En piga bland pigor - 1

EN PIGA
BLAND PIGOR

Av
ESTER BLENDA NORDSTRÖM
TREDJE UPPLAGAN
STOCKHOLM
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
TRYCKT HOS ISAAC MARCUS' BOKTR.-AKTIEB.
STOCKHOLM 1914
De skildringar, som här föreligga i bokform ha redan förut delvis varit
publicerade i det de under sommarens lopp stått införda i Svenska
Dagbladet som artikelserie med rubriken »En månad som tjänsteflicka på
en bondgård». I sitt nuvarande skick äro de emellertid något omarbetade
och mera utförliga samt dessutom tillökade med en hel del fullständigt
nya kapitel.


VARFÖR OCH HUR JAG TOG PLATS.

När jag nu sitter och tänker tillbaka på alltsammans, så tror jag inte
det är verklighet -- så tror jag inte, att det någonstädes långt nere i
Sörmland finns en bondgård, där jag tillbringat en strävsam och lång
månad, uppfylld av arbete och mödor -- så tror jag inte, att där
alltjämt rör sig samma människor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i
samma hårda, eviga knog, där en härlig och hel vilans dag aldrig lyser
upp och lättar, där den ena dagen är den andra så fullkomligt lik, att
man knappt för sitt liv kan skilja dem åt i minnet. Och tanken på dem
kommer mig att gripas av en ömhet, en stor ömhet för dem, för deras
samvetsgranna, tysta slit, som ingen, som ej prövat det vet något om,
som ingen någonsin kommer att förstå och uppskatta förrän han själv
varit med om det -- _som en av dem_.
Det är nu egentligen inte bondfolk och lantarbete i allmänhet jag tänker
tala om -- det är speciellt tjänsteflickorna och deras liv jag vill
försöka skildra. Sådant det är. Utan överdrifter och utsmyckningar.
Sådant det var och tedde sig för mig den månad jag var en av dem, en
arbetare i ett sparsamt och motvilligt rekryterat led. Kanske kommer
många att invända: en månad är alls inte lång tid nog, för att göra en
skildring fullständigt pålitlig, för att det man berättar ska bli ett
helt, som ej behöver och kan kompletteras, på trettio dagar kan man inte
sätta sig in i allt. -- Och jag medger gärna att man inte kan det
heller. Men på trettio dagar hinner man få just så mycken inblick i
förhållandena, att man åtminstone kan lära sig förstå, vad ett helt
sådant liv innebär av arbete och försakelse.
Att det verkligen _är_ så mödosamt och glädjelöst och tungt bevisas
kanske bäst därav, att det för varje år, som går, blir allt svårare att
anskaffa tillräcklig kvinnlig arbetskraft till lantgöromål. För en
utomstående blir orsaken inte lätt att finna -- jag minns själv, vad jag
länge gick och funderade på den utan resultat. Och till slut beslöt jag
att ge mig in i alltsammans, okänd och olärd, men med ögon som sågo. Så
tog jag en plats -- svårigheten att få en var alls ingen. På en annons
fick jag över femtio svar, betyg fordras aldrig när det gäller tjänst
hos bönder, ingen frågar efter frejden ens. Har man haft en plats förut
så är det bra, har man ingen haft så är det också bra: »hon får väl lära
sig till» heter det då. Och jag fick lära mig till!


NÄR JAG TILLTRÄDDE MIN PLATS.

Om jag ock bleve tusen år gammal tror jag aldrig på jorden jag skulle
kunna glömma den dagen jag kom till min plats som piga. Om jag bleve
tusen år gammal skall jag ändå aldrig kunna få ur mitt minne den
stunden, den resan, den ankomsten. Fyra timmar på tåg neråt landet, vid
stationen skulle jag hämtas av husbonden för att sedan åka en mil
landväg. Riggad var jag och blommor hade jag fått av skrattande vänner
och bekanta, som viftade av mig, och jag kände mig mest som en
Amerikaresande när jag sjönk ned på en tom bänk i kupén och började
övertänka situationen. Det gick som en lång rysning över mig, när jag
såg framåt mot den månad som väntade, och det var just inte med glada
tankar jag stirrade ut genom fönstret, som var smutsigt och regnigt och
grått -- en trist och beklämmande fyrkant där bilderna gledo förbi lika
snabbt som på en biograf. Liljeholmsbron, Älvsjö, Huddinge -- herre gud
om jag vore på hemväg i stället! frös jag till invärtes och började
beskåda mig själv så gott jag kunde. Allting var främmande och kändes så
underligt. En lång brun kappa, händerna i bruna bomullsvantar och genom
den glesa vävnaden blänkte en bred gullring fram som tecken på min nya
värdighet av förlovad. Vad var det nu han hette min fästman? funderade
jag. Svensson -- nej Andersson -- _nej_ Bernhard Karlsson. Det stod ju i
ringen: »Din egen Bernhard». Vad i all världen hade jag fått det namnet
ifrån -- Bernhard! Det var då det löjligaste jag kunnat hitta på, varför
inte Karl, August eller Ernst eller vad som helst utom det där fåniga
namnet. Jag satt och retade upp mig själv och skrattade litet överlägset
åt min egen tydliga och odisputabla nervositet.
Vad var det jag var rädd för? Att de skulle förstå ögonblickligen, att
jag inte var någon riktig piga, att de skulle köra iväg mig genast och
skratta ut mig, kanske bli ursinniga. Nå, än sen då, det vore ju
förargligt, men jag kunde få hundra andra platser utan spår till
ansträngning. Bondpigor är det ont om och kvalifikationerna behöva inte
nödvändigt vara så storartade. Bara man var stark och inte rädd för att
ta i och kunde mjölka. Jag tittade ned på mina händer, drog av vantarna
och granskade fingrar och handlovar noga. Jovars starka voro de nog, det
var ingen fara, men kanske litet för fina, trots alla ansträngningar att
få dem att se ut som arbetsnävar: jag hade gjort ren en bilmotor innan
jag for och oljan och smutsen hade trängt in bra nog i porer och
nagelrötter. Jag tänkte på allt det arbete jag reste emot, visste nog
vad jag gav mig in i, men funderade allt ändå en smula hur det skulle gå
i början. Mjölka och tvätta, baka och väva, laga till svinmat och
hönsmat, kanske mocka i ladugården. Ånej inte det, till 20 kor och
ungnöt, dessutom hade de väl ladugårdskarl. Men ta emot blodet, när de
slaktade, göra ren räntan och stoppa korv, laga mat ibland, diska, skura
-- o, det fanns ingen ände på allt. Dela säng med kamraten kanske, ligga
i köket kanhända, passa barnungar -- -- --
Jag drog en djup och darrande suck, kastade en blick ut genom fönstret
och upptäckte, att jag redan var halvvägs -- tiden går fort när man har
något att tänka på. Ännu två timmar kvar i alla fall!
Hur de två timmarna gingo vet jag knappt, men de försvunno i alla fall
och tåget saktade för min station. Jag tog väskan, 25-öresboken, som jag
inte kastat en blick i, drog vantarna på, knuffade hatten tillrätta på
valken, strök noga undan alla hårslingor, och steg ned från plattformen
just som tåget stannade. Fullt med folk på stationen, men ingen som
tycktes vilja ta hand om mig. Alla andra rusade de emot, men mig brydde
sig ingen människa om. Och där stod jag -- en ensam piga på väg till sin
första plats, med väskan i handen, hatten litet på sned -- det var
omöjligt att få den att sitta rakt trots ideliga knuffar -- och ett
säkert mycket bedrövat och förvirrat ansikte. Sakta gick jag mot
utgången med biljetten och polletteringsmärket hårt i nypan, och redan i
mitt sinne fast besluten att åka hem igen om ingen mötte. Vid dörren
till väntsalen stod en bonde i vadmalskläder med en randig nattsäck i
ena handen och en grimma i den andra. Nattsäcken hängde skönt och tungt
åt ena sidan med aningen om en liter i konturen, aningen om en liter
bredde sig även över det skinande ansiktet och de glättigt halvkorsade
benen. Är det han? tänkte jag och klev dristigt fram för att fråga.
-- Inte då, nää då. Ja heter Johansson ja å hej hoppsan flicka lilla se
inte så lessen ut för de. Dä inte valdmässafton mer'n en gång om året. Å
tänk att de just ä i da -- dä la faen så besynnerlit, att de just ä i
da!
Jo visst var det besynnerligt, men var skulle jag hitta rätt på Berg i
Taninge.
-- Han kommer, han kommer. Joo då va han kommer. Ja ha sitt hanses gula
märr i da.
-- Vet han vem Berg i Taninge är då?
-- Inte, men allti kan en fälle tro att han kan ha en gul märr för de.
Och Johansson tog ett nytt, ännu glättigare korssteg och sken ännu mer
av förtjusning över sitt lyckade svar. Men jag gick med min väska, min
biljett och mitt polletteringsmärke. Dystert, men beslutsamt steg jag ut
på planen utanför stationshuset och där satt Berg i Taninge i en vagn
och höll trofast i en gul märr. Jag visste, att det var han, jag kände
det vid första anblicken och jag tog inte fel.
-- Är det Berg från Taninge? frågade jag.
Och han saluterade elegant med piskan, tryckte sen min hand med kraft
och bjöd mig välkommen. Varefter jag höll märren medan Berg lunkade
efter min koffert, som var av plåt och bands fast bakpå. Sen körde vi
under dödstystnad till en handelsbod där diverse varor instuvades och så
inviterades jag vänligt och högtidligt på kaffe i ett litet kafé. Varvid
följande samtal utspann sig:
-- Smakar me kaffe efter resan?
-- Joo.
-- Vassego å doppa då.
-- Tack!
Men jag visste väl bättre än så och tog inte en brödsmula förrän efter
tredje trugningen, då den minsta skorpan blygsamt utvaldes och dränktes
i koppen. Berg var nöjd med mitt levnadsvett, det såg jag och också
mycket nöjd med den kraftiga aptit jag sedan visade. Påtåren drack jag
ögonblickligen på fat -- ve mig om jag försumpat mig till den grad, att
jag doppat även i den! De tankar som då fyllt Bergs sinne hade säkert
inte varit behagliga för mig att läsa. Tretåren avböjdes vänligt, men
bestämt, munnen torkades först noga med avigsidan av handen, fick sedan
en liten sista överhalning med handloven, och så voro vi klara att resa.
Å, den resan ut -- den står som etsad in i mitt minne. Den kalla grå
aprilkvällen, den dystra, beklämmande skymningen, som föll snabbt och
tungt kring oss, den rasslande vagnen, som skakade och hoppade,
tystnaden -- endast då och då bruten av sparsamma frågor och ännu
knappare svar. Jag frös i min tunna kappa så händerna voro blå och en
isande motvind brusade fram över slättlandet och pinade sig in genom
knappar och slag. Jag satt och tänkte på allt det jag reste ifrån, på
just denna kvällen framför alla andra, som är klang och jubeldagen i
Stockholm. Valborgsmässoafton! Studenttåget, sången på Skansen,
vårdkasarna, Hasselbacken, dansen. Och här satt jag på en ranglig
fjädervagn på väg till min plats som ladugårdspiga, bakom mig ståtade
min koffert med utrustningen av schaletter, bomullsklänningar, tjocka
strumpor. Jag var så nära att brista ut i ett skallande skratt, att jag
måste bita mig i läppen så det blödde för att inte skrämma slaget på
Berg, som väl skulle tro, att han fått en vansinnig piga på halsen. Men
ju längre vi körde dess mindre lust att skratta fick jag, dess mer
glömde jag alltsammans för skönheten kring mig. Slätten låg lång och
jämn och lugn med oändliga nyplöjda åkrar som doftade av svart och fet
mylla. En tunn dimslöja böljade över allt och kom väg, träd, buskar,
seldon och vagn att skimra med en fuktig glans. Och bäst det var började
eldar att lysa fram här och var, där marken höjde sig till små kullar --
eldar som glimmade likt röda, oroliga ögon genom skymningens tunga grå,
som flackade och skeno i en allt tätare krans.
-- Valdmässeldar, sade Berg och pekade med piskan.
-- Å, valdmässeldar, svarade jag och så svängde vi av från stora vägen
in på en smal »gata», nedför en långsluttande backe, ännu en sväng.
-- Lagårn, pekade Berg lakoniskt ut med piskan.
-- Jaså, lagårn, svarade jag.
-- Taninge, pekade han efter ännu en sväng på en liten gård mellan
knoppande björkar och fruktträd.
-- Å, jaså Taninge, svarade jag, och kände att nu var fristen ute. Nu
började allvaret och arbetet.
När vagnen stannade slogs förstudörren upp och ut på trappan steg
matmor, leende och välvillig, med ett hjärtligt menat välkommen och ett
stadigt handslag så fort jag hunnit hoppa ur.
-- Stig in för allan del! Här är stugan, och därmed öppnade hon dörren
in till ett jättestort rum, som formligen vimlade av barn, kvinnor och
djur. Det var bäddat till liggning och en väldig brasa brann i en enorm
öppen spis. Det blev dödstyst, när jag steg in, alla drucko under
högtidlig tystnad sitt kaffe, endast de långa sörplingarna hördes, och
jag stod där nere vid dörren under en korseld av mönstrande blickar.
Väskan höll jag fortfarande troget i handen och hatten gav jag en sista
förargad knuff medan jag kände hur rodnaden steg brännande över ansikte
och hals. Så tog jag mod till mig, ställde väskan på golvet och trädde
dristigt fram till den närmaste, räckte ut handen, neg och sade lågt:
»afton». Hon steg upp, det var en mycket gammal kvinna med mörka ögon i
ett fårat gult ansikte, neg tillbaka och svarade: »afton». Och så
fortsatte jag kretsen runt. Det var sex främmande bondhustrur, släkt och
bekanta till huset och åtta barn, varav fyra voro på besök. Jag var så
förvirrad, att jag sannerligen nära nog hade nigit för de fyra hundarna
och de två kattorna också, men hejdade mig i tid och började se mig om.
Samtalet hade kommit i gång igen, endast barnungarna stirrade envist på
mig uppifrån och ned, fnissade och knuffade varann och gjorde mig ännu
mer bortkommen och olycklig. Så kom matmor in med en kopp, trugade mig
fram till bordet, och kaffet dracks, fortfarande med hatt och kappa på,
medan artiga frågor och svar om resan utbyttes.
När jag beskådats tillräckligt och påtåren avdruckits reste de sig alla
och togo adjö med mycket tackande. Och så var jag ensam kvar, visades in
i pigkammaren, presenterades omsorgsfullt för kamraten, tog genast itu
med kaffedisken och var installerad.


HURU HUSBONDFOLK, PIGOR OCH DRÄNGAR HADE DET INOMHUS.

Det var en bondgård som tusen andra den jag kom till när friveckans
sista dag löpte ut, alltså den 30 april. En bondgård som tusen andra.
Med mycket folk och mycket arbete. Där var fyra drängar och en statare,
två jungfrur, fem barn (det äldsta 7 år) och så husbondfolket självt.
Kreatursbesättningen gick upp till 20 kor, en tjur och några kvigor och
kalvar -- se'n var det grisar och höns och får naturligtvis, men inte
många av någondera delen. Alltså en medelstor gård med fullt tillräcklig
arbetskraft. Ladugården var alldeles nyuppförd och med modern inredning,
boningshuset mycket gammalt med fem rum och ett löjligt litet kök, med
fett, svart tak och långa stänger fulla med paltbröd och torkat rågbröd
i tunna kakor. När det sopades stod dammet som otroligt mättade skyar,
vilka stilla och fridfullt lägrade sig över de dinglande födoämnena i
taket, och när . . . Men sådant skall jag inte komma till redan, det hör
inte hit ännu.
De fem rummen uppdelades sålunda: stugan, vilket är detsamma som
vardagsrum, pigkammaren, kammarn, vilket är detsamma som förmak,
drängkammaren och ännu en kammare, som beboddes av fyra skogsarbetare,
vilka alla voro inackorderade i maten. I stugan sovo husbondefolket, de
fem barnen, två hundar och två kattor med varsin unge -- alltså sju
personer och sex djur. I en stor säng lågo tre barn, i en utdragssoffa
två, i en annan soffa bonden och hustrun, hundarna vanligen hos barnen,
fastän det egentligen inte var tillåtet, kattorna i en avbalkad trälåda.
Pigkammaren användes till matrum om dagen och om natten delades en smal
soffa av de två jungfrurna. Drängarna lågo två och två, likaså
skogsarbetarna. Vad sängkläderna beträffar så utgjordes de av
fjäderbolstrar, vaddtäcken och fårskinnsfällar, ty fastän det var i maj
månad och nätterna ganska varma var det inte tal om att lägga av
vinterfällen, som gjorde bädden till en sannskyldig badstu. Lakan
användes så till vida, att man fick ett under sig, men överlakan var en
fullständigt okänd lyx, vadan täckenas tillstånd och konsistens ej
tillåta någon mera ingående beskrivning. Örngottskudde existerade
naturligtvis inte och lakanen byttes fyra till fem gånger årligen, vid
större högtider vanligen, såsom jul, påsk, midsommar och höstslakten.
Golven voro oerhört grova och hårdskurade, radvis och delvis täckta av
smala trasmattor i granna färger, väggarna buro urgamla tapeter i de
förunderligaste mönster och voro dessutom prydda med s. k. konstbilagor
ur jultidningar, och i stugan dessutom av kung Oscars och drottning
Sofias ungdomsporträtter i breda mahognyramar, dem generationers flugor
tydligen haft som favorittillhåll. Över den äktenskapliga soffan hängde
också en skönt utsirad stramaljtavla, på vilken lästes den vackra och
fromma önskan: »Skydde Gud i varje stund edert äktenskapsförbund.» Att
det även fanns en stramaljsydd handdukshängare, där »God morgon»
glättigt lyste en till mötes alla tider på dygnet, behöver väl knappast
nämnas -- på denna hängare fanns för övrigt endast en paradhandduk, som
av ingen dödlig fick användas. Fjärran från paradhandduken i en annan
del av rummet, stod en valnötskommod, dock endast en prydnadsmöbel, ty
den allmänna tvättningen försiggick vanligen i pigkammaren i ett
diminutivt plåthandfat. Tvättningen ja! -- Nej, det får också bli en
senare fråga, nu vill jag endast ge en liten beskrivning över huset och
inredningen för att orientera en om bondgårdar ovetande läsare. Den
övriga möbleringen i stugan utgjordes av två byråar -- rummet var
nämligen oerhört stort -- och ett väldigt slagbord med en blårutig
vaxduk och på den en grön glasvas med skära pappersrosor och
penninggräs. På ena väggen en ofantlig öppen spis, där en långvedsbrasa
tändes i kyliga vårkvällar.
Köket var litet, som jag redan sagt, litet och mörkt, och pigkammaren,
vår kammare, var heller inte stor. En utdragssoffa, en byrå, ett
fällbord och några pinnstolar utgjorde hela möbleringen, och i hörnet en
hög vacker gammal klocka, som alltid skulle gå 20 minuter före, av okänd
anledning, ty alla visste det och rättade sig därefter.
Så återstår »Kammarn» -- husets och familjens stolthet. En himmelsblå
stoppad inventionssoffa med vita, virkade antimakasser överallt där
sådana möjligen kunna placeras. Ett skrivbord med ett bläcklöst
bläckhorn av snäckor och på en liten duk en papperspress av glas med ett
vinterlandskap inuti. En byrå av valnöt med spegel på och en antimakass
på det snirklade överstycket. Vidare ett bord fullt med album och
fotografier och husets bibliotek: Kung Henrik IV:s Kärleksäventyr i
praktband, rikt illustrerad, Veterinären, Sveriges Rikes lag för 1872,
Byrons Childe Harold på engelska (köpt på en bokauktion för bandets
skull), Zions strängaspel med gitarrskola på försättsbladet och
Furstesonen, roman i tre tjocka eldröda delar med många ohyggliga
planscher. Fotografier av bonden och hustrun i bröllopsdräkt, av barn
och föräldrar och pigor omväxlande prydde för övrigt väggarna och i ett
hörn stod en härlig hög fikus och dolde delvis med sina tjocka blad en
broderad tidningshållare och en likaledes broderad liten låda för
bibelspråk. Mitt på golvet ett stort runt bord med en virkad duk på och
mitt på den duken en annan liten duk och mitt på den duken en konstgjord
ljungbukett i en konstgjord björkstubbe. På golvet nya trasmattor och en
kalvhud. Spiselkransen var fylld av porslinshundar och underliga vaser i
de mest besynnerliga färger och i den tomma spiselplattan låg till
prydnad utbredd en tidning över det röda teglet. I vinkeln mellan soffan
och spisen stod en brännvinsbutelj och under skrivbordet en annan --
båda till hälften fyllda med renat.
De två andra kamrarna på vinden hade endast soffor och byråar utan någon
som helst utsmyckning, inga mattor på golven och dessa skurades fyra
gånger årligen. Varför färgen var något dunkel och obestämd.


MORGONBESTYR I KÖK OCH LADUGÅRD.

Rrrrrrrrrrr -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Å, väckarklockan! En sömnig och förvirrad blick träffar det skramlande
odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 -- det svider till ett slag
invärtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far över
klockans blanka nickelrand, granskar den gråvita vaxduken, följer en
flugas ensamma gång på den dunkelgröna minimala spegeln, stannar vid
rullgardinen, som till mönster har en brungul riddare vid en ljusblå
vallgrav, där en båt av konstig och skranglig konstruktion genom ett
underverk lyckas bära upp en rödklädd dam av obestämd ålder. Hennes
midja är smal som liljans stängel, hennes mun ler glättigt fastän två
framtänder spårlöst försvunnit under tidernas lopp och hennes något
vindande ögon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fåle en
bit längre bort betar blåa blommor. Det finns så mycket på den
rullgardinen, så mycket verklig poesi och händelse och för var minut
upptäcker jag något nytt. Nu där uppe på borgens krenelerade torn t. ex.
-- sannerligen står där inte en bågskytt med pilen på . . .
Det knakar till bredvid mig i soffan, ett djupt stönande för mig
tillbaka från medeltid och romantik till jordens mest prosaiska nutid.
Jag vänder på huvudet och möter blicken från ett par smala, blå ögon,
som i surmulen envishet uttryckslöst vila på mitt hår -- och med ens är
hela verkligheten åter över mig. Första dagen -- första morgonen . . .
Å!
-- Hur mycke ä' hon? muttrar rösten bredvid mig och ögonen livas av ett
slappt intresse.
-- En kvart i fem.
-- Jisses!
Ögonen öppnas på vid gavel, ett par stadiga ben sträckas över mig tills
de nå golvet, och med ett väldigt knakande överlämnar soffan den ena av
sina mänskliga invånare åt dagens id. Jag ligger ännu en minut med
ögonen alltjämt på bågskyttens spända sträng, så suckar jag djupt och
intensivt och knakar upp i majmorgonen, som är grå och kylig med
drivande dugg mot de grimliga fönsterrutorna. Anna väsnas ute i köket
med spisringar och kaffepanna och hennes nakna ben och fötter sticka
svart och brett fram under den korta vida stubben av grått vadmal med
röda band. Livstycket är rött, av en obeskrivligt rödskär färg med vita
benknappar, och hennes bruna hår hänger rufsigt och långt ned över
axlarna. Armarna äro bastanta och röda med kraftiga rörelser och snabba
tag, händerna gripa kring spiskroken med bestämd och säker vana, och
röken börjar ringla med små röda lågor ur spisens svarta gap, för att
ögonblickligen dämpas av kaffepannan, som med en åsklik smäll placeras
på sitt hål. Anna är färdig med sitt första morgonjobb!
-- Den hår vickan kokar jag måronkaffet och du bäddar opp! förmäler hon
kort och bestämt -- nästa vicka ä det tvärtom. Skynda dej!
Bäddningen är inte vidlyftig. Den tusenåriga fjäderbolstern viks på
mitten, det enda lakanet följer med på samma gång, täcket bredes ovanpå,
den enda kudden likaså, soffan skjuts ihop och locket läggs på. Färdigt!
-- Du ska sätta fram kôppar, nu kommar snart pôjka å ska ha kaffe. -- Ä
du dum du! Bara kaffe och inget bröd begriper du väl på vardagsmåron.
Inga skedar, va fasen ska dom me' skedar, när de inget doppa ä. Nu
kommer di!
Fyra par stövlar dåna i trappan fran vinden, fyra sömniga, långa drängar
stega in med ett kort: morn! och ett ännu kortare: kaffe! Det serveras
ögonblickligen av Anna, vars surmulna ansikte lysts upp av ett soligt
leende. Se'n ta vi pigor oss också var sin kopp och köket fylles av
sörplande och sockersmackande. Alla dricka på fat och kopparna ställas
bredvid på bordet där de efterlämna våta ljusbruna ringar på vaxduken.
Det fyller inte mycket i magen precis, två koppar kaffe utan bröd och
med en känsla av lurande hunger knyter jag schaletten om huvudet och
följer Anna till mjölkningen. Luften är kall och rå, regnet piskar i
ansiktet och blåsten viner skarp och isig över den långa slätten som
skymtar likt dimma bak fuktslöjan. Vi springa utför den långa backen
till ladugården, mjölkspannarna skramla med ett glasklart, hårt ljud,
och de tunga mejeriflaskorna slå mot benen med sina vassa kanter.
I ladugården är det varmt och stilla. 20 kor tugga dumt och förnöjt på
hö och kraftfoder, den starka gödseldoften fyller ens lungor -- och Gud
vet hur det kommer sig, men det är som bleve man genast lugn och glad
och trygg av den. Med stävan i ena handen och mjölkpallen i den andra
vandrar man längs den långa raden av djur för att börja högst upp och
sedan ta dem i tur och ordning. Den första i längan vänder sig sävligt
om vid ljudet av stegen, makar sig tjänstvilligt högre upp i båset,
suckar djupt av välbehag och fortsätter sitt långsamma ätande. Och man
sitter där med all luften omkring sig fylld av det milda ljudet av
idissling och starka tänder mot knastrande hö, man lutar huvudet mot en
varm och mjuk djurkropp och mjölken kommer störtande under ens fingrar i
långa vita fulla strimmor ur det spända juvret ned i stävans blanka och
klingande djup. Från den andra raden hör man Annas rappa regelmässiga
mjölkning och i hög diskant gnolar hon en lätt och polkettrytmisk låt
medan mjölken strilar i takt. En nyfödd kalv råmar mjukt och sorgset i
sin kätte, modern svarar med ett trånande böl, andra stämma in och för
ett ögonblick är det en vild kör av skrin, bräkanden och råmningar. Sen
faller tystnaden igen, endast bruten av stävornas klirrande, när de
tömmas i flaskorna. Och så går ett par timmar -- ett par timmar fyllda
av den mest intensiva ro och frid, en värdig inledning till en lång dags
tunga arbete.
* * * * *
Den sista kalven har fått sin mjölk, har knuffande och fnysande sörplat
i sig sitt knappa kvantum, den sista stävan har tömts och mjölkskjutsen
skramlar i väg till mejeriet, som ligger en halv mil bort. Och Anna och
jag snubbla hemåt i kylan med armar som kännas litet domnade efter den
långa ansträngningen och en intensiv hunger sugande invärtes.
-- D'ä då förbaskat, att dom inte kan ge en lite bröd te kaffe på môrna,
knotar Anna till svar på min stilla jämmer, men rösten saknar all
bitterhet och jag förstår, att det ska så vara och ingenting är att
klaga över egentligen. Frukosten får för övrigt ännu en stund hägra i
fjärran -- grisar och höns ska först ges, och det tar sin rundliga tid
innan gröpe, vetekli och potatis hämtats och rörts ihop till sin precisa
och stadiga konsistens. Men äntligen är det gjort, äntligen strålar
Annas ansikte upp i det solsken, som sedan lyser där hela dagen,
äntligen slår vi oss ned vid matbordet, som redan är härjat av drängarna
och i sitt verkligen fruktansvärda tillstånd ger mig en vink om _hur_ en
frukost lämpligen ska avätas. Bredvid varje tallrik ligger på duken en
förvånansvärd hög potatisskal och sillben, tallrikarna själva äro trots
begagnandet nästan rena, så väl har varje smula tillvaratagits, hela
duken flödar för övrigt av grädde, frikostigt utspilld ur sleven, som
står i en numera tom karott -- det kallas förresten vid måltiderna inte
grädde utan potatissås -- och mitt på bordet tronar en väldig
tillbringare blåsur, bläcksmakande separerad mjölk, som ser grönaktig ut
mot det vita porslinet. En brödkorg med grovt hårt och mjukt rågbröd,
ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett
margarin fullbordar dukningen. Anna makar nödtorftigt med en kniv undan
en skalhög, går efter en tallrik, gaffel, kniv och kopp ur skåpet, jag
följer med minutiös noggrannhet hennes exempel. Och så börjar ätandet.
Att sill och potatis kan vara så underbart gott! Att grovt rågbröd och
margarin kan smaka som förnämliga läckerheter! Att blåsur skummjölk i en
spräckt kopp kan slinka ned så lätt och ledigt!
Under måltidens lopp kommer matmor in och konverserar vänlig och leende
med den minsta telningen på armen. Detta förhoppningsfulla barn är åtta
månader och undfår nu sin frukost bestående av kaffe och skorpor, som
först omsorgsfullt tuggas av modern och sedan serveras i en tesked av
bleck. Matmor heter Hilda och kallas vid namn av oss -- så är bruket och
så vill hon ha det. Inget fjäs med fru och nymodigheter, när man är
bondmora så är man, resonerar hon rejält och förståndigt.
-- Nå, säger hon till mig och småler uppmuntrande -- nå, va tycker hon
om sig? Va korna hårdmjölkta?
-- Nej föralldel, di va bra, det var inget fel på dom. Lagårn var fin!
-- Jojomen, han är nybyggd med och har kostat mycket pengar. Ät nu bra,
flickor, så ni bli väl mätta. Åt ni potatis och sill hemma också om