Genom Canada: Reseskildringar från - 3

bädd, ifall de föra nödiga sängkläder med sig. Biljettpriset i dessa vagnar
är naturligtvis billigare än i de andra.
[: Victoria Square i Montreal. Staty i brons af drottning
Victoria. Se sid. 46.]
Biljettpriset i Canada är öfver hufvud 3 cents för engelsk mil. Det gör
ungefär 75 öre för svensk mil. I parlorvagn och sofvagn tillkommer en extra
afgift af omkring 15--25 öre för svensk mil. Att resa från Halifax vid
Atlantiska Oceanen till Vancouver vid Stilla Hafvet, en sträcka af 3,662
eng. mil (alltså vida längre än från Liverpool till New York) och en färd
på 5 dygn, betingar ett biljettpris af 92-½ dollars, hvartill kommer
sofvagnsbiljett 24 dollars. Det gör i svenskt mynt vid pass 437 kronor,
hvartill bör läggas för mat m. m. omkring 50 kronor.
Emellertid kan det där, såsom hos oss, bli billigare, om man har
returbiljett eller rundresebiljett eller s. k. exkursionsbiljett,
motsvarande ungefär hvad vi kalla rabattbiljett. Då jag nu reste genom
Canada, var det en stark resandeström till Vancouver. Där skulle nämligen
hållas stort läkaremöte, och de resande fingo färdas fram och åter för
enkel biljett -- alldeles som det går till hos oss i Sverige.
Farten på de canadensiska järnvägarna är ganska stor. Som jag nämnt, utgör
afståndet mellan Halifax och Vancouver 3,662 engelska mil. Att
tillryggalägga denna sträcka på 5 dygn eller 120 timmar, förutsätter en
fortkomst af 30-½ engelska mil eller mellan 4 och 5 svenska mil i timmen.
Besinnar man, att däri äro inberäknade alla uppehåll vid stationer, så kan
man säkerligen beräkna tåghastigheten till i medeltal 5 svenska mil i
timmen. I förhållande till en så oerhördt lång sträcka -- mer än tre gånger
afståndet mellan Malmö och Luleå -- och med hänsyn till de utomordentligt
bergiga trakter, som banan genomgår, särskildt då hon passerar de Klippiga
bergen, är detta en stor hastighet. Sveriges snabbaste tåg tillryggalägger
vägen mellan Stockholm och Malmö -- 618 kilometer -- på 12 timmar och 25
minuter, hvilket gör 5 svenska mil i timmen.
På hvarje lokomotiv finnes en stor ringklocka -- alldeles som i Förenta
Staterna. Den pinglar ständigt, när tåget går genom en stad eller annan
tätare befolkad plats, när det skall passera en järnvägskorsning eller
annars behöfver varna folk för att komma i vägen.
Canadian Pacific järnväg har många svenskar i sin tjänst, och på de
svåraste ställena i Klippiga bergen sades det mig, att banmästarne voro
svenskar.


SJETTE KAPITLET.
Montreal. -- Ottawa.

Men nu komma vi till Montreal, Canadas största stad. Klockan är endast 8 på
morgonen. Staden ligger på en ö, som bildas af två floder, nämligen Ottawa
och S:t Lawrence. Vi taga in på ett hotell, skaffa oss en vagn och göra en
åktur genom de förnämsta gatorna och platserna. Vädret är det allra
härligaste, och varmt är det, så att det förslår.
Montreal är en ganska gammal stad. Den första gång man hör talas om platsen
är 1535. Det var då en indiansk by. Den förste europé, som besökte
densamma, var den förr nämnde fransmannen Cartier. Byn blef ödelagd under
ett krig mellan två indianstammar, men på dess plats grundades 1642 en stad
vid namn Ville Marie de Montreal. Afsikten var att där upprätta, såsom det
hette: »ett verkligt Guds konungarike». Den franska expedition, som
grundade staden, utrustades uteslutande för detta ändamål, och berättelsen
om expeditionens öden och framgångar vet att tala om gudomliga
uppenbarelser genom röster och syner och underbara händelser, medelst
hvilka Gud gaf tillkänna sitt välbehag öfver expeditionens företag.
Under en lång tid var staden ständigt utsatt för anfall af de kringboende
indianerna, hvilket gjorde, att man måste från Frankrike skicka dit ett
regemente soldater.
På 1670-talet hade staden ett invånareantal af 1,500 själar. Detta antal
växte dock ganska snart, sedan man omgifvit staden med befästningar och
inom dessa byggt ett citadell. I midten af 1700-talet räknade den omkring
4,000 invånare.
Montreal var den sista plats i Canada, som fransmännen kunde behålla mot
engelsmännen. Men 1760 måste de uppgifva densamma. Under amerikanska
frihetskriget försökte Franklin gång efter annan att öfvertala Montreal att
förena sig med revolutionen mot det brittiska väldet, men staden motstod
alla sådana försök.
Under de sista årtiondena har Montreal gått framåt ofantligt. 1891 hade det
nära 217,000 invånare. 1904 var invånarnes antal något öfver 323,000,
således på 13 år en ökning af ungefär 50 proc.
Montreal ligger vid foten af ett ganska högt berg, kalladt Mont Royal, ett
fransyskt ord, af hvilket namnet Montreal har bildats. En ståtlig
boulevard, gående i zigzag, för upp till toppen af Mont Royal, från hvilken
man har den härligaste utsikt öfver staden. Se teckningen på sid. 33.
Klimatet är mycket varmt om sommaren och kallt om vintern. För nordbor är
det dock icke för kallt. På sid. 36 kan läsaren se en vinterbild därifrån.
Det är isgång på S:t Lawrencefloden. Och dock ligger Montreal sydligare än
München och Wien i Europa.
[]
Affärslifvet i Montreal är storartadt. Bank of Montreal har det största
grundkapital bland alla banker i Norra Amerika och är i detta afseende den
5:te i ordningen i hela det brittiska riket.
Spannmålshandeln är synnerligen stor. Här ofvan ser läsaren en s. k.
elevator eller spannmålsmagasin, ett af de största i världen. Det är 80
meter högt och har kostat omkring 2 millioner dollars.
Staden har en mängd sågverk, som sysselsätta 20,000 arbetare och värdet af
det sågade virket går upp till omkring 80 millioner dollars eller 300
millioner kronor årligen.
Montreal har att bjuda på flera sevärdheter. På sidan 40 och sidan 42 kan
läsaren se åtskilliga vyer därifrån. Den första visar Windsor Hotel vid
Dominion Square. Det är stadens förnämsta hotell. Det har att bjuda på 800
sängplatser. Priset varierar mellan 3-½ och 5 dollars i dygnet. Den andra
vyen är en liten öppen plats, kallad Victoria Square.
De förnämsta sevärdheterna äro emellertid de stora katolska katedralerna.
Tre fjärdedelar af befolkningen är nämligen romersk katolsk. Och de
katolska katedralerna äro öfverallt på jorden byggnadskonstens främsta
mästerverk. I Montreal är det i synnerhet två, som tilldraga sig
uppmärksamheten. Den äldsta är Notre Dame, byggd 1824. Det är en af de
största kyrkorna i Amerika, 85 meter lång och 40 meter bred. Den har plats
för 12,000 gudstjänstbesökande. Se sid. 47. I det ena tornet hänga icke
mindre än 11 klockor. En väger 12 ton och är den tyngsta kyrkklocka, som
finnes i hela Amerika. Från tornets topp har man en härlig utsikt öfver
staden, dock icke jämförlig med den man har från Mont Royal.
Den nyaste katedralen är S:t James, byggd efter mönstret af S:t
Peterskyrkan i Rom. Den grundlades år 1868. Den inre höjden är 26 meter.
Öfver taket höjer sig en väldig kupol. Den är omkring 85 meter hög och 27
meter bred. Den prydes af ett kors, som är 6 meter högt. Läsaren kan på
sidan 49 se en vy af dess yttre och på sidan 50 af dess inre.
Bland de protestantiska kyrkorna intages det främsta rummet af S:t James
metodistkyrka.
Montreal har åtskilliga storartade välgörenhetsinrättningar. Den förnämsta
af dem är Grey Nunnery, ett stort sjukhus för hittebarn, föräldralösa barn,
åldringar och svaga. Det grundades år 1738 af några barmhärtighetssystrar.
Anstalten, som har 520 systrar och 240 noviser, är en af de största i sitt
slag i hela världen.
Bland läroanstalter intager Mac Gill University det främsta rummet. Det har
för närvarande 1,100 studenter med 150 professorer.
Hvad stadens yttre angår, så är den mycket reguliert anlagd. Gatorna äro i
den öfre delen af staden breda och raka. Elektriska järnvägar korsa staden
i olika riktningar. En linbana går äfven uppför Mont Royal.
Från Montreal gick vår väg vidare väster ut. Vår färd gällde nu staden
Ottawa. Vägen var ej lång, endast 17 svenska mil, som tillryggalades på
omkring 3-½ timmar.
[: Notre Dame i Ottawa. Se sid. 46.]
Ottawa ligger i östra änden af provinsen Ontario och är en ny stad, föga
mer än 50 år gammal. År 1858 upphöjdes den af drottning Victoria till
hufvudstad i Dominion of Canada. Förut hade flere andra städer -- bland dem
i synnerhet Montreal -- stridt om den förnämsta platsen. Tvisten slets af
drottning Victoria, som utvalde Ottawa till hufvudstad. Från den tiden har
ock staden gjort allt för att visa sig värdig den höga plats, den intar
bland Canadas städer. Dess tillväxt har varit mycket hastig. I midten på
1850-talet hade den 10,000 invånare. 1861 hade den nära 30,000 och för
närvarande har den öfver 60,000. Invånarne äro hufvudsakligen af fransk
eller brittisk härkomst. Den ena parten är ungefär lika talrik som den
andra. I anseende till religionen är den franska delen af romersk-katolsk
tro, den andra af protestantisk.
Ottawa har ett synnerligen framstående läge vid den stora och breda
Ottawafloden, just där denna förenar sig med en af sina bifloder. Staden är
synnerligen reguliär och husen mycket vackra. En liflig industriell rörelse
råder därstädes, i synnerhet i trävaruaffärer, och värdet af den årliga
trävaruexporten därifrån går till 15--20 millioner kronor.
Hvilka stora möjligheter till industriell utveckling Ottawa har, kan man
förstå däraf, att inom en omkrets af 6 svenska mils diameter ligga
vattenfall med, enligt beräkning, tillsammans flere hundra (mellan 8 och 9
hundra) tusen hästkrafter.
I närheten af staden ligger en experimentalfarm, som omfattar 230 har. Där
kan man få se prof på alla landtmannaprodukter, som Canada har att bjuda
på.
Såsom hufvudstad i Canada är Ottawa också residens för generalguvernören
samt säte för Canadas parlament. Parlamentsbyggnaden är en af de vackraste,
som jag någonstädes på mina resor har sett. Den är belägen på en höjd, från
hvilken man har en hänförande utsikt öfver staden, floden och hela
omgifningen. Den byggdes på 1860-talet för en kostnad af 5 millioner
dollars eller 18 millioner kronor, ungefär 3 gånger hvad riksdagshuset i
Stockholm kostat.
Alldeles intill parlamentet ligger parlamentsbiblioteket, också en
ofantligt vacker och praktiskt inrättad byggnad.
Tornet på parlamentsbyggnaden är 70 meter högt. Byggnadens längd är något
öfver 150 meter och det betäcker en yta af två hektar. Dess inre motsvarar
äfven dess yttre. En bild af detsamma ser läsaren på titelplanschen.
Bland öfriga byggnader inom staden må särskildt framhållas de, som äro
afsedda för högre och lägre undervisning. På sidan 53 kan läsaren se en
bild af en af dessa, den så kallade Normalskolan.
I Canada lägger man -- liksom i Förenta Staterna -- synnerligen stor vikt
på undervisningsväsendet. För dess utveckling sparas inga kostnader. På
sidan 55 kan läsaren se ett folkskolehus, som täflar med de största, som vi
ha i Stockholm. Det är Public School i Brantford i Ontario.
Hufvudsätet för det vetenskapliga lifvet i Canada är Toronto, som också
ligger i Ontario. På sid. 57 kan läsaren se bilden af en högre läroanstalt
där, kallad Upper Canada College. På sid. 59 en teknisk skola.
Sådana ståtliga byggnader för undervisningens behof ser man öfver allt i de
mera betydande städerna. På landsbygden och i de mindre städerna äro
skolhusen vanligen mycket enkla.
[: S:t James Katedral. Se sid. 46.]
För utbildande af lärare gör man mycket stora ansträngningar. Man aflönar
också lärarne väl. Det torde icke dröja synnerligen länge, innan Europa
måste se sig i afseende på skolväsendet öfverflygladt både af Canada och af
Förenta Staterna. Det har förr varit ett ordspråk, att allting i Amerika,
särskildt undervisningen, skall vara synnerligen ytligt, och visserligen må
erkännas, att det så har varit, men med hvarje år förändra sig
förhållandena till det bättre. Ingenstädes förstår man bättre än i Amerika
sanningen af ordspråket: Kunskap är makt.
Skolhusen äro rikligt utrustade med allehanda undervisningsmateriel af
yppersta beskaffenhet. Däremot tycktes skolarkitekterna icke ha haft mycket
begrepp om vikten af att skaffa lärjungarne tillräckligt med ljus i
lärosalarne. Skolhusens ståtliga yttre motsvarades i detta afseende icke af
praktisk inredning.
[: S:t James. Se sid. 46.]
Vi kommo till Ottawa på aftonen. Strax på morgonen voro vi ute på åktur i
härligt väder genom den mycket intressanta staden. Därefter gjorde jag
besök hos Deputy minister of interior, mr. Smart, en synnerligen angenäm
man. Han steg upp i vår vagn och förde oss vidare omkring. Under hans
ledning kommo vi till parlamentshuset. Det har jag nyss beskrifvit.
Vår gode minister förde oss genom parlamentshuset. Där presenterade han oss
för förste ministern, som var »mycket glad att få se oss». Han var en
synnerligen fin man. När jag sade honom, att jag tänkte särskildt studera
skolväsendet, så svarade han: »Vi böra gå till Sverige för att studera
skolväsende, icke tvärtom». Och däri hade han nog rätt. Men nu var jag ändå
där, och alltid är något att lära.
Det var ledsamt, att vi ej hade mer tid på oss uti Ottawa. Minister Smart
ville nödvändigt bjuda oss på middag i sitt hem, och det var riktigt
påkostande att säga nej. Han själf syntes också riktigt ledsen. När vi sade
honom, att vi måste vara i Winnipeg torsdag morgon, och att vi nu hade
»sett allting i Ottawa», så svarade han: »Nej, ni har icke sett min hustru
och mina sju barn, det mest sevärda af allt».


SJUNDE KAPITLET.
Resan från Ottawa. -- Canadas statsförfattning.

Från Ottawa gick vår väg vidare till Winnipeg. Det är en sträcka af 1,304
engelska mil eller omkring 200 svenska, som tillryggalades på 45 timmar.
Vägen är mycket omväxlande, men i allmänhet ganska öde. Under en sträcka af
200 engelska mil följer den stranden af Lake Superior. Detta är den största
sötvattensjö, som finnes på hela jorden. Den är nära 600 km. lång och 260
km. bred, där den är som bredast, och har en areal af 65,000
kvadratkilometer. Medeldjupet är omkring 300 meter. Sjön mottager vatten
från 200 floder och strömmar och har ett stort antal öar. Dess kust är
irregulier och har en längd af omkring 2,300 kilometer. Den består mest af
berg. Vattnet är utomordentligt kallt äfven midt i sommaren. Sjön är
synnerligen fiskrik, och dess hvitfisk hör till de mest välsmakande
läckerheter, man kan få äta.
På många ställen stupa bergen nästan rätt ned mot sjön, och för järnvägen
har man där måst spränga banvallen in på själfva bergväggen. Mångenstädes
löper också banan igenom långa tunnlar.
För en svensk resande är det ganska egendomligt att på denna färd passera
Uppsala och 10 km. därefter Karlstad, vidare Östersund och slutligen
Kalmar. Det är naturligtvis svenska emigranter, som hafva gifvit platserna
deras namn.
Medan vi nu sitta på tåget, kan det vara skäl att begagna tiden till att
något resonera om Canadas statsförfattning.
Canada är en engelsk koloni. Dess officiella namn är Dominion of Canada,
och dess statsförfattning är bestämd genom den s. k. British North America
Act, som sanktionerades af drottning Victoria 1867. Denna författning är en
blandning, kan man säga, af Englands och Förenta Staternas. Canada lyder
under engelska kronan så till vida, att Englands konung äfven är Canadas
konung. Hans myndighet i Canada representeras genom en i Ottawa residerande
generalguvernör, som utnämnes af honom och är ansvarig inför honom. Han kan
af konungen afsättas när som helst. Alla generalguvernörens
regeringshandlingar ske i konungens namn. I utrikespolitiken är Canada helt
och hållet bundet vid engelska kronan, som ensam bestämmer allt, som rör
förhållandet till främmande makter. Canada har således inga egna diplomater
eller konsuler, kan icke ingå traktater med andra makter o. s. v. Högste
befälhafvare öfver Canadas milis tillsättes också af konungen.
[: Normalskolan i Ottawa. Se sid. 48.]
Vid generalguvernörens sida står ett ministerråd. Dess medlemmar ha säte i
parlamentet och äro ansvariga inför detta för alla regeringsåtgärder,
alldeles såsom i England.
Canada har sitt eget parlament eller riksdag. Det består af två hus, ett
öfverhus och ett underhus, alldeles som i England. Öfverhuset kallas
_senat_ och består af 78 medlemmar, som utnämnas för lifstid af engelska
kronan. De kunna dock af senaten själf afsättas, om de begå något brott
eller göra konkurs. Senaten har i fråga om lagstiftning samma myndighet som
underhuset, utom när det är fråga om skatter eller statsutgifter, ty dessa
bestämmas uteslutande af underhuset. Anklagelser mot ministrarne kunna icke
heller göras af senaten, utan endast af underhuset.
Underhuset kallas House of Commons och består af 213 medlemmar. Dessa
väljas af folket för en tid af 5 år. Huset kan dock af generalguvernören
upplösas när som helst på ministerrådets tillstyrkande. Då måste nya val
anställas.
Canadas parlament sammankallas af generalguvernören en gång om året. Det
får icke stifta några lagar, som strida mot, hvad Englands parlament kan
hafva beslutit rörande Canada, eller som beröra Englands förhållande till
främmande makter eller dess suveränitetsrättigheter för öfrigt. Mot hvarje
sådant beslut har engelska kronan veto.
Landet är deladt i provinser och s. k. territorier. Dessa senare blifva ock
med tiden provinser. Två af dem ha år 1905 blifvit det. Provinserna hafva
en ganska stor själfstyrelse, alldeles som staterna i den amerikanska
unionen. Hvarje provins har en guvernör, benämd Lieutenant Governor, men
han är icke, såsom i Staterna, vald af folket, utan af generalguvernören.
Han är tillsatt för 5 år men kan när som helst afsättas. Han är chef för
den exekutiva makten. Vid hans sida står ett råd. Hvarje provins har också
ett eget parlament eller riksdag. Inför detta äro rådets medlemmar
ansvariga. Parlamentet har den lagstiftande makten i allt, som rör endast
provinsen och icke Canada i dess helhet. Det består i två provinser af två
»hus» eller kamrar, ett öfverhus och ett underhus, alldeles som i Förenta
Staterna, öfverhusets medlemmar äro utnämnda af guvernören på lifstid, men
kunna afsättas såsom senatorerna. Underhusets medlemmar väljas af folket,
som därvid har allmän rösträtt. Valperioden är 4 år utom i provinsen
Quebeck, där den är 5. Guvernören har upplösningsrätt beträffande
underhuset.
I alla de öfriga provinserna (utom dessa två) består parlamentet af endast
en kammare, hvars medlemmar väljas af folket för en tid af 4 år. Guvernören
kan dock upplösa kammaren, när han finner sig ha anledning därtill.
[: Public School i Brantford, Canada. Se sid. 48.]
De s. k. territorierna ligga i Västra Canada. Några af dem ha i det
närmaste likadan själfstyrelse som provinserna. De andra, däremot icke.
Folket i allmänhet synes vara mycket belåtet med sin statsförfattning och
anser den bättre än Förenta Staternas.
Hvad angår de religiösa förhållandena; så råder där fullständig
religionsfrihet. Ingen statskyrka finnes där. Hvar och en har rätt att
tillhöra hvilket religionssamfund, han önskar, eller att icke tillhöra
något samfund alls. Alldeles som i Förenta Staterna.
Detta skulle nu konsekvent leda till, att ingen religionsundervisning eller
andaktsöfning förekomme i skolorna. Så är dock icke fallet.
Religionsundervisning förekommer icke, men väl andaktsöfningar. Framför mig
ligger en liten skrift, som innehåller regler för »religiösa öfningar»
(religious exercises) i folkskolorna, antagna år 1900. Boken skall enligt
föreskrift finnas i hvarje skolhus till lärarens bruk. Enligt lagen för
folkskolan (the public schools act) skola andaktsöfningar hållas i
öfverensstämmelse med dessa regler. Dock äro de icke obligatoriska, utan
beror det på skolrådet i hvarje skoldistrikt att bestämma, om de skola
hållas eller ej. Föräldrar och målsmän äga ock makt att befria sina barn
från deltagande däri. Andaktsöfningarna hållas vid slutet af hvarje dags
skolarbete och bestå i läsning af valda stycken ur bibeln samt bön. På det
de icke må bli »sekteriska», så är det genom »reglerna» bestämdt, hvilka
stycken som få läsas. Bland dessa förekomma dock så pass »sekteriska»
stycken som Joh. 1:1--18, Luk.2:8--20 m. fl. Vid läsningen får icke
förekomma någon förklaring. Bönen skall hållas efter ett bestämdt formulär,
som i öfversättning lyder sålunda: »Barmhärtigaste Gud, vi ägna dig våra
ödmjuka och hjärtliga tacksägelser för din faderliga omsorg, hvarmed du har
bevarat oss denna dag, och för de framsteg, som vi genom din hjälp kunnat
göra i nyttig kunskap. Vi bedja dig, att du må i vårt sinne intrycka alla
goda lärdomar, som vi hafva mottagit, och välsigna dem, så att de må
befordra vårt timliga och eviga väl. Förlåt oss, vi anropa dig, allt hvad
du har sett att vi felat i våra tankar, ord och gärningar. Må din goda
försyn ännu leda och bevara oss under den mellantid af hvila och
vederkvickelse, som nu stundar, så att vi må bli väl beredda att inträda i
morgondagens plikter med förnyad kraft till både kropp och själ. Och bevara
oss, vi åkalla dig, nu och för evigt både utvärtes till våra kroppar och
invärtes till våra själar, för din son vår Herre Jesu Kristi skull. Amen.»
-- Därefter följer Fader vår samt den apostoliska välsignelsen: »Vår Herre
Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med oss
alla i evighet. Amen.»
Till följd däraf, att ingen egentlig religionsundervisning förekommer i de
offentliga skolorna, ha religiösa samfund, som äro angelägna om sådan
undervisning, därför upprättat högre och lägre skolor och universitet för
den ungdom, som tillhör deras samfund. Dessa skolor åtnjuta stora friheter,
och konkurrensen mellan dem och de offentliga skolorna inverkar mycket
hälsosamt åt bägge hållen.
[: Upper Canada College i Toronto, Canada. Se sid. 49.]
Det är icke så lätt att undvara all religion i folkets uppfostran. Det är
statens rätt och plikt att begagna alla medel, som kunna höja folkets
moral. Att religionen är det förnämsta af dessa medel, därom kan ej vara tu
tal. Ty utan religiös tro finnes _ingen_ moral. Fördenskull är den
religiösa uppfostran ett ytterst viktigt statsintresse, och det finnes
ingen gröfre social villfarelse än den tanken, att religionen är en
privatsak, med hvilken staten ingenting har att skaffa.
Men medan vi ännu äro inne i provinsen Ontario, må vi ock skäligen ägna
några ord åt själfva provinsen. Den är omkring 120 tusen kvadratkilometer
större än hela Sverige, men den har icke fullt hälften så många invånare. I
Ontario bo i medeltal endast 4 personer på hvarje kvadratkilometer. Här är
alltså godt rum för en mångdubbel befolkning. Vore Ontario så tätt
befolkadt som Sverige, så skulle det ha mer än 7 millioner invånare. Nu har
det icke en tredjedel däraf. Befolkningen är dock mycket ojämnt fördelad, i
östra delen tätare, i den västra mycket gles. Och denna senare del är den
ojämförligt största.
Allting göres också för att förmå farmare dels från Europa, dels från
Förenta Staterna, att invandra och slå sig ned inom dessa vidsträckta
områden. I synnerhet vill man ha svenskar. När jag i Ottawa blef
presenterad för förste ministern, så sade han: »Laga, att mycket svenskar
komma hit; vi behöfva mycket svenskar.» Jag svarade: »Vi behöfva svenskarne
i Sverige, och det finnes rum för dem äfven där.»
Västra eller, som det ock kallas, Nya Ontarios areal beräknas till 140
millioner acres eller omkring 70 millioner har. Där bjudas invandraren
stora fördelar. Hvete, råg, hafre, timotej, potatis och andra kulturväxter
äro där så förträffliga som någonstädes i Norra Amerika. Marken är
jungfrulig och ger länge skördar år efter år, utan att den behöfver gödslas
eller på annat sätt skötas.
Hvar och en, som därstädes vill »taga land», s. k. homestead, vänder sig
till en af kronan förordnad agent, som lämnar alla nödiga upplysningar.
Hvar och en man, som är öfver 18 år och hvarje änka med barn under 18 år,
som bo hos henne, har rättighet att erhålla 100 acres land utan annan
betalning än de 10 dollars, som erläggas för registreringen. Om det utvalda
landet till någon större del består af berg eller ofruktbar jord, så kan
kronoagenten låta honom få ytterligare 100 acres. Har mannen familj med ett
eller flere barn under 18 år, som bo tillsammans med honom, så har han rätt
att få 200 acres fritt land. Dessutom har han rättighet att köpa andra 100
acres för 50 cents pr acre kontant, om han gör det på samma gång, som han
tar det fria landet. I så kallade townships, som äro utlagda i lotter om
320 eller 160 acres, kan nybyggaren icke erhålla mer än 160, men har
rättighet att köpa andra 160 acres efter 50 cents pr acre kontant. Sedan
han fått landet, är han skyldig börja att bearbeta det och göra detta inom
en månad. De plikter, som sedan åligga honom, äro:
1) Han måste rensa och uppodla åtminstone 15 acres. Däraf skola 2 acres
rensas och uppodlas årligen under de första 5 åren.
[: Teknisk skola i Toronto. Se sid. 49.]
2) Han skall bygga ett beboeligt hus, minst 6-½ meter långt och 5 meter
bredt.
3) Han skall verkligen och utan uppehåll bo på sitt land och odla det under
5 år, sedan han tagit detsamma i besittning. Dock har han rättighet att för
affärer eller för arbete, som han åtagit sig hos andra, tidtals vara borta,
dock icke mer än 6 månader på ett år.
Om han äger 2 lotter, har han rättighet att utföra det föreskrifna
odlingsarbetet på båda lotterna eller endast på en af dem. Om han jämte det
fria landet har köpt ytterligare 100 acres, så måste han i regeln inom 5 år
rensa och uppodla åtminstone 15 acres däraf. Dock om denna lott ligger nära
intill den lott, på hvilken han bor, så kan han befrias från denna
skyldighet, förutsatt att han har odlat 30 acres på den lott, där han bor.
Inom 20 år från den tid, då han bosatt sig på sin lott, kan han icke på
något sätt afhända sig densamma, därest hans hustru icke ger sitt bifall
därtill; men om hustrun är vansinnig, eller lefvat skild från honom 2 år,
eller om han ej har hört af henne på 7 år, så kan domaren förklara honom
berättigad att utan hennes hörande sälja sin egendom.
Det sålunda erhållna landet är icke ansvarigt för skulder, som mannen
ådragit sig, innan han fick lagfart på detsamma. Medan landet äges af
honom, som tagit det i besittning, hans hustru eller arfvingar, så är det
ock under 20 år efter besittningstagandet undantaget från ansvarighet för
hans skulder, därest dessa icke bero på inteckningar, tagna efter lagfarts
erhållande. Det kan icke heller under denna tid utmätas för skatter.
Om ägaren dör, vare sig före eller efter erhållande af lagfart, och lämnar
änka efter sig, så är hon berättigad att öfvertaga landet, så länge hon
förblifver änka.[3]
När någon invandrar för att bosätta sig och taga land i Canada, så äger han
rätt att tullfritt införa ej blott sina kläder, utan äfven all utrustning,
som hör till ett hushåll, äfvensom alla redskap och åkdon och dylikt, som
hör till åkerbruket, och som han ägde 6 månader, innan han invandrade till
Canada.
Må man icke undra på att sådant lockar många människor. Med rätta säger
också en författare: »Att gifva en fattig man penningar är honom icke
alltid till hjälp, men gif honom ett hem, där han kan göra sig en god
utkomst för sig och sin familj, och han skall inom få år blifva en
oberoende man, som kan hjälpa sig själf och andra. Detta är verkligen den
bästa välgörenheten.»


ÅTTONDE KAPITLET.
Manitoba. -- Winnipeg.

Vi komma nu in i provinsen Manitoba och äro därmed inne i, hvad man kallar
västra Canada. Med vårt tåg följer en emigrantvagn. Den ser ut som en annan
vagn och har sofplatser inrättade alldeles såsom de vanliga sofvagnarna.
Men sängkläder måste emigranterna hålla sig själfva eller också vara utan
och ligga på bara trä. Bland emigranterna fick jag höra funnos sex
svenskar. Jag gick in i deras vagn för att göra deras bekantskap och läsa
Guds ord för dem, hvilket de voro tacksamma för. De syntes vara något
vemodiga, och det är icke att undra på. Att komma ut till obekanta bygder
bland obekant folk efter att hafva lämnat hem och anförvanter, det måste
göra äfven det hårdaste hjärta vekt. Jag minnes, huru det var, när jag och
mina bröder första gången kommo till Uppsala. Sedan vi hade fört våra saker