskos' nöjen, 200
Och bredvid Meriones Ares'
Ättling, ett under för dödliga,
Och honom från klippiga ön,
Laertes' son, och derhos Ni-
reus, bland Akhaierna skonat. 205
Ja, äfven i fötterna vindlike
Snabblöparen Akhilleus,
Som är född af Thetis, och
Kheiron fostrade upp,
Jag såg på den kisliga 210
Stranden löpa, i fulla vapen, fram,
Anställande täfling i snabblopp
Med en fyrspannsvagn,
För att vinna sig segerpris. 215
Men vagnåkaren ropade,
Eumelos, Pheretiades,
Hos hvilken de skönsta fålar jag såg,
Gullsirade med mundlag,
Och stungna med åkarpigg, 220
De medlersta under sitt ok,
Skeckar med hvitsprängdt hår,
Linlöparne hvardera utanför,
I buktadt språng snedgående, 225
Eldhårige, och nederst vid oklufven hof
Mångspräcklige, och bredvid dessa störte fram
Peleidas uti fulla vapen, vid vagnsstoln,
Och bredvid vagnshjulets naf. 230
[Till skeppen många jag kommen var, _Stroph._ 1.
Och osägeligt skådespel,
För att qvinnoögats blick
Mätta med ljuflig förtjusning,
Och på högra flygeln utaf flottan låg 235
Myrmidoners Phthiotiska här,
I femtio väldiga skepp.
Och som gyllene bokstamsbilder
Nereiderna stodo att skåda, 240
Fälttecken för Akhilleus' män.
De Argeiers likårade skepp _Motstr._ 1.
Lågo nära invid;
Hvilkas härförare var Mekisteus'
Son, som fostras af Talaos, fadren; 245
Samt Kapaneus' son Sthenelos. Från Atthis med
Sextio skepp låg Theseus'
Son derinvid, som hade
Gudinnan Pallas, i afbild, 250
Uppå bevingad hästvagn ställd,
Lycksamt tjertecken för sjömän.
De Boioters flotta, af femtio _Stroph._ 2
Hafsgalejor, jag såg,
Med bilderverk utsirade; 255
Kadmos dem förde an, hvars skepp en gyllene drake
Hade i akterspegeln.
Leitos, jordboren drott,
Förde sjömanshären an 260
Från det Phokiske land;
Och Lokreusers med dem liktaliga skepp
Oileus' ättling, som lemnat
Berömda Thronions fäste.
Ifrån Kyklopiska Mykenai _Motstr._ 2 265
Sonen af Atreus rustat ut
Etthundrade skepps församlade män.
Derhos Adrastos var, försten, vän åt sin vän,
Att henne; som rymt från sin hembygd, 270
För barbarisk älskogs skull,
Hellas vunne tillbaka.
Och från Nestors Pylos,
Gerenierns, jag skåda fick
Skeppsvapen, oxfotadt att se, 275
Grannguden Alpheios.
Från Ainianerna tolf skepp
Rustade voro, som drott Guneus
Förde, och nära till dessa
Befunnos de drottar från Elis, 280
Som Epeier benämde allt folk.
Eurytos var deras kong,
Och anförde den Taphiske härn,
Den hvitbeårade, hvars drott Meges
Var, till Phyleus en ättelägg, 285
Som lemnat de Ekhinadska,
För sjömän otillgänglige öars grupp.
Men Aias, fosterson af Salamis,
Förente med den venstra högra flygeln. 290
Helt nära till de yttersta galejorna
Han hade tagit ankarplats,
Med tolf pilsnabba skepp sig lägrande. Jag så
Hörde och skådade
Sjöfolkets här. 295
Ho som bringar med honom i strid
Barbariska lodjor,
Ej hämtar dem åter.
Sådan jag skåda fick
Fiendtliga flottan, 300
Och hvad jag hemma hörde, minnes jag
Om hela sammanbragta hären.]
GUBBEN.
Menelaos, hvad du icke våga bordt, du vågar djerft.
MENELAOS.
Gå hän! du alltför trogen mot husbonden är.
GUBBEN.
Den skymf hvarmed du skymfar mig, gör mitt beröm. 305
MENELAOS.
Men gör du, hvad ej göras bör, du tör få stryk.
GUBBEN.
Du bör ej bryta upp det bref, jag tog emot.
MENELAOS.
Du bör ej ofärd bringa på Hellenerna.
GUBBEN.
Med andra trät; men brefvet mig behålla låt!
MENELAOS.
Jag låter icke. 310
GUBBEN.
Och ej heller släpper jag.
MENELAOS.
Med spiran ur din skalle strax jag manar blod.
GUBBEN.
Att dö för egen herre, är dock ärofullt.
MENELAOS.
Nog af! som tjenare du håller långa tal.
GUBBEN.
Ack, herre, oss sker orättvisa! Nu ditt bref,
Bortryckande utur min hand med våld, dender 315
O Agamemnon; vill ej mot oss öfva rätt.
AGAMEMNON.
O ve!
Hvad är här i dörrn för väsen? hvilka ohemula ord!
GUBBEN.
Mine ord, och icke dennes, föras an med mera skäl.
AGAMEMNON.
Hvi mot honom, Menelaos, strider du, och öfvar våld?
MENELAOS.
Se oss an, att jag deraf må taga början till mitt svar. 320
AGAMEMNON.
Skulle jag ej öppna ögat, rädd kantänka, Atreus' son?
MENELAOS.
Ser du detta bref, de slemsta tidenders medbringare?
AGAMEMNON.
Jo, jag ser; och till en början, lemna det ur häderna!
MENELAOS.
Ej, förrn jag åt Danaer alla visat hvad der skrifvet står.
AGAMEMNON.
Vet du ock, hvad dig ej anstår veta, som sigillet bröt? 325
MENELAOS.
Ängslas skall du, när jag yppar ondt, som hemligen du gjort.
AGAMEMNON.
Hvar har du uppfångat brefvet? gudar, hvilken skamlöshet!
MENELAOS.
Väntande din dotter, om hon kommer ifrån Argos hit.
AGAMEMNON.
Höfves dig att mig bespeja? är ej detta skamlöshet?
MENELAOS.
Föll mig in, att sådant vilja: ej är jag din tjenare. 330
AGAMEMNON.
Vackert sagdt! Jag får ej vara herre uti eget hus?
MENELAOS.
Nej; ty falskhet är din tanke, nu, och förr, och framdeles.
AGAMEMNON.
Du är ganska qvick: talkunnig tunga gör förtappelse.
MENELAOS.
_Orättvist, för vänner gagnlös, vett förutan stadga är_,
Jag dig önskar öfvertyga, och du ej i vrede, bör 335
Stöta sanningen ifrån dig; svårt jag ej ansätter dig.
När du fikte, Danaider att till Ilios föra an,
Icke viljande, till skenet, men i verket, viljande,
Minns, hur ödmjuk du dig tedde, fattande hvarenda hand,
Hur du olåst hade dörren för hvar knekt, som ville in; 340
Hur du gaf gehör åt alla, äfven dem, som ej begärt,
För att genom slika fukter köpa packets hyllande?
Men såsnart du egde makten, bytande ditt handlingssätt,
Emot fordna vänner mera var du icke samme vän,
Utan inlåst, otillgänglig. Bör dock en rättskaffens man, 345
När han makten har i händer, icke byta tankesätt,
Utan mest mot sina vänner vara tillförlitelig,
När han mest dem gitter gagna, under egen lyckas dar.
Detta först jag nu anmärker, der jag först dig fela såg.
Men så fort du ländt till Aulis, jemte Allhelleners här, 350
Du ett intet var, och skrämdes genom gudars skickelse,
Saknande god vind till Troia. Danaïderne dig då
Bjödo låta skeppen fara, ej i Aulis lida prack.
Hurdan vore nu din anblick och förvirring, hade ej
Med en här af tusen fartyg du mot Priamos befäl! 355
Mig du frågte: hvad att göra? hvilken utväg finna nu?
Att ej, skild ifrån befälet, du om äran miste gick.
Se'n när, i oraklet, Kalkhas bjöd dig, för en lycksam färd,
Artemis din dotter offra, vardt du uti själen glad,
Lofvande, att gerna offra, och frivillig sände bud -- 360
Tvungen må du icke säga! -- till gemåln, att skicka hit
Dotter din, med förevändning, att Achilleus maka bli.
Sedan, ändrande din mening, skrifver du ett annat bref,
Att du aldrig nånsin blifver egen dotters baneman.
Denne samme ether hörde dessa orden ur din mund. 365
Uti statens värf har sådant många tusen andra händt:
Verket de med kraft begynna, och gå se'n med skammen dän,
Genom medborgsmänners vrånghet dels, och dels af eget fel,
När de sjelfve icke gitta fylla sitt åliggande.
Öfver olyckssälla Hellas aldramest jag suckar dock, 370
Som mot futtiga barbarer ärnande en hjeltbragd,
Måste låta dem få slippa hånfullt, för din dotters skull.
_Ingen för behofvet endast gjorde jag till styresman
Uti freden, eller kriget; höfdingen bör insigt ha
I sitt värf; enhvar är herre, som besitter vett dertill_. 375
KHOREN.
_Det förskräckligt är, att bröder mellan hörda ord,
Och strider uppstå, när de råka osams bli_.
AGAMEMNON.
Jag vill dig upptukta vackert, kort, och icke särdeles
Rynka skonlöst ögenbrynen, utan helt beskedligen;
Ty du är min bror: _rättskaffens man ock hofsam vara plär_: 380
Säg mig, hvi du så förgrymmas, röjande en blodig blick?
Ho gör dig förnär? hvad vill du? saknar du din äkta bädd?
Sådan kan jag dig ej skaffa; den du egde, skötte du
Dåligt. Jag, som intet brutit, skulle straffas för din skull?
Qväljer dig min ärelystnad? Önskar du i armarna 385
Sluta en behaglig qvinna, sättande allt sundt förnuft,
Och din pligt åsido? _Sleme lustar bo i nidings bröst_.
Om jag förr ej tänkte riktigt, men nu klokt beslutit om,
Är jag derför galen? Heldre du, som elak maka mist,
Och vill henne återvinna, om en gud dig lycka ger. 390
Tyndareiska eden svoro illasinnte friarne,
De giftsjuke. En gudinna, hoppets menar jag, ändock
Saken mer tillvägabragte, än du sjelf med all din makt.
Tag dem nu till hjelp, så tror jag, att du inser dårskapen;
Ty ej tanklös är försynen, men hon finna nog förmår,
Huru dessa eder svoros tvunget och försåtligen. 395
Egna barn jag aldrig dräper; hvad din fördel kunde bli,
Hämd på brottsliga gemålen, strede emot rättvisan,
Och jag skulle nätter, dagar smälta uti tårar bort,
Om jag laglöst och orättvist handlade mot egna barn.
Vare detta dig nu genmäldt kort, och lätt och klarligen! 400
Viil du dig ej väl besinna, väl jag vårdar egen sak.
KHOREN.
Ett sådant tal är olikt det, scm för en stund
Du sade: och medrätta skonas egna barn.
MENELAOS.
O ve! jag, arme man, ej några vänner har.
AGAMEMNON.
Jo visat! om vännerna du ej förderfva vill. 405
MENELAOS.
Så visa mig, att du är född af samme far!
AGAMEMNON.
Att vishet dela, föddes jag, men dårskap ej.
MENELAOS.
Gemensam sorg med vännerna bör vännen ha.
AGAMEMNON.
Mig mana, då du handlar rätt, ej kränker mig!
MENELAOS.
Du dessa qval med Hellas icke dela vill? 410
AGAMEMNON.
En gud har krämpan öfver Hellas sändt, och dig.
MENELAOS.
Forhäf dig öfver spiran, och förskjut din bror!
Men jag skail vända mig till andra företag,
Och andra vänner. -- -- --
SÄNDEBUDET.
O, du Allhelleners drott,
Agamemnon, med din dotter hit jag kommen är, 415
Som Iphigeneia du derhemma kallade.
Tillika följer modren, Klytaimnestra, med,
Samt ung Orestes, att din ögonfägnad bli,
Du som så länge borta varit hemifrån.
Men som de långa vägen rest, vid källan nu, 420
Den vattensköna, hvila de små föttren ut,
De sjelfve jemte fålarna; på ängens gräs
Jag dem bar utsläppt, att af betet mätta sig.
Att du dem hunne ta emot, jag lupit hit
Förut; ty hela hären vet derom, och snabbt 425
Gick ryktet vida, att din dotter kommen är.
Och nu till skådning skyndar hit ikapp all härn,
För att din dotter se, ty jordens väldige
Utmärkas och begapas ibland alla folk.
Man spörjer: blir här bröllop af? hvad förehas? 430
Har, längtande att dottren se, Agamemnon drott
Hit flickan bringa låtit? Andre yttra sig:
Åt Artemis ungjungfrun visst inviga de,
Åt Aulis' drottning;, hvem skall henne föra fram?
Välan, så börja du med offerkorgarna, 435
Bekransen hufvut, och du, Menelaos, drott,
Brudqvädet ordna, och i salarna derhos
Vid lotospipans toner skalle föttrens dån;
Ty denne dag vardt för prinsessan lyckosam.
AGAMEMNON.
Rätt bra och väl! men gå du in emellertid; 440
Det öfriga, om ödet vill, sig reder nog.
Ve mig! hvad skall jag, arme, säga? börja hvar?
I hvilka fjettrar af nödvändighet vi snärjts!
Emellam kom en gudamakt, som visare
Än alla mina tankeverk dock vida är. 445
Hur har ej ringa härkomst egna fördelar!
För sådant folk att gråta passar ganska väl,
Och yttra hvad som helst. För den välbördige
Är detta oförd. Folkets högste höfvitsmän,
Jag stolt mig känner, och är folkets slaf likväl. 450
Förty jag blygs, att lemna tårarna sitt lopp;
Att icke gråta, likaleds jag, arme, blygs,
Som råkat ut för aldrastörsta olyckslott.
Låt se alltså, hvad vill jag säga min gemål?
Hur helsa, och med hvilket öga blicka an? 455
Hon skapat mitt förderf, som kom okallad hit
I förtid, uti olycksstund, hon kanske följt
Sin dotter, för att gifta henne bort, och ge
Det käraste, der hon mig finner ondskefull.
Men ack, den arma jungfrun -- jungfrun, nå? -- 460
Som mörkrets drott -- så synes det -- snart äkta skall,
Hur jag beklagar! hon mig så anropa tör:
O, fader, mig du dräpa vill? slikt giftermål
Du sjelf må fira, och enhvar; som är din vän.
Orestes, stående bredvid, skall skrika till 465
Förståndigt, hvad han ej förstår; än är han barn.
O ve, hur mig förderfvat denne Helenas
Tjuf, sonen utaf Priamos, Paris, som detta gjort.
KHOREN.
Ock jag beklagar; qvinnan ifrån annor land
Det höfs, att sucka öfver drottars olyckslott. 470
MENELAOS.
O Broder, tillåt mig ändock ett handslag få?
AGAMEMNON.
Rätt gerna; din är malten; jag en stackars man.
MENELAOS.
Vid Pelops svärjer jag, som vardt min faders far,
Och din benämd, samt Atreus, som oss båda födt,
Att jag vill säga dig ur hjertat redligen, 475
Och utan allsköns arga list, mitt tankesätt.
Enär jag såg, hur du ur ögat tårar gjöt,
Medömkan kände jag, och sjelf brast ut i gråt,
Och afstår nu ifrån de fordna yrkanden,
Mot dig ej hård, och är på samma punkt, som du, 480
Samt råder dig, att hvarken dräpa eget barn,
Ej heller mig tillgodose; ej rättvist är,
Att du skall sucka, medan mig allting går väl,
Att dine dö, men mine skåda dagens ljus.
Hvad vill jag ock? kan jag ej annan maka få, 485
Af bästa sort, ifall jag önskar gifta mig?
Men, störtande min egen bror, som jag ej bordt,
Hvi skulle Helena jag föredraga, ondt for godt?
Jag ung och dårlig var, tills, saken nära sedd,
Jag märkte hvad det är, att dräpa egna barn. 490
Dessutom ock miskund med olycksälla mön
Mig påkom, då vår skyldskap jag besinnade;
Hon håller på, att för mitt kränkta äktenskap
Bli offer: hvad har Helena med dotter din?
Må hären, upplöst, fara ifrån Aulis' hamn! 495
Hör upp att fukta ögonen med tårar, du,
Min broder, och att mana äfven mig till gråt!
Men har du fått ett gudasvar om dotter din,
Det mig ej röre; dig min andel skänker jag.
Till andra tankar jag mig vändt från hårda ord, 500
Mig skett, hvad rätt och billigt är; jag återgår,
Att broder älska: _sådan är rättskaffens mans
Sedvana, att han stannar vid det bästa städs_.
KHOREN.
Ditt tal är ädelt, sjelfve Tantalos, Zeus' son,
Tillständigt; ej stamfäderne få skam af dig. 505
AGAMEMNON.
Haf tack, o Menelaos, som mot allt mitt hopp,
Dig värdigt, har förändrat fordna tankesätt!
MENELAOS.
Igenom älskog bröder mellan alstras split,
Och genom egennytta; men jag afsky här
För sådant bittert inbördes förhållande. 510
AGAMEMNON.
Och mellertid jag råkat i nödvändighet,
Att mot min dotter föra ut ett blodigt mord.
MENELAOS.
Hur så? ho skulle kunna dig dertill förmå?
AGAMEMNON.Jo, hela skaran af Akhaiers krigarhär.
MENELAOS.
Ej, om till Argos henne du afsänder hem. 515

AGAMEMNON.
Det ena kunde hemligt ske; det andra ej.
MENELAOS.
Hur så? Man pöbeln ej förmycket frukta bör.
AGAMEMNON.
Kalkhas oraklet röjer för Argeiers här.
MENELAOS.
Ej, om han dessförinnan dör: det händer lätt.
AGAMEMNON.
Hvar siarslägt är äresjuk och ondskefull. 520
MENELAOS.
Och hvarken redlig eller nyttig någonsin.
AGAMEMNON.
Du rädes ej för det, som nu mig faller in?
MENELAOS.
Hur kan jag fatta upp den tanke, du ej sagt?
AGAMEMNON.
Det Sisypheiske ynglet af alltsamman vet.
MENELAOS.
Ej kan Odysseus skada dig, ej heller mig. 525
AGAMEMNON.
Han städs illfundig varit, och en packets man.
MENELAOS.
Af ärelystnad drifves han; ett stort förderf.
AGAMEMNON.
Var säker, att han uppstår bland Argeierna,
Och ropar ut oraklet, som oss Kalkhas gaf,
Och hur jag lofte offra, och ej håller ord, 530
Åt Artemis min dotter. Se'n han öfvertalt
Argeierna, att dräpa dig och mig, han skall
Be flickan dräpa. Om jag hän till Argos flyr.
Så komma de, att, jemte Kyklopeiska mura,
Igrund utplundra landet, och föröda det. 535
Så gräslig är min ofärd, ack, jag arme man!
Och till förtviflan genom gudar bringas jag.
En sak mig akta, Menelaos, gående
I lägret, att ej Klytaimnestra veta må
Härom, förrän åt mörkret jag min dotter vigt, 540
Att jag, med minsta tårar, må olycklig bli.
Men hållen munnen ren, I qvinnor, fremlingar!
KHOREN.
Lycksalige de, som i stilla ro, _Stroph._ 1.
Och med äkta tro sam-
dela kärlekens läger, 545
I lugnet, fjerran ifrån
Ursinnig brånads glöd! förty
Guldlockige kärleksguden
Sin båge spänner på tvenne sätt:
Det ena till lifvets lycka, 550