Havsboken - 5

visade henne sin ödsliga gyttring av stenar och block, kringkastade,
sönderbråkade och ituskurna, som i stela marter under eoner av is och eld.
Så drömlikt vilda förekommo de henne att hon var rädd att sätta foten på
dem -- rädd, liksom för fiender. Så drömlikt overkliga tycktes de henne
också, där de försvunno i stormbyarnas dunkel och kommo igen då det var
över -- mörknande och ljusnande, glimmande till och grånande, likt svävande
bilder i ett skuggspel -- så hastigt och gäckande, att hon var rädd att de
i nästa ögonblick skulle svika henne och aldrig komma igen och hon
försvinna med dem -- slockna i gråa djup -- falla ned genom gåtor.
Allt var möjligt, ty allt var dröm -- hon själv med sitt ensliga hjärta,
sitt dödsdömda liv, sin lott kastad ut i det yttersta mörkret -- mannen,
som nyss ägt henne och vilken hon kanske aldrig skulle få återse -- de arma
liven, som svängde sitt lilla bloss därute på det drivande vraket -- alla
och allt i den svarta, dånande cirkel, som glimtade till och försvann med
fyrens dödsbleka ljus, var dröm -- måste vara det. Ty allt i den brann för
högt och lågande, pulserade för tungt och brännande, svepte i väg alltför
rasande för att kunna vara annat -- vara verkligt. Ett sådant tempo hade
aldrig verkligheten. Detta skenade ju -- besinningslöst -- utom sig av
skräck och berusning -- ner, ner i en sugande malström av gåta. Allt
djupare drogs hon med -- ville icke -- rysande och iskall av fasa -- men
måste. Ty det i henne, vilket vaknat den sekund hon liksom igenkände Erik
Utbult -- det mörka, skoningslösa, vilket drivit henne in i hans famn --
det reste sig nu med varje sekund allt mäktigare över henne, växande med
det yrande djupet, som i hemlighetsfull frändskap. Hon kunde icke fly från
det, ty det var inne i henne -- det piskade henne framåt -- dit hon icke
ville -- icke vågade -- men tvangs att störta sig. Allt hastigare skyndade
hon utför stigen -- in -- djupt in -- allt djupare och djupare in i
stormens brus, liksom in i en grotta.
Det väldiga sorlet steg och föll i vågor -- det dallrade genom hela hennes
kropp, visslade i telefontrådarna utefter klippstigen, tjöt i stagen kring
den gamla fyren, vilken hon nu virvlade förbi, skrek och sjöng i varje
klyfta. Hela Tånga var som en jätteflöjt för den att ljuda i -- själva
klippan under henne vibrerade, ihålig och urholkad av alla de djupa
skrevor, vilka, lodräta, som skurna med kniv, delade ön nästan mitt itu
från söder till norr.
Vart hon såg gapade de under henne i fjärran och ur deras mörka brunnar
sprutade havet upp i sjudande strålar, lysande, likt vita blixtar, i
mörkret. De blevo allt flera, tyckte hon i oviss ångest, de slöto sig
samman till ett enda djup av mumlande, sugande fasa.
Stelt stapplade hon på.
Det var som hade djupet hennes hjärta och drog henne till sig med det.
Snyftande och snubblande halade hon sig fram utefter vejern.
Så tog den slut.
Nästan krypande letade hon sig väg genom mörkret ut till de yttersta
klipporna och klättrade rysande över deras ytor, glatta och runda, likt
väldiga paddors ryggsköldar. Även de skrämde henne med sin liksom lömska
orörlighet i det smygande ljuset -- skrämde henne på samma sätt som allt
annat -- hon förstod nu dunkelt varför.
Därför att allt var okänt och hon för första gången i sitt liv såg det --
icke kunde se något annat, alltsedan hon i sin älskades hjälplöst främmande
ansikte först fått syn på det.
Det drog liksom undan fotfästet för henne -- vände ut och in på allting,
tills hon överallt omkring sig förnam bottenlösheten i allt och svindlade i
en underlig, hänryckt ångest. Så nådde hon slutligen, halvkvävd av vinden,
havsbrynet, hörde ingenting, såg ingenting, ty allt var svart av storm,
klängde sig bara fast vid de våta hällarna, från vilka hon oupphörligt blev
riven loss av blåsten, och andades djupt och flämtande, stelt berusad av
skräck.
Ty något kväljande, tungt, oändligt hävde sig långsamt upp och ned i det
svarta och vita töckensvalget under henne.
Det var som såg hon själva urdjupet, vari livets krafter kokade, ohöljt
sjuda därnere.
Hon låg stilla och bara stirrade ned i det.
Sakta sög det henne till sig i sitt väldiga uppstigande ur det dånande
mörkret -- stilla drog det henne med sig ut i sitt väldiga sjunkande i
virvlar av skum -- kom och gick igen -- gick och kom igen -- i en oändligt
lugn kamp, en liksom evigt stormande vila. Tills hon var mycket långt ute
med det -- dit, där hon icke längre kände rädsla, kände något. Därför att
hon liksom kände igen -- kände igen det nyss okända -- kände igen djupet --
förnam samma djup svara inom sig själv -- det väldiga, mörka, skoningslösa
högtidligt liksom igenkänna sig själv -- förnam sig själv igenkänna det.
Sig själv -- sig själv -- i allt.
Djup jublade mot djup -- icke längre två utan ett.
Icke längre något för sig, något litet avskilt, ensamt, räddhågat, utan ett
stort allt, gemensamt med allt, var hon i detta ögonblick -- ett enda. Och
i det var det som om hon på något sätt känt livet direkt -- icke längre
blott genom förmedling av sin egen lilla, trånga varelse utan alldeles
omedelbart och oförkrympt -- som om hon varit det.
Så slocknade det -- hon var åter isolerad -- var åter blott en form, en
ledningstråd för kraften, vilken går genom allt, förbrukande det och
överlevande det. Men nu hade hon känt dess väldighet -- nu kunde hon i sin
ensliga litenhet, sin sorgsna hjälplöshet, jubla över dess storhet, som
hade den varit hennes egen.
Stilla, vita tårar i en hög och tålig glädje utan gräns fyllde hennes ögon.
Hon bredde ut armarna mot stormen och rymden. Hon kysste det flygande
stänket ur bränningarna -- kysste genom det hela havet, hela livet --
alltet -- med denna ödmjukt stolta och bävande vasallkyss liksom
överlämnande sig åt det.
Stort var det att hava fått vara med i alltet, stort och ansvarsfullt, högt
och förfärligt -- för högt för glädje och lycka, för värme och gemenskap --
annat än på lek -- ett ödsligt, stolt offer i verkligheten.
Nu förstod hon det.
Och ensammare än någonsin -- med alltets oändliga ensamhet ekande inom sig
-- förstod hon nu att hon aldrig kunde bli annat än ensam -- att ingen
människa någonsin var annat.
Ty vidderna kring dem voro alltför gränslösa, den helhet, varav de voro
delar, alltför bottenlöst stor och gåtfull, meningen med deras tillvaro
alltför hög och tragisk. Gåtans stumma tjänare fingo icke ha något ljuvt
och varmt, som band dem -- invigda, som de alla voro, till ett liv i blind
kamp -- för vad visste de icke. De kunde blott ana -- ana att de måste lida
så mycket för att andra kanske skulle lida mindre -- ana att de, bävande i
mörkret, måste trampa väg dit de själva aldrig kunde nå -- men kanske
andra.
Så gick kedjan framåt -- bron av liv, som oupphörligt kastades fram över
djupet för att nå den okända stranden.
Nu var det hennes tur att offra. Icke ens hennes skärv försmådde helheten.
Även hon skulle med -- skulle ge liv och dö.
Men illa hade hon tagit mot budskapet -- trott att det varit kärlekens bön
-- hans till henne -- att ensamheten var slut -- lyckan kommen -- alls icke
förstått att det i stället varit livets befallning till släktet -- livet,
som icke vet av sina verktyg, icke frågar efter om de existera, långt
mindre då hur, innan deras stund att återbörda sina pund och fylla sina
ändamål är kommen och de, likt gnistor, träda fram ur mörkret och bliva
till, få mening och vikt, först i det ögonblick de förbrinna.
Hon log nu, modigt och lugnt, åt sig själv.
-- Och i denna väldighet hade hon höjt sin lilla gråt, frågat sina sorgsna,
små frågor, tredskats, knotat och anklagat.
Hon blygdes.
Illa hade hon vetat sin plats -- fordrat och fordrat och icke förstått att
hon var på en gång för liten och för stor för att fordra något. En fånge --
ja, visserligen, men sitt ensamma ansvars -- sin storhets offer, icke sin
hjälplösa fattigdoms, som hon nyss klagande trott. Livets medel -- ja,
visserligen, men därmed livet själv -- intet förmående mot det men med det
-- allt.
Hon knäppte samman sina händer i frid -- en stolt klarhet var över henne.
-- Ett rike söndrat mot sig själv hade hon varit. Men ville icke längre
vara det -- ville vara stilla, likt lövet, vilket sin tid ut sitter på
grenen och i sin stund faller till marken för att multna och bli stoft och
löpa det okända kretsloppet -- tåligt och tyst, som alla de andra i
syskonringen av tyst och tåligt liv.
Hon räckte ut armarna mot dem i sitt hjärta, bräddfull av sin nya kärlek --
kärleken till livet, men icke som förut blott till sitt eget liv utan till
allas, allas. Hon såg dem alla för sig -- löven, som föllo -- tänkarna och
hjältarna, vilka grubblade och stredo för att föra släktet framåt --
kvinnorna, som våndades i födslosmärtor för att föda dem lärjungar och
kämpar -- kvinnornas män, vilka arbetade för att vidmakthålla de nya liven
-- alla, alla kände och älskade hon i detta ögonblick.
Ingen av dem arbetade för sig själv, innerst inne stredo de alla för det
kommande, strävade de medvetet eller omedvetet mot alltets okända mål.
Evighetens eldmärke brann i deras själar, drev dem framåt, gav dem mod till
deras oavlåtliga, tysta, obelönade offrande på måfå ut i mörkret. Av dess
brand levde och ledo och dogo de -- ensamma i en öken av sin egen och
alltets storhet.
Modiga voro de -- hon älskade dem -- varmt och medlidsamt och brinnande
sände hon dem sin kärleks hälsning genom de ödsliga vidderna.
Ty nu -- nu begrep hon Erik Utbults sorgsna ord: »Det andra kunna vi inte
rå för. Det enda viktiga är att kunna älska ändå -- älska även genom
avstånd och över klyftor.
Kunna vi inte det, älskade, kunna vi inte det?»
Skarpa eggar gingo genom hennes hjärta. -- Ack, hon hade icke kunnat --
icke med den rätta kärleken -- den, som skulle fått henne att glömma sitt
eget hårda öde för att genom hinder och galler le in i döden mot kamraten i
hans. Ack, till det hade hennes stora kärlek varit för liten!
Hon sprang upp och slog ut armarna mot havet och stammade ur sitt överfulla
hjärta: -- Älskade, kom igen, älskade, så att jag får älska dig mer! O, kom
igen! Kom igen!
Med ögonen spända av ångest försökte hon genomtränga dunklet. -- Var fanns
han, hennes älskade, som icke klagade, blott lydde -- lydde kanske till
döds just nu!
O, nej, nej! Kom igen! bad och besvor hon ut i mörkret.
Kom då aldrig fyrens ljus!
Men då det äntligen lyste fram kunde hon ändå ingenting se -- varsnade
blott vita virvlar, som överallt därute sprängde sönder det svarta dunklet,
likt rämnor in i det okändas fasa.
Utom sig av spänning ansträngde hon sina värkande ögon -- men det var
lönlöst. Ack, om hon blott haft en kikare! Men kom i detsamma ihåg att hon
sett en stå nere i Erik Utbults rum och störtade i nästa minut bort över
klipporna. Hastigt fann hon den och ilade tillbaka, hittade en skyddad
plats bakom ett stort block och fick kikaren upp till ögonen, just som
fyrskenet på nytt kom sopande.
Darrande förde hon den fram och tillbaka inom ljusradien. Och skrek till.
Ty hon hade sett båten dyka upp i den -- en liten, svart punkt långt ute i
allt det gråa svallet. Den höll rakt ner mot vraket -- en ännu mindre punkt
ändå längre bort. Hon tog stöd mot klippan och följde med varje nerv spänd
dess drömlika färd. I en ormande zigzag-linje gick den genom ett sällsamt,
ljust virrvarr, som hon först trodde vara vrakdelar men sedan fann vara
timmer från vrakets last. I de korta ljusglimtarna kunde hon se hur den
stora, tunga båten dansade och hoppade, likt en liten boll, bland allt det
hopgyttrade träet, vaksamt och smidigt försökande undvika dess stötar så
mycket som möjligt. Hon skrattade stolt till -- det var nog han, som satt
till rors därute -- så kallblodigt kunde blott han sköta det varpå allas
liv berodde.
Så fällde regnbyarna sitt förhänge av ogenomträngligt mörker över
vågstycket igen. Allt blev blint omkring henne i några yrande minuter. I
den svarta och bländande virveln hörde hon blott stormens ihåliga dån och
strävade att hålla sig fast intill klippan för att icke bli kastad ned i
djupet. Men därpå kom fyrens breda ljussvärd farande genom den stillnande
luften, klöv mörkret och grånade allt. Åter kunde hon urskilja något och se
att lotsbåten med några meter minskat avståndet mellan sig och vraket. En
gång var den plötsligt försvunnen och hennes hjärta stod stilla av fasa en
sekund, men så syntes den igen -- med alla segel uppe. Den hade
synbarligen, för att sätta dem, varit nere i lä om skäret, vilket skymtade
där i norr.
Nu skulle alltså arbetet begynna.
Spänt väntade hon på nästa ljusminut -- och på nästa och nästa -- stod där
och höll vakt på dem, med kikaren oavlåtligt för ögonen, färdig att fånga
upp den sällsamt drömlika syn, vilken i de snabba glimtarna dök upp inom
kikareglaset.
Inne i dess lilla rundel kom och försvann lotsbåten därute i fjärran,
seglande bidevind för styrbords halsar, så att sjöarna röko om den. De
reste sig tvärbrant och föllo över den, likt skyfall. Ibland såg hon icke
båten på ett par minuter och höll andan med sammanbitna tänder -- det
tycktes omöjligt att den skulle kunna resa sig igen. Men så småningom kom
den dock upp i lä om vraket och hon såg, i en glimt mellan två väldiga
sjöar, hur en liten roddbåt sattes ut och folk gingo i den. Så släppte
roddbåten och lotskuttern gav sig i väg utåt sjön igen -- för att icke vara
i vägen -- förrän i det rätta ögonblicket. Då kom den vinande tillbaka och
lade sig att passa på ekan, där den full av folk kom från vraket, ridande
på vågorna, så högt ibland att halva botten syntes.
I nästa sekund hade lotskuttern fångat upp dess last av räddade och släppt
av den igen. Det var som om den stora båten spelat boll med den lilla,
tyckte hon. Det hela gick så fort att hon knappast hunnit uppfatta det,
innan hon fick se ekan, tom, så när som på två roddare, taga sats för att
följa med en stor våg så nära som möjligt intill vraket och lotskuttern
långt ute i sjön, beredande sig på nästa kast.
Och så höll det på -- i en darrande evighet, tyckte hon -- tiden hade
stannat och stod och skälvde, som i en hemsk och sällsam dröm, i vilken hon
oupphörligt tänkte: Nej, nu går det galet! Nu brister allt i tusen bitar!
Men i nästa minut såg hon faran glida bort -- besegrad -- och en ny komma
-- och glida bort även den -- lämnande allt lika oberört och henne själv
lika litet förvånad över vad som än hände, som man är i drömmen -- lika
ångestfullt lugn, klar och kallt glad.
Allt plånades så småningom ut -- begreppen liv och död och fara -- allt.
Kvar var blott kampen och den hade alltid varit, tycktes det henne, där hon
stel av köld hakade sig fast invid klippan och vaktade på dess utgång.
Mörker och ljus kommo och försvunno -- växelvis flämtande över striden --
alltjämt varade den.
Så kom en by, svartare och hårdare än någon av de föregående men gick helt
snart över igen. Hennes kikare flög åter till ögonen -- ett ögonblick, och
hon grep tag i stenen med vitnande knogar. Ty hon hade sett att stormbyn
drivit lotsbåten alldeles upp under vraket -- i nästa minut skulle dess
bräckta stormast, vilken hängde ut över sidan, kantra den och allt vara
slut.
Hon slöt ögonen. Men då hon darrande öppnade dem igen trodde hon knappt vad
de sade henne -- att lotsbåten, som genom ett under, gått klar, och nu med
bottenrevade segel stävade in mot Kalvsund i den strykande stormen.
Hon nästan föll ned på klippan.
Det var över -- allt var räddat -- allt var väl.
-- Tack, snyftade hon -- O, tack -- tack -- -- --


III.

Älskade, minns du när du kom hem igen, översköljd av saltvatten, med ditt
ansikte ännu stenstelt av spänd beslutsamhet, med hundra överståndna dödar
i din blick.
Minns du då mina armar om din oljerock, mitt överlyckliga hjärta, som slog
mot ditt bröst, svällande av stolthet över dig, min segrare -- hela mitt
älskande, jublande, omfamnande jag, som längtade att undfå dig.
Stilla och stolt med varje atom av min kropp och min själ tog jag mot din
kraft. Hur saligt kände jag icke då var del i det eviga kretsloppet; hur
lycklig sträckte jag mig icke liksom ut i mörkret mot alla de liv, vilka
skulle tändas av den gnista vi tänt denna styrkans och lidelsens natt efter
en seger över döden.
Ty även jag hade ju besegrat den.
Jag minns, när jag slog armarna om dig och drog upp ditt huvud att vila mot
min axel -- hur du viskade då - »Käraste, vad du är förändrad nu -- du är
ju som en moder, så öm och stilla och stark.»
Men jag var ju ock en moder då. Genom dig var jag bliven en livgiverska --
genom dig kunde jag nu älska det kommande, fick jag samband med det gångna
-- knöt jag hop min brustna kedja till en hel vid dem bägge -- såg dem
försvinna in i oändligheten framför och bakom mig -- älskade oändligheten
-- älskade genom alla de mörka öknarnas övermänskliga ångest med en moders
modiga kärlek.
Älskade, genom dig icke blott är utan blir jag -- genom dig är jag odödlig,
som du genom mig -- oövervinneliga äro vi -- föräldrar -- vilka leva tusen
liv från släkte till släkte.
Älskade, höves det oss icke att vara modiga, stolta och stilla då -- att
vara tåliga och ge tröst -- vad som än sedan blir av det vi kallat oss
själva -- att älska, älska och dö?
Kom och hjälp mig med det! Kom och låt mig trösta dig! Var icke så vilt
förtvivlad, anklaga dig icke så -- anklaga då hellre livet, som ville vår
kärlek -- ville liv.
Men varför anklaga -- varför icke le och tiga?
Du skall icke sörja. Du kan inte ana vad jag redan älskar det dyrbara,
lilla liv jag bär -- vad jag gärna dör för det -- för ditt barn, min egen,
käre hjältes barn, som skall växa till en hjälte -- en man eller kvinna,
modig, som du, tålig, som jag -- men större än vi bägge.
Käre, i det barnet äga vi ju varandra genom tiderna.
Käre, i det barnet skall jag alltid älska dig.
Kom det ihåg -- jag skall alltid, alltid älska dig!
_Miriam._
*
Strax efter sedan han fått detta brev kom han till henne för att vara hos
henne den sista tiden.
Hans hustru hotade visserligen att kasta sig i sjön om han reste och
Miriams moder att lämna sin dotter om han kom, emedan hon kände att hon
icke kunde uthärda hans åsyn. Men han brydde sig icke om det -- han anade
-- begrep det instinktlikt -- att då döden bara kom tillräckligt nära
skulle den stilla de bägge kvinnornas vrede, som den stillar allt. I dess
skygd skulle hans kära och han få en fristad -- utanför den måste de andra
stanna och bävande känna att i dessa gränstrakter upphörde livets lagar att
gälla -- att här kunde ingenting hända, som var av vikt för det.
Därför att en döende varken har rätt eller orätt, emedan han så snart skall
vara bortom bägge delarna -- emedan han har så liten tid på sig att det gör
allting likgiltigt.
Det skulle de nog omsider förstå och lämna dem i ro.
Och han fick rätt.
Ju närmare Miriams stund kom, desto tystare och fridfullare blev det kring
henne och honom -- desto längre avståndet från de levandes värld, där den
larmade vidare. De voro ju ännu kvar i den, de talade och handlade, men
alltid liksom mycket långt borta från sig själva, utan att något av allt
det de själva och andra sade eller gjorde kunde störa den vita tystnad, i
vilken de voro som inlåsta tillsammans. Därinne levde de sitt verkliga liv
i ett trofast och vemodigt kamratskap -- den ene, som skulle leva,
hjälpande den andra, som icke skulle göra det, vaktande på varje hennes
minsta tanke och känsla, oavlåtligt strävande att komma henne så nära som
möjligt.
*
Ty han förstod att ett stort svalg dock var befäst mellan den plats mitt
uppe i livsvirveln, vilken snart väntade honom tillbaka, och det öde rum,
varifrån hon inom kort skulle följa ut med tidvattnet, som strömmar ur
livet. Han begrep att hennes hjärta måste trotsa mörka vidder för att nå
hans. Han kände att hon icke ens invid det alltid kunde glömma dem -- att
hon ständigt hade avskedet för ögonen, likt en långväga resenär, vilken
icke får stanna längre än till gryningen och därför ber tusen farväl genom
hela den sorgsna natten.
Allt vad hon tänkte och sade var ett underförstått farväl -- hela den
återstående, lilla tiden var ett enda sådant farväl -- på avstånd, ty komma
honom riktigt nära kunde hon ju icke. Hennes liv gick redan bakåt -- hon
fördes snabbt utför floden och såg honom avlägsnas allt mer och mer.
Men genom ödsligheten vinkade hon modigt åt honom -- O, du min kamrat i
fjärran, tycktes hon säga -- ensam är även du, ensam skall också du en gång
följa ut med den snabba strömmen utan mål -- ensamma äro vi och rymden är
så vid och mörk -- allt är farväl -- för evigt farväl -- i ett stort och
stilla vemod utan gräns och hjälp...
Men hon kunde bära det. Allt klarare blev det med var dag inom henne. Det
var som såg hon i den ljusnande gryningen till dödens bleka dag allt bättre
och bättre alltings rätta proportioner.
Det lilla i livet krympte hop, tills det blev så litet att hon icke kunde
uppfatta det. Även det stora avlägsnade sig. Allt blev så vitt och högt, så
tyst och stilla i den isande ro, som vaggade henne allt djupare in i sin
kalla och stolta vila.
I den hörde hon åter -- som i stormnatten på klippan -- blott livsflodens
sus genom tiderna -- såg i djupet dess hastigt rinnande fåra, vari eonerna
föllo likt brådskande droppar.
Likgiltigt anade hon i den -- för smått för att synas -- sitt eget
ofattligt tillfälliga liv.
Och det tröstade henne -- med en underligt sval och avlägsen tröst -- att
alltet var så stort och hennes liv så litet.
En sekund och det hade susat förbi och all verklighet det haft var
helhetens, som det tillhört.
Men helheten varade.
Vad mer om då det försvann? Vad se'n huru det då varit -- om soligt eller
stormigt, om kort eller långt?
Blott det varit helheten värdigt.
Blott det stolt underordnat sig den, likt en del, vilken, hur liten den än
är, dock, genom att vara i det hela, bär ansvar för allt.
-- »O, min själ,» skrev hon en gång under denna tid på ett av bladen i en
för henne mycket kär bok. -- »O, min själ, var då icke så lik en inbilsk
slav, vilken knotande och klagande måste tvingas in i oket. O, min själ, en
dödsdömd gladiator lik, hälsa frimodigt Cesar, giv honom villigt det honom
tillhörer. Blott så blir du Cesars like och det du ger en gåva och icke en
träls tribut.
Blott så blir du icke längre ödets offer utan ödet själv.
Därför att du icke längre är en motspänstig del utan en villig. Och alltså
icke längre en del utan helheten själv.
Om lycklig eller olycklig, om levande eller död»...
*
Detta hade hon till slut kunnat säga sig själv och menat det -- tröstat och
lugnat sig själv med det, då dödens fasa ännu ibland kommit över henne och
hon mitt på stora, ljusa dagen varit färdig att ropa av skräck över det
ofattliga i att nu vara och snart icke längre finnas till.
Men hon visste ju nu att allt djupast inne dock var harmoni -- en väldig,
vild och vemodig enhet av styrka. Hon ville icke störa den med sin svaghet.
Hon ville försöka uthärda den.
Och hon gjorde det också. Men vad det kostade henne, det fick icke ens han
någonsin veta. Hur mycken ensam, undrande smärta hon innan dess måste
genomlida, det förrådde hon aldrig med ett ord.
Det var ju heller ingenting att tala om, sade hon sig -- det skulle ju
snart alltsammans vara över -- som hon själv.
Ja, underligt var det att ha levat, underligt att dö...
Livet var stort, döden också -- men större än sitt liv var dock människan,
större än sin död också -- det enda mått varmed hon kunde mätas var
Evighet.
Evighet -- det ordet ekade nu inom henne dag som natt -- Evighet --
Evighet...
-- Vad du är tyst, käraste, vad tänker du på? kunde Erik Utbult ofta fråga,
då de sutto tillsammans och hon tegat i timtal.
-- Evighet -- -- susade det inom henne -- ack, kunde någon, som skulle
leva, förstå hur osägbart det ordet var -- hur osägbart det gjorde allt
inom en!
-- Säg, käraste, vad är det? frågade han -- i vemodig ängslan att icke få
veta allt.
Hon kunde ju icke svara. Men hon lade sitt lilla, mörka huvud mot hans
bröst och smög sig stilla intill honom.
Ännu en gång, ännu en liten tid, slogo deras hjärtan tillsammans, tego de
sin gemensamma, bävande tystnad på djup, dit ord, likt alltför korta
lodlinor, icke nådde -- djupet för det hemlighetsfulla, ogripbara, som
skiljer varelse från varelse -- djupet, där den okända grunden ligger --
den okända skiljemuren står.
Tysta, bleka, men liksom icke av sorg och ångest utan av en högtidlig
välsignande ömhet, genomlevde de de sista veckorna.
Det var deras kärleks skönaste tid.
Icke ens i de första, berusande sekunderna av igenkännande, då de trott att
de icke längre voro två utan en, hade de varit så införlivade med varandra.
Nu visste de bättre -- visste att människor måste leva var för sig i ensamt
ansvar och dö i ännu ensammare.
Men nu älskade de också bättre, ty nu älskade de, likt två sorgset modiga
stridskamrater, varandras ansvar -- älskade stolt och stilla i varandra
släktet, livet, alltet.
Och det var som om skiljemuren slutligen smällt ner litet för deras
okuvliga, blinda kärlek, som om slöjan blivit mindre tät. Ofta under de
sista dagarna tyckte han sig hos sin kära se det ansikte, som var hennes
rätta -- det, som döden skulle skåda men aldrig någon människa sett.
Han älskade det och älskade därmed allt det eviga i henne och i sig själv
-- allt det, vilket mitt i det förgängligas ängslan med stjärnlikt lugn
avbidade döden och som skulle överleva den.
*
Han satt vid hennes säng. Bredvid satt hennes mor och höll hårt fast hans
hand. Hon hade glömt allt annat än att de bägge älskade samma döende -- hon
slöt sig intill honom, likt ett darrande barn.
Långt borta kommo och gingo andra människor -- alla väntade -- ingen
talade.
Hon var sanslös och läkarna trodde icke att hon någonsin skulle vakna mer.
Men vid tiotiden på kvällen slog hon upp ögonen och talade till allas
förvåning klart och lugnt -- Barnet -- låt mig få se barnet -- -- viskade
hon.
Men barnet hade nyss dött -- skulle aldrig ha kunnat leva. Hennes mor
störtade ut ur rummet -- i den tystnad som nu föll kunde de höra henne
brista i gråt därute, snyftande i långa, pinande strupljud.
Sjuksköterskan stängde genast dörren, men Miriam hade redan hört det.
Hon förstod visst. Hon försökte resa sig.
-- Barnet! stammade hon med ångestfullt vidgade ögon -- Barnet!
De vågade inte annat än lyda henne. Sköterskan lyfte upp det från den bädd,
på vilken det ännu låg, och bar fram det till henne.
I en lång, tyst minut, under vilken alla i rummet höllo andan, tills deras
blod susade, mötte de varandra -- den döende modern och det döda barnet --
ansikte mot ansikte.
Ljusskenet föll klart på bägges -- på Miriams, vars läppar och ögon slöto
sig som för ett slag för att därpå öppnas igen, dödsstela och vita -- på
barnets, vars sällsamt orörliga, små drag voro liksom skulpterade i hårt,
mörkt trä.
Där sköterskan höll upp det i luften liknade det en underligt gåtfull och
uråldrig liten avgudabild. Ett ljus fladdrade till bredvid det och
reflekterades blänkande i dess stora, svarta, oändligt tomma och visa ögon
utan blick. Dess små, blåa läppar voro lätt skilda -- det såg ut, som log
det åt sin egen gåta -- ett allvarligt och stenhårt löje. Miriam såg på
det, tills en svag reflex förstenade även hennes ansikte. Det var som om de
frågat och svarat varandra i hemlighetsfullt samförstånd -- underligt och
outhärdligt lika varandra i detta ögonblick.
Då splittrades tystnaden i otaliga skärvor av en mans hårda och hesa
snyftningar.
Erik Utbult föll på knä -- fram ur dunklet där han suttit och in i ljuset
vid hennes händer, som stelt lågo på hennes bröst.