Helena - 4

Lemnande makt, 1460
Och fatten i åror af furu,
O sjömän, o sjömän,
Till den Perseiska stads
Skönhamniga strand bringande Helena hän!
Träffa du torde vid flodens brädd _Motstr._ 1. 1465
Leukippiska flickorna, eller framför
Pallas' tempel kanske,
Omsider i danser mängd,
Eller Hyakinthos' festgelag, --
De nattliga fröjders, -- 1470
Hans, som i täflingen,
Med diskos rullande tallrik
Dräptes af Phoibos; thy det Lakainska land
Högtidelig offerdag
Zeus' son att fira befallte. 1475
Men Helena lemnat derhemma en dotter,
* * * * * * * * * *
Vid hvars bröllop ännu ej facklor lyst
I luftens rymder, ack, _Stroph._ 2.
Att vi vore de Libyske
Vandringsfåglar ändock, 1480
Som, lemnande vinterlig regnskur,
Resa, den aldraälsta
Flöjt hörsammande,
Herdens, som, vattenfri,
Fruktgifvande ängd på vår jord 1485
Öfverflygande, jublar.
J vingade, och långhalsige,
Som faren med himlens moln ikapp,
Inunder Pleiaderna ilen,
Och Orion, den nattlige, 1490
Ack, förkunnen det budskap,
När till Eurotas J ländt,
Att Menelaos, som Dardanos'
Stad intagit, skall lända hem!
O, kommen i ridderlig vagn, _Motstr._ 2. 1495
Genom ethern hastande,
J söner af Tyndareus,
Vid tindrande stjernors stormkast,
J, som i himlen bon,
Helenas räddare, 1500
Till hafvets dunkla vågor,
Och böljors mörkhyiga svall
Uti grå och brusande sjö,
Skeppsmännerne gynnsam flägt
Bringande med från Zeus! 1505
Välfven från egen syster bort
Barbariske bäddens skam,
Som, för Idaiska tvisters skull
Plågad, hon ådrog sig; men likväl
Aldrig till Ilios kom, 1510
Och den Phoibeiske borg.
BUDET.
Min konung, sent omsider dig jag råkar här,
Då utaf mig ny ofärd strax du höra skall.
THEOKLYMENOS.
Hvad är åfärde?
BUDET.
Ställ du till ett frieri
Till annan qvinna! Helena ur landet drog. 1515
THEOKLYMENOS.
På vingar lyftad? eller gick hon hän till fots?
BUDET.
Menelaos henne färjat bort ifrån vårt land,
Som lände sjelf med tidender om egen död.
THEOKLYMENOS.
Besynnerligt! hvad vore väl för rederi,
Som honom bragte från vårt land? Jag tror dig ej. 1520
BUDET.
Detsamma, som du gästen gaf: med dina män
Han reste, att i korthet allt du veta må.
THEOKLYMENOS.
Mig lyster höra, hur det gick; ej trodde jag,
Att en person sig kunde smyga bort ifrån
Så många karlar, som till följesmän du fick. 1525
BUDET.
Såsnart hon, lemnande din konungsliga borg,
Zeus' dotter, var ledsagad ned till hafvets strand,
Försigtigt förande sin nätta fot, hon gret
Vid sidan gående gemåln, som ej var död.
Och när vi hunno till ditt skeppsvarfs hägnader, 1530
Vi halade förstseglande Sidonskan ut,
Med tofter femtio, och åror likaleds
Försedd, och nu besvär besväret löste af:
Den ene reste masten, åran fattade
Med handen en, och hvita seglen hissades 1535
Och rodret surrades med sina remmar fast
Oss skådade, i sådan äflan, mellertid
Hellenske männer som med Menelaos följt,
Och kusten nalkades, uti skeppsbrutnes drägt
Insvepte, stolte nog, men ruskige att se. 1540
När nu dem Atreus' son antågande förnam
Han sade, för att röja falsk medlidsamhet:
J usle, huru, och på hvad Akhaiskt skepp,
Som sönderkrossats, ären J ankomne hit?
Visst hjelpen J oss jorda Atreus' döda son, 1545
Som Helena frånvarande tomgrafva vill?
Nu desse, gjutande en tår, af tillgjordhet,
Till skeppet kommo, bärande åt Menelaos
Sjögåfvorna; men dock misstanke var bland oss,
Och prat inbördes vexlades, då karlarnes 1550
Tal var så stort; men det oaktadt tego vi,
Af lydnad för ditt bud; ty när du fremlingen
Bjöd skeppet styra, du bortskämde all vår sak.
Nu allt det andra togo vi, och buro lätt
Ombord på skeppet; endast en halsstarrig tjur 1555
Ej ville opp till däcket gå sin raka väg,
Men råmade, och välfde ögat rundomkring,
och krökte ryggen, och, åt hornet blickande,
Oss rådde, sig ej nalkas. Helenas gemål
Utropte då: o J, som Ilios förstört, 1560
Välan, uppbrande på de Helleners vis,
Med unga skuldror, tjurens kropp, inkasten den
På fördäck, (och derjemte svärdet välberedd
Han drager ut) till offer åt Meneleos!
På denna maning kommo de, och fattade 1565
I tjuren tag, och ledde in på tofterna.
Nu bindelprydda nacken Menelaos strök,
Och pannan, nödgande vår tjur, att träda fram.
Men när galejan ändtligen mottagit allt,
Berörande trappstegen med skönknölig fot, 1570
Sjelf Helena kom upp, och uppå toften satte sig,
och han, som mer ej nämndes, Menelaos bredvid.
De öfrige till höger och till venster ock
Sig satte man vid man, fördöljade ett svärd
In under klädren, och hafssqvalpet fylldes upp 1575
Af jemmerskri, enär vi hörde skeppsherrns bud.
Och när vi voro icke mycket långt från land,
Men icke nära heller, sporde styrman så:
O fremling, är det bra såhär? säg, segle vi
Än längre fram? ty skeppsbefälet hör dig till. 1580
Han svarte: nog för mig! och, dragande sitt svärd,
Till fören rännde, och för tjurens slagtande
Tog ställning, - om den döde nämndes intet ord.
I det han strupen afskar, bad han: du, som bor
I sjön, Poseidon, och J, Nereus' väna mör, 1585
Till Nauplik strand mig rädden jemte min gemål
Helbregda hädan! Dem, till lyckligt förebud,
Blodströmmen sprutade i sjön ur tjurens hals.
Då utbrast mången: ränkefull är denna färd,
Jag menar, att vi vände om. Befall det du! 1590
Och du, vänd rodret! Efter tjurens slaktande,
Framträdde Atreus' son, och manade sitt folk:
Hvi dröjen J, kärnkarlar ifrån Hellas land,
Att slå och flå Barbarerna, samt ned i sjön
Ur skeppet vräka? Deremot till dina män 1595
Utropade skeppshöfdingen ett slikt befäl:
Nun, smider gripen dock till vapnen nu!
En krosse toften, losse åran ifrån tulln,
Och presse blod ur fremlingarnas skallar ut.
Upp foro alle; men de våre stock och staf 1600
I händren höllo; fremlingarne höllo svärd.
Blod flöt på skeppet, och från akterdäcket gick
Helenas maning, hvar är Troisk ära nu?
Inför Barbarer visen den! I brådskan stalp
En här omkull; en reste sig, och mången död 1605
Man ligga såg. Menelaos, beväpnad sjelf,
Ehvar han egna bussar uti trångmål såg,
Dit förde han i handen ock sitt hjeltesvärd,
Så att de våre summo dän, och årorna
Sin vård betog; sen drotten steg till rodret fram, 1610
Förkunnande, att han till Hellas styrde nu.
De reste masten, och så kom en gynnsam vind;
Då lade de från land, och jag, som undgått död,
Mig hissade vid ankaret i hafvet ned.
Sånär jag drunknat; men då stack man mig ett rep, 1615
Drog mig ur hafvet, och upplyftade på land,
Att bringa bud till dig. Varsamt misstroende,
Mer än allt annat, är för menskor helsosamt.
KHOREN.
Jag aldrig trodde, att dig, konung, eller oss
Så Menelaos undgå skulle, som han gjort. 1620
THEOKLYMENOS.
Ve, hur genom qvinnoränker, arme man, jag fångad är,
Och hur bröllopet besvek mig! Kunde skeppet än jag nå,
Fremlingarna jag förföljde, och uppfångade påstund,
Nu vi vilje systren straffa, henne, som förrådde oss
Som i huset Menelaos skådade, och angaf ej. 1625
Visst en annan man med spåkonst aldrig mera hon bedrar.
KHOREN.
Ack säg, hvart ärnar du dig, drott, till hvilket mord!
THEOKLYMENOS.
Dit mig rättvisan manar; gå ur vägen strax!
KHOREN.
Din mantei jag ej släpper: till stort brott du går.
THEOKLYMENOS.
Du, slaf, vill bjuda öfver herrn? 1630
KHOREN.
Jag menar väl.
THEOKLYMENOS.
Med mig ej, om du vägrar mig -- -- --
KHOREN.
Jag släpper ej.
THEOKLYMENOS.
Att slemsta syster dräpa.
KHOREN.
Aldrafrommaste.
THEOKLYMENOS.
Som mig förrådde?
KHOREN.
Skönt förräderi, att handla rätt
THEOKLYMENOS.
Som gaf min bädd åt annor man?
KHOREN.
Befogad mer.
THEOKLYMENOS.
Befogad öfver mitt? 1635
KHOREN.
Som fått af hennes far.
THEOKLYMENOS.
Åt mig gaf slumpen.
KHOREN.
Det som ödet återtog.
THEOKLYMENOS.
Du bör ej dömma i min sak.
KHOREN.
Om rätt jag har.
THEOKLYMENOS.
Vi styras; styre ej?
KHOREN.
Till orätt ej; men rätt.
THEOKLYMENOS.
Du syns mig önska döden.
KHOREN.
Dräp! Din syster ej
Du dräper med mitt bifall. _Dö för husbondfolk, 1640
Är största ära för välfrejdad tjenare._
DIOSKURERNE.
Din vrede hejda, hvaraf du hänföres blindt,
Theoklymenos, kong här i landet! Begge dig,
Vi Dioskurer, mane, hvilka Leda sjelf
Har födt samt Helena, som rymmt utur din borg. 1645
Du harmas öfver giftermål, ej ämnadt dig;
Också ej gudatärnan, af Nereïs född,
Dig kränker, systren Theonoe, som gudarnes
Rättvisa bud, och egen fars, hörsammar blott.
Ty ändatill den tidpunkt, som nu inne är, 1650
Åt Helena var förelaggdt, att bo hos dig;
Men sedan Troias konsborg var ödelaggd,
Och hennes namn bland gudarnes -- ej längre mer.
Uti sitt laga äktenskap hon stanna bör,
Och resa hem, och med sin make sammanbo. 1655
Det blanka svärd, som systren heter, återhåll,
Och anse henne häruti ha handlat rätt!
Vår syster längesedan re'n vi hade frälst,
Emedan Zeus försatte oss bland gudarne;
Men ödet underlägsne voro vi ändock, 1660
Samt gudarna, som hade fattat slikt beslut.
Dig detta säger jag, och manar syster min,
Att maken följa. Tjenlig vind J skolen få;
Och dine bröder, båda två, vi räddarne,
Som rida invid sjön, till hemmet följe dig. 1665
Men när du vänder om, och lyktar lefnaden,
Gudinna nämns du, och med Dioskurerna
Gjutofer får, och gåfvor utaf jordens folk,
Med oss tillhopa. Ty det så behagar Zeus.
Den ort, dit Maias son från Sparta förde dig, 1670
När han från himlens rymder stal din skuggestalt,
Att Paris dig ej nånsin skulle äkta få, --
Jag menar den, som vakt, vid Akte sträckta ön --
Skall framdels heta Helena bland dödliga,
Emedan dig från hemmet stulen, hon tog mot. 1675
Åt vandringsmannen Menelaos gudarne
Beskärt, att han skall bo uppå de Sällas ö:
_Förty odödlige, de hata ej välättad man,
Men qvalen äro oftast lumpne karlars lott._
THEOKLYMENOS.
J söner utaf Leda och af Zeus, den fordna tvist 1680
om eder syster vill jag lemna nu derhän.
Ej heller egen syster min jag dräpa må,
Men hon kan gå i slottet, om det gudar täcks.
Ock veten, att J ären ju samättade,
Af samma blod med bästa syster, och försyntaste! 1685
Nu faren väl, för Helenas skull, den vettigstas!
_Hos alla qvinnor vettet icke innebor._
KHOREN.
Mångfaldig art ha gudars verk;
Mångt mot förmodan gudar gjort;
Det icke händt, som hända bordt: 1690
Gud hittar väg. Den sak bemärk!
Slik blef nu vårt Styckes utgång.