Indernas föreställningar om verldsskapelsen Jemförda med Finnarnes - 2

Total number of words is 4256
Total number of unique words is 1681
21.4 of words are in the 2000 most common words
30.1 of words are in the 5000 most common words
34.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
frambragt verlden, i det Maja antog femtio gestalter.".[41]
Fråga vi huru denna föreställning uppstått, ligger svaret nära till
hands. Ofvanföre sågo vi huru urvattnets alstrande förmåga antog
benämningen moder, och dermed var qvinnogestalten färdig för
föreställningen. Denna härkomst bevisas i en Upanishad genom dessa ord:
Brahmamaja är ett haf med mäktiga vågor och väldiga strömmar; hon är
lifvets fullhet och tillika den afgrund hvari allt sjunker ned, ett haf
af ljus, skugga och mörker, de lefvande vältra sig så länge i dess
hvirflar, som de veta sig söndrade från den ande, hvilken sätter allt i
rörelse. Hon framstår således här såsom det första, hvarifrån allt
utgår, såsom moder till skapelsen. Och detta är äfven uttaladt. "Förr
än allt skapadt var Maja; i henne var dunkelhet, i hvilken begäret
hvilar. -- Brahma var fördjupad i längtan".[42]
Vi hafva här en ny serie af föreställningar om verldsskapelsen, laggd
till den förra, eller rättare sammanväfd dermed. Men de stå ej i strid
med hvarandra, äro ej uttryck af skilda verldsåskådningar, utan
genomföra begge den grundtanke jag ofvan sökt framhålla. Från Maja
hafva gudar och verld sitt ursprung; likaså födes i ägget Brahma, och
jord och himmel uppstå af dess begge delar. De bära derföre begge
endast vittnesbörd om rikedomen och friskheten hos Inderns fantasi, som
klädde sina på djupet slumrande tankar i alla dessa och tusende andra
skiftande gestalter.
Jag har sammanträngt denna första afdelning till den yttersta korthet,
som det varit mig möjligt. Måhända har den derigenom på sina ställen
blifvit dunkel. Men afsigten var icke heller att gifva en fullständig
framställning af den indiska mytologin öfverhufvud. Mitt syfte var
endast att uppvisa, huru medvetandet om den ende och i verlden
inneboende guden småningom har gestaltat sig i olika former. En
öfversigt af denna allmänna utbildning är tillräcklig för jemförelsen
med det finska gudsmedvetandet, huru detta låter elementerna och den
ordnade naturen, ja äfven gudarne uppstå; med ett ord, huru den
förklarar verldens uppkomst.
Att gången af undersökningen i det följande blir något annorlunda beror
deraf, att flera biundersökningar dessförinnan äro nödvändiga.


II.

"Grundvilkoret för hvarje religion, som förtjenar detta namn, säger
Castrén i inledningen till sin finska Mytologi, är att den erkänner
individens beroende af högre makter, hvilka den antingen med kärlek
eller fruktan, antingen i templets hvalf eller i djupet af sitt hjerta
vördar och tillbeder. Det gifves hvarken i Högasiens öknar eller på
sjelfva Sibiriens ödsliga tundror något folk, som ej skulle erkänna
tillvaron af vissa högre, menniskan öfverlägsna makter." Alla dessa
Schamanismen mer eller mindre hyllande folk erkänna "den subjektiva
viljans beroende af en objektiv."
Det är häri vi finna en utgångspunkt för vår undersökning. De flesta af
de finska folken ega nemligen ett ord, som de begagnat för att uttrycka
denna föreställning om en öfversinnlig makt, inför hvilken alla
dödligas hjertan måste bäfva. Detta ord är _jumala_, Lapparnes
_jubmel_, Esternas _jummal_, Livernas _jumal_,[43] Syrjänernas _jen,
jemel_, Tscheremissernas _juma_, Samojedernas _Num_.[44] Numera har
detta ord hos de flesta öfvergått till den abstrakta betydelsen af gud
i allmänhet; men hos dem alla kan man gå tillbaka till en tid, då det
blott tjenade till att beteckna den synliga himmelen med alla dess
fenomener af åska, blixt, dunder, regn, snart äfven såsom namn för den
makt, hvilken gaf sig i dem tillkänna. Ja, hos Samojederna benämnes än
i dag himmelen _Num_, ehuru ordet tillika betyder gud. Till sin stam är
det gemensamt för alla de finska folken, och att en utveckling i dess
betydelse från den ursprungliga af himmel försiggått, bevisar det nära
sammanhanget med en mängd andra ord i de finska språken, hvilka hänföra
sig till de himmelska företeelserna. Så i Ostjak. _nai_ eld, Obd. dial.
sol, Ung. _nap_ sol; Ostjak. _mûm, nôm_ det öfra, undre Surg. dial.
_jom_ regn, Ugr. Ostj. _nûm_ det öfra. Likaledes i Syrjän. _gym_ åska,
Fin. _jymy, jumu_; Kamass. Samoj. _nûm_ åska, _ni_ tak, det öfra;
Ostjak Samoj. _nup, nop, nom, lom_ gud. I förbigående vill jag nämna,
att äfven Baskerna kalla gud _jainkoa, jinkoa_,[45] _jon, jaine_.[46]
De vexlande företeelserna på det vida himlahvalfvet deltaga sålunda i
det helas namn, alldenstund de äro endast olika yttringar af samma
hemlighetsfulla gudamakt, hvars enhet i dem alla föreställningen anar.
Men att aningen om denna enhet, om den objektiva makten öfverhufvud i
verlden, sträcker sig längre, bevisar Samojedens svar till Castrén vid
ishafvets strand. På den förres fråga: hvar är Num? -- svarade han
endast helt kort: der! pekande på hafvets dunkla yta. Äfven jorden
betecknas någongång dermed. Och detta är just grundvalen för alla de
finska folkens egendomliga verldsåskådning, att det tillvarande
utvecklat sig ur en enda princip, den i allt verkande ur-kraften,
hemlighetsfull och ofattlig.
Ett ytterligare stöd för denna åsigt är den allmänna seden hos de
altaiska folken, att aldrig omedelbart dyrka Num, Juma, ej heller
afbilda honom. Castrén omtalar, i sitt utlåtande öfver den etnografiska
delen af Schrenks resa till de Samojediska tundrorna, dennes yttrande
om Num, att han "ser och vet allt, men är för upphöjd att vilja skåda
ned på det arma menniskoslägtets öden," utan att motsäga åtminstone
detta.[47] Den kraft som bor i de enskilda naturföreteelserna blir en
makt, den man tillber och dyrkar, men bakom dem alla står såsom
upphofvet den hemlighetsfulle Num, outgrundlig i sitt djup. Berättelsen
om Jumalabilden hos Bjarmerna kunde synas såsom en motsägelse härtill,
men måhända tillhör han en tid, då juma redan blifvit antingen en
abstrakt benämning, eller serskildt en åskans eller krigets gud. I alla
händelser utvisar sjelfva grundbetydelsen himmel, att detta omätliga
något ej som sådant kunnat afbildas, utan först, då någon serskild
företeelse eller person dermed betecknades. Dyrkan af himmelen såsom
det högsta, det första väsendet är föröfrigt gemensam för många af
Orientens naturfolk. Klemm säger, att Chineserna dyrka himmelen såsom
'alla tings fader', men floder, vindar, elden, hafvet hafva sina
genier, dem man hembär gudomlig dyrkan.[48] Och Kongfutse lärde: "Det
högsta väsendet betecknas under den synliga himmelens sinnebild"; dock
framställer man detsamma äfven under solens, månens och jordens
serskilda sinnebilder.[49] Således himmelen äfven hos dem det allt
genomgående. Under skilda namn tilldelas den gudomlighet äfven af
Mongoler, Tunguser, Ostjaker, Mordviner och Turkar.[50]
Sjelfva denna föreställning om himmelen såsom det första gudomliga
väsendet är sålunda gemensam, icke blott för de turaniska folken, utan
äfven för ostasiens bebyggare, af hvilka, såsom W. Schott uppgifver,
Chineserna kalla himmelen _tjan_, Japaneserna _ten_. Men den
återfinnes, enligt Castrén, äfven hos Perser och andra ariska folk.[51]
Det synes sjelffallet, att naturbarnet skall tillegna gudomliga
egenskaper åt det höga, lysande hvalfvet, som öfverallt möter dess öga.
Men här är frågan, om denna föreställning är ursprunglig hos de
altaiska stammarne. En undersökning af ljudkombinationen Num upplyser
oss derom. Vi hafva redan sett den talrikt förekomma hos de egentligen
finska stammarna, hos Ostjaker och Samojeder; hos de sistnämnda är
otvifvelaktigt Jenissei Samoj. _ngâ_ gud (nga-faddi = klar rand vid
horisonten, gudsfåll), Tawgy Sam. _nga, ngua_ gud, Jurak Sam. _nga_
underverldens gud, af samma stam. I sistnämnda dialekt betyder neml.
_jam_ haf, och det är bekant, att konsonanterna j och n, ng i Finskan
och Samojediskan ofta vexla om med hvarandra, t.ex. _jake_, fin. _noki_
sot. Att stamvokalen kan vexla mellan a, o, u, bevisar utom det nämnda
samt ordet num, nom, mångfaldiga exempel. Sålunda betyder talet 100 i
Votjak. _sju_, Syrjän. _sjo_, Finsk, _sata, sôt_, Turk. _jos, jüs_,
Samoj. _jur_.[52] (Äfven i sanskr. heter 100 _sata_). Betydelsen af haf
och underjordens gud är tillika en bekräftelse på uppfattningen af Num
såsom den i allt närvarande gudomen. Ty Jurak Sam. _nga_, underjordens
gud, är hos Tawgy Sam. en himmelens gudom.[53] Det sistnämnda och
formen jam leder oss genast till Lapparnes underjordiska herrskare och
gud _jabme_, med ett eufoniskt b såsom i Jubmel. Helt säkert hör till
samma stam Tungusiskans _aja, ajama_ -- god, med; en vanlig
förslagsstafvelse.
Inne i dessa jemförelser kan jag ej lemna onämnd en, som här sjelfmant
erbjuder sig. Castrén anför, att konsonanterna j och w ofta i de
altaiska språken sättas framför en begynnande vokal såsom aspirationer,
stundom äfven h, k, s, och att alla dessa äfven kunna med hvarandra
vexla plats.[54] Med denna lag till stöd finna vi måhända förklaringen
af benämningarna på flera finska folk. Ryssarne omtala från 11 seklet
ett folk _jam, jemer_, hvilket enl. Lehrberg och Sjögren är detsamma
som _Häm-eet, Hämäläiset_. Deraf får man, med utbyte af h mot s,
_Sabme-lads_, Lappar, och den svenska benämningen på _Samojederna_. Men
redan Franzén jemför det Lappska _Sabme_ med _Suomi_,[55] och Lehrberg
anför flera former, _Same, Some_, äfven den ryska och svenska
benämningen _Sumer_, såsom af enahanda stam med _Suomi_, men alla
liksom _jam, häm_ hänförande sig till _suo_, sumptrakt.[56] Någon
svårighet vid ofvan framställda åsigt erbjuder förklaringen hvadan
Germaner och Svenskar hafva fått benämningen Finnar. Enligt Diefenbach
betyder det nordfrisiska _finne_, anglos. och fornnord. _fen_,
sumptrakt,[57] och det är icke antagligt att de utan skäl uppkallat
folket så. Men huruvida det härleder sig deraf, att Finnarne bebodde
sumptrakter, eller att man då, som ofta nu, förklarade Suomen maa =
Suomiehen maa, är svårt att afgöra. Då likväl Suomi, Same, tyckes vara
samma ord som Jur. Sam. jam, haf, kan man väl icke förneka allt
sammanhang med suo; men att _m_ hör till ordets stam bevisas af alla
dess olika former. Derföre säger äfven Sjögren afgjordt om Arvidsons
och andras antagande af Suomi såsom en förkortad form af Suomen maa,
att det är att göra våld på den enkla stammen och detsamma, som att
förklara Hämeen maa likbetydande med bröllopsgästernas land, af hää,
miehen, maa.[58] I stället för "kärrbebyggare," som man förklarat
Finnarnes namn, skulle således ofvan gifna förklaring innebära en
påminnelse om "Guds utvalda," eller "himmelens söner," benämningar som
endast Judar och Chineser hittils varit nog anspråkslösa att tilldela
sig.
Men jemförelserna stanna ej här. Tungus. _ajama_ god nämndes. Att det
första _a_ är endast ett eufoniskt tillägg synes af Mongoliskan. Med
den förut nämnda vexlingen af konsonanten j mot s få vi neml. Mong.
_sam_, Tibetan. _sang_, hvilka båda i dessa språk betyda _god_. Det är
just med anledning häraf som Castrén jemför Tibetanarnes _Sang-fu_, det
godas källa, med Finnarnes _Sampo_; det Tibet. Sangfu uttalas neml. af
Mongolerna Sampo, och _fu_ källa, upphof, motsvarar åter det finska
_pää_.[59] Det återfinnes äfven under olika former hos andra altaiska
folk: Tungus. bulak, Burät. _buluk_ källa, Sojot. _pas_, Kojbal. _bas_
hufvud, Kamass. Samoj. _phâru_ källa; tydligast visar sig slägtskapen i
det Ungerska _fö, fej_ hufvud. Att åter, med kännedom om huru ofantligt
ofta de begynnande aspirationerna h, s, j, nj byta plats med hvarandra
i de altaiska språken, förneka identiteten mellan det Tungus. _ajama_
god och samma folks _njan, njangnja_ himmel,[60] är omöjligt. Begge
åter stå både i ljud och betydelse i det innerligaste samband med
Samojedernas _jama_, Lapparnes _jabme_, Fin. _juma-la_, Sam. Num =
himmelen, himmelens gud, ur-gudomen. Och betydelsen af det
mångomtvistade Sampo vore sålunda etymologiskt, icke blott det godas
källa, utan äfven _himmelens hufvud, guds hufvud, hälla, ursprung_ =
solen! Här hade vi således att söka lösningen på denna i finska
Mytologin hittils oförstådda gåta, som på detta sätt uppfattad sprider
ljus öfver många dunkla ställen i Finnarnes urgamla dikt. Och
märkvärdigt nog öfverensstämmer denna förklaring med allt hvad om Sampo
i Kalevala-dikten säges, då man neml. serskiljer sednare tiders
tillägg. Alldenstund denna fråga står i närmaste sammanhang med
närvarande undersökning, vill jag här i korthet framlägga de
ytterligare bevis, som ur Kalevala lätteligen kunna hemtas för
ofvannämnda åsigt. Det sednaste af Lönnrot sinnrikt framställda
allegoriska tydningssättet[62] torde, liksom de föregående, icke för en
noggrannare pröfning vara hållbart. Allegorin öfverhufvud äfvensom här
det abstrakta begreppets bildning tillhöra ett mera utveckladt
medvetande än den finska dikten ger tillkänna.
Kalevala-sångerna utgöra nu till större delen en skildring af
ömsesidiga härtåg mellan Kaleva- och Pohjola-folket; det är derföre
ingenting underligt att dessa krigståg upprepas. Men en anmärkningsvärd
omständighet är den, att Louhi innesluter i berget både Sampo och solen
jemte månen. Vid hvardera tillfället utbredde sig med anledning deraf
olyckor och mörker öfver Kalevas folk. Att lefva utan Sampo var att
lefva ett fattigt lif, utan sol ett dystert och mödosamt. Kalevas
hjeltar beslöto derföre hvardera gången att återförskaffa sig denna det
godas källa. Äfven i det enskilda visar sig en öfverensstämmelse dem
emellan. Både Sampo[62] och solen[63] benämnas kirjokansi, det brokiga
locket, kirjorinta, det brokiga bröstet. Mångt och mycket i
fornsångerna synes väl vid första ögonkastet strida emot en sådan
uppfattning, men motsägelserna lösas lätt, då man besinnar de
mångfaldiga omgestaltningar dessa sånger under tidernas lopp lidit.
Minnet af hvad man tänkt sig under Sampos namn har försvunnit, men
medvetandet derom såsom någonting stort och förunderligt qvarlefver
ännu. Såsom Sampo för det närvarande beskrifves är det ett oting, ty de
skilda delarna kunna aldrig sammanfogas till ett helt, äldre och yngre
föreställningar blandas om med hvarandra. Så uppfattade äfven Castrén
Samposångerna, åtminstone till en början. Han anser att berättelsen
urspr. var af mytisk natur, och att den historiska inklädnaden är
tillaggd först af en sednare tid.[64] Äfven Schiefner yttrar sig härom:
att Sampomyten "har att tacka sitt ursprung en sinnrik uppfattning af
storartade naturföreteelser, kan väl numera icke lätt betviflas".[65]
Upplysande är det härvid att jemföra gamla och nya upplagan af
Kalevala. I den förra är det Ilmarinen och Wäinämöinen, som söka att
åter tända ljuset, i den sednare spelas denna roll af Ukko, ilman ukko,
som dock tydligen är blott en annan benämning för Ilmarinen. Att han,
enligt egen utsago,[66] hamrat himmelens lock och fäst solen och månen
derpå, tjenar såsom en ytterligare bekräftelse, ty på samma sätt är det
blott han som kan smida Sampo; att åter förfärdiga ett dylikt ting af
en svanfjäder, ett kornfrö m.m. borde väl för Wäinämöinen icke hafva
fallit sig så svårt. Måhända äro de sista föreställningarna spår af den
skandinaviska gudasagans inverkan i en sednare tid, ty de äro
uppenbarligen tillägg, hvilka med det öfriga ej stå i rätt sammanhang.
Schiefner har i de ryska och skandinaviska sagorna uppvisat likheten
med föreställningarna i Kalevala och Kalevi-poeg. Men man kan dock icke
endast på grund af dessa likheter antaga, att de båda finska folken
från sina tidigare boningsplatser i östern medfört högst få egendomliga
myter och hemtat sina gudar och sin sagoverld från Germanerna.[67] Ty
först och främst är ännu icke bevisadt, huru mycket af detta sagostoff
bör tillskrifvas de finska folken i Ryssland, och för det andra äro
dylika föreställningar gängse hos alla folk, beroende af deras
bildningsgrad. Detta förnekar dock ej tillvaron af lånade
föreställningar, uppblandade med de ursprungliga. En annan
omständighet, hvaraf man ofta finner sig öfverraskad, är att se solen
nämnas, der man af sammanhanget hade väntat Sampo. Så t.ex. N. Kal.
XLIII. 350, sjunger Wäinämöinen, sedan Sampo förgåtts i hafvet:
Sinä Pohjolan emäntä,
Tunge turmiot kivehen,
Pahat paina kalliohon,
Vaivat vuorehen valitse,
Elä kuuta kulloinkana,
_Aurinkoa_ milloinkana!
Dermed öfverensstämma äfven de ord Wäinämöinen yttrar, då han ser
spillror af Sampo vaggas på vågen mot hans hembygds stränder:
Tuost[68] on siemenen sikiö,
-- -- -- -- --
Tuosta kyntö, tuosta kylvö,
Tuosta kasvu kaikenlainen,
Tuosta _kuu kumottamahan_,
Onnen _päivä paistamahan_,
Suomen suurille tiloille![69]
På grund af det nämnda och äfven det följande anser jag, att man med
Sampos namn betecknat solen; derföre stå äfven dylika uttryck qvar,
ehuru nu oförstådda. Måhända möter oss här föröfrigt, vid beskrifningen
om huru Sampo splittras sönder, minnen från föreställningarna om
verldens uppkomst ur det söndersplittrade verldsägget. Hvad är väl
heller mera egnadt att framkalla föreställningen om ett ägg, än den
glänsande solskifvan! Vi hafva likartade föreställningar hos Inderna.
Den osynliga, ännu ej tillvaro egande urgudomligheten bildar genom sin
tanke ett ägg, hvari han sjelf ingår. Genom hans vilja splittras det
sönder, hvarvid spillrorna bilda verlden. På samma sätt är Sampo här
den glänsande solskifvan, det godas källa, hvari det goda sjelft, Sam =
Num = Jum = den ursprungliga, för tanken ofattliga gudomligheten gifvit
sig en verklighet. Denna solskifva är ett ägg som splittras sönder, och
ur spillrorna framgår hela skapelsen såsom delar af Sam = Num, d.ä. en
fullständig immanens. Jag återkommer längre fram till dessa
föreställningar. Nu vill jag blott omnämna, att äggets identitet med
solen äfven påpekas i en Estnisk folksång. Sångarn omtalar huru han
fann ett örnbo, hvarur han tog det tredje ägget och bar det till sin
båt. Ägget föll i hafvets djup, alldeles såsom Sampo, och splittrades
mot klipporna; af skärfvorna uppstodo fartyg. Men ägget bragte solen
att smälla (paisomaie), månens sken att tillvexa. Ur gulan uppsteg en
hög ö, ur kärnan de andra holmarna.[70] Vi finna häraf huru mångfäldt
skiftande gestalter en ursprungligen gemensam föreställning antar i den
sig ständigt pånyttfödande folktraditionen. Såsom ytterligare stöd för
det nämnda vill jag ännu anföra, att Inderna vid solförmörkelser tro,
att demonen Râhu, ljusets fiende, uppslukar solen. Siva har dock
afhuggit hans kropp, derföre kommer solen fram då hon passerat Râhus
svalg. Begreppet om ett fängslande återkommer äfven i berättelsen om
Bala och Vritra, tvenne demoner, som i djupa klyftor hålla fängslade de
himmelska korna, de regngifvande skyarna.[71] Det påminner derjemte om
de finska uttrycken _kuu syödään, kuu syntyy_, samt _kuumet_, som
instänger månen, hvarpå Kave befriar den.[72] Agricola åter säger att
månen uppslukades af _kapeet_; enligt en annan tradition föranledes
dess förmörkande af en gudomlighet Rahkoi,[73] månne = Râhu? I den
finska sagan om Leppäpölkky berättas åter att solen, månen och
morgonrodnan hållas fängslade af tre drakar. Dessa dödas af tre
ynglingar med tillhjelp af en varg, hvarpå himlaljusen återgifvas åt
verlden.[74] Utrymmet förbjuder att nu vidare undersöka den härmed nära
sammanhängande, af Castrén uttalade, af Collan fasthållna åsigten, att
i finska dikten skönjas tydliga spår af föreställningar om en ljusets
strid med mörkret. Den hänför sig rätteligen äfven till en jemförelse
med den persiska verldsåskådningen, som helt säkert kommer att kasta
ett mycket klarare ljus öfver dessa föreställningar. Jag slutar derföre
här endast med några ord ur Wäinämöinens afskedssång, der påminnelsen
om soitto otvifvelaktigt är ett sednare tillägg, då man under Sampo
tänkte sig blott någonting obestämdt, som skaffade lycka:
Taas minua tarvitahan,
Uuen _sammon_ saattajaksi,
Uuen soiton suoriaksi.
Uuen _kuun_ kulettajaksi,
Uuen _päivän_ päästäjäksi.
Efter denna afvikning för utredningen af Sampos betydelse och dermed
sammanhängande föreställningar, återvända vi till hufvudfrågan. Vi
hafva funnit att ordet Num, jemte dyrkan af himmelen såsom en högsta
gudom, var utbredd öfver en stor del af nordliga Asien. Men äfven hos
den ariska stammen i söder återfinnas både ordet och betydelsen. Hos
Inderna är _Jama_, liksom det Lappska _jabme_, namnet på dödens drott;
i Vedorna d.v.s. i den äldsta tiden är han likväl en himmelens furste,
frambragt af ljus och molndunkel; ja han är solen sjelf såsom alstrande
lifskraft. Samma hamn och person återfinnas i Persernas Vendidad och
heliga sagor. _Jima_, som han här kallas -- en äldre form för _Dschem_,
sammansatt med _schid_, herrskare, till _Dschemschid_ -- är den gyllene
tidens furste. En påminnelse om Wäinämöinen möter oss i berättelsen om
denne. Ormuzd uppmanar neml. Jima att föra skapelsen till trifsamhet
och lycka, och skänker honom dervid en gyllene vinge och staf. Då
träder Jima fram, vänd mot middagssolen, och säger: vidsträckta heliga
jord! rör dig, öppna dig (såsom en födande), du boskapens, hästars och
menniskors amma! Och jorden sträckte sig ut. Ytterligare skall Jima
plantera en stor trädgård, för att föra utvalda menniskor dit.[75] Hvem
erinrar sig icke här Wäinämöinen, som ur det brustna ägget bildar
verlden, och sedermera besår jorden genom Pellervo. Huruvida föröfrigt
det Indiska _jama_ har något sammanhang med sanskr. ordet _dscham_, som
enl. Böthlingk och Roth betyder jorden, kan jag ej nu afgöra. Hos
Hebreerna möta oss _jom_ dag och _jum_ himmel, Tyskar och Svenskar
hafva ordet _himmel_, ärfdt från deras gemensamma förfäder
Germanerna.[76] Men alla dessa ord stå, så vidt jag känner temmeligen
enstaka, utan tillfredsställande förklaring i de ariska, mig veterligen
icke heller i de semitiska språken. En uråldrig beröring mellan den
Turaniska och Ariska stammen torde derföre dessa, liksom många andra
omständigheter, gifva tillkänna. Men man finner lätt hvilkendera som
varit den egentliga egaren till nämnda ord. Ty under det Inderna
fåfängt söka tolka betydelsen af Jima såsom "tvillingsbroder," latin.
_gem-inus, gem-ellus_, fästes dervid i hela norra Asien samma begrepp.
Vigtigare är dock, att alla ariska folk ega ett annat, ur deras språk
lätt förklaradt, ord som betyder himmel, gud, neml. af sanskritstammen
_div = dis_ lysa. Denna heter i sanskr. _dêva-s_ gud, littov.
_dieva-s_, pers. _daêva-s_, grek. _di-os, div-os_, latin. _deu-s_;
sanskr. ordet _djaus_ himmel motsvaras åter närmare af grek. _zeus_,
forngerm. _tius_, gen. _tivis_, tysk. _teuf-el_, svensk, _djefvul_. Då
de flesta ariska folk från ön Ceylon till Atlantiska hafvet bibehållit
detta ord; då många af dem intet annat ega, för att uttrycka begreppen
himmel, gud, eller sedan kristendomen lärt betrakta den hedniske guden
såsom de onda andarnes furste, djefvul, kan man väl med allt skäl anse
detta ord såsom ursprungligen tillhörande arierna. Men att de sjelfva
skulle skapat sig tvenne ord för samma begrepp, är icke antagligt. Det
är äfven på grund häraf som Schott anser det finska ordet _taivas_
himmel vara af ariskt ursprung; sanskr. _daiva-s_ betyder äfven
gudomlig.[77] Dock har han förut i detta fall gjort jemförelse med det
finska _taiv-un, taip-ua_ böjas.[78] Det skulle föra oss för långt att
följa detta ords vandringar genom Asien. Jag vill blott nämna det
anmärkningsvärda, att hufvud betyder i Ienis. Ostjak. _tjy'e_, Jur.
Sam. _ngaewa_, Tamas. Sam. _ngaìvua_; hufvudhud Samoj. _tâi, tuaja,
ngaewanjaes_; Jen. Ostj. _toai_ det öfra -- _tjoi_ himmel, _des_ öga,
Karagas. _têre_ himmel; Kojbal. _djän_ gud, _tang_ morgonrodnad, Burät.
_tenger_ himmel; Samoj. _tâ, tâng_ högt berg, _tâ-men_ ofvan, Mandschu.
_ten_ = Chines. _tjan_ himmel. Har det ariska _dêva-s_, det finska
_taiva-s_ sitt urhem i China? Hafva de begge druckit ur samma källa,
som flödar ur morgonrodnadens land?
Vi hafva såsom resultat af det föregående en hos alla turaniska folk
utbredd föreställning om en öfverallt, i jorden, i hafvet, i himmelen
och dess företeelser boende gudomlig urmakt, kallad med skilda namn
Jum, Num, Sam. Det är förut nämndt, att detta urväsende såsom sådant ej
åtnjöt någon serskild dyrkan, ej heller afbildades; det var för högt
och oåtkomligt för dödligas böner. Häri visar sig en stor
öfverensstämmelse med Indernas urväsende, som ur sig utvecklar, allt
varande, som är öfverallt och i allt, i naturen, i gudar och menniskor,
utan att sjelf kunna förnimmas. Detta urväsende kommer hos Inderna till
verklighet i vattnet, närmare bestämdt egentligen i luften, som genom
förtätning öfvergår till vatten, hvarpå det heliga verldsägget vaggas
fram; en uppfattning som igenfinnes äfven hos Tibetanarne. Ty också der
drifves luften tillsammans af en hvirfvelvind, den förtätas, och deraf
uppstå sedan berg, länder m.m.[79] I fullkomlig öfverensstämmelse
härmed yttras i den finska folkdikten, med dess egendomlighet att
betrakta upphofvet till något såsom dess moder:
_Ilma_ on emoja ensin,
_Vesi_ vanhin veljeksiä o.s.v.[80]
Det återklingar här den urspr. föreställningen om Num, som är äfven i
hafvet, eller rättare hafvet är Num enligt Samojedens utsago, och Jur.
Sam. jam betyder haf. Och på det ändlösa hafvet vaggas luftens jungfru,
då hon på sitt knä bär det skimrande verldsägget, som rullar ned deri.
Denna luftens jungfru, som synbarligen är ingenting annat än luften
sjelf personifierad, kallas äfven uttryckligen
Vanhin luonnon tyttäristä, och
Ensin emä itselöitä.[81]
Det är här rätta stället att framhålla, hurusom hela den egendomligt
finska verldsåskådningen liksom koncentreras kring ett enda
betydelsefullt ord, _synty_. Allt i verlden kan förklaras, om man blott
får reda på dess ursprung, det som gifvit upphof dertill. Så är det med
de späda blommorna på marken, med skogen, blåsten, ja smärtan och
plågorna; sjelfve äro de intet annat än yttringar af den makt, som
gifvit dem upphof. Alla enskilda företeelser i verlden hänföra sig
sålunda ytterst till ett ursprungligt väsende, hvarifrån de alla, äfven
"de med skaparkraft begåfvade andarne, gudarne, framträdt".[82] I hela
detta betraktelsesätt ligger den mest uppenbara öfverensstämmelse med
Inderns; dessa synty-sanat förekomma också i ofantlig mängd och utgöra
sjelfva grundvalen för det finska medvetandet. Betraktade med stor
vördnad för sin helighets skull, hafva de ända till våra dagar bevarats
i folkets sinne, ehuru ofta allt minne af deras betydelse redan
försvunnit.
På den ståndpunkt af utveckling Finnarnes mytologiska föreställningar
hunnit genomskimrar ännu natursidan hos de flesta gudagestalter. Det
vore orätt att härvid, liksom några gjort, kalla den finske sångarns
fantasi fattig och sparsam. Likt Indern älskar han att hölja hvarje
gudomlighet i en skimrande slöja af de mest glänsande färger. Man
behöfver blott erinra sig Pohja jungfrun, som sitter vid regnbågens
rand i en hvitglänsande drägt, väfvande på en gyllene väf med en
väfsked af silfver, eller Ilmarinen, som vandrar vid himlaranden i blåa
strumpor och brokiga skor, utrustad med en eldgnistrande skjorta och
hållande i handen det blixtrande Kaleva-svärdet, allt erinringar om
honom såsom himmelens eller luftens gud. Och lika lysande framställas
Wellamos mör och skogens jungfrur. Så hopar äfven den äldsta indiska
dikten, på sina gestalter allt hvad i företeelsernas verld finnes
lysande och skönt. Men detta bevisar för dem begge endast en så mycket
större brist på inre andlig skönhet, hvarigenom formerna blifva dimmiga
och genomskinliga, samt på det högsta obestämda. Med andra ord, dessa
folk lefva i sina äldsta dikter ett ungdomligt friskt naturlif,
hvarigenom utbildningen af de elemäntära gudarne till sedligt handlande
individer, sådana vi möta hos Grekerna, ännu ej försiggått; fantastiska
former skymma ännu undan de menskliga konturerna. Med rätta anmärker
Rein, att många af dessa såsom dimmiga gudomligheter betraktade
naturkrafter "med afseende å sin skapande eller rättare födande förmåga
tillades qvinnonatur".[83] Vi återkomma derigenom till begreppet om
synty. I de förut anförda orden
Ilma on emoja ensin o.s.v.
ligger redan en hel skapelseteori. Luften är det första, vattnet har
sitt ursprung derur, och så vidare hela den öfriga skapelsen. I
öfverensstämmelse dermed har äfven ilma förvandlats till en qvinna, den
på hafvet sväfvande Ilmatar, såsom nyss nämndes, urmodren, som ger
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Indernas föreställningar om verldsskapelsen Jemförda med Finnarnes - 3