En piga bland pigor - 3

-- Joo du, Anna Albertina Adelia. Men tyck du inte att bråsen ä grann?
Jag förstår att min beundran varit för ljum och utbreder mig därför med
hänförelse över juvelernas glans, medan jag full av förtvivlan försöker
få håret att lägga sig jämnt och vackert över den hårda valken. Anna
fortsätter med pratet nu se'n hon väl kommit i farten och munnen går på
henne i ett kör ända tills vi uppriggade, hattklädda och
tvålparfymdoftande slinka ut genom kammardörren. Sedan vi vederbörligen
beundrats av Hilda, som litet längtansfullt talar om dansen, skuddar vi
gårdens stoft av våra fötter och kila i väg, trötta men lyckliga, på
fötter som blivit lätta vid tanken på det vi gå till mötes.
-- Kommer Anders i kväll? frågar jag med en skymt av oro i rösten.
-- De gör han fälle, svarar Anna tryggt och strålande. De sa han
teminstingen i söndasse kväll.
-- Stannar han över?
-- Jae, fnittrar hon litet generad. Han gör nog de tänker 'a.
Jag suckar resignerat, ty hennes svar betyder att min sovplats blir
upptagen lördagsnatten och troligen söndagsnatten med, och att jag
fördenskull får söka mitt läger på höskullen. Anders är nämligen Annas
fästman och i överensstämmelse med ortens sed stannar han hos henne över
lördags- och söndagsnätterna. Under den övriga delen av veckan träffas
de inte alls. Det är litet besvärligt för kamraten, som får ligga där
hon kan, men det reder sig alltid och för min del är jag inte ledsen
alls, ty egentligen har jag det bra mycket bättre på logen i det varma
torra höet, än i den trånga, illaluktande fållbänken.
Vi vandra raskt undan -- det är en bra bit till logen, och Anna har som
vanligt bråttom. Hon sjunger medan vi gå och hennes skarpa röst skär som
än vass kniv genom tystnaden. Gud vet vad det är för en sång hon
exekverar, jag hör inte orden, men ber henne klämma i så det låter
något. Varför hon hugger i mitt i just där hon själv för tillfället
befinner sig.
Om alla blad och blommor de stodo i en ring
omkring den lilla vännen som förr har varit min.
Då skulle jag dem vattna med mina tårar mång,
som förr så ofta runnit för dig så mången gång.
Och hör I gossar alla I ynglingar och män
har ni en trogen flicka så älska endast den.
Då kan ni i sanning säga: kom min lilla vän så kär,
kom vila vid min sida och dela mitt besvär.
Och när som jag bliver döder i mina unga år
då kan du komma åter och stanna vid min bår.
Kom till mitt vita läger och se min mörka grav
så får du beskåda vännen, som du bedragit har.
Melodien är obeskrivlig -- munter och sprittande med åkningar upp och
ned i det oändliga och en avslutning som kommer plötsligt och oväntat
med en löjlig triumlitt. Anna går med ansiktet vänt uppåt nymånen,
hennes hatt, som vaggar av och an högt uppe på pannvalken har åkt en
liten smula på sned, fötterna fara hit och dit, ömsom in och ömsom ut
och i ena handen håller hon hårt en hoplagd vit näsduk märkt med ett
väldigt rött A.
Då kan du få beskåda hur illa du har gjort
som har störtat lilla vännen igenom dödens port.
Men ändå jag dig förlåter du min falskaste vän.
Farväl vi träffas åter hos Gud i himmelen.
-- D'ä en bra visa, säger Anna i en ton av allvarligt gillande. Har du
hört'en förr?
-- Nej, de har jag inte.
-- Kan du nåra?
-- Varför nåra?
-- Viser vet ja ditt tok!
-- Jaa då. Jag har en hel bok me viser.
-- Me' dej?
-- Nej, hemma förstås.
-- Skriv efter den du, så ska vi byta. Ja kan såna förbaskade stilia
viser. Kan du nåra sånger då.
-- Ja vars, kan du?
-- Jesses ja. Kan du Kanans land? (Jag kanske bör omtala för dem, som
inte äro inne i terminologien, att visor är namnet på mera världsliga
saker och »sånger» på andliga.)
-- Nej, den vet jag inte. Men kan du: Det är så ljuvligt i unga år?
-- Nehej, men den låter bra. Kan du: Det finns ett reningsmedel?
-- Jaa då. Och »Negerslaven», och »Harporna stämmas» och »När i himlen
vi få bo» och »Blodet» och många fler.
-- De va hunnan du! Å tjyven du! Kan du så många.
Anna tystnar av vördnad och beundran och funderar tydligen skarpt på att
bräcka av mig. Men hon hinner aldrig med det, ty i samma ögonblick
tränger ett munspels spröda och svaga toner oss till mötes och bortom
vägkröken står en klunga pojkar i väntan på flickor. De svaja betänkligt
fram och tillbaka, ömsom stå de på klacken och ömsom på tån, hattar och
mössor sitta långt tillbaka på nacken och stämningen är tydligen mycket
hög.
-- Åhej fallerallan, åhej fallerillan! Kila på flickor små. Va ä de för
ena! Norrgårdspigerna, hå kors. Nu ska vi dansa, jänter. Kom så gradar
vi!
Grada betyder i översättning armkrok och i en lång rad marschera vi
vägen fram, litet sviktande och svängande till följd av kavaljerernas
något snubbliga och fubblande steg. Munspelsynglingen blåser
»Kronobergarnas paradmarsch» och taktfast går lunken fram mot logen, som
står svart i silhuett mot den ljusa natten och välkomnar med
handklaverslåt.


LOGDANS OCH LÖRDAGSGLÄDJE.

Logen är lång och smal med ett golv som blivit blankslitet av säd under
decenniers tröskning, utefter långsidorna löpa meterhöga brädbarriärer,
som hindra den med lokalen obekante, att stå huvudstupa ned i de
avgrunder som halm- och höladorna på ömse sidor bilda, i taket dinglar
på ett rep en sömnig, rökande stallykta, vars rödgula låga knappt lyser
en meter omkring sig och som mera är till för dekorationens skull än
något annat. Ibland får den en knuff av någon förbidansande som är lång
nog att räcka upp, och då vaggar den fram och tillbaka i luften med
något av sorgset förebrående i den flämtande lågan, för att till slut
slockna stilla och fridfullt utan att någon ens märker det. Den ena
kortväggen upptas av fönsteröppningen, som är uthuggen i en väldig
fyrkant, väggen mitt emot består av de enorma inkörsdörrarna, som nu stå
uppslagna på vid gavel och släppa in all vårkvällens ljus och en svag
doft av ladugård och körsbärsblom. Ty utanför dörren stå två stora
körsbärsträd som lysa vita av nyutslagen blom i det milda månskenet --
det är ny i kväll, rakt in genom fönsteruthuggningen står det gulvita
ljuset av en måne i maj och genom ladväggarnas breda springor ser man
stjärnorna blänka.
Utefter de låga träbalkarna stå par efter par av icke dansande och följa
med skarpt iakttagande ögon de andra. På fönsterbrädet sitter spelmannen
med hatten på svaj och huvudet djupt böjt över det treradiga
handklaveret, som han trakterar med en konstnärs ömhet och skicklighet.
Tonerna smekas fram med varsamma fingrar och de långa kadenserna och
drillarna trilla runda som pärlor ut i dunklet, där de stå kvar i
stillheten, som faller, när dansen är slut. Då flyttar spelmannen ett
slag på hatten, torkar sitt varma ansikte på en ljusblå näsduk med röda
bårder och dyker ned mot golvet, där en brännvinsbutelj står och väntar,
så tar han en klunk, sätter sakta ned flaskan igen och lutar sig bakåt
så flickorna haja till av ängslan att han ska ta en överhalning och slå
baklänges ut. Genom ett herrens under lyckas han emellertid behålla
balansen, ler ett välvilligt leende över församlingen, lägger in en nypa
Hellgrens 2:a och smäller i på nytt med en vals. Jag får inte tid att
iaktta längre, en arm sträckes ut om mitt liv och river mig med i
svängen, som lugn och trygg går logen runt, med varje tum av utrymmet
tillvarataget så när som på nere vid dörren, där en tät skock pojkar
trängt ihop sig. Denna samling består antingen av sådana, som redan äro
blasé när det gäller dans: »va faen ska en dansa för, d'ä la ingen
mening med de», eller sådana som ännu inte lärt sig den ädla konsten och
anser det vara för tidigt på kvällen att våga sig in i virvlarna. Senare
fatta de plötsligt mod, när mörkret faller svartare, och knäa omkring i
den mest besynnerliga dans, med armarna om varandras halsar och mössorna
långt bak i nacken. Dansa med flickor törs de sig sällan på förrän de
känna sig fullt säkra, och oftast tycka de förresten det är roligare att
dansa med varann, även när de föra sig som små gudar.
Och dansen går -- utan brådska och fjäsk, ingen söker dansa förbi den
andre -- det skulle betraktas som oerhört opassande och vettlöst att
göra det. Varje repris i melodien dansas åt ett håll, så byta alla på en
gång och dansa baklänges till nästa repris, då man vänder igen. Allt
värdigt, stilla och lugnt i en ellips, vars kontur glider lika jämn och
slät hela dansen igenom. I mitten är det alltid tomt. Det må vara aldrig
så trångt och packat med folk, aldrig bryter sig någon ur ringen och
dansar fritt och ostört i tomrummet -- det anses som fjanteri och
tillgjordhet, utan värdighet och vett och ordningen är för resten
vanligen så mönstergill, att man aldrig behöver stöta emot om det än är
aldrig så trångt. Danserna äro långa och ingen går ur förrän musiken är
slut och inte ens då, ty vid första paus applåderas det våldsamt, alla
stå kvar på sina platser med armarna om varandra just som de stannat när
musiken tystnade, och det händer aldrig, att inte spelman hugger i på
nytt och fortsätter lika länge till. På det sättet spelas samma dans
ständigt upp i två långa repriser.
Under pauserna lämnas man antingen handlöst av kavaljeren, som störtar
att övervaka sin liter, eller också förs man chevalereskt till
vattenspannen utanför för att släcka sin törst ur den allmänna skopan.
För detta vattens skull bär vanligen logbalen namnet »vattdans» till
skillnad från »bjudningsdans», då pojkarna och flickorna varannan gång
bjuda på förtäring: kaffe med dopp och saft och kakor. -- Det
konverseras naturligtvis åtskilligt under pauserna och ämnena äro
skiftande och mångahanda som sanden i havet:
-- Han spelar fint Agust i Svängen!
-- Jojomän, fint handklaver mä.
-- Måtro de kostar pengar?
-- De! Jo, var lugn för de du. Teminstingen hunnra kroner.
-- Tänk -- för ett handklaver!
-- De finns dom som kostar tusen.
-- Å hunnan!
Tystnad.
-- Du dansar förbaskade lätt!
-- Tycker du?
-- Ja, du dansar teme di likste jag nånsin har dansat me.
-- Säj du de! Ja, du dansar bra du me.
-- Tycker du?
-- Ja.
-- Vill du dansa me mej hela kvällen då kanske?
-- Hm.
-- Då säj vi de då, va?
-- Jaa.
-- Nu spelar han igen. Lät oss gå då mesamma.
Och dansen går. Månskäran står blekare än nyss in genom dörrarna,
körsbärsblommen doftar starkare, och mörkret faller en smula tätare
under logens bjälktak. Lyktan har slocknat för längesen, småpojkarna ha
vågat sig in i svängen och snurra omkring tyst och högtidligt.
Flickornas ljusa blusar skymta som vita fläckar och dansörernas
lördagsrena skjortlinningar blänka mot deras röda ansikten. I de
mörkaste hörnen ha fästfolk dragit sig undan, han med armen om hennes
liv i trygg stillhet, hon ofta med huvudet mot hans axel och handen i
hans. Ibland dansa de, ibland vila de sig för att så småningom försvinna
bortåt vägen, som ligger vit och rak under halvutspruckna björkar.
Jag står och ser på alltsamman gömd bakom granngårdspigans breda rygg,
jag står tätt uppe vid fönstret, känner doften av våren, som är utanför,
ser den blå och darrande nattskymningen, hör klaverets gälla toner, som
gått över och mildrats i moll -- och i en blixtlik vision ser jag
plötsligt i minnet allt det jag rest ifrån: tango, maxixe, orkestrar,
blommor, ljus. Och känner en brinnande känsla av tacksamhet att få vara
här i stället, att få dansa polkett och vals och hambo och schottis med
månen till lykta och ett handklaver till musik -- blommorna har jag
utanför dörren. Stackars ni därhemma, tänker jag. Ni vet inte bland all
er tango, vad ni gå miste om, som aldrig få se detta, aldrig få vara med
om detta, aldrig _kunna_ få vara det -- som del av detta folk. Som en
piga bland pigor!
Ju längre det lider på natten desto livligare blir det under pauserna --
vilket nog också till en del får tillskrivas brännvinets gradvisa
inflytande. De dansande pojkarna äro vanligen fullt nyktra, men de andra
är det nog både si och så med. Slagsmål blir det i alla fall
förvånansvärt sällan -- vanligen tar deras rus glättiga och fromma
former, som uteslutande förnöja omgivningen:
Mitt på det tomma golvet står en yngling på ansträngt stadiga ben med
sportmössan i nacken och luggen ner i pannan, en yvig rödgul lugg, som
vajar litet för fläktarna utifrån, hans ögon tindra av det mest utsökt
goda humör och hela hans ansikte skiner av välvilja.
-- Tror ni man ä lessen för att man ä en fatti torpardräng, kössme i
morron! Eller för att man ingen krage har kanse -- men skjottan ä ren å
hjärtat me', va de anbelangar. Å ja har vatt i Amerika, så mej vet ni
var ni har. Ä dä nån åv er, som har vatt i Amerika, jädrans bondtuppar.
Nä, ja vill mena de! Men här ser ni en som ä världsvan å har vatt me' om
å valsa spaderess på strecket, om ni vet va de va, era hyvlar. Hej
jänter, här ä glädje å här ä hoppfallerallan å här ska ni se en fatti
torpardräng som kan slå ett sjömanshjul så ni ska blekna i era små söta
fäser. Änglisch, josi, änglisch its de rajt. Tvi faen för svenska!
Och så gör han en frivolt så flickorna gallskrika av häpnad och pojkarna
bli tysta av avundsjuka. Och så går han sin väg ut genom dörren med
spända vador och svaj i rocken och en väldig tobaksstråle skjutande ut
ur luckan efter två bortslagna framtänder.
När spelmannen vilar, händer det allt emellanåt, att någon med sångröst
begåvad pojke går fram och tar klaveret, drar några prövande drag,
harklar sig högljutt och stämmer i med en visa som snart lockar alla
kring honom i en tät svart ring. Oftast finns det någon refräng på
låten, som alla kan, och villigare och kraftigare strupar till
ackompanjemang kan ingen solist på jorden önska sig. Det är glada visor
och sorgliga som dras, hemska och lustiga -- det är mord och bröllop,
svek och trohet om vartannat, och allt sjunges lika uttryckslöst och
omsorgsfullt med varenda liten tillstymmelse till vers. Månen börjar
sjunka bakom björkarna, silhuetterna stå allt skarpare och svartare mot
den ljusa luften utanför, och när jag till slut sakta vandrar hemåt i
den svala gryningsdagern hör jag ännu på långt avstånd från logen
försångarens starka röst:
Nu slutar jag min enkla sång
och gömmer den till en annan gång . . .


SÖNDAGSTOALETTEN EN VÅRMORGON.

Det finns ingenting som skiljer den tidigare delen av söndagsmorgonen
från en helt vanlig och vardaglig morgon -- om inte möjligen att Anna
doppar ansiktet i bleckhandfatet innan hon dricker kaffet. Och bara
detta är för övrigt inte litet: det ger genast en anstrykning av
högtidlighet åt dagen. Annars sker uppstigningen vid samma timme.
-- Di förbaskade korna begriper ju inte att d'ä sönda, knorrar Anna, och
rumsterar i spisen med sedvanlig kraft, men hon är ändå vid ett briljant
morgonhumör och gnolar »Kostervalsen» så det ekar i köket. Kaffet är
färdigt på utsatt tid, men endast två drängar komma surmulet instegande
-- de två som ha söndagsturen att sköta hästarna och köra mjölken; det
byts så, att de ha varannan helgdag ledig alldeles. Det är inget skoj
eller skämt i dag, inga glada frågor och skratt -- brännvinet sitter
ännu tungt och trögt i huvudet och den otillräckliga sömnen ge ansiktena
en dåsig och olustig prägel i det skarpa morgonljuset. Kaffekasken
tömmes under tystnad och vetebrödet, som söndagen till ära ligger
uppskuret i tjocka skivor, slinker ned med blixtens fart.
-- Nu gå vi till kritta, mumlar Anna, just som Hilda utsövd och leende
kommer ut genom stugdörren med en rosig och glad liten tösunge på armen,
och vi ge oss i väg i solskenet, som ligger mjölkvitt och svalt över den
ljusgröna slätten. Just där den höjer sig till en rund liten kulle är
kyrkan byggd och den lyser vit långt borta mellan kyrkogårdens höga
lindar, som ännu knappt ha fått en aning av grönt över grenarna.
Och mjölkningen går som vanligt sin gilla gång -- jag undrar om det
finns någon i lantlivets mödor obevandrad, som verkligen kan förstå och
ha ett begrepp om hur oerhört tröttsamt och arbetsamt mjölkning
verkligen är. Hur varje muskel i armar och axlar användes till sin fulla
styrka för att pressa mjölken ur juvret, hur det för en otränad slår upp
blåsor och sår på händerna och hur hela armarna uppåt svullna och domna
av ansträngningen. Det ser så enkelt och lätt ut, mjölken tycks komma så
villigt och jämnt -- men den, som en gång försökt det vet, att det är en
konst som utövas och en konst, som det fordras månader för att lära
riktigt. Kommer det en ovan vid stävan med grepp som ej äro just så
mjuka och ändå kraftiga som de skola vara, så reagerar djuret
ögonblickligen, det blir oroligt och bråkigt, sparkar och flyttar sig,
vill ej »släppa ner» mjölken och kan rent av hålla inne den, så att man
vid en mjölkning ej får mer än hälften av det kvantum, som annars är
vanligt. En ovan mjölkerska kan till och med fördärva ett djur, ty
oftast förstår hon ej att »mjölka ur» ordentligt, och det är det
viktigaste och förnämsta av allt. Kommer ej varenda droppe ur juvret,
stannar mjölken kvar i spenarna, surnar och ystar sig och kan åstadkomma
farliga febrar och sjukdomar. Ja så noga är det med mjölkning! Det var
bara en liten upplysning i förbigående, för dem som inte känna till
saken.
Vår ladugård stod för övrigt under kontroll, alldenstund mjölken såldes
till mejeri, och det var högtidliga dagar när kontrollören eller
»kulörn» som han vanligen nämndes, kom åkande i sin trilla med kofferten
bak. Anna klädde sig den dagen med omsorg, tog ren schalett på och
lagade alltid, att det stora ladugårdsförklät var nytvättat. »Kulörn»
stannade en dag, kom vanligen till middagstiden och övervakade sedan tre
mjölkningar, under omsorgsfullt mätande, provande och undersökande. Bonn
gick då omkring med stolt blick, spottade längre och kraftigare än
vanligt, drack ännu mer kaffekask och lyste av belåtenhet över de lovord
hans ladugård och djur fingo. Ty ladugården var verkligen utmärkt väl
hållen, ren och fin som en balsal med cementerade golv och bås,
vattenledning och avlopp och en besättning av väl kraftfodrade,
blankryktade rödbrokiga kor, som mjölkade fett och mycket.
När Anna och jag vandra hemåt på söndagsmorgonen efter välförrättat värv
har solen hunnit värma upp luften och med en suck av välbehag låta vi
schaletterna glida ned i nacken.
-- De blir fint vär i dag, profeterar Anna med kännarblick mot
horisonten. Etter middagsdisken går vi å lägger oss ett tag nere ve
brygghuset.
-- Nej, ve åna, föreslår jag på traktens enkla språk, därvid menande en
liten smal lerig bäck, som rinner fram ett stycke bort, och som hedras
med namn och värdighet av å.
-- Ja vars, de kvettar, bara vi få sôva. Har du suvi någe i natt?
-- Ja då. Har suvi fint. Ä skogara hemma i dag?
-- Tror'a'nte, di skulle ge sej åv te Bergby på vellesipe. Har du nån
vellesipe?
-- Nä, men syster min har haft en.
-- Har hon, å hunnan! Piga som var här före dej, hon hadde en me
frihjul. Å te nästa frivicka ska ja försöka te få köpa en. Kan du åka
då?
-- Ja vars.
-- Å hunnan! Kan du -- de va tjyven du. Kan du de? Ska vi köpa en ihop,
kanse?
-- Det är inte värt. Då slåss vi bara om vem som ska ha'n.
-- Ja, kanhända de. De blir väl fälle du de, som kan åka, som tar'n
mest. Så de får va. Va tror du en vellesipe kan kosta?
-- En hundra kronor bortåt.
-- Tvi fasen, tror du de. Hunnra kroner! De kan väl ingen mänska betala.
Sexti tänkte ja -- de har Amanda i Kilen betalt för sin. Å den är fin.
Men han va använd festås.
-- Hur mycke har du i lön?
-- 175 om året å' fem i städja. Nästa frivicka köper ja allt en, för ja
har inte tatt ut mer än tie kroner på halvårslönen ännu. Men ja ska köpa
mej sommerkappa och hatt me festås nu.
180 kronor! Jag gör ett hastigt överslag: 15 kronor i månaden! 15 kronor
för ett arbete som hennes, med en arbetsdag på minst sexton timmar och
ingen ledighet varken söndag eller vardag. Kanske någon gång genom
Hildas humanitet och tillmötesgående några timmar en helgdag mellan
mjölkningarna. 15 kronor! Och vad räcker inte dessa pengar till allt!
Ekipering, nöjen, sparbanksinsättningar, presenter till föräldrar och
syskon och nu -- en velociped! Tio kronor uttagna sedan oktober, allt
det andra innestående. Är det inte ett under och en lärdom, något
rörande och beundransvärt? Och det finns gott om sådant folk på
landsbygden!
Anna har stannat och ställt ned sin mjölkhink, och hela hennes runda
ansikte skiner av förväntansfull glädje vid tanken på »vellesipen»,
medan hon snyter sig i underkjolskanten.
-- Du kanske får påökt till nästa år? frågar jag försöksvis.
-- Påökt! Nä, de trora'nte. Ja har'et bra som de ä tycker'a. Skynda dej
nu så få vi äta snart! Ja ä så förbaskade hungrig.
Vår vandring från ladugården har gått oförsvarligt långsamt under
debatterandet av dessa intressanta frågor och framkomna till gården se
vi söndagstoaletten redan i gång. Ungarna kila omkring i rena linnen och
skjortor, skrattande och hoppande i solskenet ute på gårdsplanen, utan
strumpor och skor, med slätt vattenkammat hår och rödgnidna, såpblanka
ansikten. Mitt på gården står ett par bockar med ett bräde på och på det
brädet står det buckliga bleckhandfatet med såpan bredvid och i
handfatet tvår sig med synbar framgång fördrängen, som blottar sin
kraftiga kropp ända till midjan. Där vidtar byxorna, som med nedhängande
gräsgröna hängslen tyckas mycket hågade att glida av alldeles och då och
då dras upp med ett häftigt ryck av en löddrig näve. På en skranglig
stol sitter en annan av drängarna i skjortärmarna med en handduk om
axlarna, och kring honom kretsar bonn viktig och beskäftig med
hårklippningsmaskinen Splendo I i högsta hugg. Den tjocka, ljusa
hårfällen avskalas med den mest utstuderade noggrannhet, och snart
liknar delinkventens huvud en rund borstig boll, där den skära huden
lyser igenom de två millimeter långa hårstråna på det vackraste och
färggladaste sätt. Splendo I och bonn se strålande förtjusta och nöjda
ut över det lyckade resultatet och kasta sig med njutning över nästa
offer, som utgöres av den nytvättade fördrängen.
När Anna och jag gett grisar och höns är det vår tur att rigga oss, och
i livstycke och underkjol ta vi plats vid bänken och handfatet, hälsade
av drängarnas välvilliga anmärkningar och lätta nyp i förbifarten. Och
så tvättas och gnos det av alla krafter medan solen skiner och
barnungarna stoja, fortfarande oklädda och morgonsnälla. Slutligen är
tvagningen undanstökad för veckan och jag försvinner för att återkomma
med morgonens clou -- tandborsten. Aldrig skall jag glömma första gången
jag officiellt vågade visa mig med detta underliga redskap i handen. Jag
säger officiellt, ty i djupaste hemlighet hade jag plockat fram den i
svinhuset och brygghuset och litet varstans, där den kunde användas i
smyg. Men en söndagsmorgon, när jag kände mig säker i sadeln, tog jag
fram den. Och sällan har väl en 25-öres tandborste gjort en sådan
succès. Ingen ville ju egentligen säga något, Hilda, som var begåvad med
en sällsynt takt och finess endast smålog litet undrande och
intresserat, bonn närmade sig välvilligt leende och barnen skockade sig
omkring mig med häpna miner och otaliga frågor.
-- Va har du där? Borstar du tungan? Ska du inte ha såpa? Gör det ont i
tännera?
Anna förklarade med överlägsen min och röst, att hon fått en tandborste
för sju år sen, när hon gick fram. Hon hade den kvar än hemma, men hade
ej använt den mer än en gång. -- Och varje söndagsmorgon upprepades
sedan samma scen: barnen i en krets, stimmande och intresserade, bonn på
bänken i skjorta och byxor, småleende och välvillig. Hilda skymtande i
dörren och drängarna skrattande och pikande mig för min finhet. Barnen
visste knappt något roligare söndagsnöje och hela morgonen förföljde de
mig med frågor: ska du inte borsta tännera snart? Ska du inte borsta dom
i dag? Har du redan gjort'et? Och när det en gång hände att en av dem
inte passat på föreställningen blev det ett förfärligt tjutande och
bölande, vilket resulterade i att Hilda för husfridens skull bad mig
borsta tänderna en gång till. Beviljades till allmän belåtenhet!
Klockan halv 9 serveras den sena söndagsfrukosten: två kokta ägg pr man
och oseparerad, handskummad mjölk, färskt bröd och färskt margarin.
Efter maten försvinna alla hastigt. Drängarna för att sova, barnen för
att leka och stassa omkring i söndagselegansen och bonn för att läsa
»Arbetet adlar mannen» i någon av skogsarbetarnas lediga sängar. Hilda
hugger ögonblickligen i med middagsmaten, som på söndagen understundom
utgöres av oxkött och grönsoppa, och Anna och jag sätta i väg med
snälltågsfart för att städa, diska, bära vatten och göra alla de vanliga
vardagssysslorna som måste utföras om allt ska kunna gå sin gilla gång.


OM MIDDAGSVILA, KVÄLLSSÖMN OCH KAR'ARS OPÅLITLIGHET.

Söndagsmiddagen serveras inte förrän klockan 1 och äts om möjligt
grundligare och saktare än vanligt under osedvanligt hög stämning. Sen
kommer disken för Anna och mig och den går med fart och kläm vill jag
lova, vilket nogsamt kan bevisas av de skärvor som i hastigheten med
fenomenal skicklighet lossas från tallrikskanterna under våra
konstförfarna händer. Det är i alla fall märkvärdigt, vad man kan komma
långt med porslin i krossningsväg utan att precis slå sönder det!
När den sista tallriken slungats in i skåpets mörka och trånga gömmen,
spisen borstats (det skulle den för övrigt göras efter varje mål),
rummen sopats och en klunga guldvivor stenhårt sammanpackade körts ned i
ett glas på köksbordet, kasta vi en verkligt tillfredsställd blick över
det söndagsfina köket och räkna ut, att vi ha jämnt två timmar kvar
tills eftermiddagskaffet skall vara färdigt. Tänk -- två hela långa
härliga timmar, som vi få begagna efter behag. Åh, de timmarna! Dem såg
man fram emot under hela veckan, tänkte på dem med nästan rysningar av
välbehag och längtade efter dem som det ljuvligaste på jorden. Ni som
läsa det här, jag är säker på att ni skratta och säga: »överdrift!» Men
om ni visste hur sant det är, om ni visste hur underbart det känns, när
hela ens kropp är trött och värkande efter veckans slit och släp och
nattens dans, om ni visste hur underbart det då känns, att mitt på dagen
få lägga sig till ro med gott samvete och veta att två timmar äro ens
egna. Såvida man inte förstås råkar vara i närheten, när den minsta
vaknar och börjar skrika, ty då får man nog anslå tiden till hennes
underhållande i stället. Men vanligen aktar man sig noga för att vara i
närheten och Hilda har det sanna förståendet -- och låter en gå.
Så gå vi då i söndagsvita förkläden och rena schaletter, jag med ett
munspel i fickan och Anna med en brickduk, på vilken hon med grovt rött
bomullsgarn på hårt, vitt, tjockt tyg broderar de märkvärdigaste blommor
och snirklar i plattsöm -- gud vet om det inte till och med skall vara
klumpsöm. Ännu har jag inte sett henne sy mer än tio stygn på den duken;
varje kväll plockas den fram, när vi fått lampan tänd i pigkammaren och
äro för oss själva och varje kväll somnar hon ifrån alltsamman. Hon är
så trött, flickstackarn, när vilans timme äntligen slår, att hon inte
_kan_ hålla ögonen uppe. Jag ser hur hon arbetar av alla krafter att
hålla sig vaken, ser hur hon spärrar upp ögonen för att få dem klara och
sömnfria -- och jag ser också med en känsla av medlidande och
hjälplöshet hur hennes huvud plötsligt tar överbalansen, rullar åt sidan
och hänger i en oändligt obekväm och rörande ställning, medan händerna
beskriva kavande och omedvetna rörelser i luften. Brickduken har fallit
till golvet, men synålen håller hon ännu i sömnen hårt fast i nypan. När
huvudet börjar rulla alltför betänkligt vaknar hon till ett ögonblick,
suckar djupt och tar upp handarbetet, medan hon kastar en generad blick
på mig för att utröna om jag observerat hennes lilla lur. Jag stirrar
stelt och finkänsligt ned på det vykort, jag håller på att fylla med
cirklad, förfärlig stil och Anna ser nöjd ut. Så syr hon ett par stygn