I Vårbrytningen - 2

Oktober månad kom och med den kylan; han hade ingen ved och kunde icke
skaffa någon. Då upptäckte han att hans skorsten, som han förut ogillat
för dess vanprydande fason, spred en behaglig värme omkring i rummet. Han
satte sig med ryggen mot densamma och läste. Denna glädje räckte i tre
dagar, men på den fjärde var skorstenen obevekligen kall. Han sökte
orsaken och fann att den endast tjänstgjorde åt bagarstugan, vilken
begagnades blott var fjortonde dag. Det var ett svårt slag. Nöden började
visa tänderna; han gjorde så också och bröt med mycken möda loss
klädhängarna i skrubben; panelerna följde därpå. Dessemellan sprang han
ut i skymningen med sin nattsäck och lånade hem en brasa ved av någon
fattig kamrat -- han kände inga rika.
När han gått flera gånger på samma ställe blygdes han och fann sig
nödsakad till en utväg som han förut bävat för, ja, som han ansåg lika
med ett brott.
Det hade börjat snöa, men snön smälte och sög sig in genom takpannorna
och genom läkterna och genom takpapperet, så att det dröp i hans säng,
vilken tjänade som soffa om dagen och apterades till säng om kvällarna
helt enkelt genom att han lyfte på täcket; och nu när det blivit kallt
var sängen hans enda räddning även om dagarna; han var uppjagad ur sitt
bo, han var hotad i sin tillvaros första villkor. Då fattade han beslutet
att gå till »Fernan».
Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans klocka, ett minne; men
det gällde också hans framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara
igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den mörka Kungsdiksgatan.
Han gick länge utanför med bultande hjärta. Han såg så många klockor, som
hängde där i fönstret; så många minnen; han tyckte att han gjorde något
illa; men så tänkte han på sin examen och han gick in. Det var en brokig
anblick, som gjorde honom något förvirrad. Nya kläder, mässingsinstrument,
fortepianos, skodon, böcker, tobakspipor, paraplyn; allt som en människa
kan undvara, utom mat och värme.
Han mottogs vänligt av en medelålders fru och framstammade sitt ärende:
han skulle fråga om han kunde få något på den här klockan; han hade råkat
i en tillfällig förlägenhet, men han skulle ta ut den snart, den var ett
minne.
-- Jaså det är ett minne, sade frun med ett försmädligt leende.
Den stackars gossen visste icke att det var den vanliga formuleringen av
en sådan låneansökan. Han fick en tia.
-- Namnet?
Vilket ögonblick! Han förnekade sin identitet. Han ville störta ut, men i
dörren möter han tre stojande kamrater, som väl tycktes känna vägen och
som säkert icke voro där av samma skäl som han.
-- Nej, se lilla Anton! Vänta, nu ska vi vara tillsammans i kväll och ha
roligt. Här blir strax pengar!
Han skämdes, men han stannade och han följde med ut och han rumlade och
blev drucken och hemförd. Men han drömde så vackert och han vaknade
förvånad; han låg i sin egen säng -- med lakan -- rena lakan för första
gången på sex veckor. Vem hade givit honom dem?
Så kom ångesten över honom! Han hade varit ute och rumlat i går; han hade
förstört sin tia; han hade ätit hummer; han hade druckit curaçao! Han
hade varit hos pantlånerskan och fallit i rövarhänder.
Han såg åt huvudgärden; där stod en stol, med strykstickorna,
ljusbuteljen, vattenkaraffinen, portnyckeln, en uppslagen kardus Hoppet
och hans tia; allt väl och ordentligt uppdukat!
Men han hade svårare perser än så; det var då när maten tog slut och han
skämdes att gå och låna. Han svalt då, men han läste, läste oavlåtligt
och försummade aldrig föreläsning eller kollegium.
En gång fann man honom på sin säng liggande avsvimmad över sin Fysik, som
han skulle tentera dagen därpå. Han hade icke ätit på 48 timmar.
Emellertid hade han tagit medikofiln och lade nu in sin ansökan till
underläkareplats på Garnisons-sjukhuset, där han skulle erhålla fria
husrum och 60 rdr i termin. Hans ansökan beviljades och han gjorde sin
första ronde, men föll till golvet, när han fick åse en luxations
irättasättande. Fältläkaren, som med detsamma inträdde, blev högst
förvånad över att se en liten människa ligga på golvet, blek och i
kallsvett; han lyfte upp den stackars gossen och frågade medlidsamt: vem
är du, min lilla gosse?
-- Jag är underläkare på Garnison och medlem av Fältläkarekåren!
Man besparade den lilla krymplingen den förklaringen att ett brott mot
reglementet i misstag blivit begånget och han fick stanna terminen ut.
Han visste icke att han var puckel!
Så kom han åter till Uppsala och gick på sjukhuset; men det blev allt
svårare för honom att reda sig. Men det gick! Tidigt var han uppe om
morgnarna och skötte sina affärer, så att han var i arbete klockan 9.
Det hade åter blivit vår och kamraterna hade skilts åt olika håll; några
hade gått ut på beväringsmötena, andra till förordnanden i landsorten och
andra åter till badorter: han var ensam i staden och såg en förskräcklig
sommar för sig i Uppsala, där somrarna kunna vara outhärdliga.
Det var en majdags eftermiddag; han hade suttit i Karolinaparken och läst
och gick nu upp på Slottsbacken för att få litet horisont. Landskapet är
inte just vackert, men det gav icke heller någon längtan till landet,
utan väcker snarare föreställningar om havet; och han var född vid kusten
och blev hemsjuk, då han såg ångbåten böka sig fram mellan de gruvliga
trädesåkrarna. Och han såg hela sommarens fasor mot sig och han önskade
att det var höst igen.
-- Nå se det var då tur att jag råkade dig; gå genast till inspektorn och
lyft respengar; jag gratulerar! Men skynda dig innan patienten dör!
Conclusion: den lille reste kvällen därpå till Bohuslän för att inträda i
sin befattning som husläkare hos en mäkta rik köpman, vilken blivit
svagsint av vällevnad. För besväret erhöll han 200 rdr i månaden och
vivre, vivre på ett slott vid havskusten. Och han andades åter!
Den gamla byggnaden hade uppstått under Ostindiska Compagniets
glansperiod på 1700-talet, då nuvarande ägarens förfäder hade samlat en
kolossal förmögenhet. Parken var anlagd i fullständigt kinesisk smak
efter ett mönster från Cantons omgivningar.
Där fanns akacier och syskomorer, grottor och dammar med guldfiskar och
svanor; små bambupaviljonger och fontäner; volierer med fasaner och
påfåglar. Åkrarna voro igenlagda och ängarna voro icke slagna i
mannaminne. Hela trädgårdsland voro besådda med blommor; där fanns en
fruktträdgård med de ljuvligaste träd och en köksträdgård och melonbänkar
och jordgubbsland, persikospaljer och vinkast; vart man kom mötte ögat
väldiga vaser av äkta porslin från Mingdynastien, och i rummen glänste
det dyrbaraste Cracquelée, bredvid Japanska emaljarbeten. Huset var
omgivet av verandor med markiser av finaste bambu och nankin; hängmattor
funnos anbragta här och där emellan träden, och solskärmar av siden och
damast stodo över allt till hands. I svandammarna och kanalerna lågo
båtar, men längst ner vid havsstranden låg en kutter med två båtsmän
färdiga att hissa på vid kommando. I stallet funnos fullblod och
jaktvagnar. Där var med ett ord alla ingredienserna till ett paradis, men
där fattades skapelsens krona. Hushållet bestod nämligen endast av dåren,
vilken stod under en husfrus, en hovmästares och en kammartjänares välde:
men vad brydde han, den lilla doktorn, sig om människorna, då han för
första gången fick ostört njuta av sin frihet, av naturen och denna
jordens timliga goda.
Han blev yr av det myckna, men glömde icke att befria fången från det
tryckande tyranniet, varför också denne visade sig tacksam.
Han och den sjuke sutto ensamma vid middagsbordet och hade var sin
betjänt bakom stolen; han åt själv sex rätter mat, de härligaste ostron
och friskaste hummer och drack de ljuvligaste viner, under det att den
rike mannen satt bredvid och åt kokta höns och mannagrynsvälling. Efter
middagen lågo de båda i hängmattor av manillagarn och den sjuke åsåg med
avund huru den fattige kandidaten rökte fyrtioriksdalers cigarrer och
drack direkt importerad marasquino.
Han seglade ut på havet och lät alla sorger blåsa bort; han rodde omkring
på kanalerna och sköt kaniner med revolver; han satt i en kiosk och
metade guldkarpar; men det var icke bra, ty dem brukade husfrun göra sig
en liten inkomst på om höstarna och därför uppstod meningsbyte, hemlig
korrespondens till den sjukes förmyndare, vilket åter gav anledning till
utfärdandet av en ukas, som gav doktorn absolut beslutanderätt över allt
levande både folk och fä på hela gården.
Augusti månad gick in och han besökte sina trädgårdar; han fann behag i
jordgubbarna och skickade upp pojkar i bigarråträden; han prövade
persikorna och vindruvorna och fann att de ännu behövde en månad på sig;
han lät skörda hela fång med lövkojor, petunier och scabiosor för att
sätta i sina mandarin-vaser; han njöt av ögonblicket som ett barn, han
visste icke om han skulle få igen sådana dagar. Under sin promenad i
trädgården får han se en ljus sommarklänning och en liten halmhatt med
blå slöja skymta mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat begynte
bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde icke att han vågade gå ut
mer den dagen; han beslöt senare på eftermiddagen att raka sig, varefter
han påtog en vit halsduk. Han kom därvid att kasta en blick i spegeln och
fann att han var mycket ful. Han gick ner i salongen och gjorde några
slag över golvet; där råkade sitta en stor trymå, som gjorde att han
kunde se sig hel och hållen; han fann att axlarna sutto för högt upp!
Därpå gick han upp i slottstornet, ända upp till lanterninen och såg på
utsikten; han hade trädgården och parken under sig och längst bort havet;
han kunde se allt som rörde sig därnere och han såg en ljus klänning röra
sig i trädgården.
Han gick ner i stallet och undrade om han skulle kunna sitta till häst.
Därpå tände han en stor cigarr och gick utanför trädgårdsstaketet.
När det blev kväll gick han till sjöpaviljongen och tyckte att det var
tråkigt, så att han strax gick hem igen och beslöt att tillbringa en del
av morgondagen i trädgården.
Han steg upp i tid följande morgon och rakade sig! Han slog upp fönstret
och andades provinsrosornas doft och åhörde lövsångarens strofer med
ovanlig uppmärksamhet; han knöt länge på halsduken, polerade naglarna,
tog hatt och käpp och gick, men möter i dörren en betjänt med andan i
halsen: patienten var illa sjuk.
I två dagar satt han inne i sjukrummet och på den tredje fick han resa in
till staden för att underrätta om dödsfallet och samtidigt erhålla
entledigande.
Just nu när vindruvorna skulle till att mogna och dahlierna började slå
ut, måste han lämna paradiset och återvända till Uppsala, utan att ha
sett trädgårdsmästarens dotter, ty det var väl hon ändå. Han packade
alltså in och återvände till Uppsala.


En snobb.

Denna person var nog olycklig att vara son till en högre ämbetsman,
vilken även var förmögen; därjämte bar han ett namn, som, ehuru det icke
återfanns i adelskalendern, dock ägde en utmanande klang och som väckte
desto större förargelse, som dess utländska stavningssätt alltid
föranledde dess oriktiga uttalande; där fanns ett par bokstäver för
mycket!
Dessutom hade naturen begåvat honom med ett fördelaktigt yttre, varför
han visade sig tacksam genom att vårda detsamma; han älskade nya kläder
varje halvår, vilka han lät borsta varje morgon, och kunde icke förmå sig
att gå på en föreläsning utan manschetter; när det var smutsigt ute
stoppade han icke byxorna i stövlarna, utan tog på galoscher. Som hans
ögon voro dåliga, begagnade han lornjett, ty han ansåg sig för ung att
nyttja glasögon.
Denna avundade och skarpt klandrade man hade sin uppfostran att tacka för
sina olyckor och bör hans historia lända föräldrar och målsmän till
varning.
Han inskrevs efter sin fars önskan i X-lands nation, oaktat han utgått
från ett läroverk i huvudstaden. När han nu inträdde på nationen fann han
sig omgiven av sexfotlånga bredaxlade landsmän, vilka han aldrig sett
förr och som talade ett för honom främmande språk. De betraktade hans
snygga kläder med misstänksamhet. Ingen vågade till en början dricka
brorskål med honom, ty hans försynthet togs för högfärd, tills en äldre
föreslog en allmän brorskål med »rännstensungen» -- så kallade provinsen
huvudstadsbefolkningen den tiden. -- Som offret icke ville överlasta sig,
vägrade han att tömma varje särskilt glas i botten, vilket framkallade en
storm av ovilja.
Han sökte närma sig några jämnåriga, men de voro fullt upptagna med att
formera ärofullare bekantskaper bland de äldre.
Andra besöket på nationen utföll ändå sämre. Han kunde icke deltaga i en
kavalleristrid därför att man under den nöjsamma gardistleken »spänna
kyrka» krossat hans lornjett. En kavalleristrid tillgick så: nationen
delades i två grupper; klädd i teatergarderobens kaskar, sablar och
harnesk satt man upp gränsle över stolarna och efter en allmän ritt
omkring salen, gjordes slutligen chock under förfärliga trumpetsignaler.
De krossade stolarna sattes upp på nationens utgifter under _Teater_.
Följande nationszwück uppläste en skald ett poem kallat »Snobben», vilket
väckte allmänt jubel. I detta skaldestycke skildrades den olycklige från
topp till tå; hans byxor, hans urkedja, hans manschetter, hans galoscher,
hans dåliga ögon, hans rena näsdukar, hans far och mor.
Från den stunden besökte snobben icke mera nationen, utan sökte upp sina
gamla skolkamrater.
Underliga rykten började gå. En hade sett honom äta med gaffel på Gästis,
en annan hade hört honom vägra att taga fyra supar vid smörgåsbordet, en
annan hade sett honom rida på Stockholmsvägen. Han besökte föreläsningar
och kollegier regelbundet; han var alltså ett dumhuvud, det syntes ju
också på hans yttre. En morgon väckes den olycklige av en stor landsman,
som svär på att han måste låna honom pengar. Protester hjälpte ej, ty
landsmannen höll ett rekommenderat brev i handen, vilket han av artighet
uttagit åt Snobben; ja han hade redan öppnat det och broderligen delat
summan i två olika stora delar, men han svor på, att han icke läst
brevet.
Då adressaten förklarade sin missbelåtenhet med brevöppningen, lades
detta honom till last vid nästa juniorsval.
Numera kunde han aldrig besöka nationens läsrum, ty alltid haglade
försåtliga tillmälen och lömska avsides.
Följden blev att den unga personen tillsammans med andra olyckskamrater
hyrde en särskild lokal, där de kunde läsa sina tidningar och även spela
kort. Detta var ytterst oförsiktigt, ty nu hade småstadsskvallret fått
eld i sina blår.
Det talades om hemliga orgier, om osedligt liv i smyg; om man förut
föraktat, så avskydde man numera alla bättre klädda studenter.
Hans syster skulle resa till en pension i Lausanne och som hon icke kunde
medföra en liten vacker vinthund, lämnade hon den i broderns vård.
Aldrig hade i Uppsala någon resande kunglig person väckt en sådan
uppmärksamhet som den stackars hunden. Man stod i fil på trottoarkanterna
och slog upp höga skrattsalvor; man hetsade större hundar på den lilla
stackarn och det kunde även hända att man gav honom ett käpprapp i
förbigående. När det blev tjugo grader kallt och hunden började frysa,
fick han ett ylletäcke. Denna onödiga nyhet var oerhörd och indignationen
allmän; det ljöd ett enda ursinnigt rop: »en hund med hästtäcke», man
trodde nämligen att endast hästar begagnade täcken.
Hunden måste skickas hem igen, sedan han först på en källare blivit
fägnad med sockerbitar doppade i konjak, varav han blivit sjuk.
Han hade av en kär anförvant vågat få en mycket vacker käpp, förfärdigad
av nerven i ett palmblad; som han fäst sig vid detta sällskap, lät han
sätta en silverskolla över knappen. Denna onödiga lyx hade kostat honom
en riksdaler, eller »fyra toddar», som hans landsmän räknade; men som
guldsmeden, vare sig av fåfänga eller oförsiktighet, kontrollerat plåten,
skulle denna oskyldiga pjäs bli en källa till många lidanden. En
Y-länning råkar en afton då han letade sitt spanska rör upptäcka
hemligheten; den spriddes som en löpeld. »Har ni sett käppen?»
Käppen talades om i åtta dagar. Den sparkades och pinades och kastades i
alla källartamburer; plåten blev bucklig, fernissan skamfilades, men
käppen höll, ty det var en god käpp, och det var hans olycka.
En dag blev han borta; ägaren letade den förgäves bakom galoschhyllan där
den brukade ligga; den var borta. Ägaren annonserade på knuten och lovade
en jämförelsevis stor belöning åt finnaren. Nu stod det folksamlingar vid
knuten; man skrattade och hojtade och skrev roliga kommentarier på
annonsen.
En morgon gick käppens ägare sin promenad utmed ån! Han såg ängsmarken
invid vägen uppbökad; grästorvor voro uppsparkade som man får se där
boskap går på bete, men där gick icke boskap och tydliga spår av
klackjärn syntes på den fuktiga jorden. I gräset blänkte något; det var
den fatala silverskollan och bredvid låg käppen, sargad, trampad, böjd
som en sprättbåge, men icke av; det var därför marken var så bökad. Att
det icke var en tjuv som tagit käppen, det vittnade det överskattade
silvrets kvarvaro. Vem var det då?
I fyra långa år framsläpade denne unge man, på vilken naturen och ödet
slösat sina gåvor, sitt liv som en biltog i den lilla staden. Han var
aldrig student, fast han tillhörde kåren; han vågade aldrig gå på sången,
aldrig på nationen, aldrig på installationer och hälsningar, aldrig på
baler eller spektakler, ty han blev alltid skymfad; han var »bland
landsmännen» dum, högfärdig, ytlig, utsvävande -- med ett ord en Snobb!
Och i verkligheten var han intet av allt detta.
Efter fyra ledsamma år tog han en lysande Juriskandidat-examen.
Vet ni vad man sade då?
-- Ä-ä, sa man.


Ett folknöje.

Spikad! -- Så lydde det fåordiga telegram han i maj månad 186... erhöll
från Uppsala.
I översättning skulle det heta: ditt namn har blivit uppspikat på en
svart tavla i Dekanus' farstu, 2 tr. upp, Järnbrogatan 7; om du infinner
dig där, så får du mot 2 rdr 50 öre lyfta ett halvt ark bikupa med två
dåliga namnteckningar skrivna med gåspenna, lite diverse trycksaker och
längst ned en 25 öres karta; detta papper -- vilken glädje för
föräldrarna, vilken tillfredsställelse för målsmännen -- är ett pass, som
för dig öppnar den stora utsikten till kanhända granparnassen i
Domkyrkan, kanhända till predikstolen eller lasarettet, detta papper
skall hos dina förläggare gälla lika med ett livförsäkringsbrev, ty du
har fått på hand på din framtid, du är räddad -- du har skrivit ditt
latin!
Så stor roll spelade för många, många år sedan det Romerska språket vid
universiteten, att få examina kunde avläggas utan att delinkventen först
offentligen »författat» en latinsk »avhandling» som det så skönt hette.
Att författa anses i allmänhet ganska svårt, men att författa offentligt
är ansenligt mycket svårare. Därför sökte man så mycket som möjligt
underlätta arbetet, och hade på sistone dessa skrivningar, vilka
företogos två gånger om året, urartat ända därhän, att de betraktades som
ett slags återkommande folknöjen, ty ingen behövde bli kuggad om han
blott förstod att sköta sig. Härtill hörde, att en tid före den egentliga
skrivningen hos vederbörande adjunkt eller professor samtidigt avlämna
trenne uppsatser, trenne översättningar och tio riksdaler. Rättvisligen
måste erkännas att priset var fixt.
Avråddes man efter förberedande prov att gå upp, så borde man icke gärna
göra det, ty det fanns dock vissa grundsatser; tillråddes man, så utsåg
man ett gott pålitligt sällskap och gick upp.
* * * * *
Det var i medio av april, då värmen ej tillät någon vidare läsning och
terminen var skämd. Det fanns så mycket oslagna käglor kvar hos Lambys
och så mycken odrucken punsch på Hovet. Man ville dock försona den
förflutna terminens synder med att skriva sitt latin. Förberedelserna
voro undanstökade och dagen före den avgörande dagen var inne.
Vid sextiden på kvällen strömmade skaror av studenter upp till Kuggis,
åtföljda av städerskor med klädkorgar och nattsäckar fulla med böcker,
vilka dagen därpå skulle användas som källor.
Det vimlade snart uppe i de låga rummen; man bildade partier och
antecknade med krita sina namn på de svarta borden; deponerade sina
bokupplag på golvet och mottog av kursor Bergholm goda råd och
förmaningar, i synnerhet om man såg grön ut.
Mången överliggare som i åratal prövat sin otur hälsades av den gamle
med en bekant nickning och löfte, att han den här gången skulle söka göra
något för dem.
Följande morgon kl. 8 med kvart var man på platserna till ett antal av
fyra hundra man, sedan middag först blivit beställd till kl. 1.
Dekanus infann sig, sorlet lade sig och nu upplästes under dödstystnad de
ämnen över vilka man skulle författa.
Därpå uppträdde kursor och höll ett gammalt välkänt tal, innehållande
ordningsreglerna, alltför detaljerade att här kunna återges. Han var den
som skulle uppehålla disciplinen, den närvarande docenten fungerade
endast. Han var omutlig, stum och blind.
Nu började man med ett konstlat lugn att formera blyertspennor, vika
av papper, slå namnteckningar och skugga bokstäverna i det ämne man
funderade på att välja. Man valde helst ett sådant, på vars svenska
betydelse man var bergsäker, ty man visste mycket väl, »att intet är i
allmänhet osäkrare» än att översätta latin. Helst togs ett sådant
ämne, där man uppdagat några gamla kända namn som Sulla, Cato, Caesar,
Alexander o. d. emedan man då hade de bästa utsikterna att få fram ur
författarna, sådana som den gudomlige Cornelius, vars uppsatser synas
vara frukter av förf:s itererade latinskrivningar, eller den
outtömlige Livius, vars sköna perioder tyckas förfärdigade på en
strumpstickningsmaskin. Den senare var i synnerhet god för dem som
skulle ha högre betyg och skriva långt. Då drog man ut periodens skelett
som ränningen ur en väv och så slog man i nytt!
Nog av, den försiktige och svage skrev en kort uppsats på så dålig och
inkrånglad svenska som möjligt, med visshet att därigenom åstadkomma det
bästa latinet.
Och därpå översatte han!
Voilà tout!
Var man mycket dålig, så hade man gamla rättade temaböcker med sig och
lokaliserade. En uppsats om Augustus t. ex. lokaliserades till en om
Gustav III, Caesar blev till Napoleon o. s. v.
Den skicklige däremot kunde, om han förstod att undvika alla svåra
vändningar, och om han hade sina ramar av konjunktioner tillhands samt
kunde från paletten -- en lista med fraser och bons-möts ur Cicero --
hämta en och annan färgklatsch, tillreda en ganska behaglig latin som
hugnades med det höga betyget _approbatur_.
Förmiddagen slank tyst och stilla under djupsinniga forskningar, högst
sällan avbrutna av några svaga viskningar. Vakthavande docenten satt och
läste borta i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde
misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan borden för att dricka
ett glas vatten och på hemvägen lämna eller mottaga något halvhögt
förtroende.
Nu blev kl. tolv. Solen kastade sig ned över domkyrkan, snön smälte på
taket och det började smattra på fönsterplåtarna, kajorna stimmade kring
tornet och katedralisterna, som sluppit lösa, lekte hök och duva under
högljudda skrik.
-- Om man skulle öppna ett fönster, föreslog någon. Gjort! Och nu
strömmade vårluften in och livade upp sinnena; man drog andan och började
småprata.
-- Skriv färdigt konceptet innan maten kommer -- varnade en äldre kund --
jag känner till det där.
Man skrev nu allt vad tygen höllo och klockan slog 1. Allmän resning,
sträckningar och gäspningar! Matkorgarna buros in och man dukade upp
biffstekar och smöraskar, brödkorgar, soppterriner, vinbuteljer,
konjakskaraffer och brännvinsflaskor.
Gamla Kuggis har blivit förvandlad till en festsal; det är en bankett av
egendomligaste slag.
En tjock teolog med servetten knuten om halsen är nog oblyg att mitt över
rummet trycka en jurist i ett glas portvin.
Korkar smälla, knivar och gafflar skramla; en har tagit av sig i
skjortärmarna och undrar om inte en cigarr... En annan börjar sedan han
petat tänderna med en trädgårdskniv att vissla en okänd melodi. Och
vakthavande docenten, han vänder ryggen åt alltihop, stirrar ut genom
fönstret och äter ett hopslaget smörbröd.
Här dränktes betänkligheterna och i glädjen fattade mången det välvisa
beslutet att skjuta upp hela skrivningen till hösten -- man tyckte att
det var synd att sitta inne en sådan vacker dag, och så gick man.
De som stannade redigerade nu varandras opera och en kamratlik fördelning
av kunskaperna ägde alltid rum utan lärarens ingripande.
När klockan blev 2 avlämnade emellertid han, som stannat kvar, följande
snilleprov _pro gradu_ som här i Svensk översättning meddelas.
»_Lucius Sulla botade fäderneslandet med starkare läkemedel än faran
krävde._
»Sedan Carthago blivit förstört, började Roms gamla välde att ramla, ty
upplösta av fruktan för den tävlande staden och, mera övermodigt, än
tillbörligt var, förlitande på sin makt, tvekade de aldrig att begå de
orättvisaste dåd, vartill även på den senare tiden kommit, att Attali
skatt, och de rikedomar, som blivit rövade i Asien, i synnerhet hade
bidragit därtill, att folkets seder fördärvades och att Romarna,
svekfulla som de voro, hade bekrigat de närgränsande staterna, varav
följde, att de, då de kränkt det ingångna förbundets helgd, framställde
det allra sämsta exempel, vilket framkallade, att, då det redan hotande
kriget med bundsförvanterna utbröt, den största olycka tillskyndades
Romerska väldet, och att, sedan fred blivit sluten, då medborgarnas antal
alltför mycket ökats, signalen gavs till det borgerliga kriget.»
-- Det var Livius det där; nu kommer Tacitus. Kort galopp!
»Detta krig störtade republiken och friheten; många brott mot gudarna
hade Romarna begått; tiden var inne att dessa skulle hämnas; en hämnare
uppstår när statens undergång icke är fjärran; han begagnar det starkaste
läkemedel, då han såg staten nära att uppge andan, ty han tror sig ännu
kunna bota den; Sulla tvivlade ju icke, att ju fäderneslandet, ehuru
sakernas läge var förtvivlat, likväl skulle kunna befrias från yttre och
inre fiender.»
-- Och så i trav igen!
»Till den ändan, då han, sedan kriget med Mithridates blivit slutat, hade
fört hären tillbaka till Rom, började han att på det värsta sätt rasa mot
sina motståndare, och på det han desto lättare skulle kunna fullfölja vad
han satt sig före, proklamerade han sina fienders namn och utfästade
belöningar åt dem som angåvo dessa.»
-- Denna punkt tog han oförändrad ur Gedike's skrivövningar.
»Varuti just orsaken, varför staten, sedan av proskriptionen de största
brott blivit födda, ramlade, låg.»
Denna punkt hade han skrivit själv!
Sedan 1872 genom en kungörelse på konsistoriidörren begagnandet av
»spirituösa eller andra starka drycker» vid latinskrivningen blivit
förbjudet, ävensom bruket av varm mat, avmattades intresset för den
vackra idrotten i så hög grad, att Ecklesiastikministern 1873 helt och
hållet avskaffade latinet!


En lovande yngling.

Mycket livligt var det på nationssalen; klubbmästaren hade tagit fram
fanan ur teatergarderoben och skulle hänga krusflor på den; sångarna
repeterade »Jag går mot döden» inne i biblioteket; svartklädda landsmän
sutto omkring väggarna, läste tidningar och rökte cigarr; vaktmästaren
bar in en stor cypresskrans med långa vita sidenband på vilka stod tryckt
med guldkapitäler: _Av kamrater_. Det hade varit meningsbyte om där icke
skulle stå: _Av Y-lands Nation_, och man hade stannat vid det förra.
Nu ringde det från Domkyrkotornet i studentklockan ; taktpinnen hördes
ännu en gång knacka mot notställaren därinne och mana första basarna till
uthållighet i fermaten, kurator drog på vita handskarna, fanföraren
knäppte om sig bältet, tidningsläsarna bröto upp och togo på
ytterplaggen. Sången tystnade och nationen tågade ned till Trädgårdsgatan
för att begrava det bästa huvudet och den bästa kamraten i nationen!