Hemsöborna - 4

till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
-- Akta hasorna, du! efter sig.
När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
efter sig.
Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.
Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
viskar:
-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!
Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.
-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
ryggen.
-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
Gumman slår ifrån sig med förklät:
-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
Men motståndet retar.
-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
Gusten blir mörk som en natt.
Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
någonstans; och gumman efter skrikande:
-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
de kvarvarande.
-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:
-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
blir rakt orolig, vet någon människa!
Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
vara med de andra.
-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
sig.
I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
känslosamhet visade hon på årtalet och sade:
-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...
-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.
-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
Fjällångarn.
-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.
Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
bli ond.
Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.
Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
beck. Och när soln gick ner, började dansen.
Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
åtrå.
Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
vädret ur dig, om du är klöverstinn.
Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.
-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.
-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?
-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
honom ut på backen.
Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
föll ingen in att söka gå emellan.
Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
igelkott föll Norman på dynghögen.
-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.
Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
men slutligen fick en näve strö för munnen.
-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
den besegrades tunga.
Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
och röck alla ur feststämningen:
-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.
-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!
Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
honom.
-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
drabbningen.
Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.
Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.
Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:
-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.
Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
räv.
Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
henne in i mörkret.
Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
aska.
Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
för att icke visa att hon skämdes:
-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
ja si de gamla är då inte att lita på mer än...
Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
fägnad och adjö.
Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
kammartrappan.


FJÄRDE KAPITLET.
Det bullrar till bröllop och käringen blir
tagen för guldet.

Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
hade varit god.
-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.
Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.
Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
uppifrån kommandobryggan:
-- Får du loss ändan någongång, du?
En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
luften mörk.
Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
av.
Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.
Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
inte?
Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
han hemåt.
Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.
Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.
Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.
* * * * *
När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
honom:
»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»
Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:
»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --
Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
sista begravningen han övervarit.
»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»
Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
så tog han:
»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
säd, så att man glades därvid och sjunger.»
När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.
Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
kom.
Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
avvaktande från spisen till bordet.
-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
behöver det.
-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.
-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.
-- Såå, ämnar Carlsson det?
-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
det väl någonstans, var det nu sitter.
Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
än fisken.
-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
buteljkorg här...
-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
ta en halv?
-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
ögonen.
-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.
-- Ska ni gifta er då?
-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
kondischion först.
Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
plockade som en febersjuks på ett lakan.
-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
stämma.
-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
begär att skalkas med henne.
-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
mötes hälsande eller hotande.
-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
Carlsson, som genast steg upp.
Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.
-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde