Ett pennskaft som piga - 4

Total number of words is 4758
Total number of unique words is 1621
26.9 of words are in the 2000 most common words
36.3 of words are in the 5000 most common words
41.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
för sin personliga del ingalunda skötsam. Efter att under första tiden
medan han tjänade ha varit godtemplare, började han sedan svira och supa
mer och mer och nu brukade han rumla om periodvis tills bristen på
kontanter tvang honom att arbeta för att såmedelst skaffa pengar till
nya spritinköp. Antingen han var full eller nykter var det icke rådligt
att komma i delo med honom. Han var den obändige naturmänniskan, som
inte krusade för någon och det hade vid helt oskyldiga diskussioner
hänt, att han, då han kommit till korta i resonemanget, på handgripligt
sätt velat övertyga motståndaren att han ändå hade rätten på sin sida.
Många historier voro i omlopp om honom. Han kunde äta otroligt mycket på
en gång, men också svälta flera dagar i sträck. Han kunde gå utan
strumpor om vintrarna när det var ganska kallt utan att detta bekom
honom något, men blev det riktigt, riktigt kallt så hällde han brännvin
i stövelskaften och sedan så kunde han härda ut huru länge som helst.
Det påstods också, att han var okänslig för ormbett, vilket berodde på
att han en gång när han skulle bada råkat trampa på en orm och blivit
biten utan att därav taga skada. Detta hade han också lyckats inbilla en
del folk, vilket i sin mån bidrog till att öka respekten för honom. Det
var visserligen många som trodde, att ormen inte var giftig, men det
vågade de icke säga så att han hörde det. Fastän sålunda på sätt och vis
respekterad, var han, som man kan förstå, ingalunda avhållen. Av den
manliga ungdomen var han lika mycket hatad som fruktad för sin
oresonlighet, och flickorna avskydde honom av vissa orsaker och drogo
sig för hans sällskap.
Malin å sin sida kunde icke heller komma på god fot med ungdomen.
Flickorna sympatiserade ej med henne, om ej möjligen Anna, som syntes
omfatta henne med vänskap. Pojkarna behandlade henne som luft såvida det
inte gällde att göra henne till föremål för sitt löje, vilket de dock
noga aktade sig för i Gustavs närvaro, sedan han, som jag sedan
fick veta, just för denna orsaks skull så illa misshandlat
Västergårdsdrängen.
Av ena som andra orsaken hade Malin snart börjat fatta en viss
tillgivenhet för Gustav, vilken ju också var den ende som på något sätt
uppmärksammade henne. De blevo ju också på så sätt så gott som hänvisade
till varandra och de kommo med sina stridiga lynnen märkvärdigt bra
överens. Jag tyckte emellertid ej vidare om denna bekantskap, men kunde
inte göra något åt saken och mina föreställningar till Malin att undvika
hans sällskap tog hon ganska illa upp.
Jag lade snart märke till att Malin var mycket intresserad av att
skriva. Alltid om kvällarna och annars också emellanåt skrev och plitade
hon enträget, som hon sade avskrifter av andliga sånger samt en del
visor.
Hon trodde sig också äga poetiska anlag och hon försökte sig ibland på
att dikta visor, vilka hon dock inte alltid kunde fullborda.
En söndagseftermiddag då hon och Anna voro lediga och sutto nere vid ån
slog hon vad med Anna om att hon skulle kunna skriva ett rim och få det
infört i Länstidningen och hennes poetiska ådra frambringade då följande
skaldestycke:
Vid bäckens brus
Och skogens sus
Förnöjd och glad jag sitter
Uppå en häll
Förnöjd och säll
Och skild från världens glitter
Jag -- -- -- -- --
Här tappade hon tråden, men fann ändå det hela så lyckat att hon fästade
upp det med en knappnål i tapeten på väggen över sin säng.
Om hon sålunda icke var så överdrivet klyftig som poet, så var hon dess
mera slängd med att berätta historier, det kunde hon göra på ett både
fantasirikt och roande sätt och vi skrattade ofta åt hennes löjliga
påhitt. Dessa, om en högtsvävande fantasi vittnande prestationer, stödde
mig också, som människokännare i min uppfattning om att hon var en av
dessa drömmande individer, vilkas fantasiliv är abnormt utvecklat på
bekostnad av deras förmåga för praktisk verksamhet.
För övrigt var hennes lynnesläggning ganska egendomlig. När någon
tilltalade henne så kunde hon ge ett frånvarande svar, och hon kunde
ibland både gråta och skratta nästan samtidigt. Jag undrade då för mig
själv om det icke är sådant som kallas hysteri eller om det möjligen
berodde på någon särskild orsak.
Jag har förut i annat sammanhang antytt att Malin var kvinnosakskvinna,
vilket också tillika med att hon var djurvän och barnafiende var en av
hennes mest framträdande egenskaper. Hon kunde med armarna i kors hålla
långa och oratoriska utläggningar om kvinnans förtryckta ställning, om
det berättigade i hennes kamp för likställighet med mannen samt hennes
strävan att genomdriva lika lön för lika arbetstid. Ehuru ingen tog
någon vidare notis därom och Anna, som det här gällde att påverka,
tycktes vara alldeles oemotståndlig för hennes flödande svada, så kunde
jag dock inte undgå att reflektera över det märkvärdiga i att hon ville
ha lika lön som männen för en arbetstid, som utnyttjades på detta sätt
och frågade henne vid ett tillfälle om det inte vore rättvisare att
betala lika lön för lika arbete. Hon svarade att det egentligen var så
hon menade. Jag frågade nu om hon trodde, att kvinnor i allmänhet kunde
förrätta männens sysslor lika bra som de och hon svarade, att det var
hon viss om att de kunde och skulle göra om blott förutsättningarna i
övrigt ställdes lika. Då erbjöd jag henne att hon skulle få arbeta
tillsammans med drängarna mot lika lön som de, så bleve ju hennes
bekymmer stillade och full rättvisa skipad men då skulle hon också
utföra lika mycket arbete, som en av dem och inte under arbetstiden bara
stå och lata sig och prata strunt. Dessa mina ord verkade som en
kalldusch och då hon så därtill blev utskrattad av Anna och drängarna
fann hon för gott att i fortsättningen hålla inne med sin visdom i denna
sak, som ehuru i och för sig nog så beaktansvärd, hon likväl tydligen
inte alls hade någon insikt i, och som hon endast kunde skada genom sitt
ovederhäftiga prat. Malins sysselsättning bestod, sedan hon, som förut
är nämnt, visat sig oskicklig i göromålen, huvudsakligen i att se efter
barnen, vilket ock nästan var det enda hon kunde uträtta. Det var
egentligen blott den minsta lillan, som fordrade tillsyn, då de andra
barnen voro så stora att de mestadels kunde sköta sig själva och för det
mesta voro ute och lekte.
Hon hade nu varit här i något över fjorton dagar och jag hade redan
insett, att det inte på längden kunde fortgå på detta viset, då det var
för mycket att arbetet inomhus skulle kunna medhinnas av min hustru och
Anna och förutom detta någon särskild barnjungfru inte nödvändigt
behövdes.
Min nya piga hade också väckt ett visst uppseende i orten, folket begrep
ganska väl att hon inte ägde de egenskaper man är van att finna hos en
piga, och jag blev vid ett tillfälle tillspord om jag i stället för piga
ämnade hålla sällskapsdam.
Emellertid inträffade då följande händelse som gjorde slag i saken.
Under det vackra vårväder som rådde under de senare dagarna hade Malin,
med den lilla placerad i korgvagnen, ofta vistats ute i det fria, där de
båda kunde njuta av solskenet och inandas den friska vårluften. Då
inträdde ett par regndagar, som gjorde det omöjligt att vistas ute med
barnet, vilket tydligen misshagade dess vårdarinna som endast var
intresserad av det som personligen beredde henne själv nöje. Anna var i
ett till visthusboden närliggande rum sysselsatt med nedpackning av ägg
och smör, som skulle till staden nästkommande dag och Hilda, som varit
borta till en granngård i något ärende, var just återkommen därifrån och
trädde in i vardagsrummet, där de större barnen vistades, stojande och
lekande som barnens vana är.
»Mamma, lillan ligger och sover på köksgolvet.»
»Vad är det du säger, Margit lilla?» sade Hilda och smekte barnet om de
rosiga kinderna.
»Jo titta ska' mamma få se.»
Hilda gick ut i köket och fann den lilla liggande på köksgolvet nedanför
matbordet till synes livlös, medan dess vårdarinna, som spårades av en
något skorrande jumpamelodi, befanns lättjefullt liggande på ryggen med
åt höjden pekande knän i den himmelsblå soffan, där hon helt och hållet
tycktes uppgå i trakteringen av sitt instrument. Det hade tillgått så,
att den lilla som legat och sovit i korgvagnen vaknat och börjat gråta
och Malin hade då tagit upp henne ur vagnen och en stund hållit henne i
sitt knä. Hon hade emellertid snart ledsnat därpå, lagt upp barnet på
bordet med en leksak i handen för att sedan själv kunna ägna sig åt en
kärare sysselsättning, ej troende att någon skulle observera hennes
pliktförgätenhet. Den lilla, som ej var van att vistas på en sådan
plats, kavade och kavade emellertid allt vad hon kunde för att komma
därifrån och, på så sätt kommen till bordskanten, föll hon handlöst ned
på golvet, där Hilda fann henne liggande till utseendet livlös men som
det sedan visade sig dess bättre endast avsvimmad.
»Men vad i Guds namn, Malin, har hon gjort med barnet?» Malin reste sig
vid Hildas tillrop upp från soffan och närmade sig fortfarande samt
tagande danssteg på golvet, vilket hon dock genast upphörde med när hon
fick se hur allvarlig saken var. Hilda baddade den lillas panna med
kallt vatten samt skickade ett av barnen att hämta mig.
Då jag kom tillstädes hade barnet dock hunnit kvickna till. Hilda talade
om vad som varit å färde och barnen huru det tillgått och nu var
räkenskapens timma slagen för Malin.
Jag hade förut haft överseende med henne då jag insåg hennes oförmåga,
och jag hade ämnat se tiden an i tanke att hon skulle kunna lära sig hon
som annat folk, fastän jag väl förstod att det lika mycket berodde på
olust och hennes uppförande inte heller varit det bästa, ehuru såväl jag
som min hustru flera gånger hade låtit det bero, vid saker som vi inom
oss kände, att vi inte borde ha tålt. Men allting har ju sina gränser
och i detta fall kunde det ha gällt vårt barns liv.
Ganska förbittrad tillsade jag Malin att fortast möjligt packa sig i väg
då hon ej längre finge vistas under vårt tak. Hon föll då fullständigt
till föga, erkände att hon felat och bad därför om förlåtelse samt
lovade bot och bättring om hon finge stanna till månadens slut, då hon,
som hon sade, ändå hade tänkt att sluta.
Jag tyckte nu synd om henne, då hon såg verkligt ångerfull ut och då jag
icke kände till hennes förhållanden och inte ville att hon skulle komma
på bar backe, så lät jag henne stanna till månadens slut mot uttryckligt
villkor att hon skulle lägga bort sin lojhet och försöka att göra sitt
bästa och uppföra sig väl, vilket hon också lovade.
Jag kände emellertid en viss lättnad och tillfredsställelse över att det
dock snart skulle bliva ett slut på detta olidliga tillstånd och det
första jag gjorde var att höra mig om efter en annan piga i Malins
ställe och jag lyckades också snart att få reda på en som var villig att
tillträda tjänsten i början av nästföljande månad.


VIII.
OM EN MARDRÖM OCH EN FNURRA PÅ TRÅDEN, ETT BAKOMTAGET SÄTT ATT
BAKA SAMT OM VAD EN KONSTBESYNNERLIG PIGA KAN STÄLLA TILL MED

En strålande härlig solskensdag. Vid Taninge var folket efter intagen
frukost var och en på sitt håll i full verksamhet med att utföra dagens
arbeten.
Malin hade dock ännu icke slitit sig ur Morfei armar och hon tilläts
också att ostörd vila ut, då hon föregående dag ej varit riktigt frisk
utan klagat över illamående och huvudvärk.
Det var dock ganska klent beställt med vilan, väl beroende på att hennes
fantasi tagit alltför livligt intryck av de senare dagarnas händelser
och hennes hjärna arbetade under högtryck, där hon låg och vände och
vred sig i sin säng under en skiftande och jagande mardröm om hundar och
tjurar och suggor och grisar, som voro stora som elefanter och arga som
lejon, vilka anfäktade henne och som hon förgäves sökte undfly. Hon
drömde om stormande vattenflöden som räckte henne upp till halsen och
hotade att dränka henne, om mungigor som i sicksack hoppade och dansade
i luften som åskviggar samt om bilars fall utför hiskliga bråddjup.
Plötsligt tyckte hon sig i ett dimhöljt fjärran skönja Gustavs
välbekanta och efterlängtade gestalt, som för henne tedde sig som en
hoppets stjärna i en ändlös grå rymd, men då hon försökte att taga sin
tillflykt till denna sin räddande ängel och redan var honom nära
förvandlades han till en stor sprattelgubbe, som svängde och slängde med
armar och ben som sprattelgubbar brukar göra när man rycker i en tråd.
Hilda och Anna, som vistades i ett angränsande rum till vilket dörren
var stängd, hade en lång stund tyckt sig höra buller inifrån
pigkammaren, vilket de dock inte tagit någon vidare notis om, då de
visste att Malin ibland brukade snarka. Emellertid tilltog bullret och
snart hördes tydliga jämmerrop och stönanden blandade med dunkningar,
liksom när man slår handen hårt i väggen.
Hilda gick in för att se efter vad som var å färde och fann Malin
liggande badande i kallsvett och med ett ångestfullt uttryck i sitt
ansikte, slående vilt omkring sig med händerna mot väggen och i
sängkanten liksom sökte hon värja sig mot någon hotande fara. Av de
häftiga rörelserna hade bandaget omkring handen blivit rubbat och såret
gått upp och börjat blöda, varvid smärtan tydligen ökade intrycket av
hennes fantasidröm, ehuru hon ännu icke var i stånd att kunna vakna.
Försökande att väcka henne genom sakta tilltal gick nu Hilda fram till
sängen, fattade Malin om armarna för att hindra henne att skada sig mera
och så småningom började väckningsförsöken krönas med framgång.
Malin satte sig upp i sängen halvvaken och stirrade med skräckslagna
ögon omkring sig, fortfarande troende sig vara förföljd samt utan att
ännu ha kommit till klarhet om var hon befann sig.
»Vad i all världen kommer åt Malin, yrar hon eller är hon sjuk?»
»Hu, jag kan inte komma undan, Gustav varför hjälper du mig inte.»
»Gustav är inte här, å inte är det heller nå'n fara å färde. Malin har
ju drömt bara, lugna sej nu och se sej omkring, så behöver hon inte vara
rädd längre.»
»Aj, det gör så ont i min hand.»
Malin blev nu på en gång klarvaken, då hon vid åsynen av Hildas lugna
småleende förstod att hon inte var utsatt för någon fara och att det
hela blott varit en dröm.
»Bäst att hon försöker sova lugnt en stund, så blir hon kanske kryare
sedan», sade Hilda efter att ha anlagt ett nytt förband om Malins hand.
Hilda öppnade ett fönster och gick sedan ut ur rummet medan Malin steg
upp och klädde sig samt började efter hand bliva lättare till sinnes, då
hon genom det öppna fönstret hörde fågelkvitter samt drängen
Hasselkvists hamranden och bankande ute på backen, där han var
sysselsatt med att ställa i ordning en vagn medan han emellanåt sjöng
och gnolade på en munter slagdänga.
Några dagar förflöto. Det var fredagsafton; Anna var sysselsatt med att
väga upp smör för morgondagens stadsresa och Hilda och Malin uppehöllo
sig i köket. Malin var en smula fnurrig efter ett telefonsamtal, som hon
haft med sin Gustav och vari han meddelat henne, att han nyss återkommit
från staden, där han haft en ganska trevlig dag och där han bland annat
köpt hem en liter konjak just för hennes räkning och nu så ville han att
hon skulle komma över till honom på kvällen (han själv var tydligen
alltför vimmelkantig för att kunna gå till henne) så skulle hon få sig
en jamare, som skulle kännas ända ner i stortån.
Nu kan till Malins heder nämnas att hon hade en utpräglad motvilja mot
allt vad spritdrycker hette. Hon hade flera gånger förebrått Gustav för
hans myckna fylleri och bestämt avslagit hans erbjudanden till henne att
smaka de härliga drycker, som han sällan eller aldrig var utan. Vid ett
sådant tillfälle hade hon emellertid yppat för honom att hon förut några
gånger smakat punsch och medgivit att densamma varit rätt god. Gustav,
som efter vanligheten även den gången var en smula beskänkt, hade då
sökt lägga detta på minnet för att vid tillfälle överraska henne med,
som han trodde, hennes älsklingsdryck. Emellertid hade han glömt bort
att det var punsch och i stället hade han fått för sig att det var
konjak, som smakat henne så bra och nu hade han köpt hem en liter sådan,
för att riktigt frikostigt traktera henne och såmedelst visa att han
hade hjärtat på rätta stället.
Malin hade, som förut är nämnt, flera gånger avslagit hans erbjudanden
och då han nu på detta osminkade sätt bjöd henne på fylla blev hon arg
och svarade att hon visst inte var någon fyllkaja, som ville supa
tillsammans med ett så'nt genomruttet fyllsvin som han var. Gustav, som
inte var så värst buskablyg av sig och inte ens i nyktert tillstånd
brukade skräda orden, hade då yttrat några fula ord och tillägnat henne
en del mindre smickrande egenskaper med påföljd att hon i vredesmod
ringde av i örat på honom.
Anna hade emellertid fått sitt arbete färdigt och inträdde i köket
samtidigt som Hilda vänder sig till Malin och säger:
»Nu gör vi så att Malin följer med Erik till sta'n i mår'on och säljer
tupparna; det tjänar inte någe till att föda dem längre.»
»Jaså», svarade Malin intresserad, »var skall jag sälja dem då?»
»På torget eller också bjud ut dem på stadshotellet.»
»Och du Anna», fortsatte Hilda vändande sig till denna, »färska på för
bakningen.»
»Nej, låt mig baka», inföll Malin ivrigt, »jag har ju inte bakat sedan
jag kom hit.»
Hilda såg upp förvånad och glatt överraskad över denna uppriktiga
arbetsiver.
»Är Malin kunnig att baka då?» frågade hon så litet försiktigt.
»Ja, låt mig göra det.»
»Gärna, för all del, så går vi och mjölka då, Anna.»
Malin hämtade in det stora degtråget, rörde ihop mjöl och mjölk till en
tjock deg samt beredde sig att omedelbart fullfölja arbetet.
»Men vad tänker Malin göra nu», sade Hilda vid återkomsten, i det hon
betraktade Malin, som med händerna som degspade börjat ösa upp degen på
köksbordet efter att på detsamma först ha strött ut ett tjockt lager med
mjöl.
»Jag tänker baka nu på en gång», svarade Malin, som inte ville försaka
nöjet att sälja tupparna.
»Men vi skall ju inte baka förrän i mår'on», sade Hilda. »Malin skulle
ju bara färska på jästen och degen måste ju jäsa. För resten så brukar
vi använda bakskivan att lägga upp degen på.»
»Jaså», svarade Malin liksom urskuldande, »jag glömde att lägga i jäst
men den kan jag ju knåda in sedan.»
Hilda betraktade Malin forskande några sekunder, det hade gått som ett
ljus upp för henne.
»Har Malin bakat någon gång förut», frågade hon sedan om igen.
»Nej, inte jag», medgav nu Malin, »men jag har sett på när andra har
bakat.»
»Jaså hon har sett på», sade Hilda med förståelse och jämnmod, »det gör
ändå en liten skillnad emot att vara kunnig.»
Malins energi tycktes nu på en gång vara förbrukad, där hon stod mitt på
köksgolvet och helt rådvill betraktade sina degiga händer, som hon nyss
dragit upp från botten av degtråget.
»Usch, så degen klibbat fast sig; hur skall jag bära mig åt för att bli
ren», klagade hon helt ynkligt och hjälplöst hållande fingrarna
utspärrade från varandra i luften liksom trodde hon att de annars skulle
fastna ihop.
Hilda tittade menande på Anna, som under munter sinnesstämning med
baksidan av en bordskniv varsamt rengjorde Malins händer och fingrar och
sedan övertog bakningsbestyren i hennes ställe.
Följande morgon skulle alltså Malin följa med Erik till staden för att
sälja tuppkycklingarna. Det var nämligen så, liksom det för övrigt ofta
händer, att tupparna voro i majoritet i årets kull av kycklingar. Av de
tretton i kullen voro nämligen endast fyra stycken hönskycklingar och de
överflödiga tupparna skulle nu försäljas i staden och därför behövde
Erik denna gång lite handräckning. Annars brukade han i vanliga fall
fara ensam när det endast gällde att sälja smör och ägg.
I bästa humör gjorde sig Malin i ordning för stadsresan, prunkande i de
finaste klädesplagg hon ägde som om hon ämnade bevista en förnämlig bal
och hon yttrade till Anna att det var bra förtretligt att sidenblusen
blev förstörd, ty nu skulle den annars ha kommit till användning. Då
Anna gjorde henne uppmärksam på att sidenblusar inte passade i
tuppsällskap, svarade hon, att de rara djuren nog skulle uppföra sig
snyggt och städat i hennes sällskap, och för resten så tänkte hon stanna
en stund på stadshotellet och åhöra musiken där eftersom hon ändå hade
ärende dit. Anna hade intet att svara därpå, hon visste inte om det ens
fanns någon musik på stadshotellet och ingen annan vid gården kände
heller till den saken.
Malin gick nu med spjälkorgen i handen ut till hönshuset för att infånga
tuppkycklingarna. De voro åtta stycken som skulle säljas medan blott en,
den med största kammen, som Hilda förut utpekat, skulle bli kvar.
Framkommen till hönshuset försökte Malin locka till sig tupparna,
härmande Annas locktoner så gott hon kunde, men antingen nu tupparna
anade oråd eller inte ville kännas vid bekantskapen, alltnog, de ville
inte höra på det örat och de väjde smidigt undan när Malin genom
överrumpling sökte bemäktiga sig någon av dem. Malin ville emellertid
inte ge tappt så lätt utan började i upphetsat sinnestillstånd en
formlig jakt inne i hönshuset med resultat att hela flocken både tuppar,
höns och kycklingar i vild fart rusade ut genom den öppna dörren och,
under högljutt kacklande och skrikande, förfärade flydde sin kos i olika
riktningar.
Förargad och missmodig återvände Malin med oförrättat ärende, på
farstubron mötande Anna, som inifrån köket hört oväsendet och trott att
någon av hönsens vanliga fiender, räven eller höken, varit fräck nog att
göra inbrott i hönshuset mitt på ljusa dagen.
»Kommer du tebaks utan tupparna; inte har väl räven knipi dom allihop
heller.»
»Stackars räv, om han skulle ta dem allihop; de springer ju som om de
voro besatta av hin onde.»
Anna förstod nu sammanhanget och skrattade uppsluppet som hon alltid
gjorde när det var fråga om något som stötte på löje eller komik.
»Gå in å diska du emellerti', så ska' ja' ta tag i tupparna.»
Motvilligt gick Malin in i köket medan Anna tog det rödaktiga skynke som
låg i korgen och spände det över densamma lämnande endast en öppning vid
ena kanten löst överhöljd. Hon gick så ned till hönshuset, där hela
flocken snart samlade sig omkring henne och med ett igenkännande
skrockande besvarade hennes vänliga locktoner. Efter att ha strött ut
några havrekorn på golvet tog hon så helt behändigt tag i tupparna, en
och en, med ett fast grepp om vingarna och hyvade ner dem i korgen, som
hon sedan fullständigt övertäckte med skynket.
»Men hur fick du tag i dem och så snart se'n», utbrast Malin förvånad då
Anna inträdde i köket.
»Jo, här finns det don som drar, ska' du veta», svarade Anna, muntert
trummande med fingrarna på skynket, därmed retande tupparna, som med
näbbarna började klösa i skynket från undersidan.
Malin tog ett djupt andetag, låtande luften med ett väsande ljud sila
genom sina läppar och glömmande sedan för en stund alldeles bort den
förestående stadsresan och nuet och verkligheten, uppfylld som hon var
av tankar och reflektioner.
Tänk ändå vad dessa bönder, som ju annars voro så dumma och
okultiverade, kunde vara knepiga när de voro hemma på sin mammas gata.
Vid tjurfäktningarna i Spanien brukades ju röda skynken för att reta och
locka tjurarna med och tuppar hade ungefär samma humör. Detta hade
naturligtvis dessa bondmänniskor listat ut, ty det var ju alldeles
självklart att inte heller Anna skulle ha lyckats att få tag i tupparna
om hon inte lockat dem med skynket. Att hon själv, som var bildad och
studerad, inte genast hade förstått ett så naturligt sakförhållande!
Detta var ju en ren skandal och en djup suck undslapp henne när hon
tänkte på sin egen dumhet.
»Hur ä dä fatt mä dej, jänta, håller du på å somnar.»
Malin ryckte upp sig vid ljudet av Annas röst och återkom till
verkligheten i detsamma som dörren öppnades och Erik klev in.
»Nå ä du i årning te följä mä nu flickä, ta mä lilla smörkorgen också
när du går ut.»
Snart var allt klart för avresan och Malin tog plats på baksätet i
vagnen, icke utan en viss fruktan för de framför henne på vagnsbottnen
placerade tupparna, vilkas genom korgens spjälor ibland framstickande
näbbar nådde fram i oroväckande närhet av hennes med genombrutna
strumpor försedda ben.
Framkomna till staden, körde Erik direkt upp till »smörtorget», där
produkterna avlastades, varpå han ställde in häst och åkdon på den gård
där Taningeborna brukade hålla till enligt gammal vana.
När han återkom till torget hade Malin, som visst icke saknade
affärsgeni, redan sålt två av tupparna samt åtskilliga kilo smör, och
strax därefter kom en tjock och fetlagd fru, som efter en stunds
köpslående köpte alla de kvarvarande tupparna och begärde att få dem
hemskickade till en uppgiven adress endast en liten bit därifrån.
Malin knogade i väg med korgen, samtidigt medtagande ett par bitar smör,
som en annan fru köpt. Den senare bodde mycket längre bort, alldeles i
utkanten av staden, men Malin gick ändå dit först för att tupparna
skulle få så långt anstånd som möjligt, ehuru hon måste gå rakt förbi
huset där den andra frun bodde.
Malin avlämnade smöret, tittade sig omkring och fick alldeles intill
sikte på järnvägsparken. Jaså, där borta på andra sidan hade de ju farit
förbi vid infärden, hon hade då lagt märke till att det fanns sittsoffor
utställda i parken. O vad där var skönt, hon måste bestämt sätta sig ner
och njuta en aldrig så liten stund bara.
En av tupparna trädde fram huvudet förbi skynket, som råkat glida något
åt sidan och såg sig längtansfullt omkring ehuru han i någon mån bländad
av det skarpa dagsljuset ej gjorde några kraftigare försök att återvinna
friheten. Malin kände plötsligt ett djupt medlidande med de stackars
kräken, hon började spekulera över att på något sätt uppskjuta deras
hemska öde samt om möjligt än en gång låta dem njuta av tillvaron, och
en snilleblixt genomkorsade på en gång hennes hjärna.
Tänk om hon skulle släppa dem lösa ett tag, det skulle allt vara bra
skönt för dem att fritt få stoltsera omkring i parken en stund och hon
kunde ju när hon ville fånga in dem igen med sitt röda skynke.
Sagt och gjort. Malin lösgjorde skynket till hälften så att en del av
korgens öppning blev fri. Ett par av tupparna hoppade upp på kanten av
korgen och vidare ner på gräsplanen och de övriga följde exemplet.
Malin riktigt njöt av att iakttaga dem under det de sökte finna sig till
rätta i den nya omgivningen. Den halvmörka fångenskapen hade lagt sordin
på deras ysterhet, de sträckte långsamt på halsarna, ruskade och flaxade
med vingarna några tag samt begåvo sig sedan i samlad trupp på
upptäcktsfärd till bortre ändan av parken. Malin följde dem med blicken
tills de försvunno bakom några buskar. O vad det var härligt att få
sitta och dåsa här i den välsignade värmen. Hennes blickar gledo från
parken tvärs över den stenlagda planen bort till husraden på motsatta
sidan, vilken i sin enformighet verkade liksom hypnotiserande och
tillika med det jämna, entoniga bullret från den närliggande storgatan
bidrog till att söva hennes sinne. Hennes tankar förvirrades allt mer
och mer och slutligen försvann omgivningen för henne i en mörk dimma.
Två medlemmar av stadens ledighetskommitté närmade sig, den ena med en
nästan tömd liter, tätt tryckt till sidan liksom fruktade han att
förlora den. Båda voro i gladaste sinnesstämning ehuru de kände sig
smått förtretade över att gångbanan var så smal och vinglig och konstig,
att de ibland föranleddes att stöta tårna mot kanten av gräsmattan och
då och då göra en överhalning in på densamma.
De värda stallbröderna stannade just och delade broderligen sista
skvätten av innehållet i litern och skulle till att fortsätta på sin
vingliga stråt, då den ene av dem fick syn på Malin, som för en lång
stund sedan somnat in halvliggande på soffan, där hon slagit sig ner,
lutad mot och med huvudet och armarna vilande på soffans ryggstöd.
Det var mycket frestande att taga den sovande flickan till föremål för
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Ett pennskaft som piga - 5
  • Parts
  • Ett pennskaft som piga - 1
    Total number of words is 4374
    Total number of unique words is 1597
    25.1 of words are in the 2000 most common words
    33.8 of words are in the 5000 most common words
    38.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ett pennskaft som piga - 2
    Total number of words is 4681
    Total number of unique words is 1579
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    39.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ett pennskaft som piga - 3
    Total number of words is 4890
    Total number of unique words is 1530
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ett pennskaft som piga - 4
    Total number of words is 4758
    Total number of unique words is 1621
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ett pennskaft som piga - 5
    Total number of words is 2836
    Total number of unique words is 1009
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.7 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.