Havsboken - 4

Miriam kände det i hela sin varelse, likt en nästan bedövande, ljuv och
orolig tyngd. Men hon tvang sina händer stilla och satt kvar, mjukt
följande med varje rörelse av båtens porlande, snabba färd. Den gick genom
ett formlöst, grått dis, som varken var mörker eller ljus utan blandade hop
himmel och hav i ett och samma overkliga källardunkel.
Men genom det dallrade då och då ett underligt, avlägset sken, vilket
tycktes komma någonstädes långt underifrån horisonten.
Rakt genom stänket, då fören skar genom, droppade det blekt guldstoft över
hela båten, ända fram till dem bägge.
Hon såg skenet stryka över hans ansikte och uppenbara hans på henne fästade
blick, därpå hastigt fylla rymden över dem och sedan dö bort i dess ovissa
grånad bakom hans svarta silhuett. Hennes ögon förlorade sig i den ilande
skymningen, men vart hon såg kände hon dock -- som hade den varit djupt
inbränd i hennes ögon -- närvaron av den mörka gestalten vid rodret med ena
armen kastad över det, vibrerande det fram och åter med en maskinmässig
vanerörelse. Orörlig reste den sig mitt i havets och himmelens flyktande
fantom som alltings mörka medelpunkt -- det enda, vilket var verkligt och
förblivande, medan allt annat blott glimtade till och försvann innan hon
hunnit uppfatta det, där hon satt och stirrade in i det levande mörkret som
in i sig själv och sitt öde. Och inne i det visste hon att två andra ögon
lika orubbligt blickade tillbaka på henne och genom henne på sitt öde.
Så seglade de in i det -- seglade och seglade genom det dallrande skimret
från fyren på Tånga. Det kom i strålar och krossades till glimmande stoft
och försvann i luften men kom igen, för var gång allt starkare, lekande sin
ljuslek med det flyktande dunklet.
Så dök själva ljuskällan upp vid horisonten -- en stadigt brinnande, liten
vit punkt långt borta över det svarta vattnet.
Då sträckte han ut armen och talade för första gången på aftonen till
henne.
-- Där, där det lyser, skall Ni bo -- hos mig.
I hans röst voro som länkar och band av ömhet. De drogo henne så saligt
tätt intill honom.
Hon log och kände att hon före denna kväll aldrig verkligt lett. -- Ja,
svarade hon bara. Ja, ja!
Så tego de båda medan ekot tonade och tonade, djupt därinne i deras
gemensamma hjärta.
*
Då han lyfte henne i land på den höga bryggan vid sin ö och kände hennes
lilla kropps alla bävande linjer smyga sig in i hans famn och blott
dröjande skiljas från den talade han för andra gången till henne -- bara
ett ord: Välkommen!
Och sedan yttrade han på hela kvällen knappast något mer. Icke heller hon
talade vidare.
De hade ju ingenting att säga varandra. Allt var ju redan sagt. Den tystnad
de tego tillsammans innehöll ju redan ting som ingen annan tystnad, dem och
andra människor emellan, någonsin skulle kunna innehålla. -- Underverk?
Självklara saker? Ack, bägge delarna, men för höga för ord, omöjliga att
utsäga.
De sågo på varandra -- alltid -- icke en enda gång -- tänkte icke, kände
icke -- voro blott i varandra.
Bredvid dem rörde sig några främmande -- hennes mor, hans lilla rödhåriga
hustru. Då och då kommo de fram ur det dunkla fjärrtöcken, vari allt var
inhöljt, och talade till dem. Och frånvarande hörde de sig själva svara så
lågmält och stilla, långt borta -- i en enda dröm -- ett enda begär --
tystnad -- enslighet -- dunkel -- ack, väck oss icke -- tala sakta -- --
allt har ju redan hänt -- kan icke hjälpas -- icke av er -- icke av oss --
-- tystnad om oss -- bägge -- vi bägge...
Vad luften var underligt tung -- allt det osägbara tyngde dem --
hemlighetsfull ömhet fladdrade och spann sin brinnande väv mellan dem, ut
och in, likt en sällsam skyttel bland de andra, där i fjärran, bredvid dem
vid bordet.
Blott de voro varandra nära...
*
Han hade satt sig så att han kunde se henne rakt i ögonen.
Hon satt i ett hörn mitt emot, med huvudet lutat mot väggen, så att lampans
röda sken föll rakt ner i hennes uppåtvända ansikte. Lysande och dallrande
av sin bedövande glädje liksom gav det sig åt hans blick.
Men så småningom blev det så betydelsefullt tyst omkring dem. De bägge
andra sågo beklämda på varandra. Något på andra sidan den värld de visste
om mognade ödesdigert och obevekligt mitt ibland dem, det kände de, ehuru
de ännu icke visste vad det var -- icke vågade veta.
Miriam log ännu, brinnande och undergivet.
Modern såg på henne och tilltalade henne därpå nervöst, skrämd av det
underligt nakna och djupa ansikte hon hade. Men Miriam svarade lugnt,
ögonblickligen vorden sig lik igen, med ögonen alldeles gömda under
ögonlocken, som ville de vara i fred och slippa förråda sin brand.
Hon tog sig åt strupen som om hon haft svårt för att andas. Luften hade
blivit så tryckande het och liksom trång, tyckte hon -- var icke längre
blott deras, hennes och hans -- de andra hade kommit så nära -- hans
hustrus blick vilade på henne, likt två brinnande, fientliga händer.
Hon reste sig hastigt. -- Jag är så trött, jag tror jag går upp på mitt
rum, mumlade hon otydligt.
Fru Utbult såg efter henne -- hennes tunna läppar krökte sig masklikt.
Så småningom kom samtalet i gång igen. Men det fördes blott mellan de bägge
fruarna -- värden satt tyst och till slut reste sig också han och gick ut.
Även denna gång såg Birgit Utbult upp med samma bittra, hjälplösa uttryck
av en mask, som vill resa sig men icke kan.
*
Han gick ner till stranden. Endast rymden av himmel och hav tycktes honom
nog vid just då. Han strövade omkring på klipporna över hela ön -- hur
länge visste han icke själv, men det var säkert långt över midnatt, då han
kom hem igen.
Därför blev han helt förvånad, när han genom glasrutan på salsdörren fick
se sin hustru och fru Bamberg ännu sitta tillsammans, ivrigt samtalande.
Deras röster trängde ut till honom i ett oredigt sorl av bittra och
ängsliga tonfall -- deras underligt sorgsna och vredgade ansikten mörknade
allt mer, där de lutade sig intill varandra och viskade. Medan han stod och
såg på dem mörknade även hans.
Så vände han sig om och gick uppför trapporna till sitt eget rum. Där
började han att hastigt gå fram och tillbaka med allt mera svartnande ögon.
*
Birgit Utbult låg vaken hela natten, bittert grubblande.
Tidigt nästa morgon gick hon ut -- bortåt telegrafstationen. Då hon kom
igen, hade hon ett telegram med sig, vilket hon sade sig ha fått av
telegrafisten, då hon gick förbi hans hus. Det var ställt till henne själv
och innehöll en ivrig bön från hennes mor att hon genast skulle komma till
henne, där hon låg sjuk i Helsingborg.
Och då gick det naturligtvis icke an för fru Bamberg och hennes dotter att
stanna kvar -- det kom den förra genast underfund med. Varpå hon och fru
Utbult snabbt gjorde upp ressällskap in till Göteborg. Det hela var väl
planerat -- Birgit Utbult visste att hennes man just denna dag måste ut och
sätta sjömärken och skulle vara borta till in mot aftonen. Fru Bamberg kom
alltså och sade honom farväl strax efter frukosten, vid vilken de tre varit
ensamma, ty Miriam låg ännu, utmattad, som hon var, av den starka
havsluften.
-- Så ledsamt att kapten måste ge sig ut genast, sade hennes mor, då måste
jag väl säga adjö nu, om kapten icke skulle hinna hem igen innan sju, ty då
måste vi väl segla härifrån för att hinna niobåten från Kalvsund, eller
hur?
-- Hinner gör jag nog, om inte till Tånga, så dit, svarade han.
Men hon låtsade icke om det.
-- Jag får väl hälsa min dotter? frågade hon.
-- Jag hinner! sade han häftigt.
Då gick hon. Han stod och såg efter henne. -- Visste hon och Birgit vad de
gjorde? frågade han sig tungt. -- Trodde de verkligen att de med att nu
skilja honom och Miriam åt skulle få slut på deras kärlek? Få slut på den
sedan de en gång träffats! Sedan de på en enda, oförgätlig sekund i
varandra igenkänt allt det de var för sig längtat efter och drömt om hela
livet igenom!
Förstodo de icke, de två, att det allaredan var för sent -- att Miriam och
han efter detta alltid måste älska varandra? Tvärs genom långa år, tvärs
genom allsköns band och plikter måste de hädanefter älska varandra -- måste
-- måste.
Ty en sten, som börjat falla, faller.
Och de föllo -- föllo tillsammans ned i djup, varom ytans trygga vandrare
icke hade någon aning. Deras varningsrop däruppe vid randen, vad kunde de
ha att säga dem, som redan voro nere i avgrunden!
Allt vad de ropande uppnådde var att pina och förvirra dem -- att yttermera
öka deras smärta. Men det förstodo de icke -- förstodo ingenting annat än
att han var gift och dylikt.
Ynkedom -- ynkedom. Vad frågade stormen och havet efter om han var gift,
ifall de dränkte honom.
Hans och hans käras kärlek, den var av samma slag -- det kände han i mörk
och flammande bävan -- den var livets djupaste grepp ner i sig själv.
-- Kunde de hjälpa att de blivit slagna med den? frågade han sig, ärlig och
stilla, som inför dödens dom. -- Ja, då kunde de också hjälpa att de levde.
Deras bestämmelse var det -- kanske också deras undergång. -- Vilketdera --
det kom dem icke vid -- de kunde blott älska och förgås.
Men det kunde de. Det visste han liksom och det gjorde honom så trygg --
allt så enkelt.
*
Ännu vid halvsjutiden var han långt ute i Kattegatt. Till Tånga fanns ingen
möjlighet att hinna men kanske dock till Kalvsund, ty dit hade han slör.
Han tog ut de tre rev han haft inne för blåstens skull, ty det började
redan köra upp vind till den stora stormen på natten. Så att den gick som
en pil, hans färd -- gång på gång kastade båten rufftaket i sjön och då han
kom in på Dana fjord sprungo folk ut på holmarna och skreko åt honom att
han var galen, som förde så stora segel. Hade han icke varit ensam skulle
han heller aldrig vågat det, men för sig själv var han icke rädd. Han
skulle hinna välbehållen fram och träffa henne.
Och hann gjorde han också men blott för att endast finna sin hustru och fru
Bamberg på däck och mötas av den underrättelsen att Miriam på grund av
trötthet redan gått till ro i sin hytt, men bad om sin hälsning.
Allt föll på ett enda ögonblick ihop för honom -- det var som om han fått
det rakt i hjärtat -- något gick sönder, han stod där bruten, förvirrad och
ynklig. -- Hade han då bara inbillat sig alltsammans -- att hon älskade
honom, som han henne -- att hon utan ett ord förstod att hon var hans --
var det möjligt? frågade han sig svindlande. Var det möjligt att det varit
en villa allt det han tyckt sig förnimma? Hade han då verkligen haft rätt
först, då han ville tro att det hela blott varit en underlig vaken dröm? Ja
-- ja -- så var det nog! Varför hade hon annars inte väntat på honom -- hon
måste ju ha sett honom komma seglande och förstått att han nästan vågat
livet för att hinna till henne.
Han hade tvärt vänt ryggen åt Birgit, ty hon skrattade åt honom. Omedvetet,
som i sömnen, gick han över däcket och hoppade genom den öppna
lastrumsluckan ned i sin egen båt, som låg långsides med ångaren. Han lydde
ett dödssårat djurs instinkt -- han bara längtade att få gömma sig -- dölja
sin smärta -- vara i fred och sörja.
*
Det var ljus i ruffen.
Han ryckte upp dörren. Hans hjärta stannade.
Han såg hennes ansikte. Stilla och stel vände hon det mot honom, sa
dödsglatt lugn och utom sig, utom allt, att han ryggade baklänges med allt
orörligare hjärta.
Då tog hon sig om strupen på det halvkvävda sätt han redan kände igen.
-- Jag glömde -- jag glömde -- -- sade hon sviktande och stammande,
förtvivlat kämpande för att få ord och luft.
Men då rörde hans hjärta sig igen. Han tog durken i ett steg. Han hade
henne i sin famn -- äntligen, äntligen hade han henne. Äntligen, äntligen
kysste han henne -- tungt, skoningslöst, länge, länge. Han hade mycken och
lång hunger efter hennes kyssar att stilla -- han kände det nu.
Vad hon grät i hans famn! Det var som om många års isar smält även i hennes
hjärta.
Han kysste henne -- kysste henne.
Därute gav båten avgångssignal. Hon ryckte till men tryckte sig genast
tätare intill honom.
En gång till blåste den. Hon knöt sina händer om hans hals.
Hans älskade, måttlöst älskade -- själ av hans själ, kropp av hans kropp --
hon gick icke.
Tredje och sista gången gav båten signal.
Hon mumlade något invid honom. Han böjde sig ned och hörde vad det var. --
Jag kan inte, jag kan inte gå! viskade hon för sig själv. Hennes ögon voro
slutna, hennes ansikte var likt en saligt drunknandes.
Med ena handen trevade han bakom sig och drog till ruffdörren.
Aldrig så länge han levde glömde han hennes leende då -- hennes modiga
leende av stilla underkastelse, av frivilligt, stolt givande.
Hans hjärta darrade vid den synen.
*
Men han visste ju ännu icke huru mycket det var hon i den stunden gav --
hade han blott vetat -- hade han blott förstått!
Det att han icke förstod, det kunde han aldrig sedan förlåta sig själv. Han
begrep icke hennes flämtande tystnad, hennes rasande kyssar, hennes
darrande, kalla händer, då hon smekte honom. Han förstod icke varför hon
icke tillät honom att minska seglen, då de seglade tillbaka till Tånga i
den växande stormen. Hon gladdes åt den -- hon reste sig i styrluckan och
ropade utmanande åt de stora, nattmörka vågorna, vilka kommo dem till mötes
allt resligare och resligare, tills de nästan skymde fyrens ljus för dem,
där de kastades omkring i de dunkla dalarna nedanför deras skummiga toppar.
Hon var vild och vit, som de, där hon höll sig fast intill honom. Och han
fröjdade sig åt att hon var av samma sort som han. Åter och åter lutade han
sig ned och med den ena handen manövrerande båten drog han henne intill sig
med den andra och kysste hennes läppar, som voro kyligt salta av havsstänk.
Han viskade till henne att han längtade att komma hem, längtade till
natten. Hon smekte honom bleknande till svar -- det var som om hon med
knutna händer handlöst låtit sig falla ned i en avgrund.
Men ännu förstod han ingenting och allra minst förstod han henne då hon,
efter att tigande, i ett stelt leende, som blottade hennes sammanbitna
tänder, ha överlämnat sig åt honom, icke svarade honom ett ord på alla hans
darrande smekningar och snyftande kyssar, ty han grät av lycka och blygdes
icke för det.
Genom fönstret i hans rum, vilket skakade av storm, kom fyrens ljus in i
stötvisa strimmor, likt band av vit imma, invävda i mörkret. Det var som om
någon andats ljus och skymning om vartannat utanför och hans käras ansikte
kom och försvann bredvid honom på kudden liksom i hastiga flämtningar.
Hon låg stilla och bara stirrade på honom med allt mera vidgade ögon. De
voro som mörka djup, vilka sakta öppnade sig. I dunklet blev hennes ansikte
till blott en vit fläck med svarta hålor i. Han närmade sitt eget intill
det.
Och plötsligt var det som om han sett ned i själva livets och dödens
gemensamma gåta. Han såg dödskallen i hennes huvud -- han såg ner i hennes
ögons hjälplösa mörker, som i bottenlösa brunnar, bräddfulla av det okända.
Det mest främmande av allt -- en annan varelse -- stirrade mot honom -- med
fasa, allt större fasa, ty nu förstod hon att även han varsnat detsamma som
hon.
Så lågo de en minut, stela, tigande, med ögonen nere i varandras ohjälpliga
djup av hemlighet -- två dödskallar på samma kudde -- två liv, som levde
var för sig och skulle dö var för sig.
Tills Miriam kved till och ryckte blicken från honom.
-- Du såg det också ... mumlade hon och drog sig allt längre bort från
honom -- visste icke vart hon skulle vända sig -- kastade sig åt sidan med
ryckande läppar -- förfärad, vilse, vanmäktig. Men han tvang henne åter in
i sin famn, slöt henne hårt intill sig i ett oändligt medlidande med dem
bägge -- som trott att de voro varandra så nära, tills en plötslig glimt
visat dem klyftan, vilken ingen av dem kunde fylla igen.
-- Älskade, älskade, viskade han, glöm inte att jag älskar dig och att du
älskar mig. Det andra kan vi inte rå för -- det enda viktiga är att kunna
älska ändå -- älska varandra även genom avstånd och klyftor.
Älskade, älskade, kunna vi inte det?
Hon svarade inte -- vad han än sade så svarade hon inte.
Han hade varit så bristande lycklig nyss -- nu hade det brustit -- brustit
i vemodig smärta.
Han fruktade hennes tystnad. Med varje sekund blev den hårdare och
ödsligare -- det var som byggdes en stenmur sakta upp mellan dem.
Älskade, viskade han bönfallande -- gå inte från mig!
Men hon gick -- allt längre och längre bort, fastän hon låg stilla bredvid
honom -- gick ensliga, förtvivlade vägar.
Vidden av hennes vånda kunde han icke fatta -- han visste ju intet om den
ensamhet hon längtat så mycket ur, att hon köpt sig fri från den, kanske
med sitt liv -- blott för att mötas av en ny -- ensamheten i dens famn hon
älskat högre än sig själv -- den ohjälpliga avskildhet, vilken låg i att
hon dock måste gå ur tillvaron ensam. Men hon klagade icke med ett ljud --
sade icke ett ord -- hur skulle han då kunnat veta...
Ensam bar hon det -- så ensam -- så ensam.
*
Timmarna gingo. Hon teg. Han teg också -- låg och lyssnade, halvt
omedvetet, till stormens dån utanför. Den tog till. Han hörde byarna komma
allt tätare och tätare. Likt ljudet av en väldig kanonad i fjärran ljödo nu
deras ihåliga och sugande stötar, ett i ett utan nämnvärt uppehåll.
Men plötsligt hörde han i deras avlägsna brus ett annat, närmare ljud --
den välkända, ursinniga bultning på ytterdörren, vilken alltid betydde
fara.
Han sprang upp. Hon rörde sig inte ens. -- Nu har det gått galet
någonstädes ute på sjön! sade han.
Hon svarade inte.
Och han skyndade nedför trapporna.
Då han öppnade dörren kom lotslärlingen Anton Vile formligen inblåsande i
en virvel av regn.
-- Det står ett skepp på därute, överlotsen! Herre Gud, det står redan på!
sade han ångestfullt, pekande ut genom dörren åt sydost till.
Erik Utbult såg dit bort. Natten var svart som en tunnel och vinden ven
genom den, drivande regnet framför sig med en så våldsam fart att det
förblindade allt. Men då fyrskenet i detsamma svepte förbi såg han Stora
Brottets skumpelare häva sig därute, lysande vit i allt det svarta. Han
riktade in kikaren och väntade på nästa stråle.
Då den kom varsnade han i en plötslig, spöklik glimt ett svart skrov
hängande i virveln, med masterna pekande rätt ut från sidan.
Det var som en syn i en dröm, tyckte han. Och vid den synen fylldes han av
det drömmens orubbliga lugn, vilket av intet kan störas. I hans ådror flöt
plötsligt nytt blod -- det pilsnabba, svala och lätta, som gjorde hans
hjärna isklar och kall, då fara var å färde.
Han gav skyndsamt order att göra allt klart till bärgning och rusade så
uppför trapporna, för att ta på sig sina oljekläder. När han var färdig
gick han in till Miriam för att få en sista kyss -- ja, han kunde ju inte
så noga veta vilket det blev.
Men då var hon borta. Han tände ljus och letade överallt genom hela huset.
Hon var och förblev försvunnen. Till slut gick han ut för att se om hon
kanske var utanför -- tyckte sig se en skymt av något ljust glimta till på
den smala stigen ner till hamnen och skyndade efter, sökande sig fram
utefter vejern. Men halvvägs ner mötte han alla de lotsar, som voro kvar av
kurvakten på ön. Först kom Läbom, vaggande likt en trygg, gammal säl och
bredvid honom mästerlotsen Dahl, med sitt hårda, mörka ansikte nästan dolt
av sydvästen. Bakom dem gick Anton Viles broder, lotsen Olaus Vile och med
honom en annan ung lots, med eldrött hår, »Junge Jan» kallad, efter ett
grund, som han en gång stött på.
Erik Utbult såg genast på deras ansikten att de icke voro vidare hågade för
saken.
-- Äro ni färdiga? frågade han emellertid.
Det blev tyst ett ögonblick -- därpå svarade en av dem, lågmält och
allvarligt: -- Att gå dit, där vraket nu ligger, är detsamma som att gå
rätt i döden. En annan föll in: -- Båten står inte med botten ut, så som
det nu blåser. -- Och för resten vänder han inte ute bland brotten med så
hårt revade segel, även om han skulle bära dem, tog en tredje vid, han
kastade rufftaket i sjön gång på gång i eftermiddags -- ja, det vet
överlotsen väl bäst själv, för resten -- och nu blåser det tio gånger
värre.
-- Inget flytetyg finns på vattnet i denna natt mer än vrak och
vinddrivare, förstås, tillfogade den siste, och det bli vi med, om vi gå ut
-- till ingen nytta!
Till ingen nytta -- det voro alla fyra ense om, ty det var alldeles
omöjligt, menade de, att någon människa fanns kvar därute, så som det bröt
över.
Överlotsen stod med kikaren för ögonen. Han rynkade pannan åt vad han såg i
den. Masterna höllo på att falla av därute genom de hårda sättningarna på
brottet. -- Det kan väl hända, medgav han, men innan vi varit ute och sett
efter kunna vi inte vara säkra.
De skakade på huvudet -- de voro säkra. Och överlotsen kunde väl förstå,
att hade de inte varit det, skulle de tvärt gått ut.
De hade blossat men icke fått något svar. Så att allt var nog slut.
Troligt, var det, det måste han medge. Genom kikaren såg han att fartyget
redan gått i flera bitar, så att endast akterdelen var kvar över vattnet.
På den tyckte han sig dock ett ögonblick skymta en massa huvuden i en
klunga akterut och ropade triumferande till. Men sedan lotsarna en efter en
sett genom kikaren förklarade de att det endast var trasorna av
mesanseglet, som fladdrade på bommen, och han måste snart ge dem rätt.
Medan de stått och talat om detta, hade emellertid vraket genom en särskilt
hård by kommit löst från Stora Brottet men blott för att åter fastna på
Mariagrundet strax intill. Sjön bröt där över det med våldsam kraft och
kastade det på sidan.
När Erik Utbult såg detta försvann hans sista förhoppning att det
möjligtvis kunde finnas något människoliv kvar ombord. Han kände en smärta
som vid en stor sorg och började få samvetskval över att han icke genast
tvingat lotsarna ut -- ehuru detta skulle överskridit hans befogenhet -- ty
dylikt låg utom tjänsten och över plikten.
Just då ropade lotslärlingen till och de sågo att sjöarna kastat vraket
från Mariagrundet också och drivit det ner mot öppna sjön, där det snabbt
försvann allt mer och mer.
De vände sig om för att gå var och en till sitt -- togo några steg och
vände sig så mot sjön igen, för att kasta en sista blick på dödsseglatsen.
Men i samma ögonblick blinkade, plötsligt och otroligt, som en
uppenbarelse, ett klart, litet ljus till därute.
Det svängdes häftigt och slocknade så, men de hade alla sett det och bröto
ut i ett högt och häpet rop. -- Där är ju ändå folk! Nej, men där är ju
folk!
-- Nå, gå ni ut nu! skrek Erik Utbult. Men visste naturligtvis svaret.
De voro ju Tångalotsar.
-- Ja, visst gå vi ut! Stackare! Stackare! ljödo deras rörda röster. Och i
nästa sekund störtade de alla åstad utefter stigen ner till hamnen. Medan
några satte segel, sprungo de andra fram utefter stranden, för att leta
reda på fyrekan. Ty en liten båt voro de tvungna att ha, eftersom de inte
kunde komma upp under vraket med sin stora kutter, och fyrekan var
starkast. Där lågo många båtar, men hur de letade och trevade i mörkret
funno de den inte utan blevo tvungna att ta en annan. Då de sköto ut den i
vattnet föll kölen av, men de hade inte tid att byta. Åter lyste det
förtvivlade, lilla ljuset därute -- icke en minut var att förlora.
Och så släppte de av.
Men just då for som ett glödande skott genom Erik Utbult. -- Miriam!
Miriam! Var var hon? Varför hade hon gått och gömt sig för honom i denna
stund? Hon måste ju ändå ha hört vad det gällde -- och ändå hade hon icke
ens brytt sig om att säga adjö! Varför? Han förstod det icke -- förstod ju
icke varför hon var olycklig -- blott att hon var det. Och måste gå ifrån
henne så -- lämna henne ensam och övergiven i hennes hemlighetsfulla smärta
-- hon, som var honom kärare än allt -- än han själv -- och dock var så
långt ifrån honom. Gick han nu under därute -- huru mycket större skulle då
inte avståndet bli -- så stort att det utplånade allt.
Likt vikande skuggor tycktes honom det som varit -- tomhet -- tomhet -- det
som var...
*
Tog den natten då aldrig slut -- växte och växte blott dess ödsliga fasa,
tills hon dignade under den, så ensam och tomhänt, som aldrig förr i sitt
ensamma, tomma liv? Ty nu fanns ju inte ens något att hoppas -- intet annat
att göra än att vänta på döden -- om så och så många månader -- ifall --
hon ryste rodnande -- kanske förr -- kanske också senare -- men intet annat
än detta. Och ensam måste hon möta den -- förintelsen, som hon säkrat,
fasan, som hon påskyndat. Han, för vars skull det skett, mannen, vilken hon
älskat och som hon ännu älskade med en kärlek, kall och brinnande av
undergång och död -- inte ens han skulle kunna hjälpa henne. Till och med
för honom hade avståndet varit för stort -- den dödens cirkel, vilken var
slagen kring henne, likt ett galler kring en bur -- till och med för honom
hade den varit för vid.
Nu förstod hon det. Och vred händerna i vemodig ångest. -- Men varför,
varför hade hon icke förstått det förut -- innan det var för sent -- innan
hon, fattiga fånge, dömd att lita blott vid sig själv, givit bort allt
sitt.
Dåre, dåre, som hon varit -- det hon aldrig kunde få igen -- livet -- det
hade hon i sin dröms yra slungat bort i förtid, likt värdelöst skräp, för
att nå sin älskades famn! Och vaknat -- känt gallret -- sett att han var
för långt borta -- en fånge även han! Och stod nu där med sin tomma famn --
hade intet vunnit -- emedan intet var att vinna -- hade intet kvar.
-- Dåre, dåre, varför förstod du det icke förr? frågade hon sig darrande.
Men kände i samma minut att hade hon också gjort det, skulle det inte
förändrat något. Hade hon haft ett liv till att kasta bort, skulle hon
givit ut det på samma sätt -- icke leende längre, nej, förbannande, utom
sig av ensamhet, men dock tvungen att lyda. -- Vad? Ja, det visste hon icke
-- visste icke varifrån det kom eller var det hade sitt mål, visste icke
dess namn -- Kärlek? -- Ett för litet namn! -- Öde? -- Ett för litet även
det, för det väldiga, skoningslösa, mörka, som fått henne i sitt våld.
Hon reste sig med händerna för strupen -- det kvävde henne -- hon ville ut
-- fly --
Plötsligt såg hon att hon var ensam och hörde röster nerifrån -- hörde
budskapet om förlisningen. Men det sade henne ingenting -- blott att hon
måste skynda sig om hon ville vara borta, innan han kom igen och hindrade
henne. Brådskande smög hon sig ut.
*
Vinden slog mot henne, likt en fallande mur. Slungad framåt hundratals mil
i ett enda, ljungande sträck förde den med sig från de öde vidder av
dimmigt vatten den rört upp en vild och rå lukt av saltslemmigt skum, som
fyllde hennes lungor med sin tunga köld och genast snappade andan från
henne.
Flämtande och förblindad vände hon sig instinktlikt om. Men då grep vinden
henne över nacken och kastade henne framåt.
Med kläderna smällande kring sig, likt flaggdukar, svepte hon i väg genom
dunklet, allt längre och längre in i en okänd värld, full av främmande
faror.
Ty ingenting kände hon igen, ingenting var som det hon förut sett på denna
jord -- hon var rädd för allt. Kring henne stod en vägg av mörker, men
bakom den hörde hon stormen dåna genom rymden högt över sig och under sig
havets larm. Därnere i den svarta hålan glimmade båtlanternor och ljödo
korta, hesa rop bland gnisslet av block och taljor. Hon skyndade bort från
det -- jagande framåt, vart som helst, i besinningslös rädsla. Ty själva
klippan hon sprang på skrämde henne, där den då och då blänkte till i
fyrens sken, liksom belagd med en tunn, glimmande våt hinna av ljus, och