Elsa Finne I-II - 14

  smekningar. Hon led så, att döden tycktes henne den enda, tänkbara
  lindringen. Det fanns ju intet hopp och ingen tanke på trohet.
  Så skref hon. Lifsbegär och lifsleda stredo mot hvarandra i hennes bref.
  Den dagen, då han lofvat komma, var det värre än någonsin. Hon vankade
  fram och åter som ett oroligt, dödssjukt djur. Det värkte i hjärtat som
  om det skulle brista. Och minuterna drogo sig framåt som ändlösa marter.
  Hon såg ingen annan utväg än att dö, ty till arbete trodde hon sig för
  alltid ha blifvit oduglig.
  Men han kom. Han skakade henne i skuldrorna, han kastade henne
  hårdhändt, smeksamt och hänsynslöst omkring, han gaf henne kindpustar
  och slag. Hvad skulle han eljes taga sig till? Detta var ju »rent
  hysteri». Stryk skulle hon ha. Det var det enda, som fattades.
  -- Känner du? Jag slår hårdt!
  -- Slå gärna.
  -- Nej, _se_ på mig! Hur är det med dig?
  -- Du tror, att jag aldrig kan ha verkliga sorger, som icke alls ha
  någonting med inbillning eller hysteri att göra!
  Och hon började berätta om sig själf.
  De talade länge och förtroligt. Småningom kommo de bort från den sorgsna
  tonen.
  -- Jag tar mitt stryk tillbaka! sade han.
  När han ville gå, stod hon åter vid dörren och höll honom kvar med sina
  smekningar.
  -- Vill du?
  -- Ja. Men icke nu.
   * * * * *
  En dag, när hon gick hemåt, slog skenet från Esplanadens elektriska
  månar emot henne från en blå frosthimmel, där en och annan ensam stjärna
  tindrade.
  Hon förstod icke, hvad det var, som grep henne. Det var som om hon
  plötsligt tillfrisknat från en sjukdom genom ett under, eller som om hon
  blifvit seende efter en lång blindhet. Det var så vackert, allt detta,
  som hon ville gå bort ifrån, att det var som om andedräkten blef ny, med
  ny luft och nya lungor. Det blef plats omkring henne. Hon kände sig som
  en fri människa.
  Hvaraf kom det? Hvari låg orsaken till förändringen? Den blef henne klar
  först nu, men den måste ha funnits förut.
  Hennes medvetande började gnugga sig i ögonen och leta efter de dolda
  grunderna. När skedde genombrottet? Hon hade varit fri och lugn hela
  dagen, hon hade sofvit längre och tryggare än vanligt.
  Hon erinrade sig stämningen på teatern dagen förut. Hon hade sett honom
  med hustrun i samma loge, leende, konverserande. Frun hade ett
  alldagligt, vackert ansikte med mycket och ljust hår -- »blonda lockar
  och ögon blå» -- alldagligt, alldagligt! Och han en vanlig äkta man.
  Förtrollningen var bruten -- --
   * * * * *
  Hon kände vämjelse vid deras förhållande, men visste icke, om hon skulle
  ha kraft att bryta det genom annat än döden. Allt hvad hon ägde af
  värme, hade samlat sig i känslan för honom. När bandet mellan dem var
  afklippt, tycktes henne hela världen öde. Där fanns intet, intet som hon
  vårdade sig om.
  Hvarför skulle hon kämpa med nöden om ett lif så uselt och fattigt? När
  penningarna tagit slut och arbetskraften var förbrukad, ville hon lägga
  sig till den långa sömnen.
  Hon saknade intet, ty hon var endast en kvinna. Och hon fruktade intet,
  ty hon hade ett medel i sin hand att dö utan för svåra smärtor. Hvilken
  trygghet i den tanken.
  Hon var lugn och ville försöka att arbeta, skrifva någonting sant och
  ärligt, innan hon gick. Hon ville icke försvinna spårlöst som isblomman
  på fönstret.
   * * * * *
  De hade icke gjort något aftal. Hon hade icke bedt honom komma. Men hon
  var lycklig i medvetandet om, att hon nu icke skulle få vänta förgäfves.
  Hon hade äpplet att locka det stora barnet med.
  Hon dref omkring i staden, tills tiden var inne, då hon kunde hoppas få
  se honom. Hon såg lykta efter lykta tändas och glänsa fram ur det lätta
  storstadsdiset, hon såg de mjölkblå solarna i Esplanadens långa
  perspektiv tändas en efter en. Allt var så underbart vackert, som hon
  aldrig tyckte sig ha sett det förr. Och hon log i sina stilla tankar.
  Kom han i kväll, visste hon, att det skulle ske.
  Hon gick hem, fylld af sin starka, unga sensommarglädje. Hon kände sig
  rik och harmonisk. Hon längtade, men utan oro och kval, ty hon visste,
  att han skulle komma. Om icke i dag, så i morgon och om icke i morgon,
  så _snart_.
  Hon steg in i sitt lilla hem och tände lamporna, ordnade allt. Hon gick
  omkring och såg på all denna lugna bekvämlighet, som hon höll af för
  hans skull.
  Och så kom han. Han förde henne fram mot skrifbordet, fram till lampan,
  de stodo och logo hvarandra in i ögonen, nu visste de båda, att hon var
  hans. Han drog henne till sig, och hon var icke kall, hon var lycklig
  och trygg i hans famn.
  Och så kom frågan, hviskad in i hennes öra; och så den gamla ångesten.
  Hon försökte smeka honom lugn och god, men det var förgäfves. Hans
  ansikte mulnade.
  Hon satte sig ett stycke bort i rummet. Han blef stående vid skrifbordet
  och betraktade henne ogillande.
  -- Hvarför kysser du mig, när du icke vill kännas vid följderna? kom
  det, knotande, och hans blick var kall.
  -- Är det nu _jag_ som -- -- --
  -- Nej, nej; låt oss nu icke tala om det.
  Han gick och satte sig på andra sidan bordet utan att se på henne. Han
  teg, och hon teg. Det varade länge.
  Hon gnagdes af detta tysta missnöje, hon väntade en straffpredikan. Men
  denna trumpna tystnad var straff nog. Hon hade endast att vara tålig.
  Godt eller ondt -- det låg allt i hans hand.
  Så reste han sig, kom emot henne och räckte fram sin hand.
  -- Försoning! sade han blott, och med tacksamhet såg hon upp i hans
  ansikte, som log så barnsligt och godt. Hon lade sin hand i hans, och så
  var freden sluten.
  De talade om likgiltiga ting. Och så skulle han gå. Hon följde honom
  till dörren. Hon kände ett styng i sitt hjärta, som om hon gjort honom
  en orätt, undanhållit honom något, som med rätta var hans.
  -- Gå icke nu! bad hon. Han såg kall och likgiltig ut. Det pinade henne.
  I den sinnesstämningen kunde hon icke låta honom gå. Hon försökte hålla
  honom kvar med smekningar.
  -- Nej, nu är det för sent!
  Han gick. Hon kallade honom tillbaka gång på gång. Hon kände hur
  ångesten trängde sig ut i blicken, då han åter stod vid utgångsdörren,
  hon sträckte fram händerna, det var som om mörkret gapade därute, och
  som om det för alltid skulle uppsluka honom, om han nu ginge bort i
  denna stämning af kall ovänlighet.
  -- Stanna! Ett ögonblick bara!
  Hon kände icke igen sin egen röst. Den var halfkväfd och ändå tydlig.
  Han kom hastigt och beslutsamt in och stängde dörren.
  -- Vill du?
  Hon ville icke af fri vilja, tyckte hon, hon ville för att slippa från
  tortyr. Hon ville därför, att hon icke kunde låta honom gå, och detta
  var enda medlet att hålla honom kvar.
  -- Ja, sade hon.
  Hon gick mot dörren till sofrummet, men han hejdade henne på tröskeln.
  -- Låt oss tala som förnuftiga människor. Nu är jag alldeles klar i
  hufvudet.
  -- Ja, låt oss vara förståndiga.
  Nu var hon också kall. Det skulle ju sluta i alla fall; så kunde det
  lika gärna bli slut med ens.
  -- Du är en alltför ärbar kvinna, fortsatte han. -- Det skulle harma dig
  efteråt, att du gett dig.
  -- Ja. Nu skall jag låta dig gå.
  Han såg skarpt på henne och tvekade.
  -- Men det kan hända, att det dröjer länge, innan vi nästa gång äro på
  tu man hand.
  -- Ja.
  De växlade ännu några ord. Det var en torr öfverenskommelse, det
  föreföll henne som ett öde. Hon gick in i sitt sofrum och stängde dörren
  efter sig.
  Därinne var persiennen nedfälld, men gaslyktorna sände ett strimmigt
  ljus in genom spjälorna.
   * * * * *
  Han stod vid hennes bädd, med hennes hand i sin. Hon låg stilla på
  kuddarna och såg upp i hans ansikte med en stor, rik, ren känsla af
  lycka, af ro, af hederlighet. Han var henne mer än allt i världen, mer
  än lif och död, mer än arbete och vänner, mer än anseende och ställning.
  Han var hennes kärlek.
  Hon kände ingen skygghet mer. Hon kände sig som ett barn utan begär,
  utan ånger, utan skam; sund, lugn, harmonisk, skuldfri. Älska och ge!
  Utan förbehåll, helt och utan baktanke.
  Hon förde andaktsfullt hans hand till sina läppar. Det var ett tack.
  Han stod och såg på henne som i ett stilla vemod. Gällde det honom själf
  eller henne? Han sade ingenting, böjde sig blott ned och kysste hennes
  panna. Sedan lyfte han upp hennes hand och kysste också den, stilla,
  liksom i vördnad. Och så gick han tyst.
   * * * * *
  De följande veckorna träffades de aldrig utom i främmande människors
  närvaro och kunde icke tala i förtroligare ton, utom när de andra
  lämnade dem ensamma för något ögonblick.
  Hon undrade, om allt nu skulle vara slut.
  
  
  VIII.
  
  Hon kom från sitt sofrum, när han stod i begrepp att gå, efter att ha
  lagt sitt visitkort på hennes arbetsbord.
  -- Tänk så glad jag skulle ha blifvit, om jag kommit in och funnit
  visitkortet! Jag har knappt varit borta i fem minuter.
  Han ville draga henne till sig i rättighet eller vana; och så kom kylan
  öfver henne. Hon rätade upp sig och mötte hans blick, tillbakavisande.
  -- Hvarför gör ni så här? Han härmade hennes rörelse, när hon drog sig
  tillbaka från att möta hans läppar.
  -- En stämning, ett ingenting! Kan man alltid göra sig reda för sådant?
  -- Hvad för en stämning?
  -- Jag känner mig främmande för er.
  Han skrattade och ansiktet klarnade upp.
  -- Så-å! Vi ha blifvit främmande för hvarandra! Är det ingenting annat
  än det?
  -- Nej.
  Han drog henne till sig i kraftiga famntag och lidelsefulla kyssar,
  gladt, friskt, med kropp intill kropp. Hon var lugn, glad och harmonisk
  igen, på en gång älskande och lidelsefri, just som hon hittills alltid
  känt sig i hans armar. Hon gjorde intet motstånd, och hon log mot det
  välkända ansiktet, trygg under detta yrväder af smekningar, som icke
  talade om kallsinnighet eller fysisk afsmak.
  Han grep med sina händer kring hennes hals, som om han ville strypa
  henne, han slängde henne härs och tvärs, som om hon varit ett viljelöst
  ting eller en tom klädnad, och hon skrattade friskt och ungt. Främmande
  för hvarandra -- de två!
  -- Jag har sådan lust att misshandla dig! sade han. Och hon skrattade
  vid en jämförelse mellan denna hårdhändta kärlek och den förra
  själstortyren.
   * * * * *
  Hon längtade sinnessjukt de dagar som följde. Han kom sällan.
  Nu hade han ägt henne helt. Hon hade brutit alla gamla fjättrar och gett
  sig naturen i våld för en half timme. Och så var han nöjd, så hade de
  intet mer att säga hvarandra, så kunde de skiljas.
  Nu var det tid att gå. Men att gå var icke att bli fri; det var att lida
  en långsam och kvalfull död.
  Bättre att dö strax. Bättre att lidandet blefve kort.
   * * * * *
  Hon satt ensam och skref till honom ett bref, däri hon frågade, om han
  önskade att hon skulle resa eller att hon skulle stanna kvar.
  Hon kände den ständigt gnagande smärtan i bröstet, tomheten däri hvart
  andedrag försvann utan att ge lättnad, det stora, svarta djupet af
  lifsleda. Där låg öfver rummet en stor, död, tung tystnad; bullret från
  staden, vagnarnas aflägsna skrammel gjorde den endast dess mer påtaglig.
  Nu skulle det börja, detta som hon alltid fruktat, det som hon från
  första stund vetat måste komma. Det hade redan börjat: det gradvisa,
  förödmjukande nedsjunkandet till likgiltighet och sedan motvilja. --
  Hade hon då icke ägt kraft att bryta dessförinnan?
  Dörren öppnades. Det var han.
  Hon gick emot honom, hon lade sina händer på hans axlar, och hon såg in
  i dessa ögon, som hon snart skulle ha sett för sista gången. Hon log mot
  honom, men hennes strupe sammansnördes af allt lefvandes ångest för att
  dö. Hon höll sig på armslängd från honom och stirrade in i detta ansikte
  med de skiftande uttrycken, de djärfva dragen med deras grundton af
  själsadel och nästan kvinnlig vekhet. Älska och dö, älska och dö! Hade
  detta varit lycka? Hon log. Ja, ty hon skulle ju icke vilja ha det
  ogjordt; hon skulle icke vilja börja sitt tomma, solskensfattiga lif
  från början, äfven om hon då kunnat stryka denna smärta därur.
  Hon kunde icke tala. Det var ett sådant jubel att se honom, och det var
  en sådan ångest att dö.
  -- Hvad är det med dig? Du ser så underlig ut, sade han vekt, med sitt
  varma leende.
  Hon andades djupt innan hon kunde svara:
  -- Jag blef så glad öfver att se dig. Jag hade längtat, längtat så.
  -- Längtat? Efter mig? Kan man tänka sig något så dumt.
  -- Ja, det _är_ dumt. Men jag kan icke annat.
  -- Hvad vill du mig då?
  -- Bara _se_ dig. Om jag sett dig en enda minut, är jag nöjd, är jag
  glad för en hel dag.
  Där låg sol öfver hans ansikte, och stämman var mjuk, som om han talat
  till ett kärt barn. Han drog henne till sig, och hon lade sitt hufvud
  mot hans axel. De smögo sig in till hvarandra att smekas och le mot
  hvarandra, bekymmerslöst, barnsligt tillgifvet -- tyckte hon.
  Det var tryggheten af hans närhet, tryggheten af att hvila sin vilja i
  hans. Det var att vara kvinna: älska och ge. Hur kunde hon orka att
  spela komedien, när hon var så trött. Han fick begära hvad han ville,
  bestämma hur han ville. Med hela sin natur, med allt hvad hon ägde af
  vilja och känsla och tanke var hon hans.
  Som en lysmask glimmade den lilla lampan inne i sofrummet med blekt sken
  från höjden; eljes var där skumt.
  Hon begärde intet. Hon fruktade. Det var hans närhet, hans åsyn, hans
  ömhet hon åtrådde, hon skulle kunnat köpa det med sin ära, sitt blod,
  med allt hvad hon ägde att ge. Skilsmässan var döden, att se honom var
  att lefva, och hon älskade lifvet.
  Hon stod stilla framför honom på mattan, med armarna tryckta intill
  kroppen, som en slafvinna inför sin herre. Och hon log mot honom med
  hela sin dödsdömda hängifvenhet.
  Han såg på henne liksom undrande.
  -- Nu vill jag dig ingenting, sade han sakta.
  Och i den skumma belysningen sågo de åter på hvarandra som två mörkrädda
  barn och smögo sig samman till ett långt famntag.
  -- Du skall icke se så högtidlig ut! sade han. -- Du skall taga det som
  ett nöje. Om ett par veckor är det öfver för oss båda.
  Hon svarade icke. Hvad skulle hon säga? Att hennes lifskraft var knäckt.
  Att hon lidit sig trött till döden.
  Hon skakade sitt hufvud med ett leende af sorg. Och så blef han varm
  igen eller han ville gå eller hon visste icke hvad. Hon tänkte blott på,
  att hon icke skulle se honom mer.
  Hon stod framför honom i sin mörka klädning, tvekande, orörlig af
  ångest:
  -- Jag skall göra allt hvad du vill, blott du lofvar att jag får se
  dig -- bara en minut om dagen!
  -- Ja, ja! sade han afvisande. Hon kände hans händer hastigt knäppa sig
  samman med hennes. Han bröt henne ned, nästan kastade henne handlöst på
  mattan.
  Köpa dessa minuter -- -- köpa dem från hans likgiltighet, med armarna
  kring hans hals, i sin gränslösa, lidelsefria, dödsdömda hängifvenhet!
  Och hon log, emedan han tyckte om att se henne le; hon log i denna
  stulna, brottsliga, hopplösa lycka.
   * * * * *
  Hon stod stilla på golfvet framför honom. Hon var brydd och osäker. Så
  vände hon sig skälfvande om och fäste upp sitt hår, som fallit ned.
  Så hade det kommit in emellan dem, detta råa, grofva, föraktalstrande,
  som hon ryggat tillbaka för. Så hade hon gifvit ut sitt sista stackars
  kopparmynt och stod där tomhändt. Hon visste det. Och nu var det slut.
  De smögo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta. Nu kände hon, att
  han skulle gå, nu hade hon ingenting mer att betala med. Nu återstod
  ingenting annat än att gälda sin skuld till samhället och moralen.
  -- Hvad i all världen ser du hos mig att älska? frågade han. -- Jag är
  ju rent af ful. Han gick bort och såg sig i spegeln. -- Min mun har ett
  vidrigt uttryck. Har du aldrig lagt märke till det?
  -- Nej.
  -- Och du vet, att jag har många järn i elden på en gång.
  -- Ja, jag vet!
  -- Du med ditt goda hufvud och dina rena instinkter! Och vid dina år!
  Det är ju rena vanvettet!
  -- Ja.
  Hvarje ord, han sade, stack som en knifspets i lefvande fibrer. Och
  tonen var iskall, som af förakt.
  -- Det där kan öfvervinnas. Låt bara bli att tänka på mig.
  Hon skakade endast sitt hufvud, sorgsen till döden. Han gjorde sig i
  ordning att gå.
  -- Jag skall öfvervinna det, på ett eller annat sätt, efter du önskar
  det, sade hon. I sitt sinne kastade hon skulden för sin död öfver på
  honom.
  -- Det är rätt! sade han. Och så skildes de.
  Hon satt kvar på sin plats, sedan han gått. Det hade kommit öfver henne
  en död, tung förtviflan med en tillsats af skam.
  Hon hade icke endast varit ett tomt tidsfördrif för honom, hon hade
  också i hans tanke varit en lättfärdig kvinna. Och han föraktade henne.
  Döden var det enda som kunde rentvå henne. Endast med döden skulle hon
  kunna bevisa, att hon varit en hederlig kvinna, som blott älskat honom
  öfver allt.
   * * * * *
  Två dagar hade gått. Två dagar som varit evigheter af själskval och
  dödsångest, två dagar som gjort henne till en gammal kvinna. Bara två
  dagar. Och detta var den tredje.
  All ångest för döden var borta. Hon grät icke längre. Hon var lugn. Men
  det lugnet var ödsligt och ofruktbart.
  Minuterna skredo fram så öfvermänskligt tunga.
  Tanken på honom, som hon aldrig mer skulle se, var liksom utstruken.
  Men hon längtade så brännande efter en människa, och Knut Herman hade
  lofvat komma. Det kunde icke ringa på entréklockan utan att hon sprang
  till dörren för att öppna och se, om det var han. Minuterna svällde och
  svällde. När skulle denna evighet taga slut? När skulle hon få dö?
  Nu ringde det. Nu måste det ju vara Knut Herman. Hon gick nedför
  trapporna och öppnade. Och hon ryggade för det leende ansikte, som mötte
  hennes blick, hon gick baklänges uppför trapporna igen, vikande tillbaka
  för honom som för ett spöke, en invånare från en annan värld än hennes.
  Det låg ju långa, långa år mellan deras förra möte och detta. Hon var en
  gammal kvinna, en dödsdömd, för hvilken det icke mer fanns en tanke på
  denna världen.
  Den som skall dö, har intet att säga den, som skall lefva. Allt är tomma
  ord. Döden har intet språk. Döden är stum, har blott sin kalla ande, som
  kommer allt att vissna.
   * * * * *
  Jag har icke ätit ett ordentligt mål på flera dagar. Jag är så förplågad
  till kropp och själ. Men det jäser i mig en dof harm; det första
  hälsotecknet, kanske.
   * * * * *
  Är det Ivar Mörcke, som har knäckt mig? Nej, det är allt det falska, som
  jag bäddat ner mig i för att behaga honom. Han har ympat in på mig
  kvistar, som aldrig kunde slå an och som endast fört in förruttnelse i
  min varelse. Han har väckt hos mig en sjuklig längtan efter lycka, när
  begäret efter sundhet och jämvikt är det enda, som lifvet kan stilla.
  Jag har låtit vrida mig bort från min egen väg, jag har af detta begär
  efter lycka låtit leda mig in på skamliga gömslen för last och uselhet,
  jag har kastats i landsvägsdiket att sölas i smutsen och höljas af
  förakt.
  Här ligger jag nu. Jag har intet kvar. Skam -- skam -- skam!
  Jag är en kvinna. Men är jag icke, som författare, också något af en
  man?
  Hvad mer, om jag intet kan vinna af det, män ägna åt ungdom, skönhet och
  behag? Kan icke min skrumpna, osköna hand ha kraft? Ej skall det synas
  på mitt arbete, att jag själf är gammal och ful och fattig. Han har
  kastat mig ned i smutsen utan att jag gjort motstånd, och han räcker mig
  aldrig en hand för att hjälpa upp mig därur. Hvarför reser jag mig då
  icke mot honom? Han vill icke veta af mig; hvarför kastar jag då icke
  bort all pietet för min döda kärlek?
  Han ägde intet att ge mig, ty tomhet var hela hans hjärtas rikedom. Hvem
  säger mig att det snille, han diat sig till, är mera värdt än den
  karaktär och erfarenhet, jag arbetat mig till, medan jag lifnärt mig med
  verklighetens torra bröd?
  Jag är en ful och fattig och föraktad gammal kvinna, din förkastade
  älskarinna. Men låt se, om jag icke också är någonting mera. Jag har
  varit vek; låt se om jag icke nu kan bli hård!
  Jag skref, att jag ville offra mig själf hellre än att hata dig, och du
  kastade bort offret med spott och hån. Som du vill då: tag hatet i
  stället! Det hat, som sporrar till strid, men som aldrig gör låg.
  Jag skref, att jag ville lida allt och kyssa hans hand och glida bort i
  mörkret, ödmjukt, försvinnande som en skugga -- och han hade icke ett
  ord af medlidande! Den kvinna han smekt, var mindre värd än ett kryp på
  marken! Icke en skymt af tillgifvenhet eller ens af mänsklig medkänsla
  fanns kvar efter alla ömhetsbetygelser.
  Jag önskar, att jag fått dö utan att minnet af min kärlek måst fläckas
  af denna bitterhet och leda; jag önskar att jag fått dö som en trogen
  hund. Men han slog mig alltjämt, slog och sparkade mig alltjämt, slog
  mig också för det jag ville dö.
  Mina tunga, plågade andedrag hade generat dig, därför slog du.
  Nu hatar jag dig. Med rätt eller orätt, det bekymrar jag mig icke om. Du
  slog mig när jag var god och vek. Slå mig också nu! Jag skall icke känna
  det, ty jag har blifvit hård.
  »Fria kärlek», du har förgiftat mitt lif! Kärlek? hvilket namn för
  slikt! Jag måste dö, ty jag kan icke lefva. Skam och nesa skall häfta
  vid min död som vid mitt lif, men den skammen skall lyftas upp på en hög
  schavott öfver mängdens hufvud, och jag skall med sammanbitna tänder
  ställa mig vid skampålen, ty min smälek skall bli en varning, och min
  aflifning skall också ge dödsstöten åt din lära, som jag alltid afskytt
  men icke vågat resa mig mot, därför att du var starkare än jag, därför
  att du band mig med sensträngar, skurna ur min egen kropp, därför att
  min fysiska natur, lik en uthungrad våldsverkare, bländade min
  klarseende tankes ögon och rånade till sig några smulor.
  Men din lära hatar jag, hatar jag, hatar! Den har ingenting med kärlek
  att skaffa. Ingenting!
  Jag har känt dig länge, jag har ingen aktning för dig -- -- och jag
  älskar dig ännu.
  
  
  IX.
  
  En liten båt gled fram öfver ett haf utan strand. Fjärranifrån var den
  blott som ett stoftgrand i det blå, på närmare håll liknade den ett
  lefvande väsen, som sträfvade stönande framåt, mot vind och ström.
  En ensam kvinna gick af och an på däck. Så hade hon irrat allt sedan
  ångaren lämnade hufvudstaden. Allt sedan morgonen hade hon hört
  pistongen slå som ett febersjukt hjärta och känt däckets plankor skälfva
  som en till döds hetsad människas fibrer. Eljes hade hon ingen
  förnimmelse af yttervärlden.
  Hennes ansikte var gammalt, blekgult, vissnadt, ögonen blänkte tomma mot
  det tomma blå. Hon andades tungt, som om luften vållat henne smärta,
  utan att skänka någon näring åt hennes blod.
  Hela hennes vilja var knuten omkring en föresats: hon ville lefva. Hon
  ville undkomma frestelsen att dö. Hon ville gömma sig undan världen,
  gräfva sig ned i arbetet och glömma. Hon klamrade sig som en drunknande
  människa till arbetet, hon åkallade det i ångest, som en döende åkallar
  sin Gud. Heliga arbete, mitt lifs starka kärlek, öppna mig din famn och
  låt mig sjunka till ro vid ditt bröst. Lär mig att lefva, lär mig att
  glömma, lär mig att se det förflutna som i en dröm. Lös den spännande
  ångsten inom mig, välsigna mitt sinne med din härliga ro. Älskade
  arbete, jag viger dig mitt lif, skänk du mitt hjärta fred.
  Så bultade hennes pulsar, så sjöng hennes blod, så bad allt som ville
  lefva inom henne, medan hon gick och gick.
  Hon hade stigit ombord med ett så fast beslut att böja sig för lifvets
  vilja; hon hade längtat till sitt arbete, som hon fordom längtade till
  sin älskades famn. -- Men för hvart skrufslag, som förde henne bort från
  den luft, han andades, kände hon sin viljas fibrer förlamas, och den
  iskalla sanningen smög sig öfver henne: att skild från honom kunde hon
  icke lefva.
  Det fanns icke längre någon bitterhet i hennes sinne; där fanns icke
  heller hvarken skam eller hat; och själfva smärtan hade sargat så länge,
  att eggen mist sin skärpa. Det var blott så, att all hennes längtan,
  hela hennes varelse var knuten till en annan; och hon kunde icke bli
  fri, ty hon ville icke.
  Men arbetet, arbetet! Tanken flammade till som en låga, kämpande mot
  mörkret, och viljans muskler sökte knyta sig på nytt. Hon gick och gick,
  af och an, det gällde att gå frestelsen trött, det gällde lifvet.
  Ångaren stäfvade österut, solen steg och dalade mot väster, det led mot
  afton. Hon gick och gick, så försjunken i sin inre kamp, att hon
  ingenting såg och ingen trötthet kände, förr än krafterna plötsligt
  sveko, och hon sjönk i knä på däck. Då var det som om dimmor skingrats
  framför hennes ögon, och hon förnam yttervärlden.
  Hon såg solen som ett rullande eldklot balanserande på den hårfina
  strimman mellan himmel och haf; och hon kände med en brännande saknad,
  att lifvet icke lefdes annorstädes än därborta, dit solen gick.
  Hon reste sig. Hon ville tänka på arbetet. Hon ville icke se tillbaka.
  Hon vände sig om.
  Hon såg sin hembygd växa ur hafvet: Tibble stad, kyrkogården vid
  stranden, hamnens utsträckta armar, som hotade att sluta sig om henne
  för evigt.
  Hon ryste till, tänderna hackade mot hvarandra; så mörkt, så mörkt! Hela
  hennes lif drog i en blink förbi, allt var mörkt. Hvad hon lidit var
  blott skuggan af hvad hon brutit, men försoningen var i lidandet.
  Hon kunde icke se framåt. Hon vände sig om. Hennes ögon bländades af
  ljuset, som glindrade rödt i tårarna, medan hon, lik en sömngångerska,
  med armarna sträckta mot den sjunkande solen, stapplade akteröfver och
  kastade sig öfverbord.