En prestgård i N—d - 2

Total number of words is 4653
Total number of unique words is 1587
31.9 of words are in the 2000 most common words
41.8 of words are in the 5000 most common words
46.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
det mig att få återse pappa och mamma jemte bröderna; hvad de måtte
vuxit på dessa trenne åren! Ju närmare det led på tiden, desto
otåligare blef jag; man ville påstå att jag magrade sista veckorna.
-- Det har min Lotta äfven gjort; men dertill är hennes förfaseliga
trägenhet skulden, ty hon sitter halfva nätterna uppe, och stiger opp i
daggläntningen, för att sy åt grannflickorna, och som det är för mörkt
i stugan, sitter hon ut på backen med sitt arbete, tills tiden blir att
gå på utarbete. Hon har nu fått göra dagsverken för mig, som varit
sjuklig hela tiden.
Gossen stack nu in sitt linfärgade, lockiga hufvud genom dörren, och
sade Lotta vara i antågande. Lovisa, som redan länge tyckt det vara
qvaft i stugan, gick nu ut, och mötte sin fordna lekkamrat i den af
solen upplysta förstugan. De båda flickorna hade mycket förändrat sig
på dessa trenne åren. Lovisa var, vid sin bortresa till pensionen, en
gänglig, mager flicka, med nästan hvitt hår; det lilla späda ansigtet,
utan att vara fult, var likväl icke behagligt, och de himmelsblå ögonen
hade ett något enfaldigt uttryck; nu förhöll det sig annorlunda: hennes
former, ehuru ännu späda, hade erhållit en behaglig rundning; håret
hade mörknat till det skönaste cendré, och vårdadt af skicklig hand,
låg det en vacker fläta omkring hennes hufvud, och å ömse sidor om den
svanhvita halsen ringlade sig en fyllig, glänsande lock. Glädje
strålade ur de klara förgätmigej ögonen; men de uttryckte äfven någon
förvåning, ja nästan afund, öfver Lottas förändrade utseende och sätt.
Lotta var två är äldre än Lovisa: hon hade, i likhet med många andra,
länge hållit sig liten och knubbig, och sådan hade Lovisa ännu alltid
tänkt sig henne, men hon hade på en gång skjutit i vårten, och kunde nu
kallas lång, utomdess hade skuldrorna sänkt sig, lifvet smalnat, och
vårdad, ehuru ganska tarflig klädsel, visade en vacker vårt. Hennes
mörka hår var flätadt med omsorg och hängde i en lång och bred fläta
utåt ryggen; men de fordom så lifliga mörkblå ögonen, hade nu ett
nästan svårmodigt uttryck. Båda flickorna stodo således förskönade midt
emot hvarandra; men verkningen af denna ömsesidiga upptäckt var olika.
Lovisa slog sina händer tillsammans, och ropade okonstladt:
-- Hvad du har vuxit och blifvit vacker, kära Lotta! Du ser alldeles ut
som en jungfru från staden.
Lotta rodnade först, men bleknade sedan häftigt och kastade, utan att
yttra ett ord till välkomst, en forskande blick genom förstugudörrn,
der hon stod. Förundrad öfver detta oväntade mottagande, lutade sig
Lovisa utom dörrn, för att se hvad som så kunde upptaga Lottas tankar,
och blef då varse en bättre klädd mansperson, som, stödjande sig mot
väggen, syntes vänta på någon. Nu, då han såg sig bemärkt, steg han
ledigt fram, och Lotta, liksom sansad efter en stark sinnesrörelse,
sade i häftig, förebrående ton:
-- Hvarföre sade icke magistern, att mamseln Lovisa var hemkommen?
-- Emedan jag varit okunnig derom, svarade Walter, i det han, efter den
tidens sed att helsa, kysste den rodnande Lovisas hand, och bad henne
vara välkommen till hemmet. -- Hvilket vackert ställe, fortfor han
sedan, -- nu skall prostgården och dess omgifning förekomma mig likt
ett Eden.
Den tonvigt Walter gaf ordet _nu_, undgick icke Lovisa. Med den
sinnighet, som förvärfvas i sällskapslifvet, svarade hon:
-- Det är sannt att belägenheten och nejderna nu äro vackra, men hösten
är i antågande och beröfvar dem snart sin skönhet, och sedan skall
magister Walter nog sakna Åbo.
-- Derpå tviflar jag. För det närvarande skådar jag endast våren i sin
blomstring, sade Walter med uttrycksfull blick, men nästan hviskande,
ty Lotta, inkallad af modren i stugan, nalkades dem åter.
-- Huru länge har prostgården fått fägna sig af magister Walters besök?
frågade Lovisa, och lagade sig till art vandra hemåt.
-- Är det möjligt att mamsell Bryller är okunnig om att jag, sedan
första Maj, är en af dess invånare? frågade han.
-- Derom har man icke nämnt ett ord, det är mig således en verkelig
surprise.
Lotta följde dem hem på Lovisas anmodan. Vandrande utmed gångstigen
genom småskogen, plockade Walter några doftande Linnéer, bjöd dem åt
Lovisa, och sade:
-- Det vill förefalla mig, som om surprisen icke varit mamsell Bryller
synnerlig angenäm...
-- Huru kan herr Walter falla på en sådan förmodan? frågade Lovisa
muntert -- Tvärtom är jag förtjust att här finna en bekant för att
språka med. En bekant, som deltagit i de nöjen man njuter i den stora
verlden. Mig anar det, att det sistförslutna året varit den gladaste
tiden i mitt lif.
-- Huru kan den charmanta, den firade mamsell Bryller tänka så?
-- Emedan pappa och mamma visst icke mera låta mig resa till Åbo, och
här hemma är allt så enformigt.
-- Det kan icke dröja länge innan någon inställer sig, som får större
rättighet att bestämma mamsells nöjen.
-- Magistern menar säkert onkel och tant, inföll Lovisa med en rodnad,
som nogsamt upplyste den skarpsynte, att hon förstått hans mening --
och Nora till på köpet, som vill engagera mig vid sin så länge påtänkta
sällskapsteater.
-- Hon fortfar således med denna wurm?
-- Ack! jag har ju måst köpa och hämta med mig diverse teaterpjeser;
det skall bli roligt att se hvilken hon väljer.
Under dylikt skämt och prat nalkades de prostgården. Lovisa kunde icke
få Lotta öfvertalad att stanna qvar; hon klagade öfver hufvudvärk och
återvände hem. Lovisa hade genom mötet med Walter glömt ändamålet med
sitt besök, och sedermera, omgifven af sina anhöriga, var det så mycket
annat att fråga, berätta och visa, att synen i parken försvann ur
hennes minne. Likväl kom den för henne om natten, och i drömmen ansåg
hon den äfven för en grafvård.
* * * * *
Följande dagen, den 26 Augusti, samlades slägten och de närmare bekanta
hos prosten Bryllers till middagen, för att fira dottrens hemkomst och
dess namnsdag. På eftermiddagen skulle ortens ungdom samlas på ett
utsatt ställe och på bestämdt klockslag öfverraska Lovisa med deras
ankomst, samt sedan tillbringa aftonen med dans. Walter var den som
arrangerade alltsammans.
Lovisa förundrade sig storligen, när hennes mor nödvändigt ville se
henne klädd i hennes vackraste danskostym. Visst tyckte Lovisa att det
var litet löjligt att få styra ut sig hemma, och dertill på landet, men
gjorde likväl sin mor till villjes. I hvit, skir klädning, ljusröd
flors tunik, och en krans af törnrosor på det sköna håret, syntes hon
vid sitt inträde till de redan församlade middagsgästerna, som sjelfva
ungdomens gudinna, kostymerad för en modern bal.
Walter var blott öga. Här, i denna omgifning, utan medtäflarinnor,
tillhörde priset henne odeladt och obestridt. Under det han med vanlig
lätthet och sjelfbelåtenhet underhöll samtalet och klingade med den ena
och den andra vid bordet, egnades dock hans tankar och blickar endast
Lovisa, denna Hebe, som, oaktadt hon ej skänkte uti vinet, likväl genom
sin närvaro förvandlade det i nektar; men i sin förtjusning blef han
icke varse att tvenne mörka ögon följde alla hans rörelser, liksom
spionerande hvarje intryck åsynen af dagens drottning gjorde hos den
uppeldade unge mannen.
Det var Lotta som äfven nu passade upp vid bordet. När Lovisa inträdde
i rummet, hade en nära stående person hört Lotta uppge ett svagt rop af
beundran och öfverraskning, men kort derpå hade hon bleknat så, att
prostinnan med egen hand räckt henne ett glas vatten, och deltagande
frågat om hon var sjuk. "Det är bra nu igen," hade Lotta svarat, men
aflägsnat sig; dock återvände hon snart till sina göromål.
Vid måltidens slut försvann Walter, på mammas manande vink satte sig
Lovisa vid det nya, nyligen inköpta fortepiano. Hon hade genomspelt
några musikstycken, då hennes far jemte baronen och några andra herrar,
sittande vid ett fönster med ut sigt åt trädgården, på en gång blefvo
varse, att en stor mångfärgad flagga höjde sig och svajade öfver träden
i parken.
-- Ha! hvad är detta? Hvad vill det såga? Hvad skall det betyda? Ack,
säkert ett påhitt af den fyndige Walter! Låtom oss alla gå att se! --
hördes från alla håll, och under dylika utrop kom snart hela sällskapet
på fötter, och vandrade truppvist genom trädgården till parken; men med
klappande hjerta nalkades Lovisa ett ställe, som, efter hvad vi redan
veta, så mycket inverkat på hennes fantasi, ehuru hon undvikit att göra
några förfrågningar.
Ehuru skuggrikt stället var denna tid på dagen, var det likväl
tillräckligt ljust för att kunna se de vackra kransar af törnrosor och
blåklint, som i smakfulla sektioner lindade sig omkring obelisken, ända
upp till toppen. Fyra hvitklädda flickor, ibland dem Lotta, afsjöngo,
när sällskapet hunnit samla sig, några verser, tillegnade _Lovisa_. Då
försvann på en gång det förlänge Lovisa förut anmärkt, och nu syntes
hjertat, samt inom detsamma namnet _Lovisa_ i transparent, på dess
mörka botten.
Det hela var vackert och erhöll ett odeladt och äfven högljudt bifall;
men Lovisa syntes tankspridd, och svarade Lotta, som stående henne
närmast sakta frågade, hvad hon tyckte om tillställningen.
-- Det är alltsammans ganska vackert; men när jag, utan att någon
visste af det, i går såg det halffärdigt, förekom det mig som en
grafvård, och jag kan ej göra mig fri frän detta intryck.
-- Ack, den som der finge hvila! suckade Lotta.
-- Är du då redan så trött vid lifvet, kära Lotta? frågade en af de
andra flickorna, som hört dessa ord. -- Hvad skall du icke vara när
allt är förbi. Flickan menade dansen denna afton, hvarvid äfven de
fingo vara närvarande, kanske deltaga, om lyckan gynnade dem; -- men
Lotta såg på henne med en högst besynnerlig uppsyn och skyndade bort.
Hvarje mindre behagligt intryck försvann när hon, som var dagens
drottning, tillika med de öfriga inträdde i salen, der ungdomen redan
var samlad. På ett af Walter gifvet tecken begynte musiken en polska,
och alla flöto en stor ring kring Lovisa, som med Walter dansade inuti
ringen. Men snart svängde man sig i andra danser, och en mängd
konfusioner framlockade ett illa doldt leende på den unga flickans
läppar, då hon inom sig och under prat med Walter gjorde sina
anmärkningar om denna och hufvudstadens danssocieté.
Dansen fortfor, till mångas nöje, till andras obelåtenhet; här, som
annorstädes, var det mera godt om damer än kavaljerer, hvad de dansande
beträffar, icke derföre, att de gifta herrarne ansågo sig vara för
gamla eller styfbenta, tvärtom; baron, ryttmästarn jemte länsmannen och
tvenne för detta svenska militärer, alla män närmare femtiotalet, voro
de ifrigaste, men af de unga syntes några vara för blyga och försagde,
emedan de icke ännu lärt sig dansa, och ortens dandyer: ett par bröder
von U., nyss inskrifne vid ryska militären, ett par ingenörer jemte
Walter och Marenius, fjeskade endast omkring några utvalda, och således
blefvo de andra mindre bemärkta flickorna uran dansörer.
Lotta, med klockarens och kyrkovårdens begge döttrar, innehade den
anspråkslösaste platsen i rummet, det vill säga nära dörrn; hvad Lotta
tänkte, visste ingen, men de andra stötte hvaran i sidan hvarje gång
"unge magistern" med en fulländad dansörs skicklighet och behag, förde
Lovisa i den hvirflande vallsen, eller kadriljens invecklade turer.
Obemärkt af de andra, aflägsnade sig Lotta, och med ett "det är
qväfvande varmt" trängde hon sig genom den i förfstugan gapande
folkhopen, tills hon kom på den folktoma stora trappan, der hon satte
sig så afsides som möjligt, med handen stödd mot den brännande pannan.
Trappan var omgifven af löfrika träd, och hon dold i deras skugga;
hedanföre på gården stod en gungplanka, der tvenne personer suto i
förtroligt samtal och njöto af den vackra Augustinatten. Det var
prosten och hans svåger baron Y. Samtalet fördes halfhögt, och tanklöst
hörde Lotta blott i början ett och annat ord, men snart väcktes hon
genom ett ofta upprepat namn, och nu lyssnade hon med spänd
uppmärksamhet till det som följde.
Det var baronen, nu som alltid förande högsta ordet, hvilken fortfor:
-- Som jag sagt, vi kunna aldrig göra ett bättre val, och du gör rätt
att uppmuntra den unge mannen; med hans praktiska kunskaper och qvicka
hufvud går han långt och kan bli biskop med tiden...
-- Bror vill väl ändå icke, att jag skall bjuda ut min enda dotter
heller! invände den andra.
-- Det skall icke behöfvas, den vore blind, som icke ser att Walter är
pinkär l flickan.
Lotta uppgaf en dof suck.
-- Hvad var det, inföll prosten. -- Mån tro någon kan höra oss?
-- Var icke rädd, folket är upptaget af dansen eller musiken, det var
endast en vindflägt, som rörde löfven.
Prosten sade något som Lotta ej kunde uppfatta och fortfor sedan:
-- Äfven förmodar jag att den unge mannen ej har någon kallelse till
det andeliga ståndet.
-- Bah, den kommer nog. Jag skall tala vid Marenius, han förstår nog
den saken, och kan känna honom på pulsen, och allt skall gå bra. Han
predikar ju så att man med nöje kan höra på honom, och sjelf har du
sagt, att du ej kunde önska dig en skickligare Vikarius, ifall du ville
slå dig på ro. -- Utomdess må du vara säker om, att den gunstig herrn
icke gifvit mig anledning att proponera honom informators-befattningen
här i huset, om icke han spekulerar på Lovisa och survivancen, och
flickan tycks ingalunda vara honom obenägen. Vore han 10 är äldre,
uppgjorde jag en annan plan. Nora är, som...
-- Hör på godt folk, ljöd fröken Noras gälla stämma i förstugan, har
någon af eder sett till Baron? Kort derpå trädde hon ut på trappan med
en annan dam, och fortfor: -- Jag söker min svåger, som haft den
artigheten att engagera mig till nästa dans.
-- Uff! pustade baronen. Nu måste jag åter upp och tröska, och är dock
helt styf i lederna af nattkylan.
Det var långt lidet på natten. Många af gästerna hade redan begifvit
sig bort; men dansen var allt ännu liflig. Då föllo Walters ögon på
Lotta och hennes vänner, som nu fingo sig en och annan dans; Lotta var
ovanligt blek. En känsla af medlidande tycktes röra sig hos Walter, och
synbart förlägen bjöd han upp henne till walls. Hon rodnade starkt och
syntes villrådig; likväl följde hon slutligen med.
Efter tvenne hvarf om salen ville Walter upphöra, men icke så Lotta,
och då hon vallsade ganska bra och musiken fortfor, höllo de ut en
stund. Slutligen fattade prostinnan Lotta i klädningen och ropade:
"Vallsa då icke lifvet ur er begge två!"
Lotta drog djupt efter andan, lade handen på det klappande hjertat och
sade: "förlät, -- det var den sista dansen"...
Lotta försvann, och när de andra flickorna, något derefter, med en kyss
på prostinnans klädningsfoll, ödmjukt tackat för hedern och
välfägnaden, och sedan sågo sig om efter Lotta, sades det, att Lotta
ensam begifvit sig bort en stund förut.
* * * * *
Några dagar sednare passerades eftermiddagen hos Baron Y. på
Holmsjögård. Sällskapet var talrikt, och roade sig i den vackra
trädgården. Omkring några krusbärsbuskar stodo fröknarna S. jemte Nora
och några andra ogifta damer och pratade, under det de läto bären smaka
sig. Ett stycke från dem, likväl få långt, att deras temligen högljudda
prat icke kunde höras, var en kastgunga, der en yngre upplaga af båda
könen var samlad. Gungan, med afdelning för två personer, var nu
upptagen af Lovisa, som satt och Walter, som stod och kallade.
Alltid lika intagen af sina teaterprojekter, anmärkte fröken Nora, att
ingen passade bättre än dessa två till de båda älskande i Kotzebue's
"Brodertvist" som nu var på förslag.
-- Hvilken roll ämnar du välja sjelf? frågade den yngre fröken S., --
du må väl inte tänka bli gamla Griponia heller!
-- Hvarföre icke det, det kommer ju blott an på, om man spelar sin roll
väl, menade Nora, -- och gammal blir man nog genom ett och annat streck
i ansigtet.
-- Fy döden! utropade en af de andra damerna, som... sagt i parentes...
säg bäst ut af dem allesammans. -- Just derföre, att man skall smeta
till sig i syna, undanber jag mig alltsammans. Äfven anser jag denna
pjes vara alldeles opassande, med dess många karlroller och att klä ut
sig i karlkläder! Nej, jag tackar, derpå går jag icke in.
-- Få teaterstycken äro så passande som denna, försäkrade Nora, --
ämnet är allvarsamt och moraliskt, och utom den burleska scenen emellan
fru Griponia och advokaten uteslutes allt anstötligt. Hvad kostymen
angår, uppträder en af de gamla herrarna i nattrock, den andra i
syrtut, matrosen spelas af Marenius, och advokaten af August Bryller.
-- Och hvem af oss, menar du väl, vill åtaga sig de gamla gubbarna? Låt
Walter spela den ena och fendrik U---- den andra.
-- Det går icke an, svarade Nora, då skulle väl hela familjen U.
vara närvarande som åskådare och det önskar ju ingen af oss, eller
huru? Och hvem skulle då i Walters ställe bli älskare?
-- Å den rollen kunde jag kanske få lust till, sade den unga damen, som
förut talat om obehagligheten att -- smeta till sig.
-- Men då måste du ju äfven måla dig, anmärkte den äldre fröken S., och
jag tviflar att mamsell Bryller blir nöjd med en sådan älskare, -- det
ser ingalunda så ut, tillade hon litet försmädligt.
Denna anmärkning kom dem alla att se mot kastgungan. Lovisa hade stigit
upp, stödjande sig mot mellanstolpen. Walter höll sin vänstra arm
omkring hennes lif och kastade gungan med en sådan kraft och
skicklighet, att den gick till halfcirkeln. -- Fröken S. fortfor:
-- Den som så låter famna om sig, är visst icke nöjd
med en utklädd älskare; -- och jag begriper icke huru baron tillåter
ett så eget uppförande af denna Walter; hans far skall, efter hvad jag
hört, vara någon slags källarmästare eller dylikt.
Ingen svarade på denna frökens anmärkning. Walter och Lovisa lemnade
rum åt ett annat par, och Lovisa, som blef varse den nyss omtalade
gruppen, skyndade dit och blef mottagen med stor vänskap och
hjertlighet.
Nora föreslog då på skämt ett ombyte af älskarerollen. Lovisa antog
förslaget med nöje, och ville göra det till alfvare.
-- Ser du, hviskade den yngre fröken S. till sin syster -- nu var
återigen din bitterhet på orätt ställe.
Walter vandrade för att svalka sig i en af sidoallleerna, der genmöttes
han af Marenius, och båda togo vägen till en liten skogspark, för att
ohörde få språka bort en stund; efter ett och annat likgiltigt prat
frågade Marenius:
-- Nå, Walter, får man snart gratulera dig?
-- Hvartill?
-- Till en vacker och rik brud, och survivance l pastoratet efter
svärfar.
-- Oändeligt gerna till det första, om det bara låter göra sig, men
till det sednare har jag ingen lust.
-- Den kommer väl också med tiden, och dig hindrar ingenting. --
Philosophie magister är du, en omtyckt talare på predikstolen, och nu
erbjuder sig ett ypperligt tillfälle, som hundra andra i ditt ställe
skulle taga emot med uppräckta händer, icke kan du vara rädd för hvad
du ännu behöfver lära! Engång för alla, säg mig uppriktigt, hvad har du
emot detta stånd?
-- Mycket, och litet, allt huru man vill taga det, men låtom oss lemna
det derhän, ty närmare hvarken kan eller vill jag ej för dig utreda
mina åsigter af saken. Ett skäl kan jag likväl gifva dig: min förkärlek
till poesi och litteratur.
-- Du skämtar, huru många andeliga män äro icke utmärkta litteratörer.
En Franzén, en Wallin, en Tegnér...
-- Ja, om jag kunde följa deras fotspår...
-- Och bli biskop, menar du? Du syftar högt! men hvem vet, du är ung
och har gynnare...
-- Hvarföre vill du söka öfvertala mig att blifva prest? frågade Walter
med forskande blick.
-- Af vänskap och till din egen fördel. Alla apparencer äre ju äfven
gynnande; du är omtyckt i församlingen, och prosten önskar dig till sin
adjunkt. Hvar och en kan se att du tycker om Lovisa, och att hon snart,
om icke redan, besvarar din kärlek. Detta ser hennes slägt, och tiger,
-- den som tiger, samtycker; hvad önskar du mer? Vore jag icke din vän,
kunde jag nästan afundas dig, om en sådan känsla ägde rum i min själ.
-- Du har rätt, och likväl... Jag vill tänka närmare på saken.
-- Gör så, och låt mig veta ditt beslut, sade Marenius och aflägsnade
sig för att gå baronen till mötes, som syntes på något afstånd.
Walter blef stående några ögonblick, och såg efter den bortgående. --
Du kunde afundas mig! o, visste du huru mycket jag afundas din egen
sinnesfrid och lättro!
* * * * *
I en rymlig berså sutto fruarna omkring ett bord, läskande sig med de
utvaldaste bärsorter från trädgården. Talet föll på den för Lovisa
tillställda surprisen i ekparken, och i anledning deraf nämnde
prostinnan, att den såkallade "dragon Lotta," som deltagit i sången, nu
vore ganska illa sjuk. Hon sade, efter att hafva arbetat hela dagen på
åkern, vakat om natten, för att binda kransarna, andra dagen varit till
biträde i köket och uppassningen vid bordet. -- Nog såg jag att flickan
ofta skiftade färg, fortfor den goda frun, -- och varnade henne, att ej
förkyla sig efter dansen. Utan att vänta på de andra flickorna sprang
hon likväl hem, så tunnklädd hon var, men kom icke långt, ty
kyrkovårdens döttrar funno henne sanslös liggande vid gångstigen, som
går genom deras äng. Hon måste bäras hem; nu har hon stark feber och
yrar beständigt, säger modren. Ännu har jag icke velat underrätta
Lovisa om Lottas sjukdom, som kanhända är smittosam.
Sällskapet ökades genom baronen, som, åtföljd af Walter och några
andra herrar, inträdde medan prostinnan ännu talade. -- Stackars
flicka! yttrade den förstnämnde deltagande, -- redan i afton låter jag
ett bud gå till doktor L. och glöm icke, Laura lilla, att höra efter
Lotta. Hennes far var en bra karl, och tapper soldat, och miste sin arm
i kriget mot ryssarna 1808... med denna underrättelse vände baronen sig
till Walter, men denne hade aflägsnat sig.
-- Vet du, Mauritz, sade friherrinnan till sin man samma afton, när de
voro allena. Jag tror fullt och fast att Lottas sjukdom härrör af en
dold passion för magister Walter.
-- Ack, min lilla Laura, inbilla dig icke att en frisk och rask finsk
landtflickas hufvud är uppfylld af alla dessa ack och o, som spökar i
edra tankar, ni, som läsen "La Fontaines romaner", skämtade baronen och
kysste sin fru, som suckade:
-- Ack, de hårda känslolösa männerna!...
Många hade anmärkt, att Walter mot aftonen varit ur humör; Marenius
förmodade att detta var en följd af deras samtal, ehuru han ej kunde
utgrunda orsaken; Lovisa trodde att Nora redan underrättat honom om
rollernas ombyte, och att hans missnöje härrörde deraf. Hon var smått
harmsen på sig sjelf, som gått in på byte; att hon så snart gillat
detta förslag, var blott en flyktig artighet mot fröken, och på det de
andra flickorna ej måtte tro att Lovisa så oändeligt gerna ville ha
Walter till älskare, hvilket de säkert eljest hade sagt.
Andra dagen var det postdag, det vill säga den dag, då härifrån afgick
ett bud till närmaste postkontor, för att afhämta de bref, som
tillhörde dem bland sockneboerne, hvilka förenat sig om denna
inrättning, äfvensom att aflemna deras egna. Lovisa skref hela morgonen
till en af sina förra pensionskamrater i Åbo, så väl för att uppfylla
ett gifvet löfte, som af ett för unga flickor vanligt behof, att
meddela sig åt någon vän.
Brefvet handlade om resan, festen och de bekantskaper hon förnyat med
grannarna -- allt under liflig saknad af hvad hon lemnat...
Postscriptum innehöll följande:
"Föreställ dig min öfverraskning, då jag här såg den gentile
Walter, för hvilken ni alltid brydde mig så snöligt. Han är nu
här hos oss såsom informator för mina bröder. Han, som alla
ansågo för så rik och oberoende!... Skratta du, och kalla mig
egenkär åter, om du så vill, men jag tror att något ligger under
denna tillställning. Huru många romaner och komedier utveckla ej
sådana intriger?" ... ... ...
"Apropos af komedi och spektakler! Jag torde snart komma att
uppträda som prima donna vid en liten sällskapsteater på
Holmsjögård. Mera en annan gång, från din vän
Lovisa."
Samma dag var Walters tid så upptagen af skrifning för egen räkning och
af disciplarnes undervisning, att han blott visade sig under middagen
och som alla anmärkte, synbart förstämd.
På eftermiddagen vandrade han, för att besöka ryttmästaren, som var
opasslig och ej varit med i gårdagens sällskap hos baronen.
Walters väg förde honom förbi Dragontorpet. Villrådig stannade han vid
den gångstig, som förde till stugan. Då såg han Lottas mor komma utför
den väg han lemnat, bärande en kruka med vatten, som hon hemtat från en
aflägsen källa. Han inväntade henne, och frågade huru det nu stod till
med hennes dotter.
-- Dåligt, mycket dåligt, herr magister, svarade hon bedröfvad. -- Hon
yrar allt jemt, och klagar öfver en så brinnande törst, och fastän både
prostinnan och i dag baronessan varit så hederliga och skickat henne så
rara soppor, vill hon blott ha kallt vatten, från källan i Kyrkby
ängen; derifrån kommer jag nu...
-- Hvad säger hon då under sin yrsel? frågade Walter, icke utan att
litet sväfva på målet.
-- Ja, hvem kan få reda på sådant, menat magistern? Ofta ropar hon på
mamsell Lovisa, ja till och med på magistern sjelf. Talar om blommor,
kransar, hjertan och dylikt. Ibland vill hon ha papper, och säger att
hon skall skrifva till mamsell Lovisa...
-- För all del i verlden! låt henne icke få sin vilja fram, varnade
Walter ifrigt. -- Hon kunde under er frånvaro skicka någon med en sådan
billet, uppfylld af galenskaper, till mamsell Lovisa, som ännu är
okunnig om er dotters sjukdom. Man är högst ängslig, för att hon skall
komma hit, då sjukdomen säkert är smittosam... Jag går nu till
ryttmästarbostället, och träffar der, som jag tror, doktor L. I sådant
fall, ber jag honom komma hit...
-- Ack, han var här redan i morse, och skref ett långt recept, som
Post-Ante tog med sig, då han for bort i middags. Doktorn säger det
vara scharlakansfeber.
-- Så mycket mer skall ni akta mamsell Lovisa ifrån att komma till er
dotter, och nu Guds frid! Han gick, men vände snart åter om. -- Ge
ingalunda skrifdon åt Lotta, varnade han ännu en gång -- ty så nyttig
skrifkonsten är för en frisk, så farlig är den för en febersjuk
menniska.
-- Ja, nog har magister Brummerus haft besvär att lära Lotta både räkna
och skrifva, men få nu se hvad nytta hon har af det? Jag tror aldrig
hon kommer sig mer, sade modren och torkade bort tårarne med afvig
hand.
-- Misströsta ej! hon är ung och stark, sade Walter och gick -- hvad
han tänkte och önskade veta vi ej.
Postbudet återkom, och medförde nedanstående bref till Walter:
T----s 182..
'Min käre son!
När jag gillade ditt beslut, att på obestämd tid taga kondition
hos prosten Bryller, var det min tanke, att snart kunna lämna
dig en ansenlig penningremiss, för att kunna hjelpa dig framåt,
på den bana du beslutar välja för framtiden. Orolig öfver
ditt obeslutsamhet, tyckte jag du der kunde hafva tillräcklig
tid och rådrum att besinna dig på detta val, utan att frestas
till öfverflödiga utgifter, tills du uppnått den af dig sjelf
bestämda åldern af 24 år, hvilket snart inträffar; men ett
gammalt ordspråk säger att "menniskan spår, och Gud rår!" och
så är det äfven här...
Jag har väl aldrig med tydliga ord talat med dig om mina
affairer, men nog måste du, med din skarpsynthet, insett att
dessa på långt när icke äro så goda, som man i allmänhet trott.
Min kredit är i aftagande och flere f--bannade konsis... men
hvarföre berätta dig saker, som du icke förstår? -- Nog af, för
att icke bli ruinerad, måste jag i det längsta behålla det
yttre skenet, och alla apparencer äro klena. Jag har alltid
förmodat, att du icke haft någon böjelse for prestståndet och
äfven sjelf aldrig tänkt ditåt, men en sådan har dock alltid
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - En prestgård i N—d - 3
  • Parts
  • En prestgård i N—d - 1
    Total number of words is 4493
    Total number of unique words is 1677
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 2
    Total number of words is 4653
    Total number of unique words is 1587
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 3
    Total number of words is 4691
    Total number of unique words is 1585
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 4
    Total number of words is 4677
    Total number of unique words is 1638
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 5
    Total number of words is 3223
    Total number of unique words is 1264
    34.3 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.