Genom Canada: Reseskildringar från - 2

Total number of words is 4589
Total number of unique words is 1471
29.8 of words are in the 2000 most common words
38.3 of words are in the 5000 most common words
42.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Proctor, en från början fattig pojke, som här fann oerhörda marmorberg och
genom dem blifvit mångmillionär. Härifrån skeppas marmor ut till nästan
alla världsdelar. Arbetarnes villkor äro synnerligen goda. Den kontanta
betalningen är visserligen icke så stor, att den icke på många andra
ställen är större. Men därtill komma andra synnerligen betydande ekonomiska
förmåner, hvilka göra, att arbetarne trifvas godt. Sålunda äro genom
bolaget alla arbetare olycksfallförsäkrade utan något bidrag från deras
egen sida. I händelse af olycksfall erhåller arbetaren half aflöning, så
länge han ligger sjuk. Dör han, så får familjen 500 dollars (= 1,875 kr.).
Bolaget har anlagt nödiga butiker för stadens behof, men har däraf ingen
annan inkomst än 4 proc. af byggnadskapitalet samt en mycket måttlig hyra
för lokalen. All vinst af affärsrörelsen delas mellan arbetarne i mån af
deras inköp. Sålunda återfingo dessa för år 1903 ej mindre än 10 proc. af,
hvad de vid sina köp hade utlagt. I staden fanns ett fattighus med två
gubbar och tre af sin förrymda moder öfvergifna barn. För öfrigt funnos där
inga fattiga, som behöfde hjälp af andra. På alla sätt är där sörjdt för
arbetarnes bästa. I staden finnes ingen försäljning af rusdrycker, och det
är icke den minsta förmånen. Bostadshusen äro små trefliga villor, en för
hvar familj. Till stor del ägas de af bolaget och uthyras till billigt
pris. Hyrorna belöpa sig till ej fullt 3 proc. af, hvad husen kostat. Vill
någon arbetare skaffa sig eget hem, så bygger Proctor åt honom, såsom han
vill ha det, och sedan får han göra månatliga afbetalningar därå. När han
betalt 40 proc. af summan, skrifves huset på honom såsom ägare, och han får
för resten lämna inteckning, som belånas af sparbanken. Alla pastorer bo
hyresfritt. Sjukvården är på ett utomordentligt sätt ordnad, dels genom ett
utmärkt sjukhus, dels genom en här af sjuksköterskor, som vårda de sjuka i
deras hem. All sjukvård är kostnadsfri för arbetarne och deras familjer.
Bolaget har också byggt ett utmärkt hus för Kristliga föreningen af unga
män och bidrager årligen till verksamheten där med 2,000 dollars. Äfven på
flera andra sätt visar Proctor välvilja mot sina arbetare. Så t. ex.
skänkes på den årligen återkommande tacksägelsedagen en kalkon m. m. till
hvarje gift arbetare. Mig syntes Proctor vara ett paradis i smått.
Detta oaktadt hade just nu befallning ankommit från grufarbetarnes
fackförbunds chef, att alla arbetare, som tillhörde förbundet, skulle
strejka för att visa sig solidariska med strejkande kamrater på andra håll.
Befallningen träffade endast några italienare, men åtlyddes af dessa. Man
säger, att fåren äro dumma. Men så dumma äro de aldrig, att de betrakta
räfven såsom sin vän och hjälpare, medan han står och gnager köttet af
deras ben. Det är bara arbetarne, som göra det. Men det kommer väl en tid,
då de vakna. Och då kan det väl hända, att de upptäcka, att de kunna göra
sig nytta af huden på sina räfvar. På sid. 19, 21 och 23 kan läsaren se
några bilder från Proctor.
I Proctor mötte oss en svensk från Winnipeg i Canada. Hans namn var Andrew
Hallonqvist. Det var genom honom hela denna resa var planerad, och han var
vår outtröttlige och oegennyttige ledsagare eller förare genom nästan hela
Canada. Både jag och de mina stå i mycket stor tacksamhetsskuld till honom.
Men därtill återkommer jag längre fram.
Det vore ofantligt mycket mer att säga om de nu nämnda städerna, både hvad
angår deras borgerliga och kyrkliga förhållanden. Men jag måste skynda till
Canada. För resten har jag om New York, Boston och Providence skrifvit
vidlyftigt i mina förra skildringar, till hvilka jag hänvisar.


FJÄRDE KAPITLET.
Om emigrationen.

Innan jag går vidare, torde det vara skäl att göra några reflexioner öfver
utvandringen från Sverige till Amerika.
Denna emigration är en företeelse, som med rätta har väckt mycken oro i
vårt land. Den spelar också en högst betydande roll i Sveriges
utvecklingshistoria. Antalet emigranter är olika år mycket olika. Det har
funnits år, då det, efter afdrag af antalet invandrare, gått upp till
framemot 40 tusen, men också år, då det varit mycket lågt. År 1902
utvandrade 45,504 och invandrade 6,511. Af utvandrarne gingo mer än 41
tusen till Norra Amerika. Det var den högsta emigration, som någonsin
förekommit. Däremot utvandrade år 1894 endast 13,358, däraf 9,550 till
Norra Amerika, medan invandrarnes antal samma år var 10,425. Året 1903, som
var ett starkt utvandringsår, hade ett utvandrareöfverskott af i rundt tal
32 tusen.[1]
I medeltal torde man kunna antaga, att 25,000 människor utvandra från
Sverige hvarje år. Om jag beräknar, att hvars och ens uppfostran och
utbildning har kostat Sverige 2,000 kr., så räknar jag ganska lågt. Men det
gör i alla fall 50 millioner kr. Antar jag vidare, att hvarje emigrant i
medeltal i pengar, kläder och andra saker, inberäknadt kostnaden för
biljetten, har med sig 200 kr., så gör det ytterligare 5 millioner, alltså
en summa af 55 millioner kr.
[: Karta öfver Canada.]
Man talar om, att svensk-amerikanarne årligen till Sverige skicka hem rätt
betydande belopp. Så vidt man kan beräkna deras summa, utgör den omkring 6
à 7 millioner pr år. Detta dock endast under de senare åren. Visserligen må
Sverige vara tacksamt för denna gåfva från anförvanter till anförvanter.
Men jämför man densamma med den summa, som rullar ut åt motsatt håll, så
blifva dessa millioner icke mycket att tala om.
I Canada beräknar man det ekonomiska värdet af hvarje invandrare till 1,000
dollars. För 25,000 gör det mellan 90--100 millioner kr. _om året_, i
sanning en vacker summa från Sverige till Amerika.
Detta är dock icke det värsta. De personer, som utvandra, utgöra i regeln
den kraftigaste och bästa delen af svenska nationen. Det svider i ens
svenska hjärta, när man på en emigrantångare närmare betraktar de 5--600
svenskar, som äro på färd till det stora landet i väster. Man märker bland
dem visserligen en eller annan gammal gubbe eller gumma, som af försigkomna
anförvanter hämtas öfver till Amerika; men i det stora hela äro de ungt,
kraftigt folk, 20--30-åringar af båda könen, glada, hurtiga arbetare, fulla
af förhoppningar att kunna i det främmande landet bereda sig en bättre
ekonomisk framtid än i sitt gamla fädernesland.
Samma känsla erfar man, när man, såsom jag ofta gjort, i Amerika står och
talar till stora skaror af landsmän. Vid ett sådant tillfälle brast min
hustru ut i häftig gråt, när hon såg den stora församling, som kommit för
att höra Guds ord -- allesammans svenskar i sin bästa ålder, trefligt och
väl klädda, stilla och uppmärksamma.
Anledningen till den stora utvandringen är nästan uteslutande af ekonomisk
art. Visserligen hör man talas om ynglingar -- eller ynklingar -- som
utvandra för att undkomma värneplikten. Understundom anföres också såsom
skäl, att vi i Sverige icke hafva så stor frihet som i Amerika, icke så
utsträckt rösträtt o. s. v. Men om än sådant i vissa fall _kan_ vara
orsaken till, att en person utvandrar, så är dock den ekonomiska sidan i 99
fall af 100 den bestämmande.
Svenskar, förut bosatta i Amerika, som hafva lyckats, skrifva till vänner
och bekanta blomstermålningar, skicka dem tidningar och broschyrer och
annat, som kan locka dem att komma dit öfver. Utan tvifvel äro också
arbetsförtjänsterna stora för dem, som vilja arbeta, och som duga till
någonting. Men ofantligt många duka under. Och det får man sällan veta om.
När ett fartyg seglar öfver hafvet, och stormiga sjöar spola en del af
passagerarne öfver bord, så hör man icke vidare af dessa. Endast de, som
lyckligt komma öfver, låta höra af sig. Och så är det med dem, som
utvandra. De, som duka under i kampen för tillvaron i det nya landet, dem
hör man ej vidare af. Man begrafver dem och glömmer dem. Från deras graf
förnimmer man intet ljud; men de, som få det bra, de låta höra af sig, och
det inverkar lockande på sådana, som af en eller annan anledning hafva,
eller, i många fall rättare sagdt, _känna_ det tungt i det gamla
fäderneslandet samt längta efter någonting bättre.
[: Se sid. 35.]
Den emigrationsrörelse, som på detta sätt uppstår, skall man förgäfves
försöka stäfja genom varningar eller enfaldiga emigrantlagar. Varningarna
uppfattas endast såsom förestafvade af afundsjuka eller andra orena
bevekelsegrunder. Och den svenska emigrantlagen, ja, den är så lätt att
kringgå, att det vore bättre, om ingen sådan lag funnes. Den, som icke har
rättighet att utvandra enligt denna lag, behöfver blott resa öfver till
Köpenhamn eller annan europeisk sjöstad för att där stiga ombord på en
emigrantångare och gifva sig af. De agenter, som vilja hjälpa sådana
emigranter, behöfva endast sälja dem biljett till Köpenhamn, till Hamburg,
till Liverpool och sedan gifva dem ett kvitto på deponerade medel, hvilket
kvitto berättigar dem att hos hufvudkontoret i de nämnda städerna få
biljett öfver till Amerika eller annan världsdel.
För resten: om en människa kan bereda sig bättre utkomst och en trefligare
tillvaro i en annan världsdel, hvarför skall man hindra henne?
Mänskligheten har ock, så långt som historien går tillbaka, befunnit sig i
en ständig vandring för att söka bättre utkomst. Så har Europa blifvit
befolkadt, och nu är det Amerikas tur. Denna vandring har alltid -- i stort
sedt -- gått från öster till väster. Det ser nästan ut, som om den vore
dikterad af en naturlag, hvilken det är fåfängt att försöka motarbeta. Det
var också af begynnelsen Guds bud, att människan skulle uppfylla jorden,
och det kan icke ske annorledes än genom utvandring.
Emellertid kan denna utvandring antaga onaturliga proportioner, såsom den
väl redan gör. Sverige bör därför göra allt, hvad i dess förmåga står, för
att reformera missförhållanden samt bereda folket större trefnad i sitt
fädernesland. Endast en sådan trefnad kan bilda en effektiv motvikt mot
utvandringslustan. Och då utvandringen, som vi sett, har sin grund i
ekonomiska förhållanden, så är det i första rummet angeläget att söka höja
vårt lands näringslif. Därigenom skulle arbete och utkomst beredas alltjämt
växande skaror af folket, och arbetaren skulle i eget hem i sitt
fädernesland finna den trefnad, som han nu söker i andra världsdelar.
Härtill bör läggas äfven en annan sak, som folk sällan tänker på, men som
är af stor betydelse. Vi göra i Sverige alldeles för litet för att sprida
kännedom om landet bland dess innebyggare. I Amerika däremot göres allt,
hvad göras kan, i detta syfte. Man blir bokstafligen öfversållad med
broschyrer, med eller utan illustrationer, hvilka framhålla de fördelar,
som de respektive staterna ha att bjuda på i ekonomiskt afseende, i
skolväsende och annat sådant. De skuggsidor, som kunna finnas, vidröras
icke. Broschyrerna hafva nämligen det uppenbara syftet att locka folk dit.
Och sådant inverkar. Det goda, som framhålles, verkar ett hopp, som gifver
mod och kraft att öfvervinna svårigheterna.
Svenskarna äro i allmänhet ganska reslustiga. Men de hafva sällan lust att
resa för att lära känna sitt eget land. Om ett nygift par slår sig lös och
gör en bröllopsresa för att se sig om i världen, aldrig kommer det i fråga,
att de göra denna resa i Sverige. Nej, då skola de fara till Italien eller
Schweiz eller andra länder. Det är, som om Sverige icke hade något att
bjuda på, som vore värdt att lära känna. I Schweiz och Italien träffa de
kanske samman med engelsmän, amerikanare, fransmän, som underrätta dem om,
att en resa i Sverige och Norge är vida, vida intressantare, på samma gång
den är billigare än en tur i de nämnda länderna.
[: Hur man vandrar från Förenta Staterna till Canada. Se sid.
38.]
Jag har farit vida omkring i världen, men ingenstädes har jag sett så
vackra, så hänförande naturscenerier som i Sverige och Norge. Och den
skandinaviska halfön har jag genomkorsat i alla riktningar från Trelleborg
till Nordkap.
Men det är icke endast landets natur, som behöfver bli mer bekant för dess
inbyggare, utan äfven landets industri, jordbruk och resurser i alla
riktningar. I Amerika höll jag flere föreläsningar om Sverige, och
ofantligt många svenskar blefvo icke litet förbluffade, då jag för dem
skildrade, hvad Sverige är, och hvad det har att bjuda på, samt därvid
gjorde jämförelser med amerikanska förhållanden. Lika väl som de kände de
amerikanska förhållandena, lika okunniga voro de om motsvarande svenska. De
flesta af dem voro därför vana att från sin, om ej höga, så dock breda,
amerikanska ståndpunkt se föraktligt ned på Sverige. Ty hvad de icke kände
till, det trodde de icke heller fanns. »Sådant ha vi aldrig vetat om
Sverige förr», sade de.
Vi lida brist på korta, populära, liffulla skildringar af svenskt landskap,
svenskt lif, svenskt arbete, svensk natur, svenska utvecklingsmöjligheter
o. s. v. Och det är en brist, som kan och bör afhjälpas. Turistföreningen
utför ett högst berömvärdt arbete, men den ser Sverige endast från
turistsynpunkt, och det är ej nog. Hushållningssällskapen i hvarje län
borde taga denna sak om hand.
Arbetareförhållandena i vårt land äro också helt andra än i Amerika. Och
det befordrar i sin mån utvandringen. Jag har många gånger hört
svensk-amerikanare säga, att de omöjligen kunna trifvas i Sverige, ty när
de se arbetet här, huru lojt och dödt det är, och huru säfligt det går, så
få de riktig feber. I Amerika är det rutsch och kraft och uthållighet i
arbetet. Därför blir det också produkter af och arbetsförtjänst. Den
amerikanske arbetaren har i förhållande till det, som han uträttar, i
medeltal vida mindre än den europeiske och särskildt den svenske. Men i
förhållande till den tid, som han arbetar, förtjänar han mycket mer.
Hemligheten är, att han verkligen arbetar. Han står icke och pratar och
snusar och funderar, utan han arbetar. Och skall han förflytta sig från ett
ställe till ett annat, så går han icke och drar benen efter sig, såsom i
Sverige, utan är rask i sina rörelser, så att det är en lust att se därpå.
Också är hans arbete öfvervakadt af basar, som ej tåla något slarf. Jag
försökte en gång i en fabrik att tala med en svensk arbetare, men han
pekade på basen och lät mig förstå, att om han gaf sig till att prata med
mig eller någon annan, så blefve han snart afskedad.
[: Montreal. Se sid. 45.]
En svensk arbetsförman i Amerika sade till mig: »När vi få nya arbetare
från Sverige, så hålla de på en hel dag med att göra det, som vi uträtta på
två timmar. Men när de fått vara här en tid, så är det samma fart i dem.»
Af en sådan arbetsamhet mår arbetaren i alla afseenden väl. Hans
själfkänsla stärkes. Han känner, att han duger till något. Han ser resultat
af sitt arbete, ett resultat, som han med stolthet kan peka på, och han har
god inkomst. Detta gifver sig uttryck i hans bref till hembygden, och det
sporrar andra att också försöka sin lycka. Så befordras emigrationen.
Men är det då omöjligt att till vårt land öfverflytta en likadan arbetslust
och duglighet? Ja, det synes nästan så.
De arbetarerörelser, som för närvarande genomgå vårt land, hafva icke till
mål att väcka kärlek eller intresse för arbetet eller glädje öfver att
genom samma arbete åstadkomma ett godt resultat. Tvärt om gå de ut på att
inskärpa hos arbetaren den tanken, att han skall med så litet arbete som
möjligt försöka förtjäna så mycket penningar som möjligt.
Till följd däraf arbetar den svenska industrien under så osäkra och svåra
förhållanden, att man må förundra sig öfver, att den kan hålla sig uppe.
Och det hämnar sig allra värst på arbetarne själfva, hvilka icke kunna få
betaldt för den tid, de söla bort, utan endast för det arbete, som de
åstadkomma. Men när de nu höra, huru bra arbetare förtjäna i Amerika, hvad
under då, att de vända fäderneslandet ryggen och begifva sig dit? Att där
väntar dem ett arbete, som motsvarar förtjänsten, det tänka de icke på. Men
när de väl öfvervunnit de första svårigheterna och riktigt kommit in i den
amerikanska farten, då går det bra, då må de väl, då skrifva de hem och
tala om, huru bra de ha det i Amerika, emot hvad de hade i Sverige. Och
verkan däraf visar sig snart hos dem, som mottaga brefven.


FEMTE KAPITLET.
Vi komma till Canada.

Men låt oss fortsätta vår resa. Vi lämnade Proctor kl. ½-4 en morgon och
voro om ett par timmar inne i Canada. Detta land var ju också närmaste
målet för denna min resa.
Canada är ett mycket stort land, så att det kan taga emot allt det folk,
som kommer för att där söka sig ett hem. Man skulle kunna lägga in Sverige
16--18 gånger i Canada. Huruvida Canada är större eller mindre än Förenta
Staterna, må vara ovisst. Jag har sett olika uppgifter därom. Se bilden på
sid. 29, där Uncle Sam (den personifierade bilden af Förenta Staterna) står
och beskådar kartan och undrar, om ej Canada är större. Båda delarna kunna
möjligen vara sanning. Om man icke medräknar de stora delar af landet, som
äro obebodda och obeboeliga, blir det mindre, i annat fall större.
En annan jämförelse kan ock vara ägnad att visa landets storlek. Canada är
40 gånger så stort som Storbritannien och Irland. Frankrike, Italien och
Sicilien tillsammans skulle man kunna lägga in 10 à 11 gånger i Canada.
Engelska Indien är endast en tredjedel så stort som Canada, och dock har
det en befolkning af 300 millioner, medan Canada ej har mer än omkring 6
millioner. Sex millioner invånare på en yta af 8 millioner kvadratkilometer
gör ej mer än ¾ människa på kvadratkilometern, medan Sverige på samma
ytvidd har 12, Storbritannien 134 och Belgien 228 invånare. Blefve Canada
en gång lika tätt befolkadt som Storbritannien, så skulle det få 1,072
millioner invånare. Och den dagen kan komma, men inte blir det i morgon.
En karta öfver Canada finner läsaren på sidan 27.
Den, som först upptäckte Canada, var Leif Eriksen, en norrman från Island.
Det var omkring år 1000, eller nära 500 år förrän Columbus, som vanligen
kallas Amerikas upptäckare, var född. Den första europé, som trängde
djupare in i landet, var en fransman vid namn Cartier, som kom dit år 1534.
Sextio år senare kom en annan fransk upptäcktsresande vid namn Champlain
dit. Han trädde i underhandling med landets urinnebyggare, som voro
indianer, och gjorde Canada till en fransk koloni. Canada var då endast en
ringa del, af hvad det nu är.
[: Isgång å Montreal. Se sid. 45.]
Under tiden hade en stor mängd engelska kolonister invandrat och bosatt sig
i östra Canada invid Atlantiska hafvet. De ofta återkommande krigen mellan
England och Frankrike berörde äfven Canada. England eröfrade det första
stycket däraf år 1713, och 1763 afträdde Frankrike hela Canada till
England. Sedan dess har Canada förblifvit den engelska kronan troget. När
de längre söderut belägna engelska kolonierna på 1700-talet gjorde uppror
mot engelska kronan och bildade den republik, som sedan dess kallas
Amerikas Förenta Stater, så utvandrade från dessa kolonier 25 tusen lojala
brittiska undersåtar och bosatte sig i Canada.
Genom hela Canada från Atlantiska oceanen till Stilla hafvet går Canadian
Pacific järnväg, som är den längsta i världen. Den är med bilinjer öfver
8,000 engelska (nära 1,200 svenska) mil lång, d. v. s. _nära nog så lång
som Sveriges alla järnvägar tillsammantagna_. Den blef fullbordad år 1885.
Dessutom finnas andra järnvägar och för närvarande byggas med feberaktig
ifver väldiga linjer, så att inom några år torde man där ha 2 om inte 3
parallella järnvägslinjer från Ocean till Ocean.
År 1902 funnos i Canada järnvägar till en längd af 19,000 engelska mil
eller 3,000 svenska, d. v. s. _nära nog sammanlagda längden af alla
Sveriges järnvägar och landsvägar_. Det kapital, som är nedlagdt i dessa
järnvägar, belöpte sig 1902 till omkring 1,000 millioner dollars, det är
ungefär 3,750 millioner kronor eller mellan 3 och 4 gånger så mycket, som
Sveriges både stats- och privata järnvägar år 1902 kostade tillsammans.
Antalet vagnar på alla Sveriges järnvägar var år 1902 något mer än 39,500,
på Canadas 80 tusen.
Hvad trafiken på Canadas järnvägar angår, så är den kolossal. Inkomsterna
utgjorde år 1902 ungefär 84 millioner dollars eller 750 millioner kronor,
medan samtliga svenska järnvägar lämnade en inkomst af betydligt mindre än
hälften. Driftkostnaderna utgjorde 68 % af samtliga trafikinkomster,
ungefär som på svenska statens järnvägar.
När man nu besinnar, att befolkningen i Canada icke är mycket större än i
Sverige, så kan man förstå, hvilken liflig rörelse det måste vara uti
landet. Också befinner sig befolkningen i en ständig och hastig tillväxt.
År 1871 var Canadas befolkning i rundt tal 1,100,000 människor, 1891 var
den mellan 4 och 5 millioner, 1902 hade den nått till nära 5-½ och är väl
1905 fullt 6 millioner. Af denna folkmängd bo 2-¼ million i Ontario, 1-¾
million i Quebeck, omkring 1 million i provinserna vid Atlantiska hafvet,
resten i »Västra Canada». Antalet män är i alla provinser mycket större än
antalet kvinnor. Sålunda komma på 100 män i British Columbia ej fullt 60
kvinnor. Det är icke mycket för männen att välja på, men goda utsikter för
kvinnorna.
År 1898 invandrade 31,900 personer, däribland 9,120 från Förenta Staterna.
År 1903 invandrade 128,364, däribland 47,000 från Förenta Staterna. Fortfar
en sådan stegring några tiotal af år till, så kan man lätt räkna ut, hvad
som skall bli af Canada. En pikant bild af invandringen till Canada från
Förenta Staterna kan läsaren se på sid. 31. Uncle Sam står och ser på och
säger: »Där det finnes pengar att göra, där skall Ni finna en amerikanare.»
Ett diagramm här bredvid visar på ett inlysande sätt, huru invandringen
ständigt växer. Den svarta delen af pelarne betecknar antalet af dem, som
invandra från Förenta Staterna.
[]
Den rullande materialen på de canadensiska järnvägarne är, kan man säga,
alldeles likadan som i Förenta Staterna. Man har i regeln icke, såsom hos
oss, vagnar afdelade i kupéer för 4--6 personer[2], utan långa
salongsvagnar, afsedda för 70--80 passagerare. Midt igenom vagnen leder en
gång, och in- och utgången är på vagnens ändar. På ömse sidor om gången äro
sittplatserna. Hvarje säte har rum för 2 passagerare. Dessa säten äro
stoppade och klädda med schagg, hvilket är odrägligt i sommarhettan och
dammet. Ryggstöden äro rörliga, så att de kunna kastas öfver åt bägge
sidor. Ingen passagerare behöfver därför åka baklänges. Tåg, som göra
färder på längre sträckor, äro försedda med s. k. parlorvagnar på dagen och
sofvagnar om natten. Parlorvagnarna äro synnerligen bekväma, men man måste
betala en särskild, ganska dryg afgift för att få sitta i dem.
Sofvagnarna äro inrättade alldeles som motsvarande vagnar i Förenta
Staterna, d. v. s. efter Pullmans system. Nästan hela vagnen utgör en enda
stor salong med 24 bäddar. Hvarje bädd är afsedd för 2 personer. Då får man
emellertid ligga ganska trångt. Bäddarna äro lagda längs utefter vagnen och
icke på tvären, såsom hos oss. De äro liksom i våra andra klass sofvagnar
inrättade i två våningar. Man klifver upp i den öfre bädden på en
trappstege. Några dörrar att stänga om sig finnas icke, utan framför
bäddarna hänga tjocka gardiner.
Dessa sofvagnar äro mycket obekväma, då man skall kläda af sig eller kläda
på sig. Man kan taga af sig en del utanför gardinen, men det mesta måste
man draga af sig eller på sig i bädden. Och det i liggande ställning.
Afståndet mellan den undre och den öfre bädden är nämligen icke så stort,
att en karl af ordentlig längd kan sitta och kläda sig i bädden. Det är
därför en ganska besvärlig gymnastik, när man skall kläda sig.
Några skilda afdelningar för män och kvinnor finnas icke. Damkupéer
förekomma ingenstädes i Amerika, vare sig i dag- eller nattvagnar. Jag
tror, att det skulle betraktas såsom en förolämpning mot nationens manliga
del, om man satte i fråga att införa sådana, ty utan tvifvel är det ett
dåligt betyg för den manliga befolkningens hyfsning, att det skall behöfvas
särskilda kupéer för kvinnor. Det hände många gånger, när jag reste genom
Canada (liksom i Förenta Staterna), att jag kunde ha ett fruntimmer i
bädden öfver mig och ett eller två fruntimmer i bädden midt öfver gången.
Hos oss skulle naturligtvis sådant icke gå an; men det måste jag säga till
den amerikanska nationens stora heder både i Canada och i Förenta Staterna,
att, så vidt jag sett -- och jag har rest _många_ nätter på dessa tåg --
där aldrig förekommer något, som på ringaste sätt skulle kunna såra ens den
mest finkänsliga kvinna.
Den yttre anständigheten i Amerika är mycket större än hos oss. Jag har
aldrig i Amerika hört, att en kvinna behöfde vara rädd att bli antastad af
män, om hon en kväll ginge ensam ute på gatan. Ja, anständigheten kan
ibland gå nästan för långt. Sålunda läste jag i en Omahatidning i maj 1905
följande notis: »Två unga makar blefvo härom dagen arresterade, emedan de
kysste hvarandra på öppen gata, och domaren dömde dem till 4 dollars böter
och kostnader.»
Men jag återvänder till tågen och dess vagnar.
I hvardera änden af sofvagnen finnes toalettrum, ett för kvinnor och ett
för män. I somliga vagnar finner man äfven ett s. k. state-rum, afsedt för
smärre sällskap eller familjer på 4--6 personer. Priset är där mycket högre
än uti vagnarna för öfrigt. Något synnerligen bekväma äro dessa rum icke
heller, emedan de ligga midt öfver vagnshjulen, hvilket vållar mycket
obehagliga skakningar, i synnerhet när vagnarne sakta fart och bromsarne
skrufvas till.
[: Windsor Hotel, Montreal. Se sid. 46.]
Uppassningen i sofvagnarna ombesörjes af negrer, en i hvarje vagn. De pläga
få drickspengar, vanligen 25 cents (nära en krona) för natt och person
eller bädd, och det bör göra en vacker summa pr år.
Utom dessa vagnar förekommer ett slags s. k. turistvagnar. De äro ej så
fina men synnerligen väl inrättade. Bäddarna äro äfven goda. Dessa vagnar
äro afsedda för personer, hvilkas ekonomi gör det nödvändigt för dem att
färdas så billigt som möjligt. De begagnas i synnerhet af familjer, som
resa med många barn eller resa långa vägar. Priset är också afsevärdt
billigare än i de vanliga sofvagnarna. I änden af hvarje sådan vagn finnes
ett kök, där passagerarne kunna gå in, koka kaffe eller te och värma den
mat, de föra med sig i sina matkorgar.
Med tågen följa naturligtvis restaurationsvagnar, och den mat, som i dem
serveras, är mycket bra. Men priset är också tämligen högt. En god s. k.
sirloin steak för en person kostar t. ex. 70 cents eller 2 kr. 60 öre.
Uppassningen består af negrer, mer eller mindre svarta. Hvar helst jag rest
på Amerikas järnvägar, har jag aldrig sett en hvit uppassare i deras
restaurationsvagnar. Men många äro genom uppblandning så pass litet svarta,
att man stundom kan tveka, om de äro af negerras. Emellertid räknas de som
negrer, om de bara ha en aldrig än så liten smula svart blod uti sig.
Hvarje bord har rum för 4 spisande, och för hvarje nytt parti, som sätter
sig till bords, lägges alltid dit en ren duk. Så snart man sätter sig till
bords, kommer uppassaren och fyller ett glas med friskt vatten framför
hvarje kuvert. Under hela måltiden ser han också till, att det alltid
finnes vatten i glaset. Detta är en förträfflig anordning, som äfven
förekommer -- så vidt jag vet -- på alla hotell i Amerika. Följden däraf
är, att man mycket sällan ser människor sitta och dricka vin eller öl vid
bordet. På hela min färd genom Canada såg jag icke mer än en enda gång ett
spisande sällskap dricka öl. De voro sannolikt tyskar. Endast en gång såg
jag ett sällskap dricka vin. De voro sannolikt fransmän. Hos oss däremot är
den vanliga drycken öl. Att en uppassare i en restaurationsvagn eller i
matsalen på ett hotell skulle utan särskild rekvisition komma och servera
friskt vatten -- nej, det förekommer ingenstädes.
En svensk, som reste i Amerika, och som ej kände till dessa förhållanden,
bad, då han satt vid matbordet, att få en flaska öl. En annan gäst, en fru,
vände sig till honom med den anmärkningen: »Ni måste vara utlänning.» Denna
anmärkning generade honom så, att han från den stunden aldrig gjorde om
det.
Ett tredje slag af vagnar gifves i Canada, så kallade kolonistvagnar. De ha
träsäten och äro så inrättade, att passagerarne kunna själfva bereda sig en
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Genom Canada: Reseskildringar från - 3
  • Parts
  • Genom Canada: Reseskildringar från - 1
    Total number of words is 4691
    Total number of unique words is 1534
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Genom Canada: Reseskildringar från - 2
    Total number of words is 4589
    Total number of unique words is 1471
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Genom Canada: Reseskildringar från - 3
    Total number of words is 4424
    Total number of unique words is 1489
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Genom Canada: Reseskildringar från - 4
    Total number of words is 4507
    Total number of unique words is 1593
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Genom Canada: Reseskildringar från - 5
    Total number of words is 4651
    Total number of unique words is 1503
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Genom Canada: Reseskildringar från - 6
    Total number of words is 605
    Total number of unique words is 342
    34.7 of words are in the 2000 most common words
    44.0 of words are in the 5000 most common words
    48.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.