En piga bland pigor - 4

Total number of words is 5161
Total number of unique words is 1733
25.5 of words are in the 2000 most common words
34.6 of words are in the 5000 most common words
38.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
igen med valna svullna fingrar, som äro röda och såriga av all diskning
och tvätt, tappar på nytt sin brickduk och börjar rulla med huvudet
farligt nära bordskanten. Samma scen, samma suck, samma generade blick!
-- Men varför i herrans namn lägger du dig inte? brukar jag fråga, när
hon för tionde gången dunkat huvudet i bordet och vaknat till liv igen.
-- Nä, d'ä så gôtt te setta siså här på kvällen å ja ôrker inte klä å
mej än. Å så skulle jag sy!
Ibland händer det, att jag går och lägger mig innan hon stupat ner i
soffan, och då kan jag vakna mitt i natten och få se henne sitta med
armarna på bordet och huvudet i dem, medan lampan brinner och osar och
brickduken för länge sedan försvunnit ur hennes medvetande. Jag kan
ligga och se på hennes runda nacke, där håret ligger tungt och glatt, på
hennes huvud, som ligger snett och obekvämt på de röda, brynta armarna,
och jag grips av ömkan, ett medlidande så starkt, att det en minut känns
som skulle jag vilja göra allt på jorden för att kunna skänka denna
dödströtta, starka, arbetsvilliga flicka en enda dag av fullständig vila
och ro, en enda morgon av lång och ljuvlig sömn. Apropå morgonsömn, så
interpellerade jag henne en dag hur länge hon fått sova en morgon när
hon legat som längst.
-- Å, jag har ju alltid havi krittra å mjölka, så inte har ja sovit någe
länge inte precis. Jo visst jo en måron i fjol somras på min fölseda så
sa mamma, att hon skulle mjölka å sköta djurena om ja riktigt ville sova
ut. Å då sôv ja festås. Men klockan 7 tyckte mamma visst de va på tiden,
så då väckte hon mej. Opp me dej, din stora drula, sa hon, klócka ä över
7. Ja, de sa hon! Opp me dej, din stora drula, sa hon, å ja fick lòven
te gå opp. Men arg va ja inomvärtes, för när hon lovt mig sóva, så kunde
jag väl fått ligga teminstingen te 8. Tyck du inte de me, säj?
Jo, det tyckte jag och smålog för mig själv vid tanken på att bli
uppkörd kl. 7 och ändå anses ha sovit länge.
Vi vandra neråt ån i middagssolshettan -- det är varmt fastän det inte
är mer än i mitten på maj, Anna dansar i takt med mitt munspel och
viftar med sin brickduk. Och mun går i ett kör med ideliga frågor till
mig, som för var gång måste avbryta spelet för att svara -- förr blir
hon inte nöjd.
-- Va sa bonn te dej i måres, när du stod i bon?
-- Han sa väl ingenting.
-- Sa han inte? De hörde ja fälle. Om att du va så fint klädd. Va sa
han?
Jag spelar utan att svara, men Anna ger sig inte i första taget. Hon
frågar och frågar och till slut måste jag stanna av ett slag för att
svara i ilsken ton:
-- Han sa att de va grann färg på kjorteln.
-- Sa han. Å tjyven, sa han de! Va sa du då, då? Du, va sa du då, då?
Jag spelar oberörd och dränker hennes frågor så gott jag kan i en flod
av munspelstoner. Men ingenting hjälper. Hennes »va sa du då, då?»
upprepas ständigt och enformigt, tills jag full av ursinne tar bort
spelet och fräser:
-- Ingenting.
-- Ingenting. Joo, du, de hörde ja allt. Han grina så förbaskat. Va sa
du? Du, va sa du? Att du inte kan säja de!
Annas röst börjar nästan låta gråtmild, och skamsen över min egen
otålighet nyss, ger jag ett noggrant och vidlyftigt referat över mitt
och bonns fullständigt innehållslösa samtal. Men Anna strålar av
förtjusning och intresse och kan inte få höra nog detaljer. Vi ha kommit
ner till ån under detta livliga samtal och slå oss ned i gröngräset, jag
för att sova och Anna för att sy. Hon är full av verksamhetsiver och
sladdrar utan uppehåll, så det är en absolut omöjlighet att få någon
sömn.
-- Kan du inte vara tyst ett tag, så en annan kan få sova? föreslår jag
milt.
-- Jo, jag ska va tyst, men jag ska fråga en sak te bara. Ja unnrar om
du tog nå'n karamell i går på logen, när som Malkus bjöd dej! (Stum
nickning från min sida.) Akta dej då, du. Jag säger bara de, akta dej.
Nu får du sova för mej, men kom ihåg va ja sagt: akta dej!
Naturligtvis kan jag omöjligt få en blund i mina ögon med denna dystra
och mystiska varning ljudande som en domsbasun inom mig och med ett ryck
sätter jag mig upp och fordrar förklaring. Anna ger mig en högtidlig
blick och frågar med gravlikt allvar om jag kan tiga.
-- Jag skulle önska du kunde det hälften så bra!
Hon tvekar en stund om svaret skall tas som någon obehaglig anspelning
på pratsjukhet hos henne eller endast som försäkran, bestämmer sig för
det senare och börjar sina hemska avslöjanden med låg, dyster röst:
-- Akta dej för kararna nu för tiden, de säjer ja dej, di kan så mycke
knep. Du ä förlovad förstås å ä säker på att du har din Bernard. Men va
inte för säker du -- karar ska en allri lita på! Å va du gör, så ta
allri en karamell om en pôjk bjuder dig, för då gör du de du ångrar!
-- Jaså.
-- Jojomän. Ja vet någe ja, som inte alla vet. Å ta allri en karamell av
en pôjk! För dom kan lägga någe i du, som kan göra flickerna alldeles
tosiga. Vet du hur dom gör?
Förfärad huvudskakning från min sida.
-- Joodu, ja vet'et ja. Dom tar en svettdroppe som rinner mitt på näsan,
precis mitt på näsan ska de vara, å så lägger dom den på karamellen, å
om en jänta äter den sen, så blir hon så kär i pôjken, så hon vånnar
ingenting.
-- Ä, fnyser jag föraktfullt och skrattar.
-- Ä, säjer du ja. Men vänta du, ska du få höra någe som du inte säjer ä
åt. Å d'ä sant för d'ä en bekant flicka te Amanda i Rasarna som de
hände. Jo du, de va en pôjk oppe i Bergsboda som va så förtjust i en
jänta, som hette Ameli förresten, men hon ville inte ve'n alls. Och så
en gång förra sommarn så va dom på en vattdans på Svalberga loge och där
bjöd han 'na på ett äpple, ett stort rött, grant äpple du. Men hon
trodde att de va någe fasenskap i äpplet, så hon åt inte opp'et utan
tog'et me sej hem, å där slängde hon'et i skulspannen. Å så gav hon
grisara å sugga feck äpplet du -- å kan du tänka dig, _att sugga blev så
vimsen, så hon bröt sig ur stia å tog rätt på pôjken å va så kär i'n så
hon följde'n vart han gick se'n_.
Det sista stöttes fram i crescendo, medan jag ligger på huvudet i gräset
för att inte visa mitt ansikte. Men om en stund sätter jag upp det med
alla dragen i ordning och vi stirra sorgset och tyst på varann i fulla
två minuter, varefter jag överraskat, men fattat säger:
-- Tänk!
Anna är nöjd med mitt allvar och tittar triumferande och med gillande på
mig.
-- Nu tar du väl ingen karamell mer om dom bjuder dej?
-- Näej! Va skulle Bernhard säga?
Och så lägger jag mig raklång på rygg i solgasset med händerna under
nacken, sluter ögonen några minuter och tänker på »vad de göra hemma
just nu», och inom mig är jag sjuk av hemlängtan och förtvivlan. Så
minns jag Annas vanvettiga berättelse och hennes skrämda röst, och
tittar upp för att fråga om suggans vidare öden. Men nänns inte störa.
Ty med brickduken mellan händerna och huvudet hängande som på en
avbruten stängel sover hon den rättfärdiges sömn, framåtlutad som sökte
hon synålen bland gräsen. Jag blundar igen och snart sova vi båda medan
vattnet porlar helt stilla i sin leriga bädd, sädesärlorna tjittra och
vippa och en stare visslar i en björk rätt över våra huvuden, som om han
blivit galen av sol och vårluft.


UNDERHÅLLNINGEN EN REGNIG SÖNDAGSKVÄLL.

Vi sitta i skymningen på söndagskvällen inne i pigkammarn. Aftonvarden
är undanstökad, disken likaså, sumpen avkokad till morgonkaffet, bönorna
malda och allting färdigt för dagen. En blågrå majskymning sveper in
genom fönstren och allt det svaga ljuset i rummet samlar sig i en klase
körsbärsblom, som lyser strålande vit i en spräckt kaffekopp mitt på
bordet. Utom denna enda lysande och doftande lilla punkt är allting
dunkelt och skymningsgrått -- ansiktena på oss alla där vi sitta
församlade se så underligt bleka och stilla ut och den halvslocknade
glöden i spisen hjälper inte till att göra dem färgstarkare. Utanför
faller mörkret sakta och kyligt, på rutorna trummar ett envist duggregn
och då och då tjuter det till ett vindkast i skorstenen, som kommer alla
att ruska på sig och krypa ihop i den unkna värmen med dubbel trevnad.
Det är fullt hus i pigkammarn i kväll -- dansen på logen är inställd för
vädrets skull och »någe roligt ska en la ha inomhus när en inte kan
skala kring vägara» som Anna med stor pondus anmärker. Och nu sitta vi
här alla; Anna har slagit sig till ro i soffan med sin gitarr i knäet,
bredvid henne sitter stathustrun Lina också med en gitarr och inklämd på
den lilla plats som finns kvar försöker en av drängarna inta en
vårdslöst bekväm ställning och se ut som om han sutte i världens
komfortablaste soffhörn. Men jag vet hur han har det, för jag känner
till den där stenhårda soffan med dess trälock och vassa vinklar! På
stolarna sitta följande uppträdda: Anders, en av våra drängar, en
skogsarbetare, en »bekant flicka» från en gård längre bort och så jag.
Konversationen flödar och det är ingen som helst brist på samtalsämnen
av det mest originella och underliga slag. Drängen Erik har just slutat
en minutiös och detaljrik skildring av en egenhändigt utförd
liktornsoperation och nu börjar Anders med en ohygglig berättelse om ett
ovanligt ruskigt barnamord, som en piga i hans hemtrakt begått för något
år sedan. Alla lyssna skräckslagna och med frysningar utefter ryggraden,
och när han slutat sitta vi tysta en lång stund, oförmögna att säga ett
ord. Tills Lina uttrycker allas våra känslor i ett kort, men kraftigt:
-- O jämmaligen, ett sånt as!
Och så tar hon ett starkt ackord på gitarren, mumlar något med låg röst
till Anna, varpå båda klämma i på en gång, så man nästan hoppar högt i
luften av överraskning:
Jag gick mig in på källaren
att få mig något för penningen.
Varefter en oändlig och intressant sedelärande bild upprullas om en
drinkare som söp och söp och söp, tills han till slut endast hade
skjortan kvar.
-- Jojomen, vakta dej du Ante, så de inte går likdant för dej en gång!
varnar Erik och småler illmarigt mot Anders, som är känd för att gärna
ta sig en droppe för mycket om tillfälle bjuds.
-- Kössme! svarar Ante överlägset och karlaktigt, drar upp ett munspel
ur fickan och börjar spela. Och han _kan_ spela! Händerna håller han
tätt kring spelet, öppnar och sluter dem ömsom, som vore de pedalen på
ett piano, och den ton han får i sitt lilla ynkliga 1-kronasspel har en
skälvande innerlig klang, som får mig att gnugga mig i ögonen för att
vara säker på, att jag ser rätt, att han verkligen inte har något annat
instrument mellan sina stora bruna nävar. Valser och polkor avlösa
varandra, högra foten lyftes i stadig och jämn takt med små bestämda
smällar, överkroppen vaggar lätt åt sidorna och ögonen stirra rakt fram
utan att se. Mörkret faller allt blåare ute, och inne i kammaren kunna
vi nu knappt urskilja varann. Men ingen talar om att tända ljus och ännu
lyser körbärsblommen som en vit fackla. Anders slutar att spela lika
plötsligt som han började och med en suck lutar Anna sig tillbaka mot
soffkarmen, medan hon säger med en röst som nästan darrar av stolthet:
-- Ja säjer de du Ante, att du spelar då så förbaskade bra, så de sjung
i örona. De jussom lenar i bröste.
-- Dä var lent som de va, smilar Ante förtjust, och så är skrattet och
pratet i full gång igen. Hur det nu är, om det är mörkret eller
stämningen, det plaskande regnet eller vindilarna -- men plötsligt ha vi
halkat in på kapitlet spökhistorier. Rösterna få den dova klang som
spöken alltid kräva, ovillkorligt rycka vi stolarna närmare intill
varandra och den ena historien hemskare än den andra följa i snabb takt.
Alla ha vi varit med om något mystiskt och oförklarligt och hur
förunderligt det upplevda än är finns det ingen som ens andas fram
skymten av ett misstroende. Ansiktena äro högtidliga, litet skräckfyllda
och emellanåt skrattar någon till en smula nervöst. Lina berättar:
-- Jaha, å den här ä så evinnerlit sann som att ja lever, för de hände
hemma när som ja va liten. Mamma vakna en natt ve att hon tyckte hon
hörde pappa stiga upp och gå te spisen efter stallnyckeln, å så hörde
hon 'en gå ut. Å hon tänkte ändå de va märkvärdit, va tjyven ska han i
stallet nu. Men så somna hon om igen, å vakna igen jussom de va. Å då
låg pappa breve'na i sängen å då sa hon: Va geck du ut efter?
-- Geck ut, sa han.
-- Ja, geck ut me stallnycklarna.
-- Har inte vuri ute, sa han.
Då talte mamma förstås om hur de va å pappa opp med fart. Dä var skrömt!
sa'n å ut i stalle å där sto hästen våran å vart nära strypt me grimma.
Hadde inte pappa kummi just då, så hadde Pärla strukit me, dä säkert som
en da!
-- Jaha! Likadant va de hemma en gång, säger Anna och drar omsorgsfullt
en precis liknande historia. Så är det tyst en stund, tills Erik med låg
röst talar:
-- Jag har sett hin håle en gång!
-- Min pappa har sitt 'en me, upplåter plötsligt »den bekanta flickan»
sin mun, och så vänta vi med spänning fortsättningen av dessa
avslöjanden. Erik:
-- Jag geck hem en gång i förra friveckan, Kalle i Olsberg och jag, och
när som vi kom te svängen ve Broby låg där en stor sten ve vägen å
alldeles bakom den låg de någe ludet, som rörde på sej. Kalle tog mej i
armen å sa: gå inte fram för faen! Men ja tänkte: en ska la se efter va
de kan va! och geck fram å tog i't. Men då for de som en stöt igönom mej
å de ludna vände på skallen å fy för allt tvättat, jänter, han hade kol
i ögona å horn i pannan å den ena foten vad de klöfve på för 'an sparkte
mej på skenbene så ja blödde. Kalle han vände om å sprang å ja gjorde så
me, men då skratta'n där bakom oss så de eka i skogen å gnister slog de
efter oss jussom svavel. Å fulla va vi när vi kom, men nog fasiken va vi
nyktra när vi kom hem. Å va inte de Hin håle, så vill jag inte heta
Erik!
Jag kan inte återhålla ett fnitter, men det får gå på den allmänna
hysterins konto. Anna nästan gråter och Anders ansikte lyser kritvitt
mot den mörka väggen.
-- Min pappa, han . . .
-- Nää Emma, vi vill inte höra mer, avbryter Lina, men tystas ner av
ivriga röster och Emma fortsätter:
-- Jo, min pappa han va så dan me å spela kort när han va pôjk å han
spelte å sej nästan allt han hadde. Å hanses mamma ba'n å tiggde'n te
låta bli, men de brydde han sej inte om, fast han ångra sej senna. För
en kväll, när han skulle sätta ut sin sista krona, så tappa han'en på
golve, å när han böjde sej ner å skulle ta opp'en sträcktes de mot'en en
brunhåri näve å ett gap med tänner som glödande kol sken'en i ögona. Han
ble så rädd så han skrek till å i samma minut flög borde överända å Hin
håle tog ett skutt ut genom fönstre mens gnistera slog om'en. Å allihop
så såg di'en å sen tog ingen å dom i ett kort mer. Så nog för att Hin
håle finns alltid!
-- Nu tänner vi lampa! sade Anna bestämt och ingen opponerade sig. Å du
Lina sjunger en sång. Ta: Skönt i aftonstunden, så hjälper vi till me
kören. Fy fasan, ja känner mej som om Hin håle hadde vurti unner vårat
bord i stället. Sjung då Lina.
Och Lina sjunger och vi stämma in i kören:
Harporna stämmas av änglarnas kör
fram brusar sången så klingande skön.
O säg dyre vän får jag möta dig där
när jubelmusiken går in?
Hin håle är fördriven med musikens makt och glädjen härskar åter. Vi
gissa gåtor, sjunga visor, spela munspel och gitarr, se på vykort och
fotografier och det blir till och med en rungande polkett på det smala
golvet innan var och en går till sitt. Men när klockan är 11 reser
Anders på sig -- han ska hem i kväll för ovanlighetens skull (det är
söndag och Anna ser mulen ut) men måste upp 4 på morgonen i arbete och
har lång väg hem. När alla gått sjunker Anna ner i soffan igen och
somnar ögonblickligen. Men vaknar när klockan slår halv 12 och reser sig
gäspande!
-- Fy sjutton, klocka ä halv tolv å slaktarn kommer i möra bittin ve
femdraget. Du ska ta imot blon, sa Hilda, så ja får börja mjölka lite
förr. Du, hörde du de, att du ska ta emot blon?
Ty jag har skräckslagen knipit ihop munnen och bara stirrar tills jag
plötsligt får målföret igen och stammar:
-- Blon! Ska ja ta imot blon. Vispa'n.
-- Nä, vi vispar inte här, utan tar'n me en spak. De ska va lilla tråget
som står i bon, fyll'et te hälften med rågmjöl. De blir nog lagom me
hälften, för den här sugga ä så väldigt stor, så hon har nog mycke blo.
Du har väl tatt emot många gånger hemma.
-- _Om_ jag har! Jojomän! mumlar jag svagt och blundar för att inga
yttre intryck ska kunna störa mina visioner av knivar och suggor och
sprutande blod. Nu sover jag nog ingenting i natt tänker jag för mig
själv och suckar, ty dagen har varit lång och hela veckan ligger framför
som en oändlig och backig väg, den man ska trampa på trötta fötter. Jag
klär av mig sakta, drar nattröjan sakta på och sjunker med en rysning
ned bredvid Anna, som redan snarkar med vidöppen mun. Soffan är nog bra
att sova i för all del, men när man ska ligga vaken och känna de små
djuren kila hit och dit . . .
Men jag sover ögonblickligen och tungt, utan drömmar, utan blodiga syner
av suggor och slaktare, sover den tröttes lugna dödslika sömn och vaknar
utan motvilja, när väckarklockan slamrar in en ny och lång vecka.


NÄR SUGGAN SLAKTADES.

Morgonen därpå var strålande, och när jag strax efter fem gick ut på
backen efter ett fång ved sken solen så det sved i ögonen. Jag tänkte på
suggan och suckade -- att hon just skulle dö en sån här vacker dag, att
hon inte åtminstone en enda dag till kunde få leva och äta och ha det
riktigt skönt utan något bråk med rengöring av stian, som var så
innerligt trivsam och bra när den var en liten smula smutsig och
tillsölad. För att nu inte tala om vad det skulle vara skönt för mig att
ha en hel dag att bereda mig och ställa in mig på det svåra arbete, som
väntade. Ty det blir kanske litet besvärligt, tänkte jag för mig själv,
att ta emot det där blodet. De skrika ju också så förfärligt svin, när
de slaktas och det finns inte värre än att inte få skrika med -- men det
går nog inte an! Hysteriska pigor existera väl inte. Med mitt vedfång på
armen marscherar jag in igen och sörplar långsamt i mig kaffet, två
bräddfulla koppar för säkerhets skull, medan Anna och Hilda vandra till
ladugården för att mjölka, Hilda har övertagit morgonmjölkningen i mitt
ställe i dag. Och så lämnas jag ensam i köket, där jag ögonblickligen
sätter i mig ännu en kopp och med något styrkt mod ställer tråg och
rörspak i ordning.
Tunga steg klampa i förstun och slaktarn sticker in sitt rufsiga svarta
huvud genom dörren, nickar familjärt och frågar, om jag kan komma med
detsamma, för han och drängarna äro klara med förarbetet. Av den något
misstänkta doft, som så fort han öppnar munnen svävar genom luften,
sluter jag ögonblickligen, att detta förarbete avslutats på ett fullt
tillfredsställande sätt och småler till svar på hans elegant avrundade
slängkyss. Så knyter jag schaletten mycket fast om huvudet, tar tråg och
spak under armen och vandrar stillsamt ned till svinhuset med slaktarns
arm lekfullt lagd om mitt liv. Utanför på backen stå två av drängarna
och flina och slaktbänken väntar nyskurad och fin.
-- Gå nu in först hon te sogga, säger slaktarn till mig och ger mig en
uppmuntrande knuff i ryggen. Gå in tena och lägg de här repet om
frambena -- se sogga bler inte så rädd om de ä nån hon känner, som
lägger snaran om'na.
Och så ger han mig en rännsnara i handen och öppnar dörren till stian.
Och jag stiger in med gråten i halsen för att lägga snaran om suggans
ben. Hon kommer emot mig med ett belåtet grymtande, men stannar
fundersam, när hon ser att jag inte har något ämbar med. En liten stund
står hon med utspärrade ben och stirrar, så tar förtroendet överhand och
hon makar sig intill mig för att bli litet skubbad på ryggen. Jag kastar
en hastig blick bakåt på slaktarn och drängarna, de äro allt för
upptagna av ett slagsmål mellan ett par tuppar utanför för att ägna mina
förehavanden en tanke, och med obeskrivlig ömhet kliar jag suggans
smutsiga rygg medan hon stilla med korta små grymt ger sin förtjusning
tillkänna. Jag kliar och kliar och skäms så jag rodnar, över att tårarna
droppa ned på kinderna, men det är inte så gott att med berått mod leda
ett djur till slaktbänken, som man under långa och svåra dagar gett mat
och passning. Och suggan hade varit en god och tystlåten kamrat
förresten, som aldrig förrått eller förvånat sig över de hemliga
tandborstningsorgier jag firat inne hos henne ibland. En gång när
. . .
-- Nå flicka lilla hur går det? frågar slaktarns grötiga stämma, och med
ett ryck slår jag snaran om benen på offret och lagar mig till att gå ur
stian efter ett sista väldigt rivtag.
-- Nej stopp ett slag, hojtar slaktarn och jag stannar lydigt och
förväntansfullt, ty är han icke min förman, som kan befalla? Jo, känn
efter om hon ä svullen under magen för ä hon de så måste vi vänta me å
slakta na te nästa vicka, annars blir köttet så beskt å ont te äta.
Svullen under magen -- jag gör en rådvill rörelse åt suggans buk, men
min undersökning lämnar intet som helst resultat och jag tiger med en
frågande litet generad blick på slaktarn, rädd att på något sätt förråda
en okunnighet, som inte får finnas hos en rutinerad piga.
-- Nå! säger han frågande och lägger armbågarna på stians skrank med en
ledig och intresserad gest. Nåå?
-- Jag vet inte, säger jag förläget med en blick på den smällfeta
suggan. Jag vet inte, men jag tycker hon är svullen överallt!
Det skratt, som följer, hjälper mig över rädslan att deras misstankar
blivit väckta och under stor munterhet dras den illvrålande suggan mot
döden sedan ett rep även lagts om hennes ljusröda tryne. Stretande och
med förebrående, bedjande blickar åt mitt håll vandrar hon steg för steg
mot slaktbänken -- magen har befunnits icke vara svullen och dödens
timme är obevekligt och oåterkalleligt slagen. Allt under det hon
utstöter höga jämmerskrin bindes hennes ben samman och med en väldig
kraftansträngning kasta de tre bödlarna upp henne på bänken, slaktmasken
sätts för pannan och med en stadig slägga slås järntenen in. En brusten,
snyftande kvidan hörs just när slaget faller, sen blir allt tyst och med
en kväljande känsla av motvilja ser jag slaktarn ta fram sin långa,
blanka nyslipade kniv, som han med en van och mjuk rörelse för in i
suggans fettdallrande, vitborstiga bringa. Den glider in så lätt och
hastigt som sjönke den av sig själv, och när den dras ut sprutar en varm
tjock blodstråle fram. Och så starkt är trycket att den når ända fram
till mitt framåtböjda ansikte och sköljer över kinder och bröst och
färgar mig mörkröd. Ett ögonblick är jag nära att släppa spak och tråg
och alltsammans och bara springa, springa från gård och by och plats --
hem till civilisation och mänsklighet igen, men så blygs jag att ge mig
så lätt, biter ihop tänderna och rör med brådskande tag, medan det
nödtorftigt avgnidna blodet på mitt ansikte stramar och torkar i
solskenet.
Den sista ljusröda droppen blod sipprar ur den smala skåran, som kniven
tillfogat, de långa darrningarna i den smutsiga vita kroppen ha slutat,
och suggan står lik med all vårens härlighet kring båren. En nyss
utsprucken hängbjörk vajar sakta över hennes huvud, en lärka sjunger i
luften rätt över svinhuset, så den kan spränga strupen av hänryckning
och på gödselstacken kråmar sig den guldbruna tuppen för de beundrande
hönorna så det är ren synd och skam åt det. Jag tar mitt tråg och går
sakta hem -- paltbrödet ska bakas genast och våren och jag ha inget med
varann att göra den här gången. Suggan dras på en ranglig och allt annat
än elegant likvagn ned till brygghuset för att rakas, tvättas och skäras
upp. Sen blir det min tur igen, när räntan ska tas under behandling, och
i mitt stilla sinne funderar jag nog en smula om jag ska kunna reda ut
den härvan.
Och när frukosten är aväten styr jag med någon liten bävan stegen till
brygghuset, där suggans bländvita och välrakade stofthydda hänger ned
från en väldig takbjälke. På ett bord ligger räntan, och med försiktiga
fingrar för jag min vassa kniv in bland tarmar och andra inälvor och
börjar sakta att lossa istret. Varje liten smula måste omsorgsfullt
tillvaratagas -- ister är en viktig ingrediens i ett lanthushåll -- och
med valna och talgiga nävar fördjupar jag mig i det ljumma och stinkande
innanmätet. Det gäller att fara stilla och varligt fram med kniven, Gud
nåde evinnerligen mig om jag skär sönder tarmarna! Då vågar jag inte
möta Hildas förvånade och förebrående blickar. Att rensa dem till rena,
fina fjälster är inte så svårt; det har jag gjort förr, när jag var
liten en gång i världen och hade min största fröjd av att vara hos och
med bönder. Förresten var det riktigt skönt att få händerna ordentligt
ingnodda med flott, det gjorde dem så ovant mjuka och glatta och
lindrade så behagligt svedan i de långa och djupa sårrevorna, som man
alltid får av grovarbete. -- Det tog nästan ett par timmar innan allt
ister var bortskuret och med ett stönande av lättnad lade jag tarmarna i
en bleckhink och gjorde mig redo att vandra ned med dem till ån där de
skulle sköljas och rensas.
Där nere sken solen och kabbelekan i kapp och ån flöt tjock och lerig
med vårlök på bräddarna. Jag krängde och vände suggans ännu varma
tarmar, kände inte mer någon lust att ge mig iväg från alltihop.
Herregud, när vädret är så vackert och korv så gott, varför skulle man
då vara ledsen för att man måste vränga tarmar -- om det nu också
luktade litet illa, förfärligt illa till och med, så fanns det så mycket
annat omkring som luktade gott. Jag började känna mig så verkligt nöjd
med tillvaron, att jag inte ens brydde mig om att jag frös om händer och
fötter så jag knappt kunde röra dem, och att jag drumlade med en lång
bit tjocktarm så jag tappade den i ån och såg den flyta bort för mina
blickar. När jag slängt det sista fjälstret i hinken såg jag mig noga
omkring för att vara säker på ensamheten, och så smög jag bakom en buske
och sträckte ut mig i solen i fem långa, härliga minuter. Och sen gick
jag lätt om hjärtat hem att dricka elvakaffe och mjölka middagskorna.


HUR JAG FRESTADES OCH SEGRADE.

Det var en eftermiddag med strålande sol och milda vårvindar över
slätten. Jag kom från svinhuset med de tömda grisämbaren i ett ok över
axlarna, gick med sinnet fullt av hemlängtan och en liten smula
förtvivlan över morgondagens väntande arbete: en hel stor tvätt, som
skulle bykas och lakas och gnos, en hel stor tvätt, som kom att ta ett
par dagar innan den ens kunde bli färdig att hängas till tork. Och jag
tittade på mina händer, som blivit svarta och igengrodda av diskvatten
och sotiga grytor, tittade på de röda sprickor och sår, som svedo
överallt på fingrarna och ryste vid tanken på den skarpa luten, som
skulle tränga in och göra svedan sjudubbel. Jag gick så i mina tankar
och funderingar med blickarna ned i marken, att jag inte märkte den
lilla skocken av drängar och barn, som församlats på ladugårdsplanen
under livligt debatterande. Inte förrän jag var alldeles inpå dem såg
jag upp och i samma minut ropade Erik, fördrängen:
-- Kom hit du, ska du få se på en fin kärra!
»Kärran» var en gammal bil, som av en eller annan anledning förirrat sig
till vår ladugårdsbacke -- den stod där övergiven och tom med avstannad
motor och såg ut som om den skämdes över sin existens i all
lantligheten.
-- Var kommer den där ifrån? frågade jag häpen, ty synen var lika
ovanlig som överraskande här långt borta från civilisation och
nymodighet.
-- Anderson i Nyhult kom hit i'n och både han och den som körde'n ä inne
hos bonn. Har du sett nån på så nära håll förut, du, som har vari i
Stockholm?
-- Jo vars.
-- Har du åkt nån gång?
-- Ja vars, de har ja väl me.
-- Å fasen har du. Va de livat tyckte du?
-- Ja de va de.
-- Di kan köra tie mil i timmen me'n här.
-- Me'n här! -- jag kan inte hjälpa att min röst får en tämligen
misstrogen klang och den blick jag kastar på motorhuset har nog rätt
mycket förakt i sig -- och värdesättning.
-- Ja just me'n här, om de inte va tjuge, för de sa han som körde'n,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - En piga bland pigor - 5
  • Parts
  • En piga bland pigor - 1
    Total number of words is 4741
    Total number of unique words is 1845
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En piga bland pigor - 2
    Total number of words is 4826
    Total number of unique words is 1839
    24.5 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En piga bland pigor - 3
    Total number of words is 4836
    Total number of unique words is 1841
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    34.0 of words are in the 5000 most common words
    37.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En piga bland pigor - 4
    Total number of words is 5161
    Total number of unique words is 1733
    25.5 of words are in the 2000 most common words
    34.6 of words are in the 5000 most common words
    38.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En piga bland pigor - 5
    Total number of words is 5028
    Total number of unique words is 1717
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    39.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • En piga bland pigor - 6
    Total number of words is 4016
    Total number of unique words is 1327
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.