En piga bland pigor - 2

môrna? vänder hon sig plötsligt till mig, som småskrattar och svagt
mumlar ett »joo då», medan jag inom mig rodnar över dagens första lögn.
-- Skötte pappa lagårn hemma? fortsätter hon.
-- Jaa.
-- Och mamma grisar'a?
-- Jaa.
-- Och själv mjölka hon och skötte di andra djurena?
-- Jaa.
Hilda funderar en stund över mina fåmälta svar och nickar med lugnt
gillande.
Så kastar hon oväntat om samtalsämne och frågar:
-- Har hon åkt bil nå'n gång, hon som har vatt i Stockholm?
-- Joo, de har jag allt.
-- Många gånger kanske? Två-tre?
-- Ja, så däromkring, svarar jag och blir röd ända upp till hårfästet.
-- Tänk!
Hildas uttryck blir grubblande, hennes röst är bräddfull av längtan och
beundran, hennes ögon se långt förbi kammaren och oss och med en suck
går hon in i stugan igen medan vi äta vidare. Anna långsamt och sävligt
med drömmande blick, som blir allt mer drömmande ju väldigare potatisar
hon spetsar på kniven och för in i sin breda mun, gaffeln användes inte
så vitt jag kan upptäcka, den ligger undanskjuten på tallriken som ett
obrukbart lyxföremål. Efter dryga och dödstysta tjugu minuter är hon
tydligen färdig, lutar sig tillbaka i stolen med en suck, kliar sig
energiskt i huvudet med ena handen och torkar sig om munnen med
avigsidan av den andra. Så reser hon sig motvilligt, slänger ihop
tallrikarna med en fart och en kläm, som kommer en att bäva för
porslinet, skyfflar skalhögarna i förklädet och marscherar ut i köket,
där ett öronbedövande rassel offentliggör att tallrikarna hamnat i
diskbaljan. Jag följer efter med koppar och knivar, men får tillsägelse,
att inte bry mig om bordet, utan gå ut i boden och hämta in mera sill,
rensa och skära den och steka den till skogsarbetarna, som om en
halvtimme ska ha frukost. Medan sillen fräser i pannan skulle dukningen
klaras undan på matbordet, vars vaxduk Anna givit en synnerligen
nödtorftig och oskuldsfull avtvättning. Ut och in i boden gick se'n en
trav, som ibland måste gå över i kort galopp: smör, bröd, sill, mjölk,
grädde -- allt var placerat därute och för var gång man flög över gården
blaskade regnet en våt på axlar och huvud, och hela lass av sand och
grus följde med in i rummen, vilkas golv redan förut voro gråbruna och
fläckiga av en halv veckas smuts. Efter dukningen skickade Anna mig upp
på kamrarna att städa:
-- D'ä din städvicka. Ta skyffel och borste med opp och en trasa te
damma me. Vi brukar ta disktrasan när den inte behövs här.
-- Disktrasan! jag stirrar i absolut obetvinglig häpnad och
förskräckelse på henne och får till svar en fullständigt oförstående
blick.
-- Disktrasan ja! Jag behöver'na inte ännu, sir du, så du hinner nog me'
å dammtörka. När jag vill ha'na så skriker jag väl förresten. Du behöver
inte göra't så förbaskat väl heller, ska jag säja dej (detta med
förtroligt halvhög röst) di tittar inte så noga etter.
Varmed hon vrider ur och slänger till mig disktrasan, som efter vad jag
sedan upptäckte var en institution av den mest otroliga och
häpnadsväckande användbarhet. Den var tvättlapp åt barnen, med den
torkades golven om det spilldes något ut, med den dammades det, med den
-- -- -- men det kan inte räknas upp allt. Städningen var inte
vidlyftig, bäddningen inte heller. Gripen av en som jag nu förstår
fullständigt missriktad arbetsiver tog jag itu med att vända en bolster,
men fann, att den ej var ämnad att rubbas, då under den vilade ett
åldrigt upplag av spelkort, smutsiga strumpor, underkläder, tidningar
och litet av varje. Varför lakanet endast tyst och stilla breddes över
och täcket likaså -- här var nämligen alltid »bäddat till liggning».
Disktrasan gjorde sin tjänst på mycket synliga ställen, de andra borde
av allt att döma ej vidröras, sopningen gav ett häpnadsväckande
resultat, förmodligen emedan den verkställdes med förut okänd
noggrannhet. Så ramlade jag ned igen för den smala stege, som bar en
avlägsen likhet med trappa och smög mig ned till pumpen för att i all
hemlighet få en liten morgontvagning -- Anna hade nämligen inte med ett
finger gjort någon som helst anstalt till tvättning utom den
nödtorftigaste handsköljningen nere i ladugården, och rädd att på minsta
sätt röja mig hade jag inte heller visat mig fjäskigt tvätthågad. Jag
överraskades i alla fall på bar gärning av Anna där jag stod och frös
och fnös under pumpen, och med en röst, som vittnade om den mest
gränslösa häpnad utbrast hon:
-- Ä du tokig du! Står du å tvättar dej så här på måron. D'ä ju bara
torsda vet ja! De va fasen va du ä fin å dej!
Vilket lärde mig att grundlig tvättning varje dag är lika ovanligt som
olämpligt. Under tiden hade klockan hunnit bli 9 och både »skogar'as»
och barnens frukost undanstökad. Nu skulle alla rummen på nedre botten
sopas (utom kammaren förstås -- den nalkades ingen annan än Hilda själv
varken med sopborste eller disktrasa) och sedan även damningen
undanstökats intog jag platsen i vävstolen, där 70 alnar fyrskäfts
lakansväv väntade på sin fullbordan. Ute i köket stod Anna dold bakom en
ofantlig hög smutsigt porslin, i pigkammaren gnolade Hilda en visa för
den gallhojande minsta, i det hon tåligt och lugnt rullade korgvagnen
fram och åter, endast stannande av för att då och då stoppa trösten i
ungens vidöppna och tjutande mun. Utanför lekte de övriga
förhoppningsfulla telningarna vattenfall i regnpölarna och på soffan
bakom mig sträckte sig »bonn» lättjefullt och vällustigt med en
Veckojournal i handen. »Bonn» var patron själv, som i tilltal kallades
Berg utan titel, annars tjänstfolket emellan för »bonn» rätt och slätt.
Vad han egentligen gjorde för nytta fick jag aldrig riktigt klart för
mig. Medan hustrun gnodde och arbetade alldeles oerhört gick han mest
och slog dank -- reste till staden i »affärer» och kom hem med
nattsäcken full av brännvin, eller låg och sov på drängarnas tysta och
tomma kammare halva dagarna utan att göra ett smul. Hans passion var
Veckojournalen, Marie Sophie Schwartz och kaffekask, vilket senare han
med stor frikostighet bjöd alla som kommo i hans väg. Förövrigt var han
kvick och rolig och snäll.
Men jag glömmer bort att jag är mitt uppe i beskrivningen av dagens
göromål. Vävstolen dunkar -- jag uppsänder en brinnande tacksägelse till
högre makter för den lilla kunskap i vävning jag besitter -- och
tramporna gnissla och slå mot varann med sövande entonighet. »Bonn» har
somnat med tidningen tryckt mot sitt bröst, han snarkar med gapande mun
och hans skära skäggstubb glittrar i en solstråle som pinat sig igenom
vätan. Jag ser på klockan -- hon är lite över 10 -- och tänker att ännu
har bara en liten del av dagen gått, en liten del så lång som en vecka
eljest. Å, den som finge sova en liten stund, bara en enda liten minut
-- min blick far till den skära skäggstubben och jag känner att den
redan har en smula av avund och illvilja i sig, den arbetandes helt
naturliga och jäsande hätskhet mot den överordnades lättja. Det tränger
in en stark kaffedoft som kommer mig att glömma förtreten och bonn att
stånkande vända sig på andra sidan.
-- Dä kaffe nu, förmäler Anna kort i dörren och jag hasar mig ut ur
bänken i strumpsockorna och firar orgier i kaffepåfatdrickning.
Fortfarande intet bröd. Drängarna flina och säga kvickheter, medan de
sörpla i sig mockan och då och då knipa den förtjusta Anna i den arm
eller det ben som är närmast. Jag behandlas ännu något mer högtidligt --
så länge det varar. Så klampa de ut till sitt arbete igen, medan doften
av våta kläder och sura smorlädersstövlar ännu svävar som ett moln i
luften. Anna och jag göra oss redo för att gå till middagsmjölkningen,
och bonn, som vaknat och klivit ut i vita strumpläster och skinnväst,
blandar sig med högtidlig noggrannhet och sömnklippande ögon en stadig
och grundlig kaffekask.


OM MAT, DRÄNGAR, GODTEMPLARE OCH BARN.

Klockan 12 serveras middagen: fläsk och potatis i riklig mängd.
Skalhögarna äro nu om möjligt ännu mer gigantiska än vid frukosten,
mjölken något surare och grönare och intet margarin. Maten ligger
upplagd i enorma kvantiteter på enorma fat -- inget knussel med
portionerna! Ju mer man äter dess mer skiner Hilda, som själv lagar allt
och är en skicklig kokerska, så långt resurserna sträcka sig. Man har
inte råd till något överflöd i kostliga rätter -- bjuds man på färskt
kött en gång i veckan får man vara nöjd och glad. Annars är det fläsk
och fläsk och fläsk, kokt och stekt och rökt, kallt och varmt, fett och
magert och vanligen bestås ej någon suparmat. Två till tre gånger i
veckan kanske man får surmjölk, välling eller kräm med mycket och segt
potatismjöl i. Varje middag blev dock till en sorts överraskning -- icke
så att fläskets envetna beständighet på något sätt väckte ny förvåning
för var dag, men tilltugget varierades så mycket i mänsklig kokförmåga
stod. Än var det fläsk och potatis, än ärter och fläsk, än tunna
pannkakor och fläsk, än s. k. bure (potatispuré) och fläsk, än
potatisbullar och fläsk, än bruna bönor och fläsk, än paltbröd och
fläsk, än blodpalt och fläsk, än rotmos och fläsk etc. etc. etc. etc.
Och allt försvinner i sävligt, orubbligt stelt lugn med samma
utomordentligt glänsande aptit. Fläsk är gott.
Middagen äta vi pigor vanligen i sällskap med drängarna, som föra den
mest förunderliga bordskonversation. Man kan utan ett spår till
överdrift kalla den otvungen, och för den i kretsen ovane är det ibland
svårt nog att behålla kontenansen. Men man vänjer sig -- ack, vad det
går lätt att vänja sig! Redan andra, tredje dagen deltog jag med
frejdigt mod i det allmänna bordssamtalet, varligt vikande undan för
anade stötestenar och svarande utan att blinka på de mest ingående och
pejlande frågor. Ett mycket högtidligt ögonblick var titelbortläggningen
-- det hörde ingalunda till god ton att genast säga du till gossarna;
det var många krumbukter och krokar innan den saken gjordes upp. Då t.
ex. på följande sätt, första dagens kväll:
-- D'ä te å va ute å tjäna för första gången?
-- Ja.
-- Va tror hon att hon kommer tycka om de då?
-- Å, det blir nog bra.
-- Javasch, hyggligare husbonnfolk finns inte, men här ä jävligt med
göra.
-- Tror nog de.
-- Vi bli kamrater nu vi då.
-- Ja, vi blir väl de.
-- Jojomen.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Lång, litet generad paus. Så räcker han fram handen:
-- D'ä la bäst vi tar varann i näven då och säjer du me' samma.
Stum handtryckning och en högtidlig nick från var sida, efter vilken
ceremoni det goda kamratskapet var fastslaget och orubbligt. För resten
var det vackra pojkar allesammans drängarna -- brunbrända, storvuxna med
kraftiga nävar och säkra later och sega i arbetet på åker och äng. Inte
alla tuggade snus, men alla drucko brännvin i otroliga kvantiteter,
vanligen »halsades» litern direkt och ett halvt dricksglas eller mer
sköljde genom strupen i en enda klunk. Motbokssystemet var en okänd
plåga, vars eventuella annalkande dryftades med löje och förakt, och
varje fredagskväll gick det »fyllåk» till sta'n efter brännvin.
Lördagsmorgnarna börjades inte sällan med kaffekask till 5-kaffet,
varefter det lilla glättiga ruset ömt vårdades och underhölls hela dagen
för att på kvällen slå ut i praktfull blom. Det fanns en mycket
medlemsrik och omtyckt godtemplarloge i socknen, »låsen» kallad, där
nästan all traktens ungdom var inskriven, vilket dock på intet sätt
hindrade alkoholets rikliga tärande. Jag kom att tala med en pojke om
det där en gång, om hur besynnerligt jag tyckte det var att de höllo
sina löften på det sättet, men han skrattade ut mig:
-- Är du tokig flicka! Tror du d'ä någon nökt i låsen? Jo, någon finns
de' väl kanske, men min själ och anda om d'ä många. Jag kunde inte supa
för ett par år se'n, men se'n jag kom in i låsen så feck jag lära mej.
Och övertemplarn han ä värst åv allihop -- den super en inte under
bordet i första taget!
Kanske det var någon gammal övergiven templarloge, som ännu fanns kvar
bara till namnet, kanske överdrev pojken betydligt, men nog betraktades
»låsen» av alla medlemmarna mer som en institution uteslutande för nöje
än av någon sorts ideell läggning. Lokalen var präktig med en stor och
rymlig danssal, där alla vinterns glada kvällar gingo av stapeln.
Förresten drack man oerhört överallt därnere på trakten och det
utvecklades en storartad frikostighet så fort det gällde brännvin. Det
kunde knappt gå en bekant karl förbi huset utan att han ropades in,
alltid med samma hemlighetsfulla röst och formulär:
-- Du, Kalsson! Får ja tala ve dej ett tag. Kom in bara -- ja ska visa
dej nå't.
-- Hm, klämtar Kalsson, tack, ja vet inte.
Och så kliver han in, brännvinsflaskan tas fram ur närmsta hörn,
avtorkas och överräckes med ett vänligt grin. Inte så sällan hände det,
att bonn erbjöd oss pigor en liten »knorr i kaffet» och han blev både
förvånad och verkligt stött över mitt skratt och nekande första gången:
-- Dum, d'ä va hon ä de. Ta sej en knurr hon ska hon få se vad hon blir
gla och va de lättar livet. Förra piga vi hadde hon sa inte nej te en
tår hon!
Men kaffekask är inte gott alls. Och det tyckte inte Anna heller, så
bonn fick ha sitt brännvin i fred för oss.
Jag kom långt från middagen på det här, viset, men det är så lätt att
halka in i minnen och händelser, när allt samlar sig och hänger
tillsammans till ett i ens tankar. -- Inget fjäsk när man äter, det är
det lantliga alfabetets a och o. Inget fjäsk! Skala sakta potatisen,
skrapa sakta skalhögen från tallriken ut på bordet, bit sakta i brödet,
tugga stillfärdigt och utan brådska, stirra stelt och glasartat ut i
rymden, spetsa med omsorg var bit på kniven! Under måltiderna turades
Anna och jag om att ha den minste i knät -- en ljuvligt söt och härlig
liten tös, men kinkig för tänder och full av det mest brinnande intresse
för maten i våra tallrikar. Hon placerade med omsorg och blixtsnabb
plötslighet sina lindrigt rena små tassar mitt uppe i fläsk och mos och
hade sin högsta fröjd i att med en oväntad kaströrelse handlöst slänga
huvudet i samma fläsk och mos. Och så illtjöt hon rätt vad det var av
osynlig anledning ungefär i en halvtimme utan tillstymmelse till
avbrott. Det var ett märkvärdigt barn! Dessemellan log hon med hela sitt
gropiga, smutsiga lilla ansikte och nöp en vänligt men hårdhänt i
kinderna under upphävande av små hickande skratt.
De andra barnen voro en plåga i sin fullständigt vanvettiga
bortskämdhet. De röto och befallde och härjade med sina undergivna och
slaviska föräldrar, så det var svårt att höra, och oss pigor behandlade
de som sina speciella betjänter. O, vad de skulle mått härligt av litet
stryk och vilken vällust det skulle varit för oss att få ge dem en
sittopp emellanåt! Att låta bli var nästan att frestas över förmåga.
Värst var det för mig, som en tid hade mycket med dem att göra därigenom
att jag skadade min ena hand och på några dagar ej kunde delta i
mjölkningen. Hilda ryckte då in i mitt ställe medan jag fick göra hennes
sysslor inomhus, och det fanns ögonblick då jag nästan kände sympati för
barnamördare. Dessa fyra barn! Egentligen snälla, lättledda och
intelligenta, men så fullständigt fördärvade genom slapp uppfostran.
Pojken var svårast -- som »eneste hane i kurven» tyranniserade han
syskonen på ett nästan upprörande sätt, slog, sparkade och rev dem och
som de alla för den allra obetydligaste anledning bröto ut i de
gällaste, skarpaste tjut var det dagen i ända inte en minuts lugn.
Alltid skrek någon och alltid hördes Hildas medlande röst under de
pauser som nödvändiggjordes för andhämtningen. Om mornarna skulle de
alla serveras kaffe på sängen, med eller utan dopp allteftersom de i
nåder behagade befalla. Och det bads inte hövligt och stilla om något,
utan allteftersom de vaknade satte de i med höga skrin: kaffe! Aldrig
några vidare utläggningar: kaffe! bara och om man då inte ögonblickligen
rusade in med brickan så hojtade de i ett kör med sylvass röst, som
efter ett par minuter övergick till gråtilska: kaffekaffekaffekaffe! Att
jag inte blev tokig av ursinne! Och bricka skulle det vara gudbevars,
bjöd man dem koppar och fat direkt blev det tjut av igen, om de inte
rent av knuffade till handen på en så alltsammans vältes ut i sängen. --
Ville de mellan målen ha något att äta -- och det ville de naturligtvis
alltid och fingo det också hur mycket som helst -- så kommo de
instormande och ställde sig framför en: Smörgås! -- Mjölk! -- Fläsk! --
Honungsgås! Ibland hade en kängrem gått upp. Då stacks en lerig sko
fram: knyt! Och man knöt medan vreden sjöd invärtes och bet samman
tänderna för att inte brista i respekt mot de herrar man blivit satt att
tjäna. Allting gick i samma stil så fort det gällde barnen, och aldrig
såg jag att något av dem fick ens den allra minsta lilla luggning eller
tillrättavisning. Men strax innan jag reste högg jag pojken i en mörk
krok och unnade mig den verkligt storartade njutningen att ge honom ett
grundligt och ordentligt kok stryk, som jag hoppas länge ska leva i hans
minne.
Jag har visst ännu inte hunnit längre än till middagen trots goda
föresatser att inte låta mig lockas från ämnet. Nu fortsätter jag då!
När middagen är slut lämnas flickungen åt sitt öde i en ranglig
korgvagn, där hon omges av diverse husgeråd till leksaker, drängarna
klampa upp på sin kammare för att sova en timme, medan Anna och jag
störta till våra göromål: dukning till skogsarbetarna, utportionering av
mat till barnen, sopning av pigkammaren, köket, stugan och förstugan,
mat till hönsen, mäta upp mjölk åt statarn och eventuella köpare
(middagsmjölken behölls vid gården för grädde, försäljning och smör),
separering, grisutfodring, vattenbärning. Å, ja, vattenbärningen, det är
ett kapitel för sig -- ett tungt och svårt och otrevligt kapitel, som
kunde göra en galen av förtvivlan. Pumpen fanns nere i ladugården, som
låg ungefär tre minuters väg från boningshuset, en väg som bar uppför
ett bra stycke och var gropig och stenig där den inte låg grusad med
tung, lös sand i vilken foten sjönk djupt ned och skorna fylldes med den
mest infernaliska småsten. Den vägen skulle vattnet bäras -- i två
ofantliga kopparhinkar med ett ok över nacken och tömmas i en stor
vattentunna, som var dag måste slås bräddande full -- det gick ungefär
trettio hinkar i den, d. v. s. femton vandringar fram och åter med tung
last i uppförsbacken. Det är ett minne som ännu kommer mig att rysa och
ger en förnimmelse av plågande tryck över axlarna. Men det var bara att
snurra på; det dög inte att ställa sig och pusta en stund -- Hilda var
alltid någonstädes i närheten där man minst väntade det, och fastän det
aldrig skulle hända henne att säga något kände man ändå hennes tysta
ogillande som en snärt över ryggen. Ett par gånger i veckan ställdes man
att tvätta otroligt smutsiga och tilltygade barnkläder -- blöjor ska
hädanefter alltid stå för mig som det mest fasaväckande på jorden -- och
blev det någon aldrig så liten stund över stod ju alltid väven och
väntade. Så skulle det bäras in ved, potatis ur en grop långt fjärran
från huset, bakas var fjärde dag, göras rent i svinhuset och hos hönsen
och tusen andra småbestyr som fyllde dag efter dag i en aldrig slutande
brådska.
Man for omkring i ett ständigt jäkt, man måste helt enkelt alltid ha
bråttom för att hinna med alla de sysslor som voro en ålagda, och Anna
hade under årens lopp fått en springande, framåtlutad gång som hon inte
ens kunde lägga av när någon gång frihetens timmar genomjublades. Hon
sprang till logdanserna, sprang till sina möten, orden snubblade i den
vanvettigaste brådska över hennes läppar och ständigt ångade hon som ett
snälltåg mellan rummen med överkroppen böjd så långt framåt som möjligt
liksom för att hinna litet fortare åtminstone med en del av sig själv.
Hon hade ett det lustigaste ansikte: runt som en boll med alla drag som
mindre bollar. De skinande röda kinderna voro var för sig en boll,
elastiska, hårda, liksom fyllda med luft under den spända huden. Näsan
var en liten, liten boll och pekade plötsligt uppåt två centimeter från
spetsen efter att förut ha gått allvarlig och rak ut från pannan,
läpparna rundade sig mot varann i en mycket vacker cirkelformig böjning
och ögonen lågo som små blå emaljklot långt inne i den tunnel som
bildades av kindernas och pannans utskjutningar. Håret bar hon i en knut
på hjässan, om söndagarna ordentligt och stramt rundat kring en
stenhård, jättelik valk. För övrigt var hon väl byggd, stark som en
elefant och otroligt uthållig och samvetsgrann i sitt arbete.
Hennes intelligens var inte vad man kallar blixtrande. Hon hade
löständer och fotsvett. Och mycket ohyra i huvudet. »Men sån't får man
inte fästa sig vid», som hon mycket riktigt förehöll mig, när jag en
gång högljutt klagade över den myckenhet vägglöss vårt enkla viloläger
innehöll.
-- En vägglus d'ä väl ingenting, predikade hon, och en huvelus kan en
väl råka te å ha. Men tvi hunnan, du, för lôpper. En kan allri ta dom
och en vet allri var en har dom.
Har man bara väl hunnit över middagen går resten av dagen fort nog,
uppfylld som den är i varje minut av alla de hundrade göromål ett
lanthushåll kräver. Diskningen tar sin rundliga tid, sopningen av
stugan, kammaren, köket och förstugan tar sin -- tre gånger om
dagen sopades det i dessa rum -- och klockan halv fyra skall
eftermiddagskaffet vara färdigt. Med dopp. Tjocka, härliga, kraftiga
vetebrödsskivor. Så man lärde sig älska kaffe, vad man väl började
förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet
över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande
befolkningen. Man gick omkring och längtade efter kaffetimmen, man rös
till av välbehag då det välkända fräsande ljudet kom från köket, och man
sken upp av glädje då kopparna började slamra. Man slog sig ned vid
bordet med en känsla som bra mycket närmade sig andakt och var man
aldrig så värkande trött, nog tog man itu med arbetet efteråt med bra
mycket större håg. Och gott kaffe fick man! Inget knussel med bönorna,
starkt och gott var det med tjock grädde, som östes med slev ur en stor
bunke. Portionerna voro rikligt tilltagna också: full kopp som rann över
tills även fatet var fyllt till brädden, och alltid påtår. --
Kvällsmjölkningen tog sin början kl. halv sex och varade i två timmar.
Efter den smakade kvällsmaten inte så dumt och man åt sitt margarin,
sitt grova bröd, inlagd sill och fläsk med storartad aptit. Vid niotiden
var man vanligen klar för dagen, såvida det ej skulle sättas deg, då det
drog ut till halv tio. Då var man trött, dödstrött. Jag minns de första
kvällarna! Då fötterna värkte och svedo med stora, klara vattenblåsor
under sulorna efter det ovana gåendet hela långa dagen, då axlarna
kändes som bölder efter vattenokets tryck och händerna brände som eld av
diskvatten och små fina, långa sår, som bildades i lederna. Om mornarna
stodo fingrarna krokiga och svullna och först efter flera timmars arbete
hunno de bli mjuka och böjliga igen. Men såren svedo och stucko
ständigt, i synnerhet när man rensade sill och den bittersalta laken
trängde in.
Men man vänjer sig vid allt, och dagarna gingo -- långa, knogiga dagar
som så småningom kröpo fram till lördagen. Tunga, mödiga dagar, som
fyllde ens kropp med all världens trötthet och ens hjärta med en
outsäglig och lugn tillfredsställelse av väl förrättat värv. Alla
naggande tankar, all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som
lugnar och lyckliggör.


NÄR MAN SKRUDAR SIG PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN.

Å -- lördagskvällen! Vilken salighet, när den äntligen kommer, när vi
äntligen fått undan arbetet för dagen, när vi äntligen få slå oss ned
ett ögonblick med knäna ännu svidande och värkande efter all skurning;
när vi leende sitta och stirra på varandra i tanken på det som väntar:
dansen på logen i den långa, ljusa natten. Dörren till köket är stängd,
det lilla buckliga bleckhandfatet med ljumt vatten står redo på en stol,
bredvid ligger en kladd brun, grynig såpa och över ryggstödet hänger en
mycket flottig och smutsig handduk som under veckans lopp använts att
torka diskarna på. Någon särskild handduk till ansikte och händer
existerar aldrig. På soffan är helgdagskläderna utbredda och varannan
lördag även rena underkläder, på bordet tronar Annas kolossala valk och
ett ensamt ljus brinner smalt och fladdrande framför den grönflammiga
lilla spegeln. Allt är i ordning till toaletten, men ingen av oss rör en
fena. Det är så förunderligt ljuvligt, att få sitta alldeles stilla
klockan 9 på kvällen, att veta att allt är undangjort, att det är söndag
i morgon -- någon måndag efteråt finns inte till i vårt medvetande,
finns inte i evigheters evighet.
Anna löser upp schaletten, låter den glida ned i nacken, kliar sig länge
och omsorgsfullt i huvudet med stelt stirrande ögon, men reser sig med
plötslig energi för att i spegellådan söka rätt på en finkam av mässing.
Så försvinner hon i köket och kommer igen med en svart bricka på vars
baksida lördagsjakten går av stapeln, vanligen med utomordentligt gott
resultat. Därpå dyker hon ned i byrålådan, drar fram en skoborste och
blanksmörjeask, spottar ljudligt och vrider påsmetsborsten omkring ett
par tag, varefter söndagskängorna få en grundlig överhalning och ej
släppas förrän de stråla i sagolik prakt. Därnäst skrider hon till
kamningen, som ej är vidlyftig just: valken placeras från det ena örat
till det andra över pannan, framhåret viks över, samlas ihop med
bakhåret och vrids samman i en stadig knut på hjässan. Ett grovt nät av
tjocka bruna bomullstrådar träds över knuten, en kam körs ledigt ned i
nacken och det hela är klart. Sen kommer tvättningen, vilken försiggår
med ganska stor noggrannhet så till vida att hon även ger öron och hals
en liten hastig översköljning. Såplöddret ligger vitt och tjockt över
hela ansiktet, när tvagningen avslutats, och med hopknipna ögon och
läppar trevar hon efter handduken för att på den avlämna alltsammans --
sköljning användes inte; det lär ta bort blankheten, som är det
viktigaste av alltihop. När hon gnidit sig av alla krafter i flera
minuter är allt äntligen färdigt och efter proceduren skiner hennes
runda ansikte som om det vore av glas, kinderna äro rödare än någonsin
och ögonen kisa tårade efter löddersvedan. Jag kopierar troget
alltsammans och blänker snart i kapp med Anna, som nu håller på att dra
av sig strumporna för att högtidlighålla dagen med ett par rena och
hela. En blick som jag händelsevis kastar åt hennes håll kommer mig att
rysa till av fasa, och med en röst som jag söker göra helt likgiltig
säger jag:
-- Anna du, det skulle nog inte vara så dumt om du tog och tvättade
fötterna dina ett slag.
-- Ja, di är allt bra lortiga, svarar hon och stirrar fundersamt ned på
sina rejäla fortkomstledamöter. Men si du tvätta dom, de får du mej inte
till ändå. Neej! Ja tvätta dom ve höstslakten du å ja ble så förbaskat
sjuk etteråt. Jag va så sjuk så tvi fasen. I två dar du å de va bara för
ja skulle ge mej te å tvätta föttera. Å då lofte ja mej själv att inte
tvätta dom förrn de ble varmt igen å te mesommar ska jag nog göra't me.
-- När var höstslakten?
-- Den 4 oktober du. Så d'ä längesen, men de kvettar la om en inte ä så
sabla ren om föttera.
-- Men du har ju ont i dom?
-- Ja, de har ja, men inte ä de för att dom ä lortiga inte.
-- Jo, de ä de.
-- Tror du de? Säj, tror du de?
-- De _vet_ jag.
-- Å hunnan!
Anna blir dödstyst och grubblar synbarligen intensivt, så fattar hon ett
jättebeslut, störtar ut i köket och kommer igen med diskbaljan i vilken
hon kör ned fötterna och gnor dem med såpa och disktrasa, för att senare
behandla dem med brödkniven, som är husets vassaste. Resten av toaletten
är snart gjord och medan jag med en lätt känsla av illamående ikläder
mig en skärrandig bomullsklänning trär Anna högtidligt på sig en skotsk
blus av bomullsflanell med ofantliga rutor i blått och rött. Kragen är
hög och tjock, framtill fästes en brosch av blixtrande similidiamanter.
-- Stili brås de här du. Den feck jag av Anders på Albertinadan. Tyck du
inte han ä grann?
-- Heter du Albertina?