Helena - 2

Och blott en ende Tyndareus bar detta namn.
Finns väl med Lakedaimon landskap likbenämndt, 495
Och Troia? Jag ej gitter lemna svar derpå.
Ty månge, som det syns, uppå den vida jord,
Besitta samma namn, med stad en annan stad,
Med qvinna qvinna: det är icke undransvärdt.
Ock skole vi ej rädas alls för gummans hot; 500
Ty ingen dödlig finnes, så till sinnet rå,
Att han ej, hörande mitt namn, mig ger en bit.
Ryktbar är Troias brand, och jag, som tände den,
Jag, Menelaos, okänd ej på jordens rymd.
Jag borgens drott vill vänta, och försiktighet 505
Tvefaldt iaktta: om han är en vildsinnt man,
Jag döljer mig, och återgår till skeppens vrak;
Men om han visar sig godhjertad, jag begär
Hvad nyttigt vara kan i denna nödens stund.
Den störste ofärd blir för mig, olycklige, 510
Att andra drottar, fast jag är en konung sjelf,
Om lifskost bedja; men det oundvikligt är.
Ty vis mans ord, och ej mitt påhitt, lyda så:
_När nöden tränger, ingen är så stark som hon._
KHOREN.
Af siarinnan jag har försport, 515
Som spående trädde fram
I kongaborgen, att Menelaos ännu
Till kolsvart erebos ej
Sin kosa tog, i jorden gömd.
Och fastän länge på hafvets svall. 520
Ängslad, sin fosterjords
Hamn han ej hunnit än;
Men irrar omkring,
Olyckelig och vännelös,
På mångvexlande jord 525
Sättande foten, se'n han med åran drog
Bort från de Troers land.
HELENA.
Hit åter jag till denne minnesvård nu är
Ankommen, med godt budskap från Theonoe,
Som allt sannfärdigt vet. Nu säger hon, att än 530
Min make lefver, och guds dager skåda får,
Men irrar kring på tusen vägar, seglande
Hitåt och dit, samt efter dessa irringar
Att han skall komma, när han funnit qvalens slut.
Ett hon ej sade om han kommer frälsad hem; 535
Men jag medflit att spörja sådant underlät,
Belåten, att hon sade mig: han lefver än!
Hon mente, att han är här nära någorstäds,
Ur skeppsbrott frälst, med några få af vännerna.
Ack, att du komme, du för mig kärälsklige! 540
Vet hvem är denne? Lägger man mot mig försåt,
Igenom Proteus sleme sons tillställningar?
Lik fotsnabb fåle, eller lik en yr Bakkhant,
Bör jag väl nu till grafven ila? Vild är han
Till sin gestalt, som äflas, att mig fånga der. 545
MENELAOS.
Dig, som till grafvens dystra grop så hastar fram,
Och till de stekta offerkakor, beder jag:
Stå stilla! o, hvi flyr du? Vid din anblick väcks
Hos mig förstumning och förvåning särdeles.
HELENA.
Man gör oss illa; qvinnor; ty vi stängas ut 550
Från grafven af den mannen der, som gripande
Vill gifta bort mig åt den drott, som jag afskyr.
MENELAOS.
Vi äre inga tjufvar, ej våldgerningsmän.
HELENA.
Åtminstone vanprydlig drägt omhöljer dig.
MENELAOS.
Lägg bort all fruktan, hejda en bevingad fot! 555
HELENA.
Jag stannar redan, se'n jag hunnit denna plats.
MENELAOS.
Ho är du, qvinna, du, hvars anblick möter mig?
HELENA.
Och hvem är du? densamma frågan anstår mig.
MENELAOS.
Jag ingen sett, som henne mera liknade.
HELENA.
O gud! att känna vännen sin, är gudaskänk. 560
MENELAOS.
Är du Hellenska, eller landsmaninna här?
HELENA.
Helleniska? men säg mig ock ditt fosterland.
MENELAOS.
Hin Helena du liknar mest af dem jag sett.
HELENA.
Min Menelaos du; jag mer ej säga kan.
MENELAOS.
Den högst olycklige du riktigt kännt igen. 565
HELENA.
Ack, huru sent din makes famn du närmar dig!
MENELAOS.
Min makas, huru? icke vid min kappa rör!
HELENA.
Hon, som du fick af Tyndareus, min egen far.
MENELAOS.
Ljusbringarinna Hekate, huldt spöke sänd!
HELENA.
Du väggudinnans nattphantom i mig ej ser. 570
MENELAOS.
Jag är väl dock ej vorden, jag, två hustrurs man.
HELENA.
Nå, hvilken annan hustrus herre är du väl?
MENELAOS.
Hon gömms i grottan, från de Phryger återförd.
HELENA.
Jag är din enda maka; ingen annan finns.
MENELAOS.
Jag tänker rätt kanske, men ögat vilsefar. 575
HELENA.
Mig skådande, du tror dig ej din maka se?
MENELAOS.
Gestalten liknar; men mig tryter vissheten.
HELENA.
Se på mig! mer behöfs ej, att förvissad bli.
MENELAOS.
Visst är du lik: det kan jag icke neka till.
HELENA.
Hvem annan skall dig lära det, än ögonen? 580
MENELAOS.
Deri är knuten, att jag har en ann gemål.
HELENA.
Till Troers land ej lände jag; min skuggbild blott.
MENELAOS.
Hvem kan väl skapa skepnader, som ögon ha?
HELENA.
Densamme ether, som dig gaf gudgjord gemål.
MENELAOS.
Hvem ibland gudar? oförmodadt är ditt tal. 585
HELENA.
Hera, förvexling skett, att mig Paris ej fick.
MENELAOS.
Hur var du då i Troia samtidigt, och här?
HELENA.
Ett namn kan vara mångenstäds, personen ej.
MENELAOS.
Låt bli mig! nog jag lidit har på vägen hit.
HELENA.
Du lemnar mig, och bringar toma bilden hän? 590
MENELAOS.
Farväl! Ty utaf Helena du tycke har.
HELENA.
O ve! gemålen, som jag fick, jag miste strax.
MENELAOS.
Mig böjer qvalens mängd, som der jag led; ej du.
HELENA.
Ve mig! ho är väl ömkansvärdare, än jag?
Mig vännen öfverger, och jag ej nalkas får 595
Hellener nånsin mera, och mitt fosterland.
(_Budet inträder_)
BUDET.
Dig, Menelaos, sökande jag finner knapt,
Änskönt Barbarerlandet jag kringströfvat har,
Utaf qvarlemnade kamrater skickad hit.
MENELAOS.
Hvad nu? säg, om ni plundrats af barbarerna? 600
BUDET.
Ett under händt, till namnet mindre, än i sak.
MENELAOS.
Säg ut, hvad nytt med sådan ifver bringar du?
BUDET.
Jag säger, att millioner qval du fruktlöst led.
MENELAOS.
Du gråter öfver gamla qval. Hvad nytt förspörjs?
BUDET.
Din maka sig begifvit har till etherns rymd, 605
Ifrån vår åsyn höjd, och gömms i himmelen,
Den grotta, dit vi henne räddat, lemnande,
Så ordande beklagansvärde Phrygier,
Och J, Akhaier, som uppå Skamandros' strand,
Igenom Heras ränker, stupaden för mig, 610
I tro, att Paris, som ej hade, hade Helena!
Nu, sedan jag så länge dröjt, som nödigt var,
Och ödet kräfde, till min far i himmelen
Jag går. Men stackars dottren utaf Tyndareus
I vanrop står, fastän hon intet brutit har. 615
O, hell dig, Ledas dotter! var härstädes du?
Men jag förtäljde, att till stjernors rymder du
Uppstigit; jag ej visste, att bevingad kropp
Du egde; framdeles jag ej tillstädjer dig,
Oss skymfa derför, att du väckt i Ilios 620
Åt dina vänner och gemål talrika qval.
MENELAOS.
Der ha vi saken! Budets ord inträffade
Med hennes; ack, du önskansvärde dag,
Som åt mitt famntag Helena har återgett!
HELENA.
O Menelaos, kärste ibland dödliga! mig tiden var 625
En evighet; men nu är glädjen hemma här.
Glad jag återfick min gemål, väninnor,
Som nu jag slutar i älskande.
Famn, se'n mången morgon sig randat.
MENELAOS.
Jag äfven dig; med många ord på tungan, dock 630
Jag icke vet, hvarmed jag först begynna skall.
HELENA.
Jag är så glad, och tornar mina lockars skatt,
Likt vingar opp, och gjuter tårar ut,
Och sluter om dig armarna,
För att glädje få. 635
O, du min make, min käraste anblick!
HELENA.
Jag knotar ej. Ty jag har
Zeus' dotter till maka och Ledas,
Hvilken, vid facklors sken,
Hvitfålige sambröder hyllade, hyllade 640
I fordna dar; men gudarne dig aflägsnade ifrån min borg.
HELENA.
Nu ödet bringat oss till annan lott,
Som bättre är, -- af ondt blef godt --
Och bringat oss samman, min make,
Omsider. Gud gifve, i lycklig stund! 645
MENELAOS.
Ja, i en lycklig stund! detsamma önskar jag.
Ty ibland tvenne en ej osäll är, en säll.
HELENA.
Väninnor, väninnor, det fordna
Ej suckar, ej sörjer jag mer.
Ty min make jag har, jag har, som jag bidde, 650
Bidde från Troia att komma i många år.
MENELAOS.
Ja, du har mig, och jag har dig; gudinnans list,
I tusen solhvarf pröfvande, jag undgått dock.
Nu mine tårar i glädjen mer
Tjusning, än smärta ha. 655
HELENA.
Hvad säger jag? hvem hoppades väl nånsin slikt?
Jag dig oväntad trycker till mitt bröst.
MENELAOS.
Och jag dig, som till Idaiske staden jag trott
Ha farit, och Ilios' usla torn.
Vid gudarna, hur kom du bort utur min borg? 660
HELENA.
Ve, ve, till bitter början du återgår!
Ve, bitter fråga du kastar fram!
MENELAOS.
Säg ut! ty hvarje gudaskänk man höra bör.
HELENA.
Den sak jag afskyr, som jag nu förtälja skall.
MENELAOS.
Säg dock! _Att höra sina lidanden är ljuft._ 665
HELENA.
Ej kom jag till fremmande ynglings bädd,
Med bevingad köl,
Men laglöst bröllops bevingade kärlek.
MENELAOS.
Säg, hvilken gud beröfvar dig ditt fosterland?
HELENA.
Min gemål, det var Zeus', det var Zeus' son, 670
Som mig bragte till Nilen.
MENELAOS.
Befängdt! han bragte dig? o gryme ord!
HELENA.
Jag gråter, och fuktar mitt ögonlock
Med tårar; Zeus' maka min ofärd var.
MENELAOS.
Hera? hvad till vår ofärd lägga ville hon? 675
HELENA.
O ve, min ofärd, källan, och det bad,
Der gudinnor sin fägring
Förhöjde! ty domen kom derifrån.
MENELAOS.
Har Hera dig för Paris' dom slik ofärd sändt?
HELENA.
Att Kypris mig beröfva -- -- 680
MENELAOS.
Hur då? säg ut!
HELENA.
Och Paris, som hon loft mig åt.
MENELAOS.
Olyckliga!
HELENA.
Ack ja! ack ja! och så jag till Egypten kom.
MENELAOS.
Skuggbild hon gaf istället, som af dig jag hör.
HELENA.
Och derhemma bekymren, bekymren, o mo-
der, ve mig! 685
MENELAOS.
Hvad säger du?
HELENA.
Min mor ej lefver; med hängsnaran hon
sig dräpte, för nesliga frieriet.
MENELAOS.
Ve mig! vår dotter, Hermione, säg, lefver hon?
HELENA.
Min make, bröllopslös, och barnlös suckar hon
Öfver sin moders nesliga älskogsbragd. 690
MENELAOS.
Ack, han, som allt mitt hus igrund förstört, Paris,
Har din, och hennes ofärd gjort, och tusendes
Bland kopparväpnade Danaer!
HELENA.
Mig från fosterlandet, osälla, fördömds,
Bortjagade en gud, och från stad, och från dig, 695
Derför att borg och bädd jag lemnade, ej lemmande,
För skamligt frieri.
KHOREN.
O, måtte dock en framtids öden välfva sig
Mer lycklige, och bota fordne smärtors sår!
BUDET.
O Menelaos, gif mig ock af eder glädje del, 700
Som jag förnimmer, men ej riktigt fatta kan!
MENELAOS.
Men, gamle man, du har ju åhört hvad vi talt.
BUDET (pekande på Helena.)
Var hon ej lidandens vid Ilios gifverska?
MENELAOS.
Hon icke; utaf gudarna bedrogos vi,
Med olycksalig molnbild uti händerna. 705
BUDET.
Hvad säger du?
Blott för en molnbild ledo vi då fruktlöst allt?
MENELAOS.
Ja, Heras verk var det, och tre gudinnors split.
BUDET.
Men hon, som här står, verkligen är din gemål?
MENELAOS.
Hon sjelf, och deruti du mina ord kan tro. 710
BUDET.
Min dotter, hur _guds vilja är föränderlig,
Och outgrundligt hon omvälfver allt så lätt,
Omsättande hitåt och dit; en lider qval;
En annan, som ej några led, dock slätt förgås,
Och eger ingen säkerhet för allan tid._ 715
Så du och din gemål hemsökts af lidanden;
Du genom pratet; han igenom stridsbegär.
Då när han fikte, fick han intet; men nu allt,
Och af sig sjelf hans största lycka kommen är.
Ej heller Dioskurerna, och gammal fader du 720
Vanärat, icke gjort hvad sqvallret vill.
Din bröllopshögtid nu igen förnyar jag,
Och minns de facklor, dem jag uti fyrspannsvagn
Framför dig förde åkande; i stolen du,
Som brud, med denne, lemnade ditt rika hem. 725
_Ty niding den, som icke ärar husbondefolk,
Och delar glädjen, som han delar sorgerna!_
Ack, vore jag, änskönt blott född till dagakarl,
Dock räknad ibland ädelsinnte tjenares
Antal, ehuru jag ej bär friborens namn, 730
Men tankesätt! Att ha af tvenne onda ting
Blott ett, är bättre: att vanartigt sinne ha,
Att heta slaf i alla andra menskors mund.
MENELAOS.
Välan, du gamle, du som mången hjeltebragd
Har mödosamt, inunder mitt befäl, utfört, 735
Gå, äfven nu deltagande uti min fröjd,
Och tillsäg vännerna, som qvar vi lemnade,
Hur allt du funnit, och hvad lycka oss har händt;
Att de på stranden bida, och afpassa der
De strider, som jag tror mig skola förestå; 740
Samt hur vi henne må ur landet stjäla bort,
Och hur vi, delande gemensamt ödes lott,
Må frälsas ur Barbarers våld, om möjligt är.
BUDET.
Det skall så ske, min konung; men jag siarns konst
Nu inser, hur den ringa är, och full at lögn. 745
Ty af eldsflamman ingen fromma hade vi,
Och ej af fåglalåten heller; _dårligt är,
Inbilla sig, att menskan utaf fåglen lär!_
Ty Kalkhas sade ej, och tolkade för härn,
Ehur han för en molnbild vännerna såg dö; 750
Ej Helenos; men fruktlös Troia sköflades.
Man kunde säga: guden ville icke så.
Hvi låter man sig spå? man bör af gudarna,
Med offer, om det goda be, ej låta spå.
_Ty signeriet till en lockmat funnits opp; 755
Och ingen lätting riktat sig med eldprof än:
Men vett och redlighet är bästa siarkonst._
KHOREN.
Om sinne densamma tanken väcks hos mig,
Som här hos gubben: _den som eger gudarna
Till vänner, har i gården båsta siarkonst._ 760
HELENA.
Må vara så! och hittills allt är godt och väl
Dock hur du, arme, ifrån Troia räddades,
Att veta, ingen fromma är; men vännerne
Om vänners ofärd gerna höra hvad förspörjs.
MENELAOS.
Isanning mycket om en enda färd du sport. 765
Hvad säga om all ofärd på Aigaiska sjön,
Och Nauplios falska eldar från Euboias strand,
Och Kreta, Libyen, och de städer, jag förödt,
Och Perseus' vårdtorn? dig tillfreds ej ställde jag
Med orden; men berättelsen mig qvalde blott, 770
Af qvalen trötte tvefald plåga blefve vår.
HELENA.
Du vackrare har svarat, än jag sporde dig.
Blott ett mig säg, och lemna allt: hur länge du
På hafvets rygg, olyckelig kringirrade.
MENELAOS.
År ut, år in, till tio år vid Ilias 775
Jag hela sju års kretsar har tillryggalaggt.
HELENA.
O ve, min stackars man, lång tid du räknade!
Och räddad dän, du kommit hit, att mördad bli.
MENELAOS.
Hvad säger du, som bringar öfver mig förderf?
HELENA.
[Aflägsna dig från detta land, och fly nu strax!] 780
Af mannen der, hvars borg du ser, du dräpas skall.
MENELAOS.
Hvad har jag gjort, som vore sådan ofärd värdt?
HELENA.
Oväntad, blir du hinder för mitt giftermål.
MENELAOS.
Har någon velat dela bädd med min gemål?
HELENA.
Och skymfa mig med sådan skymf, som jag utstått, 785
MENELAOS.
Är han en enskilt herre, eller landets kong?
HELENA.
Just Proteus' son, som här i landet konung är.
MENELAOS.
Der ha vi gåtan, som af tärnan jag förnam.
HELENA.
Vid hvilken af barbarers portar stående?
MENELAOS.
Vid den, dän jag, som tiggare, bortjagades. 790
HELENA.
Begärde du dig mat? ve mig, olyckliga!
MENELAOS.
Sak samma var det; men jag gaf ej samma namn.
HELENA.
Du vet då allt -- så tycks det -- om mitt giftermål.
MENELAOS.
Jag vet; men om du saken sluppit, vet jag ej.
HELENA.
Din äkta bädd bevarad är okränkt åt dig, 795
MENELAOS.
Hur kan jag tro det? ljuft är talet ditt, om sannt.
HELENA.
Ser du min jämmerliga plats vid griften här?
MENELAOS.
Jag lägret ser, du arma; men hvad rör det dig?
HELENA.
Att giftermålet undgå, här knäböjer jag,
MENELAOS.
Af brist på altar, eller på barbarers vis? 800
HELENA.
Likt gudars tempel, denna grift min räddning var.
MENELAOS.
Mig ej tillåtas tör, att segla hän med dig?
HELENA.
Ett svärd dig snarare förbidar, än min bädd.
MENELAOS.
Då vore jag den uslaste bland dödliga.
HELENA.
Blygs ej för sådant, utan fly ur detta land! 805
MENELAOS.
Dig lemnande, för hvars skull Troia jag förödt?
HELENA.
Det bättre är, än att min bädd din bane blir.
MENELAOS.
Du för ett fegt, och Ilios ovärdigt tal.
HELENA.
Du ej tyrannen dödar, som du vill kanske.
MENELAOS.
Har han en kropp då, som med svärd ej såras kan? 810
HELENA.
Får se! _Omöjligt våga, aldrig vis man höfs._
MENELAOS.
Skall tigande jag låta fjettra händerna?
HELENA.
Nu är du rådvill, här behöfves fintlighet.
MENELAOS.
_Mer ljuft är, efter bragden dö, än utan bragd._
HELENA.
Ett hopp står qvar, hvaraf vår räddning helt beror. 815
MENELAOS.
Bör räddning köpas, fås med våld, med goda ord?
HELENA.
Om ej tyrannen visste, att du kommit hit.
MENELAOS.
Hvem säger det? Han ej kan veta, ho jag är.
HELENA.
Han har en bundsförvandt derinne, gudar lik.
MENELAOS.
Orakel, sittande fördoldt i borgens vrå? 820
HELENA.
Nej! men en syster: _Theonoe_ så heter hon.
MENELAOS.
Orakelmessigt namnet är; hvad gör hon? säg!
HELENA.
Allt vet hon; och din ankomst säger åt sin bror.
MENELAOS.
Låt oss då dö! ty jag omöjligt döljas kan.
HELENA.
Ifall vi kunde röra henne, bedjande? 825
MENELAOS.
Att göra hvad? på hvilka tankar för du mig?
HELENA.
Att ej för brodren nämna om din ankomst hit.
MENELAOS.
Om hon bevekes, skulle vi bege oss hän?
HELENA.
Med hennes vetskap ganska lätt; men eljes ej.
MENELAOS.
Det vara må din sak! Bäst qvinna qvinna höfs. 830
HELENA.
Med mina händer hennes knän vidrörer jag.
MENELAOS.
Nåväl; men om hon ej beveks af våra ord?
HELENA.
Då dräps du, och jag, arma, blir med våld förmäld.
MENELAOS.
Jag vore då förrädare, och våldförd du.
HELENA.
Men vid ditt hufvud svärjer jag en helig ed. 835
MENELAOS.
Nvad säger du? att hellre dö, än byta bädd?
HELENA.
För samma svärd, som du, och falla bredvid dig.
MENELAOS.
Till yttermera visso, tag mig nu i hand!
HELENA.
Rättså! och när du dör, guds dager lemnar jag.
MENELAOS.
Beröfvad dig, jag äfven gör på lifvet slut. 840
HELENA.
Hur dö vi, att vi måtte ära ha deraf?
MENELAOS.
Se'n dig jag dräpt på grafven här, jag dräper mig.
Dock först vi skole kämpa ut en väldig kamp
Om din besittning; ho som vill, kan skåde på!
Min Troer ära ärnar jag ej spilla bort, 845
Ej heller, länd till Hellas, lida mycket hån,
Jag, som beröfvade Thetis sin hjelteson,
Som Telamonske Aias mordsvärd skådade,
Och Nestor sonlös. Skulle jag mig undandra,
Att döden möta, för min egen makas skull? 850
O nej! _ifall allvise äro gudarne,
Den tappre mannen, som af fienderna dräps,
I grafvens djup omsluta de med otung jord;
Men på den fege kasta de tung börda mull._
KHOREN.
O gudar, måtte alltid bli vällyckelig 855
Den Tantaleiske slägten, från olyckor skild!
HELENA.
O, ve mig arma! ty mitt öde sådant är.
Ack, Menelaos, det är slut med oss! ur slottet går
Orakelqvinnan Theonoe; ett slammer hörs
Af undanskjutna riglar: fly! -- men hvarför fly? 860
Frånvarande, närvarande, hon vet att du
Hitkommit, stackars jag! med mig är slut.
Så, ifrån Troia räddad, och barbarers land,
Emot barbarers svärd du åter störta skall.
THEONOE.
Gå du förut, och bär framför mig facklors glans; 865
Och etherns rymder, uppå heligt vis, vig in,
Att utaf himlens rena flägt vi mötas må.
Du åter vägen, om af någon oren fot
Den trampad är, åt helga reningsflamman gif,
Och skaka facklan, att jag sedan vandrar fram. 870
Men när ni gudarna min gärd hemburit, ni
På borgens härd dess eld tillbakabringen strax.
O Helena, hvad hörs? hur slog min spådom in
Din make Menelaos, hitländ skådar du,
Din skugggestalt beröfvad, liksom sina skepp; 875
Du arme man, hvad faror du undsluppit har!
Och vet ej, om du kommer hem, om stannar här.
Ty split bland gudar ställes till, och samladt råd
Hos Zeus om dig, och dina öden, denna dag.
Hera, som dig tillförene fiendtlig var, 880
Nu är bevågen, och till hemmet rädda vill
Med Helena, att Hellas klarligt finna må,
Hur Alexandros lycka, Kypris skänk, var falsk.
Men Kypris deremot din hemkomst hindra vill,
Att hon ej röjas må, ej synas handlat, för 885
Helenas skull, med gäckad bädd, sin fägrings pris.
Af mig beror nu, om, hvad Kypris önskar, jag
Din hitkomst röjer för min bror, och störtar dig,
Om jag, med Hera hållande, dig rädda vill,
Och tiga för min broder, som mig dock befallt 890
Tillsäga, när du kommen vore till vårt land.
Ho vill nu till min broder gå med tidningen
Derom, på det jag sedan lefva må i ro?
HELENA.
Du gudamö, jag faller ned vid dina knän,
Och tager in en ingalunda lycklig plats, 895
För min skull, och för hans, jag, omsider sedd,
Är i beråd, att se med egna ögon dräpt.
O, må du icke för din broder min gemåls
Hitkomst berätta, som i kärsta armar ländt!
Ack, rädda honom, ber jag dig, och mot din bror 900
En sådan systerkärlek aldrig nånsin röj,
Som köpes på bekostnaden af pligt och rätt!
_Gud hatar öfvervåld, samt bjuder menskorna
Sitt eget gods besitta, och ej gå på rof.
Man måste låta fara orätt fången skatt, 905
Gemensam himmelen för alla dödliga,
Och jorden är, på hvilken, riktande sitt hus,
Man annor gods ej hafva bör, och ta med våld._
På gudars bud, men högst olyckeligt för mig,
Mig Hermes gaf åt fader din, att räddas så 910
Åt denne make, som mig återtaga vill.
Hur skulle, dräpen, han mig återfå? och hur
Din fader åt den döde ge den lefvande?
Besinna nu, hvad himlen fordrar och din far,
Om både guden och den döde vilja, om 915
De icke vilja, att man andras återger.
Det förra, tror jag; och derför din vrånge bror
Ej bör du mera lyda, än din frome far.
Men om du, som orakelgifverska, ändock
Din fars rättvisa fordringar tillintetgör, 920
Men orättvise brodrens önskan fyller opp,
Det skamligt är, att gudars råd du alla vet,
Vet hvad som är, hvad ej; men ej, hvad rätt.
Mig arma, som i sådan ofärd är försänkt,
Befria, och den blinde slumpens verk förstör! 925
Ej finns en dödlig, som ej hatar Helena,
Om hvilken det i Hellas heter, att, min man
Förrådande, jag bott i Phrygers gullpalats.
Men om jag Hellas' trampa får och Spartas jord,
Och de få se och höra, huru gudars svek 930
Dem ödde, och förräderskan var icke jag,
Bland kyska makars tal de åter teckna mig,
Och jag styr ut min dotter, som ej anbud haft,
Och lyktande mitt smärtesama irrtåg här,
Jag njuter rikligen af hemmets öfverflöd. 935
Ty hade han -- med ett ord sagdt -- i striden dräpts,
Med tårar åt den mistade jag hyllning gett,
Men skall man nu den räddade beröfva mig?
O nej, du gudamö, hos dig bönfaller jag:
Mig visa denna ynnest, och din ädle far 940
I seder likna; ty _för barn är skönsta pris,
Att den som eger en rättskaffens fader, sjelf
Ådagalägger samma tankesätt, som han._
THEONOE.
Bedröfvelig är visst framställningen, du gjort,
Bedröfvelig din lott; men gerna önskar jag 945
Af Menelaos äfven höra ord i sak.
MENELAOS.
Mig egnar ej på knä för dig att falla ned,
Ej heller fukta ögonen med tårar; ty
Jag öfver Troia, genom vekhet, bragte skam.
Visst säger folket: _höfves nog välbördig man, 950
Att låta tåren, i olyckan, trilla ned._
Men denna ära, om det eljes ära är,
Jag aldrig öfver goda modet ställa vill.
Dock, om dig synes godt, att rädda fremlingen,
Som rättvist fordrar, att sin maka återfå, 955
Så gif, och rädda! Om ej detta lyster dig,
Jag ej för första gången nu, men mången gång
Olycklig var, och nedrig qvinna heter du.
Men hvad jag anser värdigt mig och rättvisan,
Och hvad som aldramest ditt hjerta gripa skall, 960
Det vill jag vid din faders grift uttala varmt:
Du gamle man, som denna graf af sten bebor,
Min maka återgif, som jag af dig begär,
Som Zeus hitsände, för att räddas mig af dig!