En piga bland pigor - 5

schafförn eller va dom kallas. Ja tror min själ de va tjuge, du Arvid.
Arvid svävar på målet, han håller före att det var tio och det enas vi
då om under allmän beundran och med vördnadsfulla blickar på det gamla
skrället, som på sin höjd kan komma upp till fyra. Anna har också kommit
tillstädes och Erik, som vill gälla för att begripa sig på litet av
varje demonstrerar på ett enkelt och lättfattligt sätt mekaniken för
oss.
-- Här ser ni, säger han pompöst och visar på en skruv som håller fast
glasskyddet -- när man trycker på'n här så går vangen i gång. Å trycker
man på'n lite hårdare så går de av bara faen.
-- Tryck inte för guss skull, skriker Anna förfärad.
Erik ler smickrat och lugnande.
-- Om ja tryckte så geck han, men då behövde ja bara dra i'n här -- han
pekar på växelspaken -- så stannar de genast.
-- Å tjyven gjorde de, du har då reda på alltingen också, svarar Anna i
gränslös beundran. Jag kan inte återhålla ett stilla fnitter där jag
står och slänger med mina ämbar vilket ögonblickligen förskaffar mig ett
barskt: »va står du och grinar åt!» från Erik, som är mycket rädd om sin
värdighet.
-- Jag bara tänkte på jag, om du tryckte på knappen och inte hann stanna
förrn du slog i väggen där borta, småler jag medan jag sätter ned mina
hinkar och börjar knyta om schaletten för att ha något att syssla med
som litet kan skyla mitt ansikte. Alla brista i skratt, till och med
Erik ler blekt, men betraktar mig alltjämt med stadigt ogillande. Så
harklar han sig, spottar och säger med outsägligt hånfull röst:
-- Va'nte så säker du, att ja inte kunne stoppa i ti. Men om du kan
sätta i gång attemobilen här å köra'n tie meter utan te välta eller
fördärva'n så ska ja lägga opp hunnra kronor på stenen här.
Och därmed slår han karlavulet handen i en stor sten bredvid sig och
skrattar med tillbakakastat huvud så alla hans präktiga löständer lysa.
Jag blir allvarlig en minut, så knyter jag schaletten hårdare under
hakan och tänker för mig själv med ett leende: »Om du visste, tänker
jag, att jag har kört bil hundra gånger så visst som en, om du visste
att mitt chaufförcertifikat ligger därhemma, så kanske du tog tillbaka
dina hundra kronor, som du förresten inte har.» Jag ser mig om på dem,
de skratta alla och vänta tydligen med stort intresse mitt svar, som jag
hållit inne med alldeles för länge i deras tycke.
-- Än sen då, säger jag långsamt. Tror du inte jag kunde; den konsten
vore väl inte så stor. Men lägg du opp dina hundra först.
-- Nej sätt i gång du först, så kommer pengarna nog fasen sen.
Jag ser mig om ännu en gång, det brinner i mig av begär att förbyta
deras litet skadeglada miner i allmän förbluffelse och häpnad. Jag tar
ett steg mot veven, böjer mig fram för att gripa den, men släpper den
igen för att se efter om kontakten är på, vrider den åt rätt håll och
tänker dra i gång, men rätar på mig och säger stilla medan det svider
svårt invärtes:
-- Du får nog behålla dina hundra du Erik. Men du kan då väl inte begära
heller att en lagårdspiga ska veta hur en sätter igång såna här
maskiner.
Varpå jag hugger mina ämbar och flyr undan frestelsen, medan skrattet
följer mig ända in i förstugan. Men där tackar jag i all ensamhet högre
makter som slog ned högfärdsdjävulen inom mig och hejdade mig i tid.
Fast gud ska veta, att det var svårt att låta bli med deras flinande
ansikten omkring.


OM HUR KLÄDER LAKAS.

Vi hade haft stor byk -- den varade i tre dagar och allt, som smutsats
under nära tre kvarts år låg nu rent och ganska vitt i karen, endast
väntande på den avslutande lakningen, som skulle göra även den gråaste
trasa snövit och skinande. I tre dagar hade vi tvättat och gnott,
borstat och stått i av alla krafter från tidigt på morgonen till sent på
kvällen; den ena bingen kläder efter den andra hade gått genom våra
händer och blivit förvandlad, vilket också dessa samma händer blivit.
Från att ha varit ingrott svarta och omöjliga voro de nu rena och röda
med rynkigt skinn, och de långa sårrevorna lyste rosenfärgade, djupt
inbäddade mellan uppsvällda vita kanter. Knogarna hade fått runda hål
efter all gnidning av hårt linne i den starka luten, armarna brände som
voro de flådda och prunkade i den vackraste purpurfärg. Det var tredje
dagens sista kväll, den sista skjortan var mellan våra nävar och Anna
sjöng för full hals, medan händerna flögo i takt över tvättbrädans
randiga bleck. Så lyfte hon skjortan och synade den i de sista svaga
strålarna från solen, som just kröp ned bakom kyrkans ljusgröna lindar,
vände den på alla håll, slängde ner den i baljan igen och tog ännu några
hårda rivande tag mot brädan, så vred hon ur löddret med väldig kraft så
det riktigt knakade i sömmarna och slängde den ifrån sig i det stora
karet, där all den andra tvätten låg.
-- Nu du! Jestanes att en änteligen ä färdi. Skynn dej å vri ur så gå vi
opp och äter. Ja ä så förbaskade hungri. Va livat de ska bli i kväll du
-- tänk du, va pöjka här kommer. Ända bort från Svalberga kommer di du å
Hilda hon har bakat hela dan. Fy fasan du, ja säjer de, att en bara ska
va så trött! Å att de ska göra så tjyvens ont i hännera -- å föttera me
för den delen! Har du inte ont i hännera? Du, ja säjer de, har du inte
ont i hännera?
Ty jag var inte rapp nog med svaret utan står i dystert beskådande av
min skjorta, som inte på villkor vill bli ren om halslinningen trots
skurborste, tvättbräda och ivrig gnuggning. Nu hörde jag och svarar
sakta och tankfullt:
-- Jo, tvi hunnan visst gör det ont i händerna. Om jag hade den här usla
skjortan ren ändå.
-- Få se på'n. Ren! Den måtte väl va ren om nån ä de.
-- Men ve halsen.
-- Ä kössme! Du tror väl allri, att en ska ta livet åv sej för å ta bort
den lorten. Den går allri dän -- å går han, så går han i laken. Ge fasen
i å stå och gno på'n länger, vri ur en å släng'en. Bonn ä inte så fjäski
måtro.
Ingalunda behövde detta sägas mig två gånger, jag vrider och slänger
skjortan och med ett befrielsens skratt sträcka vi armarna i luften,
räta på ryggen, som känns som vore den mitt av och stöna av välbehag
över att ett strängt och tungt arbete ligger bakom oss. Det som nu är
kvar är ju bara lek jämfört med det förra och denna kväll ha vi länge
sett fram mot som en stor och sällsynt glädje. Ty blev det inte en
brakfest i kväll så över alla gränser rolig och fin! Lakgille -- det är
saker det för pigorna på landet och ett eftersträvat nöje att få komma
på, så det var då alls ingen under, att pojkar kom sättande ända bort
från Svalberga.
-- Har Hilda bakat sa du? frågar jag Anna, som även haft en del innegöra
och därför visste litet bättre besked än jag, som stått i brygghuset
hela dagen.
-- Joo du. Hon har bakt så dant med vetbrö å skorper så ja tror de
räcker te femti människer. Men här kommer nog många me. Tänk du, va
livat du! Tvi hunnan du va livat!
Annas ögon blänka vid bara tanken, och jag strålar nog också av
förtjusning, ty varje litet nöje är så oändligt välkommet, varje liten
omväxling så efterlängtad. -- Vi ta på oss schaletterna, lägga in några
långvedsträn under pannmuren, som är fylld till brädden med rykande
varmt vatten och så kila vi hem till maten, som väntar i form av
risgrynsgröt och färskt bröd. Hilda har verkligen bakat och så mycket
förstår till och med min ovana blick, att nog kommer det att räcka till
och bli över om det så komme femtio personer. Hilda knusslar aldrig.
Regält ska det vara.
Just som Anna lagt för sig sin tredje enorma grötportion komma de första
gästerna fnittrande. Det är tre flickor från granngårdarna, som ombetts
att komma litet före, för att hjälpa oss »få undan». De bjudas på gröt
också och under dödstystnad sleva de den i sig, milt uppmuntrade av Anna
och mig att lägga in ordentliga kvantiteter. Äntligen äro vi alla
färdiga, och avdukning och disk ta sin början med otrolig kläm. På
mindre än en halvtimme är alltsammans gjort, sopningen omhändertas av
flickorna, och Anna och jag störta upp på kontoret för att välja ut
aftonens elegans bland vår ingalunda storartade garderob. Anna bestämmer
sig för en skär blus och jag för en grön, båda ska vi ha randiga
förkläden utan bröstlapp och så tar jag ett steg för att gå ned, med
kläderna över armen och helgdagskängorna i nypan. Men Anna tvekar och
står kvar framför min koffert med ljuset betänkligt på sned och
stearinen drypande nedför fingrarna.
-- Skynda dig nu och kom, säger jag otåligt med ett trevande steg mot
trappan.
-- Nej, vänta ett tag du! hon står kvar inne på vindskontoret och jag
hör på hennes röst, att något viktigt är i görningen.
-- Nå, vad vill du då?
-- Kom in igen ä du snäll.
Jag vänder om och undrar i mitt stilla sinne vad som skall bli av. Hon
står kvar på samma plats, litet vänd ifrån mig, men jag ser, att hon är
rödare än vanligt om kinderna, och ljuset låter hon drypa så det är en
ren skam.
-- Joo, ser du, jag unnrar -- -- -- jag såg i ditt kôffer en gång, när
som du visade de där skrinet du fått av Bernhard, att du hadde en
krustång. Å Anders han kommer ju i kväll å han ä så gla i krusit hår. Å
de kan en ju få me en sån dära tång?
-- Joo, det tänker jag väl. Inte för jag använt den någon gång för jag
fick den en gång på en sån där basar du vet, på Lyckans hjul. Men nog
kan en väl bli krusig av den, det är inte farligt. Fast man får nog
värma'n bra.
-- Tror du de, att man blir krusi åv'en. Tänk du, va Ante skulle bli
förvånad. Får jag låna'n du, så ska jag värma'n på ljuse. Men säj
ingenting te jäntera.
Jag plockade fram tången med ett litet leende, men inom mig var jag
mycket rörd. Och efter en misstänkt lång stund kom Anna ned med fyra små
tafatta lockar i pannan och så själaglad så det var en fröjd att se
henne. Flickorna beundrade inte måttligt och hon klädde sig nu i rykande
fart, det betydde inte ett smul om en hake kom snett eller en knapp var
ur, »bara man får laserna på å kommer i väg!»
Utanför brygghuset stod redan en stor mörk klunga väntande, när vi
rusade utför backen, och det dröjde inte länge förrän lampor och lyktor
blivit tända och tvättstugan var full med folk. Det var liv och lejan
redan från första stund, och det brassades på under pannorna så
ångmolnen hängde som dimmor i luften. Kaffepanna hade vi haft med oss,
bröd, socker och grädde likaså, och medan vi flickor dukade och gjorde i
ordning allt till festen skredo pojkarna till sitt arbete för kvällen
och började lakningen.
I två kolossala kar lågo alla vita kläder tätt packade, varv efter varv
ända upp till randen. I botten lågo stadiga askpåsar, väl omsvepta med
skynken och vilande på ett lager av tombuteljer, för att vattnet lätt
skulle rinna undan. Ur pannmuren hämtades nu kokande vatten i stora
skopor på långa skaft och östes över kläderna. När så mycket fyllts på,
att karet kunde anses mer än till hälften fyllt, lossades en plugg i
dess sida, alldeles intill botten och det heta vattnet strömmade ned i
en så, nu inte längre klart och vitt utan redan svagt gulfärgat av
askan. Så hälldes det i pannmuren igen, kokades och östes på nytt över
kläderna. För var gång blev färgen allt gulare och starkare och till
slut var luten så stark, att det sved på fingrarna om man fick den på
sig. Ju längre det lakades desto finare och vitare blevo kläderna och ju
roligare en lakfest var, dess bättre blev lakningen gjord. Pojkarna öste
och öste, delade upp sig i lag och organiserade arbetet, och ibland
kunde man hålla på både till tre och fyra på morgonen.
Det dracks kaffe också vill jag lova -- den ena pannan efter den andra
koktes av flickorna och brödstaplarna sjönko ihop för anfallen med
sagolik hastighet. När kaffet var slut plockades det fram saft och
vatten medan pojkarna lakade och imman stod som en vägg i rummet. Det
var knappt man kunde se från den ena hörnan till den andra och luften
blev tung att andas till slut, men vad i all världen betydde det!
Allteftersom timmarna ledo steg stämningen och till slut var den så hög,
att den absolut inte kunde bli högre. Spelman hade det kommit också
naturligtvis och dansen gick för fulla segel på det våta golvet, som var
så halt av vatten och lut att allt emellanåt en kraftig kullerbytta
slogs i hastigheten. Brännvinet kom fram under nattens lopp, pojkarna
styrkte sig och lakade, brände sig på skopskaften, svuro och skreko,
skrattade och hojtade. Då och då försvann ett par ut i mörkret --
utanför dörren låg natten som det svartaste svarta utan stjärnljus eller
måne, kallt var det så det isade genom märg och ben och en kulen blåst
ven om knutarna. När man kom utifrån in i värmen slog ångorna av kaffe,
lut, brännvin och väta en mot huvudet så man blev het och yr,
handklaveret drillade och gnällde, dansen svepte så golvet rungade och
skratt och skrik ekade.
Lamporna brunno ut så småningom, ett ljus brann till sist ensamt och
sorgset fladdrande på pannmurens kant för att lysa de arbetande, och
skenet från elden flackade rött och oroligt över väggar och tak, glänste
i de små svarta, fyrkantiga fönsterna och speglade i kaffepannans bukiga
koppar. Lakvattnet var brunt och starkt och sköljkaren började lagas i
ordning medan det lediga kavaljerslaget klämde i med en hejig
sjömansvisa. Annas fyra små lockar hade raknat i fukten och hängde raka
utefter panna och kinder, men Anders var redan så bedårad han kunde bli
och satt i ett hörn på en upp- och nedvänd balja med munspelet i ena
handen och Annas hand i den andra, hennes huvud låg mot hans axel och
det randiga förklädet var brett under dem till skydd mot vätan.
När dagen kom silande, grå och kall, var ilakningen klar och en sista
kaffepanna sattes på elden medan de kokheta kläderna lades i sköljkaren.
En sista vals speltes upp, den sista kaffekasken dracks, den sista visan
sjöngs och skrattande drog hela den unga skaran hemåt i gryningsdunklet
till ett par timmars sömn innan arbetet började på nytt. Anna och jag
plockade blixtsnabbt ihop koppar och glas, bommade igen brygghusdörrarna
och knegade in i vår kammare, trötta och sömniga, klädde inte av oss ens
-- vad lönade det, när vi skulle upp om två timmar -- och sovo innan
huvudet nått kudden.


OM MORDET PÅ GREKISKA KUNGEN, LOTTERI OCH KATALOGER.

Man gick därnere i den fullständigaste ovetenhet om allting, man visste
rakt ingenting om vad som hände ute i stora världen. Tidningar köptes
nästan aldrig och köptes det någon var det vanligen endast
Veckojournalen, och i den får man just inte veta några så alldeles
färska eller sensationella nyheter. Endast allt gick sin trygga och
jämna lunk så var det bra, vad betydde det, om himlen ramlade ned i
socknen bredvid, bara den inte ramlade över oss.
Jag minns en dag vi höllo på att baka, jag stod just lutad över
ugnsrakan för att skyffla ut glöden, när Hilda slog ihop händerna av
förvåning och ropade med ivrig och upphetsad röst:
-- Nej men jämmerligen, nu ä di väl ändå riktigt stolliga i utlandet. Nu
har di skjutit kungen i Grekland!
Jag släppte rakan i häpenheten och snodde mig tvärtom med förfäran målad
i mitt anlete. Anna ställde med en väldig duns ifrån sig diskbaljan, som
hon just skulle tömma och båda stirrade vi förväntansfullt på Hilda, som
låg framstupa över köksbordet och läste i en utbredd tidning.
-- Di sköt'en i huvet å han dog mesamma å mördaren har di taji. Han
får'et väl trevligt, uslingen. De skulle allt tjyven va kung nu för
tiden.
-- Men att de ha skjutit honom igen, sade jag med ett dunkelt minne
svävande för mig, att en kung sköts där för något år sedan. När var det?
-- Den sjunde dennes står de bara, eller om de ska va den sjuttonde. Dä
bortrevet ett stycke just där.
-- Vad är det för en som ska bli koning nu då, frågar Anna med djupt
intresse.
-- Kronprins Konstantin ska tillträda regeringen står de.
-- Ska di ha två kungar i rad som heter Konstantin då? kan jag inte
hålla inne med, ehuru en så ingående kännedom om grekiska kungens namn
ingalunda är på sin plats för en lagårdspiga.
-- Han som di tog dö på hette Georg.
-- Å hunnan! utbrister Anna allvarligt. Hette han Georg. Att di har så
kristna namn i Grekland. Tänk, hette han Georg.
Men jag börjar grubbla och söker och söker i minnet. Har inte jag
skrivit anekdoter i tidningen om en kung som blev skjuten i Grekland och
hette Georg. Och hette inte hans son Konstantin och blev inte han kung
sedan. Och inte har väl han hunnit dö och en ung Georg kommit på tronen
igen och denne samme Georg nu skjutits. Det går runt i huvudet på mig
och jag grips av medömkan med mig själv och min okunnighet.
-- Står det Georg? försöker jag en sista gång.
-- Ja de gör de. Georg står de alldeles tydligt.
Nu kommo drängarna in till kaffet och nyheten berättas också för dem. De
ta saken lugnt och filosofera endast i allmänhet över kungars ändlighet,
såväl som andra dödligas. Bonn, som också kommit in, håller ett
vältaligt föredrag om bomber och gevär och mördare i gemen och det hela
resulterar i några hemska historier om mordattentat mot presidenterna i
Amerika. Men jag går alltjämt och grubblar och tycker, att det är
förfärligt besynnerligt. Ända tills jag i smyg tar fatt på tidningen och
noga undersöker om intet datum kan påträffas. Då hittar jag långt upp i
en hörna det jag väntat -- nyheten är ett år gammal. Varligt meddelar
jag upptäckten och den tas lika lugnt som mordet nyss, litet skratt
bara, så övergår man till presidenterna igen och grekiska kungen
framlever alltjämt sitt liv, ytterligt nonchalerad av Taninges invånare.
Detta har jag berättat bara som ett litet bevis på den nästan otroliga
slöhet, som utvecklades så fort det gällde några händelser utom socknen
eller till och med den närmaste trakten. Bondetåget visste de inte
mycket om därnere, dess verkningar ansågs inte på något sätt märkvärdiga
och av valfeber och agitation märktes icke ett spår. Tidningar voro till
för att man skulle få billigt och bra papper, det var egentligen det
enda existensberättigande de hade -- jo förstås, följetong och
berättelser och sådant hade ju alltid sitt intresse. Men papperet sattes
högst och ett paket inslaget i en tidning ansågs bra mycket finare och
trevligare än om man svepte in det i vanligt omslagspapper. Den enda
gång jag minns, att det verkligen frågades efter och köptes tidningar
var, när det varit dragning i något större svenskt lotteri, då ska jag
säga det var väntan och längtan efter dem. Allesammans spelade de på
lotteri, både drängar och husbondfolk och till och med Anna, så hade hon
en kvarts lott, som hon väntade sig något storslaget av. Hela trakten
var gripen av lotterifeber förresten och det förlorades mycket pengar
där. Somliga spelade i svenska lotteri, somliga i danska och tyska,
ibland vunno de kanske en tjugu, trettio kronor eller just så mycket att
de blevo uppiggade att fortsätta. Och ständigt cirkulerade de
förunderligaste historier om folk i grannsocknar, som vunnit 5--10000
kronor i ett enda tag. Anna hade fått fem kronor på sin danska kvarts
lott en gång och den femman talade hon beständigt om, när jag försökte
avråda henne från vidare extravaganser på lotterispelets motgångsfyllda
bana.
-- Neej du, ja slutar inte. Å Anders han säger också de, att ja gärna
kan hålla i. Feck ja inte fem kronor en gång skickandes utan att ja
visste ett smul om. Va fasan, om de också kostar lite å ha lotten kvar,
så ä de i alla fall så förbaskade livat. Å förra gången du, så hadde ja
nära på vunnit hunnra kronor, de va bara en nia som skillde. Joo du!
Nästa gång kanske ja får rätt nummer te tietusen du, va säger du då då?
Du, va säger du då då? Då går du nog och köper dig en du me!
En annan vurm, som dock mera uteslutande angripit den manliga ungdomen,
var kataloger. De skickade efter kataloger från gud och hela världen,
alla firmor, som annonserar om »kataloger gratis och franko» fingo
beställningar, åtminstone från drängarna på Taninge och deras
favoritnöje var, att studera dessa vanligen mycket innehållsrika häften.
I synnerhet voro Åhlén och Holms högt älskade, och allt som oftast
rekvirerades också de mest besynnerliga saker ur dessa kataloger:
patenterade hängslen med så många tampar och spännen, att de lyckliga
ägarna visste varken ut eller in, när de skulle ta dem på, hundrabladiga
knivar som kunde användas till de mest otroliga saker. Det fanns
ostronöppnare på dem -- aldrig för jag tror att någon av innehavarna av
dessa härliga knivar någonsin i sitt liv sett ett ostron eller får se
ett heller -- champagnekorksupptagare, konservlådsbrytare,
cigarrettändare, nagelfilar, skrivpennor, patronkratsare -- o, det var
ingen ända på vad det fanns allt på dessa underbara knivar, som det tog
en halvtimme att bara fälla upp allting på. Det kan förresten ingen
beskriva allt annat märkvärdigt, som beställdes ur dessa kataloger: det
var bläckhorn att bära i fickan och portmonnäer som ingen utom ägaren
kunde öppna och emellanåt inte ens han, ty han glömde ibland bort
mekaniken, som var fruktansvärt invecklad -- det var nycklar som gick
till alla lås, men vid företagna prov visade sig ha en löjlig motvilja
att öppna ett enda, det var cigarretter, som exploderade rätt som man
rökte dem i allsköns lugn och ro och höll på att skrämma slag på de
oförberedda, det var garanterade amerikanska fickur till 4.50 med
väckarsignal och självlysande urtavla och speldosa och vackra
fotografier av mer eller mindre sköna kvinnor; vad garantin beträffar,
så fanns det intet närmare bestämt om den i katalogen -- det var
reservoirpennor, som alltid strejkade och endast avlevererade bläck i så
måtto, att de jämmerligen bläckade ned skrivarens händer tills de mest
voro att förlikna vid en niggers, det var alla möjliga mystiska böcker
för älskande och nygifta och länge gifta och ogifta, för alla möjliga
äktenskapliga och inte äktenskapliga stadier, det var svångremmar av ny
och oerhört framstående konstruktion, det var -- nej, det tar aldrig
slut om jag så sutte och räknade upp sidor framåt. Men jag måste i alla
fall uppehålla mig ett ögonblick vid munspelen. Våra drängar skrevo
efter munspel så gud sig förbarme vilka förmögenheter de lade ned i dem.
De hade munspel med klockor på, med trumpeter, med trummor, de hade
munspel så små att de försvunno i handen och knappt syntes mellan
läpparna och munspel så stora och långa och breda att de voro en halv
meter på längden, munspel i moll och munspel i dur: »Svenskens
älskling», »Hjärtats ros», »Hemlandstoner», »Valsesmek», »Harpotoner»
och vad de nu hette allt. Något som också mycket intresserade var
cittror, ackordcittror, vilka klingade i ljuvliga ackord när man tryckte
på en filtklädd träribba, som låg tvärs över strängraden. Det fanns
många träribbor att klämma på, ju finare cittran var dess flera ribbor
var det, och det blev en storslagen och klangfull musik, när en
stålklädd tumme rasslade fram över klaviaturen och en konstförfaren hand
tryckte på ribborna. Det var i synnerhet en cittra, som väckte Annas
livligaste beundran och åtrå där den stod uppritad i en katalog,
förgylld och utsirad och bärande namnet »Himlatoner». _Om_ hon nånsin
vann så mycket som den kostade, 32 kronor, på sitt lotteri så skulle hon
då sannerligen inför Gud ögonblickligen inköpa den cittran:
-- För ja säjer de du, en cittra de nåntingen som inte alla har å den
låter så förbaskade väl te sånger -- ja te viser me för den delen. Å
_om_ ja vinner du -- ja säjer de du, att _om_ ja vinner femti en gång så
ska ja köpa »Himlatoner» å den här fickspegeln te Anders. För den ä
välan stili?
Fickspegel n:o 0182364, stod det i katalogen, av röd saffian
innehållande spegel, kam, mustaschvax, nagelpetare, nagelfil och
nagelpomada.


HUR ANNA BLEV RÖSTRÄTTSKVINNA OCH LITET ANNAT PRAT.

När man försöker att i minnet leta sig tillbaka till en tid som varit
fylld av tusen nya intryck, av tusen nya saker och många nya människor,
så är det ibland alldeles omöjligt att hålla samman allt. Man minns en
sak, två, tre med oändlig tydlighet, andra sjunka undan och låta inte
fånga sig. Man kan inte minnas dem en och en, utan först i en lång
kedja, som drar allt och alla med sig. Och börjar man väl veva upp den
kedjan komma alla minnen farande, störtande, och man hinner inte ens
reda upp dem förrän de dragit förbi. Det är så med mig så fort jag låter
tankarna gå tillbaka till min månad på Taninge -- den var lång, men gick
ändå så förvånansvärt fort. Varje dag var så till sista minuten fylld av
arbete och möda och varje natt försvann som en minut i djup och tung
sömn. Varje dag förrann lugn och lång under samma ständiga tramp, samma
enahanda sysslor, som länkades den ena i den andra utan en sekunds
andrum. Och varje kväll förde med sig en förnimmelse av vila och ro och
en oändligt starkt känsla av tillfredsställelse över en dag använd just
som den skulle användas. Ingenting på jorden skänker en sådan glädje som
kroppsarbete, ingenting har en sådan förmåga att lugna, stilla och
liksom rena allt inom en. Man får ingen plats över för tankar, som oroa
och plåga -- man knogar tills dagen är slut, då sjunker man ned på en
stol likt ett tåg som stannar, och man orkar endast tänka så långt som:
nu är jag allt bra trött, gudskelov att det är kväll. Och så stupar man
ögonblickligen i säng och sover innan man hunnit dra täcket till rätta.
Jag minns de första kvällarnas kväljande trötthetskänsla, och jag kommer
ännu ihåg den avundsjuka beundran jag ägnade Anna, som så fort hon
visste sig ledig bara slog sig ned på en stol och sov.
-- Är du trött? kunde jag fråga, men fick till svar endast en förvånad
blick som lika tydligt som ord sade:
-- Ä du dum, du. Visst ä ja trött, när kvälln kommer.
Men när hon på morgonen vaknade, gick hon ständigt med lika lugn,
belåten iver till arbetet, som hon utförde snabbt och väl och med samma
glada villighet så lång dagen var. Vad jag beundrade henne och vad jag
beundrar henne ännu! Och vad jag avundas henne den måttfulla styrka och
kraft varmed hon gjorde allt. Hon berättade för mig ibland hurudant de
hade det om vintern, och jag tyckte jag kunde se henne framför mig, hur
hon stövlade genom snö och väta, ut och in, fram och tillbaka med sin
snälltågsfart och sina röda kinder som alltid voro lika skinande röda
och runda. Och jag tänkte för mig själv, när jag överhuvudtaget hade
hunnit så långt att jag orkade tänka, och det var minsann inte de första
fjorton dagarna: jag skulle önska att alla små hemmaflickor uppe i
Stockholm finge vara med om detta, finge se och begrunda vad allt de
kunde ha att lära av denna bondpiga, när det gäller arbete och
förnöjsamhet, att de en enda dag bleve satta att göra alla hennes
hundrade sysslor, som i sig själva äro så enkla och litet invecklade --
jag skulle önska, att de bara en enda dag finge känna vad verkligt tungt
och strävsamt arbete vill säga, och att de skulle förstå, vad detta
arbete betyder, hur viktigt och nödvändigt det är och hur stort i all
sin ringhet. Men det kan ingen förstå, som ej prövat på, tror jag.
Varför skulle annars just denna del av kvinnoarbete vara så litet
värderad och så lågt betald?
Tidens frågor hade ingen som helst betydelse för Anna -- hon visste inte
mer vad som skedde ute i världen än om hon levde på en obebodd ö i norra
Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar, så visste hon inte om att ett
sådant ord existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat över
rösträtt eller likställighet med mannen, det låg något så komplett
omöjligt i blotta tanken härpå, att jag hade mycket och stort besvär
innan hon ens begrep, att det fanns kvinnor som kämpade för något så
galet.
-- Ja tycker de ja! De skulle allt bli någe de om du eller ja gav oss te
riksdasmän. En kunne lika gärna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har
välan allri hört sån lort förr, du ljuger bestämt i mig alltihop.
Men jag försäkrade, att det var sanning och utlade därpå i enkla ordalag
hur orätt det är att manfolk ska ha allting så mycket bättre. Tänk bara
på drängarna, utslungade jag i hastigheten utan att egentligen ha en
tanke på om det verkligen var något att anmärka på deras
företrädesrättigheter. Men det tog skruv. Annas glada uppsyn
fördunklades av ett lika intensivt som ovanligt tankearbete och till