I Vårbrytningen - 1

SAMLADE SKRIFTER
AV
AUGUST STRINDBERG
TREDJE DELEN
I VÅRBRYTNINGEN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


I VÅRBRYTNINGEN
AV
AUGUST STRINDBERG
FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN
FRÅN HAVET -- HÄR OCH DÄR
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


_Copyright. Albert Bonnier, 1912._

STOCKHOLM 1912
A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI


FRÅN FJÄRDINGEN
OCH SVARTBÄCKEN

STUDIER VID AKADEMIEN


Inackorderingarna.

Nu hade han legat tre terminer på graden och inte gjort ett Guds skapande
grand, utan alltid måst skriva till fadern vid terminens slut och bekänna
sina skulder. Då beslöt fadern att rädda sonen genom att inackordera
honom hos en gammal prostinna; det var visserligen dyrt, men vad gör man
inte för _sina_ barn!
Sonen hade alltid skyllt på den ensliga studentkammaren, bristen på
umgänge, saknaden av familjen (bestående av fyra förtryckande bröder och
några skrikande syskon, han kunde icke erinra sig av vad kön eller huru
många), då han motiverade sina reguljära källarbesök på aftnarna. Han
hade nämligen kommit direkt från barnkammaren till Uppsala. Han hade
visserligen hört talas om, att gymnasiekamraterna brukade »ta paraden»
och dricka en blandare hos Andalusiskan, men han hade aldrig varit med om
det senare. På studentexamenssexan hade han blivit sanslös vid
smörgåsbordet, sedan han förut stött sig med alla kamraterna därför att
han icke ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara uppasserskan,
ty han var »idealist», ja han var »idealist», stackars gosse, och han var
nog dum att tala om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke
att det hade blivit ett öknamn där. För att avtvå den fläck han genom
denna barnkammarbekännelse fått på sig, måste han söka likna sina
kamrater i allt. Följden blev ett oregelbundet liv, som slutade med en --
inackordering.
Alltså blev han introducerad hos prostinnan i Fjärdingen.
Skillnaden var storartad mellan hans förflutna och nuvarande liv. Förr
drack han endast sitt kaffe klockan 8 på Novum med litet smör och bröd;
nu fördes han kl. 9 på morgonen till ett väldigt dukat bord med brännvin,
öl, varm mat och kaffepannan som dessert.
I sällskap med ett dussin andra studenter fördes ett muntert samspråk och
som man vanligen druckit något kvällen förut fann man inga hinder för att
ta halvan. Efter en så stark frukost måste man ha en promenad; denna
sträckte sig vanligen så långt åt Stockholmsvägen, att klockan slog
kvarten över tio då man var vid grindstugan; alltså för sent att besöka
föreläsningen!
Gick han så hem och rökte tre pipor och försökte läsa, men kände sig tung
och lutade sig.
Innan han visste ordet av var det middag.
Efter middagen skulle det hållas familjeliv vid kaffet i prostinnans
våning, varvid uppfördes ett quatre-mains eller en flöjt-piano-duett.
Under matfebern uppstego onda tankar, och någon föreslog att sällskapet
skulle vid en halvkanna på Norbergs formera närmare bekantskap. Så
skedde, och så blev det kväll; det var en hösttermin det här, och då äro
dagarna som bekant mycket korta, och den ljusa årstiden är universitetet
stängt för besökande.
Dagen var emellertid skämd; ingen kom hem om kvällen, men man skildes med
heliga löften att icke göra så mer!
Följande eftermiddag hade en av sällskapet tenterat och måste se på en
halvkanna efter middagen. Samma orsak, samma verkan.
Dagen därpå hade en annan fått rek och måste ovillkorligen se på en
halvkanna.
Följden härav blev oordentligt levnadssätt med stor ånger, fasta beslut
att icke gå ut efter middagen utan gå upp på rummen och läsa.
Trogen sitt dyra löfte vandrade vår man upp på sin kammare för att
övertänka huru mycket tid han förlorat på de reducerade förmiddagarna,
varunder han föll i djup slummer.
Han vaknade synbarligen stärkt och frisk till kropp och själ; han
gratulerade sig till sin nya uppfinning middagsslummern -- en förfärlig
uppfinning!
Det hade emellertid blivit mörkt; han tände flitens lampa, lindade sin
nattrock om livet, stoppade fötterna i påsen, dammade av sitt skrivbord,
lagade en pipa, putsade naglarna och satte sig så med ett gott samvetes
lugn att hänga över Atterboms Siare och Skalder, som han trodde han
skulle kunna utantill i examen. För tillfället blåste också en nordlig
vind och skakade angenämt den gamla träkåken; allt var med ett ord så där
lämpat för att göra situationen aktningsbjudande och han skulle icke för
allt i världen velat bli störd, om icke för att ropa ett »stig in» och
öppna dörren åt den överraskande fadern. Då knackar det tre slag i väggen
bakom hans stol:
-- Vem där!
-- Jag! Är du hemma!
-- Ja, men jag läser? Bor du där, göteborgare?
-- Kan du spela wira?
-- Ja bevars!
-- Kom in då, det är bara östgöten, som bor vägg om vägg!
Kombinationen var gjord -- för terminen. Det blev en terminswira -- på
upp och avskrivning.
Efter den dagen kunde prostinnan i sin hemliga rapport till fadern med
livlig ed bestyrka, att sonen alltid var hemma vid aftonmåltiderna.
Dagarna gingo hastigt, ty de blevo allt kortare, sedan endast
förmiddagarna återstodo, men det kunde hända att även de sprungo på allra
oskyldigaste vis. Prostinnan hyrde nämligen ett stort trähus i vilket hon
hade sina tolv inackorderingar inhysta. Som hon endast höll två pigor och
dessa måste fungera vid den stora morgonsexan, kunde det hända att rummen
voro ostädade, ifall någon efter frukosten dit återvände. Under avvaktan
på städningen satt man inne hos grannen och pratade, ja man kunde även ta
ett oskyldigt parti bräde eller par. Nog av, tiden räckte ej till någon
läsning, oaktat han bodde i familj, men aldrig sågs ute på krogarna,
vilket ådrog honom den oförtjänta äran att anses som en flitig karl. Vad
gör han uppe i Fjärdingen, som aldrig syns till nere vid ån? sade någon.
-- Han är instängd och flitar.
Det gick nämligen lika lätt att oförskyllt ådra sig gott rykte som dåligt
på den tiden.
Men var det vällevnad, prat, musik, kortspel, som nu i skygd av familjens
heliga mantel hotat att bringa hans namn över på den stora restlängden,
så återstod dock ännu det värsta.
Aftonmåltiderna började bli alltmer glest besökta, vare sig av
ungherrarnas ledsnad vid den ständigt återvändande kosten eller av
böjelse för utliv och fruktan för musiksoaréerna, som alltid följde på
soupén under prostinnans presidium, då det skulle göras salong och man
icke utan den största omtänksamhet eller det mest graverande skäl kunde
avlägsna sig.
Hela det med så mycken konst sammanfogade familjelivet hotade att
upplösas och ett och annat skärande missljud hade låtit förnimma sig. Så
kunde man vid frukostbordet höra den goda prostinnan säga milda
sarkasmer.
-- God morgon, herr A. Hur har ni sovit i natt?... Nej, se herr B. Har ni
varit bortrest?
Här inträdde med matta steg och dimmiga ögon en blek gestalt, som gjorde
allt för att se så väl bibehållen ut som möjligt.
-- Jag var åt Stockholm i affärer!
-- Det var roligt i Stockholm?
-- Åja!
Han slog ned ögonen under sällskapets fnissningar.
-- Bjud herr C. på sillen; göteborgarna hade zwück i går på aftonen.
Herrarna voro på Göteborgs nation allesammans? Jag satt ensam, jag, med
pastorn (den äldsta inackorderingen, en präst, som läste på pastoralen)
och gossarna (de yngsta, som gingo i skolan).
Det låg något rörande i den gamlas sätt att säga bitterheter; hon var en
mild kvinna, ty hon hade haft prövningar.
Det blev förstämning och följaktligen tråkigt, man träffades visserligen
om kvällen och hörde huru några sonater hasplades upp; man tummade böcker
och vände ut och in på ett fotografialbum; alla ville för den goda
gummans skull sitta kvar så länge som möjligt och ingen hade mod eller
hjärta att bryta upp, så att för första gången hon själv måste ta
initiativet och säga godnatt.
Det var under den natten som den avgrundstanken uppstod i den gamlas
hjärna, att det icke var gott att de unga männen voro allena -- och hon
annonserade!
* * * * *
Åtta dagar efter den sista ledsamma kvällen hade det lilla samhället
undergått revolution. _Alla_ befunno sig punktligt vid frukosten iklädda
sina bästa kläder, väl rakade, omsorgsfullt kammade; man konverserade,
men man disputerade inte, som förr, över ett fyra alnar långt bord; man
stojade inte, man talade med halvhög röst och försökte säga genialiteter
för att ådraga sig uppmärksamhet mera genom det sagdas förträfflighet än
genom röstens styrka; man var blyg, man överbjöd varandra i artighet, man
var onaturlig, tillgjord, dum -- det satt två unga flickor vid bordet.
Och den förträffliga prostinnan var lycklig!
Vid soupén fattades ingen och icke efter heller! Men sedan hölls en
överläggning, som räckte till gryningen, huru man skulle roa de unga
damerna. Man skulle arbeta på sektioner. Sektionen A. skulle arrangera
kälkåkning, B. skriva pjäs och göra sällskapsspektakel att vara i ordning
till prostinnans terminsbal o. s. v. Alla hade förlora huvudet -- utom
pastorn.
* * * * *
Man var nu i första dagarna av november. Terminen ansågs skämd!
Wirapartiet gick sönder! Man repeterade pjäser, man levde i sus och dus,
man gav varandra hemliga förtroenden, och omsider upptäckte vår hjälte en
dag till sin fasa, att han var kär!
Han kunde icke bära sin förtvivlan utan måste öppna sitt hjärta för
kamraten till höger i farstun.
Denne avhörde hans bekännelse med ett underligt leende, likgiltigt,
medlidsamt. Slutligen frågade han:
-- I vem?
-- Den blonda!
-- Det är jag med!
Man beklagade varandra och tröstade varandra, man beslöt att genom arbete
och flit slå bort den förhärjande plågan, ja han ville nu strax gå på
föreläsningen, men skulle först gå upp efter sitt kollegium, som han
glömt i förmaket. Kamraten sökte förgäves avstyra detta okloka företag.
Med darrande steg gick han upp i våningen, stannade utanför
förmaksdörren, knackade och skulle fråga om han vågade störa damerna.
Fem mansröster svarade med ett enhälligt:
-- Stig in!
På golvet stod en sybåge; omkring densamma sutto fem kamrater och sydde
botten på ett tapisseri; bredvid satt prostinnan med flickorna och
nystade silke!
Tre kvällar å rad var han ute och rumlade; den fjärde kom han hem med en
Laterna Magica som han köpt hos Rosenbergs. Efter soupén höll han
förevisning; men den mottogs med köld och kritik; man hade redan sett
_två_ dylika kvällarna förut!
Medan han grubblade, handlade de fem!
Men han var uppfinningsrik. Han visste att prostinnan gick till torget
varje morgon kl. 8. Han misstänkte att flickorna gingo med för att lära
sig. Vad hindrade honom att gå samma väg? Intet!
Han ställer sig i porten och vaktar. Mycket riktigt, där kommer
prostinnan och flickorna, åtföljda av de tre; de två andra hade försovit
sig!
-- Nej se, är herr... uppe så tidigt!
Han var genomskådad! Återstod endast att slå det stora slaget!
Han bjöd prostinnan och flickorna på sin nations bal, till vilken inga
främlingar ägde tillträde. Nu hade han henne i fällan, och kamraterna,
han visste icke säkert huru många, skulle gå utanför på gatan och
avundsjukt blicka upp till de upplysta fönstren. Det var ljuvt.
I glädjen går han på en festmiddag, dricker för mycket vin och kommer för
sent till balen! I sin segervisshet hade han underlåtit att bjuda upp.
Följden: att ingen dans fanns kvar åt honom, att damerna voro stötta och
att han måste gå före soupén!
De fem, som mycket riktigt patrullerat utanför, erbjödo honom välvilligt
sina armar, men han förkastade anbudet och begav sig ut på vandring,
förtvivlad och med dödstankar. Han besökte kyrkogården, han gick på
stenmuren utmed landsvägen från Fjärdingstull utan att lyckas bryta
halsen av sig, han undersökte dikena nedanför Rackarnäbben, tills han
förlorade minnet och vaknade vid -- sång.
Han låg i en snödriva utanför sin bostad; det lyste i fruntimrens fönster
och bredvid honom stodo de fem och gåvo serenad!
* * * * *
Första dagarna i december rappellerades sonen och anmanades av fadern att
skriva in sig i Generaltullstyrelsen.
Fjorton dagar före jul friade pastorn till den blonda och fick nej!
Och de fem, de fortsatte!


Ensittaren.

Han sökte aldrig någon, syntes aldrig ute och var mycket svår att träffa.
Han bodde vid kyrkogården i två rum och troligen kök, det fick man aldrig
reda på.
På hans tamburdörr, som var försedd med en mattslipad glasruta stod ett
otvetydigt anslag: »Träffas endast till kl. 7 f. m.»
Ringde man på, öppnades en helt annan dörr i förstugan och en ondsint
äldre kvinna stack ut huvudet och frågade: Vem är det? Svarade man då
icke genast hövligt med sitt namn och sin nation, stängdes dörren för
evigt. Envisades man med att ringa, tystnade klockan snart av sig själv,
eller av någon annan.
Kom man däremot in, såg man sig först i ett naturaliekabinett, med
herbarier, uppstoppade fåglar, insektslådor och akvarier; senare i ett
förmakslikt studerrum, som bar spår av en halvförgången lyx. Röda
schagg-emmor, broderade mattor, nötta kuddar med tapisserisöm,
oljefärgstavlor på väggarna, till och med en gammal flamländare av känt
namn; ett vackert bibliotek, ett dyrbart mikroskop och ett staffli.
Fastän gammal skolkamrat mottogs man av den tjugofyraåriga misantropen
med en konventionell artighet, blandad med misstroende och ovilja.
-- Förlåt att jag frågar, men har du galoscher? Får jag besvära bror att
torka av sig i tamburen, det är nyskurat och...
Det var alltid nyskurat!
Han tog fram en cigarrlåda.
-- Tack, röker du inte själv?
-- Nej, aldrig!
-- Å! Men då skall inte jag förstöra dina gardiner!
-- Gör ingenting, du kommer inte hit för att röka.
-- Du är bitter.
-- Ånej! Jag erinrar mig, förlåt mitt propos, min första termin. Jag
kände mig ensam en gång och bad några gamla vänner från skolan hem en
kväll för att dricka ett glas punsch och röka en cigarr. De kommo och
rökte fulla mina båda rum, förstörde min skotska matta och väsnades i
trapporna. Följande dag kommo de igen och hade en kortlek med sig; dagen
därpå åter, men då hade de druckit ur punschen och rökt upp cigarrerna.
-- Du skulle ha visat ut dem!
-- Det behövdes ej! De kommo aldrig igen!
Visiterna voro alltid stela; han talade endast om vårt gemensamma
studium.
Jag ville gärna komma honom närmare, men det lyckades ej; jag ville ha
hans historia, men han gav den ej. Kamraterna sa, att han inte hade någon
historia, att han var en gammal egoist, som aldrig lånade ut penningar,
att man aldrig visste när han fick rekommenderat, ty det stod ej på
kartorna, att han levde på räntor och var fader- och moderlös, att han
var en odräglig människa.
De grinade åt honom, när de sågo hans bredskyggiga hatt bakom tallarna i
kronoparken, där han gick och tog arachnider, de grinade åt honom när de
genom fönstret sågo honom vid sitt skrivbord lutad över mikroskopet, de
grinade slutligen åt honom när helst han syntes ute och gick till posten,
ty han hade stor korrespondens, de grinade som man gör åt det man inte
förstår.
Han var otillgänglig, hemlighetsfull, kall, hård.
Om man berättade honom ett dödsfall, sade han: gudskelov; om ett barns
födelse: stackars barn, och om en förlovning: infamt! Han såg allting
genom mikroskop.
En afton gick jag förbi hans fönster åt kyrkogårdsgatan; rullgardinerna
voro ej fällda och lampan brann klart därinne. Mitt i rummet stod han och
rökte en cigarr. Han rökte, han som aldrig rökte.
Jag tillät mig stanna och observera, vilket icke var svårt, då mannen
bodde på nedra botten.
Han tycktes njuta oerhört av cigarren. Efter en stund lade han bort den
och gjorde sig redo att gå till sängs. Han flyttade fram nattduksbordet
till huvudgärden, drog upp klockan och tog av rocken. Därefter bar han
fram en stor glaskupa, ett akvarium och ställde det försiktigt på bordet;
som lampan stod på andra sidan kunde jag mycket väl urskilja de gröna
saltvattensalgerna, som flöto omkring, men ej en levande varelse syntes
röra sig. Han återkom nu från det yttre rummet med en död groda
förvandlad till ett fysiologiskt preparat. Jag tryckte ansiktet emot
rutan.
Nu tog han med pincetten några muskelknippen från högra _femur_ och förde
ned i vattnet; då blev där ett liv bland algerna; rudyngel och
salamandrar kilade om varandra och bakom en buskig Enteromorpha stack nu
ett rosenrött finger fram, och så ett, tills en vacker _Medusa_ hjulade
fram och lade sig på rygg; öppnade så munnen och fattade med de skära
fingrarna de ännu skälvande muskelfibrerna och åt.
Då log den tjugofyraåriga misantropen så gott, så gott mot sin
skyddsling. I detsamma stack den ondsinta gamla kvinnans huvud upp över
hans axel och hon lade sin hand på hans arm och lutade sig helt
förtroligt ned över glaset för att se på!
Vem var den människan? Åter gåtor!
Kvinnan försvann; han gick till sängs, låg en stund och njöt av att se
sin tystlåtna vän hjulande taga sin motion på maten; därpå fördjupade han
sig i en bok och jag gick.
En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta
i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej
själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg
mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet!
Han blev ond och svarade intet!
Samtidigt härmed cirkulerade en annan mystisk historia. En ung student,
mycket flitig och med stor håg för studier, hade i brist på medel att
fortsätta redan lagat sig i ordning att lämna Uppsala och ge sig okända
öden till mötes i huvudstaden. I avskedets stund kommer postbäraren med
ett rekommenderat brev innehållande en penningesumma jämte löfte om lika
mycket varje månad, så länge han studerade och var flitig.
Stilen var förvänd och underskriften pseudo. Historien cirkulerade tills
den blev gammal och den lyckliga unga studenten korresponderade med sin
okände under en pseudonym poste restante.
Jag gissade på enstöringen och var nog indiskret att åter en gång fråga
honom. Han bevisade mig det omöjliga häruti, ty han skulle visst icke
korrigera de stora styrande lagarna, som årligen utgallra ur det alltför
stora antalet av studerande; i kampen för tillvaron visar sig vem som för
naturens höga ändamål är lämpligast att fortvara!
-- Och vem är det?
-- Den starkaste, naturligtvis!
-- Och de andra?
-- De må gå under.
-- Är detta ett ändamål?
-- De starkare behövde deras död för sin tillvaro.
-- Fy, sådana lagar!
-- Jag har icke stiftat dem!
Därvid blev det; jag trodde honom!
En vacker dag såg man i tidningen att han tagit kandidaten. Ingen visste
att han tenterat. Han disputerade strax därefter med högt betyg och så
var han försvunnen.
Tre månader senare erhöll jag ett brev: _Aix, Bouches du Rhône,
Provence_. Det var från honom.
Det andades levnadslust och gott mod. Han bodde hos rika släktingar i den
vackraste trakt av Frankrike, två mil från Medelhavet och eklaterade nu
sin förlovning efter att ha varit trolovad i fyra år! Och det visste
ingen!
Han skrev bland annat!
»Det var oklokt av mig att vara hemlighetsfull i en småstad; hade jag
talat mer om mig själv, hade man icke talat så mycket om mig! Jag skall
ändra taktik.
För att slippa bli föremål för vidare samtal skall jag för dig avslöja
alla mitt livs hemligheter på en gång.
Vem är jag? Ack! Kamraterna ha sagt det så många gånger, jag har själv
bekräftat det, men du tror icke! Du vill alltid ha något intressant! Jag
är vad man tar mig för -- en obetydlighet, en egoist; jag fruktade nog
ofta att man skulle ta mig för ett snille, och då hade min frid varit
all! Jag läste in mig för att så snart som möjligt byta Uppsala mot
Provence; du tror att det var för vetenskapen! Vetenskapen var för mitt
nöje! Uppsala var för mitt nöje, ensamheten för mitt nöje! Du tror man
lever för att gagna; tro icke det!
Vad de anonyma penningsändningarna beträffar, så voro de anonyma, därför
att jag icke ville öka mina ovänners tal. Tror du att _han_ skulle ha
förlåtit mig det någonsin, han som aldrig kunde lida mig!
Jag är även skyldig dig förklaring över ett par mörka punkter i min
Uppsalahistoria. Hör då!
Mina kyrkogårdspromenader vid lyktsken gällde en rar lumbricus-art som
jag höll på att beskriva till Vetenskapsakademiens Översikt. Min
vetenskapliga (ha! ha! ha!) avund tillät mig icke röja mig, med fara att
bli misstänkt som liktjuv!
Till sist min historia! Premisserna till denna förtorkade existens,
orsakerna till denna världsföraktares mångåriga kval och bitterheter, jag
är skyldig dig hela sanningen, ädle vän!
Jag var blott sju år, en liten ljuslockig pilt, med ett öppet ofördärvat
sinne, då jag började röka cigarr. Passionen tilltog i sådan grad, att
jag vid inträdet på Gymnasium hade ådragit mig en kronisk magkatarr: när
jag kom till Uppsala hade levern även blivit lindrigt afficierad! Tänk
levern! För att spara tid uppsköt jag brunnskuren till efter examen!
Vattnet i Aix är förträffligt och jag är på bättringen, men icke fullt
återställd, som du kan höra! Jag känner dock dag för dag huru olyckorna
upphöra, huru ödet tröttnar att förfölja mig och huru människorna
förbättras -- jag har redan sett en ängel här nere!
Det var min historia! Går den inte an!
Skall den vara krångligare! Det är inte så krångligt här i världen som du
vill tro. Jag undrar om du inte skulle behöva komma hit ner!»
Följande dag emottog jag åter ett brev: _Aix, Bouches du Rhône,
Provence_.
Det innehöll endast detta, som avlyfte den sista stenen från mitt bröst.
P. S. Jag glömde säga dig vem den gamla avskräckande kvinnan var, som
framlevde sin gåtfulla existens i mitt kök! Det var min städerska!
D. S.


Sorken.

Det är hans tolfte termin som går in; han läser på graden ännu; inte har
han varit lat precis, men han har varit bland det folket, som aldrig
kommer sig för att hålla sig framme. Han har sett yngre kamrater gå om
sig, men i stället för att sporra honom har detta gjort honom resignerad.
Han betraktar sig som Uppsalabo och har inte brått, så länge fadern utan
knot skickar honom de sparsamma medlen, ty på de sex åren ha pengarna
sjunkit i värde. Hans olycka härrör av hans val av ämne, ty han hörde
till den svärm som slog sig på estetik, då det var på modet och man talar
om att han skrivit vers, som han lät trycka en gång, vilket han numera
förnekar.
Nu hade han blivit fet och med fetman gick ärelystnaden bort, men han
behöver sova desto mer. Han besöker därför aldrig annat än en
elvaföreläsning, på lilla Gustavianum, ty det drar på Stora och hans hår
är förtunnat. Ibland får han där höra en stump ur filosofiens historia,
en annan gång ett åttondels kapitel ur Romarbrevet, så ett stycke
arkitekturens historia. Han sitter alltid på sista bänken uppe vid
fönstret med fri utsikt åt gården; han har alltid fällkniven framme och
har gjort djupa studier i xylografien; när han lyfter på den tjocka
oljefärgshinnan, kan han bestämma huru många terminer han tjänstgjort
vid universitetet, ty han började skära sina initialer på hebreiska redan
första terminen, och sedan dess ha borden blott varit målade tre gånger.
Han räknar årsringarna, säger han.
När han kommer upp i termin, går han strax till nationen och lånar
Nordbergs Carl XII; den skall han sova middag på, ty det bestås inga
kuddar i hans skinnsoffa och han har studerat skinnets märkvärdiga
egenskaper att först kyla och sedan bränna.
Han röker fortfarande pipa, vilket gör hans rum mindre angenämt att
vistas uti. Det är en liten vindskammare i Svartbäcken som han bebott,
sedan han först kom upp; taket är brunt, tapeterna bruna, möblerna bruna,
han har »rökt in» sin kammare själv, säger han gärna med en viss
stolthet.
Han äter middag hemma ur mathämtaren och alltid i sällskap med någon
likasinnad. Han har alltid 25 halvbuteljer öl vid dörren, och blir
samtalet livligt, så kan han glömma sig kvar vid bordet ett par timmar
med ölglaset och pipan; men sedan sover han middag till klockan 6 å 7.
Då, när skymningen inträder, går han till Phoenix och dricker toddy med
en borgare, ty han tycker inte om studenter; de äro för unga för honom
och för bråkiga. Han vill sitta tyst och stilla i ett soffhörn och virvla
rök, under det att samtalet, helst ett politiskt, rör sig i jämna
opassionerade perioder, interpunkterade med små klunkar ur den bruna
toddyn. Drack han fler än fyra toddar, kunde han bli sentimental, som han
kallade det, och då berättade han gärna sin historia, varöver han skämdes
gruvligt dagen efter. Hans historia var enkel och vanlig och handlade
inte om honörn utan om ett fruntimmer.
Han hade en passion, som kanske också bidrog att förlänga hans vistelse
vid universitetet; han gick på bokauktion. Icke för att köpa böcker och
icke läsa, utan för att höra på buden. Han betraktade böcker som
typografiska alster; han talade aldrig om titeln eller författarens namn
utan endast om boktryckaren.
-- I dag går en Amund Laurentzson; vill ni ha en Ignatius Meurer, så
passa på om lördag. Ni skulle ha sett en sådan Petrina; den här Niclas
Wankijff var mig en stympare.
Borgaren fick stundom åhöra sådana samtal och, som han hade lätt att
fatta, gick han sedan och spridde ut bland sina bekanta att t. ex.
sextonhundratalets störste författare, Johann Kankel till Wisingsborg
hade skrivit ett lärt arbete, som hette Nils Matson Kiöping.
Om söndagarna åt han middag hos sin borgare, varefter de båda gingo i
aftonsången och hörde någon S. M. Kandidat.
Så framflöt hans liv -- stilla och lugnt; han gjorde aldrig något ont,
blev aldrig häcklad, var en god människa, hade alla förträffliga
egenskaper, gick i kyrkan, skrev till sina föräldrar, opponerade sig
aldrig, gick på föreläsningar, men tog aldrig examen.
Han lämnade Uppsala vid 26 års ålder, utan någon bitterhet mot lärare
eller kamrater, lika värderad och avhållen som när han kom. Därpå gick
han in i diskonten och köpte ett trycken i landsorten.


Mellan drabbningarna.

Han var puckelrygg, den lilla stackarn, men han var glad och nöjd, ty han
hade ett fromt sinne och hade lidit sig fram till den punkt där löjet
vidtar. Men han var stolt också, ty han hade tagit medikofilen. Han hade
en liten behändig hand och ett säkert öga, så att ingen avrådde honom
från att fortsätta. Han var mycket fattig, men han hade inga skulder, men
nu skulle de göras, ty hans stipendium på 200 rdr räckte endast till
böcker. Det var den honetta fattigdomen, som lever på försakelser.
Hans studenttid -- han var kandidat nu -- hade alls icke varit rolig!
Hundra riksdaler i termin hade räckt; mjölk och bröd om morgonen,
likadant om kvällen, middag i matlag med en kamrat för sex rdr i månaden.
Ett vindsrum för femton rdr med en famn ved, som han köpte själv på
torget för sju.
Men det hade varit mycket svårt ibland, då extra utgifter, såsom till
kläder, hade gjort en bresch i kassan, och han hade behövt sex terminer
till sin medikofil.
Sista terminen var riktigt svår och då just som han höll på med
tentamina. Han flyttade om hösten in i ett gammalt träruckel vid
Järnbron, uppe på vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda
på gaveln och taket hade av åsen fått form av ett likkistlock. Långt ut
i rummet sprang husets gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass,
täcke och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, en rödmålad
byrå och ett par stolar utgjorde möblemanget. Han läste vid ett talgljus
i en halvbutelj.