En prestgård i N—d - 4

Total number of words is 4677
Total number of unique words is 1638
30.1 of words are in the 2000 most common words
41.2 of words are in the 5000 most common words
46.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
inträdde som matmor i prostgården. Hon hade således alltid fått
gripa sig an; hon hade äfven gjort det med nöje och haft den
tillfredsställelsen, att äfven derigenom se husets förmögenhet förkofra
sig. -- Men för hvem hade hon stretat, om icke för sina barn. Gossarna
hjelpte baron nog fram i verlden; han var ju barnlös sjelf, -- men
hennes dotter skulle nu bara glädja sig åt lifvet, menade gumman. Under
det Lovisa var i pensionen hade hon äfven, sin man ovetande, skickat
mången nätt summa för detta ändamål.
Lovisa njuter äfven nu i fullt mån af sin frihet, är upptagen af besök
och återbesök, leker med sin lilla flicka emellanåt, syr tapisteri och
virkar med perlor och gör blommor, för sig sjelf och till presenter åt
sina vänner. Deremellan spelar och sjunger hon, samt läser romaner
långt in på nätterna, med ett ord: sysselsätter sig som det egnar ett
barn af goda tonen.
Walter är omtyckt och firad af den högre klassen, aktad, ehuru mindre
älskad, af den lägre. Han för sig med det allvar och den värdighet, som
det egnar prosten Bryllers efterträdare.
Till sitt utseende har han betydligt förändrat sig, ty han har magrat
och fått en gulaktig anletsfärg. Stundom synes ett dystert moln på hans
panna, hvilket försvinner så snart han visar sig bland främmande, men
hemma är det numera en hvardagsgäst. De första åren, då dess moln ännu
voro sällsynta, sökte Lovisa genom smek och muntra upptåg jaga dem på
flykten, och lyckades äfven alltid; men allting blir enformigt med
tiden och unga frun ledsnade sluteligen.
Under den nu förstförflutna sommaren hade ett utländskt fruntimmer, --
en af de många, som nu af nyfikenhet besöka vårt fosterland, -- hyrt
ett ställe i kyrkbyn och bodde der några månader, under den vackra
tiden. Hon var en infödd fransyska, likväl af polskt ursprung, och gift
med en ryss. Förtjust att här på landet finna dem som talade hennes
modersmål, blef hon en daglig gäst i prostgården, och sällan förgick
någon dag utan lustpartier och nöjen, som landet och den närmaste
staden kunde erbjuda.
Med lif och själ upptagen af dessa förströelser, försummade Lovisa
alldeles sin man, och allt djupare fårades hans panna. Dock, i sällskap
och utomhus, var han ännu alltid den underhållande sällskapsmannen.
Lovisa insåg att detta var förställning, likväl borde icke hon, som så
mycket vårdslösat honom, ansett sig vara försummad af honom, och till
och med låtit denna tanke någon gång iklädas ord.
Han svarade ej, men en blixt framljungade då ur hans mörka ögon, som
skulle bragt hvarje annan mindre lättsinnig qvitum till besinning.
Lovisa var för mycket fjäsad, för att tro sig vara förbunden att
uppoffra sina nöjen åt en pedantisk och knarrig man, som Walter nu
syntes henne vara. Det sista året hon tillbragt i Åbo, hade lärt henne
att för högt uppskatta den yttre glansen och det chimäriska af
sällskapslifvet. Der hade Walter förekommit henne som ett lysande
fenomen bland de fjärilar, som fladdrade omkring henne. Huru lycklig
trodde hon sig icke bli med en man, som uti kunskaper och behag vida
öfverträffade alla dem, med hvilka hon i hemorten skulle umgås, och
under den korta förlofningstiden syntes ju äfven han vara lika så
intagen som hon af nöjen och förströelser, så snart han icke var
hindrad af några göromål.
Förlofningstiden borde egenteligen vara egnad att förbereda den
tillkommande trefnaden, i det att de förlofvade lärde känna hvarandras
sätt att tänka och uppfatta lifvets ändamål och ömsesidiga pligter. Få
äro likväl de, som göra detta. Hvem ville väl förbittra den glada och
lyckliga fästmötiden med dylika tråkiga ämnen och reflexiouer? dem
hinner man nog med efteråt, om de nödvändigt höra till saken...
Efter Lovisas tanke skulle smekmånaden vara beständigt, men hon
betänkte icke att verlden och samhället taga mannens verksamhet och
själsförmögenheter i anspråk, och Walter var icke den, som ville bli
obemärkt, snarare sökte han att tränga sig fram.
Uttröttad af trägna studier och litterära arbeten, samt ansträngningar
i och för sitt embete, sökte han förgäfves tröst och uppmuntran hos den
qvinna, som, efter hvad han en gång trodde, skulle bidraga till
ernående af den inre frid han saknade, och försona honom med den
tanken, att han valt en bana, der _han_, mera än någon annan, behöfde
ett kärleksrikt hjerta att luta sig till, en mild ledstjerna, som
ledsagade den skeppsbrutna till hamnen... ty skeppsbruten kunde man
kalla Walter. Ingen rotfästad vördnad för ett högre väsende medförde
han från fädernehuset, der fadren endast hade ränkfull vinning till
hufvudsyfte, och i hvars sedolära, i likhet med hans viner, endast
färgen och bouqueten utgjorde dygden: stor sak i grumlet på bottnen,
det såg ingen af hans kunder. Modrens öfvermod och fåfänga skulle
enligt deras tanke uppehålla husets kredit. Ingendera meddelade således
gossen och ynglingen något begrepp om det Högsta, det goda, den
Allestädes närvarande, den de sjelfva, med sitt husliga lif, nästan
förnekade. Sådan kom han hemifrån, sådan inträdde han, välförsedd med
mynt, i studentlifvet. Att han der intog menniskorna genom sitt
utseende, sin redan förvärfvade sällskapston och äfven genom sitt goda
hufvud, kanna vi redan.
Då anlände en resande till Åbo. Denne mans uppträdande i societén
väckte furore. Han var Stockholmare och hade rest utomlands. Hvad
behöfdes väl mera! Att Walter snart blef ett bihang till denna komet,
inser man lätt. Ett sådant fenomen vore ej hälften så lysande, eller
ådroge sig hopens uppmärksamhet, om det ej förstode att skaffa sig ett
släp.
En lika åsigt förenade dem närmare, och snart voro de insepareble, ty
den utländske fashionabla herrn höll till godo med att dela Walters rum
och bord, och slutligen hans börs.
I ersättning derför, frånstal han Walter de fördomar denne ännu kunde
äga, och lärde honom att ej sätta tro till annat än sitt eget omdöme.
Denna lära smickrade Walters redan dessutom stegrade stolthet. Denna
fasta tro på egen ofelbarhet, skulle vara ett surrogat för andras
inbillningar om Gudom, uppenbarelse och hopp om odödlighet, ... ämnen
för deras qvicka sarkasmer! Den vördnadsvärde X., en af universitetets
lärare, hade fattat misstankar till det utländska fenomenets sedo- och
troslära, och varnade Walter för denna farliga man. Detta hade tjenat
till intet, om icke denne, genom utsigten till ett stort arf, återvändt
till Sverige.
Walter hade så gerna gjort honom sällskap dit, men hindrades genom
uteblifna remisser från fadren, som, trött vid sonens öfverdådiga
fordringar, gjorde honom skarpa föreställningar; det var då Walter gaf
honom det redan bekanta svaret. Hans resa måste således inställas, och
den notable herrn lät sedermera aldrig höra af sig.
Marenius, med hvilken han under de första åren af sin studenttid varit
bekant, återkom nu, efter ett års frånvaro, till akademien, för att
promoveras, vid hvilket tillfälle lagern äfven tillföll Walter.
Den förres redliga och vänfasta karakter ådrog sig den andres
högaktning, i synnerhet som denne, utan att göra anspråk på hedern af
namnet kavaljer, ägde ett bildadt umgängessätt och goda studier. Samma
känsla, som afhåller en svärjare af profession att i den persons
närvaro, som afskyr denna oskickliga vana, framkalla afgrundens
legioner till sitt vittne och biträde vid den lumpnaste sak, samma
känsla afhöll äfven Walter att upptäcka för Marenius sina tvifvelsmål
och fria åsigter om hvad denne ansåg såsom sitt högsta goda, såsom den
sol, som skulle upplysa honom sjelf och belysa den väg, hvarpå de åt
hans ledning anförtrodda medmenniskor skulle vandra.
Deras formade bekantskap varade endast några månader; dessutom var
denna tid upptagen af trägna studier. Marenius, redan prestvigd,
skyndade att emottaga sin syssla. Det var här de ånyo träffades.
Walters kärlek till Lotta var enligt hans åsigt endast ett tidsfördrif;
det roade honom att se huru långt kärlek och högmod kunde drifva en
landtflicka. Det var högmodet som hindrade Lotta att falla, och detta
retade honom. Hvem vet huru det gått, om icke Lovisa, som redan förut
gjort ett flygtigt intryck på hans hjerta, kommit emellan, och
omständigheterna förenat sig att göra hennes ägande till hans enda
tanke.
Walter var ingen bof; det gjorde honom ondt om Lotta... hennes dödssätt
grep honom djupt, men han tröstade sig snart med sitt vanliga
sophisteri och med den föresatsen, att väl uppfylla det kall han åtagit
sig.
Det gjorde han äfven till det yttre; men själen och anden felades; det
var det som folket, ehuru obildadt, saknade, och han sjelf ännu mera.
Fåfängt sökte han hvad han engång förlorat...
När han, uttröttad af sina grubblerier, sökte upp Lovisa, var hon
merendels upptagen att inöfva sig i det musikstycket, eller den sång,
som skulle exeqveras i det och det sällskapet; eller räknade hon ut
rutorna i ett symönster; eller också träffade han henne läsande i en af
Walter Scotts romaner, som hon, oaktadt all dess tråkighet, nödvändigt
ville sluta...
Nu kom den af oss i förbigående omnämnda utländska damen att bo i deras
grannskap. Lovisa fann sig utomordentligt smickrad af den utmärkelse
den eleganta frun egnade henne framför alla ortens fruntimmer. Med en
fransyskas liflighet och obetänksamhet förebrådde hon Lovisa, både på
skämt och allvar, att hon med sitt intagande utseende, sina här
ovanliga sällskapstalanger, sin fina takt, att hon, som just var skapad
för den stora verlden, låtit gräfva ned sig som en liten prestfru här
på landet, då hon kunnat briljera i en helt annan omgifnlng; hennes man
var visst utmärkt artig och underhållande, när han ville, men... detta
sades under en skämtande ton... syntes, efter hennes tanka, mera älska
sina dammiga böcker, än sin unga charmanta fru...
Lovisa, ehuru förtjust af hennes smickrande omdömen öfver henne sjelf,
ville dock aldrig ge henne rätt, vis à vis Walter. Det stred för mycket
mot hennes egenkärlek, det någon skulle tro, eller ens förmoda, att hon
vore mindre älskad af sin man; men udden af skämtet sårade likväl, och
det var vid denna tidpunkt hon första gången förebrådde honom sin brist
på ömhet och uppmärksamhet.
Nu var det höst; den qvicka fransyskan var bortrest, och hade
efterlemnat en tomhet, desto mera oangenäm for Lovisa, som en
missgynnande väderlek och ett miserabelt vägföre hindrade henne från
att söka förströelser utomhus. Det är nu vi göra anspråk på läsarens
tålamod, vid skildringen af händelsernas gång i vår fordom så lugna
prostgård; det är ju derom man i allmänhet brukar tala och dömma, ty få
äro de, som intränga i själens djupa schackter.
En dag hade Walter icke varit synlig för sin familj, utan begärt
frukosten upp till sitt rum. Då middagsbordet var dukadt, föll det
Lovisa in, för första gången på mycket lång tid, att sjelf gå upp, för
att de sin man komma ned att äta, men dörren var tillreglad innanföre,
hvarföre hon knackade på, och sade att maten var färdig.
Fördjupad i sina tankar och göromål, gaf Walter ej akt på ropen, utan
trodde förmodligen att det var huspigan, och svarade tvärt: -- Jag vill
vara ostörd ännu en stund, sedan kommer jag. Den som är hungrig kan
äta, utan att vänta på mig.
Denna i sig sjelf obetydliga och i alla hus vanliga tilldragelse
förtretade Lovisa, som i dag var vid retligt lynne och utan ny lektyr;
den som fanns, var genomläst, och hon, som många andra, läste icke en
och samma bok tvenne gånger. Prostinnan, som hyste aktning för sin måg,
föreställde också Lovisa denna gång hennes orättvisa, och väntade med
maten; efter en half timma kom också Walter.
Lovisa, ännu mera retad af modrens tilltal, satt på en soffa, med sin
lilla flicka i knät, och låtsade alldeles icke blifva sin man varse.
Fru Bryller underrättade honom då skämtande, huru hans fru velat göra
honom ett besök och huru snöpligt hon blifvit affärdad.
Walter närmade sig då Lovisa, som ännu allt icke såg upp; barnet
sträckte armarna mot fadren, som tog flickan, och kysste henne
hjertligt. Lovisa steg upp, utan att säga något.
-- Jag tror du blef ond, Lovisa, sade han allvarsamt, och tillade
sedan, med tonvigt: -- Också jag hat göromål, som ej få hindras eller
försummas.
Denna ursäkt, om den var en sådan, var ingalunda lämplig att återställa
hennes humör, likväl svarade hon ingenting, kanske emedan modren var
närvarande.
Prostinnan, som önskade förströ sin måg, berättade alla de nyheter hon
visste. Bland annat, att dragontorpsenkan, Lottas mor, kommit på
förmiddagen, för att afhemta de saker hon qvarlemnat på vinden. Hon
ärnade sedan lefva och dö hos sin bror, som var målare i Uleåborg, dit
hennes gosse äfven skulle komma i lära; han skulle nu åtfölja modren
dit. Orsaken, hvarföre hon kommit i ett sådant menföre den långa vägen,
var, att hon fått fri resa med en slägtinge, som personligen måste
infinna sig vid höstetinget här i socken.
Walter syntes ej fästa mera afseende på denna, än på de andra
nyheterna, men påskyndade måltiden, under klagan på hopade göromål, och
sade sig ännu ha det protokoll oskrifvet, hvilket gällde de punkter som
blifvit beslutna vid sista socknestämman, och som skulle granskas och
undertecknas dagen derpå, efter högmässans slut. Vanligtvis drack han
sitt eftermiddagskaffe der nere, nu begärde han det upp till sig.
-- Han tar lifvet af sig med det fasliga studerandet och skriblerandet,
yttrade svärmodren, sedan han lemnat dem. -- Jag förstår mig visst icke
på hvartill det tjenar, ty salig Bryller tog sysslan helt annorlunda
och lättare; när han skrifvit ut sin predikan ur andra äldre postillor,
och studerat in den -- som i sednare tider var honom en lätt sak, ty
han kunde dessa böcker nästan utantill -- hade han nog tid öfrig både
att äta och sofva. Men, nya tider och nya seder. Du borde likväl icke
vara så tvär emot Walter, såsom du ofta är.
-- Så der tar mamma alltid hans parti emot mig, anmärkte Lovisa, och
satte sig vid sitt piano, för att genom musikens trollkraft bortjaga
sin inbillade olycka, utan aning om att den verkliga stod för dörren.
Sedan fruarna druckit kaffe och huspigan fört upp "Kyrkherrns stora
koppar", sade fru Bryller till sin dotter:
-- Hör på, kära Lovisa, folket har ett göromål för sig i bagarstugan,
som fordrar min eftersyn. Jag skall skicka hit din gamla amma, ge henne
kaffe och prata vänligt med gumman en stund, tills jag kommer
tillbakas.
Denna gång behöfdes ej modrens uppmaning till vänlighet. Oaktadt sin
flyktighet och nyckfullhet, hade Lovisa ett lättrördt hjerta,
isynnerhet höll hon af dem hon känt sedan sin barndom. Med deltagande
frågade hon efter gummans omständigheter.
Hon var, enligt gummans egna ord, undergifven och nöjd med sitt öde,
och tackade Gud och hederliga menniskor, som i en så svår och pröfvande
tid kommit henne till hjelp. Väl hade det nu varit henne bra
påkostande; då hon återkommit hit, der allt påminte henne om Lotta, men
hon visste att ta förnuftet till fånga, och tro, som den plågade Job,
att allt hvad Gud gör, är godt.
-- Likväl, fortfor hon efter en paus, -- då jag genomsåg de saker jag
hade i kistan deruppe, och såg hennes skrin, och derifrån tog fram
hennes granna märkduk, hälsomsprofver och hennes skrifbok, då knotade
jag åter att min snälla flicka skulle få ett sådant slut -- sådan är
menniskan!... Jag tog allt detta ned med mig, för att visa det för
kyrkherdskan.
Icke utan en viss triumferande uppsyn tog hon nu fram dessa bevis på
dottrens skicklighet. Hon hade hört prostinnan klaga, att i den dyra,
förnäma pensionen Lovisa icke fick lära sig sådana nyttiga arbeten.
Lovisa såg med likgiltighet derpå, men rördes af den tanken, att den
som tillverkat detta, nu hvilade i den kalla jorden.
-- Vill inte min lilla goda fru också se hennes skrifbok? frågade
gumman, och framräckte den.
Den innehöll blott några blad, men dessa voro fullskrifna.
Vid bokens öppnande föll något på golfvet; det var ett sammanviket
papper med något inuti.
-- Ack se, det der kom jag alls icke ihåg, sade gumman, sedan hon tagit
upp det. -- Här är ett par prestkragor, på hvilka den stackars flickan
arbetade innan -- olyckan skedde. Aldrig vet jag om de voro beställda
eller ej. Något står der utanpå, men jag kan icke läsa skrifvit.
-- Låt mig få se. De tillhöra Walter. För upp dem sjelf, så får du dem
säkert väl betalta, och Lovisa öppnade sjelf falsdörrn och visade henne
till det rum i öfra våningen, som Walter valt till sitt arbetsrum, uran
att ens tänka på att han önskat vara ostörd, ty ett ögonkast på de
qvarlemnade papperen hade väckt hennes nyfikenhet. Hon återvände
skyndsamt och läste med stigande förvåning följande:
"Hvad den tiden är odrägligt lång. Doktorn säger att jag skall förströ
mig genom arbete och glam med grannflickorna. Arbete har jag nog, man
har in hemtat hit linnesöm åt _henne_; -- hvad gör hon? Hör på hans
kärleksprat. Speglar sig i hans ögon! Akta dig Lovisa! dessa ögon äro
trollspeglar. Jag har skådat i dem och blifvit helt förvandlad; ha,
huru jag nu ser ut, måntro Erik skulle känna igen mig?! ... ... ..."
"Mor tror jag håller på med mina skriföfningar, eller skrifver de visor
hon hemtade från byn, för att roa mig. Visor och famnsagor äro icke
mera tid för mig. Jag skulle eljest nog ha en underlig saga att
förtälja."
"När de möttes vid vår stugudörr, och jag såg deras blickar, -- hörde
af deras ord, att de voro gamla bekanta, redan då for ett svärd genom
min själ!"
"Hvarföre hade han dolt detta för mig? Hvarföre en gång till och med
försäkra mig om motsatsen? -- Hvarföre? Jo för att insöfva den arma
landtflickan i den tro, att hon ensamt ägde hans hjerta!"
"O, huru många lustslott byggde jag icke på hans försäkran, att han
endast vore här en liten tid, för att sedan i en stor stad skaffa sig
en syssla -- prest svor han på att han aldrig skulle bli. -- Han ville
då ditföra mig som sin brud, men till dess skulle vår kärlek vara en
hemlighet för alla, äfven för min mor, sade han. Att detta icke var
rätt, insåg jag nog; men han hade två goda förespråkare i mitt hjerta:
min kärlek och mitt högmod, -- ty högmodig säga de ju alla att jag är.
-- Kärleken trodde på hans ord, som om de varit Guds egen röst, och
högmodet sade mig jemt, huru roligt det vore att öfverraska alla, genom
att en dag uppträda såsom hans hustru."
"I den stora staden kunde ingen veta att jag varit den fattiga Lotta
från dragontorpet, ett mellanting -- öfversedd af de rika, dömd att
slafva och arbeta för dem, med afund betraktad af fattiga och okunniga,
för det företräde jag egde framför dem, och hvaröfver de säga mig vara
högmodig..."
"Svartsjukans första gnistor föllö i min själ, när jag fann att han, på
hvilken jag trodde mera än mig sjelf, bedragit mig, när han sagt att
han icke kände, icke brydde sig om mamsell Bryller, som väntades hem.
-- Detta sade jag honom om natten, när jag band de kransar, hvarmed han
ville fira hennes namnsdag, ty vi voro en stund allena, medan de andra
flickorna gingo för alt plocka mera rosor. Huru insöfde han mig icke då
med sitt söta tal, sina falska ord, han sade, det han väl ofta sett,
äfven dansat med Lovisa, men att hon varit honom så likgiltig, att han
ej engång efterfrågat hennes namn. Det var således öfverraskning och
vanlig höflighet som förefallit mig så misstänkt. Ack, jag trodde honom
åter, och berusade mig med försoningskyssen! Det var och blir den
sista!!"
"Huru beskrifva den dag som följde på denna natt: en dag full af
bitterhet och qval! Jag såg _henne_ lik en engel insväfva i rummet,
beundrad och hyllad af alla för sin skönhet och granna klädsel. Jag
kastade ovillkorligt en blick i den stora spegeln midt emot kakelugnen,
bredvid hvilken jag stod. Jag såg mig stå der blek och glömd af alla, i
min snäfva urtvättade kattunsklädning -- en gåfva af medlidande! Glömd
af alla, ty _hans_ blickar bott på _henne_ ... ... ..."
"Lotta, den arma Lotta, som han så ofta kallat sin söta, fin älskade
flicka, erhöll under den långa, eviga middagsmåltiden ej ett
ögonkast ... ... ..."
"När alla lemnat bordet, gaf han mig en vink, det var för att bereda
henne ett nöje. Förbittrad och nästan utan medvetande som jag var,
måste de andra flickorna hjelpa på mig den hvita klädningen och
kransen, och jag ställde mig att sjunga jemte dem."
"Jag hörde en gång fröken Nora omtala en slags bilder, som kallas
automater, månne jag nu ej liknade en sådan? ty jag rörde mig endast
efter befalning. Jag kände ej hela hans tlllställning, ty jag trodde
att allt bestod i det granna med blommor utfirade tornet och vår sång,
men då flög ett förhänge upp, och en röst -- var den från höjden, eller
från djupet? -- ropade i mitt inre öra: 'Detta är en bild af honom!
Detta vackra med blomster utfirade yttre hyser ett svart hjerta, der
hennes namn brinner med glödande drag' ... ... ..."
"Alla sade: det är vackert och kanske sade jag det också, ty hon,
Lovisa, som stod nära mig, hviskade till mig: -- Vet du Lotta, jag såg
detta redan i går, och då föreföll det mig, som en grafvård. Då for det
som en blixt genom mitt hjerta, och jag önskade att det vore
min graf ... ... ..."
"För mig voro dagens plågor icke ännu slut: jag måste se deras
förtrolighet i dansen, hans eldiga blickar, hennes triumferande leende;
höra de omkring ståendes anmärkningar om det vackra paret. Jag utstod
icke längre att stå der. Jag smög mig ut på förstugutrappan och lutade
mitt heta hufvud mot en pelare, redan fuktig af nattkylan; der hörde
jag planer uppgöras af högmodet och egennyttan ... ... ..."
"Huru långe jag låg der, vet jag icke. Jag kom mig åter före, när en
del af gästerna foro bort. När jag åter kom i salen, sade jag åt de
andra flickorna att jag sofvit; man skrattade åt mig. Då kom _han_ och
bjöd mig upp till dans, jag tvekade först, men gick sedan; det var den
sista! Hur olik den vi dansade tillsammans på Barske Gretas bröllop,
johannisqvälln ... ... ..."
"Prostinnans röst bad oss sluta, hon varnade mig för förkylning... Ha,
tänkte jag, det skulle kanske bli min död! Och jag gick, så varm jag
var, ensam hemåt. Det brusade för mina öron, natten var mörk, och dimma
betäckte jorden. Den natten var en bild af mitt inre."
"När jag återkom till mig sjelf, låg jag i min säng. Min mor gret och
sade att man funnit mig på kyrkby ängen, att jag sedan haft feber och
yrat; man hade länge tviflat om mitt lif... Hvarföre fick jag icke
dö?!"
"_Hon_ har varit här, hon, den lyckliga, som han älskar!... men
hvarföre talar hon aldrig om honom! Månne hon anar något, och tror att
hon derigenom skulle såra mig? Ack, så långt tänker icke den rika; de
tro icke att den ringares hjerta äfven kan vara känsligt för ett ömmare
vidrörande ... ... ..."
"Ännu synes ingen misstänka den rätta orsaken till min sjukdom, men
skall det alltid kunna bli en hemlighet? Nej! -- och då ett åtlöje
för... nej, nej, jag måste härifrån!... men hvarthän? ... ... ..."
"Hon lofvade uppfylla min önskan, att få hvila _der_... Ett framkastadt
ord af min mor upplyfte mig, att detta endast kunde ske genom --
sjelfmord... Sjelfmord!... tanken är ryslig; men han sade ju, att
memmiskorna vore lyckligare om de ej stretade under fördomar. En annan
gång hörde jag honom såga till ryttmästarn: -- Hvarföre skall man icke
kunna bortfalla lifvet som en skädning, om der är oss till besvär. --
Ansvaret må således blifva hans ... ... ..."
"Hvad är detta! Bryter han då alla löften, äfven dem han gjort sig
sjelf? Sade han icke så många gånger, att han hvarken ville, skulle
eller borde bli prest. Jag förstod väl icke rätt hvad han menade, men
trodde. Nu äro äfven dessa hans ord -- såpbubblor ... ... ..."
"Mor bannade mig i dag; sade att jag var lat. Hädanefter får hon vara
mig förutan... Sedan onda makter strida inom mig, är all trefnad borta
oss emellan; ... bandet är slitet mellan mig och verlden, jag trifs
icke här. Walter, Walter! du har sjelf låtit mig tvifla om återseendet
i en annan verld... måtte likväl samvetet en gång straffa dig i
denna!!"
"Hvad tröst, hvad välsignelse skall han, som prest, kunna meddela
andra? -- 'Nog kan han tala granna ord', sade Eriks mor, 'men kärna ha
de icke!' Erik! -- honom vill jag icke återse... således bort,
bort! ... ... ..."
Med rysning läste Lovisa igenom dessa orediga och svårlästa
anteckningar. Det blir likväl kinkigt nog att troget analysera de
känslor, hvarmed hon slutade dem. Lovisa var icke elak; hur skulle hon
blifvit det? hon, som egde allt och varit älskad och firad af alla, --
och likväl förblef hon, som så ofta varit djupt gripen af blktade
händelser, hon, som gråtit vid den olyckliga utgången af en roman,
eller det tragiska på skådebanan, hon förblef nu nästan kall, och detta
var likväl verklighet. O, huru ofta är icke menniskan sådan!... Vi
ville ej derföre säga att hon var känslolös vid denna oförmodade
utveckling af en händelse, som hon beklagat, men sedan lättsinnigt
glömt. Nu var visst äfven medlidande med Lotta den öfvervägande
känslan, men det fanns äfven andra underordnade, som uppstego jemte
denna. Det var en hemlig glädje att vara befriad från en medtäflerska,
som kunnat bli farlig med tiden. Det var en liten förtrytsamhet, att
den finska soldatdottren sträckt sina tankar så högt, att hon inbillat
sig bli Walters maka.
Hans uppförande bedömde hon långt mildare än det förtjente; sådana
exempel voro väl mera sällsynta på landet, den tiden; men Lovisa hade
varit i staden... Äfven var ju hon _sjelf_ det föremål, som förmått
honom att lemna sina fattade föresatser; egenkärlekens fernissa
betäckte således hans förhållande. Resultatet af hennes betraktelser
var slutligen detta: "visserligen var det ömkligt med Lotta, men likväl
bäst att det gick som det gick." ...
-- Här sitter du och läser lappri, och bryr dig om ingenting! med dessa
ord inträdde hastigt prostinnan Bryller i rummet, åtföljd af Lottas
mor, som såg helt förskräckt ut. Den förstnämnda skyndade till ett
skåp, lemnade en butelj och en droppflaska åt gumman, bad henne gå
förut, sjelf tog hon en matsked från skänken och skyndade efter.
-- Hvad är på färde, mamma? frågade Lovisa, och stack papperen
skyndsamt mellan noterna på pianot, framför hvilket hon satt.
-- Din man har hastigt blifvit sjuk; tag _eau de cologne_ med dig och
kom med, svarade modren, och skyndade förut med en ättiks-karafin i
handen.
Walter satt bakåt lutad i sin länstol, blek och orörlig, med båda
händerna sammantryckte mot bröstet, likasom felades honom luft. Framför
honom, på skrifbordet, låg det påbegynta protokollet, nedanför, på
golfvet, det papper, hvari det af Lotta förfärdigade arbetet varit
inlagdt; kragorna lågo på hans knä. Det syntes tydligt att han, i samma
ögonblick han öppnat detta papper, överfallits af någon häftig plåga,
som beröfvat honom förmågan att röra sig.
Prostinnan var utom sig, gned hans tinningar och pulsar med ättika och
slagvatten, under det att Lovisa höll _eau de cologne_ under hans näsa;
först hade hon, likväl obemärkt af modren, tillegnat sig det på golfvet
liggande papperet. Hon dömde ganska rätt, att detta gifvit anledning
till katastrofen. Småningom kom Walter sig före. Oaktadt hans motvilja,
förmådde prostinnan honom dock att ta in en god dosis Hoffmansdroppar;
de gjorde snart god verkan, ty djupa andedrag arbetade sig fram utur
det beklämda bröstet.
Emellertid hade Lovisa förstulet öppnat papperet och funnit dessa ord:
_"Håll till godo detta sista arbete af Lotta, och håll edra presterliga
eder bättre, än ni hållit edra andra löften!"_
Lovisa hade just smygt papperet på sitt förra ställe, då Walter såg sig
omkring med rediga blickar, tackade både sin fru och svärmor för deras
omsorg, sade att han nu vore bra, och bad dem lemna honom. Lovisa, som
verkeligen älskade sin man, och nu trodde sig hafva stora skäl att
bevisa honom sin ömhet, önskade blifva qvar, emedan han lätt kunde få
ett förnyadt anfall. En tår glänste i hennes öga, vid denna bön. Walter
drog henne sakta till sig, kysste bort tåren, och sade rörd:
-- Icke nu, bästa Lovisa, jag beböfver ensamhet, så snart jag slutat
detta arbete, kommer jag ned till dig. Skulle jag dröja för länge,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - En prestgård i N—d - 5
  • Parts
  • En prestgård i N—d - 1
    Total number of words is 4493
    Total number of unique words is 1677
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 2
    Total number of words is 4653
    Total number of unique words is 1587
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 3
    Total number of words is 4691
    Total number of unique words is 1585
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 4
    Total number of words is 4677
    Total number of unique words is 1638
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 5
    Total number of words is 3223
    Total number of unique words is 1264
    34.3 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.