Indernas föreställningar om verldsskapelsen Jemförda med Finnarnes - 3

Total number of words is 4117
Total number of unique words is 1644
20.3 of words are in the 2000 most common words
28.8 of words are in the 5000 most common words
33.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
början och upphof till allt, således äfven moder till gudarne. Men
såsom personifikation af luften, det första, är hon tillika det
osynliga urelementet sjelft, eller "det första af sjelfständiga
väsenden", såsom hon sjelf säger, ensin emä itselöitä. Hon är dock för
dimmig, för abstrakt, att med anledning bäraf fortfarande förblifva
såsom urväsendets första inkarnation. Dertill fordrar hvarje myt en
manlig princip; hon åter är alstrandet sjelft. Kraften åter, som låter
henne framalstra verlden, tillhör den osynliga urmakten. Men de mytiska
föreställningarna fordra en representant af denne, en den förnämste
ibland gudarna, motsvarande Indra och Brahma, eller Zeus i olympen.
Denna plats har man hittills tilldelat Ukko. Castrén yttrar härom: "om
Ukko kan man nästan säga, att han är en formlös gud, icke olik Indernas
Brahma, och Judarnes Jehovah. Hans tillvaro visar sig i molnens åska,
i storm och oväder, i blixten, som är hans svärd, och i andra
utomordentliga naturfenomen, men utom sin uppenbarelso har han ingen
högre bestämmelse. Man är tillochmed oviss om, huruvida han haft det
för de flesta öfriga gudar gemensamma utseendet af en menniska".[84]
Det är uppenbart Juma som härmed åsyftas, den andliga makt, som står
bakom tingen. Sednare har likväl Castrén, i likhet med Lencqvist och
andra, ansett att Ukko är namnet på Finnarnes högsta gud, en herrskare
på himlahvalfvet öfver åska, blixt, regn m.m., med andra ord en
öfvergud; ehuru denna benämning troligen först begagnats som ett
"vördnandsfullt epithet" för den högste. Sjelfva grundbetydelsen af
detta ord såsom gammal anförvandt, och alla de brokigt skiftande
föreställningar man förknippar dermed gifva dock tillkänna, att Ukko är
endast ett tillnamn för den redan såsom person fattade himmelens gud.
Klädd i blåa strumpor och brokiga skor, försedd med en eldgnistrande
skjorta, vandrar han vid himlaranden längs molnets kant. Regnbågen är
hans stridsbåge, hvarifrån han skjuter sina brinnande kopparpilar,
blixten är hans svärd. Han råder äfven öfver vindar, snö och hagel,
och är likaså eldens herre, såsom synes af många ställen i
Kalevala.[85] Allt detta hänföres i en mängd varianter, äfvensom i
gamla upplagan af Kalevala, till Ilmarinen. Att Ukko är endast ett
tillnamn, bevisas ytterligare af den omständigheten, att det på de
allra flesta ställen begagnas adjektivt, tillsammans med ett annat ord,
och kan utbytas mot vanha. Så i den bekanta sammanställningen: Oi ukko
ylijumala. Redan Lencqvist omnämner Porthans betänkligheter att deraf
göra en serskild gud. Han anför det bevisande faktum, att namnet ukko
tilldelas både björnen, som i en sång tilltalas med:
Ukkoiseni, lintuiseni,
Kaunoiseni, kultaiseni,
samt Tapio, skogens konung. Denne måste nemligen åsyftas med följande
bön:
Anna ucko uuhiansi,
Anna oinahat omansi,
och straxt derpå:
Ucko kullainen kuningas,
Tuuvos ilman tuusimata,
Varomata vaaputtele.[86]
Ganander anför:
-- ainonen Tapio,
Metän ukko halliparta,
Ota kullat kullistasi j.n.e.[87]
Lencqvist påpekar äfven huru ofta det tilldelas Wäinämöinen; ja det
säges uttryckligen Ukko vanha Wäinämöinen. Det alldagliga
samtalsspråket begagnar Ukko till hvilken ålderstigen man som helst,
och Ganander yttrar sig: Ukko betyder nu i finskan appellative en
gammal gubbe eller man. Det ligger äfven i flera finska folks
föreställning en djup vördnad för den högste, som förmår dem att i
stället för hans namn begagna sig af en omskrifning: den gamle, den
faste. Detta framträder ännu tydligare hos Esternas wanna taat, wanna
isa; En dylik vördnadsfull omskrifning begagnade Finnarne äfven då de
anropade björnen: mesikämmen m.fl. Om således på grund af det anförda
ukko måste betraktas endast såsom ett tillnamn, böra vi se oss om efter
en annan representant för den osynlige, i allt närvarande Jum.
Enligt fleras antagande, bland dem äfven Castréns, motsvaras det
begrepp denne fäster vid Ukko, d.v.s. en himmelens och åskans gud, af
Esternas _Taara_, som hos dem äfven benämnes wanna isa, eller blott den
gamle. Synbarligen hafva vi i det sednare ett binamn för Num, Jum.
Taara är påtagligen detsamma som Tschuvaschernas _Tora_; de Ugr.
Ostjakerna benämna himmelens, åskans, ja hela verldens gud _Tôrem,
Tûrm_. Ganander omtalar Lapparnes _Tiermes_, en öfvergud som beherrskar
vindarna, åskan, hafvet, samt "menniskjors hälsa, lif och död".[88]
Esternas krigsgud _Turris_, åt hivilken en sång uppmanar att offra en
hornförsedd bock "till spjutoffer, till det skyddande svärdets
brud",[89] kallas äfven Ukko, och hör påtagligen till samma stam. Att
han dyrkats äfven af Finnarne under namn af _Turisas_, framgår ur
Agricolas gudaförteckning i företalet till Psaltaren, öfvers. till
finska.[90] Måhända står det finska _tora_, strid, i sammang härmed.
Man har, såsom bekant, angående ursprunget till dessa benämningar länge
varit tveksam. Undsr det Thunmann[91] anser den svenska i ljud och
betydelse öfverensstämmande benämningen på en af Skandinavernas högsta
gudar, _Thor_, vara ett lån af de finska folken, motsäges detta af Rühs
och afgjordt af Jakob Grimm i hans Deutsche Mythologie. Castrén afgör
ingenting derom.[92] I flera smärre afhandlingar[93] antar Schiefner,
dock endast på grund af ömsesidiga likheter, att Finnarne af de
Germaniska kulturfolken emottagit Thordyrkan. Detta skäl är dock ej
tillräckligt; likaså icke heller de af Grimm anförda. Han antager neml.
att benämningen _Thor_ uppkommit genom sammandragning af _Thonar_, gam.
sachs. _Thunar_, anglos. _Thunor = Donar_. Dessa sednare äro väl af
samma stam som _döna, dåna, dunder, donner_, beslägtade med stammen
_ton_, men sammandragningen är högst problematisk. Föröfrigt visar han
att ordet ofta förekommer hos Skandinaver och Germaner, men någon
motsvarighet hos beslägtade folk i Orienten kan han ej uppvisa; och
dock glömmer han detta icke i andra fall, t.ex. vid stam. Zio. Det
vigtigaste han anför är, att äfven Kelterna hafva ett ord _Taranis_,
betydande åskans gud.[94] Tillsvidare står derföre denna benämning
temmeligen enstaka hos de ariska folken. Vända vi oss åter till
nord-Asien för att söka nyckeln till denna gåta, så möter oss en stor
mängd ord, hänförande sig till himmelen, morgonrodnaden, gud, solen,
och till ljudet mer eller mindre beslägtade härmed. Jag har ofvanföre
vid jemförelserna med taivas anfört flera. Ytterligare finnas i
Karagassiskan, som numera öfvergått till en Tatarisk dialekt, orden
_djârak, tjârak_ ljus, klyfta, _tjorormen_ gå, fara, Burät. _oktargoi_
himmel, enl. Schott sannolikt af _ok_ hög och _targoi_ = Turk. _tangry_
den andliga himmeln, Mongol. _tenggeri, tegri_ hvarje elementar
ande;[95] likheten med _tjarak_ är omisskännlig. Tydligast visar sig
dock detta i Karag. _têre_ himmel, _dêr_ åska. Alla dessa benämningar
af Taara, Tora, Tiermes, Turisas torde derföre kunna anses såsom
egendomligt finska benämningar, tillegnade den högste under
föreställningen af den vördnadsvärde gamle eller dundraren. Det visar
sig äfven här samma utveckling som vid ordet Num, ifrån himmel till
betydelse af gud, ehuru Tora serskildt blifvit en åskans gud. Derigenom
upplöser sig äfven motsägelsen af flera urväsenden. Visar det sig att
denna stam återfinnes hos de äldsta Arierna, så antyder måhända äfven
denna omständighet en urkälla, hvarur de Ariska och Turaniska folken
utgått.
Då sålunda Ukko är blott ett tillnamn för himmelens, åskans och
blixtens gud, då vidare Turisas = Têre serskildt blifvit en krigets
beherrskare, och Jum betecknade det osynliga urväsendet eller hade den
abstrakta betydelsen af gud i allmänhet, måste någon annan intaga
platsen såsom gudomens första inkarnation. Denna plats såsom den
förnämste i den finska gudaverlden innehar -- Wäinämöinen, och närmast
honom Ilmarinen och Lemminkäinen.
Då jag ställer dessa namn i spetsen för hela den finska olympen, är det
ingalunda med förbiseende af den lifliga strid, som, egentligen efter
Kalevalas första framträdande 1835, fortsattes i mera än tio års tid
angående uppfattningen af denna dikt i dess helhet, och serskildt de
nämnda gudahjeltarna. Både Lönnrots[96] och Reins[97] historiska
betraktelsesätt, att Wäinämöinen var en "hjelte, förbättrare af
Finnarnes sjöfart och åkerbruk" m.m., Castréns hänvisning till
Lappland,[98] och Collans åsigt, att "hela striden med Lapparne, såvidt
den ingår i de episka sångerna, är fattad såsom en ethiskt mythisk
strid, icke såsom en historisk",[99] alla dessa olika åsigter äro
upptagna till bedömmande af Rob. Tengström i Fosterländskt Album för
1845. Vederläggningen af dem stöder sig på en utläggning af den episka
folkdiktens natur. Denna kan neml. icke för den historiska forskningen
gifva några fullt säkra data. Händelserna koncentreras kring flera
eller färre af folkets gunstlingar, hvarvid förhållanden, som i tiden
ligga århundraden aflägsnade från hvarandra, utan betänkande hänföras
till samma person. Med afseende å hjeltarnes namn kan heller ingenting
afgjördt sägas. Än är det de gamla gudarne, hvilka blifvit menniskor
och kring hvilka man grupperar historiska data, än åter verkliga
hjeltar, som man ställer i de fordna gudarnes förhållanden. Allt detta
är fullkomligt sannt. Men, heter det vidare, Collans påstående om
Wäinämöinens gudomlighet synes mindre tillfredsställande. Och vidare:
hans förklaring är "mindre antaglig än någon af de föregående, såväl
emedan den tillerkänner den finska mythen individuela, personliga
gudar, hvilket är emot dennas natur, som emedan den för sagan
förutsätter en mythisk grund. Alltid berör, hvad hon kan berätta
ytterst på iakttagande af menskliga förhållanden, och huru fantastisk
hon än må synas, står hon dock alltid på verklighetens botten." På ett
annat ställe: "öfverallt erinras vi om, att sagan lefver i fantasin,
obekymrad om rummets topografi och tidens kronologi, hvilkas bestämdhet
hon sällan underkastar sig: diktens sanning är den enda hon
eftersträfvat".[100]
Hvad den första invändningen beträffar, kan man väl icke förneka Ukko,
Tjermes, Taara individuel gestalt. Nedanför skall visas huru
personbildningen går än längre. Angående åter sagan, det egentliga
stoffet i den episka folkdikten, skilja väl redan bröderna Grimm denna
från mährchen sålunda, att den förra är mera historisk, den sednäre
mera fritt poetiskt skapande. "Mährchen är dels genom sin yttre
utbredning, dels genom sitt inre väsende dertill bestämdt, att
innefatta den rena tanken af en barnslig verldsåskådning".[101] Och på
ett annat ställe: "hvad som så mångfaldigt och ständigt ånyo har
fröjdat, rört och lärt, det bär inom sig sin _nödvändighet_, och har
säkert sitt ursprung ur denna eviga källa, som gjuter sin dagg öfver
allt lif, och om äfven blott en ensam droppe, som ett litet blad har
uppfångat, dock skimrande i den första morgonrodnaden".[102] Mährchen
är sålunda det skimrande skalet kring de ursprungligt mytiska
föreställningarna. Af detta slag äro dock många bland Suomen kansan
Satuja, der Kalevalas hjeltar uppträda, och berättelsen om verldens
uppkomst i början af den episka folksången, jemte allt som står i
sammanhang dermed, torde väl ingen kunna frånkänna den djupaste
mytologiska halt. Det synes tydligt, ätt påståendet mot Collan utgår
från ett antagande af den finska episka diktens identitet med Tyskarnes
Sage, ehuru det just var detta som skulle bevisas. Collan torde derföre
komma sanningen närmare då hän säger, att man i vår forndikt likalitet
bör söka _helt och hållet myt_, som _blott historisk sanning_. "Myten
ligger numera i bakgrunden och framskymtar endast då och då, och det
episka har blifvit det hufvudsakligen framstående elementet".[103] Ett
sådant undanskymmande af de tidigare mytiska föreställningarna och
gudarnes förvandling till menskliga individer återkommer Öfverhufvud i
hvarje äldre folkdikt, som under olika bildningsstadier omgestaltas af
den skapande folkfantasin. På samma sätt hafva Persernas mytiska
föreställningar om en strid mellan det godas och det ondas rike i
Schah-Name sammanblandats med striderna mellan tvenne fiendtliga folk.
Den ursprungliga guden Jima har dervid öfvergått till en fullt mensklig
hjelte Dschem. Att man äfven i utlandet utan någon tvekan anser den
finska diktens hjeltar såsom gudar, visar sig ofta. Bland andra säger
Julius Cæsar, Prof. i Marburg, derom: "Kalevalas hjeltar bära mycket
tydligare än den helleniska eller tillochmed den tyska folkdiktens
hjeltar prägeln af en gudomlighet, -- som sammanflyter med naturkroppen
och dess verkningar på menniskolifvet; de äro ursprungligen elementära
gudar".[104] Och på följande sida: "deras gudomliga väsende, deras
förhållande till elementerna springer hundrade gånger i ögonen, och
dock äro de hjeltar, hvilka underordna sig sjelfva under de egentliga
gudarne Jumala, Ukko, Hiisi."
Men liksom i de flesta folks mytologier, så insnärja sig äfven i den
finska de mångfaldigaste föreställningar i hvarandra. Ett folk, som
vandrat under århundraden från mellersta Asien till Suomis sjöar, som
kanske ströfvat från söderns yppiga dalar såsom nomader öfver
Kirgisernas sandiga stepper, måhända äfven tältat mången vinternatt på
de ödsliga tundrorna vid ishafvet, hos ett sådant folk måste
föreställningarna om allt i verlden vexla i det oändliga. Man kan
derföre med fullt skäl antaga, att dessa vexlingar och de deraf
beroende olika bildningslagren skola återspeglas äfven i fornsångerna.
Den flyktigaste läsning måste också upplysa derom, att århundraden
ligga emellan den tid, då de två första sångerna af Kalevala äro
diktade, och den då de sednare bildats. Äfven Castrén yttrar i sin
granskning af den nya Kalevalaredaktionen, att myten om verldsskapelsen
står der såsom ett helt och hållet isoleradt fragment. Utom den
hemlighetsfulla skymning, som verldens morgon i dessa, liksom i alla
folks uräldsta myter, sprider öfver tingen, bevisas det äfven deraf,
att Wäinämöinen först har en helt annan gestalt, än då han såsom en
gubbe fikar efter Ainos hand. Tron på honom såsom heligare än vanliga
menniskor har försvunnit, och nu vågar folkfantasin gyckla med den
åldrige. Att den allmänna utvecklingen af de fordna gudagestalterna i
myten till folkhjeltar äfven egt rum hos Finnarne, bevisar den
ytterligare förminskning de slutligen undergått i sagorna. Jemför man
Ilmarinens person med den af samma namn i Satuja, så är afståndet
omätligt. Och grunden till denna förvandling är icke blott
kristendomen, som trampar under fötterna hvad hedendomen ansåg stort
och högt, utan denna sednares egen utveckling. Det som i en tidig
barndom tillfredsställde andens behof af en gud, det måste i en mera
utvecklad ålder byta form; fröet är detsamma, blommorna som uppspira
derur vexla endast gestalt och färg.
Här är ej stället att undersöka de spår af historiska tilldragelser,
som förekomma i fornsångerna, eller att granska de olika åsigterna
om läget af Pohjola m.fl. orter. Då af det föregående torde
framgå, att dessa sånger innehålla en massa af mytiska föreställningar
från en uråldrig tid, vill jag anföra de serskilda bevis som de lemna
för Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens gudomlighet. Man har
velat bortjäfva dylika ställen med anledning af smärre motsägelser,
eller med antagande af, att de tillhörde en sednare tid, då sångarne
icke mera kände förfädrens betraktelsesätt. På det förra skälet
förklarar Rein hela den bekanta kosmogoniska föreställningen om
verldsägget för ett lån utifrån.[105] Dylika motsägelser förekomma dock
i hvarje folks gudalära, och i Indien sammanblandas de skilda gudarnes
verksamhet och epiteter på ett fabelaktigt sätt. Och om det äfven är
fallet, såsom Lönnrot uppgifver i företalet till nya Kalevala-upplagan
och såsom man af varianter ser, att på skilda orter än den ena, än den
andra af de bekanta hjeltarna namnes i den andras ställe, så är dikten
likväl så rik, att skilda ställen förfullständiga hvarandra.
Skarpsinnigt säger derföre Collan om Wäinämöinens och Ilmarinens
gudomlighet, att det vore tillåtet tvifla derpå, om deruti låge
någonting orimligt.[106] Och i allmänhet måste man hafva starka motskäl
för att rentut förneka sångens utsago, ty det gäller ju att bedömma,
hvad sångarena sjelfva tänkt. Jag vill derföre här upptaga de enskilda
ställen som bevisa Wäinämöinens och Ilmarinens gudomlighet, under de
rubriker som Collan redan 1836 uppställde, men betydligt förökade.
För det första tilldelas dem epithetet _ikuinen_, iän-ikuinen, evig,
evärdlig;[107] 2:o gudomlig makt, skaparemakt. Ty om äfven utmärktare
menniskor kunde frambringa mångt och mycket i verlden genom ett
trollord, såsom i allmänhet en schaman, så står dock Wäinämöinen i
spetsen för hela detta skaparslägte. Enligt gamla upplagan af Kalevala
är det han, som vid äggets bristande i stycken, frambringar allt genom
sitt blotta skaparord. Eller gifves det väl något högre bevis på
gudomlig makt än dessa ord ur den vises mun:
Munasen alanen puoli
Alaseksi maa emäksi!
Munasen ylänen puoli
Yläseksi taivaseksi!
Mi munassa valkiata
Se päivä paistamahan!
Mi munassa ruskiata
Se kuuksi kumottamaan!
Munasen muruja muita
Ne tähiksi taivahalle!
Det är ett värdigt motstycke till de sublima orden i Genesis: varde
ljus! Och icke heller Wäinämöinen lemnar skapelsen åt sitt öde, utan
vakar med kärleksfullt öga öfver dess fortkomst. Beskrifningen
fortsattes huru
Siinä mies meret lukevi,
Uros aallot arvelevi;
Kussa päätänsä kohotti,
Siihen saaria saneli;
Kussa kättä käännähytti
Siihen nientä sivoeli j.n.e.
Hela detta ställe är väl i nya upplagan förändradt, men Lönnrot har
sjelf för mig medgifvit, att de flesta varianter här hafva Wäinämöinen
i stället för det sednare Ilmatar. Äfven i upplagan af 1849 är det
Wäinämöinen som fullbordar skapelsen, derigenom att han låter
Pellervoinen beså jorden med träd och örter. Detta väsende är
synbarligen endast vextlifvets personifikation, som fått sin tillvaro
genom Wäinämöinens vilja, och ger ingalunda tillkänna någon bristande
förmåga. På samma sätt är det, då den skyhöga eken skymmer sol och
måne; Wäinämöinen tänker och begrundar, genast finnes der tillreds
något väsende som utför hans tanke. Hvarhelst en brist i skapelsen
finnes, är hans ande genast färdig och i stånd att hjelpa. Sjelf kallar
han sig äfven skapare, då han med följande ord besår jorden:
Minä kylvän kyyhättelen,
Luojan sormien lomitse,
Käen kautta kaikkivallan
Tälle maalle kasvavalle,
Ahollen ylenevälle.[108]
Fragmenter af gamla sånger nämna äfven Wäinämöinen såsom
Kaiken mailman takoja,
Urnan kannen kalkuttaja,[109]
och i en anteckning af Lönnrot heter det:
Se on vanha Wäinämöinen
Maan ja taivosen takoja,
Ilman kannen kalkuttaja.
I allmänhet tillskrifves dock detta Ilmarinen. Den förre säger om sin
broder att han är en smed, som så skickligt hamrat luftens lock, att
intet spår af hammarn synes derpå.[110] Äfven hans syster tilltalar
honom såsom takoja iän ikuinen,[111] hvilken benämning öfverallt
förekommer. Sjelf säger han om sig, då han smider verktyg för att
fängsla Pohjola käringen:
Ei tuo kumma ollekana,
Jos olen takoja tarkka,
Kun olen taivoa takonut,
Ilman kantta kalkutellut.[112]
Och detta motsäges icke af Ilmarinens förklaring öfver ursprunget till
hans makt:
Kauan katsoin Luojan suuhun,
Partahan jalon Jumalan
Ennen taivoa takoissa,[113]
ty såsom vi få se erkännes alltid beroendet af den osynliga Jumala, han
som företrädesvis är luoja. Hvad annat än den högsta grad af skapande
förmåga tillkännagifva äfven följande ord af Wäinämöinen sjelf under
täflingen med Joukahainen:
Omat on meret kyntämäni m. m. och
Olin ma miessä kolmantena,
Ilman pieltä pistämässä,
Taivon kaarta kantamassa,
Taivoa tähyttämässä.[114]
Det tredje beviset för de tvenne omnämndas gudom är, att de begge
stigit upp till himmelen. I 47 run. af nya Kalev. upplagan berättas,
huru itse ilman suuri luoja, Ukko, blef missmodig, sedan Louhi instängt
sol och måne. Han vandrade derföre omkring längs molnets rand och lät
en blixt glänsa genom rymden, för att luftens jungfru skulle vagga den,
tills deraf blefve en ny sol. Men samma skildring hänföres i den äldre
edition till Wäinämöinen och Ilmarinen. Det heter nemligen att de begge
stego upp på det sjette glänsande hvalfvet, på den nionde himmelen. Der
läto de begge blixten ljunga, eller såsom det heter:
Iski tulta Ilmarinen,
Välähytti Wäinämöinen, --
Miekalla tuliterällä.
Och då en qvinna frågade dem hvarifrån de voro, svarade Wäinämöinen:
Keskiilmalta olemma,
Keskitaivahan navalta.[115]
Dessa ord, hvilka gifva tillkänna ett ursprung liknande Ukkos -- ty han
benämnes ofta taivahan napanen, -- häntyda en högre ställning än
menniskornas. Det tillkommer icke heller någon annan än dem, som hamrat
himmelens hvalf, uppställt luftens pelare, med ett ord dem, som ordnat
och verkställt skapelsen, att äfven hålla den vid makt. Detta ställe
bekräftar derföre fullkomligt ett föregående, der Wäinämöinen och
Ilmarinen sägas hafva varit med om skapelsen. Luftens jungfru vaggar
äfven den gnista deras blixt har tändt; alltså ett dem underordnadt
väsende.
Men Wäinämöinen benämnes äfven uttryckligen gud,[116] skapare.[117]
Lencqvist yttrar, att "fornsångerna icke framställa någon annan gud,
högre än Wäinämöinen." Han anför tillika huru en af Karelarnes vise
under katholska tiden, tillfrågad hvilka som voro Finnarnes högsta
gudomligheter utan betänkande svarat: Itse vanha Wäinämöinen ja Neitsy
Maaria emonen. Från den tiden härstamma äfven dylika böner som:
Itse ilmoinen Jumala,
Itse vanha Wäinämöinen,
Itse seppä Ilmarinen
Tässä myöskin tarvitahan;[118]
hvilka alla, både böner och benämningar, blott kunna ställas till ett
öfver menniskan stående väsende.
I ett häfte synty-sanat, som i manuskript blifvit mig godhetsfullt
meddeladt af Prof. Lönnrot, heter, det s. 9 om Ilmarinen:
Hiki tippu _luojan päästä_,
Kaste _kasvoista jumalan_.
På ett annat ställe anför Lönnrot att äfven Wäinämöinen blifvit kallad
gud.[119] Hvem annan än den som skapat dem kan väl heller utbrista i en
så herrlig hymn som denna, under det att den tillika innehåller ett
slags maktord:
Terve kuu kumottamasta,
Kaunis kasvot näyttämästä,
Päivä kulta koittamasta,
Aurinko ylenemästä!
Nousit kullaisna käkenä,
Hopeisna kyyhkyläisnä,
Elollesi entiselle,
Matkoillesi muinaisille.
Nouse aina aamusilla
Tämän päivänki perästä,
Teepä meille terveyttä. --
Käy nyt tiesi tervehenä,
Matkasi imantehena,
Päätä kaari kaunihisti,
Pääse illalla ilohon![120]
Men det sista beviset, sjelfva inseglet på Wäinämöinens sanna
gudomlighet, är hans försvinnande för den kristna religionen. Redan
1836 anför Castrén detta vigtiga faktum,[121] som sednare är upptaget
äfven af Fab. Collan. Att Wäinämöinen är representanten för Finnarnes
hela verldsåskådning, att han är hufvudpersonen i den hedniska
gudaverld, som deras egendomliga ande har skapat, framgår väl af intet
tydligare än deraf, att han måste lemna sitt folk, då det begynner
omfatta kristendomen. Vid sitt försvinnande beger han sig äfven till de
"höga urmödrarna, till de låga himlarna."
Med allt det anförda synes det dock anmärkningsvärdt, att Castrén i sin
Mytologi kallar Wäinämöinen och Ilmarinen icke gudar utan heroer. Om
man äfven afgjordt antager, att en stor del af fornsångerna, och alla
de som beskrifva friarefärder, hafva verkliga händelser till grund, så
återstå dock otaliga andra ställen, hvilka gifva en annan uppfattning.
Jag har också anfört många ställen ur Castréns skrifter, der han gillar
den ofvan framlagda åsigten. Det oaktadt heter det i Mytologin, s. 289,
att "det torde vara bragt till fullkomlig klarhet, att Wäinämöinen,
Ilmarinen och Lemminkäinen ej, såsom man ofta varit frestad att antaga,
spela rolen af gudomliga väsenden, utan framträda blott i egenskap af
högre begåfvade menniskor eller heroer." Denna slutsats begrundas ännu
ytterligare genom utsagon, att de endast "sörja för sin enskilda lycka
i familjen" och söka lyckliggöra _sitt folk_ genom eröfringen af Sampo.
Detta gäller dem dock blott sådana de uppträda i friare-färderna. Hvad
det andra påståendet beträffar, att de "blott genom måttet af sin
styrka, sin vishet, sitt hjeltemod skilja sig ifrån vanliga menniskor",
att de hafva denna makt endast genom ordets, vishetens gudomliga makt
och ofta äfven hindras i sina förehafvanden, så måste man jemföra detta
med förhållandet i andra mytologier. Äfven der uppträdda gudarne under
menskliga förhållanden, och inskränkas rätt ofta då de vilja utföra
något, så t.ex. Zeus af ödets beslut. Och hos Inderna är detta
någonting alldagligt. Att åter skaparkraften ligger i ordet, i
visheten, bevisar endast för högheten af den finska religionen. Ordet
är urmakten, urgudomligheten sjelf, som förlänar äfven gudarne tillvaro
och lif; han är den andliga källan, hvarifrån allt härleder sig, = Num
= Indernas Brahma, från hvilken och till hvilken all ting är.
I sjelfva verket visar äfven den fortsatta framställningen att Castrén
ej ville fästhålla denna åsigt. Ty sedan han undersökt Wäinämöinens
härkomst, visat huru han genom egen kraft framträdde i dagen och sedan
deltog i skapelseverket, yttrar han: "i sjelfva verket synes mig hans
gudomliga dyrkan ej kunna betviflas;[122] och vidare: denna
skapareförmåga är hans natur medfödd, och synes, om något, hafva bort
berättiga honom till ett gudomligt anseende hos våra fäder, liksom
samma ära äfven i det fall, att han och hans kamrater Ilmarinen och
Lemminkäinen endast skulle hafva fulländat skapelseverket, icke heller
hade bort kunna dem bestridas".[123]
Inkonseqvensen i de anförda yttrandena torde derföre böra tillskrifvas
den omständighet, att Castréns föreläsningar i den finska mytologin äro
utgifna af annan hand, utan att han sjelf fick öfverse och fullborda
dem, och detta gäller isynnerhet den sista afdelningen. Hela den vidare
framställningen tilldelar äfven alla de tre nämnda en ursprunglig
gudomlighet, så att de tillhopa bildat en gudatrilogi af jordens,
luftens och vattnets gudomligheter. Jag behöfver derföre här upptaga
endast resultatet af Castréns undersökning, som gör det på det högsta
sannolikt, att Ilmarinen ursprungligen dyrkats såsom en luftens gud,
Lemminkäinen = Ahti, med sitt ostadiga väsende, lieto, såsom
hafvets.[124] Den här ofvan gifna bevisningen om hjeltarnes gudom
gäller egentligen Wäinämöinen och Ilmarinen. Lemminkäinen uppträder
dock ständigt i jembredd med dem; han är identisk med Ahti, Kaukomieli,
Saarelainen. Längre fram anföras ytterligare bevis. Huruvida
Wäinämöinen varit jordens gudomlighet är dock ej lika klart. Castrén
säger: "Om Ilmarinen och Lemminkäinen äro menniskovordna gudar, så måste
detta naturligtvis i så mycket högre grad gälla om Wäinämöinen, emedan
han i alla afseenden vida öfverträfffar dessa sina vänner." Man har
velat härleda hans namn fr. wein l. ween emonen. Lencqvist anmärker
dock att han alltid skildras såsom en man, och vid Wäinämöinens sång
kommer veen emäntä sjelf för att lyssna derpå. Castrén jemför Wäinä,
som enligt Agricola äfven skrifves Äinemöinen, med Tatarernas aina,
jordens andar, hvarigenom hans egenskap såsom en jordens gudomlighet
bekräftas. Ett ytterligare stöd är, att enligt Lönnrot namnet äfven
uttalats som Ainemoinen;[125] och åsigten bekräftas indirekte deraf,
att fornfinnarne haft "gudomligheter för alla möjliga elementer, men
för jorden allena saknas" en sådan. Och hvad annat innebär Wäinämöinens
färd till Wipunens graf för att erhålla ursprungsord, än en antydan om
hans härkomst från jordens inre? Der ligger hans makt bevarad. Vi
påminnas om en jordens gud äfven deraf, att det är Wäinämöinen som
ordnar jordens yttre utseende, bildar uddar och holmar, bugtar,
stränderna, samt ytterligare förser marken med växtlighet. Måhända
hänvisar oss slutet af Kalevala sångerna till samma jordiska hem, ty
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Indernas föreställningar om verldsskapelsen Jemförda med Finnarnes - 4