Ett pennskaft som piga - 5

ett skämt, så uppsluppna som de båda kolingarna voro. De inskränkte sig
dock till att placera den tomma litern bredvid henne på soffan och
avlägsnade sig utan att göra några väckningsförsök.
Emellertid hade Erik, utan att vidare reflektera över att inte Malin kom
tillbaka, sålt ut smöret och var just i färd med att avlägsna sig från
torget, då den feta frun åter visade sig, ännu mera pustande och
stånkande än förra gången samt i en i hög grad upprörd sinnesstämning.
I häftiga ordalag beskyllde hon Erik för att vara en skojare och
bedragare som lurat av henne hennes pengar utan att ge henne valuta. Hon
hade ju för över två timmar sedan köpt tuppkycklingarna, som hon ämnat
använda till middagen, men inte sett skymten av dem ännu, ehuru hon
blivit lovad att få dem hemsända strax.
Erik försäkrade att han skickat i väg Malin genast och undrade i sin tur
över vart hon tagit vägen eller om hon möjligen gått vilse. Frun vidhöll
emellertid sitt påstående att han sökt lura henne och fordrade att få
sina pengar tillbaka då hon i annat fall skulle vända sig till polisen.
Erik återlämnade nu pengarna och frun avlägsnade sig efter att än en
gång ha försäkrat honom om att han var en riktigt stor filur.
Erik begav sig nu, ej vetande vad han skulle tänka om Malins bortresa,
omkring på spaningsfärd i staden för att söka reda på henne. Han
erinrade sig adressen där den andra frun bodde och fick där veta att
Malin mycket riktigt avlämnat smöret och att hon sedan avlägsnat sig i
riktning mot parken medförande en korg. Erik följde anvisningen och fann
snart Malin tungt sovande med korgen i knäet och högra handen fast
knuten om det röda skynket och bredvid henne på bänken stod den tomma
litern, som de båda kolingarna kvarlämnat. Ett par halvstora pojkar
stodo ett stycke ifrån och tittade på den, som de trodde, dödfulla
flickan, de förbigående hejdade sig en smula och fortsatte sedan sin
vandring under uttryck av löje eller ömkan, allt efter olika läggning,
och en i sakta mak flanerande fripredikant, som Erik till utseendet
kände igen, ristade bekymrad sina gråsprängda lockar och framdrog
sedermera i sina tal detta illustra exempel på dryckenskapens
förbannelse.
Häpen och förvånad vid hennes åsyn visste Erik knappast vad han skulle
tänka eller om han ens skulle våga tro sina egna ögon. Han tittade i den
till hälften öppna korgen; inga tuppar syntes till, endast några
kvarlåtenskaper, som utvisade att de en gång varit där och bredvid henne
stod ju den tömda litern. Det fanns således intet tvivel, den slynan
hade naturligtvis sålt tupparna om igen och för pengarna köpt brännvin
och överlastat sig med, och han som var så känd och välkänd i staden
hade för hennes skull fått ovett och blivit skälld för att vara en
skojare och kanske mistat sitt goda namn och rykte som en hederlig karl.
Inte underligt att vreden började uppstiga i hans annars så lugna sinne
och han väckte henne hastigt med några omilda slängar av handens
yttersida.
De båda pojkarna stodo fortfarande kvar och njöto av frispektaklet.
»Dä ä' kärringen hans den där, sirru», sade den ene.
»Joo du, å nu får ho' sej allt en duvning.»
Malin vaknade på en gång vid den något hårdhänta behandlingen och hennes
ögon mötte Eriks, vilka nu icke voro lika goda som vanligt.
»Vad i fridens namn tänker du på människa, har du då inte nå'n hut å
skam i dej.»
Malin gäspade och sträckte på sig ett tag.
»Å det var väl inte så farligt, det var så skönt att få sitta här en
stund.»
»Ja, och ändå skönare att få en fylla, du är allt en av rätta ullen du.»
Malin följde Eriks blick, som var riktad på litern bredvid henne,
tittade ett tag i korgen och kastade sedan densamma häftigt ifrån sig,
så att litern dansade ner på den sandade gångbanan efter att ha tagit
törn mot Eriks ben.
»Det är snart dags att åka hem», fortsatte Erik, »ska' du följa me' så
kom nu och sitt inte här och skäm ut dej längre.»
»Men jag skall väl ta reda på tupparna först.»
»Ja dom har du nog tagit reda på», svarade Erik i det han fattade tag i
buteljen och vände den upp och ner, »vem kunde tro dej om att vara en
så'n fyllkråka, fast man ju kan se att du är ett lättfärdigt stycke.»
»Tror du att jag har supit då», sade Malin skrattande och gråtande på en
gång, »inte är den buteljen min, den måste någon annan ha ställt dit.»
Erik tittade misstroget på henne, han visste av erfarenhet, att hon inte
var så noga med sanningen, men hans luktorgan sade honom dock att hon i
detta fall måste vara oskyldigt misstänkt.
»Var har du gjort av tupparna då?»
»Dom är här i parken, jag släppte dom lösa på en stund bara.»
»Jaså på en stund bara, hur tänker du få tag i dem då?»
»Å det är väl ingen konst», sade Malin triumferande i det hon reste sig
upp och fattade det röda skynket som följt med och blivit liggande i
bottnen, när hon kastade denna ifrån sig.
»Usch ta' inte i skynket», sade Erik.
»Å de rara djuren de äro så renliga.»
Erik vände sig om på klacken och spejade ut över parken. Inga tuppar
syntes till så långt han kunde se.
»Det tjänar inte någe till att leta efter dem», sade han, »kom nu så går
vi.»
»Jag _skall_ ha reda på dem», svarade Malin, som ibland kunde vara envis
när hon satte sig något före.
»Gör som du vill då, skulle du få tag i dem så gå te hotellköket, men
skynda på, för jag har inte tid att vänta så värst länge, å ställ för
all del inte te med nå'ra dumheter mer.»
Erik avlägsnade sig inåt staden och Malin begav sig ut på spaningsfärd
efter de förlorade tuppkycklingarna.
I parken funnos de inte, det var snart klart. Hon tänkte att ge upp
letandet, men hennes nyfikenhet drev henne att praktisera sig över den
längs med parken löpande järnvägen, ehuru hon inte egentligen trodde att
hon där skulle finna dem hon sökte. Men väl kommen över på andra sidan
fick hon se en stor vitfläckig hund komma lunkande förbi på helt nära
håll i riktning från stora landsvägen ner förbi stationen, och vad bar
han väl i munnen om inte en av tupparna.
Malins första tanke var att springa efter hunden, men så insåg hon att
detta skulle ha varit fåfängt och dessutom var hon rädd för besten. Med
blicken följande den riktning han kommit ifrån tyckte hon sig snart
upptäcka några rörliga punkter långt borta vid landsvägen, som leder ut
åt Taningehållet, och när hon kom dit fick hon se att det just var de
fem kvarvarande tupparna, som dristat sig fram igen efter att i
landsvägsdiket ha sökt gömma sig undan för hunden, vilken troligen var
hemlös och herrelös, emedan hundar i vanliga fall inte brukar göra skada
på fjäderfä.
Nu var stunden kommen för Malin att utföra sitt konststycke. Tänk om
hennes vänner i Stockholm ändå varit närvarande, så skulle de ha fått se
vad hon lärt av dessa bönder som väl ingen kunnat drömma om skulle vara
så fintliga och illmariga som de i själva verket visade sig vara.
Hon närmade sig tupparna så nära som möjligt, där de voro samlade i en
klunga och krafsade och plockade mask, fattade det röda skynket, höjde
det segerstolt i luften och sänkte det sedan högtidligt mot marken,
väntande att tupparna i nästa ögonblick skulle rusa mot detsamma så att
hon helt behändigt skulle kunna plocka ner dem i korgen.
Men ingenting hände. Endast några jordsmulor kommo yrande från den plats
där de fem tupparna, utan att låta sig störas, under allt kraftigare
rivande och krafsande i jorden fortsatte med att utnyttja sitt födgeni.
Å de stackars kräken, de voro naturligtvis så hungriga, att de inte hade
givit akt på skynket. Det gjorde henne riktigt ont om dem, men nu hade
hon tyvärr inte tid att vänta längre, för Erik ville ju åka hem. Hon
måste alltså väcka deras uppmärksamhet och återupprepade än en gång sin
manöver med skynket samtidigt som hon uppgav ett gällt rop. Tupparna
flaxade till ett tag och flydde några steg, spridande ut sig i en
halvcirkel, men stannade sedan åter liksom om farten tagit slut och
upptogo oförtrutet och med ännu mera iver sitt arbete igen i den nya
formeringen, utan att ens vrida på halsarna eller ägna så mycket som en
blick åt Malin och hennes röda skynke.
Men nu blev Malin arg. Skulle dessa otäcka tuppkanaljer, som hon gjort
sig så mycket besvär för, få driva med henne och hade inte de rackarna
rent av frångått sin natur för att få vara riktigt försmädliga och det
skulle hon kanske tåla. Nej vänta bara, nu skulle de få se på morsens,
de skulle i alla fall bli fast, hon skulle springa efter dem och de som
hade så korta ben skulle då visst inte kunna hinna undan.
Jag satt vid samma tid hemma vid mitt skrivbord och var sysselsatt med
att sköta min korrespondens, då det ringde i telefon och en
virkeshandlare, som flera gånger varit ute hit till Taninge i affärer
och kände igen Malin, med beställsam iver inrapporterade, att han för en
stund sedan sett henne ligga dödfull på en soffa i parken vid järnvägen
samt att han alldeles nyss på slätten mellan staden och St.
Kungsladugården sett henne med ett eldrött skynke i handen skrikande
springa och jaga en flock höns, som till sist räddat sig genom att rusa
in i en rågåker, och han tillade, att hon troligen hade fått delirium
tremens eller i varje fall hade blivit tokig. Jag tyckte att hans
historia lät otrolig men nöjde mig med att försäkra honom om att hon i
alla händelser inte hade blivit tokig den dagen.
När Erik och Malin sedan kommo hem från staden redovisade emellertid
Malin för tupparna, som hon sade sig ha sålt på stadshotellet, men för
Anna omtalade hon sedan i förtroende, att tupparna levde och gingo lösa
i en rågåker utanför staden, och hon uttalade samtidigt sina bekymmer
för deras framtid samt undrade om de någonsin skulle kunna leta sig ut
igen ur den myckna halmen.


IX.
SKOMAKARE, BLIV VID DIN LÄST

Dagen var nu inne då Malin skulle sluta sin tjänst och återvända till
sin föregående tillvaro. Huru denna hade gestaltat sig hade jag
emellertid icke fått någon klarhet i, men så mycket förstod jag, att
aldrig förr hade hon tjänat bondpiga om hon ens någonsin vistats ute på
landet. Det hade på sätt och vis varit en händelserik tid de veckor hon
varit här och det ena som det andra verkade i sin mån nästan uppiggande
under det annars enformiga vardagslivets ständiga bestyr och omsorger.
Inte därför att hon i och för sig var någon sympatisk personlighet, det
var hon inte åtminstone för en enkel lantbo, som är van att sätta värde
på mera gedigna egenskaper än som var tillfinnandes hos henne, men hon
var i grund och botten olik folket här i trakten och det var just detta
som gjorde det så intressant att studera henne och iakttaga yttringarna
av hennes föreställningssätt och tankeliv.
Sedan den dagen då det blev bestämt att Malin skulle flytta, hade hon
emellertid blivit på visst sätt förändrad, hennes föregående håglöshet
hade liksom makat åt sig en smula och hade lämnat plats för en viss
verksamhetslust, och på morgonen den dagen hon skulle resa överraskade
hon oss med att gå upp och städa i drängkammaren, vilket hon aldrig
förut gjort, liksom hon över huvud taget aldrig brukade göra något
självmant utan särskild tillsägelse.
Malin sysslade och knogade en lång stund med att packa ned sina
tillhörigheter, vilket hon om möjligt gjorde ännu mera omsorgsfullt och
noggrant än uppackningen vid sin hitkomst. Några rutiga bomullskjolar,
som hon medfört hit och använt under sin vistelse här, skänkte hon till
Anna, som då hon inte ville använda dem, men heller inte ville såra
Malin med att tillbakavisa presenten, sade sig vilja behålla dem som ett
minne. Hur Malin för övrigt kunnat komma på den idén att medtaga dessa
rutiga bomullskjolar kunde jag inte begripa. Rutigt var då inte modernt
men antagligen trodde hon att det inte gick an för en piga att kläda sig
någorlunda skapligt i vardagslag, ehuru hon om söndagarna och annars vid
tillfällen klädde sig särdeles omsorgsfullt. Hon struttade nu
gladeligen, om vardagarna, omkring i sina rutiga kjolar, vilka passade
henne så illa att de på akterdelen brukade bilda utropstecken. Att hon
var piga och skulle kallas piga hade hon också alltid hållit styvt på
och hon protesterade när vi, som förut är nämnt, brukade använda andra
uttryck.
Malin hade lagt sista handen vid nedpackningen och den yngsta drängen
bar ut hennes koffert till den utanför staketet stående vagnen, i vilken
han efter frukosten skulle skjutsa henne till stationen. Lille Nils, som
tillika med de andra barnen sprungo och stimmade ute på backen, frågade
honom då om han fick åka med.
»Ja dä får du väl åtminstone för mej.»
»Vart ska' du åka?»
»Ja' ska' åka bort mä Malin, ho' ska' resa härifrån om du vill vetat.»
»Då vill ja' inte åka.»
Gossen sprang så fort han kunde till sina syskon för att omtala den
stora nyheten. Margit var emellertid litet misstänksam av sig och trodde
inte att det var sant.
»Nä du, gör ho dä så ska du få trumpeten å mej.»
»Fråga Johan då, så får du höra.»
Margit frågade nu Johan, fick av honom bekräftelse på att det var sant
och överlämnade trumpeten till Nils utan att visa någon saknad. Men så
kom hon att tänka på något och sprang in i pigkammaren, där Malin befann
sig.
»Malin, ska du resa bort i dag?»
»Ja, det skall jag, din snorunge», var det föga vänliga svaret.
»Kommer du alldri igen då?»
»Jo, kanske jag kommer hit igen nästa sommar», svarade Malin, rörd av
barnets förmodade tillgivenhet.
Hilda sysslade med att göra i ordning frukosten och var i ett ärende ute
i visthusboden, då hon hörde att barnen kommit osams utanför
stakethörnet. Detta hörde annars till ovanligheten, ehuru de ibland
kunde väsnas och leva om rätt duktigt. För att se vad som var å färde
och söka bilägga tvisten gick Hilda ut till dem och fann att osämjan
gällde trumpeten, som Margit för en stund sedan hade avstått till Nils.
»Men hur är det fatt?» sade Hilda när hon fick höra vad de grälade om,
»det är ju Margits trumpet.»
»Det är min trumpet, ja har fått den av henne», sade Nils.
»Ja dä va för att Malin skulle resa, men ho sa att ho skulle komma
tebaks å då så vill ja ha igen min trumpet», svarade Margit med gråten i
halsen.
Hilda tröstade dock den lilla med att Malin inte skulle komma tillbaka
samt att hon snart skulle få en bättre och vackrare trumpet i stället
för den andra.
Emellertid var frukosten snart aväten och stunden inne att Malin skulle
resa. Hon tackade och sade farväl till oss alla. Hilda yttrade några
erkännande ord och jag tryckte kraftigt hennes hand.
»Adjö Malin och tack skall hon ha. Hoppas att hon inte har tagit någon
skada här.»
Malin fick en smula högre färg på kinderna och såg på mig med onda ögon,
troligen uppfattade hon mina ord som hån ehuru det visst inte varit min
avsikt att håna, utan jag önskade skiljas från henne i fred och sämja.
För övrigt var hon vid sin avresa brynt av solen och hade ett mycket
friskare utseende än när hon kom hit samt hade, fastän hon hela tiden
förefallit att vara nervös, i det stora hela befunnit sig väl under sin
vistelse härstädes.
Med Nygårds-Gustav hade hon ej haft någon förbindelse sedan de så
plötsligt blevo osams i telefonen. De sista dagarna hade hon gått och
våndats men icke kunnat förmå sig att taga första steget och Gustav, som
inte visste om att hon skulle flytta, gjorde sig ingen brådska med att
åstadkomma förlikning. De träffades sålunda icke vidare medan hon var
kvar här, men då Gustav några dagar efter hennes avresa kom hit och fick
veta att hon farit sina färde såg han ganska slokörad ut. Det uppstod
emellertid sedan brevväxling dem emellan men huru deras bekantskap
utvecklade sig i fortsättningen känner jag ej till och brukar för resten
inte sysselsätta mig med andras angelägenheter om jag själv får vara i
fred.
Anna följde med ut på farstubron med en näsduk i handen för att vifta
till avsked, men Hasselkvist, som är en knepig karl, förärade Malin vid
avskedet ett i förseglat paket inslaget syskrin, som han på lediga
stunder limmat ihop av en i småbitar sönderskuren cigarrlåda, och på
locket av detta syskrin hade han med siratlik tryckstil präntat ett
välbekant ordspråk, som blivit uttalat av en vis man i tiden, och det
lydde så här:
Skomakare, bliv vid din läst!