Ett pennskaft som piga - 2

Total number of words is 4681
Total number of unique words is 1579
27.2 of words are in the 2000 most common words
36.0 of words are in the 5000 most common words
39.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
jag, å för resten så ä' mi' snörskjortä likä grann som hennes
insättning. Kom nu så bjuder jag på e' halvä limonad.»
»Jag dricker inte lemonad.»
»Va! gillar ho' inte ståltrådsdrickä, ja bjuder välle på saft då om dä
smakär bättre.»
Malin kunde nu ej motstå en så frestande inbjudan utan följde, ehuru
halvt motvilligt, med sin efterhängsne kavaljer, kastande en
längtansfull blick på en i närheten stående, vid ortens post- och
växelcentral anställd yngling, som tydligen mera slagit an på henne.
Under en livlig konversation, som bestod av bullrande, om än icke alltid
vällyckade muntrationsförsök å ena sidan samt å den andra i början
enstaviga men sedan allt mera intresserade genmälen, som varslade om en
upptinande sinnesstämning, förtärdes trakteringen och den manliga parten
började så utforska sin nyförvärvade bekantskaps föregående tillvaro.
»Ä' ho' nykommen här, ja' tycker inte ja' har sitt henne på trakten
förr.»
»Ja, jag är nog så ny jag gärna kan bli.»
»Va' ä' ho' ifrån då?»
»Jag är hemifrån förstås.»
»Dä va tusan så bra, dä ä' ja' också å då så får vi sällskap hem i
kväll.»
Jag uppfångade ej fortsättningen av dialogen.
Festen fortgick emellertid under den gemytligaste stämning tills fram
mot aftonen, då folket, uppdelande sig i större eller mindre grupper,
började troppa av och ungdomen tågade nästan mangrant i väg till
Västergår'n, där årets första logdans skulle gå av stapeln.
* * * * *
En ny dag hade inbrutit och redan vid halv 6-tiden på morgonen var
gårdsfolket i Taninge efter vanligheten i full beredskap att med
utvilade krafter taga itu med dagens arbeten.
En av de första och tillika mest krävande utesysslor vid en gård är
mjölkningen och Malin skulle nu under ledning av Anna, den andra pigan,
göra sina första lärospån i den konsten.
Mjölkningen brukade i vanliga fall taga en tid av omkring två timmar,
men den dagen gick det om ovanligt länge, och Hilda knogade allt vad
tygen höllo för att ensam hinna uträtta sysslorna samt ombesörja
frukostlagningen, tagande den nya pigans bristande vana som
förklaringsgrund till det långa dröjsmålet.
Slutligen uppenbarade sig pigorna med mjölkspannen och Anna, som kom ett
stycke förut, tilltalades så av Hilda:
»Det var fasligt vad det tagit lång tid med mjölkningen i dag.»
»Ja, dä ha det gjort, men jag har inte hunnit få färdigt förr, när jag
har fått göra det ensammen.»
»Har du gjort det ensammen? Malin skulle ju hjälpa dig och du skulle ju
lära henne.»
»Malin hon har hela tiden legat och suvit i kalvkätten.»
»Har hon legat och sovit! Att du inte körde upp henne då.»
»Å, jag försökte nog, men hon sa att hon inte hade kunnat sova i natt
för hon hade haft en så ryslig huvudvärk, och då tyckte jag synd om
henne och lät henne ligga.»
Frampå förmiddagen kom Västergårdsbonn över till mig och begärde att få
låna min stora brandstege, vilket beviljades.
»Nå, vad tror du, Karlsson, kan vi börja ta itu med vårsådden snart?»
»Ja du, Berg, som har trädan ner på åsluttningen, du kan nog börja när
som helst, men hos mej blir det då inte upptorkat den här veckan och för
resten så har drängen min gjort sej så illa så han inte kan hjälpa till
med arbetet.»
»Hur har han då burit sig åt?»
»Jo, han kom ihop sej på logen i går kväll me' Nygårds-Gustav, å de
måtte ha varit en skarp sammandrabbning för han har visst fått någon
knäck på revbenen.»
»Vad kom de ihop sig om då?»
»Ja si det är en sak som jag inte så noga vet, men di säjer att det var
om din nya piga.»
»Skulle hon vara så eftersträvansvärd då?»
»Ja dom tyckte fälle dä, men jag tycker som så, att därvidlag så är det
kläderna som gör kroppen.»
Varpå Karlsson med en hälsning och ett lätt skratt avlägsnade sig med
stegen, nästan dignande under sin tunga börda, och jag fortsatte med att
göra i ordning redskapen till det stundande vårbruket, i mitt stilla
sinne icke vidare angenämt berörd av den uppmärksamhet, som min nya piga
ådragit sig.


III.
OM DISKNING OCH TVÅ SORTERS PIGOR SAMT OM ETT NYUPPTÄCKT
UNDERLIGT DJUR

Middagen var överstökad, drängarna hade gått upp på kammaren för att
vila en stund och Hilda var i vardagsrummet upptagen med att vyssja det
minsta av barnen till sömns.
I köket voro pigorna sysselsatta med diskning av tallrikar, skedar,
knivar, grytor och kastruller m. m. Anna diskade och sköljde dem i en
balja med vatten varefter Malin fick taga itu med torkningen.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att varken min hustru eller jag
brukar benämna vårt tjänstefolk »drängar» eller »pigor». Vi säga i
stället »pojkarne» och »flickorna» eller »jungfrurna», då vi tala om dem
och torde också detta uttryckssätt vara mera allmänt i orten när det är
fråga om flertal än det gammaldags »drängarne» och »pigorna». Jag
använder dock här i min skildring dessa senare mera ur bruk komna
uttryck därför att de voro så omhuldade i den bok, som föranlett
utgivandet av denna och emedan de dessutom i vida kretsar torde ha
ingått i det allmänna föreställningssättet. Men de äga icke någon
motsvarighet i verkligheten vid Taninge.
»Inte ska du torka me' den där handduken», sade Anna efter en sidoblick
på kamraten som hon hittills icke vidare givit akt på.
»Varför inte det då», svarade Malin, långsamt och mekaniskt gnidande med
handduken fram och åter på ett knivblad.
»Du ser väl att den inte är nå'n kökshandduk, den där är ju att torka
sig på när man tvättat sig.»
»Så dum du är, det behöver väl inte vara någon skillnad på sådant.»
»Behöver de' inte vara nå'n skillnad? Är du då inte van att göra
skillnad på kökshanddukar och andra handdukar?»
»Jo visst, men inte är det väl så kinkigt med den saken bland bönder och
deras likar.»
»Jaså, skulle dom inte vara lika goda som du, det är dom nog mer än
väl», svarade Anna retad av kamratens hånfulla tal, »och nu är du så god
och är ordentlig, annars ska' ja' tala om för Hilda hur du bär dig åt.»
Diskningen fortsattes ehuru den visserligen ej påskyndades av Malin, som
inte syntes vara vidare intresserad av det som hon hade för händer. Hon
hade från första stund visat sig vara mycket okunnig i sysslor, ehuru
hon uppgivit sig vara rätt så van. Då hon därtill saknade håg och
fallenhet att lära och sätta sig in i göromålen, kan ingen undra på att
Hilda och jag snart började känna oss besvikna över vår nya tjänsteande,
som varken kunde eller ville fullgöra sina åligganden på ett något så
när tillfredsställande sätt.
Det var en himmelsvid skillnad emellan dessa båda pigor, och denna
skillnad kom deras personliga säregenskaper desto mera att framträda för
den utomstående iakttagaren. Den ena typen för en landsflicka av
arbetsklassen, rundkindad, arbetsam, glad och villig, den andra en
bleksiktig storstadsflicka med nervöst sätt, mera begiven på nöjen än
arbete och för vilkens lämplighet att fylla en kvinnas uppgifter man
måste sätta ett stort frågetecken. Jag förundrade mig också över att hon
sökt sig plats vid en lantgård, där arbetet föreföll henne vara i så hög
grad motbjudande.
Malin hade en stund upphört med torkningen och med armbågarna stödda mot
fönsterbrädet låtit blickarna drömmande irra ut över det solbelysta
landskapet. Så vänder hon sig plötsligt till kamraten och säger:
»Tycker du inte om att dansa, du Anna?»
»Tycker jag om att dansa! Jag tänker inte alls på dans nu, men varför
frågar du så?»
»Jo, jag såg dig inte på logen i går kväll, men du skall tro att där var
gladigt.»
»Visst var jag på logen, jag var där ända till 10-tiden, men inte kan
jag förstå var du höll hus.»
»Du kan väl förstå, att jag, som är nykommen, gärna vill se mig om lite,
hur trakten är belägen. Jag var ute på en promenad och kom inte till
logen förrän sedan du hade gått.»
* * * * *
Vid kvällmjölkningen, som inföll vid 6-tiden på aftonen, skulle så
Malin, nu under Hildas eget överinseende, bibringas kunskap i
mjölkningskonstens mysterier.
»Så skall hon ta det», förklarade Hilda med säker vana utförande
handgreppet om spenen, mjukt och ledigt låtande en kraftig mjölkstråle
strila ner i det ännu tomma spannet.
Malin försökte sig på att utföra konststycket, men det kom inte någon
mjölk.
»Kanske att kon inte vill släppa ner mjölken», undrade Hilda och tog så
själv åter ett tag med samma goda resultat som förra gången.
»Jo då, nog släpper hon ner mjölken, var bara inte rädd för att ta i
litet kraftigare, så går det nog.»
Malin försökte nu åter, denna gång med mera kraft, och nu började
verkligen mjölken framsippra.
»Nu gör vi så, att Malin tar i tu med de här korna, de äro mest
lättmjölkade, så tar jag långsidan; och var noggrann med att hon mjölkar
ur till sista droppen», sade Hilda, och så var mjölkningen snart i full
gång.
Den sida, som Hilda påbörjat, bestod av en rad med ett 15-tal kor, av
vilka dock somliga stodo i sin, medan på andra sidan endast var 5 eller
6 stycken. Resten av raden var utfylld av ungtjurar, en del kvigor och
tjurar m. m.
Hilda hade utan att vidare aktgiva på Malin redan framkommit med
mjölkningen till mitten av raden, då hon hörde Malin, efter att först ha
mumlat några obestämda meningar, med hög röst utropa:
»Hur kan det vara fatt med den här kon, hon har ju inga spenar.»
Hilda såg upp, var på en gång inne i situationen och kunde icke låta bli
att le.
Malin hade under sin mjölkning hunnit förbi de på hennes sida stående
korna och flyttat in mjölkpallen och satt sig ner i båset hos en större
tjurkalv samt letade nu enträget för att söka reda på juvret hos besten,
som hon trodde vara en ko. Tjuren som annars visst icke var så särdeles
fromsint av sig, stod märkvärdigt nog alldeles stilla och kom sig,
troligen av pur förvåning, icke ens för med att sparka, utan nöjde sig
med att med stora ögon blänga på sin nya vårdarinna.
»Men Malin då, ser hon inte att det är en tjur, som hon satt sig hos.»
»Vad är det för slags djur, jag tycker att den liknar en ko annars»,
svarade Malin, fortfarande ivrigt sökande och letande åt alla både
möjliga och omöjliga håll.
»Jaså, hon känner inte till den sortens djur», genmälde Hilda, med möda
återhållande sin munterhet, »men så mycket är då säkert, att skall hon
få rätt på någon mjölk där, då får hon allt leta länge.»
»Men hur skall jag förstå det här», fortsatte Hilda med en lätt
otålighet i rösten. »Malin skrev ju till oss innan hon kom hit, att hon
varit vid en lantgård förut.»
»Ja, det var jag, men det var bara en mindre gård och där hade de inte
sådana här djur?»
»Men de hade väl kor åtminstone. Malin skrev ju också, att hon var van
vid att mjölka.»
»Ja, det kunde jag då, men det är så länge sedan nu, så det har jag
glömt bort.»
Med skamsen uppsyn och en uppstigande förfärlig aning om det nyupptäckta
djurets art reste sig Malin upp och avlägsnade sig från ladugården ännu
mera förvirrad vid åsynen av den glada minen hos ladugårdskarlen, som
från dörren åsett det hela och redan hunnit meddela en av drängarna den
löjliga händelsen. Hilda fortsatte emellertid ensam med mjölkningen och
då hon i spannet, som Malin kvarlämnat, icke på långt när fann det
väntade innehållet, tog hon om dennas arbete på nytt med resultat att
mjölkmängden blev uppbringad till ungefär dubbelt.
Följande dag kom kontrollassistenten på besök, och då han vid
middagsmjölkningen iakttog Malins sätt att mjölka, förbjöd han kort och
gott att hon vidare skulle få fortsätta därmed och körde direkt ut henne
från ladugården, motiverande sig sedan med att korna vid vårdslös och
ofullständig mjölkning lätt kunde taga skada.


IV.
OM LANTLIV OCH STADSKULTUR SAMT OM ETT RADIKALMEDEL MOT LÄTTJA

Tiden för vårbruket var inne och en strävsam tid började nu för
befolkningen i trakten. Denna har visserligen vad den jordbrukande delen
beträffar, full sysselsättning, även den tid, då jordbruket ligger nere,
med skogsavverkning, lagning av vägar, stängsel och redskap m. m., men
på vintern är arbetet dock icke så maktpåliggande som under den övriga
årstiden, då jordens beredning, sådd och skörd o. s. v. upptager nästan
all tid, och ogynnsamma väderleksutsikter därtill ofta förorsakar att
arbetet måste påskyndas.
Vem kan väl, som själv ej deltagit däri, föreställa sig de mångahanda
göromålen vid en lantgård så väl beträffande det manliga utearbetet som
de kvinnliga innesysslorna? Till synes utan någon bestämd plan måste
dock allting ju mera desto större gården är, utföras med ordning och
reda, lika väl som arbetet på en verkstad, en fabrik eller ett kontor.
Om än icke något egentligt jäkt, så dock ett ständigt knog nästan utan
uppehåll från morgon till kväll, kräver arbetet, förutom flit och
ihärdighet, en viss beräkning och fördelning för att göromålen ej skola
hopa sig och en del av dem bli bortglömda.
Om än sålunda ganska ansträngande är dock å andra sidan lantarbetet
hälsosammare än något annat yrke, och det allmänna hälsotillståndet är
vida bättre bland den jordbrukande befolkningen än bland t. ex.
industri- och fabriksarbetarne, vilket bevisar att vid lantarbetet någon
överansträngning i allmänhet icke förekommer. Har någon väl ofta sett en
nervös och blodfattig bonddräng eller bondpiga? Jag tror att antalet
sådana skall vara ganska lätt räknat.
Med dessa ord vill jag blott påvisa att lantarbetet visst icke är något
lekverk, men att å andra sidan icke heller någon grund finnes för en
uppfattning, som slagit över i den motsatta ytterligheten.
Malin hade nu varit i sin tjänst några dagar och alltså bort hunnit visa
sina färdigheter, men det var redan ganska tydligt, att hon icke var
kompetent att utföra de prestationer, som hon åtagit sig i egenskap av
piga. Hon visade sig, som förut är nämnt, vara fullkomligt okunnig i
även de enklaste sysslor och, vad som var värre, utan några som helst
anlag för praktiskt arbete. När hon skulle uträtta något kunde hon,
försjunken i drömmerier, bli stående med korslagda armar och alldeles
glömma bort det hon hade för händer.
En gång när Malin skulle diska, fann Hilda, när hon om en god stund kom
ut i köket och väntade att diskningen redan skulle vara överstökad,
Malin stående framför spegeln, noga synande sin hals, medan diskningen
icke ens var påbörjad, och vid Hildas påmaning att taga itu med arbetet,
svarade hon då, att hon trodde diskarna hade ynglat.
Ibland kunde hon, när det någon gång hände att arbetslusten, likt ett
plötsligt uppflammande men snart åter slocknande stjärnskott, föll på
henne, åtaga sig göromål, som hon ej alls begrep sig på och då
åstadkomma direkt skada i stället för nytta. Vid ett tillfälle skulle
hon sätta sig till att väva under försäkran att hon var van därvid, och
snart skulle väva en fyra eller fem meter, men hela resultatet av en
halv dags arbete var inte fullt en decimeter och detta vävdes efter en
sådan metod att Hilda sedan hade sysselsättning i nära två dagar innan
hon fick väven i sitt rätta skick igen.
Malin hade också ganska underliga föreställningar om renlighet och
trodde tydligen icke, att det i ett lanthushåll ställdes några
fordringar i detta avseende. Så t. ex. kunde hon vid uppläggning av smör
fatta tag i detsamma med fingrarna, och då Anna förehöll henne det
orenliga däri säga: »Du är så kodum; inte är det så fjäskigt och noga
när arbetsfolk och bönder skall äta, dom är alla lika dumma och har ju
inte något sinne för renlighet.» Och hon lät efter hand allt tydligare
förstå, att hon ansåg sin omgivning vara ett annat slags människor, som
befann sig på en lägre utvecklingsgrad i jämförelse med henne själv. Men
en gång när hon framlade denna sin uppfattning och Anna började skratta
åt henne och driva skämtet till sin höjd, blev hon alldeles svarslös och
mållös och stod en lång stund liksom fallen från skyarna i sin förvåning
över att bönder kunde ha så ljusa ögonblick. Ehuru hennes värdesättning
för övrigt verkade enbart löjlig, började jag dock känna mig förargad
över hennes ofta visade lojhet och oskicklighet i fråga om sysslor och
göromål.
Förutom allt detta var hon även i besittning av en del vanor och ovanor,
som kunde förbluffa en enkel lantbo. Den ena cigarretten efter den andra
lät hon gå upp i rök med en smartness som vittnade om en högt uppdriven,
genom lång vana förvärvad skicklighet, vilket jag dock för barnens skull
snart måste stävja genom att proklamera samma förordning som gäller för
en del järnvägskupéer. Hon besatt en virtuosmässig skicklighet i konsten
att spela mungiga och hon utnyttjade denna sin förmåga vid de mest
otroliga tillfällen. Så hördes hon stundom med kläm och bravour å sin
mungiga av »Svenskens älskling»-typen, omväxlande med att hon sjöng
vissa strofer, framtralla den urgamla:
»Tjänare Amanda, kom till min barm,
Här skall du finna en kärlek så varm,
Jag kiligare fjälla än dig ej får
Och i en cirkel det hela går.»
eller:
»Det var julafton nittiofyra»
o. s. v.
omväxlande med »Putte, min lilla Putte» samt en del andra melodier av
äldre och nyare ursprung, vilkas ordalydelse jag inte så noga känner
till. Men litet förströelse förhöjer ju trevnaden samt bidrager till att
förläna en ljusare syn på tingen under vardagslivets trista enformighet,
och jag missunnade henne visst inte en så oskyldig njutning, som även
beredde barnen ett ogement nöje, när de vid sådana tillfällen brukade
samlas utanför staketet för att lyssna till de rytmiska tonerna.
Det var emellertid snart tydligt att Malin icke var i stånd att fylla
sin uppgift som piga, och efter kontrollassistentens besök tog Hilda
själv itu med mjölkningen i Malins ställe, medan dennas verksamhet
begränsades till att deltaga i hushållsbestyren när så föll sig samt att
för övrigt se efter barnen, ehuru hon visst inte var någon barnavän utan
försummade dem så ofta hon kom åt.
Däremot visade hon ett synnerligen stort intresse för djur. Kattor och
hundar smekte och kelade hon med dagen i ända, ibland smög hon sig ner
till ladugården, där hon roade sig med att låta kalvarna dia sina
fingrar, och hennes favorit var den stora slaktsuggan, med vilken hon
snart hade kommit på så god fot, att hon tilläts att, stående eller
sittande gränsle över suggans rygg, klia den borstiga svålen med skaftet
av en tandborste, som blivit avbruten, då hon vid sin första bekantskap
med suggan tog sig för att borsta dennas tänder, vilket suggan nämligen
avvisade på ett sätt, som icke inbjöd till förnyat försök.
Malins djurvänlighet tog sig också uttryck i att hon ständigt ville ge
djuren mat, antingen de orkade äta eller icke. Hon vandrade ofta ner
till stian med från måltiderna överblivna brödrester, och hon skulle
helt säkert ha blivit en alldeles utmärkt svinpiga, om inte hennes
utpräglade fasa för rengöringen hade kommit henne att uppställa krav på
att svinen själv borde underlätta sundhetsfrågans lösning genom
iakttagande av vissa ordningsföreskrifter, som hon dock ej kunde förmå
dem att ställa sig till efterrättelse.
Då Hilda och Anna en morgon efter avslutad mjölkning återvände från
ladugården hörde de på avstånd ett hiskligt skrik och oväsen. Inkomna i
vardagsrummet fingo de se Malin stå lutad över ett av de mindre barnen,
som i flera dagar varit grinigt och jämrat sig för tandvärk, med en
sopborste i högsta hugg, bannande och hotande att ge det stryk om det
inte genast snällt ville tiga. Den lille skrek naturligtvis ändå värre
och de andra barnen instämde med gälla röster i konserten. Hilda
lyckades emellertid snart åstadkomma frid och Malin tillsades att
uppträda mera behärskat och vara human mot barnen, som ju icke
förtjänade straff därför att de ledo av kroppslig värk. Hon lovade också
att inte vidare förgripa sig på dem, ehuru hon fortfarande vidhöll sin
åsikt om att stryk var en mycket lämplig kost för ungar.
Det var sålunda klart att hennes åligganden som barnpiga inte heller
föll henne i smaken och hon lämnade ofta lillan åt sitt öde för att
själv fördriva tiden med att lättjefullt ligga på rygg eller att i rent
frivola ställningar gassa sig i solskenet i det nyspirande gräset på
planen ner mot ån. Där kunde hon ligga långa stunder och dåsa,
struntande i sina plikter. Troligen hade denna hennes slöhet delvis sin
orsak i att hon i osedvanligt hög grad söktes av vårluften, vilket dock
naturligtvis inte kunde försvara hennes beteende att lämna sina
skyddslingar vind för våg. Jag beslöt emellertid att giva henne en
minnesbeta för att söka driva dåsigheten ur kroppen på henne och för
utförandet härav betjänade jag mig av följande i och för sig rätt
märkliga omständighet.
Strax invid dikeskanten nedanför ladugårdsbacken fanns i jorden en
mycket kraftig källåder, där förr vatten tagits för gårdens behov,
vilken källåder dock en tid efter här skildrade händelse alldeles
utsinade, vilket antagligen berodde på dess samband med en i trakten
befintlig vattensjuk, ehuru högt belägen däld, där torrläggning
samtidigt företogs. Som emellertid platsen nedanför ladugårdsbacken, där
källådern förut bröt fram, var olämplig och vattnet efter ladugårdens
ombyggnad löpte fara att förorenas, hade jag med s. k. slagruta följt
källåderns sträckning i marken och därvid funnit att den gick snett över
gårdsplanen på ett kort avstånd från mangårdsbyggnaden, i vars närhet en
ny källa nu var uppgrävd. Då emellertid denna plats var belägen högre än
det ursprungliga källflödet, hade jag haft ganska stort besvär med att
tilltäppa detta senare, då den nya källan annars icke gav något vatten.
Jag hade alltså rätt över den gamla ådern placerat en större sten och
däromkring dikat med mindre stenar och bräder med resultat att marken
närmast omkring stenen visserligen var något våt, men att det
förutvarande avloppet, som bestod av en grund ränna i marken ned mot ån,
nu var alldeles gräsbevuxen. Men det behövdes endast att man med en luna
eller ett spett lyfte på ena kanten av stenen för att vattnet åter
skulle forsa fram med en kraft, som var starkare än vanligt, tills den
ovanför belägna källan hann bli tömd. Jag hade lagt märke till att Malin
med förkärlek brukade välja denna torrlagda vattenränna till liggplats
vid sina solbad, troligen därför att hon där bättre kunde njuta av
solgasset och samtidigt vara skyddad mot den ännu något kyliga
vårvinden.
En dag, då hon gassade sig längre än vanligt, satte jag min plan i
verkställighet. Jag hämtade från redskapsboden det längsta järnspett som
fanns vid gården, medtog en försvarlig bjälke till underlägg samt begav
mig i väg till stenen nedanför ladugårdsbacken. Jag placerade där
bjälken med sin ena ända mitt för stenens södra sida, tog ett kort
bändtag, fattade tag i spettets yttersta ända för att åstadkomma större
kraftutveckling och klämde så på en gång till med all min kraft.
Resultatet av denna kraftåtgärd överträffade helt och hållet mina
förväntningar, och hade jag förutsett, att det skulle föranleda en så
stor katastrof, hade jag kanske ändå inte låtit mitt skämtlynne förleda
mig till att utnyttja de gynnsamma betingelser, som funnos, att på ett
verksamt och på samma gång diskret sätt giva min piga en fingervisning
om vad hennes frid tillhörde. I höga kaskader sprutade vattnet fram med
våldsam kraft för att i nästa sekund som en stormflod söka sitt utlopp i
den gamla rännan ner mot ån. Jag hade i sista ögonblicket böjt mig åt
sidan för att inte själv bli allt för mycket genomblöt, torkade mig
hastigt i ögonen och iakttog så händelsernas vidare förlopp.
Malin hade blivit alldeles överraskad av vattenfloden. Utstötande hesa
skrik när vattnet strömmade över henne, rusade hon sedan upp med en fart
och rörlighet, som jag förut icke tilltrott henne vara i besittning av.
Skälvande efter det kalla badet och ristande sig så att vattnet yrde
omkring henne, tittade hon sig förskräckt och förvirrad omkring utan att
dock få syn på mig, och rusade sedan utan att närmare söka taga reda på
orsaken till sitt olycksöde in i gårdsbyggnaden. Jag avlägsnade mig,
sedan jag återställt allt i sitt förra skick, och medtog de använda
verktygen, varför Malin, då hon efter att ekiperat sig i ny dress sökte
utforska platsens hemlighet, endast fann den våta stenen som vittnesbörd
om att något ovanligt hänt.
Hon gned nu sina geniknölar en stund utan att lyckas finna någon
förklaringsgrund till den mystiska tilldragelsen, och när hon sedan
inspekterade brandsprutan i lidret och funnit densamma tom och alldeles
torr, stannade hon troligen för antagandet att högre makter haft sin
hand med i spelet.
Det var nu på en gång slut med Malins solbad. Hon undvek sedan
sorgfälligt den farliga platsen, på vilken hon kastade skygga blickar
när hon någon gång senare kom i närheten av den, och från den dagen
hördes också mungigans toner mera dämpat.


V.
OM PIGPRAT OCH TIDNINGSSKRIVNING SAMT OM NÄR SUGGAN SKULLE
TVÄTTAS

»Tycker du inte att det är knogigt att släpa så här dag ut och dag in
och längtar du inte att komma ut i världen och se dig om litet. Du vet
ju inte mycket om vad som händer och sker utanför knutarna här; du
skulle komma till Stockholm, skulle du få se på annat. Där kan man leva
glada livet.»
»Inte känner jag nå'n längtan till Stockholm, och skulle jag komma dit
så finge jag väl också arbeta. Det är ju mycket att göra här, förstås,
men dom fordrar inte mer än man kan stå ut med, och man får ju dansa och
roa sig ibland här också.»
»Ja, det är ju tur för dig om du är belåten med din tillvaro.»
»Visst är jag belåten, men nog skulle det vara roligt att ha ledigt om
söndagarna alltid.»
»Jojomen du, och få sova ut ordentligt, det skulle allt vara skönt.»
»Sova, du tänker visst alltid på att sova. Nog tycker jag det räcker
till med den saken, och inte brukar du stå i värre än jag med arbete.
Hur länge var du van att sova om mornarna när du var i Stockholm.»
»Ja så där till vid 10-tiden, ibland litet längre förstås.»
»Men hur bar du dig då åt, som kunde sova så länge. Då tjänade du väl
inte heller.»
»Åh nej, det är visst inte sagt att man behöver tjäna i Stockholm som
man gör här. Där finns många lätta och trevliga platser, skall du tro,
och så kan man ta sig fram där utan att tjäna, om man endast har
talanger.»
»Inte tycker jag att du har så stora talanger; jag får ju göra en hel
del i stället för dej, och du kan ju inte ens mjölka korna.»
»Ja, det är nog höjden av talanger, du, att kunna mjölka korna»,
genmälde Malin med överlägsen min. »Men kan du inte tänka dig något
angenämare och bättre liv.»
»Hur tror du det skulle gå, om alla endast tänkte på det angenäma och
hur menar du då att man skulle kunna leva utan att arbeta?»
»Jo just genom att använda sina talanger. Antag t. ex. att du kunde
skriva.»
»Visst kan jag skriva.»
»Du förstår inte vad jag menar, hör jag», svarade Malin med en
försmädlig rynkning på näsan. »Antag nu att du skulle skriva till en
tidning och tala om vad som händer här på gården.»
»Tror du att det skulle falla mej in att skriva i en tidning», svarade
Anna skrattande, »då trodde väl folk att jag hade blivit stollig. Och
inte händer det nånting här heller, som vore skäl att skriva om.»
»Det händer mycket här, bara man förstår att få fram det på rätta
sättet. Jag skulle kunna skriva flera spalter om vad som händer här på
en dag.»
»Då finge du göra som Johan i Bränntorp. Han skriver vådligt mycke i
Länstidningen, vidlyftiga krönikor och notiser och rim så långa och
vackra, men folk säger, att det mesta han skriver så är dä lögn.»
»Du kan väl förstå att sanningen inte kan räcka till så ordagrant för
honom, om han skriver så mycket.»
»Ja, han brukar då skriva mycket, både så'nt som förargar och gläder
folk. En gång skrev han också att Johanna i Nerängen hade skjutit en
räv.»
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Ett pennskaft som piga - 3
  • Parts
  • Ett pennskaft som piga - 1
    Total number of words is 4374
    Total number of unique words is 1597
    25.1 of words are in the 2000 most common words
    33.8 of words are in the 5000 most common words
    38.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ett pennskaft som piga - 2
    Total number of words is 4681
    Total number of unique words is 1579
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    39.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ett pennskaft som piga - 3
    Total number of words is 4890
    Total number of unique words is 1530
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ett pennskaft som piga - 4
    Total number of words is 4758
    Total number of unique words is 1621
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ett pennskaft som piga - 5
    Total number of words is 2836
    Total number of unique words is 1009
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.7 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.