Göteborgsflickor, och andra historier - 1

Total number of words is 4414
Total number of unique words is 1516
29.2 of words are in the 2000 most common words
39.1 of words are in the 5000 most common words
44.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

* * * * *
GÖTEBORGSFLICKOR
OCH ANDRA HISTORIER
av
_Sigge Strömberg_

Stockholm
Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.

* * * * *
_Sigge Strömbergs-böckerna_
_Vol. 6_

Stockholm 1921
Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.:S Boktryckeri

* * * * *
INNEHÅLL:

HERR FÅGELSÅNG I SOCIETEN 7
TUR I SPEL 17
PRISSE 27
MANNEN OCH HANS ÖVERMAN 34
REFERATET 43
ETT SJÖMANSÖDE 51
ETT SLÄDPARTI 59
AFFÄR ÄR AFFÄR 66
ARTIGA KARLSSON 74
EN EGENDOMLIG LIKHET 78
REVYBESÖKET 83
PIGANS FÄSTMAN 89
ETT LITET MISSFÖRSTÅND 95
ETT KONVENANSPARTI 101
ANDERSSONS FRIERI 111
EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING 116
FRIMÄRKET 127
ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK 138
ETT TAVELFYND 145

* * * * *
HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN

Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och
tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det
andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid
närmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och
smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin
beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.
Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret
för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig
ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.
Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men
när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig
plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling
av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst
meddelade att Putte var hans ögonsten. Fågelsång ägnade hon inte vidare
en blick.
»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig
själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets
uppmärksamhet. Men förgäves. Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig
äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som
en direkt personlig förolämpning. Inte ens när musiken spelade upp
Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja»
blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om
handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes
blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från
Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.
Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne. Det var på
Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som
förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig
man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap. Fågelsång
hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren
som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken
flickebarnet upp.
»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och
ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.
»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag
hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»
»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.
»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad
fröken heter.»
»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men
jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag
heter Lingonhjelm.»
Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten
Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan
ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur
spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan
själv, som sade:
»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem
och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»
»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.
»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med. För
resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som
helst. Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock,
blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och
som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned
till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.
Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde
under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.
»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång
skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.
Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela
sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och
han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm. Men hans vita
lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med
sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol --
att få honom att sitta ordentligt gick inte -- och såg till att han fick
whisky och vatten. Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en
trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med
hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.
Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett
lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.
Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när
han blev ensam med flickan.
»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston.
»Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna
där pampiga jyckar.»
»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.
Fågelsång kände att han rodnade.
»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag -- jag rör mig
naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»
»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla
uppträdande. Ledigt och otvunget -- hallå, flickor, välkomna upp!»
Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot
villan.
Fröken Lingonhjelm föreställde:
»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen.
Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av
Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»
Fågelsång bugade djupt.
»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera
damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade
värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga
visit.
»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.
»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att
få möta er.»
Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu
en hovfröken. Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde,
och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i
hängselstropparna. Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en
prinsessa borde. Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och
högdragen, oerhört högdragen.
När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna
genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära,
bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många
bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.
Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att
tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda
som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:
»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»
Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten
pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.
Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av
förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en
underdånig bugning prinsessans hand.
»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de
övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att
stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.
En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och
lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på
obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara. Då fick han helt
plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.
Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de
tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.
Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man,
som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.
»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en
av sällskapet.
»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.
»Vem var den andra, som höll henne under armen?»
»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg &
Svensson där.»
Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han
till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.


TUR I SPEL

Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han
seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade
skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson
att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke.
Följden blev också, att Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt
under pari i samma ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas
blickar för första gången pejlade varandras djup, och i Anderblads
ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga. Det blev en
skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar,
handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten
påkallade och icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad
lyckats utverka den skönas tillstånd att få möta henne även kvällen
därpå.
De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och
brotts» ljuvligt rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de
ömmare momenten sakta trycka hennes hand, och -- --, låt oss förbigå
detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda slutit ett fast och
tillfälligt förbund för hela livet.
Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte
Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och
rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa
totalt i skuggan.
»Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första
alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta
på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad.
»Vad heter damen, som du hälsade på?»
»Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet vittnande
svar.
»Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad ädelt,
med diplomatisk takt ignorerande ohövligheten.
Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman.
»Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför prompt.
»Säger vi Eggers då?»
Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av
den mark han tänkte erövra, följde med, -- och mankerade mötet med
Anna-Lisa.
Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos
Svenson & Jonson presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var
genast i full gång. Den blev rätt hård, ty en yngling skulle först
petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans målmedvetna
uppvaktning, och hans lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig
hata honom.
Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon
önskade vissa garantier för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad
tyckte att det ingen brådska var med förlovningen, förälskade hon sig
genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla
världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla
Signe Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom.
Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för
åttonde gången på samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i
telefon och hon måste, för sin självaktnings skull, bedja honom att inte
vidare besvära sig för hennes skull. Så var den saken klar, och
Anderblad åter fri.
Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa eller
uppmuntra Anderblad må vara osagt.
En förmiddag, när han satt lutad över fakturaboken, anlände ett
expressbud med en liten rosafärgad biljett, vilken Anderblad, med en
aning om kommande olycka, bröt och läste. Den lydde så här:
Käraste Karl Oskar!
Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar
mig alldeles gräsligt. Möt i kväll! Din
_Signe._
Anderblad stoppade ned dokumentet.
»Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete.
Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som
log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa
henne hem.
»Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt.
»Det förtjänade du -- och så var jag elak mot dig förut. Men jag ångrade
mig genast.»
Anderblad teg, men befarade det värsta.
»Blev du mycket ledsen?»
Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja -- varför inte?
»Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går nog
aldrig över», tillade han dystert.
»Stackars min gosse!» -- det låg en oändlig ömhet i tonen. -- »Vet du --
jag har heller inte varit riktigt glad sedan dess. Och därför så --»
»Så?»
»Åh, ingenting!»
De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog den,
sköt henne före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med
belåtet, om än litet tankfullt utseende.
Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän
telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren:
»Är du ond på mig, Karl Oskar?»
»Du har behandlat mig grymt, men ändå -- -- nej, aldrig!»
»Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte
vad en flicka kan känna -- --»
Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt.
»Jag trodde, att du hade glömt!»
»En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag
blev ond på dig, men -- -- Håller du ännu av mig, Karl Oskar?»
»Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en
värdighet, som förrådde vana.
»Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»
»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl
funnet, ty svaret kom genast:
»Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han
skall få besked.»
Så ringde hon av.
När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och
kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt
drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty där ute gick
icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla
tre betraktande varandra med hätska blickar.
»Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick
samtidigt ut i tamburen och ställde sig framför spegeln, där de
kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillräckligt
snett för att anses kunna sitta rätt.
»Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. »De
ä’ galna i dig allesamman och jag undrar inte på det. Men fy sjutton en
sådan stund jag får om de få tag i mig. Jag måste vänta tills de gått.»
Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat oläst
på hans pulpet, satte sig och började läsa för att fördriva tiden. Det
första han fick se var följande notis:
»_En göteborgare med tur._ Enligt vad från säker källa uppgivits skall
en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen
K. O. Anderblad härstädes.»
Han läste notisen tre gånger och det blev allt mera klart för honom, att
tur i spel inte nödvändigtvis behöver betyda otur i kärlek. Så slängde
han tidningen i ett hörn, reste sig, sårad i sitt innersta, och
förbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast velat åt
hans vinst, dels, och ännu mera, den omständigheten, att han icke hade
någon lott. Sedan detta var väl uträttat, satte han sig åter och skrev
tre brev, alla av samma lydelse:
Min fröken!
På förekommen anledning får jag meddela, att jag aldrig spelat på
lotteri, och skall därför, om Ni så önskar, ha nöjet presentera Er
för min vän Lundbom, som har utsikt att inom kort ärva en äldre,
sjuklig och förmögen farbror.
Med största högaktning
_K. O. Anderblad._
När breven voro klara lyfte han sin högra hand mot takpanelningen och
svor en dyr ed att aldrig under några omständigheter ägna en blick åt
något feminint väsen.
Därpå tog han hatt och rock samt gick till fönstret för att se om luften
var ren. De tre voro borta, men på andra sidan gatan svävade en ängel i
tunnbandskjol och blåröd hatt.
Anderblad kände ängeln och rusade i nästa sekund utför trappan för att
ännu en gång söka fånga lyckan.


PRISSE

Prisse var tax av födsel och ohejdad vana och ägdes av bankbokhållaren
Gustav E. Stenblad, som i sin tur ägdes av farmacie kandidaten Lucia
Cederberg, vilken unga dam tjänstgjorde å ett av stadens apotek. Gustav
och Lucia älskade nämligen varandra inbördes som ungt folk för sed hava,
och voro litet smått förlovade. Prisse älskade allt som Gustav tyckte
om, utom punsch och cigarrer, och därför hade även han sålt sin lilla
fyrbenta själ till farm. kand. Lucia Cederberg.
Det faller av sig självt att Gustav under sådana omständigheter skulle
ha många ärenden till apoteket, fastän han inte såg det minsta sjuk ut.
Om dagarna brukade han titta in och köpa aspirinpulver, som sedan i
halvkilopaketer presenterades till en ogift tant, som hade flugan på
pulverförgiftning, men om kvällarna, när Lucia hade nattvakt, smög han
dit med Prisse i hälarna. Prisse fick då tjänstgöra som förkläde tills
både han och Gustav obevekligen kördes ut klockan halv tio, ty Lucia
ansåg inte att det passade sig för en ung flicka att ta emot besök
senare än så.
Så voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om än deras läppar var
tredje dag, efter Lucias vaktkvällar, voro litet sönderkyssta, så gav
det ju endast Gustav en kärkommen anledning att köpa cerat hos Lucia.
Men ett paradis är inte något paradis om där inte finnes en orm, och
detta oundvikliga attribut anlände också så småningom. Den kom i en
mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom,
vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon
får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna sina
rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård.
Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad. Visserligen
måste han för sig själv erkänna att hon, fastän söt, inte gick upp emot
Lucia, men däremot var ryktet om hennes kova stort och lysande. Möjligen
mera stort och lysande än bemälda kova själv.
Nu kom en sorglig tid för Lucia. Gustavs smak för aspirinpulver svalnade
allt mer. Nästa nattvakt var han tvungen att gå på sammanträde och kunde
bara stanna en kvart, gången därpå var han bortbjuden och kom inte
alls, och nästa gång brydde han sig inte om att ge något motiv för sin
bortovaro. Och Lucia besvärade honom inte heller. Tjänstvilliga väninnor
hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att Gustav varit
synlig ute i sta’n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick härigenom sin
misstanke bekräftad, att en annan kjol kommit emellan. Alltså grät hon
en skvätt, blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det,
och såg så åter världen med lugna ögon.
Men om Gustav glömde Lucia, så fanns det dock en, som inte svek henne.
Det var Prisse.
Hans lilla hundhjärna kunde inte fatta varför de sedvanliga
apoteksbesöken inställts, ty i hans tycke voro dessa en mycket
förmånlig institution. Han blev nämligen alltid undfägnad med skorpor
och småbröd på apotekskvällarna, och detta tilltalade honom mycket.
Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän
att han reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde
fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma
energi som förut Lucias.
Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi
apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.
»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia.
»Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä’ som galna
efter mig.»
»Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl
ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera
något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och ställde
sig där, viftande med svansen.
»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick
ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse
började skrapa på dörren.
»Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade
Gustav ilsket.
»Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde
anat oråd. Hennes misstankar voro nämligen väckta, och hon hade beslutat
att undersöka hur det förhöll sig med flickan i fönstret som tittade så
väldigt.
Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått
veta hela historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju
naturligtvis svurit att hon var den enda han någonsin älskat.
Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till
sömns den kvällen, som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte
upp blusen började sorgen övergå i förtret och långt innan hon fått av
sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev ett svavelsyrat
brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att
hon gjort sin plikt.
När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia,
insåg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just då hade
vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos henne och ordna till, så att
allt blev bra igen.
Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och
Prisse i hälarna till apoteket. När Lucia i luckan såg vem det var, gav
hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp dörren på
vid gavel.
»Nej, se välkommen, Gustav, så roligt att du hittade hit en gång. Stig
in!»
Med minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit
Prisse redan kilat i förväg. Men i dörren stannade han. Där inne satt
nämligen en ung man, som kelade med Prisse och i ersättning blev
tillgivet slickad på hand. Han reste sig när Gustav kom in, och Lucia
kom glädjestrålande fram.
»Får jag lov att föreställa min gamle vän herr Stenblad, min fästman
löjtnant Söderflycht!»


MANNEN OCH HANS ÖVERMAN

Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bäst sysselsatt med att läsa i
morgontidningen, när det pinglade på hans bordapparat.
»Pehrsson, Blomlind & C:o», svarade han med sin vederhäftigaste
affärsröst, men slog genast om, när en mjuk sopran frågade:
»Träffas grosshandlare Pehrsson själv?»
»Det är jag!» svarade Sven R. artigt. »Varmed kan jag stå till tjänst?»
»Åh, är det ni, herr Pehrsson? Så roligt. Det är Kerstin Johnsson. Tack
för senast!»
»Nöjet är uteslutande på min sida», fortfor Sven i samma anda som förut.
»Ytterst angenämt att ni ville ringa, så att jag ännu en gång fick njuta
av er ljuva stämma, etcetera.»
Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för
kvinnlig fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta
med det. Som bekant finns det endast en som har det bättre än en
lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito.
»Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig till
er i en mycket delikat affär.»
»Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.»
»Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?»
»Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket
här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.»
Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara ibland.
»Vad ni är god, herr Pehrsson!»
»Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven övertygande.
»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik
överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från
kontoret.
Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin
nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart
över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.
Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande på
att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet väl
vad en kvinna tänker på?
Till slut bröt hon tystnaden.
»Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en stor
tjänst.»
»Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande.
»Men jag kan knappast med att göra det.»
»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl
i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på
mig.»
Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en
mästerligt gjord rodnad började hon:
»Ni känner ju Karl Äppelbom!»
»Ja, fy tusan!»
»Ser ni, han och jag, hm....»
»Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.»
»Ja, det var ju ingenting bestämt, men i alla fall, ni förstår.»
Sven förstod mycket väl, han var ju inte själv utan erfarenhet på
området.
»Men i går», fortsatte hon, »såg jag honom i sällskap med en annan
flicka.»
»Ett sådant nöt! Har han ingen smak alls?»
»Nej! Och nu vill jag inte vara med längre.»
»Det är rätt, stå bara på er.»
»Jag hatar honom.»
»Bravo! Fortsätt med det!»
»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder
ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ...
vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i
mig?»
Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten
fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.
»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte
svårt alls.»
»Och ... och så skall jag låtsa....»
»Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ vi
träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till
Bräutigams till att börja med.»
De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls
såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt.
Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när
»dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som
han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»
Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett
stycke.
»Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade
denne unge man.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Göteborgsflickor, och andra historier - 2
  • Parts
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 1
    Total number of words is 4414
    Total number of unique words is 1516
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 2
    Total number of words is 4532
    Total number of unique words is 1554
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 3
    Total number of words is 4583
    Total number of unique words is 1538
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 4
    Total number of words is 4613
    Total number of unique words is 1581
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Göteborgsflickor, och andra historier - 5
    Total number of words is 2218
    Total number of unique words is 880
    35.3 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    48.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.