Göteborgsflickor, och andra historier - 1

  
   * * * * *
   GÖTEBORGSFLICKOR
   OCH ANDRA HISTORIER
   av
   _Sigge Strömberg_
  
   Stockholm
   Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.
  
   * * * * *
   _Sigge Strömbergs-böckerna_
   _Vol. 6_
  
   Stockholm 1921
   Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.:S Boktryckeri
  
   * * * * *
   INNEHÅLL:
  
   HERR FÅGELSÅNG I SOCIETEN 7
   TUR I SPEL 17
   PRISSE 27
   MANNEN OCH HANS ÖVERMAN 34
   REFERATET 43
   ETT SJÖMANSÖDE 51
   ETT SLÄDPARTI 59
   AFFÄR ÄR AFFÄR 66
   ARTIGA KARLSSON 74
   EN EGENDOMLIG LIKHET 78
   REVYBESÖKET 83
   PIGANS FÄSTMAN 89
   ETT LITET MISSFÖRSTÅND 95
   ETT KONVENANSPARTI 101
   ANDERSSONS FRIERI 111
   EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING 116
   FRIMÄRKET 127
   ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK 138
   ETT TAVELFYND 145
  
   * * * * *
  HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN
  
  Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och
  tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det
  andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid
  närmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och
  smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin
  beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.
  Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret
  för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig
  ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.
  Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men
  när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig
  plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling
  av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst
  meddelade att Putte var hans ögonsten. Fågelsång ägnade hon inte vidare
  en blick.
  »Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig
  själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets
  uppmärksamhet. Men förgäves. Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig
  äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som
  en direkt personlig förolämpning. Inte ens när musiken spelade upp
  Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja»
  blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om
  handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes
  blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från
  Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.
  Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne. Det var på
  Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som
  förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig
  man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap. Fågelsång
  hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren
  som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken
  flickebarnet upp.
  »Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och
  ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.
  »Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag
  hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»
  »Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.
  »Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad
  fröken heter.»
  »Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men
  jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag
  heter Lingonhjelm.»
  Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten
  Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan
  ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur
  spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan
  själv, som sade:
  »Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem
  och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»
  »Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.
  »Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med. För
  resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som
  helst. Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock,
  blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och
  som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned
  till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.
  Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde
  under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.
  »Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång
  skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.
  Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela
  sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och
  han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm. Men hans vita
  lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med
  sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol --
  att få honom att sitta ordentligt gick inte -- och såg till att han fick
  whisky och vatten. Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en
  trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med
  hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.
  Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett
  lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.
  Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när
  han blev ensam med flickan.
  »Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston.
  »Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna
  där pampiga jyckar.»
  »Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.
  Fågelsång kände att han rodnade.
  »Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag -- jag rör mig
  naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»
  »Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla
  uppträdande. Ledigt och otvunget -- hallå, flickor, välkomna upp!»
  Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot
  villan.
  Fröken Lingonhjelm föreställde:
  »Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen.
  Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av
  Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»
  Fågelsång bugade djupt.
  »Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera
  damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade
  värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga
  visit.
  »Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.
  »För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att
  få möta er.»
  Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu
  en hovfröken. Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde,
  och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i
  hängselstropparna. Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en
  prinsessa borde. Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och
  högdragen, oerhört högdragen.
  När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna
  genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära,
  bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många
  bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.
  Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att
  tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda
  som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:
  »Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»
  Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten
  pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.
  Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av
  förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en
  underdånig bugning prinsessans hand.
  »Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de
  övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att
  stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.
  En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och
  lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på
  obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara. Då fick han helt
  plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.
  Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de
  tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.
  Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man,
  som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.
  »Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en
  av sällskapet.
  »Jo, det var det!» svarade den unge mannen.
  »Vem var den andra, som höll henne under armen?»
  »Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg &
  Svensson där.»
  Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han
  till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.
  
  
  TUR I SPEL
  
  Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han
  seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade
  skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson
  att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke.
  Följden blev också, att Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt
  under pari i samma ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas
  blickar för första gången pejlade varandras djup, och i Anderblads
  ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga. Det blev en
  skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar,
  handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten
  påkallade och icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad
  lyckats utverka den skönas tillstånd att få möta henne även kvällen
  därpå.
  De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och
  brotts» ljuvligt rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de
  ömmare momenten sakta trycka hennes hand, och -- --, låt oss förbigå
  detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda slutit ett fast och
  tillfälligt förbund för hela livet.
  Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte
  Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och
  rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa
  totalt i skuggan.
  »Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första
  alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta
  på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad.
  »Vad heter damen, som du hälsade på?»
  »Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet vittnande
  svar.
  »Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad ädelt,
  med diplomatisk takt ignorerande ohövligheten.
  Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman.
  »Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför prompt.
  »Säger vi Eggers då?»
  Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av
  den mark han tänkte erövra, följde med, -- och mankerade mötet med
  Anna-Lisa.
  Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos
  Svenson & Jonson presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var
  genast i full gång. Den blev rätt hård, ty en yngling skulle först
  petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans målmedvetna
  uppvaktning, och hans lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig
  hata honom.
  Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon
  önskade vissa garantier för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad
  tyckte att det ingen brådska var med förlovningen, förälskade hon sig
  genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla
  världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla
  Signe Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom.
  Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för
  åttonde gången på samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i
  telefon och hon måste, för sin självaktnings skull, bedja honom att inte
  vidare besvära sig för hennes skull. Så var den saken klar, och
  Anderblad åter fri.
  Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa eller
  uppmuntra Anderblad må vara osagt.
  En förmiddag, när han satt lutad över fakturaboken, anlände ett
  expressbud med en liten rosafärgad biljett, vilken Anderblad, med en
  aning om kommande olycka, bröt och läste. Den lydde så här:
   Käraste Karl Oskar!
   Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar
   mig alldeles gräsligt. Möt i kväll! Din
   _Signe._
  Anderblad stoppade ned dokumentet.
  »Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete.
  Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som
  log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa
  henne hem.
  »Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt.
  »Det förtjänade du -- och så var jag elak mot dig förut. Men jag ångrade
  mig genast.»
  Anderblad teg, men befarade det värsta.
  »Blev du mycket ledsen?»
  Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja -- varför inte?
  »Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går nog
  aldrig över», tillade han dystert.
  »Stackars min gosse!» -- det låg en oändlig ömhet i tonen. -- »Vet du --
  jag har heller inte varit riktigt glad sedan dess. Och därför så --»
  »Så?»
  »Åh, ingenting!»
  De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog den,
  sköt henne före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med
  belåtet, om än litet tankfullt utseende.
  Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän
  telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren:
  »Är du ond på mig, Karl Oskar?»
  »Du har behandlat mig grymt, men ändå -- -- nej, aldrig!»
  »Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte
  vad en flicka kan känna -- --»
  Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt.
  »Jag trodde, att du hade glömt!»
  »En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag
  blev ond på dig, men -- -- Håller du ännu av mig, Karl Oskar?»
  »Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en
  värdighet, som förrådde vana.
  »Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»
  »Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl
  funnet, ty svaret kom genast:
  »Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han
  skall få besked.»
  Så ringde hon av.
  När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och
  kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt
  drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty där ute gick
  icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla
  tre betraktande varandra med hätska blickar.
  »Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick
  samtidigt ut i tamburen och ställde sig framför spegeln, där de
  kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillräckligt
  snett för att anses kunna sitta rätt.
  »Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. »De
  ä’ galna i dig allesamman och jag undrar inte på det. Men fy sjutton en
  sådan stund jag får om de få tag i mig. Jag måste vänta tills de gått.»
  Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat oläst
  på hans pulpet, satte sig och började läsa för att fördriva tiden. Det
  första han fick se var följande notis:
  »_En göteborgare med tur._ Enligt vad från säker källa uppgivits skall
  en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen
  K. O. Anderblad härstädes.»
  Han läste notisen tre gånger och det blev allt mera klart för honom, att
  tur i spel inte nödvändigtvis behöver betyda otur i kärlek. Så slängde
  han tidningen i ett hörn, reste sig, sårad i sitt innersta, och
  förbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast velat åt
  hans vinst, dels, och ännu mera, den omständigheten, att han icke hade
  någon lott. Sedan detta var väl uträttat, satte han sig åter och skrev
  tre brev, alla av samma lydelse:
   Min fröken!
   På förekommen anledning får jag meddela, att jag aldrig spelat på
   lotteri, och skall därför, om Ni så önskar, ha nöjet presentera Er
   för min vän Lundbom, som har utsikt att inom kort ärva en äldre,
   sjuklig och förmögen farbror.
   Med största högaktning
   _K. O. Anderblad._
  När breven voro klara lyfte han sin högra hand mot takpanelningen och
  svor en dyr ed att aldrig under några omständigheter ägna en blick åt
  något feminint väsen.
  Därpå tog han hatt och rock samt gick till fönstret för att se om luften
  var ren. De tre voro borta, men på andra sidan gatan svävade en ängel i
  tunnbandskjol och blåröd hatt.
  Anderblad kände ängeln och rusade i nästa sekund utför trappan för att
  ännu en gång söka fånga lyckan.
  
  
  PRISSE
  
  Prisse var tax av födsel och ohejdad vana och ägdes av bankbokhållaren
  Gustav E. Stenblad, som i sin tur ägdes av farmacie kandidaten Lucia
  Cederberg, vilken unga dam tjänstgjorde å ett av stadens apotek. Gustav
  och Lucia älskade nämligen varandra inbördes som ungt folk för sed hava,
  och voro litet smått förlovade. Prisse älskade allt som Gustav tyckte
  om, utom punsch och cigarrer, och därför hade även han sålt sin lilla
  fyrbenta själ till farm. kand. Lucia Cederberg.
  Det faller av sig självt att Gustav under sådana omständigheter skulle
  ha många ärenden till apoteket, fastän han inte såg det minsta sjuk ut.
  Om dagarna brukade han titta in och köpa aspirinpulver, som sedan i
  halvkilopaketer presenterades till en ogift tant, som hade flugan på
  pulverförgiftning, men om kvällarna, när Lucia hade nattvakt, smög han
  dit med Prisse i hälarna. Prisse fick då tjänstgöra som förkläde tills
  både han och Gustav obevekligen kördes ut klockan halv tio, ty Lucia
  ansåg inte att det passade sig för en ung flicka att ta emot besök
  senare än så.
  Så voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om än deras läppar var
  tredje dag, efter Lucias vaktkvällar, voro litet sönderkyssta, så gav
  det ju endast Gustav en kärkommen anledning att köpa cerat hos Lucia.
  Men ett paradis är inte något paradis om där inte finnes en orm, och
  detta oundvikliga attribut anlände också så småningom. Den kom i en
  mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom,
  vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon
  får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna sina
  rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård.
  Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad. Visserligen
  måste han för sig själv erkänna att hon, fastän söt, inte gick upp emot
  Lucia, men däremot var ryktet om hennes kova stort och lysande. Möjligen
  mera stort och lysande än bemälda kova själv.
  Nu kom en sorglig tid för Lucia. Gustavs smak för aspirinpulver svalnade
  allt mer. Nästa nattvakt var han tvungen att gå på sammanträde och kunde
  bara stanna en kvart, gången därpå var han bortbjuden och kom inte
  alls, och nästa gång brydde han sig inte om att ge något motiv för sin
  bortovaro. Och Lucia besvärade honom inte heller. Tjänstvilliga väninnor
  hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att Gustav varit
  synlig ute i sta’n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick härigenom sin
  misstanke bekräftad, att en annan kjol kommit emellan. Alltså grät hon
  en skvätt, blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det,
  och såg så åter världen med lugna ögon.
  Men om Gustav glömde Lucia, så fanns det dock en, som inte svek henne.
  Det var Prisse.
  Hans lilla hundhjärna kunde inte fatta varför de sedvanliga
  apoteksbesöken inställts, ty i hans tycke voro dessa en mycket
  förmånlig institution. Han blev nämligen alltid undfägnad med skorpor
  och småbröd på apotekskvällarna, och detta tilltalade honom mycket.
  Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän
  att han reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde
  fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma
  energi som förut Lucias.
  Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi
  apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.
  »Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia.
  »Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä’ som galna
  efter mig.»
  »Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl
  ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera
  något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och ställde
  sig där, viftande med svansen.
  »Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick
  ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse
  började skrapa på dörren.
  »Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade
  Gustav ilsket.
  »Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde
  anat oråd. Hennes misstankar voro nämligen väckta, och hon hade beslutat
  att undersöka hur det förhöll sig med flickan i fönstret som tittade så
  väldigt.
  Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått
  veta hela historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju
  naturligtvis svurit att hon var den enda han någonsin älskat.
  Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till
  sömns den kvällen, som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte
  upp blusen började sorgen övergå i förtret och långt innan hon fått av
  sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev ett svavelsyrat
  brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att
  hon gjort sin plikt.
  När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia,
  insåg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just då hade
  vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos henne och ordna till, så att
  allt blev bra igen.
  Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och
  Prisse i hälarna till apoteket. När Lucia i luckan såg vem det var, gav
  hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp dörren på
  vid gavel.
  »Nej, se välkommen, Gustav, så roligt att du hittade hit en gång. Stig
  in!»
  Med minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit
  Prisse redan kilat i förväg. Men i dörren stannade han. Där inne satt
  nämligen en ung man, som kelade med Prisse och i ersättning blev
  tillgivet slickad på hand. Han reste sig när Gustav kom in, och Lucia
  kom glädjestrålande fram.
  »Får jag lov att föreställa min gamle vän herr Stenblad, min fästman
  löjtnant Söderflycht!»
  
  
  MANNEN OCH HANS ÖVERMAN
  
  Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bäst sysselsatt med att läsa i
  morgontidningen, när det pinglade på hans bordapparat.
  »Pehrsson, Blomlind & C:o», svarade han med sin vederhäftigaste
  affärsröst, men slog genast om, när en mjuk sopran frågade:
  »Träffas grosshandlare Pehrsson själv?»
  »Det är jag!» svarade Sven R. artigt. »Varmed kan jag stå till tjänst?»
  »Åh, är det ni, herr Pehrsson? Så roligt. Det är Kerstin Johnsson. Tack
  för senast!»
  »Nöjet är uteslutande på min sida», fortfor Sven i samma anda som förut.
  »Ytterst angenämt att ni ville ringa, så att jag ännu en gång fick njuta
  av er ljuva stämma, etcetera.»
  Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för
  kvinnlig fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta
  med det. Som bekant finns det endast en som har det bättre än en
  lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito.
  »Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig till
  er i en mycket delikat affär.»
  »Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.»
  »Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?»
  »Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket
  här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.»
  Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara ibland.
  »Vad ni är god, herr Pehrsson!»
  »Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven övertygande.
  »Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik
  överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från
  kontoret.
  Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin
  nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart
  över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.
  Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande på
  att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet väl
  vad en kvinna tänker på?
  Till slut bröt hon tystnaden.
  »Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en stor
  tjänst.»
  »Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande.
  »Men jag kan knappast med att göra det.»
  »Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl
  i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på
  mig.»
  Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en
  mästerligt gjord rodnad började hon:
  »Ni känner ju Karl Äppelbom!»
  »Ja, fy tusan!»
  »Ser ni, han och jag, hm....»
  »Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.»
  »Ja, det var ju ingenting bestämt, men i alla fall, ni förstår.»
  Sven förstod mycket väl, han var ju inte själv utan erfarenhet på
  området.
  »Men i går», fortsatte hon, »såg jag honom i sällskap med en annan
  flicka.»
  »Ett sådant nöt! Har han ingen smak alls?»
  »Nej! Och nu vill jag inte vara med längre.»
  »Det är rätt, stå bara på er.»
  »Jag hatar honom.»
  »Bravo! Fortsätt med det!»
  »Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder
  ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ...
  vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i
  mig?»
  Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten
  fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.
  »Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte
  svårt alls.»
  »Och ... och så skall jag låtsa....»
  »Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ vi
  träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till
  Bräutigams till att börja med.»
  De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls
  såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt.
  Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när
  »dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som
  han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»
  Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett
  stycke.
  »Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade
  denne unge man.