I Vårbrytningen - 7

ha fått tala med människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa
oss.
Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se redan folk på bryggan. Är det
där Sehlstedt? -- Den där långa? -- Nej, det är tullinspektören! Än den
där korta! -- Det är bogserkaptenen. -- -- Vi blevo mottagna på det
vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch,
upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är
Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn
nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi
sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv!
Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp,
under tullinspektörens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben. Vi
gjorde så, travade genom den rysliga sanden upp till en backe, där en
rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som alla andra stugor med en
förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför
dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull
tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett
fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting.
Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund tillbaka med
mannen, som syntes besvärad. Vi fingo sedan höra att han i sin blygsamhet
ej tyckte om några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo föreställda.
Han bad oss vara välkomna, och så blev det tyst! Ja, så skulle vår
nyfikenhet ha blivit straffad och historien varit slut; men den gamle,
som strax därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. Han återkom
dock snart nog med konjak och vatten och hade skakat allvaret av sig. Nu
deltog han i sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt glad,
och det troliga är, att han icke hade mycket att vara glad över. En
illasinnad kamrat inom verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement
sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla Sandhamn och skulle
aldrig stannat där en dag längre, om han ej innehaft posttjänsten. Efter
några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer
den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen
avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och
allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den
gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin
fåfängas skull han gjorde det och icke för din!


På Kanholmsfjärden.
(Ett referat.)

Kanholmsfjärden ligger som en cirkus.
Vita märren gnäggar i sina brädfogar och Harö-kvarnen sträcker på armarna
och hjular på skogsbrynet -- Kanholmsfjärden ligger som en nysopad
dansbana, och sydvästen spelar Upp en dubbelrevad märssegelspolska.
Roslagarna ha valt Fjordholmarna till klädloge, och landsortstruppen
rustar sig till första representationen. Här uppstod en paus, varunder
prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina plaids, brassa
rockarna för babords knappar och leta fram sina sjötermer för att ha
klara. Roslagarna plocka sten i sina båtar, vilket för dem är lika med
att reva. Just som rikets 2,499 präster säga amen och solen visar tolv,
brinner ett skott av från chefsfartyget, lika precis som kanonen i
Palais-Royal. Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag åt
fjärdens norra gått. Andra skottet brinner av. Vändning för styrbords
halsar. Nu gäller det! Nr 12 Johannes Söderman, hala an styvare om du
skall ha första priset; håll inte för kärt, din snålvarg! Familjen
Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och viftar med mössorna när
Sagan passerar akter på Färdig.
Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga över Fjordholmarna i nästa
slag? Duger inte. Jaså, hon är vingskjuten. Klofallet har sprungit och
storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig, och Britannia försvinner i
norr och står snart i ton med det blånande landet. Men vinden har redan
blåst ut de brinnande förbannelserna, och nr 2 finnes inte mer bland de
tävlande. Johannes Johansson ska lära sig att reva, så slipper han sådant
där. Och så gick det för fullt -- alla tolv. Nu har Vingåker gått över
till andra stranden och lagt sig mellan Vita märren och Skarpö för att
utgöra målet och sköta sin del av kontrollen. Återigen en paus, varunder
Roslagarna arbetade nere på östra delen av fjärden, och de lustfarande
ångbåtarna förde varjehanda musikaliskt oväsen på västkusten. Nu komma de
dängande först close akter om oss och sedan för styrbords halsar för-om,
för att sedan gå upp några kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön,
där de snart alla 10 -- en till utom Britannia hade på ett obekant sätt
förkommit -- lågo i rad så lugnt och stilla som de bruka i Nybrohamnen.
Här hade dock passioner varit i rörelse och en liten tvekamp utkämpats
för-om Vingåker. Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär
samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att
vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran,
varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade
utsikter att komma först eller gå i kvav. Nu ville det sig så, att fyran
var en hetsig herre, och gör han vändningen tvärt, när han märker
medtävlarens avsikt, och hade han full rätt att segla ner elvan, men
denne uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade och släppte fram
syndaren, som eljest ofelbart skulle ha blivit krossad mot ångarens stäv.
Men segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, eller när det
skall börja manövern, förrän någon upplyser om att de hålla på som bäst
att segla, och verkligen skönjes en och annan vit fläck i fjärran, inte
större än en mås i naturlig storlek. Förstoringen ökas. Nu äro de här.
Mathilda, tvåårigt sto, värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar,
fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl han sitter; i samlad galopp
vänder han och så med sträckta tyglar full trav, skummet fräser om
bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken spö eller sporrar, och
inte dammar det heller och inga hundar och inga gatpojkar! Vad tycks om
sådan löpning? Så kommer Violet, en vacker lady av bästa familj, kastar
med huvudet bakåt och är skön som döden. Varför skulle du vara snål i
sista ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått dricka din
skål ur en silverbägare i marokängsfodral! Det där klädde dig inte, sköna
Violet, såvida icke det var artighet mot den vackra Danskan, som förvred
hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan Ariel! Meyers lexikon vet
inte om det skall sätta dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och
sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra Danskan med sitt
etatsråd och sin stora klyvare. Det fanns en gammal båtälskare ombord på
vår ångare, och när han fick se Naja greps han av en sådan passion till
den sköna, att han under senare delen av färden försjönk i ett djupt
svårmod, så att han varken åt eller drack!
Detta är ett mycket egendomligt fall av mania. Emellertid
Sejlene faldt,
da steg det:
-- Hvor er Ormen Lange,
kommer ikke Olaf Tryggvason?
Ja, så steg ropet! Hvor är Dagmar? Kommer icke Dagmar! Nej, det kom ingen
Dagmar; hon hade förlorat klofallsblock, och utan en sådan är det
omöjligt att segla. Och inte kom tullkostern Alice och inte Esther med
sin stora topp och inte Alma och inte stadsfiskalen med sin Sigrid och
inte Eol och inte Gurli. Men Brenda kom och Embla och Nornan och Mary och
Falken och bägge kostrarna Tryggve och Maria. Och så blev middagen
färdig, och sedan fingo vi ta i land vid Skarpö och se på Roslagarnas
pristagning. Det är en ganska vacker husslöjd detta Roslagsboarnas
båtbyggeri, som egentligen bedrives i Väddötrakten. Där gör man till och
med skonare och briggar som bevaras av några bondpojkar, vilka aldrig
varit till sjöss, men ändå ge sig ut på långresor och leta sig fram både
till England och Frankrike. Huru långt de drivit sin färdighet, kan man
finna av uppgifterna, som utvisa att storbåten Sagan tillryggalade banan
endast på elva minuter längre tid än Ariel. Tänk om en Sagan eller en
Bernhardina en dag skulle få den äran att tvätta sina tjäriga bogar i en
Ariels aristokratiska kölvatten och känna en tretungad flagg på sin
oskrapade gaffel! Elva minuter äro ingen evighet och värre har hänt!
Solen har emellertid börjat sjunka bort över Stavsnäs, och landen få
färg. Harökvarnen, som hela dagen gått för bottenrevat, har nu lagt bi.
Vita märren kastar en skugga stor som Cheops' pyramid, och mästaren på
Kanholmsfyren slår på olja. Svärtorna komma sträckande och leta upp sina
nästen, sedan musiken och svordomarna lagt sig. En ung stockholmare, som
aldrig sett havet eller havsvatten, skiljer sig från sällskapet och går
med brådskande steg ner till stranden. Sedan han sett sig försiktigt
omkring, hämtar han upp en handfull vatten och smakar. Det är verkligen
salt! Ja, det är det! Sedan tar han upp några tångbålar och undersöker
dem noggrant. Det är verkligen tång! Ja, det är det! Sedan kastar han en
vittomfattande blick utåt Dalarögattet! Detta streck är havet; och han
fotograferar tavlan på sin näthinna. Om han kunnat dröja ett par timmar
till, skulle han över sydöstra landet ha fått se Sandhamns fyrar; två
ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt öppet, det andra då och
då varnande med en betydelsefull blinkning. Men ångvisslan och fanfarerna
kalla honom tillbaka, och Kanholmsfjärden ligger snart lika tyst och
sorglig som den brukar om vardagarna, vågorna ta av sig sina vita luvor
och gå till kojs; det stiger ett mörkt moln i väster; solen har ledsnat
på spektaklet och tycker att det kan vara nog, allting går hem och lägger
sig. Äro vi i väg än? Se så där ja! Loss!


Markus Larsson advokat

För några år sedan avled historiemålaren D. i en vindskammare långt upp
på Norra Badstugatan. Mannen kom mycket riktigt i jorden, blev någon tid
därefter synlig i Illustrerad Tidning och beledsagades till glömskan av
några medlidsamma biografiska upplysningar. Vore icke hans namn upptaget
i Boijes målarlexikon och hade icke Carl XIV Johan förevigat hans
bataljmålningar på ett slott, skulle mannen ovillkorligen varit dömd till
förintelsen.
Dahlström tillhörde nämligen den sortens människor, som tagit till sin
uppgift att stöta sig med folk, och denna sin uppgift vidhöll han
konsekvent, vilket icke skulle ha varit förenat med några vidare obehag,
om han haft tillräcklig tur, men detta måtte han på ett eller annat sätt
ha saknat efter som han aldrig »blev något», som man säger.
Emellertid var gubben en ärans man med gammalmodiga vanor. Långt bort på
Badstugatan, på andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som nämndes, på
gamla dagar slagit sig ner och hyrt en vindslägenhet med trädgårdstäppa,
som jag i egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade nöjet att gräva
och ansa. Denna min lust för trädgårdsskötsel, som likväl egentligen
vaknade vid höstarbetet med äppelträden, förskaffade mig entré i huset,
där jag snart fick mig ålagda varjehanda små uppdrag, bland annat att stå
modell eller kolorera planscher. Och att Dahlströms oförmåga härrörde av
förakt för eller brist på modell, såsom en biograf påstått, vågar jag
alltså jäva, och det kan kostymförvaltaren vid de kungl, teatrarna
likaledes göra, ty så granna kläder som vi då fingo bära, har jag aldrig
varken förr eller senare burit, och de voro just hämtade ur teaterns
garderob.
Om figurerna ändå blevo inkorrekta, så var det mitt fel och icke
sönernas, ty den äldste var en jätte till kroppen och »skapad» till Carl
X, vilken konung D. som oftast älskade att framställa. Den andra sonen
var en lång räkel med ett Pfaltz-Zweibrückiskt ansikte och tjänstgjorde
som Carl XI.
Denne son är nu död, och »Carl X» är farmer i Sydstaterna.
Det var en afton åtta dar före jul. Jag stod utklädd till dalgosse och
bar på en litografisk sten, som skulle föreställa en dalkarlsklocka.
Gubben satt och tecknade: de båda Carlarna stodo och kolorerade
litografier på ett strykbräde samt tittade då och då hånande efter mig om
jag skulle tröttna.
Det drog i armarna och bultade i pulsarna, men jag hade fast beslutat mig
att icke' tröttna förrän gubben själv sade till om att upphöra. Detta
glömde han dock vanligen. Då öppnades dörren, och in trädde Markus
Larsson som räddaren, ty gubben steg genast upp och hälsade honom.
Larsson var nämligen en av de högst få, som någon gång besökte den gamle,
och D. var förtjust i honom, ty han disputerade så bra och hade mycket av
D:s oppositionslynne i sig, vilket gjorde hetsiga diskurser möjliga.
Larsson befallde genast fram romtoddy, och samtalet var snart i gång.
Larsson yttrade sig alltid med en avgjord bitterhet mot allt vad
människor hette och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och
cynism, som var honom alldeles främmande, ty han var i grunden en mycket
lättrörd natur, vars goda hjärta ofta försatte hans person i brydsamma
omständigheter. Samtalet kom händelsevis in på kapitlet om att hjälpa,
och Larsson yrkade avgjort på att man aldrig skulle hjälpa någon
människa, ty »det vore att korrigera Försynen, som sände både gott och
ont». Härvid uppstod en ytterst långspunnen och djupsinnig tvist, som
ändades med att Larsson berättade ett äventyr om huruledes han en gång
skaffade en människa två års straffarbete, då han ville hjälpa honom från
tre månaders enkelt fängelse.
Det är denna skildring jag skall söka återgiva i Oratio recta såsom den
då stod för mig under det han berättade. Historien var visserligen endast
ämnad att meddelas upplysningsvis, men under gången av berättelsen, som
han med sitt ofantligt utvecklade färgminne småningom återkallade i alla
dess detaljer, insåg han att den i sig själv ej var nog intressant och
därför måste målas på, ty att han skulle minnas vad han tänkte vid
kortspelet eller huru luften såg ut vid den timman, då han passerade
Skägga, kan icke gärna vara möjligt. Emellertid fick jag vara vittne till
ett arbete, som på en gång var diktarens och målarens, som jag
visserligen aldrig förgätit, men som jag bäst kan framkalla ur minnet
genom att föreställa mig berättaren. När han gav en naturskildring rörde
han handen såsom om han fört penseln, och när han talade om solnedgången
såg jag reflexerna i hans öga. Jag såg huru novembervinden blåste genom
hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han
stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur
hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela
mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger.
Det var sol och det var likbår, eldsken och natt, kanske även något
avgrund och lågor. Han tillade sina substantiver epitet, vilka verkade
som rött bredvid blått; adverber från mörkrets regioner togo adjektiver
från himmelen under armen; han gjorde ett superlativ över superlativen
utan att begagna svordom, och han komponerade med toner: det var
färgläran, tillämpad på språket.
Han fantiserade kanske största delen, men det var vackert, och därför
vill jag försöka att återge det; kan jag det icke -- då har också jag
fantiserat.

=Markus Larssons berättelse.=
-- Det var i början av december för så och så många år sen -- det minns
jag inte. Sandhamn låg som ett fyrfartyg ankrat i havet. All förbindelse
med land var slut, ty det varken bar eller brast, och man hade
provianterat för tre månader. Fyrarna voro icke släckta, ty havet gick
ännu öppet, men man hade icke sett ett fartyg på tre veckor.
Det var eget att iakttaga huru infamt goda alla människor blevo så snart
vintern kom. Alla småstadstvister upphörde. Man spelade sitt domino på
ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra än det ena, än det
andra till livets uppehälle, ty man kunde aldrig själv gå säker från
brist.
Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade redan fallit och satt sina
vita överdrag på kobbar och skär. Det blåste en dubbelrevad
märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo
jämmerligt om kommande kyla. Lotsarna sutto inne och drömde vid ofantliga
teknorrar om torra kläder och varma bäddar. Men på telegrafstationen
sutto jag, telegrafkommissarien och den infrusna prästen på Möja, som
inte kunde komma hem i brist på lägenhet, och spelade wira. Jag har
alltid hatat kort, men därför roa de mig ibland.
Vi svalkade oss med romtoddar ur stora glasbägare, tillhörande
telegrafverket och avsedda för lokalbatteriet. Jag hade just tagit bort
prästens turné sju med en gask på fyra och skulle till att visitera
talongen. Spelet var galet, men jag beräknade mitt folk.
Kommissarien var en försiktig räknekarl, prästen en deciderad kanalje,
som å sin sida tog mitt lynne i beräkning och visste att jag skulle
misskänna honom. Jag ansåg alltså avgjort att han icke hade några kort;
den andra hade ett sjuspel och jag själv icke ett kort, alltså skulle det
finnas något i talongen. Då började med ens relaiet att skramla... -- --
-- . och ovanpå det . -- upprepade gånger.
-- Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill prata, sade kommissarien, som
icke ville försaka njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå
överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och vände på lapparna utan att
få syn på en enda figur.
Nu blev larmet värre.
Det eldade om donen, det fräste med utropstecken och det haglade
skällsord, tills slutligen klockan började ringa; då steg kommissarien
upp, och jag lade mig.
Det var Stockholmarna. Sedan några officiella okvädinsord blivit
utväxlade och lodet uppdraget, framkröp följande 20-ordiga
privattelegram, som för visst folk blev uppslaget till en rätt sorglig
historia.

=Lotsåldermannen, Sandhamn.=
Skonerten Jensina avgått Malmö. Väntas möjligen i kväll. Utkik av nöden.
Ankra på banken. Bogserare telegraferas.
_Flygarsson_.
Nu blev det oro i byn, och få minuter därefter syntes tvenne lotsar med
nattkikaren klättra upp i tallen, vilken tjänade som utkik och varifrån
man kunde se ända till sex mil ut till havs.
Klockan åtta rapporterades en lanterna synlig i syd till väst. Kuttern
gjordes klar, och 6 man rustade sig till färden, som lovade att bli rätt
intressant, ty mörkret var ogenomträngligt, snötjocka väntades, och sjön
var svår, allt omständigheter som gjorde att jag beslöt följa med.
Snart hade man skottat snön av däck och revat det av frost styvnade
storseglet. Under tiden satt jag nere i kajutan och värmde mig vid
kaminen. Vid den svaga belysningen av ett talgljus tog jag interiören i
betraktande: fyra britsar med fårskinnsfållar, en dragkista med klaff,
ett lotsreglemente, en psalmbok och några brödkanter, avsedda till
brännvinet.
Inom några minuter märkte jag av ljusstakens rörelser att vi voro utom
hamnen; jag surrade staken och stuvade psalmboken och reglementet.
Nu började båten att hugga, så att brödknallarna hoppade av
förskräckelse, och i nästa ögonblick låg jag utsträckt baklänges som i en
gungstol. Jag gick upp och tog mig fram på det isiga däcket, tills jag
kom till kabelgattet, min favoritplats. Jag hade beräknat att få hålla
mig i fockstaget, men det var redan upptaget. Där stod Otto Viklund, en
ung lots, och stirrade ut över havsytan.
Jag sporde an honom, under det jag höll mig fast i spänntamparna på hans
päls.
-- Vem har uppassningen i kväll?
-- Det har jag.
-- Är Otto rädd?
-- Å fan heller; men i kväll känns det så underligt!
Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut.
-- Vad har hänt?
-- Om han är tyst får han väl höra!
Jag blev litet -- jag vet inte hur jag skall säga -- men situationen var
gynnsam för vidskepelse. Vi hade just släppt Korsö och höllo kurs ut
emellan Södergrundans och Stålbådans bojar.
Framför oss endast en mörk vägg, så tjock, att man liksom kände huru det
skulle ta emot när som helst, och på väggen två ljuspunkter. Den ena
Grönskars fyr, lugn och orörlig; den andra skonarens lanterna; orolig som
en lyktgubbe, än uppe, än nere. Och så i mörkret höjde sig en ännu
mörkare kropp; det var en sjö. Han reser sig hotande, högre än våra
huvuden, han går mot oss, han springer ljudlös -- nu är han här.
Nu blixtrar det till; mitt på den mörka vågen står en ljus cirkel, och
vid skenet ser jag den hemska gröna färgen, som i nästa ögonblick blir
likvitt. Vi äro uppe på vågen och skummet yr omkring oss, men återigen
ser jag den lysande cirkeln flamma till och försvinna i mörkret. Jag
rycker lotsen i rocken så att det brakar i knapparna:
-- Såg du inte?
-- Jo visst, det är från vår lanterna!
Jag vände mig om, och ljuset från lanternan, som vi hade hissat på
toppen, föll mig i ansiktet. I detsamma hördes ett klämtslag, tungt och
dovt som en brandsignal. Nu var det lotsens tur.
-- Hörde han? viskade han konvulsiviskt, och jag kände huru hans
andedräkt rimmade sig i mitt hår.
Ett klämtslag till!
Jag kände att jag frös ända ner i stövlarna och att håren reste sig på
pälskragen. Ja, aldrig i mitt usla liv har jag känt mig så liten, ty jag
stod mitt emot det oförklarliga. Ingen kyrka fanns på tre mils avstånd.
Någon klockprick finnes ej i hela Svenska skärgården, skonaren kunde icke
ha en så stor klocka, och till på köpet kom ljudet nedifrån.
-- Detta betyder något, sade lotsen, ja, ja, jag vet nog att man inte kan
undgå sitt öde. Vet herrn jag ville lega ut vakten i kväll och bjöd
pojkarna tio riksdaler, men ingen ville! Vi få väl se!
-- Tror Otto på skrock?
-- Man ska inte kalla för skrock det som inte äret!
Jag lät samtalet vara slut, ty jag hade just ingenting att tillägga.
Vi voro snart ute på flacket och höllo ner emot skonaren, som kryssade
för att komma in. Om en halv timme hade vi honom rätt för-ut och höllo
oss nu efter för att passa på när han skulle vända.
När vändningen var gjord, brassade han back och lade upp mot vinden.
Det avgörande ögonblicket var inne.
Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed läsidan. I detsamma kom
en sjö, lyfte oss upp i jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt
lotsen uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, och den
översikt jag hann taga verkade lugnande. Konstapeln, som stod i öppna
kabyssdörren, skakade grötkitteln på krokarna; kocken skurade knivar;
kaptenen tittade ut ur kojen i skjortärmarna och hälsade ett lugnt
godafton; alla man stodo klara vid brassarna -- det var en bit hemliv i
måsperspektiv på ett par sekunder -- och vi voro åter ute i mörkret.
Jag gick ner, lade mig på en brits och funderade. Även jag hade blivit
vidskeplig.
Därpå tog man upp brödkanterna från durken och serverade brännvin.
Kaminen rödglödgades av de hyggliga lotsarna, som svepte mig i fårskinn
och tvungo mig att liggande spela smutsiga kort på byråklaffen.
Under en animerad mariage inlupo vi åter i hamnen och mottogos icke av
några oroliga hustrur eller jämrande barn.
Jag sov mycket illa om natten och hörde i sömnen huru man knackade på
fönsterrutor, ropade namn på lotsar och bullrade med rundhult.
Dessemellan tog blåsten ett tag i takresningen, gastkramade skorstenen på
min stuga och trängde in mellan hull och skinn, så att de lossnade
tapeterna lossnade än mera och ett regn av murbruk smattrande rann ned
mellan rappningen och tapeten. Tittade jag då upp, blinkade Korsö fyr med
sitt klipska öga liksom ville han viska om något -- men jag hade ingen
håg att höra på, utan kröp ned under täcket.
På morgonen passerade jag vid min vanliga promenad grupper av tystlåtna
lotsar med hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade,
men fick undvikande svar. Slutligen talade man om att Otto hade satt bort
skonaren. Då ringde det i öronen på mig, och jag tänkte på klämtningen.
Framåt middagen kom bogseraren i land med den bärgade besättningen och
den förolyckade lotsen. Åldermannen stod nere på bryggan och tog emot.
-- Hur i Herrans namn har du burit dig åt, Otto?
-- Jag vet inte, jag; det var mitt öde. I fjorton år har jag fört in
fartyg och i mycket svårare väder, men nu skulle olyckan vara framme, och
då kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig resignation och
förföll i tystnad.
Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur av förbannelser över lotsen
och lovade att ta ut ersättning till sista skillingen, om så lotsen
skulle gå ifrån gård och grund. Detta gjorde ett starkt och obehagligt
intryck på alla de närvarande, och jag avlade i tysthet en ed att hjälpa
lotsen, om någon van var, skulle det också gå löst på skepparen, ty jag
kände på mig att lotsen var oskyldig, och att det fanns dolda motiv, dem
jag för en upplyst domare skulle dra fram i dagen.
Sällskapet for till staden, lotsen för att avvakta krigsrättens hållande.
Jag var ute och åsåg bergningsarbetet samt gjorde studier -- ovanligt
sorgliga.
Därpå skaffade jag mig ett sjökort, ett lotsreglemente och Klints
navigation samt började studera. Sedan jag så under förmiddagarna
observerat platsen och pejlat fyrarna, sammankallade jag de sex som varit
på vakten. Jag frågade dem om de hade något ätt anföra till kamratens
försvar.
De hade ingenting.
Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men
ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och
strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var
känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit
litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket
sjuk, och han hade vakat om nätterna.
-- Där ha vi en punkt, tänkte jag.
-- Vad straff tror ni han får?
-- En tre månader!
-- Straffarbete?
-- Det blir väl fängelse, som vanligt.
-- Han skall vid min salighet gå fri, så sant jag heter Larsson, nu svor
jag på't!
Gubbarna sågo förvånade på mig; jag tackade dem för upplysningarna och
gick.
Otto kom tillbaka, nedslagen, och hade erkänt allt. Nästa krigsrätt
skulle sitta om åtta dagar, och då skulle han få sin dom. Jag tog honom
i enskilt förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som jag ansåg
vara friande; dock fann han skamligt att skylla på hustruns sjukdom.
-- Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, så följer jag med dig
till stan när du skall in nästa gång, och lita på mig, du!
Den stackars lotsen gjorde så även. I fyra dagar skrev jag hans
försvarstal, och sedan lärde jag mig det utantill. Detta var nästan det
värsta. Mitt över ön, på andra sidan utkiken, låg stranden alldeles
blottad för havet. När då det blåste havsvind, kunde sjöarna vräka sig
många famnar upp på den släta sandstranden, och det var dit jag begav mig
för att få en lämplig lokal för min fingerade sjökrigsrätt.
Rätt ut till havs syntes de två masterna snett skärande horisonten; strax
i ost Svartbådans spira, och längre bort Grönskars fyr.
Där kom en lång, genomskinlig sjö; han var vit i huvudet: det var
auditören. Jag sprang ut på sandbottnen när återsvallet drog sig
tillbaka, och strax kom en stor, tjock, grön kommendörkapten och sopade
ut mina spår, men låg i nästa ögonblick krossad vid mina fötter. Jag
talade mot vinden och vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste
sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till mitten av talet, glömde
jag bort resten och fortsatte på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade
med en förtvivlad bön om nåd.
Detta förargade mig, ty jag stod endast på min rätt, och jag njöt när
sanden piskade mig i ansiktet som en bestraffning för min feghet.
Krypande uppför klipporna, ty vinden skulle ha slagit omkull mig, begav
jag mig upp i skogen, åt några ruttna lingon och började om igen för mitt
nya auditorium.
Den sjunde dagen var inne, och vi skulle resa. De inre fjärdarna åt
Vaxholm till hade varit isbelagda, men blivit uppbrutna av en stark
ostlig vind. Otto, hans broder och jag skulle anträda den svåra färden,
seglande i en liten öppen båt. Klockan 12 på middagen stodo vi resklädda
nere vid stranden. Det var ett par grader kallt, vädret var klart, och
med den vind vi hade, beräknades 8 eller 10 timmar till Vaxholm, där vi
skulle ligga över natten.