En piga bland pigor - 6

slut utbrast hon med gravlik röst:
-- Ja, tvi hunnan du! Du har allt rätt du -- tänk bara på pôjka hur
förbaskade bra di har'et. Di får sova midda varenda dag, när en annan
måste diska å fäkta å stå i. Å varannan sönda ä di lediga alldeles, å
arbetar di, så ä de bara me å se te hästarna, så då sover di mest hele
dan. Inte har vi just nå ledit då inte. Javisst du -- fy fasan du, så
orätt de ä när en tänker efter!
Varpå Anna blev rösträttskvinna och aldrig slutade att så fort hon fick
se mig dra fram nya bevis på hur mycket bättre pôjka hade det än vi. Jag
undrar om den branden flammar än i hennes själ -- kanske skulle jag
aldrig ha tänt den, men det var så svårt att låta bli. Även Hilda anslöt
sig för övrigt till rösträttskravet, men bonn ogillade det i allra
högsta grad. Och drängarna också naturligtvis. Ogilla är inte rätta
ordet precis, ty de förstodo inte, att det verkligen kunde vara på
allvar en förnuftig människa önskade likställighet mellan män och
kvinnor, men de skrattade ut idén och skämtade gruvligt med oss som
kunde tro på sånt.
Nej man visste ingenting om yttervärlden, man nästan glömde att den
existerade. Jag minns hur jag ibland gick och tänkte: tjugu mil härifrån
ligger Stockholm, en stor stad med många gator. När solen går ned här
och allting blir mörkt, tändas där tusende lyktor och människor gå på
teatrar och baler. När vi äta kvällsmat äta de middag och när vi äta
middag ha de nyss stigit upp. -- Vad det blev märkvärdigt allting på
avstånd, så underligt och främmande som om det aldrig existerat. Ibland
trodde jag inte att det fanns. Trodde att jag drömt alltsammans och att
mitt liv allt framgent skulle gå som en pendel mellan morgonmjölkning,
middag och kvällsmjölkning, då och då med arbetets välsignelse i form av
lördagsdanser och söndagsvila. Anna hade hela sitt unga liv aldrig varit
med om annat, aldrig vetat om något annat och hon såg framåt mot en
existens som ej i sig inneslöt annat än arbete, samma enahanda, tunga,
välsignade arbete, som ger födan ur hand i mun. Möjligen tänkte hon väl
bli gift, få eget hem med sin Anders en gång -- hon talade om det med en
litet förlägen och glad rodnad. Men vad blir det till annat än ännu
mera, ännu tyngre arbete med ansvar och oro för var dag som kommer. Barn
blir det alltid övernog av och de äro alltid välkomna hur fattigt ett
bondhem än är -- men Gud skall veta, att om de ge glädje så ge de också
arbete och bekymmer.
-- Kan Anders få sig en egen gård någon gång? frågade jag Anna en kväll
när vi resonerade allvar.
-- Nej, egen gård kan han la allri skaffa sej, men en bra statplats kan
han få. Och statfolk ha 'et bra må tro. Arbete ä de förstås, men en
slipper teminstingen oro för brödfödan.
-- Vill du gifta dej snart?
-- Ånej, dä ingen brådska. En har de bäst så länge en tjänar å ja lägger
ju av lite omsänder. Bättre än ja har'et här kan ja allri få't, me
snällare husbonnfolk, å tänk du, att vi har egen kammare! Dä inte på
alla ställen di har de inte, utan di får allt ligga i köket för de
mesta. Arbete ä de mycket här, de måste en ju medge. Men ja säger de du,
ja säger de, att när di ä så snälla mot en som di ä här, så va tjyven
gör de om en får arbeta lite. De gör en väl gärna. Å tänk va Hilda själv
står i! Hon ä minsann inte den, som låter pigera sina göra de mesta å
tar själv de lättesta. Dä inte många här på trakten inte som arbetar som
hon inte.
Anna slutar sitt lovtal med en bekräftande nick och jag håller med av
fullaste hjärta. Hilda _är_ märkvärdig! Från morgon till kväll i fullt
fläng, alltid glad, alltid vänlig, alltid en god och präktig kamrat i
arbetet. Aldrig hörde jag under hela den månad jag var där ett ovänligt
ord eller en otålig tillrättavisning.
-- När jag ser att folk gör sitt bästa, kan jag inte begära mer, sade
hon en gång på tal om arbete. Här är mycket att göra och tungt göra, och
man ska' inte begära orimligheter.
För övrigt var hon ordentlig och noggrann så långt hennes begrepp
sträckte sig -- i en bondgård kan det ju inte gå till som i ett
herrskapskök, och var Hilda i närheten så aktade sig Anna mycket noga
att slarva alltför mycket med renligheten. Hilda hade dessutom ett stort
och strålande sinne för humor och vi hade stunder ibland ute i köket då
skrattet skallade utan hejd, så länge och stormande att bonn ibland
måste pallra sig ned från drängkammaren och sömndrucken plira i dörren
för att fråga vad som i all världen stod på. Vad ett skratt kan lätta
och lysa upp! Vad det hjälpte mig över många svåra stunder därnere och
vad bönder, när de äro bland sig själva, egentligen äro för ett muntert
och glatt släkte, med uppfattning av löjligheter och situationer! Utåt
äro de allvarsamma, litet trumpna och mot »herrskap» iakttaga de en
förnäm tillbakadragenhet som ofta alldeles oriktigt tas för tröghet och
slöhet. Ju mer man är tillsammans med bönder, ju närmare man kommer dem
inpå livet, desto mer lär man sig förstå och uppskatta dem, desto mer
grips man av beundran för deras sega, lugna arbete, det samma år ut och
år in, ofta tröstlöst, vanligen just så givande att debet och kredit gå
nätt och jämnt ihop. Starka och stadiga leva de fram sitt liv, männen
väderbitna och säkra av allt arbete utomhus, kvinnorna i förtid
utslitna, bleka och tunna vid 30 år av barnsängar och släp från morgon
till kväll. Men de äro nöjda: dagarna gå, den ena före och den andra
efter, bara maten räcker och man får ha hälsan så är allting bra.


OM EROTIK OCH KYSKHET.

-- Fy fasan du -- tro aldrig på karar! var Annas ständiga och ideligen
upprepade varning till mig. Ja säjer de du, att ja ä så rädd för karar
så dä knappt ja törs dansa me dom på logen en gång. Di lurar flickorna
så dä synn å skam å mamma hon har allti sagt att dom ä de farliaste som
finns.
-- Då törs du väl aldrig gifta dig heller? frågar jag, ty detta är innan
Anders dykt upp vid horisonten.
-- Jo gifta! men innan en kommer så långt du, så ä de mycke! Innan en
får dom dit du! Gifta sig det törs en väl, men var du säker på, att kan
dom komma unnan prästen så gör dom.
Anna ser otroligt viktig ut och hennes runda ögon stirra rätt ut i
begrundan. Anders är ännu en chimär och hennes själ har ännu inte
berörts av kärlekens förunderlighet. Varför hon med den utomståendes
obarmhärtighet välbehagligt dröjer vid faran av umgängelse med manfolk
och oklokheten av att intressera sig för dem, och aldrig kan hon i nog
starka ord framhålla sin rädsla och avsky för dem.
-- Du är dum, predikar jag med den förlovades säkerhet. Karar ä inte ett
smul farliga. Egentligen ä de bara dumma.
-- Dumma! Dom! Näej du, men jäntera ä dumma, dä va dom ä! Ä de undlit om
ja ä rädd, när ja har så många bekanta flickor som de gått galet för.
Har ja inte en syster kanske som kom hem i vårasse -- å nu sitter hon
där me en unge å pojken som ä far te'n ger tjyven i bå henne å barnet.
Han har inga pengar å hjälpa dom me å nu får mamma ha dom båda två. Dä
inte rolit inte å komma hem på de viset. Förr ginge ja i åna än ja
tordes gå hem om de blidde så för mej. Ja säjer de du -- va tror du dom
skulle säja hemma om du kom hem å talte om, att du skulle få en oäkta.
Ja bara säjer de, va tror du din mamma skulle säja?
-- Det vet jag verkligen inte.
-- Nä, du vet inte de, å de vet inte ja heller. Men fy tjyven, de säjer
ja. Förr ginge ja i åna två gånger om. Måtro, di går här å ä så styva
med sina fästmän, jäntera så länge de varar, för glädjen ä inte så lång.
Sen går dom där. Å pojka har inte så dom kan gefta sej å knappt så di
kan hjälpa te å betala för ungen. Tror du dä så livat då? Nej, ja säjer
de du -- fy fasan för karar! Malkus ville ja skulle gå me'n ut å gå i
lördasse, men ja akta mej ja. Å tro inte på Bernhard du!
-- Bernhard! Joo då, _han_ ä trogen ska du se!
-- Jo ja tycker de. Feck du inte ett vy från Agnes eller va hon heter i
går, som sa att hon sitt'en på gatan me en annan flicka å att han vände
sej bort när han feck si'na. Ä de å va trogen de?
Jag blev blodröd i ansiktet av återhållet skratt och välsignar inom mig
min systers blixtrande idé att pr vykort underrätta mig om min
obefintlige Bernhards otrohet -- så tittar jag upp och svarar med
allvarsam, litet orolig röst:
-- Äsch, det var nog bara hans syster som kommit till stan. Han skulle
väl visa henne omkring.
-- Syster, jo de trodde du allt. Nej du, han ä nog minsann inte bättre
än andra inte. Å om han också skriver i brevena »din i döden» eller va
de va du visa mej, så betyder de nog inte längre än te nästa vicka. Var
lugn för de du! -- Nä, nog ska en känna en pojk förbaskade väl om en ska
va bekant me'n någe närmare, dä då säkert.
Dessa förståndiga och väl eftertänkta principer framlägges på onsdagen
och kompletteras och utlägges under de följande dagarna. När
lördagskvällen randas har Anna så ont i fötterna, att hon ett ögonblick
nästan funderar på att stanna hemma och krypa till kojs i stället, men
hon kan inte motstå frestelsen, utan drar med möda och många hädiska ord
på sig helgdagskängorna, iskrudar sig dansstassen och linkar ner till
vår loge, som denna gång upplåtits. Trött men strålande står hon där
lutad mot väggen, pratar och fnissar med flickskocken och avvaktar att
första dansen ska klämmas i av spelman. Under hela väntetiden fara
hennes ögon över till pojkraden och de få en spelande förväntansfull
glans -- egentligen tror jag att Anna djupast in i själen har en
obegriplig svaghet för manfolk och hon ser hissnande förtjust ut så fort
någon av drängarna hemma trakterar henne med en liten välment klapp på
de mest avrundade delarna av hennes runda lekamen. Förtjust och på samma
gång oändligt förskräckt.
När äntligen de första tonerna komma drillande blir det rörelse i de
skarpt avskiljda flockarna. Manfolkssidan stegar beslutsamt över till
kvinnfolken och valsen går sjungande över logens glatta golv. En lång
grov dräng kliver fram till Anna, låter högtidligen presentera sig av en
bredvidstående flicka och nickar till uppbjudning. Men Anna gör
svårigheter, jag hör hennes litet suddiga röst tala något om att hon har
så »förbaskade ont i föttera», ett livligt samtal om fotsvett börjar
därefter mellan de två, men ledsamt nog jag får inte höra mer förrän jag
redan är mitt upp i dansen. Men när nästa polkett stäms upp ser jag Anna
skinande av belåtenhet svänga omkring i den långe drängens famn i total
glömska av både trötthet och värk. Sen såg jag henne inte mer, men det
var så mörkt, att man knappt kunde skönja handen framför sig i de
svartaste krokarna, mycket mindre då känna igen någon i den virvlande
farten. Bortåt ett-tiden var dansen i alla fall slut och på mycket
trötta fötter vandrade jag hemåt, nästan i sömn när jag fumlade mig in i
förstun och tog efter nyckeln i kammardörren. Jag sökte och sökte, den
fanns inte, jag knackade på dörren, men fick intet svar, hörde endast
ett sakta skratt inifrån och en viskande mansröst. Ett ögonblick blev
jag klarvaken av häpnad, stod en stund i stilla grubbel över
människohjärtats förunderligheter, sen kom sömnen tung och oemotståndlig
igen och med en snyftning av trötthet och leda vandrade jag sakta vägen
tillbaka mot logen, steg in i ladan, kröp ned varmt och mjukt i halmen
och sov tills Anna litet förlägen och med en försynt ruskning väckte mig
till mjölkningen.
Vi pratade inte mycket den dagen, men när kvällen kom och dansen närmade
sig igen säger Anna med en stark rodnad:
-- Jo-e, nu-e -- om du ville ligga på skullen i natt me. Jag ska gå dit
me fäll'n så du inte behöver frysa.
Men då kan jag inte hålla mig tyst längre, min förundran står inte
längre att hejda och med ivrig röst utbrister jag:
-- Men Anna har du blivit tokig precis! Karar, som ä så farliga.
-- Hm, småler hon, karar ja! Men inte Anders.
-- Du hade ju inte träffat honom förrän i går?
-- Än se'n då! Ä han inte grann du, å så förbaskade lätt han dansar sen.
Tyck du inte? Jesses de va ju så en knappt rörde ve golvet. Å tänk du,
han har gått å sitt på mig ända sen i julas du, men inte vågat
presantera sig. Såg du så grann han va?
-- Nej det såg jag inte och inte bryr jag mig om det heller. Men om han
var aldrig så grann, så skulle du väl inte låtit honom gå med in på
kammaren så där med detsamma.
-- Gå me! Skulle de göra någe de då? Ja säjer de, skulle de göra någe de
då? Om han gick me mej in hit? De va väl min sak de! Å vi mådde väl
bättre båda två, trötta som vi va etter dansen om vi la oss i soffa
istället för te fara omkring på vägara i mörkre. Å ljuse stog på borde å
brann så va de anbelangar! En pratar bättre när en ligger jämte den en
ska tala me å dä väl inget ont i de? Ja säjer de -- dä väl inget ont i
det, om han ligger jämte mej? En kan la ha kyska tankar för de!
Anna är så upprörd över min kritik, att hon glöder i ansiktet och hon
pratar med en iver så saliven flödar över och samlar sig i en droppe
under hakan. Och jag känner mig så skamsen och generad över mina
misstankar och mitt ogillande att jag aldrig säger ett ord vidare, utan
under tystnad fullbordar aftontoaletten. Innan vi gå knogar Anna ned i
logen med fårskinnsfällen och dansar sedan vägen framåt med ögon som
blänka av förväntan och glädje ty Anders och kärleken ha lika snabbt som
oväntat trängt till djupet av hennes karlskrämda hjärta och fullständigt
förtagit all oro och ängslan och förutbestämda åsikter.
-- Men vad ska du ta dig till sen då? frågar jag stilla, där jag vandrar
vid hennes sida, plötsligt gripen av en känsla av ömkan och något som
liknar ansvar. Vad ska du ta dig till om det blir fortsättning på det
här?
-- Ta mej te? fortsättning? Om jag blir me barn menar du?
-- Ja -- om du blir med barn. Ska du gå i ån då?
-- Ä inte! Dä väl inte värre för mej än för andra. Å Anders å ja ska väl
gifta oss va de lider.
Ånej, det är väl inte värre för henne än för andra och hon reder sig
nog. Men jag går och förundrar mig över hur snabbt en människas
åskådning kan omskapas, hur raskt hon kan byta om håg och sinne och kan
ej låta bli att helt förstulet le åt Annas lugna sätt att se saken,
sedan den nu blivit ett oomkullrunkeligt faktum: »En kan la ha kyska
tankar för de?»
Mera förtjusande ärbarhet och oskuld kan väl inte ens den strängaste
sedlighetspredikant begära!


HUR JAG BLEV FRI FRAN TJÄNSTEN.

Det var ingen lätt sak att bli ledig från tjänsten efter en månad --
bondpigor tas inte på månad minsann som man gör i städerna, på landet är
det minsta ett halvår och det vanligaste ett år -- men jag hade inte
längre permission från min tidning och kände för övrigt inte heller
någon vidare brinnande åtrå att stanna längre. Men för ett så
remarkabelt brott mot anständighet och hävdvunna seder fordrades ett
verkligt gott och giltigt skäl att framlägga, och det skälet började jag
att fundera på i god tid. Ty naturligtvis kunde jag ju omöjligt lämna
tjänsten, innan en annan piga skaffats i mitt ställe och pigor växa inte
på trän i våra dagar varför det behövs både tid och arbete innan de
kunna anträffas och uppgörelse hinner ske. Jag grubblade både hit och
dit för att finna någon antaglig förevändning. En liten hjälp hade jag i
den handskada jag ådragit mig, och som gjorde det omöjligt för mig att
mjölka, men som Hilda utan knot böt sysslor med mig, så var det inte
något tillräckligt skäl att skylla på. Mer vägande och behjärtansvärt
måste det vara!
Efter mycket funderande beslöt jag att låta en aldrig existerad moster
dyka upp i mina berättelser hemifrån och placerade henne som min
stackars mjölkande och grismatande moders förnämsta och oumbärliga hjälp
hemma. Några dagar efter det jag annonserat hennes existens förkylde hon
sig och blev litet krasslig; ytterligare några dagar förflöto och hon
blev allvarligt sjuk. Jag började klaga högt om »hur svårt mamma hade
det» och kastade varligt fram, att jag kanske rent av blev tvungen att
resa hem för att hjälpa henne. Dagen därpå var moster så verkligt dålig
-- underrättelserna kommo pr vykort sända av en invigd syster -- att jag
bad Hilda höra sig för om någon ny piga möjligen kunde uppbringas ifall
det blev nödvändigt att jag reste. Av en händelse lyckades hon verkligen
efter ganska kort tid få tag på en flicka, som inte var alldeles ohågad
för att komma, _om_ jag måste ge mig i väg och under sådana
omständigheter avled naturligtvis min dyrkade moster knall och fall. Jag
ansåg, att dödsbudet lämpligast borde bringas mig pr telefon -- det
fanns nämligen underbart nog en sådan på gården, ehuru ytterligt sällan
använd. Och en middag, mitt under brinnande arbetstid ringde min syster,
som jag instruerat i brev. Telefonen satt i »kammaren», högtidsrummet,
och just den dagen ville olyckan, att bonn hade några grannar på besök
och hade placerat sig och dem därinne, kaffekaskarnas mångfald hade
tärts under förmiddagens lopp, så stämningen var ganska uppsluppen, när
jag trädde in, kallad av bonns glättiga röst:
-- Dä telefon te'na. De va fästman hörde ja!
Under diverse skämtsamma anmärkningar från sällskapet fattade jag luren
och ropade hallå. Och sannerligen blev inte det samtal som nu följde det
svåraste prov på behärskningskonst jag någonsin i mitt liv genomgått.
Långt bortifrån hördes min systers muntra röst:
-- Goddag du. Har du gett grisarna ordentligt?
-- Goddag -- hur är det med moster?
-- Du kan inte tro en sån utsökt premiär jag var på i går!
-- Nej vad säger du -- är hon?
-- Det är inte värt du är så styv i korken nu, när du kommer hem, för nu
ha vi lärt oss maxixe allihop, så du är inte ensam om det.
-- I morse! När blir begravningen då?
-- Det var realisation på kompaniet i går och vi köpte ett förtjusande
tyg till sommardräkt åt dig, så du har något att ta på dig, när du
kommer till civilisationen igen. Och så har du ett bjudningskort till
ett vernissage i morgon.
-- Hade hon sans i det sista säger du. Jo, jag kommer hem så fort jag
kan och alldeles säkert till begravningen.
-- Vi ska möta med kamera vid stationen. Lipa en skvätt nu om du kan.
Tjänare.
-- Adjö, adjö. Hälsa stackars mamma!
Den stunden och det samtalet glömmer jag aldrig, jag kände hur hysterin
närmade sig med snabba steg. Åtminstone tror jag, att det var hysteri,
för jag kände en fullständigt vanvettig böjelse att brista i gapskratt
och storgråt ömsom. Runt omkring sutto bonn och hans gäster i dödstyst
avvaktan och mitt minspel måste noga avvägas efter underrättelsernas
gång. Men Gud ska veta, att det inte var lätt!
Emellertid uppbådades den flicka Hilda vidtalat och ett gunstigt öde
ville, att hon kunde komma nästan genast, så att jag kunde få ge mig
iväg redan efter tre dagar. Men de tre dagarna voro visst lika långa som
alla de andra tillsammans. Jag räknade minuterna och kände en barnslig
förtjusning över varje nytt klockslag, som förde mig en timme närmare
slutet. Och ändå kändes det så underligt tomt och konstigt, att jag fick
resa ifrån alltsammans -- som om jag på något sätt begick en orätt eller
lämnade något, som skulle komma mig att förnimma en stor saknad. Det
blossade upp inom mig en stark ömhet för dem alla, för det liv i arbete
och strävan de förde och som jag delat med dem och det var liksom om jag
övergav en rätt sak och ägnade mig åt en orätt och fåfänglig.
Men när jag den sista natten kröp ner i soffan bredvid Anna, när jag för
sista gången drog täcket och fällen under hakan, då rös jag till av en
stormande glädje, att allt ändå var slut, verkligen och äntligen! Och
jag försökte hålla mig vaken så länge som möjligt blott för njutningen
att tänka på allt det jag nu gick emot av civilisation och härlighet: en
riktig, bäddad säng med lakan och rena, mjuka filtar -- bad och
tvättning så mycket jag orkade -- ingen väckarklocka -- inte bara fläsk,
o nej, inget fläsk alls på riktigt, riktigt länge -- smör -- mjölk -- --
--
Väckarklockan ringde för sista gången, grisar och höns fodrades för
sista gången, ungarna fick kaffe på sängen för sista gången. Efter
frukosten packade jag och av mina kläder och övriga lösöre skänkte jag
Anna så mycket jag rimligtvis vågade -- en piga får inte vara generös,
hon är rädd och snål om allt sitt, ger inte bort något i onödan. Anna
var också rörd, och när jag till sist donerade till henne ett ohyggligt
syskrin med ett månskenslandskap på locket, som hon länge och innerligt
beundrat, så kände hennes tacksamhet inga gränser.
-- Nä du, å hunnan du! Får ja verkligen de också. Å sakerna som ä i me?
De va tjyven du. Tänk så snäll du ä'. Tack du, tack, tack! En sån kamrat
får ja allri mer!
Knappt troligt, tänkte jag för mig själv och gav mig upp på
vindskontoret, där jag plockade in litet av varje i klädväg på Annas
hängare. Jag knuffade in en sak här och var och tappade på golvet så
mycket jag tordes och försökte få det att se ut, som om jag av slarv
glömt det kvar.
Så slog avskedets stund och jag gick omkring till alla, räckte fram
handen, tackade »för det som hadde vatt» och neg till avsked. Hilda tog
löfte av mig att komma igen om tillfälle yppade sig, och det lovade jag
högtidligt att göra. Bonn tryckte i drängkammarens dunkel min hand med
ett sömnigt mummel -- han låg naturligtvis och sov efter vanligheten.
Anna gömde jag till sist och vi fällde båda en tår vid skilsmässan. Och
Anna sade med gråtmild röst:
-- Dä då fasan, att moster din skulle dö! Vi hadde de så bra ihop du å
ja -- nu vet en inte va de kommer för en efter dej. Å tack ska du ha för
allt ja har fått!
-- Å, det var inte något. Om jag nu händelsevis skulle ha glömt något,
när jag packade, så får du ta det och bry dig inte om att skicka det
efter mig.
-- Tack du. Å hunnan, får ja de. Tror du, att du har glömt någe då?