Göteborgsflickor, och andra historier - 3

Total number of words is 4583
Total number of unique words is 1538
30.9 of words are in the 2000 most common words
40.5 of words are in the 5000 most common words
43.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla
flickebarnet roterade i atmosfären. Med ett ryck i signalsträngen hade
han stoppat vagnen, hoppat av -- framåt, ty han var man -- och i samma
ögonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro på sina stålfjädrar
var Karlsson där.
Med oändlig ömhet lyfte han upp damen, borstade av hennes kläder och
hjälpte henne upp på vagnen. Hon tackade honom på damers sed med en
blick, som om hans blotta existens vore en dödlig förolämpning mot
henne.
Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen
vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i Karlssons
vänstra öga.
Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens hattnål
åter tangerade hans vänstra öga.
Karlsson log som en sol.
Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte
inte om mordvapen i dagligt bruk.
»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.»
Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina
blickar förinta både Karlsson och konduktören.
»Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker
att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.»
Och Karlsson smålog.
»Ja, skyddare ä’ ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta ju ända
till fem öre stycket.»
»Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en
spårvagn av två sluskar.»
»Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till
konduktören. »Ni är en drulle!»
Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, och började åter rotera i
atmosfären. Sekunden därpå fockade konduktören av Karlsson, därför att
han använt ordet »drulle» vid tilltal av tjänsteman i tjänsteutövning.
Karlsson hann fram till damen just när hon landade på stålfjädrarna,
hjälpte upp henne, borstade hennes kläder, bugade djupt, och fick åter
hattnålen i vänstra ögat.
Men Karlsson bugade ännu djupare och smålog som aldrig förr.
Hans vänstra öga är nämligen av emalj.


EN EGENDOMLIG LIKHET

Merkantile ambassadören Erik Carlcrantz, hemmahörande i rikets andra
stad, var innehavare av ett fördelaktigt utseende, något lösa moraliska
begrepp och en avgjord böjelse för det täcka könet. Denna böjelse
besvarades varmt av könet i allmänhet och i synnerhet av fröken Stella
på Stadt, en ung dam, som även delade Carlcrantz’ båda förstnämnda,
sympatiska karaktärsdrag. Det kan därför knappast förvåna den
världserfarne läsaren, att en vacker dag när Stella var ledig, finna
henne och bemälde Erik inkvarterade i ett rum i den närbelägna staden
V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz’ prydliga stil hade
plitat ett »E. W. Carlcrantz med fru».
Men ett merkantilt sändebud har, som bekant, vänner var han drar fram,
och olyckan ville, att Carlcrantz, när han och Stella kom in i matsalen
för att få en bit före avresan fann ett bord besatt av några av sina
kunder i stan och deras damer. Erik hälsade givetvis med utsökt
artighet, men önskade samtidigt, när han såg damernas blickar, att
Stella inte vore fullt så våldsamt extravagant i sin klädsel, och han
insåg att det nu gällde att hålla tungan rätt i mun.
Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern beställt ett
rikstelefonsamtal, och knappt hade det såta paret börjat angripa
smörgåsbordet, förrän denne funktionär visade sig i dörren och högt och
tydligt sade:
»Fru Carlcrantz! Klart till Göteborg.»
Carlcrantz kände sig mindre väl, medan Stella var ute, och tog i ren
distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans
affärsmannahjärna i verksamhet och kläckte en idé.
När Stella kom tillbaka, hälsades hon därför med orden:
»Nå Marie, träffade du Sven?»
»Ja-ja men», svarade hon, utan att veta vad det var frågan om, men i
känslan av att det var bäst att hålla med.
»Och han möter?»
»Ja visst!»
»Very good!»
Resten av samtalet fördes i lägre ton och vännerna ansträngde förgäves
sina öron.
När måltiden var slut gick Stella upp för att göra sig i ordning till
avresan, och Carlcrantz steg in i kaféet dit vännerna dragit sig, och
blev glatt mottagen.
»Hå fasen, Carlcrantz», hojtade grosshandlar Pålsson, »inte visste jag
att du var gift.»
Sällskapet grinade stilla, men Carlcrantz svarade med väl spelad oskuld:
»Gift? Nä det känner jag inte heller till!»
Allmän förvåning.
»Men frun -- --?»
»Jaså hon! Det är min svägerska, Marie. Gift med min bror, ni förstår.
Vi ska möta honom i Uddevalla, vi reser dit nu.»
»Åååh!» En missräknad kör från damerna.
»Men jag tycker att hon liknar en liten upppasserska jag sett
någonstans», inföll grosshandlare Svensson misstänksamt.
»Alldeles ja, det har jag alltid sagt», instämde Carlcrantz glatt. »Hon
är lik Stella på Stadt, som om de voro tvillingsystrar, men det vill hon
inte höra talas om. Där ha vi henne för resten, ajöken mitt herrskap!»
»Å nej, gå inte», bådo damerna. »Presentera er svägerska.» Och
Carlcrantz presenterade.
Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo förtjusta i fru Carlcrantz,
och Svensson skämtade om likheten med Stella på Stadt, »fastän det var
ju stor skillnad förstås», och damerna avvisade indignerat varje tal om
en sådan likhet.
Så slog avskedets timme. Vagnen var framkörd och Carlcrantz var ute för
att ordna bagaget. Så visade han sig i dörren:
»Skynda dig nu», sade han.
Men damerna hade svårt att skiljas.
Så gick han och skaffade en cigarr och pratade i kiosken ett slag, tills
han märkte, att han endast hade fem minuter att hinna till stationen på.
Som en blixt var han vid kafédörren och avbröt damernas animerade
avskedstagande med ett ivrigt:
»Skynda dig, _Stella_, tåget går om fem minuter.»
Ett ögonblick föll en andlös tystnad över sällskapet. Så skyndade Stella
sig.


REVYBESÖKET

Maud och Fanny, som sent omsider fått sina sommartoaletter -- man vet ju
hurudana sömmerskor äro -- voro ute och sågo på sta’n, och de tyckte
själva att de prydde upp den.
Det tyckte synbarligen också två unga, vidbrättade herrar av stadens
affärstyp, och som beslut och handling, även hos köpmän i mindre
framskjuten ställning i Göteborg äro ett, så bådo de unga gentlemännen
att få göra sällskap.
Maud och Fanny lyfte indignerat näsorna ytterligare en centimeter mot
zenith, och fortsatte oberörda sin väg. Men de båda herrarna voro också
fullkomligt oberörda, och upprepade sin begäran.
Nu rodnade Maud litet, bevärdigade den närmaste med en blick och sade
kort och kallt:
»Var så god och låt oss vara i fred.»
»Men, bästa fröken. Det är en abnormitet, att två så förtjusande damer
gå utan sällskap.»
Mauds och Fannys hjärtan veknade litet.
»Jag skall be att få tala om, att vi inte stifta bekantskap med herrar
på gatorna.»
»Det förstå vi så väl, så. Men låt oss nu få utgöra undantaget, som
bekräftar regeln.»
Maud och Fanny växlade en blick, och den sade så mycket som: »Tja, låt
gå! Det är ju alltid ett äventyr för ett par familjeflickor. Men då gå
vi direkt hem.»
Flickor ha, som bekant, begåvningen att kunna tala med ögonen.
Då gentlemännen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig på var
sin unga dam, och Maud och Fanny bemötte dem ganska nådigt. Efter tio
minuter voro de vid damernas port, och dessa sade, trots energiska
övertalningsförsök, ett kallt adjö.
I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett halmstrå,
ty si flickebarnen voro söta:
»Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och se
revyn i morgon kväll?»
Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast:
»Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se
revyn.»
Herrarna skeno av belåtenhet.
»Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?»
»Ja, adressen se ni, och namnen....»
»Tillåt oss! Bergman och Jonsson!»
»Alma Karlson och Maria Anderson.»
Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå.
Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal
trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska. Maria
Anderson var också till åren kommen kokerska i samma familj, ogift med
ovannämnda konsekvenser, och dessutom litet religiös. Ingen av dem var
just av det slag, som en ung man skulle välja till ledsagarinna ens
tvärs över gatan, än se’n då genom livet, och båda visste det.
Till dessa båda damer anlände nästa eftermiddag ett par biljetter till
sommarteatern, och följden blev att deras liv under den närmaste
halvtimmen hängde på en tråd. Sedan gingo de till »fröknarna» för att
höra vad de trodde.
»Beundrare!» sade Maud bestämt.
»Är det möjligt, fröken?» undrade Maria tveksamt.
»Underligare har man hört», inföll Alma morskt och satte näsan i vädret.
»Man är väl inte så lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig ut.»
»Alma har fullkomligt rätt», instämde Fanny. »Det är någon, som sett er,
och blivit betagen.»
»Men tänk», gnällde Maria, »att bjuda mig en biljett till ett så syndigt
nöje. Jag för min del kan inte och vill inte gå.»
»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta karlarna
köpa de dyra biljetterna förgäves.»
»Men....»
»Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga
bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter
från den rätta vägen till syndens stig.
Senare på kvällen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas för
ögonblicket ordinarie, om sällskap på kvällen. Och när teatern slutade
mötte de Alma och Maria.
»Nå, hur gick det?»
»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i
rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre’ve mej och
en bre’ve Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första
akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.»
Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska
blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.


PIGANS FÄSTMAN

Lundbom satt i sin bekväma vilstol, gäspade och lutade huvudet mot den
röda kudde med broderad inskrift: »Till min käre gubbe», som hans fru
sytt åt honom, strax innan hon bad om den nya höstdräkten. Hans ögonlock
sjönko sakta ned, och han försjönk i en ljuv, stilla slummer, en mild ro
göt sig kring hans trötta själ, och en stilla, o, så stilla snarkning
banade sig ur hans inre människa. Han hade det fridfullt, men det räckte
inte länge. För en gift man räcker sådant sällan länge.
Pang! En dörr slog igen med en skräll, så att huset skakade i sina
grundvalar, och den döva frun, som bor mitt emot Lundboms, skakade sitt
ålderstigna kranium och klagade:
»Det är änna fasligt, va dom spränger där borta i den nya gatan! Man
skulle skriva i tidningen om’et!»
Lundbom själv hoppade högt i luften, hamnade vid nedkomsten på
stolkarmen och yttrade saker och ting.
»Usch, så du yttrar dig, Lundbom!» sade Lundboms fru -- det var hon, som
på ovannämnda diskreta sätt kommit in. »Att du vill säga sådana saker i
en dams närvaro.»
Lundbom for upp, som om han suttit på ett gross häftstift, tryckte ena
handen mot sin skadade södra del och den andra mot hjärtat.
»Åh, förlåt!» sade han och såg sig omkring.
Så såg han på frun.
»Var farao är damen?»
Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon på sin egen
omfattande kroppshydda, talade och sade med högtidlig värdighet:
»_Här!_»
Lundbom smålog.
»Jaså, bara du!»
Och så fortsatte han med iver och värdighet att yttra saker och ting.
Men då brast fru Lundboms tålamod, och med en röst, som ingalunda lät
som en kerubims flöjtklara stämma, kommenderade hon:
»Svär inte, Lundbom!!»
Lundbom bröt tvärt av tiraden och svalde i häpenheten ett par ord så
fula, att hans blåa öga smög mot spritskåpet, där hans magenbitter
förvarades.
»Men när du slår i dörrarna så etcetera», sade han urskuldande, »att du
åstadkommer allvarlig kroppsskada på din herre -- hm -- din älskade
make, så kan väl inte själva den bleklagde låta bli att idka ett enklare
blomsterspråk!»
»Jag har orsak att slå i dörrarna», svarade frun med eftertryck.
»Vad är det?» frågade Lundbom intresserad, som om det varit fråga om ett
förhör i Luthers lilla katekes.
»_Amalia har fästman!_»
Orden utslungades med en viss kläm, men tycktes inte åstadkomma beräknad
verkan, ty Lundbom slog sig med det mest otillständiga sinneslugn åter
ned i sin stol.
»Han sitter där ute i köket och håller henne om livet», fortsatte frun,
i förhoppning att väcka sin makes slumrande anständighetskänsla.
»Det gör han rätt i», anmärkte Lundbom.
»Lundbom, Lundbom, vad säger du!» väsnades den hulda makan. »Det är ju
oanständigt!»
»Nå, så för fåglarna, bed dem byta om, fastän jag inte kan inse, varför
hon skall hålla honom om livet!»
Frun var nära att svimma, men hon gjorde det inte, ty hon hade ett värv
att utföra här i världen först. Hon kände sin makt över sin fem fot
långa make, en makt, som mera var av fysisk än moralisk art, och hon
beslöt att använda den.
»Gå och kasta ut honom!» befallde hon lugnt, men i en ton, som uteslöt
all tanke på motsägelse.
»Men söta....»
»_Gå!_»
Lundbom gick.
Med vild blodtörst i varje anletsdrag väntade frun att få höra Amalias
fästmans nödrop, när han av Lundboms mera beniga än muskulösa armar
förpassades ut i den kalla världen. Och hennes väntan blev lång. Minut
gick efter minut, det blev en kvart, det blev två, men fortfarande var
allt fridfullt ute i köksregionerna. Men när 45 minuter försvunnit i
evighetens hav, kunde hon inte hålla sig längre, utan gick på tå ut i
köket.
Där mötte henne en syn, som talade om anspråkslösa människors enkla
hemtrevnad.
Runt bordet sutto Amalia, fästmannen och Lundbom, de två sistnämnda i
skjortärmarna, och spelade femkort och sista stick om fem öre, medan de
läskade sina strupar med skummande pomril.
»Lundbom!» var allt frun kunde få fram, och den tilltalade vände sitt
gemytliga ansikte mot henne.
»Slå dig ned, min vän!» sade den pliktförgätne med en inbjudande gest.
»Så bli vi jämna par.»
Och medvetslösheten bredde sin misskundsamma slöja över fru Lundboms
själ.


ETT LITET MISSFÖRSTÅND

När Karl Strandblad övergav Mimmi för att ägna sig åt en framstående
ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hämnd i evigheters
evighet. Inte just därför att hon tog själva förlusten så särdeles hårt,
ty om en ung man nonchalerar en flicka, så slocknar hennes intresse i
regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stånd till en så
låg och lumpen handling upprörde henne i hennes innersta.
Men Karl var inte den enda människa, som Mimmi hatade. Hon hatade
nämligen också Annie Svanberg.
Annie och Mimmi, som ett slag voro så pass goda vänner som ett par unga
damer över huvud taget kunna bli, och det är ju inte så mycket, hade
nämligen köpt en tombola-lott tillsammans och på den hade de vunnit ett
kort, som gällde för tjugufem ridtimmar. Ett sådant kort är ju lagom för
en person, och för den skull beslöto de båda damerna att kasta lott om
det. Annie vann.
Detta i och för sig själv var väl inte så farligt, men i samma veva fick
Mimmi veta, att Annie kommit överens med (reservunder-) löjtnant
Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastän Mimmi inte särdeles
intresserade sig för Nordblom, så var detta nog för att byta vänskapen i
dödligt hat.
Nu ville ödet att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga
tillgångar men desto större längtan efter sådana, gick ned till sitt
kontor vid samma tid som Annie red, och följden härav blev, att han ofta
om morgnarna mötte henne, ofta ensam, men ibland i sällskap med
Nordblom, som han inte kände.
Han lade naturligtvis märke till den unga damen, och hon till honom, och
som han hade god skräddarkredit gjorde han ett fördelaktigt intryck på
henne.
En söndag på Styrsö kom han utan eget förvållande tillsammans med ett
sällskap, där också Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men
när de så mötte ett annat sällskap, där Annie befann sig, och de båda
damerna utbytte en översvallande söt hälsning, drog han sig närmare sin
förra älskade.
»Hör du, Mimmi, vem var den där damen, som du hälsade på?» frågade han i
en ton, som han sökte göra så likgiltig som möjligt.
Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk idé.
»Vet du inte det? Det är ju den rika fröken Svanberg. Arvtagerska till
den där värmländske sågverkspotentaten, som du naturligtvis hört talas
om.»
»Svanberg?» sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hört namnet förr.
»Ja, det känner du väl till?»
»Naturligtvis! Honom känner jag mycket väl till», ljög Karl.
Och fröken Svanberg omgavs nu i hans själ av en liten extra gloria.
Förgylld.
Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme
senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer
för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en
stund kom den efterlängtade frågan.
»Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?»
»Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.»
»Såå!» Misstroget.
»Men jag var väl inte fin nog. Han behövde väl någon, som kan mera
värdigt bära upp hans miljoner.»
»Miljoner?»
»Ja, hans pappa ägde ju en massa sågverk i Värmland. Nu har han
alltsammans, och dessutom en utmärkt affär här i stan.»
Vid denna tidpunkt sände ödet Karl till platsen, och han blev
presenterad. Han och fröken Svanberg kommo sällsynt bra överens, och
den kvällen skildes båda med en känsla av lycka på vänstra sidan av
bröstet.
Under den närmaste tiden träffades de ofta, saken utvecklade
sig normalt, och kulminerade en vacker afton på en soffa i
Trädgårdsföreningen.
»Jag har inte en enda släkting», sade Karl. »Utom en kusin i Australien,
och den är ju rätt avlägsen.»
»Jag står också ensam i världen», suckade Annie sakta.
Då grep Karl hennes händer på det traditionella sättet, talade och sade:
»Åh, Annie, låt mig --», och så vidare.
Några minuter senare, när Annie fått munnen ledig, viskade hon:
»Ska’ vi bo här i sta’n?»
»Vilket du vill, älskade.»
»Jag har alltid älskat Värmland.»
»Så slå vi oss ned där då, det går ju lika bra.»
»Att bo i ett sådant där litet brukssamhälle är härligt.»
»Det är klart. I synnerhet när man som du är härskarinna där.»
»Ooo, Karl! Italien!»
Paus av vissa skäl.
»Säg, Karl, ska’ vi ha automobil?»
»Sådana detaljer bestämmer du naturligtvis själv.»
»Ooo, Karl!»
Ny paus.
»Men en sak, älskade Annie. Vi gifta oss i stillhet. Inget stort bröllop
utan bara en enkel vigsel, och sedan -- Italien --»
»Ooo, Karl! Italien!»
Paus igen. Samma motiv.
Sakens vidare utveckling behöver inte detaljeras. Paret gifte sig enligt
överenskommelse i stillhet, de bebo en trerumslägenhet i Majorna och
tyckas leva lyckligt, fastän automobilköpet får anstå, i avvaktan på
bättre konjunkturer i Karls affär.
Men Mimmi umgås inte i familjen.


ETT KONVENANSPARTI

Fröken Margit lät den senaste missromanen sjunka ned i knät, och såg
tvärs över rummet, där hennes intet ont anande moder var sysselsatt med
att sticka en magvärmare.
»Mamma!» sade hon, utan ringaste förberedelse. »Jag är förlovad nu!»
»Igen?» kom det med välvilligt intresse från den minderårige bror Fille,
som borta i ett hörn höll på att räkna ut hur många öre om dagen han
skulle behöva spara av fickpengarna för att bli i stånd att subskribera
på »Mördarkulan i San Fransisko» eller »Trapperns hemlighet».
Inlägget bemöttes med det förakt det förtjänade, men modern tog i
stället ordet.
»Det ... hm ... det kom verkligen ganska plötsligt. Jag visste inte ens,
att du tog emot uppvaktning från någon av våra unga manliga vänner.»
»Det har jag inte gjort heller», förklarade fröken Margit. »Den här har
knappast sett åt mig ens förut, och han är förresten inte bekant i
familjen.»
»Men kära Margit -- --»
»Det är inte lönt att gräla, morsan lilla. Han skall bli.»
»Så säg då åtminstone vem det är, och vad han heter.»
»Han är fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara Andersson.»
»Kors i herrans namn, tar du en bokmal», utbrast Fille, som i sitt
stilla sinne närt det fåvitska hoppet att bli svåger med en general
eller en pälsjägare. »Jag trodde att du skulle ha löjtnant Blixt.»
»Varför det?» frågade Margits moder.
»Därför att dom flirtade så skarpt på Styrsö i somras», upplyste Fille
tillmötesgående.
Margit rodnade litet, men låtsades inte höra.
»Jag är gränslöst kär i honom», sade hon drömmande.
»I Blixt?» frågade den vetgirige Fille.
»Var inte näsvis du, odåga! Mamma! Jag är gränslöst kär i Sven, i herr
Andersson.»
»Jag kan förstå det, eftersom du sagt ja till honom.»
»Jag har inte sagt ja, kära mamma. Det är han, som sagt ja till mig.»
Margits mor var beredd på rätt stora överraskningar från sin dotters
sida, men detta var dock något mer än hon väntat sig.
»Vad menar du, barn?»
»Att jag friat till honom naturligtvis, och fått ja. Fastän det gick
inte med detsamma. Han tog mig för resten för pengarnas skull.»
Till och med Fille var mållös, och vad modern beträffar, väntade hon när
som helst en nervattack.
»Ser mamma, det gick till så här. Vi träffades på badorten i somras,
helt flyktigt bara, men alldeles tillräckligt för att jag skulle få
klart för mig, att det var just en sådan karl som jag ville ha. En stor,
stark, allvarlig och manlig karl, med snälla ögon och höga tankar om sig
själv. För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt
som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det
gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om.
Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och när
vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det vill
säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig. Vi blevo närmare
bekanta, och när jag fick fullkomligt klart för mig, att han var just
precis den enda karl som jag skulle vilja ha, så beslöt jag att göra
honom kär i mig.»
»Det var nog inte lätt», förmodade Fille.
»Nej, det var verkligen ganska svårt», medgav Margit oväntat nog.
»Svårigheterna gjorde mig naturligtvis bara ännu mera pigg på saken. Och
min pappa steg väl inte från boddräng till stor grosshandlare för inte
heller. Någon släng av hans energi har jag väl fått.
Alltså började jag attacken på allvar. Vi träffades ’händelsevis’ när
han gick från högskolan och ibland dessemellan. Jag hade väldig tur i
det fallet. Och hos gemensamma vänner stötte vi allt som oftast ihop.
Följden blev, att vi blevo särdeles goda vänner. Han berättade för mig
om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt
intresserad, ty det rörde mig ju närmare än han anade. Och på det viset
fick jag klart för mig, att han gärna ville fortsätta sina vetenskapliga
studier, men helt säkert finge avstå, när han väl tagit graden. Den hade
han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han
saknade sekiner.
Då hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom som
i en liten ask. Det, som jag ämnade göra, fordrade visserligen en god
portion mod, men jag visste, att jag hade tillräckligt av den varan för
att utföra saken, om också inte utan hjärtklappning.
Jag satte det i verket för tre veckor sedan, när vi träffades på
bjudningen på Weiles villa. Det var en vacker höstdag och vad var
naturligare än att vi fram på kvällen drogo oss ut i trädgården för att
titta på månen.»
»Men kära barn, du kunde ju rakt ha förkylt dig», utbrast modern och tog
nya tag i den för någon kongoneger avsedda magvärmaren.
»Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var så varm så. Sven och jag hade
redan hunnit vänja oss vid att vara tillsammans, och även nu kommo vi
litet avsides från de andra. Den saken skötte jag om.
Vi satte oss på en trädgårdsbänk, och jag var förfärligt nervös och
hjärtat slog vilt. Men jag vände mig ändå mot honom och sade så
oskyldigt som helst:
’En hel mängd herrar ha sagt till mig att jag är söt. Tycker doktorn det
också?’
Han såg på mig med ögon som om jag varit något slags underdjur. Jag har
sällan sett någon så förvånad människa. Men han fattade sig
ögonblickligen och svarade på sitt allvarliga sätt:
’Ja, fröken Margit, ni är verkligen mycket söt!’
’Vad tycker doktorn i övrigt om mig?’
Han skruvade sig litet, och kikade ur ögonvrårna.
’Hm ... ni är en i mitt tycke ytterst sympatisk ung dam.’
’Jag är rik också’, upplyste jag naivt.
’Jag lyckönskar er, fröken Margit’, sade han.
’Och dessutom är jag kär! I er!’
Gud, så överraskad karlen blev. Han formligen hoppade till, och jag
undrar inte på det.
’Hur ... hur sa’ ni?’ stammade han.
’Jag sade, att jag är kär i er’, upprepade jag, ’och om jag vore som ni,
så skulle jag gifta mig med mig, eftersom jag är söt, sympatisk, rik och
kär. Har ni lust?’
Nu smålog han litet besvärat.
’Man skall inte skämta med sådana saker, fröken Margit’, sade han.
’Jag skämtar inte’, sade jag, ’det är mitt blodiga allvar. Vill ni?’
’Menar ni verkligen allvar’, frågade han tvivlande.
’På hedersord’, svarade jag.
’Fröken Margit!’ sade han då dröjande, efter att ha funderat en stund.
’Det är en högst oväntad situation. Jag måste erkänna att, fastän jag
för er hyser en mycket stor aktning och -- ja -- även tillgivenhet, så
älskar jag er ändå inte. Om jag således gifte mig med er, så vore
motivet inte kärlek, utan helt enkelt det, att jag för att fortsätta
mina vetenskapliga studier, behövde komma i en ekonomiskt tryggad
ställning.’
’Spelar ingen roll vad ni tar mig för’, svarade jag, ’bara ni gör det.
Skola vi alltså anse oss förlovade. Här är min hand, slå till!’
Han tittade ett ögonblick forskande på mig, så slog han till. Då vände
jag mig mot honom och smålog.
’Ni behöver inte kyssa mig om ni inte vill’, sade jag.
Men ... men han gjorde det ändå!
Sen föreslog jag, att vi skulle hålla tyst med saken tills vidare. Jag
hade nämligen mina små planer.
Sedan dess ha vi ofta mötts och varit tillsammans, och jag har
observerat honom. Med tillfredsställelse. Och när tiden var inne,
började jag nonchalera honom litet. Lät honom vänta förgäves, och gick
ifrån honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och
sådant där. Och jag såg hur det tog. Till sist i går mötte jag honom
inte när han gick från högskolan, men såg till, att han fick se mig i
sällskap med Majas bror.
Det blev som jag väntat. Han var vit av vrede, när jag sedan träffade
honom, och började förebrå mig. Jag var högdragen förstås.
’Min bästa Sven’, sade jag. ’Med tanke på de omständigheter, under vilka
vi förlovade oss, så tillät jag mig tro, att du snarast torde vara
tacksam för att ibland få slippa mitt sällskap.’
Då teg han en stund och bara såg på mig. Så tog han mina händer och
sade:
’Margit! Sedan dess har mycket förändrats. Jag har kommit på det klara
med mig själv, och vet nu, att du är mig kärare än allt annat i
världen.’
Då skrattade jag högt. Jag kunde verkligen inte låta bli.
’Har du kommit underfund med det först nu?’ sade jag. ’Det har jag vetat
länge!’
För det hade jag.»


ANDERSSONS FRIERI

Mitt utanför Karl Gustav Anderssons fönster låg garvare Blomgrens
trädgård. Det var en mycket vacker trädgård, men den saken hör
egentligen inte hit, ty det enda, som intresserade Karl Gustav i den,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Göteborgsflickor, och andra historier - 4
  • Parts
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 1
    Total number of words is 4414
    Total number of unique words is 1516
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 2
    Total number of words is 4532
    Total number of unique words is 1554
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 3
    Total number of words is 4583
    Total number of unique words is 1538
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 4
    Total number of words is 4613
    Total number of unique words is 1581
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 5
    Total number of words is 2218
    Total number of unique words is 880
    35.3 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    48.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.