Hemsöborna - 7

Total number of words is 4733
Total number of unique words is 1693
25.7 of words are in the 2000 most common words
35.2 of words are in the 5000 most common words
40.2 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han
hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora
sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till
kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med
bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden,
som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.
På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med
skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv
att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till
förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med
dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel,
vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig
för ingrepp i sin konst.
Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel
med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
tröskeln och bads välkommen.
-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.
-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.
-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag
har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt
folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?
-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när
det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och
väderleksförhållanden.
Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt.
Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde
alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.
Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara
sökte efter Gusten för att få börja.
-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt
logen.
Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.
-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson
märkte det.
-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade
någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!
-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat
i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig
hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men
vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?
Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man
skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och
skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet,
och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och
myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än
mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens
gnissel och bergskottens knallar.
Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att
spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna
ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en
avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar
täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på
kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm
och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom
nog Gusten.
Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och
stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
pastorn, som hade allas blickar på sig:
-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har
han inte kommit nu, så kommer han ej.
Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv
stiftat...
Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin
lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke
vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut
genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp
champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa.
Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den
allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes
Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och
älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva
buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att
skälla alldeles ursinnigt.
-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt
pastor Nordström ursinnigt.
-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre
kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren
och kände sig sårad av utpekningen.
Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka,
skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.
En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.
-- Det är ölet! skrek någon.
-- Elet, elet springer! upprepade professorn.
-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!
Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så
att skummet rann utåt marken.
Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte
skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga
anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han
ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes
av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några
halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen
stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen,
gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin
från pojkarne i farstun.
Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade
man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och
vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.
Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till
rustningarne.
Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och
sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch,
vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck,
som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin
kaffekopp.
I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt
till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan
han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom
i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst
ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i
musik, ogärna talade långa stycken.
Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till
högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
musik med professorn.
-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin
fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis
förståss.
-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.
-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men
känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om
den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio
riksdaler banko.
Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:
-- Micket sken!
-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett
sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men
röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället,
de här djävla bondbassarne...
-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans
av!
-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!
-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din
skinnare?
-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du
stryk.
Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa
sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.
-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en
liten orgel...
-- Håll käften på skräddarn!...
Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten
är här!
-- Var? Var?
Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.
-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är
inne, hör du det!
Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.
-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson
tyckte, att det gick ordentligt.
Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också
snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.
Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan
Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han
har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.
Då kommer Clara och ropar:
-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
-- Gusten, vet jag!
Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde
upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
till då!
Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde
honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han
visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han
kom sent.
-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på
rätta stället, den vet också var han har honom.
Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt
glas med sig.
Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade
kornknarren.
Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde
kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka
och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på
skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var
färdigt, klappade brudgummen i händerna:
-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!
-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an
att börja!
Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
hand rörde sig och tystnaden tryckte.
-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga
stämma.
Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga
rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda
tronbestigarne.
-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!
-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till
sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!
-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd»,
avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade
förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
till reds.
Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av
två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.
Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden
kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:
-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg
att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han
sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
som en pokal i höjden och talade:
-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens
karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att
årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande
ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att
upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på
spåren.
-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden,
och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig
ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som
ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
Hlutt!
Han vände sig bort och krökte ryggen.
-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig!
Var så goda och börja, mitt herrskap!
Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande
pastorn åt sitt öde.
Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och
för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla
anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade
nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det
lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig
omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret
med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje
steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.
Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en
årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner
att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig
mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer
i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en
piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en
stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket,
kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde
honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade
eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod
vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
sjönk och blev våt.
Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och
brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all
mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
dansa.
Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson
övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
genera honom. Och därvid blev det.
Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne
var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande
groll och agg åt glömska och rus.
Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna
fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på
backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och
skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen,
som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.
Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under
stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka
eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens
vaggande tramp.
Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster;
stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången
rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i
vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så
drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.
Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo
karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade
blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.
-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp
om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop.
Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra
steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade
in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne
var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att
sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag
grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och
gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen.
Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och
tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och
meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda
medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande
strykstickor och en ljusstump.
Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar
överträffade.
På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt
hunds, med munnen vidöppen.
-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen
skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
stövlarne har han på sig, den kältringen.
Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva
ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför
allt märkte något?
-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en
talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till
logen efter grejor.
Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne
styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick
de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade
en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå
kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för
att bära av.
Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg
Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!
Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen
dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
hängds.
-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!
Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna,
dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen
och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
-- Nu, din håle, skall du få bada!
Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad
fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och
vräkte honom i sjön.
Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på
backen och redan skyndade till.
Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in
hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
i brudsängen, var bortblandat.
-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande
karlarne.
-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
skrikande prästen.
Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur
livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han
skulle vara vek och trovärdig.
-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och
så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa
jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där
och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter
en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om
det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
honom. Och se så han ser ut?
Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin
herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom
så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på
den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till
logen, där han skulle klädas om.
Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något
spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla
Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och
professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och
sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
hade letat fram klaveret.
Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo
se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett
sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och
så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn.
Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för
ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr
halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och
när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något
över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han
fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av
karltroppen.
Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja
spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse
i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av
de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick
fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det
bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de
stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i
pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över
pannan vände han sig om inåt rummet.
-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp
sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.


SJÄTTE KAPITLET.
Ändrade förhållanden och ändrade
meningar; jordbruket går ner och
gruvdriften blomstrar.

Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
ett tynande deltagande för jordbruket.
-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
billigare att köpa sin säd!
-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.
-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
klokare! svarade Carlsson.
Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
svarade.
-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Hemsöborna - 8
  • Parts
  • Hemsöborna - 1
    Total number of words is 4781
    Total number of unique words is 1676
    24.3 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Hemsöborna - 2
    Total number of words is 4810
    Total number of unique words is 1684
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    38.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Hemsöborna - 3
    Total number of words is 4734
    Total number of unique words is 1812
    25.1 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    38.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Hemsöborna - 4
    Total number of words is 4814
    Total number of unique words is 1725
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Hemsöborna - 5
    Total number of words is 4988
    Total number of unique words is 1576
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Hemsöborna - 6
    Total number of words is 4811
    Total number of unique words is 1735
    25.5 of words are in the 2000 most common words
    34.5 of words are in the 5000 most common words
    38.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Hemsöborna - 7
    Total number of words is 4733
    Total number of unique words is 1693
    25.7 of words are in the 2000 most common words
    35.2 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Hemsöborna - 8
    Total number of words is 4782
    Total number of unique words is 1587
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    37.8 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Hemsöborna - 9
    Total number of words is 4918
    Total number of unique words is 1593
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Hemsöborna - 10
    Total number of words is 431
    Total number of unique words is 259
    44.6 of words are in the 2000 most common words
    51.9 of words are in the 5000 most common words
    56.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.