Göteborgsflickor, och andra historier - 4

var en vanlig grönmålad bänk, som stod idylliskt placerad under en stor
ek strax intill Karl Gustavs fönster.
När Karl Gustav vid elvatiden på kvällen vanligen anlände hem, såg han
nämligen vanligtvis å denna bänk garvare Blomgrens piga, som fast sluten
i sin fästmans starka armar njöt den anspråkslösa kärlekslycka, som på
detta sätt beskäres en lidande mänsklighet.
Visserligen varierade fästmannen inte så sällan, och ibland varierade
även pigan, men detta ändrade ju inte sakförhållandet, utan Anderssons
utsikt var alltid densamma, när han vid elvatiden kastade den
sedvanliga blicken ut genom fönstret.
Nu var Karl Andersson en övertygad ungkarl, vilket i detta fall, liksom
så ofta annars, betydde, att han i yngre dagar hyst en stor och
allmännelig, om än inte särdeles broderlig, kärlek för det kön, som på
mer eller mindre lösa grunder kallas det täcka.
Men nu var den tiden över. Han närmade sig hastigt fyrtiotalet, kring
hans tinningar hade håret glesnat, och magens diameter lät även en
flyktig betraktare ana den välsituerade ungkarlen.
Men den bild av stilla lycka, som regelbundet syntes utanför hans
fönster, började, trots allt, att så småningom tära på hans nerver, och
det värsta var, att den så småningom väckte domnade heta känslor i det,
efter tusen och en förälskelse, som man kunde tycka, utbrunna hjärtat.
Han försökte låta bli att titta ut, men det gick inte. Han kikade,
ilsket svärjande över sig själv mellan persiennpinnarna, och till sist
började han känna avund och hat mot Blomgrens pigas fästman. När det
gått så långt, att han mitt på dagen ertappade sig själv med att stirra
ut genom kontorsfönstret och drömma, att han kände ett par mjuka
kvinnoarmar sakta lindas kring sin hals, beslöt han att resa bort och
rekreera sig, medan en expressbyrå flyttade hans husgeråd till en våning
i andra ändan av staden.
Men Karl Gustav flyttade inte. Ty just i den vevan träffade han Dittan
Karlsson.
Egentligen hade Karl Gustav lagt bort att bli bedårad av flickebarn, men
den här gången blev han det i alla fall. Inte så, att han funderade på
att gifta sig, alla dylika fåvitska tankar voro fjärran från honom, men
i alla fall -- -- -- --. Det kunde ju vara angenämt med en liten sista
flirt, innan han slog sig till ro och vilade på sina lagrar och fåtaliga
grå hår.
Fröken Dittan å sin sida blev angenämt berörd av Karl Gustavs
vederhäftiga utseende, och sedan hon försiktigtvis hos hans bekanta hört
sig för, så att hon var säker på, att det inte var falskt sken, mottog
hon hans närmanden med en välberäknad kylig nådighet, som icke förfelade
sin verkan på Karl Gustav.
Men någon slags flirt ville hon inte vara med om. Karl Gustav fick inte
så mycket som smeka hennes lilla hand, ty vid minsta försök i den vägen
överlämnade hon honom i sin moders ömma vård, och förhöll sig själv mera
passiv. Och som Karl Gustav ansåg, att en kyss av en vacker flicka var
bättre än tio av hennes mamma, ökade detta endast hans energi.
I svagare stunder tänkte han till och med på att löpa den tydliga risken
av äktenskap som förefanns, och, resonerade han då, även om en sådan
olycka skedde, så var ju ingen olycka skedd.
Fröken Dittan fann emellertid, att det hela gick för sakta, och beslöt
att bringa saken till sin spets. Till den ändan inbjöds Andersson i
familjen, och placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en röd
ampel.
Och när Anderssons sinne lättats något genom några glas likör, började
fröken Dittan tala om kärlek. Kärlek i allmänhet.
»Säj, fröken Karlsson», sade då Karl Gustav med vek röst. »Har ni
någonsin varit kär?»
Fröken Dittan gav honom en blick.
»Äh, kyss Karlsson!» svarade hon mera skämtsamt än elegant.
Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska ögonblicket kom
fröken Dittans mamma in i rummet.
Så nu är Karl Gustav fast!


EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING

Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, att
inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig.
Jag delar inte denna åsikt. Även en inbrottstjuv är en människa, och jag
känner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert
Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, när jag tänker på det
förfärliga öde, som drabbat honom.
Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska
otacksamma yrke -- otacksamt då man betänker att varje inbrott enligt
statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta oftast i
varor. -- Hans första bragd bragte honom två burkar anjovis, nio kronor
i kontanter och fyra månaders fritt husrum, och bländad av denna
glänsande succès på ett så tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson
etcetera inbrottet till sitt livskall.
Han utövade sitt yrke i rätt många år, då och då med ett på
myndigheternas initiativ tillkommet uppehåll, och hade väl fortsatt
ännu, om han inte en vacker dag i höstas mitt på blanka förmiddagen
genom en öppen tamburdörr stigit in i Antonio Personis våning.
Svensson etcetera smög, som sagt in i tamburen och granskade kläderna.
Åhjo, där fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas på, men vad
fanns kanske inte i våningen?
Svensson etcetera gläntade på en dörr. Ingen var inne, och ljudlöst som
en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in förrän
tamburdörren öppnades och någon kom.
Det gällde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade genast
in i en garderob och stängde försiktigt dörren efter sig.
Det var hög tid, ty ögonblicket därpå steg Antonio Personi själv in i
rummet, som Svensson nyss så diskret lämnat.
Antonio Personi var från Genua, -- sade han. I verkligheten hade hans
vagga stått i det för sin kaffekask så vida berömda Uddevalla. Och hans
yrke var att ge musiklektioner. Nu väntade han inom kort en elev, och
som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av
ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens
sonater.
Om inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk
varit musikalisk, hade han förmodligen då blivit mördare, ty Personi
spelade inte särdeles väl, och hans lektioner kostade endast sjuttiofem
öre i timmen. Men lyckligtvis var Svensson etcetera inte musikalisk, men
han led ändå, ty han var inte van vid den sortens musik. Han föredrog
vida »Fången på Älvsborg» och »Kostervalsen».
Eleven var inte vidare punktlig av sig och Personi fick länge vänta och
spela. Fiolens tarmsträngar släppte ut hesa skri, kvidan och klagan, och
inbrottstjuven blev allt mera sorgsen.
Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han fått i sina
da’r, så det kunde han stå ut med, men detta var en fullkomligt ny
erfarenhet, och han beslöt i sitt stilla sinne, att den dag sådant
infördes i statens fängelser, skulle han ägna sig åt ett annat yrke.
Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjärta var fyllt av
tacksamhet, och han kisade försiktigt genom dörrspringan för att se om
det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han ämnade
kila ut i tamburen, norpa en rock och för evigt lämna Antonio Personis
hemtrevliga bostad åt sitt öde.
Men det hoppet svek honom. Fastän han inte anade det hade hans lidanden
knappast börjat ännu, och det, som han redan utstått skulle snart
förblekna mot det förfärliga öde som väntade honom. Personi skulle
nämligen ge musiklektion.
Svensson såg snart nog på Personi och hans unge elev, att de inte ämnade
lämna rummet på en god stund, och han satte sig därför bekvämt på
garderobsgolvet och lutade huvudet mot knäna. Det var lugnt och skönt
där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren,
och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt
bröt tystnaden.
Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var det
hemskaste han hört. Hans inälvor vredo sig, hans hjärna sågades sönder
av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i en
enda liten oredig bunt djupt där inne.
»Det är mord!» tänkte Svensson. »Det är nödrop! Skall jag rusa till
hjälp?»
Han var redan nära att rusa ut när försiktigheten tog överhand och han
nöjde sig med att kika.
Ute i rummet såg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framför
ett notställ och misshandlade, med blicken stelt fästad på noterna, med
känsla och övertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och
med synbart gillande följde med i noterna.
Svensson sjönk utmattad tillbaka och stack fingrarna i öronen. Men det
hjälpte inte. Ingenting kunde utestänga de underbara ljud, som den unge
mannen med fiolen åstadkom. De trängde utan ansträngning genom märg och
ben hos Svensson, och inbrottstjuven började önska, att han aldrig
blivit född eller åtminstone fått dö när han var liten.
När musiken äntligen slutat föreföll det Svensson, som om den varat i
cirka sexton år, och med ett halvkvävt flämtande av lättnad kikade han
åter ut.
Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev.
»Ni tar er, herr Anderblom», sade han uppmuntrande. »Ni tar er! Ni
spelar redan utomordentligt. Bara på en vecka har ni förbättrat er på
ett underbart sätt.»
En suck undslapp Svensson.
»Gudskelov för att jag inte var här för en vecka sedan», tänkte han. »Då
hade jag varit död nu.»
»Jag övar mig flitigt hemma», sade herr Anderblom blygsamt.
»Må himlen förskona mig från att bo i samma kvarter som han», bad
inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska
främmande för honom.
Nåja, den bönen fanns ju utsikter att få hörd. Svensson brukade allt som
oftast bo på Långholmen och herr Anderblom hade hittills varit en mycket
ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet för musik.
Svenssons respit blev emellertid icke långvarig, ty utan allt för långt
dröjsmål tog herr Anderblom med verklig energi upp fingerövningar, medan
Personi sjöng med.
Övningarna gjorde inte Svensson så särdeles mycket ty hans nerver lågo
ju redan i en liten härva och blevo för varje stråkdrag allt mera
okänsliga för tarmgnisslet. Men sången!
Personi var inte särdeles väl lämpad till operasångare, men det visste
han inte. Svensson visste det heller inte när han kom, men det
uppenbarades för honom med all önskvärd tydlighet när Personi började
sjunga.
»Tralalala, tralalala!» följde han fiolistens löpningar, men om Svensson
just då haft litet friare spelrum, så hade han säkert presterat en
löpning, som inte ens mästaren Craig, långt mindre Personi, mäktat
följa.
Just när Svensson stod i begrepp att passera vansinnets gräns, och från
en energisk och företagsam inbrottstjuv förvandlas till en rasande dåre,
tog fingerövningen slut. Svensson återvann med en kraftansträngning
sinnesjämvikten och tittade åter ut.
»Berömmer han honom nu, så slår jag ihjäl dem båda två», sade han till
sig själv, och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden.
Lyckligtvis berömde inte Personi sin elev.
»Herr Anderblom får inte den rätta klämmen i sextondelarna», sade han.
»Det skall vara större fart och jämnhet. Det tar lång tid innan den där
vänstra handen blir så mjuk och smidig som den här.»
Och han höll upp sin egen vänstra hand till herr Anderbloms och
Svenssons beskådande. Den såg inte så värst mjuk ut. Tvärtom var den
ganska tjock och röd och knogarna sutto som stora knölar på den, men
herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran.
»Ja, signor Personi är styv», sade han.
»Det kan jag verkligen, utan att skryta, säga om mig själv», medgav
Personi alls icke motvilligt. »Vill herr Anderblom höra på mina
trettiotvåendelar.»
Det ville herr Anderblom gärna, och Svensson högst ogärna. Men som
Svensson inte var i tillfälle att avge sitt votum, så kommo
trettiotvåendelarna som en virvlande kaskad.
Stönande av smärta sjönk Svensson ihop inne i garderoben, men
lyckligtvis blev det kort. Personi kunde inte spela trettiotvåendelar en
längre stund utan att komma av sig, det visste han med sig, och avbröt
därför snart.
»Är det något annat, som herr Anderblom vill höra mig spela?» frågade
han därefter älskvärt.
Svensson väntade med fasa ett jakande svar, och det kom, men på ett sätt
som överskred hans vildaste farhågor.
»Gärna», sade Anderblom. »Men ännu hellre vill jag höra signor Personi
sjunga ’Bliv min, så är världen min’, och ackompanjera sig själv på
pianot, som signor Personi gjorde i lördags.»
Då fattade Svensson sitt beslut. Med en kraftig spark öppnade han
dörren, steg ut på golvet, bugade artigt och sade:
»Jag är inbrottstjuven Svensson-Väster-feldt-Klingberg-Nordbom-Frisk,
straffad för sex resor. Har brutit mig in här för att knycka något.
Skulle inte herrarna vilja ha den godheten att ringa efter polisen, och
bedja den göra klar en riktigt lugn och stilla cell.»


FRIMÄRKET

Huruvida filatelister kunna anses fullkomligt kloka eller ej är en
fråga, som i många år sysselsatt den vetenskapliga världen. Jag vill
inte här söka besvara den, utan nöjer mig med att konstatera, att Broman
var filatelist.
Inte en sådan där ärkefilatelist, som känner varje frimärke i världen
bättre än sin egen mamma och när som helst kan korrigera Senfs katalog,
nej Broman var mera amatörmässig, och det fanns ögonblick då han kunde
bli tveksam om Andorras tio centimeter blått från 1876 var mera värd än
Venezuela röda tian 1888 eller tvärt om.
Denna lilla svaghet låtsades han aldrig om, utan uppträdde gent emot
andra frimärkssamlare alltid, som om aldrig ett frimärke utgått från
trycket utan att han visste både hur många taggar det hade och hurudan
vattenstämpeln såg ut. Men hemma i ensamheten läste han Senf och
studerade sitt album, och fällde många bittra tårar över att han trots
allt besvär icke lyckades lära sig dem utantill.
En eftermiddag när Broman satt hemma och klistrade i sitt album ringde
det på hans dörrklocka, och Broman gick själv och öppnade.
Utanför stod en pojke med mössan i ena handen och ett frimärke i den
andra.
»Är detta herr Broman?» frågade pojken.
»Ja», svarade Broman med värdighet. »Och det är i min egenskap av
framstående frimärkssamlare som du söker mig kan jag förstå.»
»Jag har ett märke, som jag ville sälja», sade pojken. »Jag köpte det i
en cigarrbutik för trettiofem öre, men jag tror bestämt att det är
fint.»
Broman tog märket, betraktade det och skrattade överlägset. Det var ett
blått märke från Mauritius, som Broman aldrig hade sett förr, men det
gick ju inte an för honom att låtsas om.
»Det där är ingenting», sade han. »Absolut strunt! Sådana har jag i
buntar där inne. Nej du, det köper jag inte.»
Pojken såg litet nedslagen ut.
»Ja, men jag tror bestämt att det är fint», sade han. »Vill inte herr
Broman köpa det för en krona?»
Broman höll på att tappa andan.
»En krona», skrek han. »Vet du inte hut, din lille rackare! Är du
verkligen fräck nog att komma hit och tala om att du gett trettiofem öre
och så begära en krona. När jag säger att jag har hundratals likadana
inne. Ut med dig ditt lilla fä, och våga dig inte hit mer!»
Med hjälp av Bromans fot avlägsnade gossen sig hastigt och Broman steg
åter in, nöjd och belåten med att ha hävdat sitt anseende som
frimärkssamlare.
Men när han åter fick tag i sitt album för att börja klistra, föll det
honom in att det kunde vara intressant att slå upp Mauritius och se hur
det märket stod. En minut senare låg Broman halvvägs ut genom fönstret
och kikade efter pojken. Men han var tyvärr försvunnen.
Märket var i albumet försett med bokstäverna S.G.R., vilket betydde
»Sehr grosse Rarität.»
Hur Broman kom utför trapporna visste han inte, men han befann sig i
alla fall en kort stund senare nere på gatan och frågade alla han mötte
om de sett en liten gosse med blå rock och bruna byxor. En del hade
verkligen sett honom, än gå åt ena hållet än åt det andra, och Broman
störtade alltid efter, för att till slut finna, att det var en helt
annan liten gosse än den han ville ha fatt.
Efter två timmars fruktlöst sökande begav sig Broman nedslagen på väg
hem. Det som mest retade honom var, att han bett gossen aldrig komma
igen, annars hade det måhända funnits utsikter att få tag i honom.
Men -- --
Han förbannade sin fåfänga, att inte slå upp märket i Senf innan han bad
pojken byta klimat. Tack vare den gick ett märke, som antagligen var
värt ett par hundra kronor, ifrån honom. Förkrossad sjönk han ned i en
stol och tog en grogg.
Det ringde på telefonen, och han svarade. Det var hans frimärkshandlare,
som ville skicka ett urval.
»Skicka», sade Broman. »Men hör nu ni. Känner ni till den blå
Mauritius!»
»Ha, ha, ha!» skrattade frimärkshandlaren. »Herr Broman skämtar. Vem
känner inte till _den_.»
»_Den!_» Broman bleknade. »Hm! Jag -- jag för min del kan inte just nu
påminna mig -- --», sade han.
»Jo den, herr Broman, finns bara två, eller rättare sagt ett i världen.
Det fanns två för ett par år sen, men det ena försvann och man har inte
återfunnit det. Det andra såldes förra året i London på en
frimärksauktion för sjuttiotvå tusen kronor till lord -- -- Hallå!
Hallå! Hallå! Är ni där?»
Men Broman svarade inte. Han låg avsvimmad bredvid apparaten.
Från denna tid var Broman förlorad för världen. Till en början
annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i blå rock och
bruna byxor, men utan resultat. Så sålde han sin affär och började
tillbringa sina dagar ute på gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag
ut och dag in, besökte alla barnhus, skolor och barnföreställningar på
cirkus, men sin gosse fann han ändå inte.
Han till och med ritade gossens porträtt själv ur minnet och publicerade
det i stadens tidningar, men detta snarare försvårade än underlättade
sökandet.
Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vänner gingo helst ur
vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet
när hans namn nämndes.
Men en gång mötte han på gatan en liten gosse, som artigt hälsade på
honom. Bromans irrande blick dröjde ett ögonblick på gossen. Det var ett
fullt främmande barn, klädd i brun rock och blå byxor.
»Goddag, min lille vän», sade Broman vänligt. »Du känner inte
händelsevis till vem som har de bruna byxorna, som höra till din rock
och den blå rock som hör till dina byxor.»
»Nä», sade pojken. »De har aldrig vatt några, för vepan är gjord av
farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.»
»Jaså», sade Broman. »Men varför hälsade du på mig.»
»Därför att jag är bekant me’ herr Broman», svarade gossen. »Jag
försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.»
»Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att pojken
gallhojade:
»Låt bli! Jag har inget ont gjort.»
En äldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, och
en ung man från Söder erbjöd sig att lägga till honom på klotet så att
han skulle bli plattfotad.
Men Broman brydde sig inte om sådant. Han tryckte pojken till sitt
bröst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen.
»Säg till chauffören var du bor!» sade han och pojken lydde
beredvilligt.
När bilen var i gång tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som
genast fick klart för sig att Broman var velig.
»Det är betalning för märket», sade Broman. »Jag köper det av dig för
hundra kronor.»
»Buuu!» sade pojken.
»Vad farao tjuter du för?»
»Buuu! De’ har jag sålt till Ville Andersson för tio öre å en biljett
till bio.»
»Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. Kör
till Vilhelm Anderssons bostad.»
Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt märket
till Jonne Bergström och var nära att begå självmord när Bromans
originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor.
Jonne Bergström anträffades på Kalle Svenssons bakgård, ingripen i ett
animerat slagsmål med den senare. Umgänget avbröts av Bromans ankomst,
men fortsattes åter med oförminskad iver, när det befanns att Kalle
Svensson nu var ägare till märket. I den upptuktelse, som Jonne
Bergström på grund härav fann sig föranlåten att tilldela honom deltog
även Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora
svårigheter skilja de kämpande åt.
Märket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjöd på stående fot
hundra kronor för det.
»Herrn får allt ge två hundra», sade Kalle Svenssons pappa, som
olyckligtvis var hemma. »De’ ä de’ nog värt.»
»Herrn får det för en tia», sade Kalle Svensson själv. »Bara herrn ger
mig kovan och inte låter farsan få den.»
När herr Svensson senior agat sin son fortsattes diskussionen, och
resultatet blev, att herr Broman mot en summa av två hundra kronor blev
ägare till märket.
Broman var överlycklig. Glädjen formligen rann över och han kunde inte
hålla tätt med sin lycka, utan sade innan han gick:
»Herr Svensson! Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har sökt
det här märket i månader. Hela mitt livs lycka hänger på det. Det är
värt sjuttiotvå tusen.»
Den aga som Kalle Svensson fått mottaga av sin fader och sina vänner var
ett intet mot vad som hände Broman. Svensson var en stark karl, och han
lovade att piska livet ur Broman, om han inte fick tillbaka märket, allt
under det han bearbetade honom med allt det lösöre som fanns inom
räckhåll.
Broman lyckades dock rycka sig lös till sist, och fastän hans utseende
var i hög grad förändrat var han fullt lycklig, ty han hade frimärket
med sig när han sprang nedåt gatan, följd av Svensson med son, Jonne
Bergström, Ville Andersson, originalgossen, en del av deras vänner samt
ännu större del av gatans stenläggning. Till sist fick han tag i en bil,
och undkom med livet.
Han körde direkt till frimärkshandlaren. Inte för att sälja märket. Det
var inte till salu för en miljon, men för att visa sitt fynd. Som ett
glädjestrålande bylte av blod och trasor steg han in i butiken och
sträckte fram märket till benäget påseende.
»Se här!» skrek han. »Här är den försvunna blå Mauritius, värd
sjuttiotvå tusen.»
»Nu skämtar herr Broman igen.»
»Vafalls», röt Broman. »Är det inte den blå Mauritius?»
»Jo, nog är den blå alltid», svarade frimärkshandlaren. »Och nog är den
Mauritius alltid. Men inte är det den stora rariteten. Den här är på sin
höjd värd trettiofem öre.»
Broman sitter häktad nu. För mordförsök mot frimärkshandlaren.


ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK

Jag var i somras i Köpenhamn och tittade på Baltiska utställningen.
Det var trevligt där. Sundet gnistrade blått, och solen sken och gröna
voro löven. Om nätterna sjöng näktergalen, säger folk, som hört den. Om
dagarna drack jag Tom Collins. Hade jag inte gjort det så vore jag
stilla avliden för länge sen.
Redan när jag lämnade Stockholm började det. Det var på järnvägen. Jag
stod på plattformen och rökte en cigarrett, när en herre, som såg ut som
om han ägde tåget, kom och ställde sig bredvid mig. Han tände en cigarr,
spottade på mina skor och slängde den brinnande tändstickan i det torra
gräset på banvallen.
Jag trodde knappast att han ägde tåget, ännu mindre banvallen. Att han i
varje fall inte ägde mina skor var jag fullkomligt säker på.
Alltså tog jag den vackra blå näsduk han har i sin bröstficka och
torkade av de nobla lackskor, som jag köpt på kredit. Mannen fick genast
en frisk, men inte direkt vacker röd färg i ansiktet och frågade vad
(ett fult ord) jag egentligen menade.
Jag svarade inte. Jag talar sällan med obekanta, så vida de inte äro
unga, vackra damer. Man är väl svensk.
Då kom han emellertid nära mig, förmodligen för att jag skulle kunna se
bättre, och frågade, om jag visste vem han var.
»Nej», svarade jag. »Jag läser inte Polisunderrättelser!»
»Er ska den lede ta!» upplyste han.
»Om ni anser det vara er plikt, så låt gå!» svarade jag. »Men jag vill
bara skicka av ett telegram från nästa station först.»
En kort stund betraktade vi tigande varandra. Så spottade han tre gånger
på Sörmland och gick in i vagnen.
Jag vet inte alls vad han hade emot Sörmland. Jag tyckte att det var
bedårande vackert, när det gled förbi i kvällsbrytningen.
En stund senare gick jag också in i vagnen och träffade där en god vän,
som blev glad över att få se mig och bad att få presentera sin farbror,
som var en av mina trognaste läsare och gärna ville träffa mig.
Smickrad bad jag honom ta fram gubben och uttalade den förvissningen att
jag skulle bli förtjust i honom.
Naturligtvis var det karlen från plattformen!
Vi skakade hand och vanställde våra ansikten med vänliga leenden samt
skildes så snart som möjligt.
Senare sade jag till min vän:
»Du får förlåta, att jag talar rent ut, men jag tycker inte om din
farbror. Han ser ut som en korsning mellan babian och skomakaränka och
tycks i övrigt vara en ganska avsevärd drulle.»
»Vilken själarnas sympati», sade min vän. »Han sade ungefär detsamma om
dig. Han påstod sig aldrig ha haft olyckan att möta någon mera renodlad
fähund.»
»Då har han väl undantagit sina släktingar!» svarade jag, varefter vi
skildes. Vi ha sedan noggrannt sett till, att vi aldrig mera råkats.
På morgonkvisten anlände vi till den skånska huvudstaden. Den var
flaggprydd, en sak som mycket smickrade mig. Undrar vem det var, som
sladdrat om att jag skulle komma.
Efter något besvär fick jag hyra platsen under sängen i ett hotellrum,
och det ansågs vara tur, att jag fått någon plats alls. Hotellet var
nämligen i likhet med alla andra hotell i staden, ganska fullt av folk.
Ovanför mig -- i sängen -- bodde en generalmajor, på schäslongen bodde
en fabrikör från Borås, under schäslongen bodde en grosshandlare från
Göteborg, mitt på golvet bodde en resetalare och på en krok i garderoben
hängde en timmerhandlare från Gnesta.
Det gick mycket bra, och vi trivdes gott tillsammans. Det enda som
störde idyllen var, att resetalaren talade även i sömnen, men sedan vi
krokat ned timmerhandlaren och i stället hängt resetalaren i garderoben
blev han lugnare.
Min vän Lagerstorm, som jag sedan träffade på utställningen anförtrodde
mig, att han var inneboende hos tillfällighetsarbetaren Karl med Bladen
under en presenning nära färjans tilläggsplats. För detta betalade han
femtio öre och en bärsa per dygn, varförutom tjugufem öre gick åt till
insektspulver.
En annan bekant, som inte lyckats finna någon bostad alls, gick varje
afton fram till en poliskonstapel och tilltalade honom med det i södra
Sverige mycket gouterade skällsordet:
»Dröft!»
Sedan fick han husrum för den natten. Men hyran ökades i allt mer
stigande skala: första resan fem kronor, andra tio, tredje femton o.s.v.
Trafiken var just då mycket livlig i Malmö. Man hade en automobil
ungefär på varannan människa, varav framgår att halva befolkningen ägnat
sig åt chaufförens ansvarsfulla kall. Andra hälften, samt de resande,
åkte.
En hel del chaufförer med bilar hade importerats från Göteborg. Vilket
jag fick erfara.
En kväll kom jag ut från utställningen, trött efter att ha gått omkring
där hela da’n, och ropade an en bil.
»Vatt ska’ ja’ köra hänn?» frågade chauffören på klingande göteborgska.
»Hem, vet la du!» svarade jag på samma språk, hoppade in i vagnen, satte
mig till rätta och somnade.
När jag vaknade bredde den skånska slätten ut sig omkring mig, och solen
steg upp i öster. Jag slog näven i bilrutan och röt:
»Hör nu, chauffören! Var i hela friden är vi?»
»När Åstorp, skölle ja’ tro’!»
»Åstorp! Vem har bett er köra hit!» vrålade jag, medan min blick sökte
taxametern.
»Hänn sa’ ju, att ja’ skölle köra hänn hem», sade chauffören glatt. »Å
de höss la, att hänn ä hemma i Göttebörg.»
Jag reste tillbaka till Malmö med tåg. Chauffören kom däremot aldrig
tillbaka. Jag vräkte både honom och bilen i en märgelgrav.


ETT TAVELFYND