I Vårbrytningen - 4

egentligen är en ekonomisk fråga, att akademiens viktigaste person är
räntmästaren och att tal om järnvilja, flit o. d. är snack. Här funnos
en mängd opåräknade utgifter: inskrivningsavgifter, lösen,
nationsavgifter, kollegier och böcker. Ett enda lexikon kostade lika
mycket som han tänkte leva på under terminen, och han levde mycket
sparsamt. Han bodde innanför ett arbetsfolk som hade barn. Modern
skickade i hemlighet en flaska mjölk i veckan, vilken han gömde bakom en
bjälke ute i vinden; när det var kallt fick han hugga en vak i flaskan
och hämta sitt förråd för tillfället.
Det där gick ändå an; att han förkylt händerna gick också an; att han
blev svag och eländig av dålig föda också, ty sådant tog icke skada på
hans själ, men det var annat som förmådde det.
Han kunde icke betala nationsavgiften; landsmännen ägde befria honom
därifrån genom allmän omröstning på landskapet. Han stod i rummet
utanför, när de läste upp hans namn.
En landsman begär ordet och, då han ej finner den sökande tillstädes,
förklarar han, att det endast kan vara lågt vinningsbegär, som dikterat
denna ansökan, då fadern vore känd som en minst sagt välbärgad person.
Vid voteringen beviljades hans ansökan att bliva från terminsavgiften
befriad med tre rösters pluralitet.
Han drog sig nu mera alldeles tillbaka, och de få kamrater som förut
umgåtts med honom, stötte han ifrån sig genom sin misstänksamhet.
* * * * *
Det blev vår och det var en Valborgsmässoafton. Studenterna samlades som
vanligt på torget om kvällen för att med fanor och sång tåga upp till
Slottsbacken.
Han hade varit ute och gått för att hålla sig varm och vände just om
Carolinahörnet då han såg det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg,
han blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så gärna vara
med; han hade ju rättighet; men så tänkte han på den där gången på
nationen, och så blygdes han -- han hade ju inga rättigheter. Nu tågade
de förbi honom, han tyckte att alla de vita mössorna sågo på honom; själv
hade han icke någon ren mössa utan gick i hatt och det kom också för
honom. Han följde ändock efter och blev knuffad i folkhopen; han stannade
med de andra åskådarna uppe på backen; han trängdes allt längre fram mot
sångarna; han kände igen gamla skolkamrater, men han vågade sig icke
fram. Och nu klingade »Våren är kommen» så jublande friskt och eldarna
lyste runt kring horisonten. Här hade han stått som katedralist året
förut och drömt om det ögonblick då han skulle få vara med, och det stod
så livligt för honom, att han glömmer sig och faller in i sin
sångstämma!
-- Å, håll mun på dig, när studenterna sjunga l röt en gesäll och
knuffade honom i sidan!
Nu hade han bevis på att han icke var student!
Han ville gå hem senare, men han gick ändå ut i staden för att höra på
sången och se de glada upptågen. Det lyste i alla nationssalar; han
tänkte ett ögonblick gå upp på sin; men det kostade pengar, och om han
också haft skulle han ej vågat gå dit. Man skulle ha viskat, så trodde
den token, »har han råd med det?»
Han kände att han den kvällen var på god väg att bli en dålig människa!
Han var så viss, att i hela det stora studentsamhället ej fanns en enda,
som i denna kväll var så olycklig som han -- och ändå funnos där så många
som voro fattigare. Det fanns en fläck på honom och en sådan som han
visste att ungdomen aldrig förlåter, och han var dock oskyldig; det
skulle ha varit en lisa att ha varit skyldig, tyckte han.
När han kom hem och gick igenom arbetsfolkets rum, satt hela familjen
omkring ett väl dukat bord och åt.
-- Nej, kors, är inte magistern ute; vi trodde vi inte skulle få se honom
förrän i morgon bittida!
Och så skildrades för honom hur lustigt det brukar gå till; hur hela stan
är vaken om natten och hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i
soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon på första maj!
Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung om studentens lyckliga
dar», hörde han. -- -- »Inga stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar»,
sade basarna för att göra saken troligare, men han blev så ond, ty han
älskade ännu sanningen och han fick en hel hop onda tankar om poeterna,
»dessa mänsklighetens flattörer», menade han.
Han gick till sängs, hörde arbetarens barn läsa aftonbön och somnade i
den fulla övertygelsen att han var en förkastad människa.
* * * * *
Åtta dagar senare skulle han upp på nationen för att läsa ett anslag om
ett ledigt stipendium på 15 rdr. Han valde en timme efter middagen då han
nästan var säker på att ingen skulle finnas på lokalen.
Han fann tamburen full av rockar; han gick igenom läserummet och fann
dörren till salen stängd, men hörde en röst som talade. Han lyssnade!
-- Mina herrar, då Xlands nation i dag har den äran och glädjen att se
sin inspektor hedra densammas enkla bord med sin närvaro, är det för oss
en så mycket kärare anledning att få hälsa honom -- -- --
Han tittade genom nyckelhålet och såg ett långt dukat bord med ljus,
vinglas och blommor; kurator stod med ett Champagneglas i handen vänd mot
nationens inspektor, professor X.
-- -- -- och jag ber på alla mina landsmäns vägnar härmed få föreslå en
skål, en tacksamhetens för den aldrig tröttnande välvilja, varmed ni herr
professor städse omfattat Xlands nation, en välönskans för vetenskapens
nestor, akademiens ära, som så hävdat Xlänningarnas gamla namn! Leve
Xlands nations inspektor!
Hurra, hurra, hurra, hurra! inföll nationen, och fanfarer skrällde.
Han måste höra fortsättningen och satte sig ned vid dörren.
Det knackade i ett glas och det blev dödstyst.
-- Mina herrar landsmän! -- Jag har icke många ord att säga! Den
oförtjänta ära, som kommit mig till del, då ni inbjudit mig till ert
lysande bord, har tilltalat mig ganska livligt. Det är gott för en gammal
man att se sig avhållen av ungdomen, och det är desto kärare, som denna
ungdom blivit född och uppfödd i samma hembygd, ja mina unga vänner: det
samband, det osynliga samband, som äger rum mellan personer, födda och
uppfödda i samma hembygd, är i sanning egenartat; man känner sig som barn
av samma mor och man älskar varandra som sannskyldiga fränder. Xlands
nation har för mig alltid varit som en kär anförvant och, oaktat den
ringa beröring man kommer till varandra, har jag dock fått er alla kära
-- och jag känner eder alla; det finns icke en av er som ej ligger mig
om hjärtat. I tycken måhända, att vi så sällan se varandra? Väl! Men jag
ser er, jag ser med mitt vakande öga, ty jag älskar er!
Vet ni, mina unga vänner, jag säger ibland för mig själv så här: Gud late
aldrig Xlands nation komma att ångra den stund då den utsåg mig till det
ansvarsfulla kallet -- -- --
Han sprang ut i tamburen för att få skratta ut och återvände sedan till
nyckelhålet.
Inspektorn stod där ännu med glaset i hand och tårarna i ögonen och
talade.
-- i hemmet, mina unga vänner, är det vi få lära allt gott, i hemmet är
vår lyckligaste tid; huru mycket ligger ej i detta enda ord: hem! Och I
han alla lyckliga hem -- jag vet det! Men därför skolen I också vara
tacksamma! Tanken på denne fader, som för eder arbetar och trälar och
drager dagens tunga och hetta; det är för er han arbetar, ty varför
skulle han arbeta för sig själv -- -- --
Han avlägsnade sig och mötte i trappan vaktmästare med fat och buteljer.
Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla
människor ljögo; studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn
i sitt tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad de sade;
inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! De voro sålunda vilseförda!
Han hade ju efter hand funnit att allt förhöll sig på ett rent motsatt
förhållande i verkligheten mot vad som sades av människorna. Icke hade
inspektorn visat nationen någon välvilja, icke var han någon nestor i
vetenskapen, han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände
inspektorn _alla_ landsmännen, han som aldrig såg dem mer än en gång om
året på vårmiddagen; och ordet hem, det väckte ju hos honom de allra
obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade han för sonen
-- det var ju lögn alltihop!
Om kvällen skrev han till fadern och sade, att nu ville han bli präst, ty
han hade ändrat mening i vissa saker.
* * * * *
Två år efteråt har han tagit dimissionsexamen och håller på med den
praktiska.
Hans levnadssätt och hans yttre ha undergått vissa förändringar. Han har
genomlevat en andlig kamp, som numera är slut. Ansiktet är något åldrigt;
näsan mera framskjuten och markerad; ansiktets hud fast, gul, med två
mörka skuggor efter skägget; vissa muskler omkring munnen
(buccinatorerna) mera rörliga och utvecklade, liksom alltid på språng;
blickarna oåtkomliga; om man ser honom i ögat, kan han kontrahera
pupillen, så att man tror sig se en blind; det där lilla mörka
pupillhålet, där själen strålar ut, är han så rädd om; pannan är högre,
men man ser platsen efter det gamla hårfästet; händerna äro vissna, men
han har blivit fet.
Hans studier bestå i homiletik och kateketik.
När han står i katedern och extemporerar är han vältalare, men det är
mera en exeget än en predikare man hör.
Kateketiken är honom motbjudande, men han måste, och han är strängt
plikttrogen. Han får tre av de värsta gossarna från Prinsens skola till
sig kl. 6 varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov på lärarens
skicklighet genom att svara på ett visst antal katekesfrågor; barnen
tycka icke om att stiga upp i otid, därför äro de sömniga och tredska,
men som de äro fattiga, tycka de om slantar. Detta vet den unge
människokännaren och därför begagnar han detta vanliga och tillåtliga
medel.
Hans två mellanår hade icke varit angenäma; han hade visserligen fått
umgänge genom kollegiet, men de voro icke behagliga dessa unga män, ty de
voro så obildade, menade han, och dessutom hade de ett vakande öga på
honom och umgingos hos en professor.
Litet svårt hade han också haft att finna sig i den tyranniska ton, som
lärarna begagnade mot honom, och tilltalsordet du kändes som ett
tillbakaflyttande i skolan; det verkade så förkrossande, att han ibland
trodde det vara en villa att han arbetat sig ur gossåren, han tvivlade på
all utveckling överhuvud.
Striden hade varit svår! Han hade slutat sin första period i tvivel, då
när han beslöt läsa på prästen, men gick icke till botten med sin sak,
utan kastade sig över till absolut stupidité.
Han ville bli kristen på allvar, men han kunde icke; han ville pröva sig
genom späkning, självförvållade lidanden, men han fick aldrig extasen.
Han slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med »Kom till Jesus!»
Visserligen led han litet smälek därför, men det var så litet mot vad han
lidit förr, att han tog ner plakatet igen.
* * * * *
Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och syskons åsyn; fadern tog
emot honom på korsgången och kysste honom; modern grät och syskonen
också. Han var som vanligt lugn och kall.
När tiden blev fullbordad, erhöll han komministraturen i hemsocknen.
Nu är han mycket avhållen av sina församlingsbor, är ansedd som en snäll
och hederlig man, och så är han; men främmande folk från stan, som hört
honom i kyrkan, säger att han är »död».
Med fadern umgås han rätt förtroligt; de spela bräde om lördagarna och
äta middag tillsammans om söndagarna.


Lättsinnet.

Nätt och jämnt hade han tagit en dålig studentexamen, då fadern dog och
lämnade honom fyratusen rdr i souvenir. Det var mycket pengar, menade
sonen och reste om hösten till Uppsala för att ta graden.
Anländ till ort och ställe hyr han och två kamrater en triplett på
Svartbäcksgatan. Sedan går han ut och ser på stan; när han blivit nykter,
börjar han höra sig om fordringarna till graden. Han får då veta att man
icke kan tala om några fordringar, ty graden är helt enkelt frukten av
mångåriga studier vid universitetet, graden är krönet på bildningen,
graden är en utvidgad studentexamen, graden är egentligen icke någon
examen alls; för övrigt använder man första terminen till att uppvakta,
anmäla sig till föreläsningar utan att besöka dem, ty dem kan man icke ha
någon nytta av ännu, med ett ord till att orientera sig!
Och Gud, vad han orienterade sig!
Man såg honom uti Eklundshovskogen slå käglor och dricka punschbålar kl.
11 på förmiddagen och det var han som uppfann att ge åkarn tre riksdaler,
för att han på hemvägen skulle köra omkull i svängen nedanför backen.
Det var han som uppfann att man kunde rida på de förspända
droskhästarna, när man ej fick rum i vagnen eller på kuskbocken.
Det var han som fann upp, att man kunde simma över ån för att komma till
Lamby's.
Han anförde alla nattliga uppträden på torget; han sjöng första bas och
försummade aldrig allmänna sången; han blåste b-kornett i nationen och
införde det bruket att nationsextetten alltid upplöste sina sammankomster
på torget medelst fanfarer.
Han var älskvärd i dessa upptåg, men han hade även sina stunder, då han
var fruktansvärd. Det var då han blev utsläppt kl. 11 från ett schweizeri
och icke kunde komma in någonstans mera; det var då bärsärkalynnet tog
sig ut. Då gick han till torget och utvalde en handfast skara för att gå
ut på strövtåg. Först släcktes alla lyktor på Svartbäcksgatan och så bar
det av ut till stadens utkant vid Kungsdiket. Där låg en ölstuga. Kom han
ej in, då kunde han i raseri bryta ner hela längor med staket och gamla
plank; han lät en gång bära en grind från Vaksala tull ner till Fyris --
han tog ner skyltar och bar i ån, ja han lät en gång föra en släde från
en gård och skjuta den ner i en vak så att endast det yttersta av
skälmarna syntes -- allting skulle ner i ån.
Allt detta nidingsverk, som numera upphört, tåldes av stadens borgare;
aldrig hörde man några klagomål åtminstone, vilket gav studenterna
anledning förmoda att de togo igen skadan på annat sätt.
Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna länge levande belägringen
av »Tunnan», en ölstuga en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på
en åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett staket och utdelade
spjälorna som spakar, med vilka dörrar och fönsterluckor skulle brytas
upp på den lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in sig. Han
gick själv upp på taket och släppte ner stora stenar genom skorstenen, så
att spjället sprang sönder; han började lyfta av takpannorna och fick
foten igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri förkunnade att
dörren var uppbruten och att besättningen kapitulerade. Han var
fruktansvärd, där han stod i skjortärmarna i den kalla vinternatten,
drypande av svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som en
värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit upp från Fyrisvallen
därute och sett på den belägringen.
Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha givit sig, innan de fyra
tusen riksdalerna tagit slut, men den gjorde inte det!
Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg och där spelades bräde
och dracks öl hela förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle
ta fram sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han i en
koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya testamentet och Anna
Maria Lenngren.
Andra terminen, då han kommit underfund med att graden var en examen,
till vilken fordrades tolv betyg, började han läsa _humaniora_, det vill
säga Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets skull», diverse
skönlitteratur och latinska grammatikan, ty han hade hört att nian skulle
skriva latin en gång till.
Nu var han bliven sexmästare i nationen och det var ett maktpåliggande
värv -- och kostsamt.
Tredje terminen tog han ett kollegium i latinskrivning för att lugna sig,
ty han började bli orolig. Hans liv fördystrades även av husliga
bekymmer, ty han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej kunde
fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet.
En kväll hade de slagits och då kontubernalen, som var en inbunden
vildsint natur, dragit upp sin kniv, fattade den andra sin laddade bössa
och sköt av skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt uppseende, men
det hindrade icke honom att alltid ha bössan laddad över sin säng och att
knäppa med hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra att han
var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i terminen, och man levde på
fältfot. Detta gjorde att han flydde hemmet och att vid fjärde terminens
ingång hans fyra tusen riksdaler voro slut.
Det var en vändpunkt i hans liv -- han skulle börja vigilera.
Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, att alla så kallade vänner,
som ätit hans sexor och druckit hans punsch, skulle vägra honom sin
hjälp! Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i studentrörelsen, är
icke förvärvad av ägaren och därför betyder den så litet; där i staden
bedrivs så mycken hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste!
Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i Uppsala är lätt hjälpt, men
att ha skuld är något värre, och det var det han hade.
En morgon väcktes han av en karl, som visade en räkning på ett par
blanklädersstövlar. Han hade aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en
provisor på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få
blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, _pro forma_. Han hade
alltså gått i borgen.
-- Vill herrn betala den här räkningen?
-- Skall jag betala hans stövlar! Jag känner knappt karlen!
-- Men herrn har accepterat!
-- _Pro forma_, ja, det har jag gjort! Gå sin väg nu!
Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, och då voro de två!
-- Vill herrn betala?
-- Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker herrn det är billigt? För
övrigt kan jag inte!
-- Då blir det utmätning!
Han låg i sängen och såg huru de upptecknade: ett beväringsbandoler, en
bajonett (tillhörig K. Upplands Regemente), en hamptygsrock, en
tobaksburk (utan lock), två kortlekar, en studentmössa. Han tvang dem att
vidare upptaga: 8 tombuteljer, en galosch, Ödets lek (från ett
lånbibliotek), en nattkappa och en latinsk temabok.
Han fann uppträdet nytt och underhållande, varför han bjöd herrarna på
var sin halv öl, som de tacksamt emottogo.
Vid närmare besinning fann han det ändå orättvist att han skulle betala
en annans stövlar och han gick till en kamrat, som läste på hovrätten.
Han gjorde sin relation och förklarade sig missnöjd med domen.
-- Men du har ju redan skrivit på utslaget, att du erkänt skulden?
-- Ja, det är sant, jag skrev på! Men det bryr jag mig inte om! Jag
processar!
-- Processa aldrig med hantverkare, ty du förlorar alltid! Jag processade
med min skräddare om en överrock härom året och jag förlorade genast i
första instansen!
-- Men du hade fått rocken!
-- Ja, naturligtvis!
-- Ja, men jag har aldrig fått några stövlar!
-- Det är samma förhållande!
-- Men, _ponera casus_!...
-- Det hjälper inte!
Han blev slutligen övertygad om att han redan förlorat processen, och att
han måste betala rättegångskostnaderna, såvida han ej ville bli bysatt,
ty de upptecknade lösörena skulle säkerligen icke räcka!
Han fick nödiga instruktioner att gå till Bolén för att skaffa pengar.
Bolén var en ockrare, som ägde det största huset vid torget. Nu var han
gammal, hade upphört med rörelsen och blivit metodist. Liksom för att
försona sina synder, eller om av behov att se supplikanter, fortfor han
ännu med att låna ut pengar utan ränta, men mot god borgen.
Han gick alltså till Bolén; blev mottagen i en vacker salong, frågade om
han hade äran tala vid brukspatronen (§ 1 i instruktionen).
Brukspatronen bad honom sitta och tog upp ett samtal ganska ledigt.
Supplikanten förde konversationen in på dagens religiösa frågor, talade
om den gängse otron, prästbristen och statskyrkans intolerans. Härunder
hade han blivit tillräckligt varm för att resa på sig och för att kasta
betydelsefulla blickar på det album, som brukspatron nu (enligt § 2)
skulle fatta. Det var ett fatalt ögonblick: han berömde pendylen,
kriticerade ett landskap, genomströvade rummet i alla riktningar, men
Bolén tog intet album.
Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter hans inträde, just då
konversationen hotade att avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort
kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas konterfej. Detta
var det avgörande ögonblicket, på vilket lånet berodde. Då skulle
nämligen låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var
en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther, eller Huss», vem det nu
var som låg uppslagen.
Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: »Nej, kors att herrn känner
dem», varpå låntagaren: »O ja, visserligen känner jag dem!»
Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann ett så livligt intresse
i samtalet att han glömde sin vana.
Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta dess spets; han tar
albumet själv, slår upp på en slump och utbrister: »Det var allt en
satans karl, den Luther! Var det inte, brukspatron?»
Lånet utföll icke.
Affärerna blevo allt sämre och han kände redan under sina fötter den
gungfly, som kunde bli hans grav.
Upp till posten varje morgon för att spana efter rekommenderade brev, och
så ut att låna och så ut att betala. Hela dagen gick utan att tid blev
att läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra slå graden ur
hågen.
Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte han en prediko-kondition
och började läsa på prästen.


Primus och Ultimus.

Östgötarnas trädgård var riktigt fin på eftermiddagen den andra juni det
året, ty där skulle bli kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren
hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt gammalt löv sen fjolåret;
han hade med egen hand stöttat upp narcisserna och tulpanerna, som nu
stodo i full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt upp
rabatterna. I en berså av blommande syrenbuskar var ett stort bord dukat
med lätta förfriskningar för damerna; därbredvid ett annat med något
solidare varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne lagerträd hade
blivit nedflyttade från Botanicum för att lämna sin tribut till den
ungdomens fest, som dagen därefter skulle begås.
Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; de voro antingen systrar,
fästmör eller mödrar; men i dag voro de alla vackra.
Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad fridens stämning, som
plägar infinna sig efter fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all
oro var borta; segern var vunnen, man väntade endast på belöningen.
Bland de unga männen var det två, som ådrogo sig uppmärksamheten framför
de andra: det var i själva verket primus och ultimus.
Primus var en smärt, högväxt ung man med ett yttre som var felfritt;
bröstet var högvälvt och bar alls icke några intryck efter ett långvarigt
lutande över skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de fina
händerna, med phalangerna i fullt normal skönhetsproportion, vittnade om
en ras, som ej under generationer haft kroppsarbete i något led; man
kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis en huvudlängd i profil
och dess höga valv hade icke sjunkit under trampandet på en nedgången
skosula; det var med ett ord en fullständig, oförstörd idealgestalt och
ändå hade han det största betygantalet. Och icke ett spår av rynkor
mellan ansiktets muskler, som skyddades av ett tunt fettlager vilket
aldrig behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren var själv
rik och tillhörde en mycket rik köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på
ett lysande sätt försvarat en utmärkt avhandling: _Les differentes
époques de la Poésie Provengale jusqu' à la mort de Louis le
Débonnaire_.
Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, artig och chevaleresk mot
damerna som en medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin
trolovade för att prova lagerkransen, då var det en scen från en _Cour
d'amour_; han hade icke köpt denna belöning; han hade arbetat sig fram
därtill, ty han hade ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år
sen, men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han ställt högre
fordringar på sig än på de andra; ty han hade sina kunskaper till bättre
pris. Men fyra år äro långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära.
Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var en trettioåring med fina
drag, blek hy och mörkt hår; han var enkelt klädd, men ytterst
omsorgsfullt, nästan ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om
borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad ut, icke lugn ens,
ty tunga moln gingo då och då över hans panna. Han hade endast sin syster
med sig, ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan bundit hans
krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu ivrigt upptagen av
konversation med de andra oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte
ett visst uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst smakfulla
och eleganta toalett.
Brodern kastade då och då en sorgsen blick på systern; han var tio år
äldre än hon, han hade vaggat henne som litet barn och han hade varit
hennes enda stöd -- då kan man veta! Det hade varit en ganska mörk
historia, icke så originell, tyvärr, men tyst hade den varit och därför
fordrar den vördnad. Han hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna
omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän inropat hans gamla
fäderneboning, huru de rest upp torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen
på det gamla renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade satt
sig ett mål före, ett mål för livet -- att åter en gång träda i
besittning av det gamla godset och återställa det i dess forna skick. Men
som han var en klok man och insåg tidens strävan, fann han den enda
möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta arbetet genom teoretiska
kunskaper och därigenom komma till kapital -- och sedan! Han hade därför
valt naturvetenskaperna och disputerade om »_Fenyl-syrornas återförande
på formeln_ C_12 H_5.»
Systern hade aldrig förstått honom riktigt; hon ville att han skulle bli
officer, som fadern hade varit, hon ville att han skulle leva efter sitt
stånd, som en gammal moster hade lärt henne säga, men brodern svarade
endast med en kyss på pannan och såg noga till att det intet fattades den
älskade systern; han hade också dedicerat sin avhandling till henne, och
det tyckte hon om, men hon kunde icke låta bli att skratta åt titeln, och
det gjorde brodern ont; hon var avundsjuk på primus7 fästmö, som kunde
läsa upp de fransyska verserna ur hans avhandling och få förtjusta
åhörare. Det där tyckte hon var så roligt, och det sade hon nu högt, och
det var därför brodern var ledsen, men det var nog för annat också.
Emellertid började stämningen antaga en muntrare karaktär; sånger och tal
avlöste varandra, och ultimus blev anmodad att repetera sitt tal till
kvinnan, som han i morgon skulle uppläsa i kyrkan. Som han aldrig skrivit
vers, hade han måst anmoda primus, vars latinska tal till föräldrar,
lärare och målsmän han i gengäld uppsatt. Han skulle just börja, då
nationsvaktmästaren steg fram och viskade honom något i örat; han blev
litet blekare än förut, bad om förlåtelse och gick ned åt porten till
gatan. Där stod en karl och väntade honom; denne bad om ursäkt att han
kom olägligt, men han hade bud från kamrern, att doktorns växel, som
troligen blivit glömd, hade förfallit i dag, och att banken väntade den
skulle bli reglerad innan morgon middag klockan tolv.
-- Den förfaller icke förrän i övermorgon, då de fyra månaderna äro ute!
-- Det står 120 dagar och de tvenne sista månaderna ha haft 31!
-- Hälsa att jag skall komma!
Han återvände till sällskapet nästan paralyserad, men måste vara med i
glädjen; och det blev även gemensam supé med förberedande dans, tills
äntligen klockan blev elva och man skildes.
* * * * *
Klockan sex följande morgon var primus på benen, tog sitt bad, satt upp