Göteborgsflickor, och andra historier - 5

Fäderneslandet hade behandlat de båda lovande unga målarna Jönsson och
Wiberg illa. Visserligen hade ingen av dem gjort särdeles mycket för
fäderneslandet och inte för någon annan heller för resten, men unga
målare ha i alla fall vissa anspråk på, att fäderneslandet, eller
åtminstone någon av dess mera framstående innevånare, skola ta hand om
dem och vara som en mamma för dem.
Detta hade fäderneslandet i Jönssons och Wibergs fall fullkomligt
underlåtit. De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens sälja en tavla, en
sak, som dock kanske berodde på, att de ytterst sällan målade några, och
de voro således uteslutande hänvisade till att leva på vigg, vilket är
förenat med större besvär än mången tror.
En vacker dag sken dock solen fram över Jönssons och Wibergs liv.
Wibergs faster, som länge fört en tynande tillvaro, och huvudsakligen
hållits uppe av sitt brinnande intresse av att få se, hur länge det
skulle dröja innan hennes älskade systerson hamnade i rättvisans klor --
Wibergs voro nämligen hyggligt och anständigt folk som inte gillade
målare -- dog till sist och efterlämnade tio tusen kronor. Gumman, som
hade fullt klart för sig, att hon skulle leva i evighet, hade underlåtit
att göra testamente, och pengarna tillföllo följaktligen Wiberg, som var
hennes närmaste släkting. Varav följer, att gumman började vända sig i
graven så snart hon kommit dit.
Wiberg bar sin sorg som en man. Han lyckades till och med behärska den
till den grad, att det föreföll som om han varit nära att få flugan av
glädje.
Med tillhjälp av en, på styrkan av arvet, erhållen större vigg uppträdde
han på begravningen i egen frack, och gick sedan tillsammans med Jönsson
och några andra likasinnade ut för att släcka sin sorg.
När han fyra dagar senare återkom till medvetande låg han, fortfarande
iklädd en del av frackkostymen -- skörten och halva vänstra byxbenet
hade nämligen på obekant sätt förkommit -- i en improviserad bädd i sin
vän Brylanders ateljé, övertäckt med en duk, som påminde om en
solnedgång på havet eller eventuellt en järnvägsolycka, men som i
verkligheten var ett självporträtt av Brylander. Vid hans sida satt
Jönsson, något blek, och omvärvd av pilsner och wichy-vatten.
Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande sin
exteriör i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde Brylanders
ateljévägg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket mera än den
i sitt ursprungliga skick gjort. Dels var den mera målarmässig, dels var
den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt.
»Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha varit
vaken längre än han.
»Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, så
har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen. Men betalar du
alla dina skulder, så får du snart slå ihjäl en faster till», svarade
Jönsson mörkt.
»Då tar jag på mig Brylanders andra kläder, jag vet att han har det, så
går vi ut och äter frukost», sade Wiberg glatt.
»Pank!» svarade Jönsson mörkt.
»Pank, sa du? Kan man vara pank, när man är så längst innerst förbaskat
rik? Vi går till advokaten och hör efter, om vi inte kan få ett förskott
på arvet, och se’n skall det sablar i mej ätas frukost, skall du få se.»
»Du Wiberg», sade Jönsson dröjande. »Jag har tänkt på en sak, du.»
»Vad då?» frågade Wiberg intresserad. »Vet du någon, som vi kan vigga
av?»
»Nej», svarade Jönsson. »Men jag har tänkt på det. Nu när vi har så
förbaskat mycket pengar, så borde vi vara praktiska.»
Wiberg betraktade Jönsson med en blandning av förvåning och förakt.
»Knubb!» sade han till sist, med en så uppriktig betoning, att det skar
Jönsson i hjärtat.
»Vi borde använda pengarna så, att de inte tog slut, utan blev mera, så
att vi kunde leva herrans glada dagar jämt.»
»Hm!» sade Wiberg tveksamt. Förra delen av Jönssons anförande tilltalade
honom visserligen inte, men det i slutorden upprullade perspektivet
rörde hans känsliga sinne. »Vad skulle vi då göra?»
»Vi kunde till exempel bli konsthandlare!»
»Urknubb!» var det enda Wiberg lyckades framstöna. Något så motbjudande
hade han inte väntat sig.
Men Jönsson hade nu fått fram det värsta, och fortsatte:
»Ser du, jag har tänkt på den saken i natt», sade han. »Tio tusen ryker
snart. Vi går ut ett tag och fästar och så viggar gubbarna -- --»
»Än se’n då?»
»Nej, det är ju all right, men om en månad eller två är både vi och de
andra lika sabla panka som förut.»
»Men vi har haft roligt», invände Wiberg.
»Ja visst! Men jag har hittat på ett sätt att göra oss förbaskat rika,
så att vi kan tända cigarrerna med hundralappar, och köpa allt vad
Brylander och Filbom och dom andra målar och betala vad det är värt.
Passar inte det, va? Att bli mecenat och hjälpa den verkliga konsten i
detta arma land, där bara såna sabla nollor som Zorn och Larsson och
Liljefors säljs, medan vi konstnärer får sitta emellan. Tror du jag
har glömt vad dom sa’ när jag ville hänga min ’Herre med käpp’ på
utställningen, du vet? ’Herrn kan ingen anatomi. Den där ser ut, som om
han behövde komma till ett ortopediskt institut.’ -- »Vafasen behöver en
konstnär kunna anatomi för?»
»Jaså, på det viset!» sade Wiberg glatt. »Vi skall vara mecenater. Det
gillas! Men hur vill du att vi skall bära oss åt för att få så mycket
pengar?»
»Vi skall öppna konsthandel», svarade Jönsson. »Men inte här, utan i
New-York, och vi skall bara ha våra egna och Brylanders och Filboms och
de andras tavlor och när vi tjänat hundra tusen dollars, det är lätt
gjort bland den där knubben, så slutar vi, och blir bara mecenater, och
då skall gubbarna få sälja, och få precis vad deras tavlor äro värda.
Jag har en plan ser du!»
Och han utvecklade den.
Två veckor senare lämnade två eleganta unga män fosterjorden. Var och en
av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom ett
par lårar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika.
Men de reste inte samma väg längre än till Köpenhamn. Där ställde de
till en större hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem
fraktades till amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på
båten till Korsör.
Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs konsthandel.
Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl inredd, men dess
expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst vansinnig. Den
förde nämligen uteslutande tavlor av Brylander, Filbom och andra moderna
mästare, vars namn ännu inte vunnit den klang i den nya världen som de,
enligt innehavarens uppgift, hade på andra sidan Atlanten.
En vacker dag syntes i New-York American en uppgift om att en ny
Rembrandt upptäckts i Italien. Varför just i Italien? Säg det! Det låter
mera konstnärligt än Holland.
Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med
tidningen, och meddelade, att han på privat väg fått veta mera om det
märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra
bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att
tavlan utan tvivel vore äkta. Den man som upptäckt den var nämligen
ingen mera eller mindre än den berömde svenske konstnären Jönsson, utan
tvivel Europas främste expert på de holländska mästarna. Skulle det visa
sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart värde.
Redan dagen därpå kom en ny artikel. Den celebre konstnären och
konsthandlanden Wiberg hade nämligen erhållit kabeltelegram om att de
båda framstående konstnärerna Brylander och Filbom undersökt tavlan,
och konstaterat dess äkthet. Den ansågs vara mästarens skönaste verk.
Wiberg, som ansåg att ett dylikt konstverk borde hamna på den rätta
sidan av Atlanten, hade telegrafiskt erbjudit Jönsson fyrtio tusen
dollars för tavlan. Han fruktade dock att anbudet skulle avböjas, då
konstnären Jönsson själv var en mycket förmögen man, och antagligen inte
ville sälja. Som ett exempel anförde han, att Jönsson aldrig ens sålt
några av sina egna saker. Det fåtal som fanns i hans konsthandel vore de
enda i världen utom konstnärens egen besittning och hade vunnits på
poker. Inte ens Nationalmuseum i Stockholm ägde en Jönsson.
Denna dag stannade ungefär sextio bilar utanför Wibergs konsthandel, och
herr Wiberg sålde med synbar motvilja de sju Jönsson han hade. Även fyra
Brylander och nio Filberg avyttrades till höga priser. Under aftonens
lopp var Wiberg mycket ivrigt sysselsatt med att ändra signaturen på
Blomgrens och även Brylanders tavlor till Jönsson.
Tidigt på morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio reporters,
som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville veta vad
Wiberg nu ville göra.
Det var nämligen avslag på Wibergs anbud.
Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom när han läste det,
och ett beundrande mummel uppsteg när han helt kallt vände på det, och
på baksidan skrev ut ett nytt telegram:
»Jönsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.»
Kort och rakt på sak.
Inte många minuter därefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs
telegram på första sidan under rubriker sådana som: »Amerika måste äga
konstverket! Berömda konsthandlare höjer anbudet. En amerikan fastän
född i utlandet» och så vidare.
Wiberg glömde att räkna bilarna den dagen. Han var upptagen med att
fundera på, vilket märke han själv skulle köpa.
Tavelomsättningen gick nämligen raskt. Han sålde tjugutre Jönsson, som
han sade sig ha ämnat behålla själv, och endast med smärta skilde sig
ifrån. Vidare sålde han åtskilliga av de mindre stora namnen, och det
tycktes som om Brylander denna gång skulle falla mera i smaken än
Filbom.
I fråga om Brylanders tavlor hade ju köparen själv full frihet att välja
tavlans namn, en sak, som mycket tilltalade de praktiska amerikanarna.
Var och en av Brylanders tavlor kunde nämligen utan olägenhet kallas
vad som hälst. »Flicka med bok», Präriebrand», »Stilla vatten» eller
»Porträtt av herr K.» passade nämligen precis lika bra. Brylander var en
sann konstnär.
Telegramväxlingen med Jönsson fortfor. Wiberg bjöd sjuttio tusen, åttio,
nittio och till sist hundra jämnt, och »kampen om tavlan» som den
kallades, följdes med spänt intresse av hela publiken. De sista
telegrammen voro trådlösa, ty Jönsson hade stigit ombord på en ångare
och var på väg till Amerika för att visa tavlan.
När Wiberg sände ut anbudet på hundra tusen dollars, blev det en lång
paus i telegraferingen. Jönsson tvekade tydligen, slets mellan begäret
efter dollars och sin önskan att behålla det oförlikneliga konstverket,
och publikens spänning var outhärdlig. Skulle Amerika få tavlan eller
inte? Amerika hoppades på Wiberg.
Pressen var under tiden inte overksam. Samtliga tidningar telegraferade
nämligen till Jönsson även de, och frågade om han ämnade antaga anbudet.
Somliga fingo till svar, att han inte bestämt sig, vilket ofördröjligen
meddelades i extra upplagor, andra fingo inga svar alls, och skyndade
att trycka extrablad om den saken.
Wiberg sålde tavlor till svindlande priser, och hans lager hotade allt
mera att taga slut, så att han måste telegrafera till Brylander och
Filbom, att de express skulle sända över hela sin produktion, samt sno
på och göra mera.
Till slut kom Jönssons svar. Han accepterade. Tidningarna visste det
före Wiberg, och man slog redan upp extraupplagor med röda rubriker när
Wiberg fick telegrammet.
Reporterna väntade sig ett uttalande av den numera store Wiberg och de
fingo det.
»Amerika har segrat!» sade han enkelt.
Nya extrablad.
Wiberg mötte Jönsson vid den flaggprydda hamnen i sin nya bil. Ett
trettiotal reporters från skilda delar av landet voro också nere, för
att inte tala om den hurrande mängden.
Jönsson, som bar den underbara tavlan under armen, fördes i triumf till
Wibergs affär, där tavlan skulle exponeras. Jönsson var lugn i det
hänseendet. Det fanns ingenting att anmärka på den Rembrandt han hade.
Det var en bra Rembrandt. Han hade gjort den själv.
Tavlan hängdes på Wibergs vägg och täckelset föll. Ett beundrande sorl
steg upp från de församlade reporters, varefter de rusade ut, för att ge
ut nya extraupplagor.
Men medan de trängde sig ut, stannade en bil utanför och en liten gubbe
steg ur. Varje reporter stannade som fastfrusen, ty han kände mannen.
Det var den store frankfurterkorvmiljonären Augustus P. Schniller, känd
för sina stora konstsamlingar.
Augustus steg in i Wibergs konsthandel och sade:
»Är den där tavlan kommen?»
»Ja», svarade Wiberg. »Den hänger där. Vill min herre taga den i
skärskådande?»
»Nä», svarade Augustus P. Schniller, »det ger jag fan i, men den skall
in i min samling. Slå in den och lägg den i bilen. Här är en check på
två hundra tusen. Räcker det?»
»Tja», svarade Wiberg tvekande. »Egentligen hade jag tänkt mig något
mera, men för en så celeber konstsamlares skull, så får den gå för det
priset. Jag vill gärna ha den placerad i en fin samling.»
»All right!» sade Augustus P. »Min är den finaste i världen. Adjö.»
Men i dörren vände han sig.
»Skicka hem ett halvdussin Jönsson, Brylander och Filbom samtidigt.»
Wiberg och Jönsson lämnade inte Amerika för att bli mecenater. De äro
fortfarande kvar och ha vid det här laget sålt flera Rembrandt än
mästaren någonsin målat. Smaken för Brylanders och Filboms alster har
gått över där ute, men lika fullt köpte Wiberg en tavla av Filbom här om
dagen, för gammal bekantskaps skull.
Trogen sin en gång uttalade princip betalade han precis vad den var
värd.
Tre kronor och femtio öre.