Havsboken - 6

Han grep dem och tryckte dem mot sina ögon och sin mun för att dämpa sin
gråt -- hon hörde den dock och flyttade ögonen från barnet till honom,
långsamt och liksom drömmande.
Nu var det de som sågo på varandra.
-- Det är så stort -- för stort för att förstå -- vi måste tåla det --
stammade hon plötsligt.
Ingen mer än han förstod vad hon menade.
Han svarade henne med ögonen -- de sågo på varandra, tigande sin sista
tystnad tillsammans.
Modern hade kommit in igen, stod, skakande av gråt, och höll sig fast i
sänggaveln men vågade sig icke fram och störa dem.
Ingen vågade det -- döden var helt nära nu -- allt hade fått sina rätta
mått -- hade trätt fram ur vardagstillvarons döljande hölje av illusioner
och uppenbarat sin storhet, så väldig och rättfärdig, att de för ett
ögonblick blivit tvungna att förstå -- att darrande och vördnadsfulla vända
sig bort från den oförgängliga lidelses förgängliga offer, som här togo det
eviga avskedet av varandra.
Med hopbitna tänder lutade han sig fram och kysste henne för sista gången.
Och med hans läppar på sina samlade hon sina yttersta krafter och borrade
sina ögon in i hans blick.
De vidgade sig, de lyste, tysta och ensamma, ur de okända viddernas mörker.
Tätt intill honom och dock så långt borta ropade de stumma ett darrande,
stolt och hjälplöst farväl och gledo så bort... Han kände henne liksom
stelna under sig -- draga sig tillbaka för att kämpa den sista kampen, den
ingen kunde hjälpa henne med -- försvinna ut i det stora fjärran -- ensam
-- gåtfull -- oåtkomlig -- död.