I Vårbrytningen - 8

Jag var beredd på allt, och sedan vi inne hos några lotsar fått
åtskilliga färdknäppar, hade modet stigit i en så oerhörd grad, att jag
icke fastade mig vid att båten endast var avsedd för tre personer och
ändå lastad med en strömmingsfjärding, åtta tomma brännvinskaggar och ett
par säckar med kläder, så att, när vi krupit ned, båtkanterna endast lågo
ett kvarter över vattnet. Storseglet, en större uppsprättad säck, och
focken, i förhållande därtill, hissades på, och vi voro till sjöss. Otto
satt till rörs, brodern skötte focken, och jag satt midskepps vid
strömmingsfjärdingen.
Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag trakterade en mungiga,
som jag fått av en holländsk sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi
rökte våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. Solen började
redan att rosfärga snön på de östra kobbarna, då vi anlände till
Smörasken. Här plockade man litet sten i båten. Detta föreföll mig
misstänkt, men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den friskande
vinden. Vi lade ytterligare i land på Hasselkobben, där supen av samma
namn togs, ty nu skulle vi ut på öppna sjön.
Solen gick ned, och i västra horisonten hade mörka molnmassor hopat sig
som berg. Ibland brusto de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en
vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat bländades och såg
allting ännu svartare sedan. Det började stänka framifrån stäven;
samtalet tystnade; snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och
båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck av vinden. Då ryckte det
till i seglet, läsidan låg under vattnet, och det forsade om fötterna.
-- Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt.
-- Är han rädd? frågade Otto och höll an lika fullt. Då teg jag. Båten
pressades nu fram med slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera. I
stället slog sjön över från lovart. Framåt gick det, så att det pep
om'et. Då sprang fockskotet. Båten girade till, seglet flaxade och slog
så olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget syntes mig
så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, att jag började skratta. Jag
satt liksom mitt i sjön. Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak
ryggen, skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett kvarter under
ytan. Emellertid började jag frysa, ty vattnet gick över pälskragen och
sög sig ner efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet.
Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen. Jag började tänka över
belägenheten. Otto hade krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han
dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt intryck, som det av
skjortärmar. Den sista röda solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje
gång jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett dovt skratt och
blev därefter tyst. Var han drucken? Det vet jag ej än i dag. Eller
tänkte han segla oss i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad,
fastän han höll god min. Jag knäppte emellertid upp pälsen, för att vara
beredd, upptog försiktigt min kniv och avskar oförmärkt snörena på mina
lappjäxor. Därpå stack jag den uppslagna kniven in i pälsärmen, fast
besluten att kapa skotet vid förefallande behov.
Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större andrum fick vinden, och
sjöarna blevo allt längre. Till råga på eländet började jag frysa, men
vågade icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje rörelse man
gjorde. Otto hade emellertid gjort fast skotet och började ösa. Då såg
jag upp mot vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss rusade
fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla den en ande, ty den var
osynlig, fastän man såg dess mörka spår.
-- Stick på skotet, eller jag kapar! -- och kniven var framme som en
blixt. I samma ögonblick satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm
fatta om min handlove, och båten reste sig igen. Skotet var oskadat, och
det var räddningen. Då sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte
så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, för det här ä'
ingenting.
På detta sätt gick ytterligare en halv timme, och det blev mörkt. Men
fram mellan focken och staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste
med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat lugnande, om icke
mina nerver varit så ytterligt retade av de oupphörliga ryckningarna.
Jag fick dödsfantasier. Locket hade fallit av strömmingsfjärdingen, och
jag såg med avund på de vita skepnaderna, som sovo där så lugnt med öppna
ögon. Även de hade dött i blomman av sin ungdom, under stilla promenader
i de dunkla tångskogarna därnere på den otäcka sjöbottnen.
I min betryckta ställning måste jag se på dem, ty jag kunde icke vända på
mig, och vad jag än tänkte på, såg jag alltjämt de öppna röda ögonen
stirra på mig. Då förstod jag, varför pappa lade tolvskillingar på
systerns ögon när hon var död. Jag filosoferade över min stryksticksask
för att förströ mina tankar. Jag såg ännu en ring efter stearinljuset som
jag släckte i går kväll, ty jag begagnade alltid asken som ljussläckare.
Jag erinrade mig vad jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag
somnade i min varma säng. Det var en obegriplig filosofi, som jag lånat
av prästen. Som jag aldrig viker i böcker, utan fäster pagina i minnet,
erinrade jag mig genast sid. 26, där jag slöt. Det handlade om Kant. Det
enda jag fattat av den mannens för övrigt underliga läror var imperativet
att man måste tro. Nu rock det till igen. Jag beslöt mig för att tro, men
min hjärna var så förvirrad, att jag ej visste på vad.
På Otto trodde jag inte mera, ty han var tydligen bortkommen och dessutom
ej att lita på, då han ju nyss hade satt bort en skonare. Brodern var
visserligen bättre, men han satt vid fockskotet. Så där raglade min
hjärna av och an mellan för och akter, tills jag slutligen tror att jag
trodde på Kanholms fyr, med en hemlig reservation, i händelse vi snart
skulle komma i lä under landet.
Mycket riktigt. Ryckningarna upphörde och med dem dödstankarna, och när
vi strax därpå passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke på
sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, och satt redan och öste i
allsköns rö efter en valfången styrkdryck. Jag nickade vänligt åt fyren
och tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot ett annat ljus, som
sken mycket oroligare, men också mycket varmare -- det var smedens, hos
vilken vi skulle rasta.
Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin domnade kropp efter en
sådan färd!
Vi sutto snart framför en stockeld inne hos smeden, där man höll på med
julrustningar, och talade om det överståndna som om en lustig bagatell.
Sedan vi ätit och druckit, började vi att leka. Man dansade efter
mungiga; hundarna skällde och hoppade kring golvet som galningar; själva
Otto hade glömt sin sorg, och ingen frågade om orsaken till den sena
resan. Där berättade även Otto om anledningen till den underbara
klämtningen. Det var ledvagnen som fockskotet löper på, vilken lossnat i
den ena ändan, och sedan tjänstgjorde som en slags stämgaffel.
Snart sutto vi åter stuvade i vår båt och skulle börja kryssningen över
fjärdarna ned till Vaxholm. Jag hade noga förvissat mig om att inga
större vatten förefunnos på den återstående vägen, och litade dessutom på
de nyförvärvade själskrafterna.
Det dröjde dock icke länge, förrän ett nytt elände började, sju gånger
värre än förut, och jag insåg snart, att fjärdar kunna vara ganska
stora, fastän de äro små -- för lotsar. Vi dublerade »Silverkannan»,
under fara att bli sönderslagna mot det branta berget.
Månan hade emellertid gått upp och stack fram mellan trasiga moln, vilket
gjorde uppträdet ännu hemskare, ty nu såg man eländet i all dess storhet.
Sjöarna voro svarta som bläck, och månljuset låg som drivet silver,
fläckvis. Det stötte på likvagn. Brodern, som satt i fören och höll
utkik, hade dragit på sig en svart oljerock, vilken alltjämt vättes av
sjöarna och när ljuset föll på rockens tunga, skarpa veck, såg mannen ut
som en järnstaty. Vinden kom rytande över landen och kastade sig handlöst
ned på båten, som pressades och våndades. Då vi vände under land, hördes
ett ögonblick suset i de snöiga granarna eller viskningen i vassen,
varvid jag tänkte: Herre Gud, den som vore i land! -- Så voro vi åter ute
igen, och då vaknade alla goda föresatser. Du har varit ett svin,
Larsson, men kommer du med livet från den här färden, så skall det bli
folk av dig, tänkte jag helt vackert. Jag var icke annars rädd för sjön,
men nu voro mina nerver ytterligt försvagade, helst som den artificiella
sinnesstyrkan började blåsa bort. Jag domnade småningom av och förföll i
en slags osalig dåsighet. Pling, plang, kling, klung, klong, lät det
plötsligen. Jag vaknade och lystrade. Omigen! Det var glasharmonika,
speldosa, fortepiano, men det var vackert tillsammans, och jag blev helt
varm. Musik på sjön i månskenet, mitt på fjärden!
Kling, klang, ett långt kratsch som av en kransåg, och båten stannade,
mitt i sjön.
Det var isen. Stort alarm! Seglen ned och årorna ut.
Jag vill endast tillägga att vi rodde två mil mot vinden och under
ideligt pianoackompanjemang till Vaxholm. Första milen rodde jag, den
andra sov jag. När jag vaknade på Trälhavet, hade jag huvudvärk, ty
mössan hade fallit av. Jag yrade och såg i månskenet Kristus på korset
mellan de båda rövarna avteckna sig över skogen och var fullt övertygad
om verkligheten av synen, tills man senare förklarade den helt enkelt
vara en avtacklad tremastare, vilken lagt sig i vinterläger vid en
strand.
Om natten sovo vi i Vaxholm, och jag var frisk följande morgon.
När vi gått på ångbåten som skulle föra oss till staden, leddes två
tjuvar ombord och förtöjdes på fördäck, där de utgjorde föremål för
publikens giriga blickar.
Detta försatte Otto i en mycket dyster sinnesstämning.
Vi hade likväl icke hunnit längre än förbi Tenö, då han glad och nyter
kom fram och bjöd oss på kaffe i försalongen. Han hade sålt sin
strömmingsfjärding (min strömmingsfjärding) åt en passagerare. Stackars
gosse!
* * * * *
Klockan tre kvart till tolv stodo Otto och jag utanför kanslihuset på
Skeppsholmen, efter att ha styrkt våra sinnen med en frukost på
»Mässingsstången».
Kanonjären, som postade utanför, hade redan anställt ett förberedande
förhör med min stackars vän, vilket jag förgäves sökt avstyra.
En och annan officer hade börjat komma. Vi gingo in och satte oss i
förmaket eller rättare förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en
lång mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt medlidande och kastade
misstänksamma ögon på mig. Under den rysliga väntan som härpå följde
framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, rörande sig kring
försäljningen av lotsens gård. Det kokade i mig, men jag teg.
Målet uppropades, och vi trädde in i sessionsrummet.
Kring ett svart bord sutto sex officerare och en civil. Ordet fördes av
en liten person med tre streck på halsen och ett på huvudet samt en stor
sabel om magen. Vid dörren satt en väbel, som skulle agera allmänna
åklagaren, men han kom aldrig längre än till dörren och aldrig ett ord
hörde jag honom säga. Skepparen och clerken ställde sig på den högra,
lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan.
Sammankomsten öppnades med ett vänligt rytande i riktning åt mig: Vem är
det?
-- Åhörare, svarade jag.
Protokollet från förra rannsakningen upplästes och justerades. Har du
något att invända, lots? sporde ordföranden.
Lotsen skulle till att svara, då han avbröts av skepparen, som började en
harang. Lotsen fortsatte även, likmätigt befallningen, att tala.
-- Tyst lots, du ska lära dig att tiga när folk talar! skrek auditören,
som i sin tur tog ordet av ordföranden.
Då skrek jag så mycket jag förmådde:
-- Jag skulle anmäla mig som ombud för lotsen!
Skepparen bleknade, auditören blev stum, och bisittarna knäppte av sina
koppel och sågo otåliga ut, ty de hade tänkt att få gå hem så fort som
möjligt. Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, vilka inneburo
allt det förakt som ligger i ordet »brännvinsadvokat».
Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke nekas.
-- Namn?
-- Larsson.
-- Karaktär?
-- Marinmålare.
Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade. Jag darrade på
benen som en stackare, men jag kände att det fanns någon osynlig
närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och myndighet och som
bragte dem till tystnad. Det var _lagen_, som gav mig rätt att tala och
befallde dem att tiga.
Jag började med ett: Mina herrar!
Ordföranden försökte att gäspa, och auditören låtsade läsa i en bok.
I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen. Jag talade om det viktiga
ögonblick i livet, då kvinnan skall föda barn -- lotsens hustru hade
nämligen just varit ute för den åkomman; jag skildrade modersglädjen,
kanske den renaste som ges i detta usla liv, där man om morgonen står upp
som en hederlig karl och om aftonen lägger sig som en Långholmare. Jag
lämnade en diagnos efter Hartman på sjukdomen _insomnia_ eller
sömnlöshet, vilken verkligen är en sjukdomsform, fastän man icke tror
det. Lotsen hade icke sovit på tre nätter, alltså var han icke
tillräknelig. Härpå följde en livlig skildring av vår utfärd till
skonaren. När jag kom till de märkvärdiga klämtslagen, såg jag alla nio
ansiktena vända emot mig. Uttrycken kunde jag ej läsa, ty jag var för
upprörd, och som jag stod emot ljuset, låg hela rummet svart och
ansiktena syntes endast som nio vita fläckar i mörkret. Jag slutade
inledningen med en framställning av människans obetydlighet i förhållande
till världsalltet och isynnerhet till det oförklarliga.
Härpå följde försvaret. Lotsen hade tagit fartyget utom sitt distrikt och
hade således intet ansvar. Vad pejlingen av fyrarna beträffar, så litar
en lots hellre på sina landmärken än på en usel kompass, som kanske är
falsk. Fartyget förde järnlast, och därför litade han ej till kompassen.
Vad landmärkena beträffar, så behöver man bara vara aldrig så litet
sjövan, för att veta huru de skenbara avstånden förändras vid olika
lufter. Här målade jag en marin med snö på landen och mist i luften.
Lotsen vore alltså i dubbelt mått oskyldig, men än mer, han var icke
allenast oskyldig, utan kaptenen var den brottslige. Han hade sovit när
olyckan skedde, och nu står det i lotsreglementet att »befälhavaren
ansvare själv för manövern, dock efter lotsens hörande». Här hade dock
inrotat sig den vanan, att man betraktade lotsen som befälhavare, så
snart han satt foten ombord. Detta missförhållande måste ändras, ty
lotsen är icke navigatör, endast vägvisare. Han kan icke logga, behöver
icke kunna ta ett bestick, icke känna varje fartygs segelduglighet. Man
tror att man skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid varje
olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. Icke så! Svenska
handelsflottan skall nog inse att dess intressen icke skola så
vårdslösas; tiden är inne för en reform, och nu skall reformen ske -- nu
eller aldrig!
-- Men sjöförklaringen, invänden I, mina herrar. Den är falsk, svarar
jag; den är lögn från början till slut. I veten kanske icke huru man gör
en sjöförklaring? Jo, skepparen, just han som oftast ligger och sover,
sätter upp en redogörelse över ett förlopp, som han aldrig sett, och
sedan läser han upp den för besättningen, som till hälften består av
utlänningar, vilka ej kunna ett ord svenska, och så skriva de under på
salighetsed. Och det skall få gå på detta sätt, tror man? Jag skulle
kunna anklaga dem för mened, hela sällskapet; men det gör jag inte. Nu
har jag sagt min tanke, så sant jag heter Larsson, och att vad jag sagt
är sant som dagen, det kan ni ge er djävulen på, hela surven! Och härvid
slog jag näven i bordet så det rungade.
Stormen bröt lös; jag hade förlorat besinningen. Sablarna skramlade, och
jag minns ingenting vidare, förrän jag befann mig ute i förstugan, dit
ett par kanonjärer hade haft den artigheten att förpassa mig.
Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och vanära. Icke vågade jag söka
upp lotsen, som nu ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och
jag befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för att se om jag
skulle upptäcka brodern och få veta utgången. -- Förgäves! Då gick jag
till »Freden», för att få mig något att äta. Den förste jag fick sikte
på var skepparen. Han satt ensam vid ett bord, lutade huvudet i handen
och såg mycket bedrövad ut. Tänk om min anklagelse tagit skruv och jag
störtat honom i olyckan! tänkte jag vidare. Ja, men jag vill inte göra
_någon_ människa något ont. --
Jag gick fram till mannen.
-- God afton, kapten! Hur gick det?
-- Varför kunde ni då inte ha sagt ett ord till mig först, innan ni gick
åstad och fördärvade saken för den stackars lotsen!
-- Vad fick han?
-- Två år!
-- Ja, men jag går till högre rätt!
-- Gör inte det, herre, det här är ingen vanlig domstol!
-- Men mitt försvar!
-- Jo, det var vackert! Första delen skulle nog ha verkat som
förmildrande omständigheter, men den andra! -- Ni hade ju orätt i varenda
punkt, utom i det att ni framställde lotsen som lögnare, ty han talade ju
emot sitt första erkännande. Och icke nog med det: ni höll på att sätta
mig i omständigheter, som kunnat bli svåra nog. Ni tror kanske att jag
ville gossen illa? Tvärtom, jag ämnade genom auktion rädda hans gård åt
honom. Detta har ni nära nog omöjliggjort. Ni tror kanske att jag har så
roligt själv? Ni vet inte vad det vill säga för en skeppare att sätta
bort sitt fartyg. Jag får börja om igen som styrman. Jag skulle hem och
gifta mig ty jag har fästmö; men därav blir nu ingenting, ty jag
förlorade allt mitt, som jag hade med mig. De beskyllningar ni utkastade
mot mig upptogos begärligt av clerken, som rapporterar dem till mina
redare, och vem vet vad öde de kunna bereda mig! Nu skall jag hem till
julen över Östersjön, och det blir ingen lustresa i öppen båt! Vad jag
skall leva av till våren vete Gud. Herre, ni hade gjort väl om ni hållit
munnen!
Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom
eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia?
-- Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man
icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte
vara dum.
-- Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk. Kom till
mig, om du är i knipa, och lyckas du att röra mig, kan du vara säker om
fängelse eller stupstock, allt efter som jag känner mig hjälpsam.
Människan är en usel komposition, och jag är den uslaste av alla -- god
natt!
Och med hatten djupt nedtryckt över pannan och händerna nedborrade i
fickorna, störtade Markus Larsson på dörren och skyndade med långa steg
gatan framåt, som om han velat springa ifrån minnet av den olycklige
lotsen.


En timma ombord.

Jag sprang upp på fallrepet och var ombord på briggen »Warrior». Dalarö
låg snart bakom oss och vi höllo ned åt Vaxholmsleden. Efter att ha
utbytt några ord med kapten gick jag fram åt skansen för att få ostörd
läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev tilltalad av första styrmannen. Då
gick jag ut på bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen örn
förstängstaget började jag läsa. Det svartnade för ögonen, jag läste om
och om igen! Jag kysste brevet, jag kysste kuvertet om och om igen! Jag
ville kasta mig i framför bogen och låta kölhala mig tills alla känslor
blivit kylda och alla suckar kvävda! Det var slut! Hon hade tröttnat!
Då ringde skeppsklockan, och konstapeln kom aktningsfullt och frågade om
jag ville spisa middag med kaptenen. Jag beslöt att säga: tack, nej! men
gick. Vi åto något salt och sedan något torrt, samt drucko något, som var
mycket starkt -- och mycket. En vit hand serverade. Jag talade visst
engelska och svor rysligt. Sedan gick jag ut på däck. Nu började jag
urskilja föremål. Jag gick på ett golv sluttande som en scen. En gris
sprang omkring och försökte titta över relingen. Höns och gäss plockade
korn ur en vit hand. Mellan nakterhuset och kajutan stodo blommor i ring
kring en grön bänk. Det var en trädgård. Jag satte mig i trädgården
bredvid en kvinna. Vi började tala -- jag minns inte på vad språk! -- Det
blåste kallt. Jag drog pläden om mig. Då rock det till vid min sida. Hon
hade knäppt igen sin vackra plyschkappa om min fula yllepläd! Jag steg
upp och gick in i kajutan. Där fanns ingen. Jag tog en stryksticka och
tände eld på mitt brev, tände eld på kuvertet. Jag ville än en gång
berusa mig av doften och lät röken stiga upp och kyssa mitt ansikte.
Röken tog mig på orden. Ruset kom. Det bultade vid tinningarna och
mörknade för ögonen, som sågo bilder av mer än vanligt virriga former.
Vid varje fartygets rörelse kom en frossbrytning över mig, så våldsam,
att klockan hoppade ur västfickan. -- Till sist föll jag ned på durken
och skulle ofelbart legat avsvimmad, om jag icke slagit huvudet mot
spottlådskanten. Detta räddade mig, ty av smärtan vaknade jag till
besinning så mycket att jag kunde stiga upp och lägga mig i kaptenens
soffa. Nu var febern i full gång. En vit hand -- alltid den vita handen!
Varför det då? Kanske emedan det bara fanns fyra sådana ombord. En vit
hand hällde i mig whisky -- o, vad det var ljuvt! -- även whisky kan vara
ljuvt! I en blink grep jag efter den lilla handen och förde den till mina
läppar; i en blink byttes om hand, och jag mötte tvenne iskalla ringar!
Detta återgav mig besinningen.
Jag blev ensam i kajutan en stund. Då kommer konstapeln in. Han betraktar
mig med misstänksamma blickar. Därpå lägger han sig på knä på durken,
petar upp en inskuren järnring och öppnar en lucka; där nedsticker han
en lång metallstång och vrider den några slag. Jag började tänka, att
karlen ville borra oss i sank, men beslöt att uppskjuta med skrikningen.
Nu lutade han sig ned mot metallstången, satte sin mun därintill och
började suga. Ett stort vällustigt grin smög sig över hela hans fula
ansikte; halsådrorna svällde och ögonen blevo röda. Jag förstod ingenting
utan föll i vanmakt! När jag vaknade igen, stod karlen vid min bädd och
lade kuddar under mina fötter, så att dessa nådde i höjd med
kajutsfönstret, allt under det hans kropp gjorde slingrande rörelser. Jag
ville återigen skrika, ty jag trodde att man seglat bort med mig; att vi
voro ute till sjöss, men märkvärdigt nog kände jag intet av de rörelser,
som karlens kropp antydde. Var jag galen eller var karlen. Hade jag
fötterna vid huvudet eller huvudet vid fötterna? Det gick runt omkring
för mig!
I detsamma blixtrade den vita handen genom rummet, och en örfil nedföll
vid mina fötter på konstapelns ansikte.
-- Go to hell, you damned rascal! o. s. v.
Det stod en stor grovlemmad kvinna mitt i rummet, och inom ett ögonblick
var karlen fattad mellan båda axlarna och utkastad, varpå följde ett
häftigt buller, som när man bryter sönder en stol, och i ett moln av
yllekjortlar försvunno tvenne förfärliga vådor i röda strumpor genom
dörren.
Konstapeln hade vittjat spritdurken och var drucken. Jag vände mig åt
väggen och sov ända till Vaxholm. När jag vaknade följande morgon på
hotellet, var jag frisk till kropp och själ.
Vid min säng stod läkaren. Han kände min puls och såg lugn ut. Därpå
lämnade han mig ett papper. Överst stod: Vaxholms apotek. Därunder satt
faslackad och med apotekets sigill försedd en vacker ljusgrön remsa av
det fatala kuvertet, varunder stod skrivet:
»_Innehåller arsenik_».


HÄR OCH DÄR


Våren på Djurgården.

Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, isynnerhet för den
som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt. Jag flyttade dit
ut i höstas, när de långa behagliga skymningarna kommo, och solen gick
ned redan kl. 4,15, och jag bodde där ända till den 12:te maj, då jag
flyttade in till staden.
Som jag ej hade min sysselsättning hemma, kunde jag endast under aftonen
njuta av det lugna behaget att bo utom en tull. Allting var så reglerat
och gick sin gilla gång. Jag visste alltid, att jag skulle bli överfallen
av två hundar vid 6:te lyktan på flottbron, och detta hade blivit ett
sådant behov, att jag saknade dem när de ej kommo, och jag ångrade mig
bittert, att jag i min ficka burit sten ända från Skeppsholmen för att
jaga bort dem. I hörnet av Allmänna gränd stod alltid en polis och sov,
varannan kväll den med stora polisongerna, och var tredje den med de röda
mustascherna. Mellan Manègen och Hasselbacken började några fulla karlar
att hojta, och Kille på Alhambra skällde. När jag så kom in på mitt
vanliga toddyställe, sutto flickorna och sydde, jag läste högt för dem ur
en aftontidning, och ingen störde oss. När jag så kom dit där lyktorna
slutade, gick en rysning över ryggen och det blev mörkt för ögonen.
Smutsig om benen letade jag mig hem och rev mig alltid på en spik när jag
vred om portnyckeln.
Det låg ett visst behag i detta. Så levde jag lycklig tills den olyckliga
februari månad trädde in. Jag fick icke mera tända min lampa kl. 5, ty
solen ville ej gå ner. Den 7:de blev jag överfallen av 3 anemiska barn,
som ville sälja blåsippor -- jag har alltid hatat blåsippor. Detta
upprepades sedan varje dag. Den 9:de väcktes jag kl. halv 8 av en bofink,
ehuru jag ej ville vakna förrän kl. halv 9. Denna efterföljdes snart av
flera, som varje morgon förnyade det störande uppträdet. I början av mars
blev saken betänkligare. Jag kom in på mitt schweizeri -- i salen stodo
sex soffor, 5 voro lediga, den sjätte -- min soffa var upptagen. Jag
satte mig i den femte och tog in konjak -- varför skulle jag dricka
toddy?
Jag hade länge anat detta. Blev så varmt i luften med solsken till.
Överrocken blev grön på axlarna och vit i knapphålen. Halvårsgamla
fläckar stego upp ur schoddyns mossiga gravar, hatten uppblöttes av de
för jorden välgörande vårregnen och lade sig i djupa veck över pannan.
En kväll -- jag vill försöka att glömma den -- kom jag in på mitt
aftonställe. Ingen hälsade på mig, ingen plats fanns ledig -- jag måste
sitta i farstun vid kuskarnas bord och dricka absint -- varför skulle jag
dricka konjak?
Det var bittert. Nästa morgon skulle dock göra mitt öde fullständigt.
Flottbron var indragen!
Den som bott på Djurgården, vet vad dessa ord innebära. Jag försökte med
ångbåten, men han lade alltid ut när jag kom. En gång låg han vid andra
stranden, och då höll jag på att försona mig -- men sedan dess gick jag
kring Ladugårdslandet, ty jag ville icke ha slumpen att tacka för en
lycka som jag förtjänar.
Olyckorna hopade sig.
Jag hade ett vackert strandparti som jag höll på att studera. Ett
avtacklat fartyg låg förtöjt en kabellängd från land. En morgon hade
akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för ankaret och
tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. ½0. får jag motivet igen. Detta
har jag inte tid att vänta på.
Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle tecknas. De stodo i en
backe, där jag icke visste, herr D:s villa skulle komma att stå. Nu har
man sprängt bort förgrunden och huggit ned björkarna; därför blevo icke
träden utförda på min tavla, som utställdes på Akademiens högtidsdag.
Solen sjönk den sista aftonen bakom Kastellholmens flagga, jag vandrade
framåt slätten för att på Novilla säga farväl åt våren och Djurgården --
och ännu en gång värma mig vid minnena från den förgångna vintern. Ve!
Borta var den mörka vintergrönska, som förr gladde det skumma ögat,
kanariefåglarna hade flyttat till svalare länder, artilleristerna hängt
sina kornetter i Tivolis pilträd, på golven stodo inga virabord, inga
tobaksmoln förmildrade det bjärta solskenet, där förr var glädje och liv
och värme, där ljusen från kronorna speglade sig i speglarna, och
fontänen sorlade under lagrarnas kronor -- där satt en herre och drack
en kopp kaffe, under det att en kylig vårvind strök sig in genom den
öppna dörren.
* * * * *
I dag på morgonen slog häggen utanför mitt fönster ut sin giftiga
grönska, en blivande härd för myggor och spindlar. Innan dess blommor
hinna sprida sin stank kring backarna är jag borta.