Genom Canada: Reseskildringar från - 5

  för kreatursskötsel och boskapen kan föda sig ute under bar himmel hela
  året om på de härliga buffelgräsfälten. Kreatursafveln är också kolossal.
  Jordbruket är däremot icke så gifvande.
  Regnmängden är nämligen icke tillräcklig för att försäkra farmarne om
  årliga goda skördar. I medeltal slår skörden fel två år af fem. Men det
  håller man på att hjälpa genom att anlägga ett stort kanaliseringssystem
  för att åstadkomma konstbevattning. Järnvägsbolaget har därtill anslagit 5
  millioner dollars för att därigenom göra en och en half million hektar af
  sitt land till fruktbart hveteland. Det är kanske det största
  konstbevattningsföretag, som någonsin utförts i Norra Amerika.
  Hufvudkanalen blir omkr. 20 svenska mil lång. Redan (1905) är arbetet så
  långt framskridet, att omkr. 250 tusen hektar land kunna vattnas.
  [: Se sid. 75.]
  Ett amerikanskt bolag lägger ut åtta hundra tusen dollars på en
  sockerfabrik, som skall blifva den näst största på kontinenten, för att
  taga vara på de sockerbetor, som odlas på en del af detta konstbevattnade
  land. Landet kommer att säljas till lågt pris. Spekulanter skola
  utestängas, och verkliga farmare skall man söka få att slå sig ned i de
  konstbevattnade regionerna.
  Calgary ligger i medelpunkten af detta distrikt. 1904 hade staden omkr.
  6,000 invånare. Husen äro i allmänhet byggda af en fin ljusgrå stensort,
  som brytes i närheten. Staden är hufvudort för en mycket stor handel med
  kreatur: hästar, nötboskap och får. Dessutom har den lifliga affärer i
  trävaror. De rundt omkring liggande gruffälten gifva äfven dess affärsmän
  goda inkomster. En betydande industriell anläggning i staden äro
  järnvägsbolagets stora verkstäder. Det är att förutse, att Calgary inom
  kort skall vara en mycket stor stad. Den är också planlagd på ett sådant
  sätt, att den kan bli det. Gatorna äro breda och raka; elektriskt ljus och
  andra moderna bekvämligheter finnas där, hvartill kommer amerikansk
  arbetsfart och energi, som väl är hufvudsaken. Hvilka områden och utvägar
  för kapital och arbetskraft finnas icke här!
  I Calgary skildes jag från min hustru och dotter. Jag skulle göra en
  utflykt åt norr och de skulle fara uppåt Klippiga Bergen till en
  sanatoriiplats, som heter Banff, och som lär vara underskön. Alltså bar det
  af för mig till Red Deer, ungefär fyra timmars järnvägsresa norr om
  Calgary. Där predikade jag i en amerikansk presbyteriankyrka. Påföljande
  dag var jag och besökte en stor indianskola, som låg några engelska mil
  utom staden. Dess föreståndare är en metodistpräst, och i anstalten
  uppfostras omkr. 80 indianbarn. Tyvärr lär dock denna uppfostran föga
  uträtta. När barnen lämnat skolan, så öfvergå de allra flesta till det
  vilda indianlifvet.
  Vid middagstiden samma dag steg jag på tåget efter att hafva ätit middag
  hos en mycket förmögen farmare vid namn Kronkvist, som förut varit
  handlande i Hudiksvall i Sverige. Han hade i Hudiksvall gjort stora
  förluster genom andras konkurser. Dock hade han åtskilligt kvar och med
  detta drog han åstad till Canada. Här hade han nu väldiga sädesfält med
  allt, hvad därtill hör. Det hade gått honom väl i händer.
  [: Svensk farm i Wetaskiwin, Alberta. Se sid. 84.]
  
  
  ELFTE KAPITLET.
  Wetaskiwin. -- Ett svenskt folkmöte. -- En svensk farm.
  
  Det bar nu af vidare norrut till en stad vid namn Wetaskiwin. I staden
  skulle man just då lägga grundstenen till ett skolhus, och stadens
  myndigheter sände bud ned till stationen för att bedja mig komma dit och
  hålla något tal. Man hade med beräkning därpå bestämt tiden för
  grundstensläggningen. Jag måste dock ursäkta mig. Efter järnvägsresan
  skulle jag ju åka skjuts 6 eng. mil till den svenska missionskyrkan och där
  predika på kvällen, och det var mer än nog för en dag. Här är en stor
  svensk koloni. Den har en rätt treflig kyrka och ett nybyggdt
  pastorsboställe, som jag dock hoppas blifvit tillbyggdt med en
  förstugukvist, sedan jag var där.
  I Wetaskiwin höll jag två predikningar på söndagen den 21, en ute på landet
  och en i staden. På landet höllo vi till i en park i närheten af kyrkan.
  Platsen var förträfflig och vädret var härligt. Före predikan anordnade jag
  ett folkmöte, där jag uppmanade de närvarande att yttra sig om sin
  ställning. Många begärde äfven ordet. De talade kort och redigt och på sak.
  Somliga hade invandrat dit från Sverige, andra från Förenta Staterna. En
  stor del af dem voro norrländingar. Somliga hade förut varit landtbrukare,
  andra hade varit arbetare. Nu voro de alla landtbrukare. Och alla med en
  mun förklarade, att de här hade vunnit en god bärgning, sådan som de
  aldrig, enligt hvad de trodde, hade kunnat vinna i Sverige eller Förenta
  Staterna. Men att de i början hade haft stora svårigheter att öfvervinna,
  emedan de voro de första nybyggarne i denna bygd, det förtego de icke. Nu
  voro dock svårigheterna öfvervunna, nu voro de välbärgade och nöjda. Och de
  som nu komme efter dem till dessa trakter, de hade det oändligt mycket
  lättare, än hvad de själfva haft, ty nu funnes vägar, nu funnes grannar, nu
  funnes skolor o. s. v. Dock tycktes de vara ense därom, att den, som har
  det någorlunda bra i det gamla landet, bör stanna där han är, och framför
  allt att lättingar icke böra tänka på Amerika. Af intresse var det äfven
  att höra, hur den ene med den andre tänkte med kärlek på »det gamla landet»
  och längtade att en gång få »gå hem och se det». En och annan, som jag
  enskildt talade med, sade sig icke kunna trifvas utan önskade att, om
  möjligt, bli i tillfälle att flytta åter till Sverige, ehuru han här i
  ekonomiskt afseende hade det bra.
  [: Macleod. Se texten här nedan.]
  Från Wetaskiwin återvände jag till Calgary där jag predikade den 22.
  Följande morgon for jag vidare västerut. Och nu bar det af västerut och ut
  ur Alberta in i British Columbia. Men innan jag lämnar de gränslösa
  hvetedistrikten och gräsfälten, skall jag här presentera en liten stad i
  västern. Den är mycket karaktäristisk. Läsaren ser den här ofvan. Men jag
  bör knappt omtala stadens namn. Ty om någon kommer dit om 10 år, finner han
  till äfventyrs en stor stad med kolossala hus, banker, hotell och
  bostadspalats och då säger han, att jag har ljugit. När en man i Amerika
  bygger ett skjul, så ser han i andanom ett stort slott, och mången, som det
  första året bodde i jordkula, bor det tionde året i palats. Staden heter
  emellertid Macleod och ligger i Alberta.
  Bland svenskar, som jag gjorde bekantskap med i Wetaskiwin, var en vid namn
  Claes H. Swanson. På sid. 81 kan läsaren se hans farm. Huru han kommit sig
  för så långt, det skall jag låta honom själf berätta. Han skrifver:
  »Jag emigrerade från Huskvarna, Sverige, 1881 till Förenta Staterna,
  vistades uti Woburn, Mass., i 12 år, arbetade i ett gjuteri men blef
  nedbruten till min kroppsliga hälsa. På denna plats blef jag omvänd till
  Gud 1882. Jag trifdes väl där bland Guds barn, men sjuk, som jag var, lade
  jag fram min sak för Gud och fick visst för mig, att jag borde byta om
  klimat och vistas uti fria luften. Då skulle ju farmarelifvet passa bäst,
  och som det kom till min kännedom, att nordvästra Canada var öppet för
  nybyggare, så att man kunde få 160 acres land för blott 10 dollars, så
  beslöt jag mig att fara dit och se mig omkring. Jag erhöll fri resa ända
  från Montreal eller nära 3,000 eng. mil. Det var ju riktigt liberalt, men
  det var ock enda vägen att få någon att fara hit upp, ty här var just som
  en ödemark på den tiden.»
  »Jag anlände till Wetaskiwin i april 1893. Vi voro 22 stycken i sällskap,
  alla svenskar, de flesta af oss på Jesus troende. Första vintern hjälptes
  vi åt och körde timmer. Följande sommar byggde vi nuvarande missionskyrka,
  som står till heder för vårt skandinaviska folk här på platsen. Under vårt
  första nybyggarelif måste många af oss genomgå ganska stora svårigheter,
  såsom att bo i jordkulor, att vara fattig på både penningar, mat och kläder
  m. m. Men en god sak var, att här fanns så godt om harar, att man kunde gå
  ut ett par timmar och skjuta 40--50 stycken. Det gick till på så vis, att
  man gick till skogen till en plats, där det fanns kullblåsta träd, som lågo
  kors och tvärs. Man klef upp på ett af dem och hoppade till, så att träden
  skakade. Då kunde det hoppa ut ett helt dussin harar på en gång, och man
  behöfde bara stå still och skjuta dem allihop o. s. v. Första vintern sedan
  vi hade bärgat vår skörd, måste vi skyffla undan snön på marken och breda
  ut säden där samt tröska den med slaga, såsom de gjorde i Sverige. Men vi
  tröttnade snart på detta. Jag gjorde en inbetalning på 400 dollars och
  köpte en 12 hästkrafters tröskmaskin. Som jag aldrig har varit farmare,
  förr än jag kom hit, så hade jag aldrig sett någon tröskmaskin eller
  själfbindare eller några andra farmaremaskiner. Det gjorde mig därför ett
  stort hufvudbry att kunna sköta den. När den kom på järnvägen till
  Wetaskiwin, trodde jag, att det var en cirkusvagn, men aldrig att det var
  någon tröskmaskin. Dock -- jag lärde mig snart att sköta den. Jag har varit
  ute i sju höstar och tröskat för mina grannar och tröskat ända till 3,000
  bushels om dagen.»
  [: Se sid. 87.]
  »Aldrig hade vi sett några indianer, förrän vi kommo hit, men här kommo de
  till vårt hus. Min hustru var rädd, så att hon ville låsa dörren. Men jag
  fann snart ut, hvad de ville. Indianen stack sina fingrar i munnen och
  började tugga, och då trodde jag, att han var hungrig, och det var äfven
  så. Vi gåfvo honom att äta och sedan gick han, och vi blefvo snart vänner
  äfven med indianerna. De äro ej svåra att umgås med, blott man visar dem
  vänlighet.»
  »Den första tiden funnos ej vägar, ej broar öfver bäckar och åar, utan vi
  måste vada öfver dem. Första våren var det några af oss, som hade gått
  öfver Battel River, innan isen bräckt upp. Så kom det varmt solsken och
  varmt väder. Snön smälte och isen gick upp och det blef så mycket vatten,
  så att de, som voro på andra sidan, ej kunde komma öfver på nio dagar, utan
  vi måste kasta brödkakor m. m. öfver till dem, så att de fingo något att
  äta o. s. v.»
  »I staden Wetaskiwin var blott en handelsbod, några skjul, ett hotell och
  stationshuset. Nu finns där åtta hotell, öfver ett dussin handelsbodar af
  alla slag, tre banker, skolor (en skola, som kostat 30,000 dollars), sju
  kyrkor, men tyvärr äfven sju krogar. En del ägas af svenskar. Nu finnas
  äfven vägar och broar. Det var flera, som dränkte både sig och hästar vid
  försök att vada öfver. Äfven jag själf var i fara ett par gånger, men blef
  bevarad. Många af vårt skandinaviska folk ha kommit hit med litet eller
  intet, men sitta nu välbärgade och detta har skett med ihärdigt arbete.»
  »Till sist vill jag säga, hvad jag själf hade, när jag började mitt
  nybyggarelif. Det var inalles 1,500 dollars, och då hjälpte jag min granne
  med en del däraf. Jag måste lega för mycket, af hvad jag skulle hafva
  gjordt på farmen, såsom husbygge och snickring m. m. Penningarna gingo
  därför snart. Men i dag har jag ett godt hem för mig och familjen och af
  Herren har det skett. Jag äger 720 acres land, 50 nötkreatur, 15 hästar, 75
  svin, alla behöfliga farmmaskiner och redskap till ett värde af mellan
  15--20 tusen dollars. Min skuld på det hela är 800 dollars. Detta bevisar,
  att arbetsamhet och ihållighet med Guds välsignelse kan bringa en framåt.»
  
  
  TOLFTE KAPITLET.
  Reflexioner öfver västra Canada.
  
  Medan vi nu åter sitta på tåget, torde det vara lämpligt att ännu tillägga
  några ord om västra Canada. Utgifvaren af tidskriften American
  Agriculturist skrifver, sedan han gjort en 4 tusen mil lång resa genom
  landet: »En så snabb utveckling, som vi sågo, är möjlig endast i ett land,
  som är välsignadt med en fruktbar jord och en lycklig befolkning. Västra
  Canadas framtid är synnerligen löftesrik. Hastig och gedigen utveckling är
  viss. När de nyare delarna af Förenta Staterna bebyggdes, hade nybyggarne
  att kämpa med många svårigheter. Där funnos inga järnvägar och följaktligen
  inga afsättningsplatser för deras produkter. För nybyggarne i Canada
  ställer sig allting annorlunda. Järnvägar ha gått före dem och beredt dem
  alla fördelar af ett modernt farmarelif». Och en författare i tidskriften
  Nebraska Farmer skrifver: »Vi sågo större hjordar af nötkreatur och får
  beta i Assiniboia och Alberta, än vi någonstädes sett i Förenta Staternas
  väster. En hjord räknade 5,000 nötkreatur och får utan tal». En mycket
  rolig teckning ser läsaren på sid. 85. Det är John Bull, som står i en
  väldig reservoar fylld med hvete, och säger, att Manitobas och Nordvästerns
  farmare under år 1903 stoppade i sina fickor mer än 100 millioner dollars.
  Det är alldeles icke att undra på, att farmare i Amerikas Förenta Stater
  börja allt mer och mer vända sina blickar till Canada. Dels minskas
  nämligen jordens växtkraft, då man under tiotal af år endast tager skördar
  af henne, utan att genom årlig gödsling gifva henne något igen, dels börjar
  landet i Staterna, för så vidt det är odlingsbart och någorlunda väl
  beläget i förhållande till kommunikationerna, att blifva ganska dyrt, och
  då ligger det nära till hands för farmarne -- i synnerhet om de ha flere
  barn -- att sälja sitt land i Staterna för att uppe i Canadas provinser få
  stora sträckor af fruktbart land för nästan ingenting. Har en farmare till
  exempel inom Förenta Staterna 50 acres, som han kan sälja efter 100 dollars
  för acre, så har han genast 5,000 dollars. Kan han då för 10 dollars få 100
  eller 160 acres i Canada och så för 50 eller 80 dollars ytterligare 100
  eller 160 acres, så må man finna det helt naturligt, om han allvarligt
  funderar på att bryta upp och flytta.
  [: Hvetesådd. Se sid. 91.]
  I en Canadatidning läste jag nyligen, att icke mindre än 60 farmare från en
  enda plats i Minnesota ämnade sommaren 1905 utvandra till Canada.
  Därför göres också på vissa håll i Förenta Staterna allt för att bland
  amerikanarne nedsätta Canada. Blir det ett år rost eller frost, som förstör
  skörden i Canada, strax får man veta det i alla tidningar. Det utmålas och
  öfverdrifves i bjärta färger för att varna folk för utvandring, men om det
  inom Staterna blir rost eller en förödande torka, hvilken är lika farlig
  som den skarpaste frost, så föranleder det ingen att varna för invandring
  dit. Man går i Förenta Staterna ungefär så till väga för att förhindra
  invandring till Canada, som man i Europa går till väga för att förhindra
  utvandring till Amerika.
  Emellertid börjar man äfven på inflytelserika håll göra rättvisa åt Canada.
  Sålunda skrifver tidskriften American Review of Reviews 1904 bl. a.
  följande:
  »Under det de hundra tusental, som komma till Förenta Staternas kuster,
  uppsöka de stora städerna, hasta Canadas emigranter från Atlantiska kusten
  rätt öfver kontinenten till de rika prärierna, som blott afvakta
  vidröringen af nybyggarens Midashand för att förvandla sig i gyllene
  sädesfält.»
  »Hvarför amerikanarne flytta? Man finner svaret i de lockande tillfällena
  att förskaffa sig fritt eller billigt land i västra Canada och utsikten att
  kunna omsätta den gamla farmen i kontant till högt pris. Farmar i Iowa och
  Illinois äro värda från sjuttiofem till ett hundra tjugufem dollars pr
  acre. Farmar i västra Canada, hvilka i sitt obrukade tillstånd skola
  producera större skördar, kunna fås för intet, om man tager dem såsom
  homestead, eller för fem till femton dollars pr acre, om man skall köpa
  dem. Till dessa land gå också den amerikanske arrendatorn och drängen. Det
  fria landet i de trakter af Förenta Staterna, som hafva tillräckligt med
  regn, är slut.»
  »Den amerikanske farmaren, som har en familj med uppväxande pojkar omkring
  sig, ser intet annat sätt att hålla dem tillsammans än att utvandra till
  det sista fri-land-området på kontinenten, västra Canada -- »den sista
  västern». Så säljer han ut, flyttar till västern och sönerna slå sig ned
  omkring honom. De kunna taga fritt land och köpa tillsammans flera tusen
  acres. De skola så in detta billiga land med hvete efter att först hafva
  plöjt med ångplogar, hvilka samtidigt göra nio fåror i den förr obrukade
  jorden. De kunna i allmänhet räkna på tjugu bushels pr acre, hvilket är
  mindre, än medelskörden har varit i Manitoba för öfver tjugu år. Under
  sådana år, då priset är högt, kan det ligga en förmögenhet i en enda skörd.
  Duktiga farmare få ibland fyrtio till femtio bushels pr acre.»
  »All denna hastiga ekonomiska uppblomstring framkallar frågan: Hvad skall
  framtiden bära i sitt sköte? För tio år sedan var västra Canadas dittills
  erhållna största hveteskörd 20 millioner bushels. År 1902 var den 67
  millioner bushels, nästa ymniga skörd må bringa totalutbytet till 100
  millioner bushels. Det fordras järnvägsvagnar till 117 mils längd för att
  taga vara på ensamt den säd, som odlas utefter Canadian Pacific. För tio år
  sedan var hela hvetearealen en million acres[5]; i dag är den 3-½ millioner
  och nästa år blir den 4-½ millioner. I och med byggandet af järnvägar i den
  väldiga skala, som nu begynnes, bör den odlade arealen ökas fullt så raskt
  under det kommande decenniet som under det sist gångna.»
  »Det har uppskattats, att af de 250 millioner acres, som inneslutas i hvad
  man vanligen menar med västra Canada -- Manitoba, Alberta, Assiniboia och
  Saskatchewan -- 170 millioner ligga inom regnbältet och äro passande för
  hveteodling. Om man antager, att endast 40 millioner acres någonsin komma
  att besås med hvete, skulle västra Canada en vacker dag hafva en skörd af
  800 millioner bushels hvete -- omkring 50 millioner bushels mer än den
  största hveteskörd, som någonsin erhållits i Förenta Staterna.»
  Det är för visso ett märkvärdigt tidens tecken, att ansedda amerikanska
  tidskrifter börja tala så om Canada.
  De, som invandra till Förenta Staterna, blifva till allra största delen
  arbetare i olika industrier. Invandrarne i Canada söka sig däremot i regeln
  land. Hafva de penningar, t. ex. 4--5 hundra dollars, så kunna de taga land
  strax. Dock blifva de under de två, tre första åren beroende af arbete hos
  andra de sex månader af året, som de icke behöfva bo på sitt »homestead».
  De, som hafva mindre än 4--5 hundra dollars, söka sig arbete, tills de
  hafva förtjänat så mycket, att de kunna köpa land. Arbete är också lätt att
  få och betalas bra både i industrier och hos farmare. Men arbeta måste de.
  Lättja betalar sig icke.
  De, som icke strax kunna bestämma sig för, hvar de skola taga eller köpa
  land, äro vanligen i tillfälle att arrendera sådant. Då hafva de genast hus
  att bo i, äfvenså kreatur och redskap m. m. Arrendet betala de med en viss
  procent af skörden, något motsvarande hvad man kallar hälftenbruk i
  Sverige. Efter något år äro de då redan så hemma i landet och i arbetet,
  att de med större säkerhet kunna göra ett godt val.
  Huru det går till att så på de väldiga prärierna, därom får läsaren en
  föreställning af teckningen på sid. 88.
  Skörden tröskas ute på marken med väldiga maskiner. De, som äga dessa
  maskiner, fara från farm till farm och verkställa tröskningen hos farmare,
  som ej hafva maskiner själfva. En bild däraf ser läsaren här nedan. Detta
  är för alla parter en stor fördel. Den tröskade säden köres sedan till de
  stora »elevatorerna», d. v. s. sädesmagasinen -- läsaren har på sid. 45
  sett en teckning af ett sådant. Där få de sälja allt kontant till de stora
  spannmålsbolagen. Konkurrensen mellan dessa bolag gör ock, att farmarne få
  ganska bra betaldt.
  [: Tröskning. Se texten på denna sida.]
  Enligt officiella uppgifter lära af Canadas jordbrukare icke mindre än 87
  procent vara ägare af sin jord. De öfriga äro arrendatorer.
  Hittills har jag endast talat om Canadas spannmålsodling. Här bör jag nu
  tillägga, att Canada har en utomordentligt storartad fruktodling. Äpplen
  och päron äro de förnämsta fruktsorterna, men äfven plommon, persikor,
  vindrufvor o. a. odlas i stor omfattning. Exporten af frukt liksom af
  spannmål och mejeriprodukter växer också år för år, i synnerhet till
  England. Hvem vet, om icke den dag snart är inne, då England skall från
  Canada fylla hela sitt behof af spannmål, kött, smör, ost m. m. samt i
  dessa afseenden göra sig fullkomligt oberoende af såväl Europas kontinent
  som af Förenta Staterna. Exporten af ost från Canada till England år 1903
  var 150 millioner kg. och af smör mer än 250 millioner kg. med ett
  sammanlagdt värde af 135 millioner dollars.
  Huru kreatursstocken i Canada växer, det synes af här vidstående bild.
  []
  Däremot presenterar bilden på sid. 95 några exemplar af ett utdöende
  djurslag, som förut varit, så att säga, enväldig herskare öfver de gräsrika
  prärierna såväl i Canada som i Förenta Staterna. Det är den ståtliga
  buffeloxen. Knappt något djur har varit utsatt för ett så vildt
  utrotningskrig från människors sida som buffeln.
  Industrien i Canada utvecklar sig ock med stor kraft. Den stödjes också af
  industripremier från statens sida. Sålunda utbetalades under budgetåret
  1903--04 nära en million dollars i premier för tackjärn och stångjärn, nära
  200 tusen för raffineradt bly.
  Dessutom utgår en särskild premie om ½ cent per gallon petroleum, som
  produceras i Canada. Lagen därom trädde i kraft den 8 juni 1904, och från
  det datot intill den i december har en summa af 123,088 dollars utbetalts i
  premier till petroleumproducenter. Detta utvisar en totalproduktion af
  18,063,200 gallon petroleum.
  En synnerligen storartad industri i Canada är tillverkning af pappersmassa,
  som befinner sig i stadig och hastig tillväxt. Värdet af den exporterade
  trämassan, som 1894 uppgick till en half million dollars, hade år 1904,
  alltså på 10 år, stigit till mer än tre millioner.
  
  
  TRETTONDE KAPITLET.
  De Klippiga Bergen. -- British Columbia.
  
  Men jag fortsätter min resa.
  Det bär nu af upp i de Klippiga bergen, dessa obeskrifliga, vilda,
  himmelsstormande berg, som komma den resande att riktigt häpna. Vid en
  station, som heter Laggan, sammanträffade jag åter med min hustru och
  dotter, som rest före mig för att få vistas uppe i bergen några dagar. Där
  ligga två platser, Banff och Laggan, som lära vara utomordentligt härliga.
  Dit reser en ständig ström af turister, och där har man goda hotell att
  taga in uti. Själf fick jag icke komma dit, utan måste nöja mig med, att de
  mina hade några härliga dagar där. För mig gällde det icke att se naturen
  utan att uppsöka och samla svenskar omkring Guds ord. Därför måste jag åka
  förbi sådana där platser, där jag dock kanske behöft att få hvila ut en
  eller annan dag.
  Det är fast obegripligt, hur det varit möjligt att taga sig fram med en
  järnväg genom dessa klippor. Men det har gått, och nu reser man där utan
  svårighet eller fruktan, ehuru det nog hvad dag som helst kan hända, att
  ett eller annat klippblock kommer störtande från några tusen fots höjd ned
  öfver banan. Den som då är i vägen, hans plats i världen blir tom för att
  strax intagas af en annan. Banan blir reparerad, människoströmmen kommer
  åter, och när man reser förbi stället, så titta alla ut och den ene säger
  till den andre: »Det var här, som den förfärliga olyckan inträffade, då ett
  klippblock störtade ned öfver tåget och krossade flera hundra människor».
  Sedan sätta de sig ned eller lägga sig att sofva lugnt, såsom om aldrig
  någon dylik olycka kunde hända, medan de själfva resa den vägen. Sådan är
  världens gång.
  Det är klart, att en bana, som går fram i dylika trakter, måste hafva många
  skarpa kurvor och starka lutningar, som göra den största försiktighet hos
  lokomotivförare och banbetjäning nödvändig.
  Man berättade för mig, att mellan Laggan och närmaste station i väster voro
  alldeles särskilda försiktighetsåtgärder vidtagna. För den händelse, att
  lokomotivföraren i den långa skarpa lutningen skulle förlora herraväldet
  öfver tåget finnes på fyra ställen sidospår med lutning uppåt. Kommer
  alltså ett tåg redlöst rusande utför, så växlas det af vakten in på ett
  sådant sidospår, där det snart hejdas af motlutningen.
  Vi ha nu lämnat Alberta och äro inne i British Columbia, som är Canadas
  västligaste provins. Efter en dags resa stanna vi i en stad, som heter
  Revelstoke, underskönt belägen såsom i en gryta, bildad af himmelshöga,
  snöbetäckta berg, mellan hvilka Columbiafloden tränger sig. fram. Här
  talade jag två gånger i en amerikansk metodistkyrka. Någon svensk andlig
  verksamhet finnes icke i staden eller trakten. Svenskarnes antal är ej
  heller stort. Mina åhörares, antal den första dagen på kvällen utgjorde
  kanske 50--70 personer. Andra dagen var sammankomsten kl. 3 på e. m. och då
  voro åhörarne knappt hälften så många. Det var en olämplig tid för en
  sammankomst. Men det kunde ej bli annorlunda, emedan vi skulle resa kl. 6
  på aftonen.
  I Revelstoke bodde vi i ett svenskt hotell. Det var ett i förhållande till
  stadens litenhet ganska stort hotell, kalladt Centralhotellet, som därjämte
  fördelaktigt utmärkte sig genom sin snygghet. Det ägdes af några bröder
  Abrahamsson, och vi rönte där mycken välvilja. Någon betalning för vår
  vistelse i hotellet ville man på inga villkor taga emot.
  Ett trefligt litet besök gjorde jag i en annan svensk familj, dit jag blef
  kallad för att döpa ett litet barn. Modern har varit skollärarinna i Skåne,
  ej långt från Lund, och är nu sedan sex år gift här. Barnet var åtta dagar
  gammalt, och det var med stor glädje jag döpte och välsignade det. »Icke
  döpt af svenska kyrkan», skulle man skrifva i kyrkboken i Sverige. Löjligt
  så visst -- alldeles som om »kyrkan» kunde döpa, eller som om därpå komme
  någonting an. Men denna »visa» formel för anteckning, var resultatet af fem
  dagars öfverläggning vid en konferens af svenska kyrkans 12 biskopar för
  några år sedan, då konungen hade kallat dem tillsammans för att öfverlägga
  om det s. k. »lekmannadopet», som vid den tiden upprörde »kyrkan» vida mer
  än all den gudlöshet, som är rådande inom henne.
  I Revelstoke lämnade Hallonquist oss och återvände till Winnipeg. Med stor
  saknad skildes vi från honom. Det var för att vara oss till tjänst, som han
  följt med ända hit, elfva hundra eng. mil från Winnipeg.
  [: Bufflar. Se sid. 92.]
  Men jag reser vidare. Efter 16 timmars järnvägsfärd kommo vi framemot
  middagen till Vancouver, en stad i Canada vid Stilla Hafvet. Här predikade
  jag på kvällen i en ganska treflig stor sal, som ägdes eller hyrdes af en
  skandinavisk metodistmission, hvars föreståndare var en norsk
  metodistpastor vid namn Hauge, en äldre, hjärtans välvillig man. Han bragte
  på tal frågan om behofvet af en svensktalande vice konsul i Vancouver.
  Efter min predikan föreslog han och antog församlingen en resolution därom,
  hvilken lämnades till mig med anhållan, att jag måtte verka för saken, när
  jag komme till Stockholm och träffade konungen.
  Vancouver var slutpunkten för min resa. Det hade väl varit meningen, att
  jag skulle resa öfver till staden Victoria, som lär vara utomordentligt
  vacker, belägen på ön Vancouver, samt station för den engelska
  Stilla-hafs-flottan. Men det vardt ingenting af. Några timmars väg söder om
  staden Vancouver ligger en stad vid namn Everett, som icke alls fanns till,
  när jag var i dessa trakter 1889, men som nu är en ganska stor stad, där
  många svenskar bo. Missionsförsamlingen där ville nödvändigt, att jag
  skulle komma dit, och dess pastor Haleen mötte mig i Vancouver för att
  riktigt ta mig. Ja, hvad var att göra? Jag måste glömma mina 66 år, låta
  min hustru och dotter fara till Victoria och själf följa med till Everett.
  Men därmed hade jag lämnat Canada och kommit in i Förenta Staterna.
  Nu återstår endast att säga några ord om British Columbia. Det är, såsom
  jag nämnt, Canadas västligaste provins och ligger vid Stilla Oceanen. Det
  är mer än dubbelt så stort som hela Sverige men har icke mer än omkring 200
  tusen invånare.
  British Columbia har ända in på midten af 1800-talet varit ett obekant
  land. Ön Vancouver upptäcktes visserligen i slutet af 1700-talet, men
  därvid stannade det ända till 1847, då det förr omnämnda Hudson Bay Compani
  trängde fram ända till Vancouverön och anställde en agent där. Emellertid
  var framgången ringa till år 1858, då stora skaror af folk började strömma
  dit för att söka guld. På fem månader det året anlände ej mindre än 20
  tusen guldsökare från Californien till Victoria. Från kusten spridde de sig
  uppåt landet längs de guldförande floderna. De funno också guld i stor