Genom Canada: Reseskildringar från - 4

upp i vår bostad, öppnat våra säckar och dragit fram våra sängkläder midt
på golfvet, satte vi oss ned på dem och gräto. Men det går öfver. De flesta
sår -- äfven hjärtesår -- läkas med tiden. Och väl är det.
Såsom man kan se af kartan (sid. 27), är Manitoba till formen nästan en
kvadrat. Det är slättland, omkring 155 tusen kvadratkilometer stort, en
tredjedel af Sveriges område. Jorden är utomordentligt fruktbar. Klimatet
är kallt om vintern och hett om sommaren, men är icke ohälsosamt. Våren
inträder i början af april eller slutet af mars och öfvergången till sommar
sker hastigt. Hösten är i allmänhet mycket behaglig och räcker in i
november.
Det hufvudsakligaste sädesslaget i Manitoba är hvete. Men äfven råg, korn,
hafre och potatis odlas i stor mängd. År 1898 exporterade Manitoba mer än 7
millioner hektoliter spannmål, vilket motsvarade omkring 36 hektoliter pr
inbyggare. Detta måste ju anses oerhördt. Hvetets kvalitet är synnerligen
utmärkt. Canadas hvete är mycket hårdt och tungt och räknas såsom det bästa
i hela Amerika. Strået är också mycket långt och groft. En lustig bild
däraf ser läsaren på sid. 65. Det är Uncle Sam och John Bull, som åka
tillsammans genom ett hvetefält i Canada. Uncle Sam har hört sägas, att
Canada skall vara ett vackert land, men han kan icke se det för det höga
hvetets skull.
Afkastningen af hvetet är också betydligt större än i Förenta Staterna. I
medeltal skördas i Förenta Staterna per hektar 9,10 deciton (= 910
kilogram) hvete, i Canada 13,20, hvilket är nära 50 % mer.
Tillväxten af hveteproduktionen i Canada belyses genom närstående bild, som
visar, huru många millioner bushels hvete som skördats åren 1863, 1873,
1883 och 1903.[4]
[]
Sammalunda förhåller det sig med öfriga sädesslag. Kornet i Canada gifver
per hektar en medelskörd af 14,70, i Förenta Staterna 13,09, hafren i
Canada 14,60 i Förenta Staterna 9,42 deciton. Och det är betydlig skillnad.
Af intresse må dock vara att se, att medelskörden i Sverige af hvete är
14,83, af korn 14,37, af hafre 13,60, d. v. s. af hvete och hafre något
mer, af korn något mindre än i Canada.
Huru hastigt utvecklingen försiggår i västra Canada, har man förträffligt,
om än öfverdrifvet förstås, såsom det alltid måste vara i Amerika, afbildat
genom den teckning, som läsaren ser på sid. 67. En indian beklagar
invandringen, som på sex månader (!) förvandlat hans bästa jaktmarker till
sädesfält med stora magasin och järnvägar. Om invandringen och tillväxten i
folkmängd har jag förr talat. Och invandringen växer alltjämt. En dag i maj
1902 kommo, enligt hvad jag såg i en Canadatidning, ej mindre än omkring
2,700 invandrare till Montreal, dragna af 5 extratåg från New York.
Regeringen i Canada beräknar att under 1905 få mottaga 140 tusen invandrare
för västra Canada. De stegrade öfverfartspriserna från Europa tyckas icke
hafva vållat någon minskning mot 1904, då biljetten kostade hälften mot nu.
[]
Hvad särskildt angår Manitobas utveckling, så göres den åskådlig genom här
bifogade bild, som visar dess hveteproduktion i bushels.
Men vi komma nu till Winnipeg.
Winnipeg är en ung stad, ej mer än omkr. 30 år gammal. År 1870 hade platsen
endast 240 invånare. År 1881 fick den sitt nuvarande namn, förut kallades
den Fort Garry. Sedan Manitoba blifvit provins och Canadian Pacific järnväg
blifvit färdig, utvecklade sig staden på ett sätt, som för oss svenskar är
svårt att fatta. Dess invånareantal lär vara omkr. 80 tusen, men den har en
utsträckning vida större än Stockholm. Sämre stadsdelar finnas där med
gator af bara lera och trottoarer af halfruttna bräder. Men en mycket stor
del af gatorna äro lagda med asfalt, breda präktiga boulevarder. Läsaren
kan på sid. 70 se ett stycke af en gata i Winnipeg. Den heter Main Street.
Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så att man är i tillfälle att
åka bort många slantar om dagen. Och där åkes mycket. Att åka är också
nödvändigt, om man vill komma någon väg.
Vid Main Street ligga Hudson Bay kompaniets affärslokaler. Detta kompani är
väl det äldsta och kanske största af nu existerande bolag i världen. Det
bildades år 1670. Af engelska kronan fick det monopol på pälsverkshandeln
öfver ett område ungefär så stort som hela Europa. Och detta monopol varade
nära 200 år. Bolaget utvecklade en oerhörd energi och affärsskicklighet.
Det använde i sin tjänst 3,000 europeiska agenter samt flere tusen
indianer. I slutet på 1700-talet bildades ett konkurrerande bolag i
Montreal. Striden emellan de bägge bolagen var skarp och öfvergick stundom
till blodiga bataljer. Men till sist (år 1820) förenade de sig till ett
bolag under det gamlas namn. Såsom sådant drifver det allt fortfarande
oerhörda affärer hufvudsakligen i pälsverk. Men dess landbesittningar
såldes år 1869 till engelska kronan för 5-½ million kronor.
Winnipeg är i afseende på söndagens helgd en riktig engelsk stad. Där hvila
både människor och djur och maskiner. Endast predikanterna äro i selen.
Inga spårvagnar gå den dagen. Inga lastvagnar synas på gatorna, endast en
eller annan droska -- jag såg en, säger en. Bantågen stå ock stilla utom de
långa genomgående passageraretågen. Och folket lär lägga mycken vikt på att
få hafva sin söndagshvila orubbad.
Öfver Winnipeg går hela emigrantströmmen till västra Canada och ej så litet
af strömmen till de nordligaste delarne af Förenta Staterna, särskildt
Dakota. Där tagas emigranterna emot i ett af regeringen upprättadt och
underhållet »emigranthus», där de finna logis samt få alla goda råd. De som
ämna »taga land», få alla upplysningar där, och de som vilja ha arbete, få
anvisning på sådant, så vidt möjligt är. För svenska emigranters tjänst är
där anställd en svensk, som bott i Canada mer än 20 år. Det är den förr
omnämnde Hallonquist, en förträfflig man, till hvilken de kunna med fullt
förtroende vända sig. Han är också outtröttlig i sitt arbete. I hans hem
bodde jag och min hustru och min dotter under de dagar vi vistades i
Winnipeg. Där åtnjöto vi den allra mest älskvärda gästfrihet och
tjänstaktighet.
Svenskarnas antal i Winnipeg är ganska stort, och många af dem hafva bildat
svenska kyrkliga församlingar. Den äldsta är missionsförsamlingen, som i
jan. 1905 firade sitt 20-års jubileum -- hon gaf sig ej ro att vänta med
jubilerandet, tills hon fyllt 25 år, som annars är den vanliga tiden.
Församlingen bildades den 25 januari 1885 och bestod då af tio medlemmar.
Hon är icke blott, som sagdt, den äldsta svenska församlingen i Winnipeg
utan ock den äldsta skandinaviska församlingen i hela Canada.
[: Se sid. 62.]
Den konstitution, som antogs vid församlingens organisering, är ännu i
hufvudsak gällande inom församlingen och visar, att hon står på skriftens
klippfasta grund, när det gäller hennes församlingsprinciper. Dessa
principer kunna sammanfattas i följande tre punkter:
1. Vi intaga endast troende.
2. Vi intaga alla troende.
3. Vi utesluta de ogudaktiga.
Under den första tiden af församlingens existens sammankommo vännerna
ganska ofta till bönemöten i husen. Dessa leddes skiftesvis af
församlingens mera begåfvade medlemmar. Men snart tillsattes en kommitté,
som fick i uppdrag att skaffa en lämplig lokal, och det dröjde inte länge,
förr än den kunde rapportera till församlingen, att den köpt ett hus för
det öfverraskande billiga priset af 50 dollars. Detta var sålunda
församlingens första kyrka. En stor skylt med namnet sattes på detta skjul,
till stor förlustelse för engelsmännen, som nog tyckte, att det var en
märkvärdig kyrka.
Att hålla predikant hade församlingen ej råd till, utan kallade en pastor
Moström från Minnesota att komma dit en gång i månaden och predika. Snart
ökades detta till två gånger i månaden. Herr Moström erhöll ett arfvode af
15 doll. i månaden. Men däraf var ej mycket kvar, sedan han betalt sina
resor. Han hade nämligen 100 eng. mil att resa. De 15 doll. betalades af en
enda person, den ende som nu finnes kvar af de tio, som först bildade
församlingen. Hans namn är M. P. Peterson. Han kallades för »rike
Peterson», emedan han ägde ett litet »krypin» till hus, och han var den
ende svensk, som ägde eget hus på platsen den tiden. Men i själfva verket
var M. P. Peterson fattig och förtjänte sitt uppehälle som vattenkörare.
Det var därför en stor uppoffring af honom att sålunda underhålla
predikant. Nu har Herren välsignat honom äfven i det jordiska, men numera
finns det åtskilliga andra, som göra lika stor insats i församlingen som
han. Och det är ju rättvist. Många af församlingens medlemmar äro nu
välbärgade.
Samtidigt började man med söndagsskola och syförening.
Det lilla bönehuset blef snart, så godt som strax, otillräckligt, och
församlingen började planlägga för att bygga ny kyrka. En tomt inköptes,
och där börjades genast uppförandet af den nya kyrkan, som kostade omkring
725 dollars. Invigningen skedde i slutet af juni 1886. Nu hade församlingen
äfven råd att kalla en pastor.
Redan 1890 var kyrkoskulden betald. Församlingen tog från det året ett
väldigt uppsving. Det vardt liksom en ny tid för församlingen.
Skandinavernas antal började mer och mer att ökas på grund af den
tilltagande invandringen. Mycket folk kom på mötena och en väckande ande
var rådande. Kyrkan blef för liten, hvarför församlingen efter åtskillig
öfverläggning bestämde sig för att låta tillbygga den. Det skedde på
sommaren 1891 och tillbygget kostade omkring 400 dollars. Mötena fortgingo
sedan i den tillbyggda kyrkan under ett stort tillopp af åhörare. Frid och
endräkt rådde i församlingen och verksamheten gick märkbart framåt. På
något öfver ett år fördubblades medlemsantalet och församlingen åtnjöt
stort förtroende af alla.
Församlingen hade också glädjen att vid denna tid utsända tvänne af sina
egna medlemmar såsom Jesu vittnen till hedningarna.
[: Se sid. 63.]
I början af 1893 hade verksamheten utvecklats så, att församlingen fann sig
nödsakad att se sig om efter en tomt, hvarpå en större kyrka kunde byggas.
Lyckligtvis erbjöd sig då ett tillfälle att köpa den nuvarande kyrkans tomt
för ett pris af 1,300 dollars.
Men nu inbröt en mycket bekymmersam tid. Det såg nästan ut, som om
församlingen skulle bli alldeles ödelagd genom de vanliga striderna om
barndopet. Många skilde sig från henne för att sluta sig till den nybildade
baptistförsamlingen.
Dessa strider vållade, att det tilltänkta nya kyrkobygget måste hvila.
Först 1897 vågade man gripa sig an därmed. Det skedde ock med sådan kraft
och amerikansk fart, att kyrkan kunde invigas den 31 oktober -- Lutherdagen
-- samma år. Kyrkan är af trä med beklädnad af tegel, enkel men treflig
samt väl belägen.
Verksamheten utvecklade sig nu i en sund riktning och antog en mera fast
och bestämd karaktär. Missionsnitet fick nytt lif och uppoffringarna för
verksamhetens befordran gjordes med glädje. När jubelfesten firades, var
församlingen alldeles skuldfri.
När jag var i Winnipeg, hade församlingen en pastor vid namn Florell. Nu
har han lämnat sin pastorstjänst för att helt ägna sig åt den af honom
grundade tidningen Canadaposten, som utgifves i Winnipeg. Tidningen var en
liten tingest men hade goda anlag. Den utgafs två gånger i månaden, men nu
(1905) är beslutadt att utgifva den såsom veckotidning. Den har säkerligen
en mycket god mission att fylla.
De svenska missionsföreningarna i Canada äro icke många, men de bildade
ändå år 1904 ett själfständigt svenskt missionsförbund, hvars organ
Canadaposten är. Den som därför vill ha reda på missionsverksamheten i
Canada, bör skaffa sig den. Den innehåller äfven många andra underrättelser
om Canada.


NIONDE KAPITLET.
Nya Stockholm. -- I Winnipeg. -- Utflykt till Dakota och Minnesota.

När jag kom till Winnipeg, pågick där utanför staden en utställning,
omfattande hela Canada. Den var till anordningen ytterst primitiv. Där såg
man inga planteringar eller blomstergrupper eller trefliga paviljonger
eller vackra montrer, nej, allt i den vägen var så tarfligt och rassligt
som möjligt. Man hade uppenbarligen ej velat kasta bort pengar på dylikt.
Ej heller hade man brytt sig om att vidtaga några anstalter för att från
platsen sopa bort allt det skräp, som öfverallt låg omkring på marken. När
utställningen är slut, tänkte man väl, så kommer nog en dag en storm, och
då blåser allt det där bort. Hvad man ville visa, det var sakerna, och där
funnos verkligen vackra saker att skåda. Industriafdelningen var ej
synnerligen anmärkningsvärd, ehuru där ju förekommo bra saker, och
konstafdelningen -- jag önskar, att jag vore »konstkännare», så att jag
ägde förmåga att förstå och beundra allt möjligt målarekludd, men nu är jag
det icke. Dock funnos där taflor, som äfven jag tyckte mig förstå, porträtt
utförda på det gamla maneret, d. v. s. fint utarbetade, så att man icke
behöfde stiga långt tillbaka för att slippa se färgklunsarna och
penseldragen. Hvad som däremot var utmärkt vid utställningen, det var
landtbruksafdelningen. Hvilka kor och hästar och svin! Och hvilka
jordbruksprodukter af alla slag! Allt från Canada, allt utställdt för att
visa, hvad Canadas jord duger till.
I Winnipeg stannade jag flere dagar. Jag höll fem föredrag där. De höllos i
en isländsk kyrka, som missionsvännerna för ändamålet hyrt. Deras egen
kyrka var för liten.
Ett af mina föredrag handlade om Sverige, och det intresserade mina åhörare
så lifligt, att man föreslog och beslöt att till svenske konungen afsända
ett telegram. Det fick följande lydelse: »Skandinaver, talrikt samlade,
bedja att få uttrycka sin orubbliga kärlek till konung och fosterland». På
detta telegram ankom tidigt på morgonen följande dag helt oväntadt och
öfverraskande konungens svar: »Hjärtligt tack. Oscar». När det vid nästa
möte upplästes, mottogs det med handklappningar.
[: Main Str. i Winnipeg. Se sid. 63.]
Ehuru svenskarna där icke alls tänka på att återvända till Sverige, så
hafva de dock hjärta för det gamla landet, och det är ju godt. Men det är
en känsla, som dör ut. De som varit mycket länge i Amerika, hafva växt in i
de amerikanska förhållandena så, att Sverige blifvit dem ganska främmande.
Icke kände de heller Sverige mycket, när de lämnade det. De som voro barn,
när de med sina föräldrar reste till Amerika, och ännu mer de, som äro
födda af svenska föräldrar i Amerika, kunna naturligtvis icke ha någon
känsla för Sverige. De äro amerikaner, de tala ogärna svenska, äfven om de
lärt det i hemmet. På gatan, i skolan, sinsemellan tala de alltid engelska.
De äldres bemödanden att hålla svenska språket uppe bland de unga äro ofta
mycket berömvärda. Men amerikaniseringen fortgår med kraften af en
naturlag. Och något egentligt ondt ligger väl ej däri. De äro ju
amerikaner, och de förblifva det. Amerika är deras hem, och då är det
naturligt, att de känna sig hemma där. Gamla Sverige må med vemod se efter
dem. Men de komma icke tillbaka.
Bland personer, som jag besökte i Winnipeg, må nämnas stadens borgmästare
och provinsen Manitobas guvernör. Af dem blef jag icke litet hedrad.
Borgmästaren gaf middag för mig, till hvilken voro inbjudna, utom min
hustru och dotter, några på platsen boende svenskar samt ett par
amerikanare. Middagen hölls på ett hotell, och såsom något ovanligt efter
svenska seder må nämnas, att borgmästaren uppmanade en af gästerna, en
pastor, att bedja till Gud, innan vi började spisa. Guvernören uttryckte
sin ledsnad öfver, att han med sin familj bodde på sommarnöje ute på
landet, tre timmars väg från Winnipeg, han var endast för tillfället i
staden. Annars hade han velat se oss hos sig. Han var en synnerligen fin
och angenäm man, och hans palats var mycket ståtligt. En guvernörs lön är
10 tusen dollars och boställe. Men han väljes endast på 4 år, och han anses
på den tiden få sätta till så mycket af sin egen förmögenhet, att nöjet
blir honom ganska dyrt. Tager han emot omval, så ökas kostnaden.
Under min vistelse i Winnipeg gjorde jag en utflykt till Fargo i Dakota och
ett par städer i Minnesota. Vid gränsen måste jag ej blott tullbehandlas
utan äfven examineras: hvad jag hette, hur gammal jag var, hvar jag var
hemma, hur jag kommit till Amerika, med hvilken båt, hvar jag hade
landstigit, hvad jag ämnade göra i Staterna, hur länge jag ämnade bli där
m. m. Det skrefs upp. Jag vardt alldeles förvånad. Det var alldeles, som
när jag år 1900 kom till Arkangel i norra Ryssland. Efter en stund
förnyades samma examen af en annan tjänsteman fastän i kortare form. Det är
ingen lätt sak att komma in i Förenta Staterna nu för tiden.
Immigrationslagarna blifva ständigt strängare. Ofta blifva också
immigranter hindrade att komma in. En svensk flicka, som kom öfver
Winnipeg, blef sålunda, då jag var där, hejdad vid gränsen och återsänd
till Winnipeg, emedan hon ej hade 10 dollars i kassa. I Canada är det
lättare att komma in, ehuru man äfven där har ganska bestämda
immigrantlagar.
Huru strängt det kan vara, därom läste jag i en amerikansk tidning en gång
följande: En kvinna från Canada, som reste till San Francisco, blef på
ångbåten bestulen på sina penningar. När hon kom till San Francisco, fick
hon såsom medellös ej landstiga där. Hon måste stanna ombord och återvände
med samma ångbåt till Canada. Men där träffade henne precis samma öde.
Endast med stor svårighet och genom andras bemedling lyckades hon komma ur
klämman.
Min väg gick öfver ändlösa slätter, till en del betesmarker, till en del
böljande hvetefält. Det är en Guds välsignelse ej blott för Amerika utan
äfven för Europa, att dessa fält finnas och bära så oerhörda skördar.
Enligt de af vår högt förtjänte statistiker G. Sundbärg utarbetade
statistiska tabellerna 1902 har Europa en nästan årlig brist på brödsäd, en
brist som år 1901 beräknades till omkring 10-½ mill. ton eller 26 kilogram
pr inbyggare, år 1891 till 52 kilo o. s. v. Hur skulle det gå med Europa,
och ej minst med Sverige, om man icke hade de stora hvetefälten i Amerika
att tillgå? Emellertid nalkas med ej små steg den dag, då Förenta Staternas
befolkning själf konsumerar sitt hvete, och då blir det Canada, som får
förse Europa med dess behof.
Från Winnipeg bar det af lördag morgon den 13 aug. västerut ungefär 10
timmars resa per järnväg och sedan 20 mil på skjuts. Dessa 20 mil åkte vi
på 4 timmar, ty det var bara amerikanska mil, af hvilka nära 7 gå på en
svensk. Och så kommo vi till nya Stockholm. Här fingo vi härberge hos en
f. d. skånsk skollärare, som heter Hofstrand. Han är predikant och såsom
sådan mycket verksam. Han är tillika farmare, men hans farm skötes mest af
hans söner. Det var riktigt rörande att höra berättas om, hur de första
nybyggarne här hade det. Han var en af dem. O, hvilka försakelser och
vedermödor! Men nu är allt genomkämpadt, nu ha koloniens invånare det bra.
Allenast det må nämnas, att orsaken till att Hofstrand lämnade sin
skolläraretjänst i Sverige och flyttade till Amerika, var svårigheter, som
han hade att utstå från kyrkoherdens sida, därför att han icke kunde förmås
att bränna mitt porträtt, som han hade på väggen. Nu är han glad och
belåten, och hans hustru likaså. Hans jord bär rika skördar utan annat
arbete, än att han plöjer, harfvar och besår den. Gödsling förekommer ej.
Där man behöfver göra sig af med gödsel, där bränner man upp den.
[: Stock Yards i Winnipeg. Se sid. 75.]
Nya Stockholm ligger i Assiniboia, ett af Canadas territorier, hvars omfång
är nära 200 tusen kvadratkilometer, alltså icke långt ifrån så stort som
halfva Sverige. Dess längd i öster och väster är 450 eng. (70 sv.) mil,
dess bredd i norr och söder 205 eng. (= 30 sv.) mil. Se kartan på sid. 27.
Den östra delen är utmärkt åkerbruksland, den västra delen lämpar sig mer
för boskapsskötsel.
Jordbruksförhållandena i östra Assiniboia likna mycket Manitobas. Hvete och
hafre äro de förnämsta sädesslagen. Gräsväxten både på höjderna och i
dalarne är yppig. Rotfrukter af alla slag trifvas utmärkt. Jorden behöfver
ingen gödsling. Af skog finnes mindre tillgång, men kol förekommer i stor
mängd. Hvad som där behöfves, är folk -- mycket folk, ty den närvarande
befolkningen i hela Assiniboia uppgick år 1903 ej till mer än omkr. 70
tusen. Af dessa bodde omkr. 50 tusen i östra delen. Här ligga millioner
hektar land och vänta på plogen, som skall förvandla prärien till böljande
sädesfält.
Det hvete, som odlas i östra Assiniboia, är af utmärktaste beskaffenhet,
hårdt och tungt och betingar ett pris, som ofta med 10--25% öfverstiger
priset för mjukare sorter.
Västra Assiniboia ägnar sig, som sagdt, hufvudsakligast till
boskapsskötsel. Dock finnes där äfven stora vidder jordbruksland. Det
kraftigt närande gräs, som betäcker jorden, synnerligen det underbara
buffelgräset, gifver både sommar och vinter en utmärkt föda åt hjordar af
oräkneliga kreatur. Fårafveln är utomordentligt storartad och fåren beta
ute både vinter och sommar. Man ser ofta hjordar af 2--3 tusen får. Hvarje
hjord har sin herde, som fåren känna och följa. Till sin hjälp har herden
ett antal väl dresserade hundar, som noga se till, att inga får söndra sig
från hjorden.
Omväxlande med fåren ser man stora hjordar af nötboskap, som skötas af
s. k. cowboys, för hvilka de hafva en oerhörd respekt. En enda cowboy kan
ha en hjord af 1,000 kreatur. Nötkreaturen beta också ute på de gränslösa
grässlätterna både sommar och vinter.
Cowboys följa sina boskapshjordar alltid till häst. De äro utmärkta
ryttare. Deras lif är hårdt och ansträngande. Några bekvämligheter få de
icke tänka på. Men de äro väl aflönade. Deras rörliga lif i det fria gör,
att de bli härdade, starka och djärfva. Ofta bli de råa och vilda. Dock äro
somliga af dem bra folk. Förenta Staternas nuvarande president, Roosevelt,
har i yngre år varit cowboy.
Ehuru en del kreatur frysa ihjäl eller annars omkomma under vintern, så
växa dock hjordarne med stor hastighet. Kreaturen, hvilkas kött till följd
af den goda födan blir synnerligen godt, säljas lätt och ägarne bli rika.
På sid. 73 ser läsaren, huru de sålda föras tillsammans till slaktning.
Teckningen visar de s. k. Stock Yards i Winnipeg.
Stor rikedom på skog finnes i västra Assiniboia. Likaså på kol. Kolen äro
lätt tillgängliga. De ligga i tjocka lager uppe i själfva ytan. Tillgången
på vildt är också oerhördt stor.
Med en tio eller hundrafaldigad befolkning måste Assiniboia bli en
utomordentligt rik provins. Och befolkning kommer nog. Det ha kapitalister
både i England och Förenta Staterna insett och därför skyndat sig att af
järnvägsbolaget tillhandla sig stora sträckor land, som de hålla på i
afvaktan på prisernas stegring. En förträfflig bild af detta ser läsaren på
sid. 79, där John Bull (England) och Uncle Sam (Amerikas Förenta Stater)
bära väldiga guldpåsar in i Canada.
[: C. O. Hofstrands hem. Se sid. 76.]


TIONDE KAPITLET.
Nya Stockholm. -- Nya Finland. -- Nya Danmark. -- Calgary. -- Red Deer. --
Alberta.

Nya Stockholm består af omkring 12 s. k. townships. Dess invånare äro
nästan uteslutande svenskar, i synnerhet jämtlänningar. Och de syntes vara
välmående. Kolonien bildades år 1886. En af dess grundläggare var den ofvan
nämnde Hofstrand, hvars bild läsaren ser på sid. 75. Kolonien ligger längs
den vackra Qu' Apelle floden och har två fiskrika sjöar. Skog finnes ock så
mycket, som farmarne behöfva. Regeringen har anlagt en förträfflig landsväg
genom kolonien med en bro öfver floden. År 1904, när jag var där, fick Nya
Stockholm goda järnvägsförbindelser, hvarför den har att motse ett hastigt
uppsving. De, som lagt sig till med land där i tid, komma nog att bli rika
karlar, hvad det lider.
Icke långt från Nya Stockholm ligger kolonien Nya Finland, bebyggd af
finnar, som kommit dels direkt från Finland dels från Förenta Staterna.
Några mil ytterligare i nordlig riktning från Nya Finland ligger Nya
Danmark, en dansk koloni. Många svenskar bo också där. Koloniens farmare
idka sitt jordbruk alldeles på danskt vis och ha i synnerhet lagt an på
mejerihandtering, hvari de ha lyckats utmärkt. Ytterligare i nordost därom
håller på att bilda sig en svensk koloni genom förmedling af en svensk vid
namn V. Wallin i Winnipeg, som här har ett stort område till salu.
Jag nämnde om s. k. townships. Det må då här vara skäl att något orda om
jordens indelning. I västra Canada är all jord indelad i townships. Bilden
af ett sådant ser läsaren å nästa sida. Det är en kvadrat, hvars sidor äro
sex engelska mil långa. Det hela är således 36 eng. kvadratmil. Townshipet
är deladt i 36 sektioner. Hvarje sektion är en engelsk mil i kvadrat och är
i sin ordning delad i kvartsektioner. Hvarje kvartsektion innehåller 160
acres eller vid pass 80 hektar. Alla sektioner med jämna nummer i Manitoba
och de nordvästra territorierna äro öppna för nybyggare, som här få taga
s. k. homestead, en kvartsektion eller 160 acres för ingenting. Undantag
utgöra två, som äro reserverade till skogsland för inbyggarnes ved- och
virkesbehof samt andra ändamål. De udda numren äro till salu. Där järnvägar
stryka fram, tilldelas de -- med undantag af två, som äro s. k. skolland --
åt järnvägsbolagen såsom premier för deras järnvägsanläggningar. Annars
skulle dessa oerhörda anläggningar i obebyggda trakter icke komma till
stånd. Men staten räknar som så: »Med järnvägarna följa befolkning och
kultur. Landets förvärfskällor tillvaratagas och utvecklas. Det är ett
statsintresse, äfven ekonomiskt, till följd af de ökade inkomster, som
tillflyta statsverket i mån af ökad utveckling. Därför är det ingen förlust
att skänka bolagen denna mark.» Bolagen å sin sida resonera: »Hvad vi i
begynnelsen på våra järnvägsanläggningar förlora, det få vi igen genom att
vid växande invandring sälja land.» I samma mån som odlingen framträder,
stegra äfven bolagen priset på sitt land. Inkomsten af järnvägen ökas
naturligtvis också genom ökad person- och godstrafik.
[]
I Nya Stockholm talade jag två gånger på söndagen och en gång på måndagen i
en augustanakyrka. På måndags e. m. åkte vi till Percival -- några och
tjugu eng. mil med skjuts. Där talade jag också i en augustanakyrka två
gånger. Sedan jag ätit middag hos en f. d. jämtländsk soldat, som här är en
mycket välbärgad farmare, så åkte vi ungefär en svensk mil till en
järnvägsstation, där vi stego på nattåget för att fara vidare norrut. Det
var en besvärlig färd. Vi kunde ej få någon annan sofplats än uppe under
taket på vagnen. Där fingo vi på en trappa klifva upp, klädda som vi voro,
samt kläda af oss liggande. Och vagnen slängde och stötte, så att min
hustru och dotter icke kunde sofva. De försäkrade, att det skulle vara
sista gången de betalt 4 dollars för en sådan sängplats. Jag själf sof all
right d. v. s. som en stock.
Efter ungefär 20--21 timmars färd kommo vi fram till Calgary, där jag
skulle hålla föredrag om Sverige samma kväll (onsdag den 17 aug.).
Föredraget hölls på en stor sal, tillhörig en svensk köpman, för öfrigt
vice konsul, vid namn Nolan. Vi bodde på ett hotell. Det var ganska enkelt
men i anseende till priset »förstklassigt», d. v. s. 2-½ dollars per
person, då två personer bodde i samma rum och lågo i samma säng. På
hotellet tjänade ej mindre än fem svenska tjänsteflickor. Staden är
tämligen ny, men artar sig till att inom kort bli en stor stad. Där ligger
bland annat ett stort katolskt nunnekloster i förening med en präktig
kyrka. I staden och bygden däromkring bo många, alltför många svenskar, som
Sverige behöfde ha hemma. Dock Gud välsigne dem, där de äro.
Calgary ligger i provinsen Alberta. Denna provins är ungefär så stor som
halfva Sverige, eller omkr. 230,000 kvadratkilometer.
Alberta omfattar två områden, åtskilda genom sina olika topografiska och
klimatiska förhållanden. Den södra delen utgöres af öppet, vågformigt land,
som saknar skog utom längs floderna samt bland kullarne vid Klippiga
bergens fot. Den norra däremot är allt igenom mer eller mindre skogbeväxt.
Skogsbältet afbrytes här och där af öppna prärier, af hvilka några hafva
ansenlig utsträckning.
Jordmånen i Alberta är mycket rik. Klimatet i södra delen är mildt,
medeltemperaturen högre än i Manitoba. Detta beror på den västerifrån
kommande varma vinden, som kallas Chinook Wind. Landet lämpar sig utmärkt