Genom Canada: Reseskildringar från - 5

för kreatursskötsel och boskapen kan föda sig ute under bar himmel hela
året om på de härliga buffelgräsfälten. Kreatursafveln är också kolossal.
Jordbruket är däremot icke så gifvande.
Regnmängden är nämligen icke tillräcklig för att försäkra farmarne om
årliga goda skördar. I medeltal slår skörden fel två år af fem. Men det
håller man på att hjälpa genom att anlägga ett stort kanaliseringssystem
för att åstadkomma konstbevattning. Järnvägsbolaget har därtill anslagit 5
millioner dollars för att därigenom göra en och en half million hektar af
sitt land till fruktbart hveteland. Det är kanske det största
konstbevattningsföretag, som någonsin utförts i Norra Amerika.
Hufvudkanalen blir omkr. 20 svenska mil lång. Redan (1905) är arbetet så
långt framskridet, att omkr. 250 tusen hektar land kunna vattnas.
[: Se sid. 75.]
Ett amerikanskt bolag lägger ut åtta hundra tusen dollars på en
sockerfabrik, som skall blifva den näst största på kontinenten, för att
taga vara på de sockerbetor, som odlas på en del af detta konstbevattnade
land. Landet kommer att säljas till lågt pris. Spekulanter skola
utestängas, och verkliga farmare skall man söka få att slå sig ned i de
konstbevattnade regionerna.
Calgary ligger i medelpunkten af detta distrikt. 1904 hade staden omkr.
6,000 invånare. Husen äro i allmänhet byggda af en fin ljusgrå stensort,
som brytes i närheten. Staden är hufvudort för en mycket stor handel med
kreatur: hästar, nötboskap och får. Dessutom har den lifliga affärer i
trävaror. De rundt omkring liggande gruffälten gifva äfven dess affärsmän
goda inkomster. En betydande industriell anläggning i staden äro
järnvägsbolagets stora verkstäder. Det är att förutse, att Calgary inom
kort skall vara en mycket stor stad. Den är också planlagd på ett sådant
sätt, att den kan bli det. Gatorna äro breda och raka; elektriskt ljus och
andra moderna bekvämligheter finnas där, hvartill kommer amerikansk
arbetsfart och energi, som väl är hufvudsaken. Hvilka områden och utvägar
för kapital och arbetskraft finnas icke här!
I Calgary skildes jag från min hustru och dotter. Jag skulle göra en
utflykt åt norr och de skulle fara uppåt Klippiga Bergen till en
sanatoriiplats, som heter Banff, och som lär vara underskön. Alltså bar det
af för mig till Red Deer, ungefär fyra timmars järnvägsresa norr om
Calgary. Där predikade jag i en amerikansk presbyteriankyrka. Påföljande
dag var jag och besökte en stor indianskola, som låg några engelska mil
utom staden. Dess föreståndare är en metodistpräst, och i anstalten
uppfostras omkr. 80 indianbarn. Tyvärr lär dock denna uppfostran föga
uträtta. När barnen lämnat skolan, så öfvergå de allra flesta till det
vilda indianlifvet.
Vid middagstiden samma dag steg jag på tåget efter att hafva ätit middag
hos en mycket förmögen farmare vid namn Kronkvist, som förut varit
handlande i Hudiksvall i Sverige. Han hade i Hudiksvall gjort stora
förluster genom andras konkurser. Dock hade han åtskilligt kvar och med
detta drog han åstad till Canada. Här hade han nu väldiga sädesfält med
allt, hvad därtill hör. Det hade gått honom väl i händer.
[: Svensk farm i Wetaskiwin, Alberta. Se sid. 84.]


ELFTE KAPITLET.
Wetaskiwin. -- Ett svenskt folkmöte. -- En svensk farm.

Det bar nu af vidare norrut till en stad vid namn Wetaskiwin. I staden
skulle man just då lägga grundstenen till ett skolhus, och stadens
myndigheter sände bud ned till stationen för att bedja mig komma dit och
hålla något tal. Man hade med beräkning därpå bestämt tiden för
grundstensläggningen. Jag måste dock ursäkta mig. Efter järnvägsresan
skulle jag ju åka skjuts 6 eng. mil till den svenska missionskyrkan och där
predika på kvällen, och det var mer än nog för en dag. Här är en stor
svensk koloni. Den har en rätt treflig kyrka och ett nybyggdt
pastorsboställe, som jag dock hoppas blifvit tillbyggdt med en
förstugukvist, sedan jag var där.
I Wetaskiwin höll jag två predikningar på söndagen den 21, en ute på landet
och en i staden. På landet höllo vi till i en park i närheten af kyrkan.
Platsen var förträfflig och vädret var härligt. Före predikan anordnade jag
ett folkmöte, där jag uppmanade de närvarande att yttra sig om sin
ställning. Många begärde äfven ordet. De talade kort och redigt och på sak.
Somliga hade invandrat dit från Sverige, andra från Förenta Staterna. En
stor del af dem voro norrländingar. Somliga hade förut varit landtbrukare,
andra hade varit arbetare. Nu voro de alla landtbrukare. Och alla med en
mun förklarade, att de här hade vunnit en god bärgning, sådan som de
aldrig, enligt hvad de trodde, hade kunnat vinna i Sverige eller Förenta
Staterna. Men att de i början hade haft stora svårigheter att öfvervinna,
emedan de voro de första nybyggarne i denna bygd, det förtego de icke. Nu
voro dock svårigheterna öfvervunna, nu voro de välbärgade och nöjda. Och de
som nu komme efter dem till dessa trakter, de hade det oändligt mycket
lättare, än hvad de själfva haft, ty nu funnes vägar, nu funnes grannar, nu
funnes skolor o. s. v. Dock tycktes de vara ense därom, att den, som har
det någorlunda bra i det gamla landet, bör stanna där han är, och framför
allt att lättingar icke böra tänka på Amerika. Af intresse var det äfven
att höra, hur den ene med den andre tänkte med kärlek på »det gamla landet»
och längtade att en gång få »gå hem och se det». En och annan, som jag
enskildt talade med, sade sig icke kunna trifvas utan önskade att, om
möjligt, bli i tillfälle att flytta åter till Sverige, ehuru han här i
ekonomiskt afseende hade det bra.
[: Macleod. Se texten här nedan.]
Från Wetaskiwin återvände jag till Calgary där jag predikade den 22.
Följande morgon for jag vidare västerut. Och nu bar det af västerut och ut
ur Alberta in i British Columbia. Men innan jag lämnar de gränslösa
hvetedistrikten och gräsfälten, skall jag här presentera en liten stad i
västern. Den är mycket karaktäristisk. Läsaren ser den här ofvan. Men jag
bör knappt omtala stadens namn. Ty om någon kommer dit om 10 år, finner han
till äfventyrs en stor stad med kolossala hus, banker, hotell och
bostadspalats och då säger han, att jag har ljugit. När en man i Amerika
bygger ett skjul, så ser han i andanom ett stort slott, och mången, som det
första året bodde i jordkula, bor det tionde året i palats. Staden heter
emellertid Macleod och ligger i Alberta.
Bland svenskar, som jag gjorde bekantskap med i Wetaskiwin, var en vid namn
Claes H. Swanson. På sid. 81 kan läsaren se hans farm. Huru han kommit sig
för så långt, det skall jag låta honom själf berätta. Han skrifver:
»Jag emigrerade från Huskvarna, Sverige, 1881 till Förenta Staterna,
vistades uti Woburn, Mass., i 12 år, arbetade i ett gjuteri men blef
nedbruten till min kroppsliga hälsa. På denna plats blef jag omvänd till
Gud 1882. Jag trifdes väl där bland Guds barn, men sjuk, som jag var, lade
jag fram min sak för Gud och fick visst för mig, att jag borde byta om
klimat och vistas uti fria luften. Då skulle ju farmarelifvet passa bäst,
och som det kom till min kännedom, att nordvästra Canada var öppet för
nybyggare, så att man kunde få 160 acres land för blott 10 dollars, så
beslöt jag mig att fara dit och se mig omkring. Jag erhöll fri resa ända
från Montreal eller nära 3,000 eng. mil. Det var ju riktigt liberalt, men
det var ock enda vägen att få någon att fara hit upp, ty här var just som
en ödemark på den tiden.»
»Jag anlände till Wetaskiwin i april 1893. Vi voro 22 stycken i sällskap,
alla svenskar, de flesta af oss på Jesus troende. Första vintern hjälptes
vi åt och körde timmer. Följande sommar byggde vi nuvarande missionskyrka,
som står till heder för vårt skandinaviska folk här på platsen. Under vårt
första nybyggarelif måste många af oss genomgå ganska stora svårigheter,
såsom att bo i jordkulor, att vara fattig på både penningar, mat och kläder
m. m. Men en god sak var, att här fanns så godt om harar, att man kunde gå
ut ett par timmar och skjuta 40--50 stycken. Det gick till på så vis, att
man gick till skogen till en plats, där det fanns kullblåsta träd, som lågo
kors och tvärs. Man klef upp på ett af dem och hoppade till, så att träden
skakade. Då kunde det hoppa ut ett helt dussin harar på en gång, och man
behöfde bara stå still och skjuta dem allihop o. s. v. Första vintern sedan
vi hade bärgat vår skörd, måste vi skyffla undan snön på marken och breda
ut säden där samt tröska den med slaga, såsom de gjorde i Sverige. Men vi
tröttnade snart på detta. Jag gjorde en inbetalning på 400 dollars och
köpte en 12 hästkrafters tröskmaskin. Som jag aldrig har varit farmare,
förr än jag kom hit, så hade jag aldrig sett någon tröskmaskin eller
själfbindare eller några andra farmaremaskiner. Det gjorde mig därför ett
stort hufvudbry att kunna sköta den. När den kom på järnvägen till
Wetaskiwin, trodde jag, att det var en cirkusvagn, men aldrig att det var
någon tröskmaskin. Dock -- jag lärde mig snart att sköta den. Jag har varit
ute i sju höstar och tröskat för mina grannar och tröskat ända till 3,000
bushels om dagen.»
[: Se sid. 87.]
»Aldrig hade vi sett några indianer, förrän vi kommo hit, men här kommo de
till vårt hus. Min hustru var rädd, så att hon ville låsa dörren. Men jag
fann snart ut, hvad de ville. Indianen stack sina fingrar i munnen och
började tugga, och då trodde jag, att han var hungrig, och det var äfven
så. Vi gåfvo honom att äta och sedan gick han, och vi blefvo snart vänner
äfven med indianerna. De äro ej svåra att umgås med, blott man visar dem
vänlighet.»
»Den första tiden funnos ej vägar, ej broar öfver bäckar och åar, utan vi
måste vada öfver dem. Första våren var det några af oss, som hade gått
öfver Battel River, innan isen bräckt upp. Så kom det varmt solsken och
varmt väder. Snön smälte och isen gick upp och det blef så mycket vatten,
så att de, som voro på andra sidan, ej kunde komma öfver på nio dagar, utan
vi måste kasta brödkakor m. m. öfver till dem, så att de fingo något att
äta o. s. v.»
»I staden Wetaskiwin var blott en handelsbod, några skjul, ett hotell och
stationshuset. Nu finns där åtta hotell, öfver ett dussin handelsbodar af
alla slag, tre banker, skolor (en skola, som kostat 30,000 dollars), sju
kyrkor, men tyvärr äfven sju krogar. En del ägas af svenskar. Nu finnas
äfven vägar och broar. Det var flera, som dränkte både sig och hästar vid
försök att vada öfver. Äfven jag själf var i fara ett par gånger, men blef
bevarad. Många af vårt skandinaviska folk ha kommit hit med litet eller
intet, men sitta nu välbärgade och detta har skett med ihärdigt arbete.»
»Till sist vill jag säga, hvad jag själf hade, när jag började mitt
nybyggarelif. Det var inalles 1,500 dollars, och då hjälpte jag min granne
med en del däraf. Jag måste lega för mycket, af hvad jag skulle hafva
gjordt på farmen, såsom husbygge och snickring m. m. Penningarna gingo
därför snart. Men i dag har jag ett godt hem för mig och familjen och af
Herren har det skett. Jag äger 720 acres land, 50 nötkreatur, 15 hästar, 75
svin, alla behöfliga farmmaskiner och redskap till ett värde af mellan
15--20 tusen dollars. Min skuld på det hela är 800 dollars. Detta bevisar,
att arbetsamhet och ihållighet med Guds välsignelse kan bringa en framåt.»


TOLFTE KAPITLET.
Reflexioner öfver västra Canada.

Medan vi nu åter sitta på tåget, torde det vara lämpligt att ännu tillägga
några ord om västra Canada. Utgifvaren af tidskriften American
Agriculturist skrifver, sedan han gjort en 4 tusen mil lång resa genom
landet: »En så snabb utveckling, som vi sågo, är möjlig endast i ett land,
som är välsignadt med en fruktbar jord och en lycklig befolkning. Västra
Canadas framtid är synnerligen löftesrik. Hastig och gedigen utveckling är
viss. När de nyare delarna af Förenta Staterna bebyggdes, hade nybyggarne
att kämpa med många svårigheter. Där funnos inga järnvägar och följaktligen
inga afsättningsplatser för deras produkter. För nybyggarne i Canada
ställer sig allting annorlunda. Järnvägar ha gått före dem och beredt dem
alla fördelar af ett modernt farmarelif». Och en författare i tidskriften
Nebraska Farmer skrifver: »Vi sågo större hjordar af nötkreatur och får
beta i Assiniboia och Alberta, än vi någonstädes sett i Förenta Staternas
väster. En hjord räknade 5,000 nötkreatur och får utan tal». En mycket
rolig teckning ser läsaren på sid. 85. Det är John Bull, som står i en
väldig reservoar fylld med hvete, och säger, att Manitobas och Nordvästerns
farmare under år 1903 stoppade i sina fickor mer än 100 millioner dollars.
Det är alldeles icke att undra på, att farmare i Amerikas Förenta Stater
börja allt mer och mer vända sina blickar till Canada. Dels minskas
nämligen jordens växtkraft, då man under tiotal af år endast tager skördar
af henne, utan att genom årlig gödsling gifva henne något igen, dels börjar
landet i Staterna, för så vidt det är odlingsbart och någorlunda väl
beläget i förhållande till kommunikationerna, att blifva ganska dyrt, och
då ligger det nära till hands för farmarne -- i synnerhet om de ha flere
barn -- att sälja sitt land i Staterna för att uppe i Canadas provinser få
stora sträckor af fruktbart land för nästan ingenting. Har en farmare till
exempel inom Förenta Staterna 50 acres, som han kan sälja efter 100 dollars
för acre, så har han genast 5,000 dollars. Kan han då för 10 dollars få 100
eller 160 acres i Canada och så för 50 eller 80 dollars ytterligare 100
eller 160 acres, så må man finna det helt naturligt, om han allvarligt
funderar på att bryta upp och flytta.
[: Hvetesådd. Se sid. 91.]
I en Canadatidning läste jag nyligen, att icke mindre än 60 farmare från en
enda plats i Minnesota ämnade sommaren 1905 utvandra till Canada.
Därför göres också på vissa håll i Förenta Staterna allt för att bland
amerikanarne nedsätta Canada. Blir det ett år rost eller frost, som förstör
skörden i Canada, strax får man veta det i alla tidningar. Det utmålas och
öfverdrifves i bjärta färger för att varna folk för utvandring, men om det
inom Staterna blir rost eller en förödande torka, hvilken är lika farlig
som den skarpaste frost, så föranleder det ingen att varna för invandring
dit. Man går i Förenta Staterna ungefär så till väga för att förhindra
invandring till Canada, som man i Europa går till väga för att förhindra
utvandring till Amerika.
Emellertid börjar man äfven på inflytelserika håll göra rättvisa åt Canada.
Sålunda skrifver tidskriften American Review of Reviews 1904 bl. a.
följande:
»Under det de hundra tusental, som komma till Förenta Staternas kuster,
uppsöka de stora städerna, hasta Canadas emigranter från Atlantiska kusten
rätt öfver kontinenten till de rika prärierna, som blott afvakta
vidröringen af nybyggarens Midashand för att förvandla sig i gyllene
sädesfält.»
»Hvarför amerikanarne flytta? Man finner svaret i de lockande tillfällena
att förskaffa sig fritt eller billigt land i västra Canada och utsikten att
kunna omsätta den gamla farmen i kontant till högt pris. Farmar i Iowa och
Illinois äro värda från sjuttiofem till ett hundra tjugufem dollars pr
acre. Farmar i västra Canada, hvilka i sitt obrukade tillstånd skola
producera större skördar, kunna fås för intet, om man tager dem såsom
homestead, eller för fem till femton dollars pr acre, om man skall köpa
dem. Till dessa land gå också den amerikanske arrendatorn och drängen. Det
fria landet i de trakter af Förenta Staterna, som hafva tillräckligt med
regn, är slut.»
»Den amerikanske farmaren, som har en familj med uppväxande pojkar omkring
sig, ser intet annat sätt att hålla dem tillsammans än att utvandra till
det sista fri-land-området på kontinenten, västra Canada -- »den sista
västern». Så säljer han ut, flyttar till västern och sönerna slå sig ned
omkring honom. De kunna taga fritt land och köpa tillsammans flera tusen
acres. De skola så in detta billiga land med hvete efter att först hafva
plöjt med ångplogar, hvilka samtidigt göra nio fåror i den förr obrukade
jorden. De kunna i allmänhet räkna på tjugu bushels pr acre, hvilket är
mindre, än medelskörden har varit i Manitoba för öfver tjugu år. Under
sådana år, då priset är högt, kan det ligga en förmögenhet i en enda skörd.
Duktiga farmare få ibland fyrtio till femtio bushels pr acre.»
»All denna hastiga ekonomiska uppblomstring framkallar frågan: Hvad skall
framtiden bära i sitt sköte? För tio år sedan var västra Canadas dittills
erhållna största hveteskörd 20 millioner bushels. År 1902 var den 67
millioner bushels, nästa ymniga skörd må bringa totalutbytet till 100
millioner bushels. Det fordras järnvägsvagnar till 117 mils längd för att
taga vara på ensamt den säd, som odlas utefter Canadian Pacific. För tio år
sedan var hela hvetearealen en million acres[5]; i dag är den 3-½ millioner
och nästa år blir den 4-½ millioner. I och med byggandet af järnvägar i den
väldiga skala, som nu begynnes, bör den odlade arealen ökas fullt så raskt
under det kommande decenniet som under det sist gångna.»
»Det har uppskattats, att af de 250 millioner acres, som inneslutas i hvad
man vanligen menar med västra Canada -- Manitoba, Alberta, Assiniboia och
Saskatchewan -- 170 millioner ligga inom regnbältet och äro passande för
hveteodling. Om man antager, att endast 40 millioner acres någonsin komma
att besås med hvete, skulle västra Canada en vacker dag hafva en skörd af
800 millioner bushels hvete -- omkring 50 millioner bushels mer än den
största hveteskörd, som någonsin erhållits i Förenta Staterna.»
Det är för visso ett märkvärdigt tidens tecken, att ansedda amerikanska
tidskrifter börja tala så om Canada.
De, som invandra till Förenta Staterna, blifva till allra största delen
arbetare i olika industrier. Invandrarne i Canada söka sig däremot i regeln
land. Hafva de penningar, t. ex. 4--5 hundra dollars, så kunna de taga land
strax. Dock blifva de under de två, tre första åren beroende af arbete hos
andra de sex månader af året, som de icke behöfva bo på sitt »homestead».
De, som hafva mindre än 4--5 hundra dollars, söka sig arbete, tills de
hafva förtjänat så mycket, att de kunna köpa land. Arbete är också lätt att
få och betalas bra både i industrier och hos farmare. Men arbeta måste de.
Lättja betalar sig icke.
De, som icke strax kunna bestämma sig för, hvar de skola taga eller köpa
land, äro vanligen i tillfälle att arrendera sådant. Då hafva de genast hus
att bo i, äfvenså kreatur och redskap m. m. Arrendet betala de med en viss
procent af skörden, något motsvarande hvad man kallar hälftenbruk i
Sverige. Efter något år äro de då redan så hemma i landet och i arbetet,
att de med större säkerhet kunna göra ett godt val.
Huru det går till att så på de väldiga prärierna, därom får läsaren en
föreställning af teckningen på sid. 88.
Skörden tröskas ute på marken med väldiga maskiner. De, som äga dessa
maskiner, fara från farm till farm och verkställa tröskningen hos farmare,
som ej hafva maskiner själfva. En bild däraf ser läsaren här nedan. Detta
är för alla parter en stor fördel. Den tröskade säden köres sedan till de
stora »elevatorerna», d. v. s. sädesmagasinen -- läsaren har på sid. 45
sett en teckning af ett sådant. Där få de sälja allt kontant till de stora
spannmålsbolagen. Konkurrensen mellan dessa bolag gör ock, att farmarne få
ganska bra betaldt.
[: Tröskning. Se texten på denna sida.]
Enligt officiella uppgifter lära af Canadas jordbrukare icke mindre än 87
procent vara ägare af sin jord. De öfriga äro arrendatorer.
Hittills har jag endast talat om Canadas spannmålsodling. Här bör jag nu
tillägga, att Canada har en utomordentligt storartad fruktodling. Äpplen
och päron äro de förnämsta fruktsorterna, men äfven plommon, persikor,
vindrufvor o. a. odlas i stor omfattning. Exporten af frukt liksom af
spannmål och mejeriprodukter växer också år för år, i synnerhet till
England. Hvem vet, om icke den dag snart är inne, då England skall från
Canada fylla hela sitt behof af spannmål, kött, smör, ost m. m. samt i
dessa afseenden göra sig fullkomligt oberoende af såväl Europas kontinent
som af Förenta Staterna. Exporten af ost från Canada till England år 1903
var 150 millioner kg. och af smör mer än 250 millioner kg. med ett
sammanlagdt värde af 135 millioner dollars.
Huru kreatursstocken i Canada växer, det synes af här vidstående bild.
[]
Däremot presenterar bilden på sid. 95 några exemplar af ett utdöende
djurslag, som förut varit, så att säga, enväldig herskare öfver de gräsrika
prärierna såväl i Canada som i Förenta Staterna. Det är den ståtliga
buffeloxen. Knappt något djur har varit utsatt för ett så vildt
utrotningskrig från människors sida som buffeln.
Industrien i Canada utvecklar sig ock med stor kraft. Den stödjes också af
industripremier från statens sida. Sålunda utbetalades under budgetåret
1903--04 nära en million dollars i premier för tackjärn och stångjärn, nära
200 tusen för raffineradt bly.
Dessutom utgår en särskild premie om ½ cent per gallon petroleum, som
produceras i Canada. Lagen därom trädde i kraft den 8 juni 1904, och från
det datot intill den i december har en summa af 123,088 dollars utbetalts i
premier till petroleumproducenter. Detta utvisar en totalproduktion af
18,063,200 gallon petroleum.
En synnerligen storartad industri i Canada är tillverkning af pappersmassa,
som befinner sig i stadig och hastig tillväxt. Värdet af den exporterade
trämassan, som 1894 uppgick till en half million dollars, hade år 1904,
alltså på 10 år, stigit till mer än tre millioner.


TRETTONDE KAPITLET.
De Klippiga Bergen. -- British Columbia.

Men jag fortsätter min resa.
Det bär nu af upp i de Klippiga bergen, dessa obeskrifliga, vilda,
himmelsstormande berg, som komma den resande att riktigt häpna. Vid en
station, som heter Laggan, sammanträffade jag åter med min hustru och
dotter, som rest före mig för att få vistas uppe i bergen några dagar. Där
ligga två platser, Banff och Laggan, som lära vara utomordentligt härliga.
Dit reser en ständig ström af turister, och där har man goda hotell att
taga in uti. Själf fick jag icke komma dit, utan måste nöja mig med, att de
mina hade några härliga dagar där. För mig gällde det icke att se naturen
utan att uppsöka och samla svenskar omkring Guds ord. Därför måste jag åka
förbi sådana där platser, där jag dock kanske behöft att få hvila ut en
eller annan dag.
Det är fast obegripligt, hur det varit möjligt att taga sig fram med en
järnväg genom dessa klippor. Men det har gått, och nu reser man där utan
svårighet eller fruktan, ehuru det nog hvad dag som helst kan hända, att
ett eller annat klippblock kommer störtande från några tusen fots höjd ned
öfver banan. Den som då är i vägen, hans plats i världen blir tom för att
strax intagas af en annan. Banan blir reparerad, människoströmmen kommer
åter, och när man reser förbi stället, så titta alla ut och den ene säger
till den andre: »Det var här, som den förfärliga olyckan inträffade, då ett
klippblock störtade ned öfver tåget och krossade flera hundra människor».
Sedan sätta de sig ned eller lägga sig att sofva lugnt, såsom om aldrig
någon dylik olycka kunde hända, medan de själfva resa den vägen. Sådan är
världens gång.
Det är klart, att en bana, som går fram i dylika trakter, måste hafva många
skarpa kurvor och starka lutningar, som göra den största försiktighet hos
lokomotivförare och banbetjäning nödvändig.
Man berättade för mig, att mellan Laggan och närmaste station i väster voro
alldeles särskilda försiktighetsåtgärder vidtagna. För den händelse, att
lokomotivföraren i den långa skarpa lutningen skulle förlora herraväldet
öfver tåget finnes på fyra ställen sidospår med lutning uppåt. Kommer
alltså ett tåg redlöst rusande utför, så växlas det af vakten in på ett
sådant sidospår, där det snart hejdas af motlutningen.
Vi ha nu lämnat Alberta och äro inne i British Columbia, som är Canadas
västligaste provins. Efter en dags resa stanna vi i en stad, som heter
Revelstoke, underskönt belägen såsom i en gryta, bildad af himmelshöga,
snöbetäckta berg, mellan hvilka Columbiafloden tränger sig. fram. Här
talade jag två gånger i en amerikansk metodistkyrka. Någon svensk andlig
verksamhet finnes icke i staden eller trakten. Svenskarnes antal är ej
heller stort. Mina åhörares, antal den första dagen på kvällen utgjorde
kanske 50--70 personer. Andra dagen var sammankomsten kl. 3 på e. m. och då
voro åhörarne knappt hälften så många. Det var en olämplig tid för en
sammankomst. Men det kunde ej bli annorlunda, emedan vi skulle resa kl. 6
på aftonen.
I Revelstoke bodde vi i ett svenskt hotell. Det var ett i förhållande till
stadens litenhet ganska stort hotell, kalladt Centralhotellet, som därjämte
fördelaktigt utmärkte sig genom sin snygghet. Det ägdes af några bröder
Abrahamsson, och vi rönte där mycken välvilja. Någon betalning för vår
vistelse i hotellet ville man på inga villkor taga emot.
Ett trefligt litet besök gjorde jag i en annan svensk familj, dit jag blef
kallad för att döpa ett litet barn. Modern har varit skollärarinna i Skåne,
ej långt från Lund, och är nu sedan sex år gift här. Barnet var åtta dagar
gammalt, och det var med stor glädje jag döpte och välsignade det. »Icke
döpt af svenska kyrkan», skulle man skrifva i kyrkboken i Sverige. Löjligt
så visst -- alldeles som om »kyrkan» kunde döpa, eller som om därpå komme
någonting an. Men denna »visa» formel för anteckning, var resultatet af fem
dagars öfverläggning vid en konferens af svenska kyrkans 12 biskopar för
några år sedan, då konungen hade kallat dem tillsammans för att öfverlägga
om det s. k. »lekmannadopet», som vid den tiden upprörde »kyrkan» vida mer
än all den gudlöshet, som är rådande inom henne.
I Revelstoke lämnade Hallonquist oss och återvände till Winnipeg. Med stor
saknad skildes vi från honom. Det var för att vara oss till tjänst, som han
följt med ända hit, elfva hundra eng. mil från Winnipeg.
[: Bufflar. Se sid. 92.]
Men jag reser vidare. Efter 16 timmars järnvägsfärd kommo vi framemot
middagen till Vancouver, en stad i Canada vid Stilla Hafvet. Här predikade
jag på kvällen i en ganska treflig stor sal, som ägdes eller hyrdes af en
skandinavisk metodistmission, hvars föreståndare var en norsk
metodistpastor vid namn Hauge, en äldre, hjärtans välvillig man. Han bragte
på tal frågan om behofvet af en svensktalande vice konsul i Vancouver.
Efter min predikan föreslog han och antog församlingen en resolution därom,
hvilken lämnades till mig med anhållan, att jag måtte verka för saken, när
jag komme till Stockholm och träffade konungen.
Vancouver var slutpunkten för min resa. Det hade väl varit meningen, att
jag skulle resa öfver till staden Victoria, som lär vara utomordentligt
vacker, belägen på ön Vancouver, samt station för den engelska
Stilla-hafs-flottan. Men det vardt ingenting af. Några timmars väg söder om
staden Vancouver ligger en stad vid namn Everett, som icke alls fanns till,
när jag var i dessa trakter 1889, men som nu är en ganska stor stad, där
många svenskar bo. Missionsförsamlingen där ville nödvändigt, att jag
skulle komma dit, och dess pastor Haleen mötte mig i Vancouver för att
riktigt ta mig. Ja, hvad var att göra? Jag måste glömma mina 66 år, låta
min hustru och dotter fara till Victoria och själf följa med till Everett.
Men därmed hade jag lämnat Canada och kommit in i Förenta Staterna.
Nu återstår endast att säga några ord om British Columbia. Det är, såsom
jag nämnt, Canadas västligaste provins och ligger vid Stilla Oceanen. Det
är mer än dubbelt så stort som hela Sverige men har icke mer än omkring 200
tusen invånare.
British Columbia har ända in på midten af 1800-talet varit ett obekant
land. Ön Vancouver upptäcktes visserligen i slutet af 1700-talet, men
därvid stannade det ända till 1847, då det förr omnämnda Hudson Bay Compani
trängde fram ända till Vancouverön och anställde en agent där. Emellertid
var framgången ringa till år 1858, då stora skaror af folk började strömma
dit för att söka guld. På fem månader det året anlände ej mindre än 20
tusen guldsökare från Californien till Victoria. Från kusten spridde de sig
uppåt landet längs de guldförande floderna. De funno också guld i stor