Göteborgsflickor, och andra historier - 2

»Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt.
»Nä, inte alls. Vad angår det mig?»
»Du har ju ränt efter henne så förbaskat förut, har jag märkt.»
»Jag? Känner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av mig.
Det håller jag inte alls för otroligt.»
»Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.»
»Vad har hon då sagt, om jag får fråga?»
»Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera
beredvilligt än sanningsenligt.
»Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta.
»Ja, men du är den störste _idiot_, hon känner, har hon sagt.»
»Det är lögn!»
»Det tror jag inte, för hon kan ju inte gärna känna någon större.»
»För resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag är nätt och jämt
presenterad för henne, och vi ha inte bytt tio ord.»
»Det var väl därför hon inte hann fråga dig om det.»
»Vilket om?»
»Om det inte gjorde ont att ha ett sån’t ansikte som du», spottade Sven
ut, och avlägsnade sig sedan i god tid för att undvika handgripligheter.
Men han funderade mycket över Äppelboms påstående.
Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund.
De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade
Kerstin.
»Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra
förlovningsringar i fönstret.»
Sven kom genast.
»Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka
Äppelbom?»
»Gud, så ni skämtar, herr Pehrsson», kvittrade Kerstin. »Det vore väl
att gå litet för långt.»
»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?»
Fröken Johnsson teg ett ögonblick.
»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt.
Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst
ha velat rymma, men det var för sent.
»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten.
Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig.
»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för
världen, lilla flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin
frihet. Men det lyckades inte.
»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår
lycka.»
Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs.


REFERATET

»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy
tusan!»
»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av
allt, som vi män --»
»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag var
gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrån det.»
Journalisten tog en ny cigarrett.
»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har
aldrig fått anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver
jag ju heller inte poem.»
»Dikter, förlåt.»
»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig kan
glömma.»
»Såå! Et tu, Brute!»
»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta
henne.»
»Låt oss höra historien!»
»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i alla
fall, låt gå.
Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, och
som ni kanske minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag var
ung på den tiden, och det var inte utan att ett par vackra ögon kunde
göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt för en man i yrket.
Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella
Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde
skulle hållas i direktörens villa utanför staden, och
redaktionssekreteraren kallade mig till sig:
’Wall’, sade han. ’Jag vill ha ett referat av det mötet, och du skall
skaffa mig det.’
’Hur i herrans namn vill du -- --’
’Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig
likgiltigt.’
Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep
fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden
var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att
smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt.
Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var en
kvinna, och en kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade
penna skulle komma till korta om han försökte beskriva henne. Lång,
smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace och självmedveten
behärskning.
Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag om
och följde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli bekant,
och som jag icke kunde finna på något annat sätt i en hast tog jag upp
en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon tappat den.
Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den
inte var hennes. Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades
få följa henne ett par kvarter tills hon skulle in i en butik.
’Mitt namn är Wall, i Nyheterna’, sade jag innan vi skildes.
’Så intressant’, svarade hon leende. ’Jag har hört mycket talas om er.’
’Verkligen?’
’Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i sta’n.’
Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag funderade
mycket över hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den tiden annars
inte mycket känt utom kamratkretsen.
Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt
flickebarnet för att välva de vildaste planer om hur jag skulle komma åt
det efterlängtade referatet. Jag måste ha det, skulle ha det, och tog en
spårvagn ut till direktörens villa.
Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när
Smultronbolagets styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och
fann snart att samlingen var fulltalig. Då hoppade jag över staketet på
ett mörkt, skyddat ställe, och smög fram till villan.
Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av flera
personer. Så fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. Ett
fönster i första våningen stod öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men
inte längre. -- Man gjorde väl inte sina första lärospån i Amerika för
ro skull. -- Så tog jag ett tag i stuprännan, svängde mig upp och
klättrade in.
Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och där,
vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutiöst referat av sammanträdet,
hör inte hit. Nog av, jag fick det, och smög mig bort när herrarna
skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det var det,
som sprängde humbugen.
Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några
krusbärsbuskar -- och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från
eftermiddagen. Jag erkänner att jag tappade koncepterna.
’Såå, herr Wall i Nyheterna’, sade hon. ’Ni har slagit er på inbrott?’
’Ja -- hm -- nej’, stammade jag.
’Åh, jag förstår så väl’, svarade hon. ’Tidningarna ha redan börjat tala
ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar
krossa honom.’
’Pappa? Vad?’
’Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för
Smultronbolaget.’
’Åh!’
’Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara
pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas
brottsling, och ni -- ni skall göra det.’
Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk
hon ned på en trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av
snyftningar.
Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en
kvinna gråta.
Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde
undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång
på gång.
’Gråt inte, gråt inte, flicka’, viskade jag. ’Här! Tag manuskriptet.
Bränn det, gör med det vad ni vill.’
Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes
lilla hand, kysste henne ännu en gång och gick.
Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var
nära att få slag, när jag öppnade ’Morgonskriet’.
Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande
Smultronbolaget och försett med fyrdubbla rubriker.
Och inte blev jag mycket gladare när jag med första posten fick en
biljett av följande lydelse:
Bäste herr Wall!
Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som
jag uppgivit allt hopp om. Ni blir väl inte ond när ni får höra,
att ’direktör Bensons dotter’ i verkligheten är ’Morgonskriets’ nya
kvinnliga medarbetare. För övrigt voro väl kyssarna tillräcklig
ersättning för ert besvär.
Eder tillgivna
_Alice Krona,_
_alias fröken Benson._
»Det är historien, gossar, och jag anser, att man måste vara skald för
att se något förmildrande hos en sådan kvinna. Skål!»


ETT SJÖMANSÖDE

Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydväst till syd uppför
Hamngatan för laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en lämplig kjol
vaja nedåt Kungsparken, och fastän det var mitt på blanka eftermiddagen
gjorde Klyvarbom en skarp gir åt styrbord, slog ut ett par rev i seglen
för fartens skull och strök för sina goda femton knop ned i riktning mot
den lockande kjolen.
Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet,
tilltalat det, avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det
just inte heller varit något särskilt att skriva om. Men det gick inte
så. Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp henne, intervenerade
ödet i form av en mycket välpressad ung man, som kom runt ett hörn,
hälsade bekant på flickan och gjorde henne sällskap mitt för Klyvarboms
näsa.
Nu är det ju så, att ingenting sårar ett sjömanshjärta djupare än att
bli ersatt av en annan karl hos ett fruntimmer, och fastän kaptenseleven
inte hade den minsta himmelska eller jordiska rätt till flickebarnet, så
sjöd det dock i hans inre när han sackade allt längre bakåt, sjöd på ett
sätt som bådade ont för den välpressade.
På något avstånd följde han det såta paret genom gatorna, och när de
passerade genom Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjärta
och han drog sig så småningom allt närmare.
På en lämplig, skuggig och folktom plats ansåg han det vara skäl att
handla, steg därför fram och placerade kraftigt och målmedvetet sin
massiva sjömansnäve i basen av den välpressades oklanderliga nackbena.
Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan
vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han
se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet.
Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen
var. För att klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, så att
han gick till vila ett par minuter på närmaste gräsmatta.
»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan.
»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.»
»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade
min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan då.»
»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott
om dig.»
»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig
någon.»
»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom.
»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var
ju fullkomligt kvinnologiskt.
»Nej, men Karin -- --»
»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»
»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar --», understödde Klyvarbom
och började veckla upp rockärmarna.
Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med
sjömansnävarna och drog sig sakta bort.
»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade
han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans
ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot staden.
Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som
gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt
av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra försyndelser.
Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig Gustav
åter på valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart och vit
bulldogg.
Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem komma,
och hans oro var icke oberättigad.
Både han och flickan reste sig när Gustav kom.
»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten.
»Då går väl jag», svarade Klyvarbom.
»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.»
Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och
sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han
möjligen också ämnade smaka.
»Nu», sade Gustav, fortfarande vänligt, »kanske ni underrättar oss om
hur sant det är, som ni sade om mig. Men säg sanningen, den där hunden
tål inte att höra folk ljuga.»
Klyvarbom vred sig.
»Nå!» Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram.
»Nå ja! Jag kanske tog miste på person.»
»Kanske?»
»Ja, nästan säkert.»
»Nästan?»
»Tja, alldeles säkert då.»
»Det låter höra sig. Blev för resten er syster antastad alls?»
»Det hör inte hit.»
»Nej, men det intresserar mig.»
»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt.
»Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?»
»Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den
karlen är.»
»Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla
medan jag randar ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har
ni Cesar i benet.»
Det blev dock för mycket för Klyvarbom. Med en kraftig spark träffade
han Cesar under hakan, så att hunden sjönk in i medvetslöshetens natt.
Nästa tempo var att placera sjömansnäven mitt i ansiktet på Gustav och
så bar det i väg.
Han sprang med den högsta fart han orkade, ty han visste, att bulldoggen
snart skulle kvickna till, och ville gärna vara i säkerhet innan dess.
Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en
kanon, tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl
Johan Klyvarbom.
Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög till
närmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i
gång. Doggen var då bara fem meter borta och med dessa djurs vanliga
trohet, sprang han med vagnen för att vakta ut Klyvarbom.
Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods,
och åka Ringlinjen runt, runt, runt....


ETT SLÄDPARTI

Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket
vacker flicker flicka enligt de härskande begreppen i den enkla
landsända, där hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var
sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora Fälanda, är det
inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen
bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och
diverse-handel därsammastädes, men han hade knollrigt hår, små, vaxade
mustascher och böjelse för mera romantisk litteratur, samt dessutom ett
gott sätt mot kunder, och han hyste stora förhoppningar att dessa
utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna.
Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i
bodbetjäntens anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne
många gånger, men inte lyckats få ens ett intresserat ögonkast, och
detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populär bland
traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar.
Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga.
Tvärtom. Hans beslut att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än
någonsin.
»D’ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. »Inte
har man nånsin läst om att det gått på det viset. Jag måste utföra något
dåd i stor stil, något, som kommer henne att beundra och se upp till
mig. Se’n skall allting gå som en dans.»
Några dagar senare var det kalas på Stora Fälanda, och i samband med det
slädparti.
Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade likafullt
tvingat honom upp till Stora Fälanda gårdsplan för att få se när den
älskade åkte ut, och få vredgas på den lycklige, som satt på
hundsvotten.
Det var ett kallt göra. Pilkvist frös som en hund där han posterade i
vinterkvällen, ty vinden svepte skarp och bitande in över Fälandasjöns
istäcke. Men i hans blod brann kärleken till Olivia Rosenblom och den
höll hans själ varm, om också kroppen fick sitta emellan.
Omsider körde slädarna fram, och Konrad Pilkvist ställde sig litet
i skymundan när gästerna tågade ut. Där kom kronofogden och
häradsskrivaren och sågverksdisponenten och alla möjliga andra
celebriteter, och mitt i högen hon. Pilkvist glömde kylan och kände
endast en bitterljuv känsla genomströmma sitt inre när han såg hennes
strålande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot
sågverksdisponentens son, löjtnanten.
Först när Olivia tagit plats i en kappsläde slog den stora planen som en
blixt ned i Pilkvists hjärna, och han tvekade inte en sekund. Med två
språng var han framme vid släden, och gav löjtnanten, som just skulle ta
plats bakpå, en puff så att han stod på huvudet i en snödriva. Och innan
någon fattat vad det var frågan om hade han gripit tömmarna, givit
hästen ett piskrapp, och det bar i väg ned mot sjön.
Det steg ett illtjut ur fällarna framför honom, besvarat av ett
mångstämmigt rop bakom, men Konrad Pilkvist lät piskan vina, och for
av med allt skarpare fart.
»Precis som Gösta Berling!» tänkte han. »Sabla stiligt!» Så vände han
sig om i släden, och ropade efter berömda mönster:
»Jag är Konrad Pilkvist, riddare till tjugutusen kyssar och en hel binga
kärleksbrev, fånga mig den som kan!»
Men han såg samtidigt att den sista uppmaningen synbarligen var
överflödig, ty löjtnanten hade kommit upp ur sin driva och var redan på
väg efter honom i en annan kappsläde.
Olivia höll sig fullkomligt lugn. Hon hade uppfattat situationen och
senterade den. Det är minsann inte många unga damer i våra dar, som få
vara med om en regelrätt enlevering. För resten skulle det ju bli
ytterst angenämt att räddas av löjtnanten.
Men Pilkvist, berusad av sin djärva bragd, tydde hennes tystnad som
beundran, och hans hjärta slog i kapp med hästfötternas galopp.
Färden gick över sjön i svindlande fart. Bakom röt löjtnantens
kommandostämma ilskna uppmaningar att stanna och löften om stryk, men
Pilkvists häst var den bästa, och avståndet ökades sakta men säkert.
»Stanna, din förbaskade kryddbonesare!» kom löjtnantens röst. »Annars
skall jag slå sönder vartenda ben i din usla kropp.»
»Ha, tyrann!» skrek Konrad den romantiske tillbaka. »Aldrig skall du
röva min väna brud ur mina armar.»
Så kom han plötsligt att tänka på, att Gösta Berling och hans bortrövade
brud kyssts rätt avsevärt under sin slädfärd, och han ansåg exemplet
efterföljansvärt, i synnerhet som det utan detta lilla arrangemang inte
skulle bli någon riktig stil på det hela. Alltså böjde Konrad Pilkvist
sig fram, tog Olivia under hakan med vänstra handen, och kysste hennes
rosenläppar, medan löjtnanten, som inte var längre borta än att han
kunde se vad som hände, upphävde ett avgrundsvrål.
Men det skulle Pilkvist aldrig ha gjort, ty Olivia var en väluppfostrad
flicka, som inte lät sig kyssas av obekanta herrar, och av ganska få
bekanta; och dessutom var hon en handfast flicka. Så att knappt hade
kyssen bränt på Olivias läppar förrän en örfil brände på Konrads kind.
Och den efterföljdes omedelbart av flera.
Konrad var alldeles handfallen. Han var fullkomligt oberedd på ett så
plötsligt nedstörtande från sin sällhets himmel, och tömmarna gledo
sakta undan hans hand. Olivia grep dem ögonblickligen, höll in hästen
och störtade i löjtnantens armar när han fem sekunder senare hann fram.
Och löjtnanten tryckte henne onödigt tätt intill sig, och Pilkvist kunde
tydligt uppfatta en del ord, som sade honom, att befattningen som måg
hos Rosenblom j:r redan var tillsatt.
Men löjtnanten uppehöll sig i alla fall inte länge med Olivia. Han hade
lovat Konrad stryk, och som officer och gentleman skyndade han att
infria sitt löfte.


AFFÄR ÄR AFFÄR

John Andersson var innehavare av en mindre agenturaffär i Nordstaden, en
foxterrier, bärande, men mindre sällan lydande, namnet Tip-Top, samt en
spanskrörskäpp med guldkrycka. Dessutom älskade han världens skönaste
kvinna. När en karl är kär, är ju alltid föremålet det skönaste i
världen.
Andersson var dock icke fullt lycklig, ty världens skönaste kvinna hyste
intet särskilt intresse för honom, och fanns det något sådant så var det
rent av negativ art. Han hade nämligen försummat det psykologiska
ögonblick, då han kunnat försäkra sig om den skönaste bland dödliga, och
dylika underlåtenhetssynder äro, som bekant, ungefär de svåraste en ung
man kan begå. Därför hade hans namn strukits från listan och han från
det familjära »Jonne» blivit degraderad till »Herr Andersson».
Men Andersson beundrade även naturen, och därav kom det sig, att han en
vacker afton befann sig i sällskap med Tip-Top och käppen sittande på
Vita bandets paviljong i Slottsskogen, förtärande en enkel Rosenhäger
och drömmande om den tid då Majken -- så hette världens skönaste kvinna
-- skulle obligatoriskt förekomma i hans sällskap. Följden av dessa
drömmar var, att när han gick glömde han käppen med guldkryckan.
Kommen ett stycke nedåt vägen erinrade John sig sin förlust och vände
med en viss hastighet tillbaka för att återfå klenoden. I dörren till
paviljongen kolliderade han med en medelålders gentleman och skulle nog
med en ursäkt ha lämnat plats, om han inte i främlingens hand sett --
sin dyrbara käpp.
Anderson var emellertid en belevad man och blev därför inte ohövlig,
utan lyfte artigt på hatten och sade:
»Förlåt! Min herre har visst tagit fel käpp?»
Den andre tittade på käppen.
»Det tror jag inte», svarade han.
»Men det tror jag», svarade John med eftertryck. »Den där käppen är
nämligen min.»
»Såå», sade den andre lugnt. »Under de fem år jag haft den, har jag i
alla fall ansett den vara min egendom.»
Men nu fattade Andersson humör.
»Nej, hör nu, min bäste herre -- --»
Han tystnade plötsligt, ty inifrån lokalen kom Tip-Top med svansstumpen
i frenetisk rörelse -- och Anderssons käpp i munnen.
Det blev ursäkter. Käpparna undersöktes och befunnos vara i detalj lika,
och på grund av detta egendomliga sammanträffande stiftade herrarna
bekantskap och fingo sällskap hem.
»Mitt namn är Andersson», sade John. »Firma J. A. Andersson, agentur i
kaffe, gjutgods, garn och cigarrer.»
»En driftig ung man», sade den andre gillande. »Ja, mitt namn är
Schönstein.»
»Inte Josef B., den store miljonären?»
»Josef B. Schönstein är mitt namn», svarade främlingen småleende, och
Andersson greps av en hemlig vördnad inför denne siffrornas och guldets
kung.
Nu ville ödet, att Andersson, solande sig i detta magnifika sällskap, på
Linnégatan mötte sin själs älskade i sällskap med banktjänstemannen
Fågelström, hälsade och passerade.
»Det var sjutton», sade Fågelström till Majken, »vad John frotterar sig
mot money.»
»Hur så?»
»Det var ju miljonären Schönstein han gick och pratade så gemytligt
med.»
»Var det det?» frågade Majken intresserad. »Hur kan han känna honom?»
»Åhjo, man har ju hört --», svarade Fågelström likgiltigt.
»Vad har ni hört? Ni, som rör er i finanskretsarna, har väl reda på en
hel del.»
Nu inskränkte sig Fågelströms verksamhet i banken till tjänstgöring vid
kassan för inbetalningar, men han ville gärna imponera på flickebarnet.
»Tja, det är egentligen en affärshemlighet, men det gör ju ingenting. De
där två ha en hel del affärer ihop. Amerikanskt vete och bomull och
sådant där, som man håvar in pengar på.»
»Tjänar John så mycket pengar då?»
»Om? Miljonär blir han kanske inte, men en fem, sex hundra tusen kan han
inte undvika, när Schönstein håller honom om ryggen så som han gör.»
Sedan talades inte vidare om saken, men Fågelström lade märke till, att
Majken var mycket tankspridd resten av kvällen.
Samtidigt utspann sig ett litet samtal mellan Schönstein och Andersson.
»Det var en söt flicka det där», sade nämligen den förre, när de
passerat paret. »Vem är det?»
»Det är fröken Lindblom, hon är -- hm -- så gott som -- litet förlovad
med mig.»
»Såå», sade Schönstein. »Tillåt mig gratulera. Presentera mig vid
tillfälle för er fästmö -- eller så gott som, ha ha!»
Två dagar senare mötte Andersson Majken på Östran och gjorde sällskap.
Och Majken, som till en början var litet stram, tinade efter tio minuter
så fullständigt upp, att Andersson beslöt att genast avfyra den
högviktiga frågan och få ett bestämt svar. Han hade nu lärt sig att inte
försumma det psykologiska ögonblicket.
Men när detta ögonblick omsider anlände, anlände även en oförutsedd
händelse.
Händelsen var den store miljonären Josef B. Schönstein, som kom uppifrån
avenyen och demonstrativt saktade farten, småleende som en kyrkängel.
Andersson kunde inte motstå lusten att briljera med bekantskapen utan
presenterade. Schönstein var en aimabel karl, det blev supé med
champagne och dylikt, och när detta var slut, hjälpte han Andersson att
följa Majken till porten.
Dagen därpå ringde Andersson upp Majken för att höra om hon ville
promenera ett slag på kvällen. Tråkigt nog var hon upptagen. Kvällen
därpå var hon bortbjuden, sedan var det överarbete och annat kväll efter
kväll tills Andersson en middag, efter att ha väntat tjugu minuter
utanför hennes port lyckades träffa henne.
Han beslöt att genast göra slag i saken och gick alltså på i
ullstrumporna.
»Majken», sade han. »Det är en sak som jag vill tala med dig om. En
viktig sak.»
»Det var lustigt!» sade Majken.
»Nej, det är alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.»
»Skall du tala allvar. Nej, hör du!»
»Majken, jag älskar dig!»
»Vad gör du, sa’ du?»
»Älskar dig!»
»Jaså, gör du det?»
Det där lät inte vidare uppmuntrande -- men Anderson fortsatte ändå.
»Jag har älskat dig länge, Majken. Min affär är ju inte så stor än,
men -- --»
»Hör du John!» avbröt flickan. »Jag vet vad du vill säga. Bry dig inte
om det, du.»
»Vad -- -- menar du -- -- ämnar du -- -- säga nej?»
»Ja.»
»Men vad är anledningen? Säg åtminstone anledningen», bad den
förkrossade Andersson.
»Anledningen är den, att jag i slutet av månaden förlovar mig med
Josef.»
»Josef? Josef? Vem är det?»
»Herr Schönstein, naturligtvis.»
Andersson tvärstannade. Så lyfte han på hatten, vände om och gick sakta
nedåt gatan, följd av Tip-Top, som sorgset slokade med svansstumpen.


ARTIGA KARLSSON

Karlsson är, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen något
orakad, men i övrigt en fulländad gentleman, en omständighet, som i all
synnerhet kommer till synes i hans bemötande mot damer, även om dessa
äro bedagade, mindre sköna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R.
Härom dagen stod Karlsson på bakre plattformen av en spårvagn. Just när
vagnen satte sig i gång sökte en dam hoppa upp, men som hon naturligtvis
hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en vacker
saltomortal bakåt, och landade på bakhuvudet i stensättningen. Den
uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla
lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla
levande kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev
fullkomligt oskadad.