En piga bland pigor - 1

  
  
   EN PIGA
   BLAND PIGOR
  
   Av
   ESTER BLENDA NORDSTRÖM
   TREDJE UPPLAGAN
   STOCKHOLM
   WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
   TRYCKT HOS ISAAC MARCUS' BOKTR.-AKTIEB.
   STOCKHOLM 1914
  De skildringar, som här föreligga i bokform ha redan förut delvis varit
  publicerade i det de under sommarens lopp stått införda i Svenska
  Dagbladet som artikelserie med rubriken »En månad som tjänsteflicka på
  en bondgård». I sitt nuvarande skick äro de emellertid något omarbetade
  och mera utförliga samt dessutom tillökade med en hel del fullständigt
  nya kapitel.
  
  
  VARFÖR OCH HUR JAG TOG PLATS.
  
  När jag nu sitter och tänker tillbaka på alltsammans, så tror jag inte
  det är verklighet -- så tror jag inte, att det någonstädes långt nere i
  Sörmland finns en bondgård, där jag tillbringat en strävsam och lång
  månad, uppfylld av arbete och mödor -- så tror jag inte, att där
  alltjämt rör sig samma människor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i
  samma hårda, eviga knog, där en härlig och hel vilans dag aldrig lyser
  upp och lättar, där den ena dagen är den andra så fullkomligt lik, att
  man knappt för sitt liv kan skilja dem åt i minnet. Och tanken på dem
  kommer mig att gripas av en ömhet, en stor ömhet för dem, för deras
  samvetsgranna, tysta slit, som ingen, som ej prövat det vet något om,
  som ingen någonsin kommer att förstå och uppskatta förrän han själv
  varit med om det -- _som en av dem_.
  Det är nu egentligen inte bondfolk och lantarbete i allmänhet jag tänker
  tala om -- det är speciellt tjänsteflickorna och deras liv jag vill
  försöka skildra. Sådant det är. Utan överdrifter och utsmyckningar.
  Sådant det var och tedde sig för mig den månad jag var en av dem, en
  arbetare i ett sparsamt och motvilligt rekryterat led. Kanske kommer
  många att invända: en månad är alls inte lång tid nog, för att göra en
  skildring fullständigt pålitlig, för att det man berättar ska bli ett
  helt, som ej behöver och kan kompletteras, på trettio dagar kan man inte
  sätta sig in i allt. -- Och jag medger gärna att man inte kan det
  heller. Men på trettio dagar hinner man få just så mycken inblick i
  förhållandena, att man åtminstone kan lära sig förstå, vad ett helt
  sådant liv innebär av arbete och försakelse.
  Att det verkligen _är_ så mödosamt och glädjelöst och tungt bevisas
  kanske bäst därav, att det för varje år, som går, blir allt svårare att
  anskaffa tillräcklig kvinnlig arbetskraft till lantgöromål. För en
  utomstående blir orsaken inte lätt att finna -- jag minns själv, vad jag
  länge gick och funderade på den utan resultat. Och till slut beslöt jag
  att ge mig in i alltsammans, okänd och olärd, men med ögon som sågo. Så
  tog jag en plats -- svårigheten att få en var alls ingen. På en annons
  fick jag över femtio svar, betyg fordras aldrig när det gäller tjänst
  hos bönder, ingen frågar efter frejden ens. Har man haft en plats förut
  så är det bra, har man ingen haft så är det också bra: »hon får väl lära
  sig till» heter det då. Och jag fick lära mig till!
  
  
  NÄR JAG TILLTRÄDDE MIN PLATS.
  
  Om jag ock bleve tusen år gammal tror jag aldrig på jorden jag skulle
  kunna glömma den dagen jag kom till min plats som piga. Om jag bleve
  tusen år gammal skall jag ändå aldrig kunna få ur mitt minne den
  stunden, den resan, den ankomsten. Fyra timmar på tåg neråt landet, vid
  stationen skulle jag hämtas av husbonden för att sedan åka en mil
  landväg. Riggad var jag och blommor hade jag fått av skrattande vänner
  och bekanta, som viftade av mig, och jag kände mig mest som en
  Amerikaresande när jag sjönk ned på en tom bänk i kupén och började
  övertänka situationen. Det gick som en lång rysning över mig, när jag
  såg framåt mot den månad som väntade, och det var just inte med glada
  tankar jag stirrade ut genom fönstret, som var smutsigt och regnigt och
  grått -- en trist och beklämmande fyrkant där bilderna gledo förbi lika
  snabbt som på en biograf. Liljeholmsbron, Älvsjö, Huddinge -- herre gud
  om jag vore på hemväg i stället! frös jag till invärtes och började
  beskåda mig själv så gott jag kunde. Allting var främmande och kändes så
  underligt. En lång brun kappa, händerna i bruna bomullsvantar och genom
  den glesa vävnaden blänkte en bred gullring fram som tecken på min nya
  värdighet av förlovad. Vad var det nu han hette min fästman? funderade
  jag. Svensson -- nej Andersson -- _nej_ Bernhard Karlsson. Det stod ju i
  ringen: »Din egen Bernhard». Vad i all världen hade jag fått det namnet
  ifrån -- Bernhard! Det var då det löjligaste jag kunnat hitta på, varför
  inte Karl, August eller Ernst eller vad som helst utom det där fåniga
  namnet. Jag satt och retade upp mig själv och skrattade litet överlägset
  åt min egen tydliga och odisputabla nervositet.
  Vad var det jag var rädd för? Att de skulle förstå ögonblickligen, att
  jag inte var någon riktig piga, att de skulle köra iväg mig genast och
  skratta ut mig, kanske bli ursinniga. Nå, än sen då, det vore ju
  förargligt, men jag kunde få hundra andra platser utan spår till
  ansträngning. Bondpigor är det ont om och kvalifikationerna behöva inte
  nödvändigt vara så storartade. Bara man var stark och inte rädd för att
  ta i och kunde mjölka. Jag tittade ned på mina händer, drog av vantarna
  och granskade fingrar och handlovar noga. Jovars starka voro de nog, det
  var ingen fara, men kanske litet för fina, trots alla ansträngningar att
  få dem att se ut som arbetsnävar: jag hade gjort ren en bilmotor innan
  jag for och oljan och smutsen hade trängt in bra nog i porer och
  nagelrötter. Jag tänkte på allt det arbete jag reste emot, visste nog
  vad jag gav mig in i, men funderade allt ändå en smula hur det skulle gå
  i början. Mjölka och tvätta, baka och väva, laga till svinmat och
  hönsmat, kanske mocka i ladugården. Ånej inte det, till 20 kor och
  ungnöt, dessutom hade de väl ladugårdskarl. Men ta emot blodet, när de
  slaktade, göra ren räntan och stoppa korv, laga mat ibland, diska, skura
  -- o, det fanns ingen ände på allt. Dela säng med kamraten kanske, ligga
  i köket kanhända, passa barnungar -- -- --
  Jag drog en djup och darrande suck, kastade en blick ut genom fönstret
  och upptäckte, att jag redan var halvvägs -- tiden går fort när man har
  något att tänka på. Ännu två timmar kvar i alla fall!
  Hur de två timmarna gingo vet jag knappt, men de försvunno i alla fall
  och tåget saktade för min station. Jag tog väskan, 25-öresboken, som jag
  inte kastat en blick i, drog vantarna på, knuffade hatten tillrätta på
  valken, strök noga undan alla hårslingor, och steg ned från plattformen
  just som tåget stannade. Fullt med folk på stationen, men ingen som
  tycktes vilja ta hand om mig. Alla andra rusade de emot, men mig brydde
  sig ingen människa om. Och där stod jag -- en ensam piga på väg till sin
  första plats, med väskan i handen, hatten litet på sned -- det var
  omöjligt att få den att sitta rakt trots ideliga knuffar -- och ett
  säkert mycket bedrövat och förvirrat ansikte. Sakta gick jag mot
  utgången med biljetten och polletteringsmärket hårt i nypan, och redan i
  mitt sinne fast besluten att åka hem igen om ingen mötte. Vid dörren
  till väntsalen stod en bonde i vadmalskläder med en randig nattsäck i
  ena handen och en grimma i den andra. Nattsäcken hängde skönt och tungt
  åt ena sidan med aningen om en liter i konturen, aningen om en liter
  bredde sig även över det skinande ansiktet och de glättigt halvkorsade
  benen. Är det han? tänkte jag och klev dristigt fram för att fråga.
  -- Inte då, nää då. Ja heter Johansson ja å hej hoppsan flicka lilla se
  inte så lessen ut för de. Dä inte valdmässafton mer'n en gång om året. Å
  tänk att de just ä i da -- dä la faen så besynnerlit, att de just ä i
  da!
  Jo visst var det besynnerligt, men var skulle jag hitta rätt på Berg i
  Taninge.
  -- Han kommer, han kommer. Joo då va han kommer. Ja ha sitt hanses gula
  märr i da.
  -- Vet han vem Berg i Taninge är då?
  -- Inte, men allti kan en fälle tro att han kan ha en gul märr för de.
  Och Johansson tog ett nytt, ännu glättigare korssteg och sken ännu mer
  av förtjusning över sitt lyckade svar. Men jag gick med min väska, min
  biljett och mitt polletteringsmärke. Dystert, men beslutsamt steg jag ut
  på planen utanför stationshuset och där satt Berg i Taninge i en vagn
  och höll trofast i en gul märr. Jag visste, att det var han, jag kände
  det vid första anblicken och jag tog inte fel.
  -- Är det Berg från Taninge? frågade jag.
  Och han saluterade elegant med piskan, tryckte sen min hand med kraft
  och bjöd mig välkommen. Varefter jag höll märren medan Berg lunkade
  efter min koffert, som var av plåt och bands fast bakpå. Sen körde vi
  under dödstystnad till en handelsbod där diverse varor instuvades och så
  inviterades jag vänligt och högtidligt på kaffe i ett litet kafé. Varvid
  följande samtal utspann sig:
  -- Smakar me kaffe efter resan?
  -- Joo.
  -- Vassego å doppa då.
  -- Tack!
  Men jag visste väl bättre än så och tog inte en brödsmula förrän efter
  tredje trugningen, då den minsta skorpan blygsamt utvaldes och dränktes
  i koppen. Berg var nöjd med mitt levnadsvett, det såg jag och också
  mycket nöjd med den kraftiga aptit jag sedan visade. Påtåren drack jag
  ögonblickligen på fat -- ve mig om jag försumpat mig till den grad, att
  jag doppat även i den! De tankar som då fyllt Bergs sinne hade säkert
  inte varit behagliga för mig att läsa. Tretåren avböjdes vänligt, men
  bestämt, munnen torkades först noga med avigsidan av handen, fick sedan
  en liten sista överhalning med handloven, och så voro vi klara att resa.
  Å, den resan ut -- den står som etsad in i mitt minne. Den kalla grå
  aprilkvällen, den dystra, beklämmande skymningen, som föll snabbt och
  tungt kring oss, den rasslande vagnen, som skakade och hoppade,
  tystnaden -- endast då och då bruten av sparsamma frågor och ännu
  knappare svar. Jag frös i min tunna kappa så händerna voro blå och en
  isande motvind brusade fram över slättlandet och pinade sig in genom
  knappar och slag. Jag satt och tänkte på allt det jag reste ifrån, på
  just denna kvällen framför alla andra, som är klang och jubeldagen i
  Stockholm. Valborgsmässoafton! Studenttåget, sången på Skansen,
  vårdkasarna, Hasselbacken, dansen. Och här satt jag på en ranglig
  fjädervagn på väg till min plats som ladugårdspiga, bakom mig ståtade
  min koffert med utrustningen av schaletter, bomullsklänningar, tjocka
  strumpor. Jag var så nära att brista ut i ett skallande skratt, att jag
  måste bita mig i läppen så det blödde för att inte skrämma slaget på
  Berg, som väl skulle tro, att han fått en vansinnig piga på halsen. Men
  ju längre vi körde dess mindre lust att skratta fick jag, dess mer
  glömde jag alltsammans för skönheten kring mig. Slätten låg lång och
  jämn och lugn med oändliga nyplöjda åkrar som doftade av svart och fet
  mylla. En tunn dimslöja böljade över allt och kom väg, träd, buskar,
  seldon och vagn att skimra med en fuktig glans. Och bäst det var började
  eldar att lysa fram här och var, där marken höjde sig till små kullar --
  eldar som glimmade likt röda, oroliga ögon genom skymningens tunga grå,
  som flackade och skeno i en allt tätare krans.
  -- Valdmässeldar, sade Berg och pekade med piskan.
  -- Å, valdmässeldar, svarade jag och så svängde vi av från stora vägen
  in på en smal »gata», nedför en långsluttande backe, ännu en sväng.
  -- Lagårn, pekade Berg lakoniskt ut med piskan.
  -- Jaså, lagårn, svarade jag.
  -- Taninge, pekade han efter ännu en sväng på en liten gård mellan
  knoppande björkar och fruktträd.
  -- Å, jaså Taninge, svarade jag, och kände att nu var fristen ute. Nu
  började allvaret och arbetet.
  När vagnen stannade slogs förstudörren upp och ut på trappan steg
  matmor, leende och välvillig, med ett hjärtligt menat välkommen och ett
  stadigt handslag så fort jag hunnit hoppa ur.
  -- Stig in för allan del! Här är stugan, och därmed öppnade hon dörren
  in till ett jättestort rum, som formligen vimlade av barn, kvinnor och
  djur. Det var bäddat till liggning och en väldig brasa brann i en enorm
  öppen spis. Det blev dödstyst, när jag steg in, alla drucko under
  högtidlig tystnad sitt kaffe, endast de långa sörplingarna hördes, och
  jag stod där nere vid dörren under en korseld av mönstrande blickar.
  Väskan höll jag fortfarande troget i handen och hatten gav jag en sista
  förargad knuff medan jag kände hur rodnaden steg brännande över ansikte
  och hals. Så tog jag mod till mig, ställde väskan på golvet och trädde
  dristigt fram till den närmaste, räckte ut handen, neg och sade lågt:
  »afton». Hon steg upp, det var en mycket gammal kvinna med mörka ögon i
  ett fårat gult ansikte, neg tillbaka och svarade: »afton». Och så
  fortsatte jag kretsen runt. Det var sex främmande bondhustrur, släkt och
  bekanta till huset och åtta barn, varav fyra voro på besök. Jag var så
  förvirrad, att jag sannerligen nära nog hade nigit för de fyra hundarna
  och de två kattorna också, men hejdade mig i tid och började se mig om.
  Samtalet hade kommit i gång igen, endast barnungarna stirrade envist på
  mig uppifrån och ned, fnissade och knuffade varann och gjorde mig ännu
  mer bortkommen och olycklig. Så kom matmor in med en kopp, trugade mig
  fram till bordet, och kaffet dracks, fortfarande med hatt och kappa på,
  medan artiga frågor och svar om resan utbyttes.
  När jag beskådats tillräckligt och påtåren avdruckits reste de sig alla
  och togo adjö med mycket tackande. Och så var jag ensam kvar, visades in
  i pigkammaren, presenterades omsorgsfullt för kamraten, tog genast itu
  med kaffedisken och var installerad.
  
  
  HURU HUSBONDFOLK, PIGOR OCH DRÄNGAR HADE DET INOMHUS.
  
  Det var en bondgård som tusen andra den jag kom till när friveckans
  sista dag löpte ut, alltså den 30 april. En bondgård som tusen andra.
  Med mycket folk och mycket arbete. Där var fyra drängar och en statare,
  två jungfrur, fem barn (det äldsta 7 år) och så husbondfolket självt.
  Kreatursbesättningen gick upp till 20 kor, en tjur och några kvigor och
  kalvar -- se'n var det grisar och höns och får naturligtvis, men inte
  många av någondera delen. Alltså en medelstor gård med fullt tillräcklig
  arbetskraft. Ladugården var alldeles nyuppförd och med modern inredning,
  boningshuset mycket gammalt med fem rum och ett löjligt litet kök, med
  fett, svart tak och långa stänger fulla med paltbröd och torkat rågbröd
  i tunna kakor. När det sopades stod dammet som otroligt mättade skyar,
  vilka stilla och fridfullt lägrade sig över de dinglande födoämnena i
  taket, och när . . . Men sådant skall jag inte komma till redan, det hör
  inte hit ännu.
  De fem rummen uppdelades sålunda: stugan, vilket är detsamma som
  vardagsrum, pigkammaren, kammarn, vilket är detsamma som förmak,
  drängkammaren och ännu en kammare, som beboddes av fyra skogsarbetare,
  vilka alla voro inackorderade i maten. I stugan sovo husbondefolket, de
  fem barnen, två hundar och två kattor med varsin unge -- alltså sju
  personer och sex djur. I en stor säng lågo tre barn, i en utdragssoffa
  två, i en annan soffa bonden och hustrun, hundarna vanligen hos barnen,
  fastän det egentligen inte var tillåtet, kattorna i en avbalkad trälåda.
  Pigkammaren användes till matrum om dagen och om natten delades en smal
  soffa av de två jungfrurna. Drängarna lågo två och två, likaså
  skogsarbetarna. Vad sängkläderna beträffar så utgjordes de av
  fjäderbolstrar, vaddtäcken och fårskinnsfällar, ty fastän det var i maj
  månad och nätterna ganska varma var det inte tal om att lägga av
  vinterfällen, som gjorde bädden till en sannskyldig badstu. Lakan
  användes så till vida, att man fick ett under sig, men överlakan var en
  fullständigt okänd lyx, vadan täckenas tillstånd och konsistens ej
  tillåta någon mera ingående beskrivning. Örngottskudde existerade
  naturligtvis inte och lakanen byttes fyra till fem gånger årligen, vid
  större högtider vanligen, såsom jul, påsk, midsommar och höstslakten.
  Golven voro oerhört grova och hårdskurade, radvis och delvis täckta av
  smala trasmattor i granna färger, väggarna buro urgamla tapeter i de
  förunderligaste mönster och voro dessutom prydda med s. k. konstbilagor
  ur jultidningar, och i stugan dessutom av kung Oscars och drottning
  Sofias ungdomsporträtter i breda mahognyramar, dem generationers flugor
  tydligen haft som favorittillhåll. Över den äktenskapliga soffan hängde
  också en skönt utsirad stramaljtavla, på vilken lästes den vackra och
  fromma önskan: »Skydde Gud i varje stund edert äktenskapsförbund.» Att
  det även fanns en stramaljsydd handdukshängare, där »God morgon»
  glättigt lyste en till mötes alla tider på dygnet, behöver väl knappast
  nämnas -- på denna hängare fanns för övrigt endast en paradhandduk, som
  av ingen dödlig fick användas. Fjärran från paradhandduken i en annan
  del av rummet, stod en valnötskommod, dock endast en prydnadsmöbel, ty
  den allmänna tvättningen försiggick vanligen i pigkammaren i ett
  diminutivt plåthandfat. Tvättningen ja! -- Nej, det får också bli en
  senare fråga, nu vill jag endast ge en liten beskrivning över huset och
  inredningen för att orientera en om bondgårdar ovetande läsare. Den
  övriga möbleringen i stugan utgjordes av två byråar -- rummet var
  nämligen oerhört stort -- och ett väldigt slagbord med en blårutig
  vaxduk och på den en grön glasvas med skära pappersrosor och
  penninggräs. På ena väggen en ofantlig öppen spis, där en långvedsbrasa
  tändes i kyliga vårkvällar.
  Köket var litet, som jag redan sagt, litet och mörkt, och pigkammaren,
  vår kammare, var heller inte stor. En utdragssoffa, en byrå, ett
  fällbord och några pinnstolar utgjorde hela möbleringen, och i hörnet en
  hög vacker gammal klocka, som alltid skulle gå 20 minuter före, av okänd
  anledning, ty alla visste det och rättade sig därefter.
  Så återstår »Kammarn» -- husets och familjens stolthet. En himmelsblå
  stoppad inventionssoffa med vita, virkade antimakasser överallt där
  sådana möjligen kunna placeras. Ett skrivbord med ett bläcklöst
  bläckhorn av snäckor och på en liten duk en papperspress av glas med ett
  vinterlandskap inuti. En byrå av valnöt med spegel på och en antimakass
  på det snirklade överstycket. Vidare ett bord fullt med album och
  fotografier och husets bibliotek: Kung Henrik IV:s Kärleksäventyr i
  praktband, rikt illustrerad, Veterinären, Sveriges Rikes lag för 1872,
  Byrons Childe Harold på engelska (köpt på en bokauktion för bandets
  skull), Zions strängaspel med gitarrskola på försättsbladet och
  Furstesonen, roman i tre tjocka eldröda delar med många ohyggliga
  planscher. Fotografier av bonden och hustrun i bröllopsdräkt, av barn
  och föräldrar och pigor omväxlande prydde för övrigt väggarna och i ett
  hörn stod en härlig hög fikus och dolde delvis med sina tjocka blad en
  broderad tidningshållare och en likaledes broderad liten låda för
  bibelspråk. Mitt på golvet ett stort runt bord med en virkad duk på och
  mitt på den duken en annan liten duk och mitt på den duken en konstgjord
  ljungbukett i en konstgjord björkstubbe. På golvet nya trasmattor och en
  kalvhud. Spiselkransen var fylld av porslinshundar och underliga vaser i
  de mest besynnerliga färger och i den tomma spiselplattan låg till
  prydnad utbredd en tidning över det röda teglet. I vinkeln mellan soffan
  och spisen stod en brännvinsbutelj och under skrivbordet en annan --
  båda till hälften fyllda med renat.
  De två andra kamrarna på vinden hade endast soffor och byråar utan någon
  som helst utsmyckning, inga mattor på golven och dessa skurades fyra
  gånger årligen. Varför färgen var något dunkel och obestämd.
  
  
  MORGONBESTYR I KÖK OCH LADUGÅRD.
  
  Rrrrrrrrrrr -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
  Å, väckarklockan! En sömnig och förvirrad blick träffar det skramlande
  odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 -- det svider till ett slag
  invärtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far över
  klockans blanka nickelrand, granskar den gråvita vaxduken, följer en
  flugas ensamma gång på den dunkelgröna minimala spegeln, stannar vid
  rullgardinen, som till mönster har en brungul riddare vid en ljusblå
  vallgrav, där en båt av konstig och skranglig konstruktion genom ett
  underverk lyckas bära upp en rödklädd dam av obestämd ålder. Hennes
  midja är smal som liljans stängel, hennes mun ler glättigt fastän två
  framtänder spårlöst försvunnit under tidernas lopp och hennes något
  vindande ögon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fåle en
  bit längre bort betar blåa blommor. Det finns så mycket på den
  rullgardinen, så mycket verklig poesi och händelse och för var minut
  upptäcker jag något nytt. Nu där uppe på borgens krenelerade torn t. ex.
  -- sannerligen står där inte en bågskytt med pilen på . . .
  Det knakar till bredvid mig i soffan, ett djupt stönande för mig
  tillbaka från medeltid och romantik till jordens mest prosaiska nutid.
  Jag vänder på huvudet och möter blicken från ett par smala, blå ögon,
  som i surmulen envishet uttryckslöst vila på mitt hår -- och med ens är
  hela verkligheten åter över mig. Första dagen -- första morgonen . . .
  Å!
  -- Hur mycke ä' hon? muttrar rösten bredvid mig och ögonen livas av ett
  slappt intresse.
  -- En kvart i fem.
  -- Jisses!
  Ögonen öppnas på vid gavel, ett par stadiga ben sträckas över mig tills
  de nå golvet, och med ett väldigt knakande överlämnar soffan den ena av
  sina mänskliga invånare åt dagens id. Jag ligger ännu en minut med
  ögonen alltjämt på bågskyttens spända sträng, så suckar jag djupt och
  intensivt och knakar upp i majmorgonen, som är grå och kylig med
  drivande dugg mot de grimliga fönsterrutorna. Anna väsnas ute i köket
  med spisringar och kaffepanna och hennes nakna ben och fötter sticka
  svart och brett fram under den korta vida stubben av grått vadmal med
  röda band. Livstycket är rött, av en obeskrivligt rödskär färg med vita
  benknappar, och hennes bruna hår hänger rufsigt och långt ned över
  axlarna. Armarna äro bastanta och röda med kraftiga rörelser och snabba
  tag, händerna gripa kring spiskroken med bestämd och säker vana, och
  röken börjar ringla med små röda lågor ur spisens svarta gap, för att
  ögonblickligen dämpas av kaffepannan, som med en åsklik smäll placeras
  på sitt hål. Anna är färdig med sitt första morgonjobb!
  -- Den hår vickan kokar jag måronkaffet och du bäddar opp! förmäler hon
  kort och bestämt -- nästa vicka ä det tvärtom. Skynda dej!
  Bäddningen är inte vidlyftig. Den tusenåriga fjäderbolstern viks på
  mitten, det enda lakanet följer med på samma gång, täcket bredes ovanpå,
  den enda kudden likaså, soffan skjuts ihop och locket läggs på. Färdigt!
  -- Du ska sätta fram kôppar, nu kommar snart pôjka å ska ha kaffe. -- Ä
  du dum du! Bara kaffe och inget bröd begriper du väl på vardagsmåron.
  Inga skedar, va fasen ska dom me' skedar, när de inget doppa ä. Nu
  kommer di!
  Fyra par stövlar dåna i trappan fran vinden, fyra sömniga, långa drängar
  stega in med ett kort: morn! och ett ännu kortare: kaffe! Det serveras
  ögonblickligen av Anna, vars surmulna ansikte lysts upp av ett soligt
  leende. Se'n ta vi pigor oss också var sin kopp och köket fylles av
  sörplande och sockersmackande. Alla dricka på fat och kopparna ställas
  bredvid på bordet där de efterlämna våta ljusbruna ringar på vaxduken.
  Det fyller inte mycket i magen precis, två koppar kaffe utan bröd och
  med en känsla av lurande hunger knyter jag schaletten om huvudet och
  följer Anna till mjölkningen. Luften är kall och rå, regnet piskar i
  ansiktet och blåsten viner skarp och isig över den långa slätten som
  skymtar likt dimma bak fuktslöjan. Vi springa utför den långa backen
  till ladugården, mjölkspannarna skramla med ett glasklart, hårt ljud,
  och de tunga mejeriflaskorna slå mot benen med sina vassa kanter.
  I ladugården är det varmt och stilla. 20 kor tugga dumt och förnöjt på
  hö och kraftfoder, den starka gödseldoften fyller ens lungor -- och Gud
  vet hur det kommer sig, men det är som bleve man genast lugn och glad
  och trygg av den. Med stävan i ena handen och mjölkpallen i den andra
  vandrar man längs den långa raden av djur för att börja högst upp och
  sedan ta dem i tur och ordning. Den första i längan vänder sig sävligt
  om vid ljudet av stegen, makar sig tjänstvilligt högre upp i båset,
  suckar djupt av välbehag och fortsätter sitt långsamma ätande. Och man
  sitter där med all luften omkring sig fylld av det milda ljudet av
  idissling och starka tänder mot knastrande hö, man lutar huvudet mot en
  varm och mjuk djurkropp och mjölken kommer störtande under ens fingrar i
  långa vita fulla strimmor ur det spända juvret ned i stävans blanka och
  klingande djup. Från den andra raden hör man Annas rappa regelmässiga
  mjölkning och i hög diskant gnolar hon en lätt och polkettrytmisk låt
  medan mjölken strilar i takt. En nyfödd kalv råmar mjukt och sorgset i
  sin kätte, modern svarar med ett trånande böl, andra stämma in och för
  ett ögonblick är det en vild kör av skrin, bräkanden och råmningar. Sen
  faller tystnaden igen, endast bruten av stävornas klirrande, när de
  tömmas i flaskorna. Och så går ett par timmar -- ett par timmar fyllda
  av den mest intensiva ro och frid, en värdig inledning till en lång dags
  tunga arbete.
   * * * * *
  Den sista kalven har fått sin mjölk, har knuffande och fnysande sörplat
  i sig sitt knappa kvantum, den sista stävan har tömts och mjölkskjutsen
  skramlar i väg till mejeriet, som ligger en halv mil bort. Och Anna och
  jag snubbla hemåt i kylan med armar som kännas litet domnade efter den
  långa ansträngningen och en intensiv hunger sugande invärtes.
  -- D'ä då förbaskat, att dom inte kan ge en lite bröd te kaffe på môrna,
  knotar Anna till svar på min stilla jämmer, men rösten saknar all
  bitterhet och jag förstår, att det ska så vara och ingenting är att
  klaga över egentligen. Frukosten får för övrigt ännu en stund hägra i
  fjärran -- grisar och höns ska först ges, och det tar sin rundliga tid
  innan gröpe, vetekli och potatis hämtats och rörts ihop till sin precisa
  och stadiga konsistens. Men äntligen är det gjort, äntligen strålar
  Annas ansikte upp i det solsken, som sedan lyser där hela dagen,
  äntligen slår vi oss ned vid matbordet, som redan är härjat av drängarna
  och i sitt verkligen fruktansvärda tillstånd ger mig en vink om _hur_ en
  frukost lämpligen ska avätas. Bredvid varje tallrik ligger på duken en
  förvånansvärd hög potatisskal och sillben, tallrikarna själva äro trots
  begagnandet nästan rena, så väl har varje smula tillvaratagits, hela
  duken flödar för övrigt av grädde, frikostigt utspilld ur sleven, som
  står i en numera tom karott -- det kallas förresten vid måltiderna inte
  grädde utan potatissås -- och mitt på bordet tronar en väldig
  tillbringare blåsur, bläcksmakande separerad mjölk, som ser grönaktig ut
  mot det vita porslinet. En brödkorg med grovt hårt och mjukt rågbröd,
  ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett
  margarin fullbordar dukningen. Anna makar nödtorftigt med en kniv undan
  en skalhög, går efter en tallrik, gaffel, kniv och kopp ur skåpet, jag
  följer med minutiös noggrannhet hennes exempel. Och så börjar ätandet.
  Att sill och potatis kan vara så underbart gott! Att grovt rågbröd och
  margarin kan smaka som förnämliga läckerheter! Att blåsur skummjölk i en
  spräckt kopp kan slinka ned så lätt och ledigt!
  Under måltidens lopp kommer matmor in och konverserar vänlig och leende
  med den minsta telningen på armen. Detta förhoppningsfulla barn är åtta
  månader och undfår nu sin frukost bestående av kaffe och skorpor, som
  först omsorgsfullt tuggas av modern och sedan serveras i en tesked av
  bleck. Matmor heter Hilda och kallas vid namn av oss -- så är bruket och
  så vill hon ha det. Inget fjäs med fru och nymodigheter, när man är
  bondmora så är man, resonerar hon rejält och förståndigt.
  -- Nå, säger hon till mig och småler uppmuntrande -- nå, va tycker hon
  om sig? Va korna hårdmjölkta?
  -- Nej föralldel, di va bra, det var inget fel på dom. Lagårn var fin!
  -- Jojomen, han är nybyggd med och har kostat mycket pengar. Ät nu bra,
  flickor, så ni bli väl mätta. Åt ni potatis och sill hemma också om