Hemsöborna - 3

Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
fred.
Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!
Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
saknadens tomhet efter sig.
Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
rymde två kammare med flera bäddade sängar.
-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
badgäster.
Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.
-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
annonserat?
-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.
-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
att göra, om man vill vinna något.
-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
gamla, som upphört tro på önskningar.
Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
såsom varande den modigaste.
Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
familjeförhållanden avlägsnade han sig.
Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
privatbanksfemma.
-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
gumman.
Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
herren med ryktet om många spekulanter.
Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
riktigt schangtil herre var det.
Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
gripa till mutsystemet.
Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
hoppas, men som de drogos till.
Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
och rökte ofta på en lätt cigarr.
Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
klädningarne.
Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
flickor brukade komma om morgon och afton.
Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
kläderna på.
Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
beskyllningar att han gick och snuggade.
Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
få något att tala på sedan. Och därvid blev det.
Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.
Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
patron själv på gården.
Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
kunde komma att inställa sig.
När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
och stack huvet i ett stövelskaft.
Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.
Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
främmande.
Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
en nytänd cigarr gick han ner för trappan.
Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
myndighet.
Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
skulle få!
-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
dragharmonikan.
De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
ljud:
-- Här, moster! Han kommer straxt.
Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.
Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
kom allt vad han orkade.
-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.
Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.
-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
vid honom först, förståss.
Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
utan klang och utan strängt sammanhang:
-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
alltid gott.
-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
ju åt Dalarö för professorns.
-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.
I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
nattskärran redan spann på sin surrande rock.
Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.
-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
han inte hade något om lördag.
Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
fanns inte ett hål att gå i mera.
Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
till att knåda medan degen jäste.
-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
någonting åt en, för jag menar väl me'n.
-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
låtar försvagas längst bort i hagen.
-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.
-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
till, den stöttar jag också, lita på det.
Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
först, innan han inlät sig på affären.
-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
kläder, slängde han ut sin rev.
-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
råd.
Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
gjorde Dalaröbudet.
* * * * *
Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
trakteringen pågick.
Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.
Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
flickskaran.
Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
härvar, var och en följande sin slåtterkarl.
Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
brännande solskenet.
Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
frontlinjen.
Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
jämn grön som en sjö i stiltje.
Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida