I Vårbrytningen - 5

på sin häst och red ut åt Stockholmsvägen. Han var glad som en lärka och
lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han fick repetera sitt tal,
och han talade latin för tallarna så att det sjöng i skogen. När klockan
slog sju började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade han om
hästen och red hem för att göra toalett.
Ultimus hade haft en svår natt. Han visste att han blott behövde räcka ut
handen för att få en ny borgen av primus, ty han lånade aldrig pengar;
han skulle gärna göra det i övermorgon, men icke i dag -- för sin systers
skull, och utställaren -- var en fattig kamrat! Han skulle ha mördat
primus, om han sett en enda misstänkt blick under aftonens bal kastad på
hans systers eleganta klänning. Han befann sig i en situation sådan som
endast en ond stormakt kan uppfinna; hela hans med så mycken skicklighet
uppförda finansbyggnad hotade att störta just nu, då han stod vid
ingången till en ny bana! Under hans funderingar gick tiden, och kl. 8
skulle han vara på samlingsplatsen. Han kom dit och han kom i kyrkan och
befann sig på hedersplatsen bredvid primus.
Kantaten spelades upp; promotor talade om matematikens ställning till de
övriga vetenskaperna i våra dagar; han kastade en hastig blick på de
nyaste forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för Cauchy's
skiljande av rötterna till synektiska funktioner av en variabel, kom in
på plana kurvors envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig
in på vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade teoremer.
Ultimus följde med en stund, men tankarna lupo upp med de smala
trekvartskolonnerna och gingo ned på andra sidan bågen. Han såg ett
ögonblick att läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; men då
fick han ögonen på Prechtens våldsamma figurer på tabernaklet och han
kände hur de trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar på
kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo ändå runt om ett litet
avlångt blått papper; han försökte se ut på församlingen, men tyckte han
såg kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; promotor hade sagt:
att nu voro de vid ingången till vetenskapens härliga tempel och gav han
dem härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om en
svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas på sitt huvud och ett
skott small av; »_Valepræclarissime Doctor_» -- han hörde endast ett val
e, ett _vale_ till allt som han hoppats på och strävat efter! Han fick
ett papper i handen med namnteckningar under -- han observerade att de
voro obevittnade.
Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp darrande och blyg och
läste upp verserna.
Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets skiften är mannens stöd,
som moder, som syster -- härvid gick hans blick upp till läktaren
mittöver och då han såg sin systers varma blickar blev han stark -- och
som brud. Nu slog klockan tolv -- det fatala klockslaget; hans tal var
slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde.
Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett
minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej!
* * * * *
Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen vissnat, hade han inträtt i
ett helt annat tempel än det som promotor öppnat för honom; han var
anställd som kemist på en porslinsfabrik -- han var arbetare. Första
dagen kändes det något tungt att på slaget 7 vandra in genom den stora
porten, som endast öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med
dessa tysta misstänksamma människor.
Men när han inträdde i laboratoriet och hörde drejskivors snurrande över
sitt huvud, vagnars rullande, hissars gnällande och verkmästarns
kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla Chemicum bland
medikofilares lek och pojkstreck; han kände nu först vad arbetets andakt
var. När han kom in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord och
målade porslinet, och såg deras allvar, deras oavbrutna flit som icke
stördes av prat eller skratt, föll en bit fördom ur hans föreställningar
om världen; men i nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods,
ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var primus, vilket dock
föreföll honom tvivelaktigt! Han skulle anordna tillredning av de färger,
med vilka dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; han skulle
analysera kaolinet, innan arbetarn formade det, han skulle undersöka
smaltsens smältbarhet, innan godset sattes i ugnen -- han var ju blott
ett biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört behov av att vara
något mer, han erfor det som en skyldighet! Han läste då in sig på sitt
laboratorium om nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han
såg att det fanns något inom denna gren, som ännu icke var gjort här i
landet och icke ute heller; det var detta han skulle göra. Han
underkastade Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka
detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa lysande färger, som
icke förändras i bränningen; en gång var han upptäckten på spår. Han
visste noga chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa under olika
temperaturgrader förändra färg; återstod då att fixera dessa färger på
olika stadier -- att få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa
försök togo månader! De voro icke angenäma förövrigt.
Mycket folk kom han i beröring med, men där kunde aldrig bli något
förhållande, ty man saknade varandras förutsättningar. Principalen var
rik och obildad, därför kände han sig honom både underlägsen och
överlägsen, men det kunde aldrig bli något deciderat.
Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de smickrade honom och
beklagade honom, och det senare var förödmjukande. De undrade så ofta
»hur f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, när man var
doktor och adelsman!» Och det var just detta han ej ville säga dem.
Försökte han under sina rastpromenader på den instängda fabriksgården
tala vid någon arbetare, möttes han alltid med misstroende; var han ock
klädd i sin blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna. Då kände
han olyckan av att bära ett namn!
En gång hörde han ett par arbetare i portgången samtala om honom:
-- Det är då -- att våran adel ska gå på det där sättet!
-- Å var du lugn, han gjorde't inte, om inte en var nödd!
-- Tror du det? återtog den förste och knep med ögonen.
-- Var så säker; han var inte så gemen mot oss annars.
-- Men han är en snäll man!
-- Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den
fattiglappen, fast den inte syns!
Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för
hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen,
så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en
vårhimmel -- han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå
som en drinkares öga.
En dag fann han några kristaller anskjutna på ett filter, som stått över
några dagar. Han betraktade dem genom mikroskopet och kände dem ej; han
visste vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha varit orena.
Han underkastade sina kristaller den skarpaste analys; han förnyade den
flera gånger, men kom ej till något resultat. Då slog det som en blixt
för hans ögon; han stod vid odödlighetens tröskel, han hade upptäckt ett
nytt enkelt ämne! Han sprang ut i ateljéen och ville tala om det för
flickorna, men han vände om i dörren och gick in till svarvarna och
frågade vad klockan var, och så ned i magasinet och såg på priskuranterna
och så tillbaka till sitt rum, där han andlös kastade sig på soffan och
var galen i fem minuter!
I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, men sen hade han sin
avhandling färdig, och med prov av den nya kroppen, som han givit namnet
_Ptyren_, insände han densamma till vetenskapsakademien.
* * * * *
Primus hade uppskjutit sitt bröllop till hösten, emedan han först ville
göra en studieresa till Italien för att lägga sista handen vid sin
bildning. Mången hade funnit uppskovet omotiverat, och fästmön icke
minst, som gärna velat vara med; men han var bestämd. De funnos dock, som
starkt tillrådde resan, ty man hade trott sig märka att den unge doktorn
efter promotionsdagen undergått en märklig förändring; man sade till och
med att han var litet vurmig efter det myckna läsandet, och trodde man
att en utrikesresa skulle göra honom gott.
Han reste -- ensam. Icke såg han mycket på museerna, ty dem hade han
tenterat förut, och han ville gärna behålla sina vackra tankar om de
erkända stora snilleverken, men han företog ensliga resor upp åt
Apenninerna och levde herdeliv i naturen; och allt var nytt för honom.
Han fann träden så stora och så vackra i teckningen, att han kunde ligga
och beundra dem en hel förmiddag, ty hans öga hade sett sig trött på
boktryckarens små, små likformiga vassa typer.
Under dessa vandringar gjorde han en ny och som han tyckte ganska
intressant bekantskap med sin egen personlighet. Så länge hade han
umgåtts med andras tankar och meningar att han alldeles glömt sina egna.
Han fann en viss ursprunglighet i dem och tyckte att de kändes mycket
varmare än de andras. Så tänkte han över sitt förflutna liv och fann det
så solljust det kunde vara, för solljust. Allt vad han hemligast önskat
hade han fått, allt vad han företagit hade lyckats; alltid hade han fått
sin vilja fram, ingen sorg hade han haft. Han kände sig ofri härvid;
lyckan tyranniserade honom -- lyckan förföljde honom! Han erfor ett ödes
hand över sig och han trodde sig vara den förste, som förstod att
Polykrates kunde vara olycklig. Dessutom ägde livet ingenting att ge
honom mera; han visste sitt öde; han visste att han kunde vid 45 års
ålder äga ett vetenskapligt rykte, han visste att han därigenom kunde nå
äreställen; han hade redan den skönaste och bästa kvinna -- om ett år
kunde hon visserligen vara ful, sjuklig, kanske icke så god mer. Det hade
han icke mod att bära, ty han kände att han icke övat sina krafter att
bära något sådant, och å andra sidan: om så ej bleve förhållandet, så
stod han åter på den gamla punkten med sin evinnerliga lycka, sin dödande
lycka! Han förundrade sig dessemellan över att han icke kände någon
hemlängtan.
När dessa tankar gjorde honom oro, reste han ner till Rom och umgicks med
konstnärer och unga utlänningar vid beskickningarna. Här fördes då ett
lustigt liv, och det roade honom stundom.
Den överenskomna tidpunkten för hans hemresa var förbi och han hade redan
fått ett påminnelsebrev. Han begärde fjorton dagars uppskov. Han låg nu i
Neapel.
En afton var han utbjuden till en rysk attaché, som ägde en villa vid
golfen, en knapp mil söder om Vesuven.
Det var en lysande fest; där voro eldiga viner och svarta ögon; han
dansade mycket och var särdeles upprymd. Tillsammans med några intima
lämnade han salongen och gick att promenera i parken. De togo vägen utåt
en hög klippudde, som sköt rätt ut i havet och på vilken var en
belvedere. Solen hade gått ner och kvällshimlen var redan svart, så att
stjärnorna brunno röda och stora genom den uppvärmda luften. Utsikten var
så fri och storartad man ville se; rätt ut mellan Capri och Ischia låg
havet öppet; i norr bakom Vesuv syntes blott ännu alpha av Stora Björnen,
men i zenith hade de Perseus, Cepheus, Andromeda och Cassiopea. De gingo
så långt ut på klippornas spets, att de hade under sig hela vattenytan,
vilken, lugn som en spegel, återgav hela den del av stjärnkartan som låg
i zenith.
Detta gjorde ett livligt intryck på honom att se himlen under sina fötter
och han började svärma. Han lutade sig fram över barriären och stirrade
ned i djupet.
-- Sen I, så nära ha väl aldrig syndare haft att komma in i himmelen; men
det är sant, jag är rik, och förr skall en kamel genom ett nålsöga...
Nej, det är icke så! Vad har jag brutit att jag skulle bli så rik, så
lycklig, att jag ej får gå ditin; jag ärvde den synden, det finns då
arvsynd och det trodde jag ej! Men Perseus föddes av Danae och ett
guldregn, och jag ser ändå honom med därnere; därnere, ja! Men himlen är
ju däruppe; då måtte det här vara det andra!
I detsamma kom ett stjärnfall i synbar riktning från zenith; han såg
endast reflexen i vattnet och blev skrämd av den ljusa punkten, som
tycktes komma underifrån rätt upp emot honom. Med ett anskri var han uppe
på barriären.
-- Jag kommer! utropade han och kastade sig med huvudet före ned i den
mörka spegeln, som spräcktes och förvandlades i en gnistrande kaskad. Han
syntes snart över ytan och lade sig lugn på rygg betraktande stjärnorna,
tills båt kom och tog honom.
-- Jag är så lycklig, var hans enda yttrande, när han fördes in till
hospitalet för sinnessjuka i Neapel.
* * * * *
Ultimus hade återfått sin avhandling jämte upplysning att samma
»upptäckt» var gjord ett par år förut och att den obestämbara kroppen
under spektroskopet visat sig vara oxalsyra.
Denna underrättelse skulle säkerligen ha förkortat hans liv om icke
samtidigt han fått veta, att systern blivit förlovad med en väl bärgad
person och att han därigenom befriades från varje ängslande omsorg för
henne.
Då han nu befann sig ensam och fristående, kunde han icke underlåta att
känna sig till en viss grad lugn och på samma gång en smula lycklig. Han
eftertänkte om icke detta lugn skulle kunna fixeras; vad som oroade
honom och jagade honom var det löfte han givit sig om återupprättandet av
familjens namn och glans. Men det fanns ingen, som hört detta löfte, som
han endast givit sig själv; han fann att hans olyckor härledde sig av den
enkla omständigheten att han satt nollpunkten på sin skala över lycka och
olycka för högt; återstod endast att flytta ner den och han skulle bli
lycklig. Personligen var han icke äregirig, alltså skulle detta ganska
lätt gå för sig.
Han började i lugn betrakta sin belägenhet i livet och fann den bra. Han
hade tre nätta rum att bebo, ordentligt bord, så stora inkomster att han
ej behövde neka sig något, och i det lilla samhälle han tillhörde åtnjöt
han högsta rang.
Han hade beslutat att icke göra några upptäckter vidare och övade sig
dagligen i resignationen. Härigenom inträffade, att han numera arbetade
utan feber, och se, han såg klarare igenom hela serier av fakta, vilka
han förut under oron gyttrat ihop; nu fann han med lätthet den ena nya
förbättringen efter den andra i arbetsmetoden och lyckades till och med
göra en »upptäckt», som gjorde fabrikens varor begärligare i marknaden.
Han hade förut levat i futurum, och därför blev allt imperfectum, nu
levde han fullt i den närvarande tiden, och därför hade han alltid en
fast trampad mark att gå ut ifrån, innan han tog ett steg framåt. Det
erövrade lugnet förlänade hela hans person och uppträdande denna säkerhet
som inger förtroende, vilket gjorde att han ofta togs till rådgivare i
bolagets viktigare frågor.
Inom året hade han köpt två aktier i fabriken och vid sista
bolagsstämman blev han vald till revisorssuppleant.
-- Den mannen kommer att gå långt, sade någon vid tillfället.
Själv trodde han ingenting, ty han visste av erfarenhet huru litet eget
arbete förmår.


Det gamla och det nya.

Vid fullt vårsolsken hade han stigit upp och klätt sig, därpå gått upp
till slottet på övningen i sabelföring och därvid av misstag fått ett
kvart-inomhugg i högra knäet, så att han avsvimmat. När han vaknade till
besinning, låg han ånyo avklädd till sängs, men han kände ej igen rummet.
En främmande doft av varmt vatten påminde om badhus och en stark
carbolsyrelukt om bårhus. Denna senare föreställning slog honom med
skräck, men då han skulle göra en vändning för att orientera sig, erfor
han en sådan häftig smärta i knäet, att han blev liggande som han låg.
Hans ögon föllo på ett tryckt anslag: Ordningsregler: § 1. »De sjuka böra
beflita sig om gudsfruktan och sedlighet». Han var alltså på sjukhuset
bland de levande, varom han blev dess mer övertygad när han läste § 2.
Patienten erhåller till frukost: 10 ort bröd, ett ägg, 6 ort smör
o. s. v.
Nu hörde han ett väldigt knakande, och så ett fnysande och frasande och
sparkande invid sig och så en rostig men dånande stämma:
-- Vad går du i för klass, min gosse?
Han vände på huvudet och såg att det stod en säng till i rummet och att i
denna säng låg ett stort bylte insvept i filtar; där huvudet efter all
beräkning skulle vara syntes endast en massa bindlar med tre små
öppningar på. Därefter blev han ond för att han togs för en scholaris och
svarade:
-- Jag vet inte med vem jag har den äran: mitt namn är Lundborg,
sörmlänning.
-- Det är detsamma, jag säger du ändå; jag är västmanlänning, av 1852 års
skörd och kallas vanligen »svinet»; det får du säga också; vi ska klinga,
när sköterskan kommer med mjölken. Hur gammal är du, min gosse?
-- Femton och ett halvt år, svarade den nykomne.
-- Det var betydligt, sa grisen när han fick potatis till kålrötterna.
Jag är trettiofem jag och har reumatism; det får man så lätt här i gamla
Uppsala om man ligger för länge. Jaså, du är bara femton år!
-- Femton och ett halvt...
-- Då vet du inte mycket om världen! Säg, hur trivs du på sjukhuset.
-- Trivs! Det är ju förfärligt att ligga här, när solen skiner så vackert
och träden börjar grönska.
-- Så ung du är! Inte är det vackert, när träden äro gröna; det är ju en
gemen färg och det där blåa sen på himlen -- det är ju så elemenskat
banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år och alltid är det
detsamma! Jag kryper därför in och lägger mig här, så snart det lider åt
sommarn, för jag tål inte värmen.
-- Och du finner dig här!
-- Förträffligt! Ser du, när man blir gammal som jag, så sätter man värde
på att bli skött och ombonad. Det enda som stör mig, är den här ronden,
när läkaren kommer med sina pojkar och de ska tala latin, gubevars. Jag
fick recidiv häromdagen när jag hörde en sådan där kyckling, som satte
cum med accusativus. Du ska få se att det inte blir tråkigt här -- vi har
vår lilla wira om eftermiddagarna.
I detsamma inträdde sköterskan:
-- Jaså, unga herrn är vaken nu; hur står det till? Den där stora också
har rört på sig.
-- Se en sån liten vacker gosse Mari har fått; nu ska hon sköta om honom
väl.
-- Unga herrn ska inte höra på den där stora otäcken; han har förstört så
mycket unga gossar här i stan, så det är en skam åt det.
-- Mari ska inte säga så där, för det har hon bara hört! Gör nu vad hon
ska och se om gossen ordentligt bara.
Sköterskan uppfyllde sina åligganden och gick.
-- Nu, sade svinet, skall jag spela för dig så att du somnar.
-- Spela? Vad menar du med det?
-- Jag skall prata för dig; jag har inte hört min röst på flera dar, och
då är det som musik för mig, när jag får höra den igen!
-- Ja, men du får inte tala sådan där materialism, som du gjorde nyss.
-- Nej bevars! För resten var det inte materialism; det var
Semipelagiariism, men det vet du inte vad det är, för du har inte gått på
kollegiet.
-- Å, sånt där läste vi i skolan, och Isagogiken med.
-- Isagogik! Vad är det för slag?
-- Vet du inte det! Det är ju sånt där, som handlar om bibelns -- mått,
mål och vikt.
-- Å, herre Gud, kallas det hm -- som du sa nyss. Det är för märkvärdigt
vad allting går framåt; det hette bibliska antikviteter i min ungdom; men
jag är en gammal hund, jag. Jag åkte hit på diligens; det var den tiden
då man kunde ta dimission på en fårbog och en tunna spisbröd i termin; då
kunde man spela Fortuna hos Forssens en hel eftermiddag vid en
sexskillings kopp kaffe; men det är sant, du vet inte var Forssens är; ni
kalla det visst bakelseanum eller något annat dumt.
Pang, small ett skott, så att rutorna skakade.
-- Nu kom första ångbåten i år; hör du så de hurra? Slinken skjuter som
en karl i vår. Du vet naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar
kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, säger man, men nu är
han schåare.
-- Är han mycket gammal nu?
-- Han är litet äldre än jag, men jag har en gård i Västmanland, det är
skillnaden, ser du. Jag skulle bra gärna vilja vara på ångbåten i kväll,
för de ha sådana goda toddar i förn; men det är sant, jag har inte frågat
dig om du kan spela knack.
-- Jag kan nog, men jag vill inte; det är ett löfte.
-- Jaså; till din mamma? Va?
-- Ja!
-- Nå! -- Vet du att jag har uppfunnit en ny dryck, som gjort mycket
uppseende i den musikaliska världen -- du vet inte att jag är sångare --
det är tydligt. Om du går in till Åkerstens, dit du aldrig brukar gå, för
ni unga gå bara på Taddis och Norbergs, och begär »Per Samuels rivare»,
så skall du känna en ljuvlig ting; ser du det var min stolthet, min enda
äregiriga dröm att få lämna mitt dopnamn till eftervärlden på en god
dryck. Jo, ser du, jag är den förste vissångaren i Uppsala, men du har
aldrig hört mig... Kör det inte med droskor ner på landsvägen? Jo min
själ; nu vet jag; de ha öppnat hovet i dag, och jag ligger här som en
stackare -- vet du vad hovet är då?
-- Eklundshov förstås?
-- Se, det kunde du! Annars vet ni fasligt lite, nutidens ungdom, men det
är därför att ni bara kommer hit och läser på examen, era kanaljer; förr
låg man här och studerade; men ni ha blivit så praktiska nu; ni går
hellre in i diskonten, än ni ligger och informerar som man gjorde förr,
för ni har lärt er att det blir uträkning i längden; det kommer väl den
dagen då studentkåren bildar ett stort aktiebolag -- nå du har väl inte
något diskontlån ännu?
-- Nej, men jag har en liten växel i banken; jag tog honom bra kort, men
de långa äro så dyra.
Nu började det att fnysa och pusta i byltet.
-- Växel, kort, lång! Vad säger du, gosse! Men du är ju inte myndig?
-- Å, de se inte på trassenten, bara man har en styv acceptant!
-- Om jag förstod huru en växel såg ut; vad är acceptant för slag?
-- Det är han som skriver mitt över papperet!
-- Det vill säga, han går i borgen?
-- Ja han måtte väl göra det, inte vet jag.
-- Nå hur får du en sådan där acceptant?
-- Man tar en livförsäkring!
-- Har du sådan med? Du var mig en baddare. Hör du, det där får du lov
att lära mig, med växeln!
-- Ja, det är så vigt; och så slipper man springa och bevittna
namnteckningarna.
Nu kom ronden; läkaren lade om gossens förband, varefter denne föll i en
feberslummer.
När han vaknade, sutto två främmande vid kamratens säng och spelade kort
på en stol. De förde samtalet viskande, och höjde någon på rösten, gjorde
byltet en hotande åtbörd med näven. När de en liten stund därefter gingo
sina färde, skedde detta så tyst, att han trodde de voro skuggfigurer av
hans feberbilder.
Då steg byltet upp och kastade av sig två överflödiga nattrockar, tog av
bindlarna från huvudet, gömde ljusen bakom ett par stora böcker och gick
fram till den sjuke. Han lade sin hand på hans panna, skakade på huvudet,
bredde sin filt över honom och gick tillbaka och satte sig på sängkanten
och ringde med benen.
Ljuset föll på hans ansikte, så att han kunde observeras av den sjuke.
Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med ytterligt trötta, men
icke slappa drag.
Den sjuke rörde på sig.
-- Är du vaken, liten? frågade den tjocke med låg röst.
-- Ja, kamrat.
-- Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig?
-- Nej tack, jag är bättre nu.
-- Skall jag spela för dig mera?
-- Ja, men du skall vara rolig!
-- Rolig; ja, så att du får skratta åt mig! Det har jag varit nu i femton
år och därför är jag där jag är. Tänk, att låta folk skratta åt sig och
finna nöje i det? Fåfängan förstås? Men de förakta en sedan! -- Jag
känner mig så förb. sentimental i kväll! Har du varit kär, gosse?
-- Åja! Och du då?
-- Joo! Hör på! Nu börjas det; men det blir inte långt. Naturen hade
begåvat mig med en ganska ovanlig mage, korta ben, ett fult, fett ansikte
och en stark sångröst med en egendomlig näston, som kunde framkalla de
förfärligaste skrattsalvor. Jag var smickrad av den uppmärksamhet, som
visades min talang; jag slets från den ena bjudningen till den andra och
utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare; jag var med ett
ord en »rolig d-l». Mina visor voro många, och ledsnade den ena
generationen på dem, så kom det alltid en ny och fann dem roliga. Men så
for jag en sommar åt hembygden, där jag hade en liten flicka, som jag
tyckte om. Hon blev alldeles galen i mig och sa att jag var 'den
trevligaste karl hon visste. Jag tog hennes uppmärksamhet åt mig och
vågade en dag att i trädgården framföra min anhållan om hennes hjärta och
hand. Hon svarade med ett gapskratt och ropade på några andra flickor,
att de skulle komma och se på något riktigt tokigt. Jag försäkrade att
det var allvar, men hon skrattade ändå mer och sade att jag var utmärkt.
Jag måste hålla god min och vara utmärkt. Jag blev ledsen och förtvivlad
och sjöng inte på åtta dagar, utan sökte framstå så allvarlig som
möjligt. Hon fann mig först tråkig och till sist odräglig; det klädde
mig inte, sa hon, att vara så där, och hon erinrade sig med tårar i
ögonen huru syperb jag var på slotterölet, när jag kom i strumplästen och
en ut- och invänd nattrock och gjorde bocksprång och bondgrin. Då
föraktade jag henne! Bon soir! Och så var det slut!
-- Sjunger du aldrig mer!
-- Aldrig!
-- Så dum du är! Inte var det något att gå och sörja över!
-- Du vet inte vad kärlek är!
-- Gör inte jag? Det är en detalj av livet, och får icke vara mer! Vet
du, jag håller med din fästmö, att det inte klär dig att vara allvarsam.
Förövrigt skall jag fråga: vad är det som är så allvarsamt? Jag för min
del tycker, att det är ett stort gyckel alltihop; och vet du varför
människorna gå och se så tungsinta ut? Jo därför att de hålla sig för att
skratta! Du grinade åt allting och du fick hela världen med dig; gå på du
och flina och narra den där allvarliga masken av de hycklarna; du har en
stor uppgift, min bror!
-- Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får ni lära er sådant i
skolorna nu för tiden?
-- Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag spela för dig. Du tror att
jag som ung har något att lära av din ålder; bort det! Allt vad du lärt
av livet har du läst i böcker, till och med din banala kärlekshistoria,
på vilken du tyckes grunda hela ditt kommande liv och som säkert blivit
ett kärkommet motiv för din lättja. Nej bevars, du har mycket mera att
lära av mig, ty det står ännu inte i böcker; du tillhör en förgången
generation, som jag väl känner, jag tillhör ett kommande, som du inte
alls känner. Du har läst om våra dagars världshändelser som man läser en
tidningsartikel, vi ha levat dem och diskuterat dem; vi ha upphört att
nära oss av er poesi, vi läsa ekonomi och naturvetenskap; vi anse
studenttiden som ett övergångsstadium, ni togo det som ett kall; vi slåss
aldrig på torget, anse det icke som en dygd att överlasta sig, förgripa
oss icke på varandras tillhörigheter, respektera den personliga friheten;
det kalla ni snobberi; vi kalla er prisade öppenhet för brutalitet, era
sentimentala famntag för råhet; ni kritisera era lärares välvilliga
suspenderingar av föråldrade stadgar, vi begagna oss av dem och tiga. Ni
hade åsikter färdiga om allting, ni sjöngo frihetssånger, ni hurrade för
representationsförslaget; vi hurra för allting, vi känna på oss att
någonting skall komma och därför avvakta vi; det blåser från så många
håll, därför göra vi icke fast våra skot; men för att icke stå redlösa,
hålla vi oss tillsvidare vid det bestående; vi äro konservativa därför
att vi frukta pöbelväldet. En konservativ ungdom! Det är exempellöst! Men
det har pöbeln gjort. Ni voro rojalister; vi äro färdiga att bli
imperialister om så behövs!
»Svinet», som med häpnad avhört detta utbrott, steg upp och gick ut i
korridoren för att säga åt sköterskan, att kamraten yrat, och bad att få
ett annat rum till natten.
Under det att sköterskan och kamraten vid fönstret tillagade ett kylande
pulver, fortfor den sjuke: