En prestgård i N—d - 5

tillade han leende, -- kan du ju höra efter mig.
Lovisa lemnade honom således allena; men drifven både af ömhet och
nyfikenhet, lyssnade hon ofta vid hans kammardörr. Hon hörde honom
länge gå med starka steg fram och åter, stundom trodde hon sig höra
afbrutna ord, hvilka hon likväl icke kunde fatta, sedan hörde hon att
han satte sig för att skrifva.
Öfvertygad att all fara var förbi, kallade hon till sig Lottas mor, på
sitt eget rum, för att nogare få reda på hvad som passerat deruppe.
Varsamt och tyst hade gumman inträdt i hans rum. Kyrkoherden hade varit
så fördjupad i sitt skrifarbete, art han ej hörde henne komma. Hon hade
länge stått vid dörrn, utan att han såg upp. Förlägen, och villrådig
huru hon skulle göra sig bemärkt af honom, steg hon ett steg närmare
och helsade smått. Nu vände han sig hastigt om, såg henne, och bleknade
som ett lärft, sade hon. Derefter rodnade han, och frågade med sträng
ton hvad hon ville, i det att han reste sig till hälften i stolen. Rädd
att ha väckt hans missnöje, framräckte hon med darrande hand det lilla
pakettet.
Han kastade en hastig blick på stilen, som säkert var honom bekant från
förra tider, och nedsjönk åter i sin stol, likväl egde han nog
sinnesnärvaro att med konstlad likgiltighet öppna papperet och se på
arbetet. Då såg han de oss redan bekanta orden. Säkert förekommo de
honom som ett "mene, mene, tekel upharsin", ty han föll tillbaka mot
stolkarmen, och den förskräckta hustrun skyndade ned efter hjelp.
För Lovisa, som nyss fått nyckeln till gåtan, stod saken tydlig och
klar. En viss instinkt, som oftast mer än förståndet leder den unga
qvinnan, hindrade henne ifrån att till och med för sin mor blotta
mannens fordna svagheter. Således teg hon och hörde blott på när modren
en stund sednare kom in till henne, sedan hon blifvit allena, och
bråkade sitt hufvud med hundrade gissningar om Walters hastiga åkomma.
Hon stadnade sedan vid den sannolikaste: att han redan förut
illamående, som han likväl dolt af kärlek för dem, och nerfsvag
blefven, af sitt trägna och _onödiga hufvudbråk_, blifvit skrämd att
finna någon i rummet, som han ej hört komma in.
-- Också var det ingalunda någon behaglig surpris, att få der apropos
sä ett pakett från en sjelfmörderska, tillade hon.
Under tiden de voro i Lovisas rum, hade Walter lemnat sitt arbete och
gått ned i salen, men som ingen var der, beslöt han vänta på Lovisa,
och ville under tiden förströ sig genom musik. Fiol spelade Walter
utmärkt väl, men blott mindre stycken på detta instrument, som han
äfven ej vidrört på länge. Han bläddrade derföre genom noterna, för att
finna något bekant stycke, då föllo i hans ögon de olyckliga papperen
som Lovisa der undangömt och qvarlemnat. Utan att med visshet förmoda
att de rörde honom, stoppade han dem hastigt hos sig, ty han igenkände
stilen, och ville undvika all anledning att tala om Lotta.
Lovisa kom nu in med lilla Valentina; fadren tog barnet på sitt knä och
bad mamma spela något muntrande. Lovisa gladdes åt hans lugna
sinnesstäming. Denna afton förflöt emellan de begge makarna
förtroligare än på länge varit fallet.
Först om söndagsmorgonen, sedan Lovisa hunnit kläda sig och kom in i
salen, -- då Walter redan länge varit uppe, för att, som han sagt,
sluta det i går ofulländade arbetet och se genom uppsatsen till sin
predikan -- föll Lottas papper henne i minnet. Hon ville i all tysthet
förstöra dem, men de voro borta.
För att undvika uppseende, ville hon ej fråga någon efter dem, och
osäker om icke Walter tagit dem, var hon en stund orolig, men lugnade
sig snart, och beslöt att icke låtsa om någonting.
På vanlig tid begaf Walter sig till kyrkan. Först inträdde han i salen,
gick till skänken och slog i en sup åt klockaren, som följde honom,
bärande handboken, protokollet jemte andra papper. Sjelf smakade Walter
aldrig bränvin, men han tog sig ett glas madera, ty luften var töknig
och osund.
Till afsked kysste han sin fru och lilla dotter. Prostinnan, som ärnade
sig i kyrkan, klädde sig och var derföre icke närvarande.
Walter reste som vanligt i en ensittsig chäs och körde sjelf; klockaren
satt bakom. Menföret gjorde att det var litet folk i kyrkan;
församlingen utgjordes nästan endast af dem som skulle underteckna
sockenstämmans beslut. Predikan var kort, och ansågs uppbygglig, som
vanligt. Lysningar och publikationer voro förbi, och gudstjensten slut.
Då inbjöd presten sockneledamöterna till sakristian, för att
underteckna documentet, som genast skulle skickas till vederbörlig ort,
och erbjöd sig att genomläsa punkterna. "Hvartill är det nödigt, vi
känna ju dess innehåll och lita på vår värde kyrkoherde," sade alla och
skrefvo under, hvarefter det förseglades.
Prostinnan, jemte sin bror baron väntade att Walter skulle följa hem
med dem. Då kom denne med ovanlig skyndsamhet, det låg till och med
något sjelkaktigt i hela hans väsende, hvilket de efteråt anmärkte. Han
bad dem fara allena, ty han vore kallad på sjukbesök till en adlig fru,
som han namngaf. Detta förundrade både baronen och hans svärmor, som
icke hört det minsta om hennes sjukdom. Prostinnan bad sin måg köra
försigtigt, och de reste hvar sin väg.
Helt ensam tillryggalade Walter den mer än half mils långa vägen till
den omnämnda fruns egendom. Frun, som alldeles icke varit sjuk, var
sedan ett par veckor hemifrån, hos sin gifta dotter i ------. Walter,
som snart syntes ha glömt ändamålet för sitt besök, begärde af
hushållerskan något mat, och sade sig vara mycket hungrig. Ehuru hon
hade hört att han aldrig nyttjade bränvin, satte hon likväl, efter
gammal sed, fram sådant, tillika med smör, bröd och ost, och skyndade
sig sedan i köket, för att anrätta något passande.
Bordet var dukadt, förrätten och soppan införd; hushållsmamseln bad
honom servera sig sjelf efter behag och aflägsnade sig, för att sjelf
grädda några goda pankakor.
När hon bar in dem, stog en stark bränvinsånga emot henne. Hon kastade
en blick på den nyss fyllda flaskan: den var tom. -- Soppskålen deremot
full ända till brädden. Det står här aldrig rätt till, tänkte hon, men
sökte att hålla god min, och förde ut skålen med dess starka innehåll.
Under det att hennes gäst grep sig an med sista rätten, hade hon
rådighet nog att skicka ett ridande bud till prostgården, för att
underrätta dem der om detta besynnerliga uppträde.
Numera rädd att gå in, såg hon försigtigt genom nyckelhålet; han hade
kastat sig på en soffa och insomnat.
När folk efter några timmar kom från prostgården för att hemta honom
hem, sofde han ännu. När bordet sedermera röjdes af, voro alla
silfverskedar, som varit framme, borta; man återfann dem sedan i den
vansinniges rockficka.
Han måste redan aftonen förut eller om morgonen haft ett anfall af
galenskap, derom vittnade sedan de punkter, församlingens gode män
underskrifvit på god tro, varföre de ock sedan måste betala plikt
för sin efterlåtenhet.
Hvem önskar en skildring af de anhörigas sorg? Alla de hjelpkällor
läkarekonsten deromkring kunde erbjuda, användes förgäfves. I början
rasade han så, att man nödgades sätta jerngaller för fönstret och
stufva in maten genom en lucka på väggen. Sedermera blef han likväl
bättre, och då utöfvade en tolfårig gosse ett märkvärdigt välde öfver
honom; endast han kunde öfvertala honom att ömsa kläder, tvätta, till
och med att raka sig, hvilket han ganska försigtigt gjorde sjelf,
emedan han påstod att andra ville skära halsen af honom.
Denna gosse hade han sjelf fört hem, året förut, från T------s, när han
var ditrest för att begrafva sin far. Modren hade dött några månader
förut. Gossen ansågs som en nära slågtinge till Walter, men var endast
känd under namnet Ville.
Ingen annan än Lovisa misstänkte orsaken till denna olyckliga
sinnesrubbning. Man genomsökte hans arbetsrum i tanka att der upptäcka
något, men förgäfves. Lovisa teg; hvarföre? Det var henne ännu icke
klart, men snart lärde olyckan och smärtan henne tänka öfver sig sjelf
och andra, och då erkände bon inom sig att hon felat. "Hade jag varit
annorlunda," tänkte hon då, "ej låtit fåfängan och behagsjukan bortföra
mig i förströelsernas hvirfvel, lefvat mera i och för den husliga
kretsen, ej retat honom genom min barnsliga nyckfullhet, utan med
kärlek gått hans önskningar till mötes, då hade hans lynne ej blifvit
så dystert, att blott en tillfällighet kunnat hafva makt att rubba hans
klara förstånd."
"Nu deremot, förmodade hon, har han ofta tänkt på Lotta, som så högt
älskade honom, och som äfven han kanhända älskat, ehuru stoltheten och
den lockande utsigten att komma i en oberoende ställning, föranlät
honom att lemna henne. Kanhända har han ofta i sednare tider tänkt, att
den fattiga flickan, ehuru utan talanger och yttre bildning, törhända
blifvit för honom en ömmare maka, än jag... Men hvem lärde, hvem sade
mig detta? o hvilket ansvarsfullt kall hafva icke föräldrar, och
isynnerhet mödrar!!..."
Så tänkte Lovisa likväl icke genast, blott småningom. År förgingo, år
tillbragta under en långsam tärande sjukdom; en sådan förtär kroppen,
men mognar själen!...
* * * * *
Åter göra vi ett stort steg framåt i tiden. Det är nu åtta år sedan vi
gjort bekantskap med denna prestgård och dess invånare. Hvad allt
blifvit förändrat sedan den tiden. Det är i slutet af April vi åter
göra en påhelsning, och vi skola anställa en jemförelse mellan _förr_
och _nu_.
Walter var då i lifvets skönaste ålder, med nyligen utvecklad
mannakraft och odlade förståndsgåfvor, samt firad af alla. Kärleken och
lyckan syntes gemensamt bana honom vägen till ett angenämt, verksamt
och nyttigt lif.
Men kasta vi nu en blick genom de väggar som innesluta den olycklige,
så se vi honom lutad och afmagrad, med tofvigt hår och skägg, med
ögonen stirrande på en fläck af väggen, likasom ville hon genomborra
den med sina blickar. Detta är likväl ett tecken att han snart öfvergår
från rasande tillståndet till ett mera stilla och sansadt.
Prostinnan Bryller, då en fru om 60 år, rask, fyllig, med friskt och
trefligt utseende, har under de sednare åren krympt ansenligt
tillsamman. Hon ser väl ännu om sitt hus, men man ser tydligt att hon
tröttnar till själ och kropp, Hennes blick på den lilla Valentina
uttalar lifligt den önskan: "Måtte himlen för din skull uppehålla mina
dagar."
Och Lovisa, som då var den vackra, lefnadsglada rosen, nyligen omgifven
af vår fordna hufvudstads fjärilar och hemkommen till föräldrahemmet,
der sjelfva luften för henne tycktes vara uppfylld af kärlekens
ambradoft, ... hvar finna vi henne nu?...
I ett rum, med tillskrufvade fönsterluckor, står en snöhvit bädd; der
ligger den bleka blomman härjad af lifvets stormar. Ett mildt leende
kring de blåhvita läpparna visar oss att själen, under sin flykt till
andra regioner, sett skymten af en högre sällhet, och lämnat ett
uttryck deraf öfver den jordiska hyddan, som utmagrad af plågor knappt
visar en lemning af hvad hon fordom varit.
Liket skall svepas samma afton, och begrafvas den sista Maj.
I salen, nu med lakan för alla fönster, sitter numera vice pastor
Marenius, som nyss blifvit utnämnd till curam gerens, och skrifver
bjudningskorten till begrafningen. Baronen, jemte prostinnan, gör sina
anmärkningar öfver förteckningen på gästerna. Hon ser bekymrad och
bedröfvad ut; men äfven på vår stolta, lefnadsglada baron hafva åren
och händelserna inverkat; han har blifvit gammal sedan vi sist sågo
honom, och har nu antagit som valspråk; "menniskan spår, och var Herre
rår!"
Nu inträdde med raska steg en yngling; på hans sorgdrägt och hans
omisskänneliga likhet med Walter, i dennes yngre år, kunde en fremmande
tro honom vara en son i huset; det var samma gosse vi redan omnämnt.
-- Nå, kära Ville, huru är det med morbror i dag? frågade fru Bryller.
-- Mycket bättre än i går. Jag kommer just för att begära lof att få
föra honom i rummet der moster ligger, svarade denne.
-- Hvad i Herrans namn tänker du på, kära barn, ropade prostinnan
förvånad. Hvem vet hvad det kunde bli för en olycka af!
Äfven baronen skakade på hufvudet, och frågade hvarföre ynglingen ville
föra honom dit.
-- Emedan morbror i dag är så ovanligt redig, svarade Ville. Han påstår
väl, allt ännu som förr, att hans hustru drunknat för tjugu år sedan i
holmsjön, hvarföre han äfven ej äter fisk från denna sjö. Likväl vill
han se detta lik, säger han, för att öfvertyga alla menniskor att detta
är en bedragerska, som har gifvit sig ut för hans hustru. "Min hustru",
försäkrade han nyss, "känner jag nog igen på en brun fläck på halsen,
den är stor som en hasselnöt."
-- Verkeligen har icke Lovisa ett sådant tecken, ropade prostinnan, och
slog ihop sina händer, -- och det kan han nu påminna sig!...
-- Låtom oss då föra honom dit, bad Marenius enträget, -- hvem vet
hvartill det är nyttigt.
-- Men laga änteligen så att folk är till hands, kära Ville, varnade
baronen.
-- Jo, men ingen själ får visa sig, ty då går han icke ur sitt rum. Med
dessa ord aflägsnade sig ynglingen och gick in till Walter.
Han fann honom stående framför sin lilla spegel, antagande en något
behagsjuk min, som hos dåren alltid blir en grimace, och han sade:
-- Min hustru är det icke, det vet jag bestämt, likväl vill jag göra
dig till viljes, min gosse, och se henne; törhända är det någon annan
af mina bekanta.
En klar dager upplyste nu den dödas milda anlete. Länge stod Walter
försänkt i hennes åskådande, undersökte sedan det omtalta födelsemärket
på halsen och vidrörde det, liksom han fruktat ett bedrägeri.
-- Det är likväl hon, min hustru! min Lovisa! sade han gråtande, -- och
jag dåre, som låtit onda andar inbilla mig, att det var Lovisa som blef
halft uppäten af fiskarna i holmsjön. Är det då ingen som kan väcka upp
henne? ropade han och vred förtviflad sina händer. -- Men nej, nej, den
som är död, blir död för evigt!...
-- Nej, goda Walter, det är icke så, ty hon vaknar till ett bättre lif
efter detta, der vi en gång få återse henne! sade en mild manlig stämma
bakom honom. Det var Marenius, som djupt deltagande iakttagit sin
olyckliga vän.
Walter studsade och såg sig om.
-- Sådant der är idel barnsagor och bikt, mumlade han, under det han
betraktade den talande med skarpa blickar, hans minne tycktes allt mera
ordna sig, och slutligen, när vännen nämnde sitt namn, störtade han om
dess hals och gret.
Marenius talade då om Lovisa, huru tålig och god hon varit, huru hon
bedt Gud för sin man och deras lilla dotter. Gerna hade han fört barnet
till honom, men han vågade det ännu icke, ty Walters panna mörknade,
och snart inneslöt han sig åter och lemnade ingen den dagen mera
tillträde.
Dagen derpå var han åter tillgänglig och ville återse Lovisa. Han
igenkände då också sin svärmor, och påminte Marenius flere händelser
från studentåren. Hvad som låg deremellan, syntes vara omgifvet af ett
töcken; stundom skingrades väl detta mörker för ögonblicket, men
emellanåt talade han förvirradt om demoner och gaftar; påstod sig hafva
kämpat och öfvervunnit en trollkarl, samt beröfvat denne sin talisman.
"Denna talisman, som lätt kunde göra folk olyckliga", påstod han sig
hafva gömt i sin förra kammare så väl, att ingen kunde få reda på den,
m.m. dylikt.
Då ingen motsade honom, återvände han snart till ett redigare
tillstånd.
Begrafnlngsdagen inföll, och Walter ville nödvändigt ledsaga sin maka
till dess hvilorum: man motsatte sig icke hans önskan. Stilla och
allvarsam inträdde han i kyrkan, der Marenius höll ett vackert tal
öfver den aflidnes tålamod och undergifvenhet under alla plågor och
olyckor. Alla gåfvo derunder akt på den olycklige enklingen, hvars
anletsdrag, mot slutet af ceremonien, antogo ett nästan gäckande
uttryck. Förfärad af dess tecken till nytt vansinne, lemnade man
kyrkan; men under hemvägen var han stilla och sluten inom sig sjelf.
Till allas förundran bar han sig ganska förnuftigt åt vid gästernas
ankomst till begrafningsgården, och talade redigt i flere ämnen under
några timmar; men på en gång försvann han, stängde sig in i sitt rum
och larmade långt in på natten. Mången trodde då att allt hopp om
bättring var förbi.
Begrafninsgästerna voro skingrade. Marenius, som bebodde den kammare
som varit Walters arbetsrum, gick der fram och åter under sorgliga
tankar. Lovisa hade på sin dödssäng gifvit honom förtroende om sin mans
och Lottas förhållande, såvida hon kände det sjelf. Hon trodde att
Lottas hårda ord ingifvit honom ånger öfver sitt brott mot ett kanhända
högtidligt löfte, som han för en eller annan orsak gjort, att ej ingå i
prestaståndet, och att detta rubbat hans förstånd. Marenius hyste väl
inom sig en annan tanke, motsade henne dock icke och tröstade henne med
den försäkran, att en ändamålsenligare behandling samt ombyte af
vistelseort skulle verka välgörande. Han lofvade att vara en broderlig
vän för Ville, en faderlig uppfostrare för hennes dotter, en son för
den gamla modren.
Det var med tanken på de dyra pligter han åtagit sig, som Marenius nu
vandrade i sitt rum. Hvarje gång han kom till öfra ändan, varseblef han
på väggen nära fönstret en upphöjning, likasom om något varit doldt
bakom tapeten; slutligen beslöt han göra en undersökning, och fann ....
det af Lotta skrifna omslaget kring prestkragorna, som äfven voro der,
tillika med de öfriga papperen. Det var således den "onda talisman",
som Walter sagt sig undangömt för allas blickar...
* * * * *
Vi slute berättelsen med ett utdrag af ett bref, skrifvet af Marenius
till sin vän doktor X, mot slutet af sommaren.
"Som en nyhet meddelar jag dig den glädjande underrättelsen, att Walter
förbättras ögonskenligt. Han öfvertalades lätt att i barons och Villes
sällskap göra en resa till Lovisa hälsokälla och gvarstadna der några
veckor; under tiden gjordes här några förändringar med rum och möbler,
på det ingenting skulle påminna honom om det gamla eller den
sistförflutna tiden. Sitt förhållande som kyrkoherde tyckes han helt
och hållet hafva glömt, och är glad att jag tjenstgör; han synes fägna
sig öfver att få njuta af mitt umgänge. Sjelf anser han sig vara en rik
egendomsherre, och gör många och stundom kloka förslager till ändringar
och förbättrande af arbetsfolkets vilkor. Han låter kalla sig
brukspatron..."
"Stundom äro väl hans tankat mera fövvirrade, men skingras lätt genom
åsynen af haus lilla flicka, som han mycket älskar. Jag hoppas allt
godt af tiden och nyttiga förströelser vid jordbruket, som han med
ifver omfattar. Men först och sist af det evigt bcestående ordet."
"Jag bekänner att hans öde legat blytungt på min själ, emedan jag på
sätt och vis anfcr mig som en orsak till hans lidande. Hvarföre skulle
jag öfvertala honom att ingå i ett kall, som är så ansvarsfullt, när
han ej egde sann kallelse?... Men himlen vare mitt vittne att jag
menade väl. Jag trodde att det fritänkeri han fordom affekterade i
vissa sällskaper, var tillgjordt -- ty med mig gjorde han det aldrig --
och om det till äfventyrs skulle qvarlemnat något frö i hans själ,
skulle det snart fövqväfvas af det allt upplysande ordets kraft, samt
han förädlas genom helgad kärlek till ett godt och ädelt qvinnohjerta;
men ack, det var icke så väl... hans känsla för könet var endast
beräknad sinlighet..."
"Hvilken skada, att ett sådant förstånd skulle samla i mörkret öfver de
eviga sanningarna!"
"Med skäl sjunger den tyske skalden Eduard Krause:
"Der Herr des Haufes heist Verstand,
Und Zveifel der wüste Geselle!"