Havsboken - 2

Total number of words is 4839
Total number of unique words is 1562
28.0 of words are in the 2000 most common words
39.0 of words are in the 5000 most common words
44.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
nattmolns mörker, och Erik Utbult log förväntansfullt, ty han hade
plötsligt kommit att tänka på en gammal sägen om en vålnad i blanka, våta
oljekläder, vilken, var gång en havsolycka stundade, svart och klagande kom
från viken bortom Gattulven och sprang över klipporna fram till utkiken,
där den stannade, tog tuben ur lådan och satte den för ögonen. Nu föll
fyrens ljus i en bred silverklinga över den. Den var en kvinna -- hans
hustru. Som vanligt sökte hon honom, sorgset ropande på klipporna, då
mörkret föll på.
Hon stannade tyst invid honom och såg på sitt eget alltid ängsligt
spörjande sätt in i hans ansikte, alldeles som en liten krusig hund, vilken
ständigt väntar på smekningar utan att någonsin få några.
Plötsligt ryckt ur sin hänförelse besvarade han trött hennes blick. -- Vad
ville hon nu? Alltid ville hon något -- alltid flämtade hon och var orolig
-- alltid såg hon ut som brann hon av iver att säga något, fastän hon
aldrig vågade det. Tusen gånger hade hon det på tungan, tusen gånger klämde
hon sönder det mellan sina strängtunna läppar i ett ovisst tvetydigt löje,
som lika gärna kunde vara gråt som glädje.
-- Kommer du inte in snart? viskade hon.
Han ryckte otåligt på axlarna -- inte var det det hon ville! Så stodo de
ett ögonblick tysta och fyrens sken dallrade mellan dem i en bred
vitlysande strimma.
I det såg han hennes blida getögon plötsligt flamma till i en blixtsnabb
pil av gult begär. De liknade lyktgubbar i ett kärr, tänkte han plötsligt
-- de ängslade honom -- allt i hennes flyktande, ostadiga, dimmiga, lilla
väsen ängslade och tröttade honom. Hon var som en irrande brand, en osaligt
flammande, liten låga, blåst hit och dit av slumpen -- vart visste hon icke
själv.
Stackars lilla pyre, tänkte han medlidsamt -- icke passade detta liv för
henne. Hon holkades ur av tystnaden, tärdes bort av ensamheten i denna
susande havsöken, som nästan skrämde vettet ur henne med sin väldighet. Och
inga barn tycktes hon kunna få. Ingen hade hon alltså att sluta sig till --
ingen att prata sitt lätta, fladdrande, listiga prat med. Fyrmästarens
hustru var gammal och kunde inte tala om annat än kor. Mellan de andra
kvinnorna och fru Utbult låg åter rangskalans för dem oöverstigliga
avgrund.
Stackars liten, tänkte han, men han kunde ingenting göra. Hon var så
fjärran från honom. Det fanns en stängd dörr mellan dem, till vilken
ingendera hade nyckeln. Och vad båtade det att bryta upp den, då det
därinne i hans hjärta icke fanns en sak, som hon förstod -- inte en, som
hon icke skulle förfäras över! Stackars pyre, i hans hjärta skulle hon
frysa ihjäl.
-- Stackars pyre, sade han åter, men nu högt. Hon spratt till.
-- Vad du är vänlig i kväll, mumlade hon.
-- Det kom bara plötsligt för mig, hur synd det i alla fall är om dig! sade
han milt.
Hon svarade intet, såg blott på honom från sidan med samma pilsnabba,
jagade blick ur sina skyldiga ögon, som nyss.
-- Vad vill hon? Vad döljer hon? tänkte han ögonblickligen.
Men hon sade intet och tigande en tung tystnad, bräddfull av vemod och
pinad förtegenhet, gingo de över klipporna och in i huset.
*
Därinne var allt så lugnt och fridfullt i de små grön- och rödtapetserade
rummen, vilka mest av allt liknade kajutor, med sina snedskurna tak och
smala, bruna dörrar.
Fru Utbult var rädd för mörker. Fotogenlampor brunno därför överallt, var
de kunnat anbringas och susade hemtrevligt i den lommande värmen, vilken
stod över rummen, som en orörlig sjö av sövande kvav stillhet, dubbelt dov
i blåsten, vilken tassade kring knutarna och strök utefter väggarna, likt
mjuka, trevande händer. Det lilla huset låg alldeles oskyddat uppe på en
klippa och stormiga nätter skallrade det från golv till tak, som färdigt
att lyfta sig och segla ut i blåsten, vilket ögonblick som helst.
Detta vindens dån var något fru Utbult hatade i lika hög grad som hennes
man älskade det. Också såg han helt nöjd ut då han nu konstaterade svårt
väder och antagligen tjocka till natten.
-- Usch, då ska den där otäcka mistluren hålla en vaken igen med sitt vrål,
knotade fru Utbult. Han hörde icke på utan sysslade med sina oljekläder ute
i tamburen.
-- Låt mig snart få mat, så skall jag gå ut igen och se till reservbåten,
sade han därutifrån. -- Det finns inte mer än tre lotsar kvar på kurvakten,
så kommer det mer än ett fartyg till, måste jag ge mig ut.
Fru Utbult liksom lystrade till, där hon stod i den halvöppna dörren till
köket, lysande i en rödbrokig gloria av sitt vackra hår och spiseleldens
flammor.
-- Vad för lotsar finns det då kvar? frågade hon spänt.
-- Vallberg, Vile och Läbom, svarade han, litet förvånad, ty hon brukade
annars aldrig bry sig om tjänsten.
Dörren föll igen om henne med en skarp smäll, men från andra sidan kom som
ett halvkvävt utrop: Vile!
-- Ja, Vile, eftersade han i likgiltig förundran, riktande sig mot den
stängda dörren. Vad är det för märkvärdigt med det?
Dörren slogs upp med ett brak. I den stod hans hustru, vit som krita under
sitt flammande hår. Hon slog ut med armarna, som färdig att kvävas och in i
det lilla rummets susande, tjocka tystnad föll hennes tunna, skälvande
röst, likt en vass sten kastad i stillastående vatten -- ringarna efter den
vidgade sig och vidgade sig, togo aldrig något slut.
Han tog ett steg framåt och hon också.
-- Vad är det för märkvärdigt med det? härmade hon nästan skrikande,
slungande ut orden, som om de bränt henne, som om hon icke visste hur fort
hon skulle göra sig av med dem. -- Bara det att han är min älskare. Bara
det att han icke är den förste heller! Bara det att jag icke längre orkar
tiga!
Jag gitter inte längre, hör du, jag gitter inte!
Hon var nu alldeles inpå honom och stirrade honom in i ansiktet med torra
och glimmande ögon.
-- Jag står inte ut längre! fortfor hon, svindlande hastigt, som om hon
ville hinna tala ut innan hon kom till besinning igen. -- Jag tål inte mera
se att du ingenting vet -- ingenting känner och märker.
Du skall känna det! Du skall lida, du träbeläte där, sade hon skälvande, du
stenmänniska, som låter mig gå här så ensam att jag måste ta vem som helst,
för att få gemenskap med någon.
Jag har kastat bort mig, gång på gång -- hennes röst fylldes plötsligt av
bittra tårar -- men jag har aldrig varit lycklig -- de ha alltid varit
otacksamma. Men ingen som han, ändå -- han är rädd för dig -- han grälar
ofta på mig -- han har slagit mig! skrek hon hatfullt. -- Och det är ditt
fel alltihop -- allt är ditt fel! Jag kunde varit dig en trogen hustru, jag
kunde älskat dig...
-- Men du! skrek hon ännu högre med framskjutet huvud, nästan spottande
honom i ansiktet, där hon stod över honom med upplyftade händer, ty han
hade stel av häpnad sjunkit ned i en stol. -- Men du, du har aldrig gittat
se åt mig -- du har gått här och tigit och tigit, tills du nästan tigit
ihjäl mig! Vad är du för en? Vad bryr du dig om? Är du en människa? Jag är
rädd för dig! Jag hatar dig.
Hon skakade sina knutna händer framför sig och snappade snyftande efter
luft.
-- O, vad jag är glad att du äntligen vet vad jag gjort -- på hämnd, på
hämnd, förstår du! Äntligen får också du känna på sorg och grämelse och
förödmjukelse! För vet du vad folk säger om dig? Hennes röst slog över i
översiggiven, rasande triumf. -- Vet du att de tro att du är galen, att de
skratta åt dig, där du ränner kring på klipporna, att de tycka synd om mig,
som har en dåre till man!
Å, du kan ingenting göra, skrek hon gällt, då han steg upp och hon vek
baklänges i tro att han ämnade slå henne.
-- Straffa mig gärna hur mycket som helst, du kommer ändå alltid att på
samma gång straffa dig själv och då skall jag jubla!
Hon tystnade, plötsligt utmattad, och sjönk ned på samma stol från vilken
han nyss stigit upp -- gömmande ansiktet undan hans blickar brast hon i
gråt med huvudet i sina sammanknäppta händer. Stötvis brusade hennes vilda
och hårda snyftningar genom den dova, varma tystnaden i det lilla rummet --
mellan dem kunde man höra blåsten hastigt och prasslande stryka utefter
väggarna.
*
Erik Utbult stod stödd mot en dörrpost. Omedvetet lyssnade han till det
kända och kära ljudet av en storms stigande -- alltjämt bunden i sin gamla
förtrollning.
Ty -- nästan med förvåning och skrämsel likvisst -- hade han känt den
förbli alldeles orubbad, känt att han måtte seglat längre bort från den
lilla vanliga, mänskliga tillvaron än han själv anat -- så långt ut på de
vita, obefarna vidderna att han inte ens nu kunde hitta hem till de vanliga
begreppen och känslorna -- till sårad stolthet eller vrede.
Nej, allt det han nyss hört hade i stället blott verkat på honom så
underligt främmande, varit så ynkligt smått och pjollrigt att det endast
förvirrade och tröttade honom. Allt vad han kände var ett vemodigt
medlidande med den stackars lilla kvinnan, som gått där mitt i
oändligheten, så omkapslad av sin egen lilla härva, att hon aldrig levat,
fastän hon trott att hon gjort det.
Deltagande såg han på henne, där hon satt och skakade -- på en gång lättad
av att ha fått kasta av sig det ok av hemlighet, vilket pinat henne så
länge, och redan ångerköpt, det märkte han på de skygga tiggande blickar
hon stal sig till mellan sina fingrar. Vemodigt log han. Där satt hon och
darrade och undrade varför han icke sade något, väntade ångestfullt,
stackars lilla träl, på vedergällning, på hårda ord och vredesutbrott, på
att kanske bli jagad från hus och hem -- väntade -- som en helt naturlig
sak -- att allt skulle gå som det brukade, i den ordning av brott och
straff hon, likt alla andra, syndande, trötta, av småsaker pinade, av
fruktan och hämnd evigt jagade verklighetens trälar, vant sig vid.
Han suckade. -- Vad han var långt borta från allt det där -- så långt att
han icke alls kunde hitta den vanliga synpunkten på det. Hade han någonsin
ägt den? Om så varit hade den sköljts bort med allt det andra av de långa,
susande evighetsvågorna genom det ofattliga Alltet.
Han log stilla.
Och i det vågade människorna verkligen väva sina dvärgnät av lagar,
förbehåll och ordningar -- dvärgnät av luft utan fäste och bakgrund --
pjoller och lekverk, som de snott hop till skydd för sin slöhet, till
ursäkt för att de sutto där de sutto -- för att de icke bättre förvaltat
sina pund.
Nej, det behövdes icke, tänkte han förbittrad, de uppfyllde allan
rättfärdighet -- de lydde sina självgjorda små lagar eller lydde dem icke,
bävande för straffet -- allt som allt dock tillräcklig sysselsättning!
Pjoller och lekverk alltsammans, brott som straff, dygd som belöning!
Och ändå voro de hellre slavar under detta lekverk, hellre läto de sig
brytas ned i grunden av slöhet och sorg, än de togo på sig sin ensamma
storhets börda, bröto sig ur sin ombonade vrå och trängde närmare sitt eget
djup, hisnade sig yra, hårda och vanvettiga in i det.
Att de orkade! Att de brydde sig om att leva ett dylikt liv till slut!
Och här skulle han gripa in bland dem med deras talesätt! tänkte han i djup
olust. -- Nej, han gitte inte! Han endast ömkade alltsammans. Han skulle
bara velat ta den där lilla lidande, vredgade, sorgsna och ångerfulla
varelsen med sig ut och visat henne hur smått allt det var hon glatts och
lidit av -- skulle velat liksom lyfta bort hinnan från djupet, den tunna
hinna hon tryggt trampat på hela sitt lilla liv igenom, och visa henne hela
oändligheten av gåtan där inunder -- lära henne ana, hisna och flyga...
*
-- Varför säger du ingenting? ljöd en darrande, dödsskrämd röst från den
lilla, sammankrupna gestalten i hörnet.
Han såg upp. Hon mötte hans blick och snyftade förfärad till. I dess
stelnade djup lekte en drömmande blå låga, som mareld på vatten. Den liksom
fosforescerade hans ansikte, där det lyste underligt fridfullt blekt i
lampans grella ljus. -- En främling var han -- en okänd från okända länder!
Och hon -- hon var rädd!
Men då höjde han sin tankspridda röst, liksom långt bortifrån.
-- Du frågar varför jag ingenting säger! Ack, kära, är där något att säga?
Kan det någonsin bli något?
Han teg, tänkte och talade så igen. -- Du trodde jag skulle bli kränkt och
sårad, att jag skulle bry mig om att folk skrattade åt mig och trodde jag
var galen.
Åter tystnade han helt tvärt och ryckte på axlarna, men icke hånfullt --
blott som om han icke fann ord.
Hon krökte sig, liksom nära att kvävas, där hon satt.
-- Säg något! För Guds skull, säg något! bad hon i pina.
-- Kära, vad skall jag säga? frågade han än en gång, helt trött.
-- Du har ju rätt -- det är mitt fel alltsammans. Jag borde icke haft någon
hos mig, som var levande på det vanliga, lilla sättet...
Han såg på henne, vänligt och blitt, som på ett barn. -- Du har nog inte
haft det så gott, stackars liten, slutade han med lugn mildhet. -- Förlåt
mig om du kan eller gå, om du tror du blir lyckligare för det.
Hon såg blott på honom med halvöppen mun. Det var som om strömmar av is
sköljt ner över hennes heta, lilla kropp. Hon öppnade munnen ännu mer,
försökte få igen andan, få luft och ord.
Men bleknade så helt plötsligt och skrek till, pekande med ett darrande
finger på något bakom honom.
Han vände sig snabbt om.
Där stod Vile, en lång ung man, så blond att han formligen strålade i sina
gula oljekläder, med tjocka, hängande mustascher över en övermodigt buktad
mun och smala sjöögon, lysande, som blåa lyktor, i sitt bruna ansikte. Men
just nu var han mycket blek. Hans läppar darrade -- i sin häpnad sökte han
pinad efter ord och tog sig till slut om strupen med två fingrar.
Ty Erik Utbult hade plötsligt skrattat åt honom, skrattat helt oförställt,
lutad mot sin dörrpost, utan att ändra en min, blott betraktande honom med
kyligt och vänligt förakt.
Med ännu ett rop sprang fru Utbult på dörren. Nu stod hon bakom den,
lyssnande efter det förfärliga, som skulle börja därute, och darrande så
att hennes tänder slogo mot varandra. Men hon stelnade till av häpnad då
hon hörde sin mans röst, lika lugn och frånvarande som alltid.
-- Nå, var det något Vile ville?
Hon hörde hur lotsen vätte sina torra läppar.
-- Det kommer en ångare söder ifrån, sade han slutligen, skälvande på
målet. Läbom är i tur, men i det här vädret kan jag inte gå ensam hem med
båten.
-- Gott, jag kommer, så snart jag fått oljekläderna på.
Det blev en sekunds paus. Åter började hon darra.
Men så ljöd ånyo Erik Utbults stämma, blott en nyans mera tankspridd och
opersonligt hånfull än nyss.
-- Gå nu.
Vile gick sin väg -- i hans rygg brände som eld den blick han fått till
avsked, det stela, blåa ögonkast av ofattlig ömkan, som skrämt honom mest
av allt.
I hans inre växte och växte en bävande fråga.
Vad ämnade förmannen göra med honom? Hur tänkte han hämnas? Hur? Om Utbult
varit som vanligt folk -- då skulle han inte varit rädd. Men nu visste han
ingenting -- begrep ingenting -- kunde alls icke fundera ut vad den där
tysta djävulen ämnade ta sig för.
Aldrig bar han sig åt som andra, som om han varit en riktig människa. Gud
vete vad han var -- tokig förstås! Och med honom skulle han gå i båt!
Han drog upp axlarna, isad av skräck. Kom han med livet från den här
seglatsen skulle han då genast söka transport till ett annat ställe. Om,
ja! Men ännu fanns åtminstone en utväg kvar -- att försöka övertala gubben
Läbom att låta honom få gå i ångbåten i stället, så att han slapp segla hem
ensam med sin förman.
*
Men inne i sitt rum stod Erik Utbult och hade redan glömt honom, som han
glömde allt i den vanliga, verkliga tillvaron. Sedan länge hade allt i den
glidit förbi hans öron, likt ett betydelselöst sorl, ett tillfälligt
buller, som ej alls kom honom vid, där han gick i sina drömmar. Det hade
kommit honom litet närmare för tillfället, men han tillmätte det ingen mera
vikt för det.
Fridfullt och frånvarande gick han och tog på sig sina oljekläder, belåten
med att komma ut från allt det kvava lekverk, som förvirrade honom med sin
fordran att tas på allvar.
Men så hörde han sin hustru gråta i köket och gick dit ut för att trösta
henne och säga farväl.
Hon satt hopkrupen framme vid bordet, där fotogenköket brann. Lågan lyste
röd på hennes späda, gyllene nacke och skakande axlar.
Han lade blitt sin hand på dem. Hon såg upp helt skrämd -- in i hans stela
ansikte, vilket skimrade sällsamt vitt i skuggan av den mörka sydvästen,
där han stod böjd över henne, lång och skugglik i sina blanka, mörka
oljekläder. Hon drog djupt efter andan av skräck. Det låg en skugga över
honom, en svartblek skugga av storm och död och i den lyste han som ett
återsken av något ofattligt, skrämmande oändligt.
En kall fläkt av olycksaning genomisade henne -- hon sprang upp och kastade
undan hans hand.
-- Hu, du skrämmer mig! sade hon darrande. Han vände sig tyst om och gick
utan ett ord. Gripen av plötslig ånger följde hon honom. Men han hade redan
stängt dörren. Hon sprang till fönstret.
Klockan var redan ett på natten och ett vilt och sorgligt sken, varken
dags- eller nattljus, bävade över havet.
Väldiga, sönderrivna fragment av skyar drevo fram över himmelens ofantliga,
askgrå djup och släckte nästan månen, där den dallrade, blek och frusen,
med ett liksom halvdött sken. I det skymtade hon blott otydligt mannens
ensamma gestalt på den branta stigen ner till båtbryggan. Och brast
plötsligt i ohejdad gråt. En smygande kallsvettig rädsla för allt och
ingenting hade gripit henne -- ett beklämmande, dödssjukt vemod. Allt var
så olycksvarslande.
Hon snyftade och grät -- rutan blev immig av hennes tårar -- hon torkade
ivrigt av den.
Därnere i hamnen lade båten just ut -- hon såg sin man stå i brunnen
bredvid den gamle lotsen Läbom med hans vilt flygande gråa skägg. Men vid
rodret blänkte den gula oljerocken. -- Vile! O, gode Gud, de skulle bli
ensamma på hemvägen!
Skakande av köld vid denna tanke gick hon tillbaka ut i köket och sjönk ned
vid bordet, med sina dystra, gula ögon i hjälplös ångest fästa på fönstret,
utanför vilket dimman redan stod så tät att den skymde allt.
För var minut tjocknade den vita väggen allt mer.


III.

Ute på sjön vaggade reservbåten framåt i dimman och regnet, vilket sakta
börjat falla.
Den var på hemväg och de två männen ensamma, ty Vile hade icke kunnat förmå
Läbom att avstå sin tur åt honom.
Nu satt han till rors, likblek av spänd, förfärad väntan på det
oundvikliga. Med ögonen stelt fästade på Erik Utbult, hopkrupen bevakande
varje hans minsta rörelse, ryckte han till vid varje knäpp och tänkte: Nu!
Nu! -- utpinad av spänning: Ack, måtte det vara nu!
Men alltid var det falskt alarm. Alltjämt tyst och stilla satt Erik Utbult
i brunnen med händerna i fickorna, sin korta snugga i munnen och sina
stela, blå ögon, orörliga som stenar, riktade mot lotsen, vilken kröp ihop
och våndades under dem utan att ha en aning om att förmannen dock alls icke
såg honom, alls icke tänkte på honom. Försänkt i ruvande ro tänkte han icke
på någonting, vaggade blott fram och tillbaka med båtens rörelser, vaggade
vidare och vidare genom det mjukt och tyst stigande diset.
Hundskärs fyr blänkte till.
Dimma, regn, vattnets rytmiska upp- och nedsugande under kölen i ett
oavlåtligt suckande sus... Hela den töckniga, vita världen var som en
jättesnäcka, fylld av dess sällsamma, liksom stelnade och lugna oro.
Men plötsligt skallade ett långdraget dovt vrål genom rymden.
Det var mistluren på Tånga, som börjat gå -- med dystra uppehåll kastande
ut sina tjocka, råa rytanden. Där de ekade genom tomrummet mellan Kattegatt
och himmelen kommo de honom att tänka på oändliga vidder av töcknigt
vatten, vari urdjur kämpade. Det var som om de tonat genom en alldeles tom
och ihålig värld -- som om intet funnits till utanför dimmans sakta
framvältrande bankar.
De kommo efter dem och omslöto dem i allt trängre kretsar. Men bakom de
tätnande molnen hörde han havet tissla och tassla allt starkare -- vinden
friskade snabbt i.
Han mumlade något för sig själv och Vile släppte rorkulten.
-- Nu!
Men även denna gång hade han misstagit sig. Förmannen stod vänd från honom
och lyssnade spänt utåt vattnet.
-- Nu ha vi dem här igen, upprepade han lugnt. Men Vile svor till, trots
sin lättnad, ty med »dem» menades den hemvändande fiskeflottan, vilken de
måste genom för att komma tillbaka till Tånga igen. Men tjockan var ännu så
tät att man knappast såg handen för sig och fiskarna brukade varken höra
eller se, stadda, som de voro, i en vild kapplöpning om vem som först
skulle komma in till Kalvsund och få bästa priset för sin fisk.
-- Gör blossen klara, så tar jag rodret, ljöd åter Erik Utbults röst,
upplivad som alltid då fara var å färde, hur stor eller liten den var.
De bytte plats och Vile gick till plikten.
En stund av spänt lyssnande förgick.
Kölvattnets porlande var ännu det enda som med tydlighet kunde urskiljas,
men plötsligt bröt ett annat ljud fram genom det -- ett monotont dunk,
dunk, dunk. Likt pulsslag i en väldig feberdröm ljöd det genom tjockan.
Lutad över rodret spanade Erik Utbult ut i det kalla töcknet, vilket stod
lik en vit mur kring den blänkande våta båten och en liten ring av oroligt,
grått vatten närmast den. Han hörde det dova ljudet närma sig allt mer.
Sakta och liksom hotfullt växte det till ett djupt, surrande sorl,
oavlåtligt stegrande sig, likt bruset av ett vattenfall, vilket man närmar
sig men ännu icke ser.
I nästa ögonblick blänkte lyktor till både styrbord och babord om dem --
röda, lysande som blodspår i allt det ödsliga vita -- gröna, liksom
skrikande av fasa i den dova, dunmjuka tystnaden.
-- Facklan! Tänd facklan! ropade Erik Utbult.
Tjärblosset flammade hastigt upp i fören, blodande ned hela båten med sitt
dystra ljus.
Vile svängde det högt över sitt huvud. -- Se upp! Se upp! skrek han med
sina lungors hela kraft.
Och som en terrier i en boskapshjord, så störtade båten sig nu huvudstupa
in bland lyktorna.
-- En grön förut!
Den skar deras kurs i rät vinkel, kilade över den, likt en råtta över en
gränd, nästan alldeles under deras bogspröt, och visade dem under en enda
andlös sekund sin besättnings spända, vita ansikten.
Erik Utbults vilda hjärta sjöng hela tiden av fröjd -- han levde i sådana
stunder -- levde med ett liv så intensivt att det, likt en fackla, svängd i
mörkret, visade honom människornas nästan pinsamt rika resurser av kraft
och makt, liggande obegagnade vid sidan av allfarsvägen.
Han hejdade ett rop av glädje på sina läppar och, spelande bilboquet med
faran på sitt vanliga sätt, svängde han först i sista minuten om rorkulten.
Pilsnabbt slöt sig dimman om det mörka skrovet -- ännu en liten stund av
spänt lyssnande och motorernas dunk blev allt svagare, de ilskna ljusen
bleknade plötsligt bort.
Allt blev åter tyst och livlöst i det sakta strilande regnet.
Tills ett högt rop ånyo ljöd från Vile -- Se upp! Se upp!
En röd lanterna blänkte till på styrbords bog. Det var en försenad trålare,
vilken kom länsande för full fart, medan de själva nu seglade bidevind för
styrbords halsar. Den andre skulle alltså vika, men tycktes icke vilja göra
det; såg väl deras bloss men gav sig icke tid att tänka annat än att de
voro en medföljare och hörde antagligen icke Erik Utbults vredgade rop:
Galningar därborta, fall då, fall, eljest skär vi hop!
Ty plötsligt såg han också deras styrbordslanterna. Som två onda ögon
glimmade nu bägge ljusen mot honom och ut ur dimman gled ett stort, mörkt
skrov, purpurfärgat i skenet från Viles bloss. Likt en skugga ur en
laterna-magica på tjockans vita vägg gled det allt närmare, rakt på dem,
som om det velat gå tvärs genom dem.
Med hela sin kraft kastade Erik Utbult sig mot rorkulten och sköt upp den i
lovart, för att om möjligt gå klar genom att falla.
Men för sent -- han såg det genast -- han släppte rodret och stod med ett
språng vid det ställe där livbojen låg fästad.
-- Hoppa, Vile! Hoppa! skrek han. Klart och lugnt, likt ett stålblankt
svärd, trängde hans starka, befallningsvana röst genom den kör av
förvirrade, rådvilla utrop, som ljöd från fiskebåtens däck, där man nu
upptäckt sitt misstag och arbetade på att gå över stag.
Men förgäves.
Han vände på huvudet, medan han arbetade med bojen. I den dunkla men
mäktiga aning, vilken i detta ögonblick fattat honom, sade han liksom med
denna fulla, starka blick ett leende farväl till livet, det vanliga, lilla,
verkliga och trånga, han så länge varit beredd att lämna.
Nu var stunden kommen!
Tyst sprang han fram till relingen. Där trängdes fiskarnas mörka,
arbetande, ropande skuggor på trålarens obevekligt framglidande däck -- där
hoppade Vile rätt ut från fören, ännu med blosset i handen så att gnistorna
yrde om honom, då han dök ned i dimman.
I samma ögonblick rände de bägge båtarna hop midskepps.
Den stora, tungt lastade trålarens skarpa för körde rakt in i lotsbåten,
likt en kniv i ett bröd.
Ett kort, mångstämmigt skri från fiskebåten -- ett raspande, skärande brak
av uppslitna plankor och sönderbräckt trä. Och så -- intet mer.
Som en sten sjönk lotsbåten och Erik Utbult med den.
Dimman slöt sig fridfullt om den -- en minut och vattnet hade jämnat ut
sig, som om de aldrig sjunkit.
*
Fiskarna hade ingen jolle och de andra båtarna voro för långt borta för att
nås av några rop.
De svängde emellertid genast båten, vilken var skadad och läckte svårt, och
manövrerade den fram och åter på olycksplatsen, för att försöka finna de
förolyckade.
Men förgäves. De blossade och ropade, men dimman kvävde ropet och regnet
elden. Och intet ljud förnams till gensvar.
Till slut tog deras båt in så mycket vatten att de sågo sig tvungna att
begiva sig därifrån -- lugnande sina samveten med att de gjort vad de
kunnat -- stannat kvar, tills de själva hållit på att sjunka. Men i alla
fall, för att ingen skulle få något att säga, ämnade de försöka segla fatt
någon av de andra båtarna och i dess jolle återvända till olycksplatsen.
-- Inte för att det kunde tjäna till mycket -- de hade nog fått ett slag av
någon spira och gått till botten med båten, bägge två.
Hemskt var det, sade de sinsemellan, synd om Olaus Vile, som var så ung!
Och synd om överlotsen också, förstås! Men kanske ändå bäst för honom, som
skedde, fortsatte de, han skulle väl ändå snart blivit avsatt annars, så
galen som han var och värre blev han ju för var dag. Fast en karlakarl,
sade de beundrande, ja, det hade han varit, en rasande våghals, men en man
modigare än någon annan på kusten i mannaminne!
Dock, en förstulen tanke, som ingen vågade uttala men alla tänkte, lekte
hela tiden på djupet av deras tungsinta, beklagande tal. -- Nu, när
troligen bägge två gått till botten, skulle ingen kunna komma och vittna
mot dem för deras huvudlösa manövers skull!...
Och sålunda -- uppskakade, men med hemligt lättade hjärtan -- begåvo de sig
på väg igen och försvunno i tjockan.
Ännu en stund vrålade mistluren över den vaggande, vita vattenöknen -- så
slutade den plötsligt. Ty en skarp vind hade börjat blåsa och slet långsamt
sönder dimman till spridda flak och bankar.
Mellan ett par av dem blev plötsligt en stor cirkel skummande, grått vatten
synlig och i den två människohuvuden, vaggande upp och ned -- Erik Utbults
bredvid Viles, hans armar stödjande denne.
*
Erik Utbult hade dragits med av sugen då båten sjönk, ned till isande djup,
vilka tryckte på hans huvud, tills han trodde det skulle sprängas i atomer
och sedan kastat upp honom till ytan igen med en enda, svindlande hastig
stöt.
Ännu en gång rycktes han ned -- och stöttes så nästan medvetslös åter upp,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Havsboken - 3
  • Parts
  • Havsboken - 1
    Total number of words is 4717
    Total number of unique words is 1561
    25.7 of words are in the 2000 most common words
    35.3 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Havsboken - 2
    Total number of words is 4839
    Total number of unique words is 1562
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Havsboken - 3
    Total number of words is 4865
    Total number of unique words is 1383
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Havsboken - 4
    Total number of words is 4986
    Total number of unique words is 1365
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Havsboken - 5
    Total number of words is 4975
    Total number of unique words is 1422
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    40.2 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Havsboken - 6
    Total number of words is 276
    Total number of unique words is 155
    50.2 of words are in the 2000 most common words
    53.3 of words are in the 5000 most common words
    56.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.