En prestgård i N—d - 1

Total number of words is 4493
Total number of unique words is 1677
28.6 of words are in the 2000 most common words
38.6 of words are in the 5000 most common words
42.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

EN PRESTGÅRD I N--D
af
en finsk medborgarinna [Charlotta Falkman]



Wiborg,
Johanna Cederwaller et Son,
1847.

"Tviflet är första steget
till förryckthet, det är ej
något icke-vetande, utan
ett icke-troende."
Tempel förgården.


Prostgården var en ståtlig byggnad frän medlet af förra århundradet;
belägen på en af åldriga ekar och björkar omgifven höjd, hade den
likväl en fri utsigt till kyrkan och den på afstånd liggande kyrkobyn.
Från de öfre rummen såg man rika åkrar och ängar jemte en större insjö,
med tvenne små gräsbevuxne holmar, hvarföre den också fått namn af
Holmsjön, och den herregård, som låg vid den motsatta stranden,
kallades Holmsjö-gård.
Rummen i vår prestgård voro ej många till antalet, men höga och
rymliga. Jordvåningen beboddes af familjen och husfolket, den öfra var
indelad i såkallade gästkamrar, möblerade i den smak, som var rådande
den tiden, då nuvarande prostinnan som nygift fru inflyttade i huset.
Det var den första Maj 182.. Vänner och fränder jemte de förnämsta af
socknens "grädda" voro bjudna att fira denna för alla, men i synnerhet
för prestståndet högtidliga och glädjande dag. Det var utomdes 19:de
årsdagen af prosten Bryllers förening med sin prostinna.
Under det att prostinnan ifrigt rörde sig fram och åter emellan kök,
handkammare och den stora matsalen, ömsom anordnade om festen, ömsom
sjelf lade hand med verket, för att undervisa sina hjelpredor i det
rätta sättet att uppsätta den gödda kalkonen på spettet, eller att
viska sockerkakan, och flera dylika husmoderliga bestyr, finna vi
hennes man, den vördige prosten, sittande på en af de bänkar, som
omgåfvo den höga trappan åt gården, språkande med sin svåger, baron
Y----, ägare till Holmsjögård. Denne hade med afsigt kommit så tidigt,
för att, innan de öfriga gästerna hunnit anlända, prata bort en
förtrolig stund med svågern.
Baronen, en man om femtio år, till utseendet något högdragen, men
alltid munter och språksam, var klädd i mörkblå, civil drägt, prydd med
nordstjerne- och en rysk orden. Han fortfor i det redan påbörjade
samtalet, sålunda:
-- Som jag sagt, den unge mannen äger bestämdt alla erforderliga
egenskaper för att sätta skick på dina pojkar. Du kan icke föreställa
dig, hvilken superb figur han gjorde på Åbobalerna i vintras. -- Han
för sig med ett behag, en ledighet i dansen, som om han tagit lektioner
af Vestris.
-- Det der kan allt vara bra -- men...
-- Och hvilket loford hans lärare gåfvo om hans kunskaper sedan! Han
har vid sina tentamina visat sig som en öfverskärare i filosofin,
astronomin, teologin och hela det lärda krimskramlet för öfrigt.
-- Det var något, -- likväl skulle jag...
-- I de lefvande språken excellerar han, det vet jag med säkerhet,
fortfor baronen. Dessa äro i min tanke långt behöfligare än både latin
och grekiska. Hvad f--n behöfva dina pojkar plugga i sig Homerus,
Ovidius, Herodotus och hvad de respektive herrarne alla må heta. August
har en afgjord fallenhet för krigståndet och Lorenz för sjöväsendet;
lemna dem således ett par år under Walters tillsyn; skicka dem sedan
hvar på sitt håll i tjenst, så få vi säkert heder af dem med tiden.
-- Men, käre bror, skall då ingendera träda i sin fars och farfars
fotspår, ingen af dem bli min efterträdare i sysslan?
-- Pah! dertill äro de alltför unga; "innan gräset gror, dör märrn,"
säger ordspråket. Genom din dotter får du nog en efterträdare. Apropos,
när väntar du hem Lovisa?
-- Närmare hösten. -- Pensionsfrun har nyligen antagit en ritmästare
af utmärkt talang. Lovisa skrifver och ber att ännu en tid få dröja
qvar, för att fullkomna sig i teckning. Jag gaf, ehuru ogerna, mitt
bifall. Efter min tanke vore det bättre att flickan vore hemma och
lärde sig af sin mor att bli en god husmoder, än att i åratal vara
borta från föräldrar okonster och få smak för ett flärdfult lif. Men min högtärade fru
svägerska och hennes fröken syster, du och till och med min hustru,
alla voro ni i komplott mot mig, tills jag måste ge efter. Så är det nu
med gossarna också. Är jag då icke far och man i mitt hus?
-- Hvem har disputerat deremot, käre bror? Men, tiderna äro andra nu,
än förr. Upplysningen stiger -- man afskakar stoftet; -- det nya
slägtet höjer sig som en Phönix utur askan, och summan af saken är den:
att man måste följa med sin tid, och för denne oss på galen väg, så är
det tidens fel, men icke vårt.
Ehuru dessa argumenter icke alldeles gillades af prosten, var han något
tvehogsen cm svar, dessutom blefvo de störda genom ankomsten af husets
adjunkt, Brummerus, som mödosamt stretade uppföre trappan, bärande,
biträdd af en drenggosse, en korg med buteljer. Han hade i källaren
påfyllt några dussin sådana af det vidtberömda marsölet, som bryggdes i
prostgården. Vare sig nu, att magistern af blotta lukten blifvit litet
vimmerkantig, måste vi lemna osagdt, men efter en både ödmjuk och
tölpaktig helsning på baronen, hvarvid han var nära att förlora
balansen, fortsatte han med sina chassé-steg sin gång till prostinnans
handkammare.
-- Behöfves det mer, än att jemföra kaplansadjunkten Marenius med denna
tölp, som det visst icke felas lärdom? -- frågade baronen skrattande,
-- för att finna hvad en bildad uppfostran kan åstadkomma. Huru
välkommen är icke Marenius hos alla! Ja, till och med bönderna visa
honom en synnerlig aktning; redan på afstånd taga de hatten af för
honom, hvaremot de helt kamratlikt skaka handen med magistern på
prostgården...
Denna gång, likasom alltid vid deras öfverläggningar, segrade baronens
mening, icke derföre att svågern alltid medgaf rättvisan af hans
påstående, ty vår prost var en man efter gamla verlden, men disputera
var på sednare tider icke Bryllers sak, isynnerhet sedan makligheten
blifvit hans jordiska godomlighet; dessutom var svågern hans
sockenpatron och baron till på köpet.
Middagstiden nalkades, och prosten gick in till sig för att byta ut den
beqväma nattmössan och schlafrocken mot kaftanen, kragen och den svarta
kalotten. Baronen inträdde i salen, der bordet dukades af en vacker
flicka om 16 eller 17 år, likväl under uppsigt af prostinnan sjelf, som
med egen hand ordnade platåen, hvarpå hon sedan satte en korg,
tillverkad af fint postpapper och fylld med konstgjorda blommor; det
var ett arbete af hennes dotter i pensionen. Ännu hade ingen af de
väntade gästerna skådat denna grannlåt, och mammas hjerta klappade af
fröjd öfver den beundran detta arbete skulle skörda: skada blott, att
den älskade dottren ej nu genom sin närvaro kunde öka den moderliga
triumfen.
Baronen underrättade sin syster, att den unge mannen han utsett till
informator åt hennes gossar, sannolikt skulle anlända i dag.
-- Walter är en charmant pojke, skall du tro, som snart skall förvrida
hufvudet på alla flickor i nejden. -- Ja, ja, kära Lotta, skämtade
baronen och nöp den unga flickan i den rosiga kinden, -- akta du dig
bara, och se icke du för mycket på den unge dansmästarn och hans vackra
ögon!
-- Käre Mauritz, inföll prostinnan något alfvarsam, sätt inga myror i
hufvudet på vår beskedliga Lotta! -- men raljeri apart, -- hvarföre, om
herr Walter är en sådan vagabund, som din beskrifning tyckes förutsätta
-- hvarföre har du valt en sådan lärare för våra gossar?
-- För att denne säkrast skall hyfla af det trädaktiga i deras manér,
så att de föra sig som folk, innan de lemna fädernehuset, svarade han.
Men se der kommer vagnen med min hustru och svägerska -- och baronen
jemte prostinnan gick dem till mötes.
Friherrinnan Y. var ett klent och ännu ungt fruntimmer, ovanligt
blond, med matt och svärmande blick. Hennes syster, fröken Nora Y----
deremot var lång, något mager; hennes breda framtänder, tillika med
deras infattning, blottades när hon talade; det oaktadt var hon lika så
språksam som hennes yngre syster, friherrinnan, var fåordig.
Efterband anlände de öfriga gästerna; man samlades omkring det ståtliga
hästskobordet och -- "välfägnaden feltes ej der."
Måltiden såg sitt slut till mötes, ty kleneter och sockerkakan vandrade
som bäst omkring, ledsagade af punsch och madera, när en vacker, ung
man i modern drägt, med den ledigaste hållning, oförmodadt inträdde,
utan att synas imponerad öfver det stora sällskapet; han ursägtade sig
med några artiga ord, i anledning af sin olägliga ankomst.
-- Ni har visst aldrig kunnat komma lägligare, herr Walter, sade baron
Y., som genast steg upp från bordet och gick, ehuru med något
svigtande steg, sin protegé till mötes, presenterade honom för
värdsfolket och deras gäster och bjöd honom sedan en plats vid sin
sida.
Man bjöd honom af de föregående rätterna; men herr Walter syntes
ingalunda vara hungrig. Med glaset i handen formerade han snart några
bekantskaper. Såsom en, den der nyligen anländt från hufvudstaden,
diskuterade han med presterna om nyligen utkomna teologiske skrifter;
språkade med kännedom om landthushållning, fogeljagt och ridhästar med
baronen och en afskedad ryttmäsrare; regalerade damerna med teater- och
modenyheter; med ett ord: inom få timmar var han allas favorit och
själen i sällskapet. Halfhögt hviskade baron Y. till sin svåger:
-- Har jag icke sagt, att han är en s--ns skicklig karl?
Fröken Nora var alldeles, hvad man kallar uppspelad, samt lemnade den
unge mannen ej ur ögonsigtet, och, hvad som mycket förundrade de yngre
i sällskapet, herr Walter egnade äfven fröken en utmärkt uppmärksamhet.
Deras konversation angick skön konst, literatur, poesi -- och nöjet af
sällskapsteatrar, som fröken ansåg både nyttiga och som det förnämsta
medlet att bilda ett lätt och angenämt sätt att vara, det moraliska
erhöll man ju alldeles på köpet. Sjelf sade hon sig hafva debuterat i
åtskilliga roller, och icke "utan framgång", tillade hon blygsamt.
Walter och Marenius voro universitetsbekanta, och gladdes ömsesidigt
att råkas här. För att ostörde få språkas, gingo de upp i adjunktens
kammare.
-- Ännu förefaller det mig nästan otroligt, att den rika lefnadslustiga
Walter, uppfinnaren af sinom tusende galna presshistorier, nu tagit
kondition i ett presthus på landet, och der genast uppträder som en
ifrig kurtisör till den odrägliga pratmakerskan fröken Nora.
-- Hvilken fröken? frågade Walter, förundrad, utan att låtsa om det
förstsagda.
-- Damen, som du nyss lemnade. Du såg ju så betagen ut, som om du
ämnade bönfalla om första älskarerollen i någon dram, der hon är prima
donna.
-- Var detta en fröken? Då har jag gjort ett förb--t misstag! Jag ansåg
henne positivt för friherrinnan Y. och ville i god tid ställa mig in,
på det hon icke måtte få det infallet att mala sönder mig med sina
förfärliga betar. Du bör veta att baron Y. är min förklarade gynnare.
Marenius skrattade åt misstaget.
-- Det förefaller mig likväl något besynnerligt, huru du kan vara i
behof af en sådan.
-- Hvarföre icke? -- Under mitt sista vistande i Åbo, ville
penningarne icke förslå; sant år det, att jag ibland hade en gemen otur
i spel. Jag är icke spelare af böjelse, men modet ville så ha det, och
sedan hade man hundrade andra utgifter, isynnerhet måste man vara artig
mot damerna och anställa lustpartier för att roa dem. -- Men far min,
till hvilken jag skref om mera mynt, brummade slutligen alldeles
förfärligt; talade om dåliga tider, slöseri, m.m. Då träffade jag
händelsevis baron Y. i ett sällskap, och när han sade sig söka en
skicklig informator för sina systersöner, föll det mig in att, liksom
på skämt, erbjuda mig sjelf. Af skämtet blef alfvar -- och jag är nu
här.
-- Utan att rådfråga din far?
-- Visserligen meddelade jag honom mitt beslut; han insåg genast att
detta var det klokaste jag kunde företa mig, under den tid jag beredde
mig att välja ett visst yrke.
-- Är bu ännu allt lika villrådig i valet, som förr?
-- I det närmaste; flera vägar äga visserligen något inbjudande, men
fördelar och olägenheter stå hvarandra så nära, att jag ännu ej
beslutat mig om valet. Jag har utsatt ett år till besinningstid.
-- Hvad har du emot det andeliga ståndet? Du har ju, som jag hört
säga, flere gånger predikat med bifall.
-- Mycket, men låtom oss afbryta detta ämne. -- Hvem vet hvad jag ännu
gör, det kommer kanske an på huru jag här kommer att trifvas.
Dörren öppnades af den en gång förr omnämnda Lotta, som i prostinnans
namn bad herrarna ned, för att dricka té.
-- Det var en s--ns vacker flicka! anmärkte Walter lifligt, sedan hon
aflägsnat sig. -- Förmodligen en fosterdotter i huset, ty en piga är
hon säkert icke?
-- Du tyckes mig allt vara samma flickjägare som fordom, skämtade
Marenius, -- men jag kan här icke leda dig på spåret; ty, som du vet,
är äfven jag nyligen kommen till orten, och endast några gånger sett
henne i kyrkan.
-- Och har icke gjort dig närmare underrättad om henne? Du är minsann
bra fall för könet!
-- Icke mera än som det egnar och anstår en ordets man, svarade den
andre.
* * * * *
I prostens kammare suto de gamla herrarna, dufna och tunga, och
diskuterade; de yngre, och ibland dem baron i salen utanföre, omkring
några spelbord, der äfven några andra, i brist på annan sysselsättning,
flitigt fyllde sina glas utur den massiva silfver ölkannan. De för de
rökandes beqvämlighet brinnande ljusen gjorde, mot det genom fönstret
inströmmande skenet af eftermiddagassolen, rummets töckniga atmosfer
nästan hemskt för den som trädde in från fria luften.
Walter, som icke trifdes der, passade på när baronen för några
ögonblick lemnade spelet, och anhöll att blifva presenterad för hans
fru; de följdes derpå åt till förmaket. Äfven der hade kotterier bildat
sig. Tre äldre fruar intaga soffan; dessa afhandla med prostinnan
vigtiga rön i hushållsväsendet, äfventyr med vårdslösa dejor och
hushållerskor och mera dylikt. Att dömma efter utseendet, hade äfven
förtalet tagit fäste och stämma i ett hörn af rummet, ty hviskningar
och sidoblickar läto förmoda något sådant. De yngre damerna, jemte
fröken Nora, omgåfvo en något bedagad mamsell, -- som på ett litet bord
utlade kort, -- för att ur hennes mun erfara sina kommande öden.
Baronessan satt ensam, skiljd från de öfriga, vid ett fönster, och såg
med svärmande blick på solen, som höll på att sänka sig bakom skogen,
på andra sidan Holmsjön, hvars stränder ännu icke voro fria från is.
De båda herrarnes inträde åstadkom en scenförändring; de språksamma
fruarna tystnade tvärt; prostinnan gick ut att anstalta om té;
kortleken försvann under bordet i Sibyllans utbredda famn; endast
friherrinnan förblef i sin tankfulla ställning, likasom hon icke
blifvit varse de inträdande herrarne. Vid baronens tilltal: "Laura
lilla", spratt hon till, liksom vaknad från en dröm, och melankoliskt
leende spred sig öfver de fint tecknade anletsdragen.
Efter presentationen gick baronen åter ut till salen, för att återtaga
sina kort. Walter sökte att inleda ett samtal med hans fru, men erhöll
blott enstafviga svar. Té kringbars, och gjorde en lycklig biversion;
hvarefter Walter visade sin skicklighet i de sällsyntaste kortkonster.
Sluteligen, uttröttad af fröken Noras enträgenhet, att vilja med honom
uppgöra en plan för bildande af en sällskapsteater, tog han sin plats
vid herrarnes spelbord, tills dess man samlades vid aftonbordet.
Walter hade erhållit många inbjudningar till grannarna, isynnerhet af
ryttmästarn, som var en väldig jägare, och bodde endast en timmes väg
från prostgården.
* * * * *
Som vi redan antydt, hade den unge mannen, genom sitt fördelaktiga
yttre, sin lätta och mångsidiga konversation, vunnit det af så olika
individer blandade sällskapets bifall; äfven sedan han blef hemmastadd
på orten, fortfor opinionen att vara till hans fördel; isynnerhet blef
han en favorit hos prostinnan Bryller. Hennes gossar voro väl i början
litet rädda, och förmodade att i Walter få en strängare lärare än
Brummerus varit för dem, men de funno snart sitt misstag. Läsetimmarna
blefvo kortare, men ändamålsenligare, och de lärde sig vida mer än
förr; dessutom eröfrade Walter dem helt och hållet genom nöjet af
gymnastiska öfningar, i hvilka han sjelf äfven deltog.
Likväl delade han menniskors vanliga öde: hvem kan väl vara alla i lag?
Genast vid sitt inträde i huset, erhöll han i Brummerus, om också icke
en fiende, likväl en afundsam tadlare.
För att göra läsaren något bekant med vissa förhållanden, rörande
Walters barndom och uppfostran, vill jag meddela tvenne bref, som
vexlades emellan Brummerus o
'Käraste Broder!
Som en hugnelig nyhet får jag underrätta dig, att jag af
Consistorium är utnämnd till nådårspredikant i L--o socken,
och jag ämnar med det första resa dit, för att hålla min
inträdes-predikan. Du finner således, att jag ej, efter ditt
yttrande i ditt sista bref, "vuxit fast" här.
Det är sanning, man lefver, äter och dricker ganska väl här i
huset, men jag börjar tro, att eget bröd skulle smaka bättre,
och dertill har jag nu god utsigt, då jag kanhända blir herre i
huset, dit jag kommer.
Hår skulle jag utomdess också icke mera trifvas, sedan en viss
herr Walter slagit ned sina bopålar, och nu är allt i allom hos
oss i prostgården. Han är antagen som informator åt sönerna,
och för detta ingrepp i min förra befattning, har jag helt och
hållet att tacka baron Y----s eviga prat om verldsmannabildning.
Prostgubben sjelf skulle aldrig fallit på denna idé.
Denna fågel Phönix, som redan varit har en tid, har liksom
förtrollat dem allesammans. Döden vet huru han så kan ställa sig
in! Allt tjenstefolket står genast på tå, bara "unga magistern"
behöfver en handräckning, då jag deremot ofta nödgas ropa, eller
sjelf hämta mig både rak- och tvättvatten; de skulle väl säga:
"den vackra magistern", bara de täcktes, det ser man tydligt på
allt hvad qvinfolk heter, såväl här hemma som i grannskapet. --
Detta gäller isynnerhet en flicka, Lotta, som då och då biträder
i huset och äfven passade upp vid det stora majkalaset, samma dag
han kom hit. Lotta är en rask och vacker tärna, som -- hvarföre
skulle jag förtiga det -- jag sjelf haft godt öga till, men åt
mig har hon aldrig behagat ge ett uppmuntrande ögonkast, ehuru
jag efter prostinnans önskan lärt henne skrifkonsten.
Denna flicka kunde knappt vända ögonen från honom, under det hon
passade upp vid det omtalade kalaset. Samma afton hörde jag henne
svara en af prostgårdflickorna, som brydde henne derföre:
-- Innan han kom, varnade baron mig för att se på hans vackra
ögon, och det gjorde mig nyfiken. Jag måste väl se om de
verkligen voro så vackra som baron hade sagt.
-- Nå, tycker Lotta att di ä så vackra då?
-- Det kommer allt derpå an, på hvem han ser, svarade Lotta och
sprang bort -- och nog har jag sett, att han såg uppå henne med
ögon som...
Det skulle förarga mig in i själen om flickan skulle falla för
den spelevinken! Jag ärnade gifva en vink åt prostinnan, som
ingalunda ser genom fingrarna med sådant; men då Lotta numera
sällan synes i prostgården, går der ej gerna an, och man kunde
fråga, hvad det angår mig, och orätt hade de icke...
Flickan är vacker, och utmärker sig framför sina leksystrar, men
hon är fattig och således ingen hustru åt Anders Brummerus, som
måste söka sig en sådan, genom hvilken han kan komma sig upp i
verlden. Vore hon prestdotter, ville jag tjena lika länge för
henne, som Jacob för den sköna Rachel -- nu blir kanhända en
_Leda_ (icke den Grekiska mythens, menat jag), min framtida lott.
Walter är hemma från T----s, och du, som varit der i så många år,
måste veta något närmare om honom och hans slägt. Du gör mig ett
nöje, om du så snart som möjligt ger mig denna underrättelse.'
Brodrens svar.
'Din skrifvelse, af den 24 Maj, har jag riktigt bekommit -- --
Jag önskar dig lycka till din nya befattning, med åtvarning att
ej köpa "trollet för guldet". Jag kunde sjelf derom sjunga en
visa, om jag bara ville... Likväl är jag ganska nöjd, att du
aflägsnar dig från N--d; ty nog finner jag att du är fast för
denna Lotta, och hon är, som du sjelf ganska förnuftigt medger,
ingen hustru för dig; men fara kunde det eljest bli... jag
behöfver ej säga mer. Slå henne således alldeles ur hågen, kära
Anders.
Hvad Walter vidkommer, så känner jag både honom och hans
föräldrar. Fadren är vinhandlare, och bosatt här sedan längre tid
tillbaka. Mången hade i början ansett honom för en äfventyrare,
ty utan att man rätt visste hvarifrån han kom, och hvarmed,
etablerade han en ståtlig vinkällare, lade sig till dyra möbel,
lefde stort, och höll kalaser; klädde sin hustru i siden, just
som en adelsdam. Ett sådant öfverdådigt lefnadssätt var då ännu
icke vanligt och fäste uppmärksamhet. Folket runkade på hufvudet
och förespådde ett snart fallissement, men ännu håller huset sig
uppe.
Walter är deras enda barn, och var ungefär 10 år, när jag först
kom till T----s. Vacker och qvick, var han föräldrarnas afgud,
och fick öfva allt möjligt sjelfsvåld. Likväl var han redan då
en fulländad kavaljer, och alltid klädd efter nyaste modet.
Han dansade förträffligt, spelade kort med fruarna och skötte
kurtisen, besökte flitigt konditorer och spektakel; men hvad
kyrkan angår, följde han pappas och mammas exempel, ty båda
syntes der ytterst sällan. Vår "storskola" var för simpel för den
unga herrn, som tog undervisning på timme af en för detta svensk
militär, som flitigt besökte fadrens källare. Så förflöto några
år efter min ankomst till staden.
En gång var jag sjelf närvarande, då Walters far, i ett större
sällskap hemma hos sig, erhöll ett bref med utrikes stämpel. Han
aflägsnade sig för att läsa brefvet; när han återkom, såg man
nog att innehållet varit mindre behagligt, oaktadt han sökte
hålla god min. Straxt derpå vände han sig till en närvarande
vetenskapsman med den frågan: hvilken undervisning denna ansåg
tjenligast, för att bereda hans son för universitetet?
Ynglingen sändes kort derpå till Borgå Gymnasium. Med godt
hufvud jemte en god dosis ambition, utmärkte han sig snart, blef
student, och gjorde af med mycket penningar. Man ha en anekdot
efter honom, som ej bevisar stor aktning för fadersväldet, om den
ock innehåller sanning.
Fadren skulle i ett af sina bref hafva menat, att sonen skålade
för mycket, och erhöll till svar: "att en vinhandlare i T----s
icke kunde bedömma hvad en student i Åbo behöfde!"...
En bekant, som för någon tid sedan frågade hans föräldrar,
hvilket lefnadsyrke sonen ämnade välja, fick till svar, att det
berodde på honom sjelf. Huru han nu kommit på den idéen, att ta
kondition i ett presthus på landet, väcker min förundran. Man
tro icke junkern spekulerar på dottren, som, efter hvad du sjelf
skrifvit, är i pension i Åbo, och der de således lärt känna
hvarandra...'
* * * * *
Detta bref torde tillsvidare spridt något ljus öfver Walters ungdom,
och vi återgå till vår berättelse.
Sommaren förflöt, och Walter trifdes ögonskenligt. Sedan Brummerus
lemnat huset, antog prosten ingen annan adjunkt, utan grep sig mera an
med göromålen, än de sist förflutna åren; och ett godt biträde hade
han i Walter, som ofta predikade, med stort bifall af ortens
ståndspersoner. Ehuru han ingalunda försummade sina disciplar, ägde han
dock mycken tid öfrig att sköta sina nöjen, och göra utvandringar i
trakten. Isynnerhet besökte han ryttmästarn ofta, och dröjde då
merendels borta öfver natten, emedan han alltid företog denna promenad
under aftonsvalkan, och återkom till prostgården först den vanliga
frukosttiden.
Det led till slutet af Augusti, och prosten skickade efter sin dotter,
ty man ville med en liten luftbarhet fira både hennes hemkomst och
namndag. Af prostinnan, som numera endast talade om och längtade efter
sin dotter, hade Walter hört omnämnas ett ställe i den nära belägna
parken, som ett af Lovisas favoritställen, der hon alltid lekt som
barn; han beslöt att der öfverraska henne med någon tillställning. En
af drängarna blef, under tysthetslöfte, hans handtlangare. Upptagen af
dessa bestyr, inställde han sina vanliga aftonpromenader, och inneslöt
sig på sitt rum. Alla, isynnerhet gossarna, voro högst nyfikna.
Lovisa hemkom en dag förr, än hon var väntad. Walter var då icke
tillstädes, och i glädjen öfver dottrens ankomst, glömde föräldrarna
att nämna något om honom. Väl hade Lovisa förut blifvit underrättad om
att gossarna fått en ny informator, men hon hade endast tänkt sig en ny
Brummerus; ett föremål för hennes och brödernes skämt.
Intagen af hufvudstadens nöjen och förströelser, hade bortresan
derifrån och skillsmessan från de qvarblifvande ungdomsvännerna kostat
Lovisa många bittra tårar, men nu tog likväl hemmet, med alla dess
barndomsminnen, ut sin rätt, och sedan hon omfamnat sina föräldrar,
vänligt hälsat på tjenstefolket, -- bröderne voro icke hemma --
skyndade hon ned i trädgården, för att der se sig omkring, egnande en
bekant blick åt hvart träd, hvarje buske, tills hon kom till den grind,
som förde åt parken. Hennes förr omnämda favoritställe var en grupp af
träd, som bildade en rundel, platsen inom den hade hon sjelf låtit
rödja. Dagen före sin bortresa till Åbo hade hon på detta ställe
begrafvit en tam grönsiska och planterat en törnrostelning, som hon
ymnigt fuktat både med vatten och tårar öfver sin älsklings död. Vid
åsynen af den i sin högsta flor stående provinse-roshäcken, erinrade
hon sig den lilla telning hon planterat, och gick nu för att se, om den
frodades. Blommor väntade hon ej att få se, ty dertill var platsen för
mycket skuggrik.
Redan på något afstånd såg hon något hvitt skymta fram; nyfiken gick
hon närmare och såg... en slags pelare eller obelisk, hvitmålad, med
ett förgyllt klot i toppen, från hvilket utgick en spira, som betydligt
höjde sig öfver trädens toppar. -- Hvem i all verlden har rest ett
sådant äreminne öfver min lilla Pippi? var flickans första tanke, sedan
besåg hon det närmare, och fann öfverallt inslagna spikar, hvilkas
ändamål hon likväl icke kunde utgrunda. Äfven hängde, ungefär på midten
af obelisken, ett löst fyrkantigt stycke; varsamt lyfte hon upp det och
fann det vara ett sammanklistradt papper, som dolde en öppning, i form
af ett hjerta, ungefär en aln i diameter. Det inre af obelisken tycktes
vara svärtadt med kimrök. En egen, underlig känsla intog den förut så
glada och merendels lättsinniga flickan. Det förekom henne alldeles,
som vore detta en grafvård, hvars enda emblem bestod af ett dystert och
glädjetomt hjerta.
Vid någon lugnare eftertanke insåg hon snart att detta monument var
ämnadt för någon tillställning och ännu endast halffärdigt; men huru
utforma detta. Sina föräldrar ville hon icke fråga, hon beslöt derföre
att gå till Lotta, öfverraska sin fordna lekkamrat, och utforska hvad
denna kunde veta. Lovisa skyndade alts tillbaka genom trädgården,
skickade en tjensteflicka för att säga till hemma hvart hon gått, och
följde sedan med snabba steg den gångstig, som förde till det såkallade
"Dragontorpet".
Lottas mor, som varit amma åt Lovisa, blef utom sig af glädje, vid
åsynen af sitt kära skötebarn. När Lovisa frågade efter Lotta, ropade
hustrun efter sitt yngsta barn, en åttaårig gosse, och bad honom genast
skynda till lillåkern efter sin syster; gossen sprang och modren gjorde
emellertid många frågor om hufvudstaden, och hvad Lovisa tyckte om att
vara der, och om det icke var rätt skönt att nu få komma hem.
-- Så roligt som jag hade der sista vintern, får jag visst aldrig mera,
småsuckade Lovisa, vid hågkomsten af dess balnöjen, -- men nog gladde
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - En prestgård i N—d - 2
  • Parts
  • En prestgård i N—d - 1
    Total number of words is 4493
    Total number of unique words is 1677
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 2
    Total number of words is 4653
    Total number of unique words is 1587
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 3
    Total number of words is 4691
    Total number of unique words is 1585
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 4
    Total number of words is 4677
    Total number of unique words is 1638
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En prestgård i N—d - 5
    Total number of words is 3223
    Total number of unique words is 1264
    34.3 of words are in the 2000 most common words
    43.8 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.