Elias Lönnrot: Biografiskt utkast - 3

med andra ord, att de äro sångbara, välljudande och metriskt riktiga
utan att likväl vara långtrådiga och utvattnade såsom "Uusia Virsiä"
(ett äldre psalmboksförslag). Från dessa skilja de sig äfven deri,
att den profana folkpoesin på dem utöfvat en förmånlig verkan hvad
språket och formen beträffar; från denna har i dem inkommit t. ex.
allitterationen, hvars användning i sina psalmer Lönnrot alls icke
skyr, der hon sjelfmant erbjuder sig. Den gamla psalmbokens stympade
och illa tilltygade ord kunde ej annat än stöta äfven honom, hvars öra
vant sig vid den gamla runans fyllighet; honom kunde derför intet
versmåttets trånga utrymme förmå att använda andra än tillåtna
förkortningar. Reminiscenserna från runopoesin lät han ej förleda sig
bort från det andeliga språkets område, och vid ordens bruk var han så
aktsam, att han under skilda tider mångfaldiga gånger korrigerade
svårare ställen, tills de fullkomligt motsvarade hans finkänslighets
fordringar. Hvad innehållet i Lönnrots psalmer beträffar, öfverlemnar
jag dem till andras bedömande, hvilka kunna göra det bättre än jag, och
vill endast framhålla, att hans psalmer fingo sitt innehåll till
största delen från sådana psalmer, som han anträffade i allmänt
godkända utländska psalmböcker, och att Lönnrot ingalunda förderfvat
originalen, när han iklädde dem finsk drägt. Såsom prof på hur skön en
psalm kan låta på finska språket, intager jag här till slut förra
hälften af psalmen n:o 168 ("Om Kristi himmelsfärd", originalet af
Wallin), delvis från första och delvis från andra upplagan, af det
skälet, att Lönnrot i den senare gjort förändringar, af hvilka
åtskilliga äro förbättringar, andra åter enligt min tanke försämringar.
I denna omställning hafva psalmens fyra första verser följande lydelse:
Jo, Jesus. Isäs kunniaan
Sä olet meiltä mennyt,
Ja tänne vähäks ajaks vaan
Ma olen jälkees jäänyt
Vaeltamahan vieraana
Viel' isan' maasta kaukana.
Se isänmaa on ylhäällä,
On taivahassa aina,
Ei siellä suru sydäntä,
Ei murhe mieltä paina,
Ja Herran kirkkaus ainiaan
Sen täyttää ihmevalollaan.
Ehk' eivät sinne silmäni
Nyt kannatakaan vielä,
Niin kuitenkin mun ääneni
Jo nytkin kuullaan siellä;
Ja usein, kuin mä huokaan vaan,
Jo vastauksen sieltä saan.
Myös usein uskon silmillä
Saan sinne tähtäellä.
Ja toiste toivon siivillä
Likemmä liidätellä;
Mut sitten taasen katoaa
Pois edestän' se riemun maa.
* * * * *
Men hvad vore det väl värdt med arbetet och verken, i fall ej bakom dem
stode en dugande, en redbar man. Schiller yttrar någonstädes, att ej
ens de mest lysande bedrifter hafva något värde, om ej han, som utfört
dem, är en sedlig personlighet. Den nyare finska literaturens
grundläggare fick också i detta afseende så mycket på sin lott, att han
äfven såsom menniska uppfylde de högsta fordringar och stod så nära
fullkomligheten, som det är en dödlig möjligt. Äfven sina verk förutan
hade Lönnrot varit en stor man. Han hörde till detta andens ridderskap,
som förer det sant menskligas idealer i skölden. Denna adel uppspirar
sällan i vapenprydda vaggor. Ädel börd är ej alltid liktydig med ädelt
sinne. Naturen ser ej vid valet af sina gunstlingar till stånd och
vilkor; hon insmyger mången gång sitt adelsbref, den sanna _ädelhetens_
gåfvobref, äfven inom det barns lindor, som slumrar under den låga
kojans sotiga ås. Denna adels förnämsta kännemärke är _kärleken_, den
rätta kärleken, af hvilken aposteln lemnar en så hänförande och
fullständig bild, inledd med dessa ord: "om jag talade med menniskors
och änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande
malm eller en klingande bjällra." Till kärleken ansluta sig
_ödmjukheten_ och _förnöjsamheten_. De få, hvilka besitta dessa
egenskaper i så hög grad som Lönnrot gjorde det, höra till
mensklighetens främste, lika godt om de ej utfört några storverk alls.
De utgöra folkets salt. De hålla de andliga och sedliga idealernas fana
uppe, medan det stora flertalet menniskor stojar på fåfängans marknad i
lifvet. Till desse utvalde hörde äfven Lönnrot.
Den fattigdom, i hvilken Lönnrot förlefvat sina första studieår, tyckes
ej hafva blifvid långvarig, sedan han år 1822 vardt välbestäld student.
Redan följande året fick han en s. k. akademisk kondition i dåvarande
kirurgieprofessoren Törngrens hus, som för honom blef ett andra hem och
hvars medlemmar äfven framgent omfattade honom med så mycken vänskap,
att han ännu som medelåldersman under sin tjenstledighet och ända till
tiden för sitt giftermål (år 1849) alltid om vintrarne flera månader å
rad vistades hos de åldriga gamle på deras egendom Laukko i Vesilaks
socken, der bland annat äfven företalet till andra upplagan af Kalevala
är dateradt våren 1849. Huruvida Törngren särskildt hjelpt honom äfven
med penningbidrag och under hvilken form, kan jag ej uppgifva, men
alldeles dålig tyckes ej hans ekonomiska ställning hafva varit, när han
lemnade konditionen, eftersom han just då på egen bekostnad företog sin
första färd för runoinsamling och kort derefter med egna medel
bekostade tryckningen af "Kantele", 1:a häftet. Hvad som åtminstone är
säkert, är att försakelserna ej hos honom qvarlemnat de elaka spår,
hvilka rätt ofta på äldre dagar i form af nidskhet och girighet
anträffas hos personer, som i barna- och ungdomsåren måst lefva i brist
och fattigdom. Lönnrots ädla karaktär kunde ej besudlas af detta lyte.
Tvärtom var han ända till sin lefnads slut gästvänlig, gifmild och
hjelpsam, och många äro de, som han på ett eller annat sätt bistått med
sina tillgångar. Derjemte tog han vård om sina föräldrar och lemnade ej
heller utan hjelp dem af sina syskon och deras barn, som voro i behof
deraf. Sina föräldrar tog han till sig i Kajana, när deras långt
framskridna ålderdom ej mera tillät dem att sköta Paikkari torp,
hvilket nu öfvergick i deras äldste sons händer. Några verst från
Kajana hade Lönnrot af en händelse kommit att lägga sig till med ett
mindre kronohemman, och hit förflyttade han de gamle. Polvila -- detta
var ställets namn -- är beläget vid stranden af det sjödrag, som medels
Koivu- och Ämmäkoski tömmer sitt vatten i Uleåträsk. Kajana stad är
belägen midt emellan dessa två forsar. Lönnrot bodde i staden, men
besökte Polvila alla eftermiddagar, när blott vädret tillät det.
Vintertiden tillryggalade han denna väg på skidor. Sommartiden vandrade
han dit till fots och återvände på qvällen med båt till Koivukoski. Ett
tjenstehjon rodde båten hem igen, eller ock färdades Lönnrot med den
följande dagen sjelf upp mot strömmen. Att få träffa föräldrarne var ej
den enda anledningen till dessa besök. De skänkte honom med det samma
god kroppsrörelse; men hufvudskälet var det, att han på eftermiddagen
på Polvila hade ett arbete, ett annat åter på förmiddagen i staden. År
1847, när jag i sällskap med ett par studentkamrater besökte Kajana,
hade Lönnrot till arbete i staden upptecknandet af material för
ordboken; i den stilla ensligheten på Polvila var han deremot
sysselsatt med att sammanställa andra upplagan af Kalevala. Här dog
hans fader 1851 på hösten vid åttiosex års ålder; modern, som var åtta
år yngre än sin man, åtföljde vid åttioett års ålder sin son och hans
familj, då denne i januari 1854, utnämd till professor, flyttade till
Helsingfors: hon förlefde derefter ännu några år på Paikkari torp.
Men äfven sina syskon sökte Lönnrot efter förmåga bistå och hjelpa.
Dessa voro sex: fyra bröder och två systrar; sjelf var han sina
föräldrars fjerde barn i ordningen. Den äldste brodern, som trädt i sin
faders fotspår såsom skräddare, var redan vid tiden för Elias' inträde
i skolan sin egen och ej alldeles utan tillgångar samt bistod sin yngre
broder vid hans första steg på lärdomens väg. Detta understöd
återbetalde Lönnrot mångdubbelt till honom och efter hans död till hans
familj. Han åtog sig nemligen äldste sonens och senare äfven en yngre
sons uppfostran. Af dessa gossar höll den äldre på att afsluta
gymnasium, när han plötsligt vådligen omkom; den yngres studier
bekostade Lönnrot fullständigt tills han blef prest. En annan af hans
bröder blef genom hans tillgörande vaccinatör. Äfven om en sin syster
tyckes han hafva tagit vård; han skrifver nämligen år 1849 till sin vän
Rabbe i Helsingfors, att denne skulle bereda hans här sannolikt i
tjenst stadda syster tillfälle att utbilda sig till barnmorska. Denna
syster torde sedermera hafva flyttat till Petersburg, gift sig der och
kommit sig till förmögenhet.
Godhjertenhet och välvilja voro de utmärkande dragen i Lönnrots
karaktär, och de röjde sig i alla hans lefnadsförhållanden. Han kunde
kanske för ett ögonblick blossa upp i vrede, men ej torde man någonsin
hafva hört ett hårdt ord från hans mun. Hvarje strid var honom en fasa.
Ej ens literär polemik tålde han för sin egen del. Någon gång sökte man
inleda en sådan med honom, men när han blef svaret skyldig, tystnade
äfven angriparen snart nog. Följden häraf blef, att väl knappast någon,
den der så mycket rört sig på det literära området, i så hög grad som
han fått vara fredad för kritikastrar. Härtill förhjelpte honom kanske
äfven hans synbara anspråkslöshet. För den framgång, hans arbeten
rönte, hembar han alla goda gåfvors gifvare sin tacksägelse och yfdes
ej öfver dem ens i sitt eget inre. Hur föga han med sina arbeten
åsyftade att vinna ett stort rykte, ses äfven deraf, att han ej på dem
utsatte sitt namn. Endast under företalen anträffas i hans arbeten den
enkla signaturen E. L. Lexikonet allena utgör härifrån ett undantag; på
dess titelblad står hela namnet utsatt. Två gånger beredde han sig
liksom i hemlighet, och antagligen till hälften på skämt, ett nöje af
sina arbetens utgifningsdagar. Kanteletar är nämligen dagtecknadt den 9
april och 2:a upplagan af Kalevala den 17 i samma månad, af hvilka den
förra var hans födelse-, den senare hans namnsdag. Att hans landsmäns
kärlek och utlandets bifall[11] gladde honom, kan väl ej vara
klandervärdt. Men öfverdrifvet prisande och luxuriöst festande fruktade
han och sökte undvika. Den festvecka, med hvilken vi för två år sedan
(våren 1882) ju ej kunde underlåta att fira hans tillryggalagda åttio
år, var för honom en verklig pinovecka.
Källan till Lönnrots godlynthet var ej endast den sällsynta jemvigten i
hans sinne. Hans föräldrar hade varit fromt folk och efter sin
enfaldiga uppfattning sökt uppfostra sina barn till gudsfruktan. Sin
barnatro lär han ej någonsin hafva helt och hållet förlorat, och på
sina äldre dagar återvann han den i alla fall mera klar. Hans fromhet
bidrog verksamt till hans naturliga godlynthet. Ödmjukheten inför den
Allsmäktiges domslut tillät honom lättare bära de svåra motgångar, utan
hvilka ej heller honom unnades att genomgå lifvet.
Den första händelsen af detta slag och den hemskaste var den, när hans
ofvannämde äldre fosterson drunknade. Hemsk blef denna sorgliga
tilldragelse derigenom, att Lönnrot sjelf satt vid styret, när båten
under en färd nedför ström stötte på en undervattenssten och kantrade.
Detta inträffade en midsommardagsmorgon, antagligen år 1839. Han hade
då varit natten öfver på Polvila och begaf sig som vanligt med båt till
staden, åtföljd af denne yngling och en tjensteflicka, hvilka skulle i
kyrkan. Båda dessa unga drunknade, och endast med ansträngandet af alla
sina krafter lyckades det Lönnrot sjelf att uppnå land, sedan han
fåfängt sökt att rädda de andra. -- Flera år senare träffade, honom här
i Helsingfors den olyckan, att en af hans makas nära slägtingar, en
student som med sina goda naturgåfvor och allvarliga studier om sig
ingaf stora förhoppningar, af olycklig kärlek beröfvade sig lifvet.
Tyngst att bära torde för honom likväl ha varit de härjningar, som i
hans familj anstäldes af döden, hvilken bortryckte först hans maka[12]
och sedan, med kortare och längre mellantider, tre döttrar.[13] Långt
tidigare hade döden borttagit hans förstfödde vid ett års ålder.
Hur han upptog sådana hårda slag synes bäst af ett bref, som han skref
i april 1869 till en fader, hvilken då hade mist tre barn. "Äfven jag
har", yttrar han deri bland annat, "erfarit en sådan sorg, när mitt
äldsta barn, min ende son dog, men hvarken eget eller andras tröstande
var mig dervid till någon hjelp. Men hvad detta ej förmådde, det gjorde
tiden, och nu förmår jag redan tacka Gud för det att han tog barnet
till sig och befriade mig från all den sorg, jag kanske kunnat hafva af
honom. Bäst vore det väl i sådana omständigheter, att genast kunna nöja
sig med Guds allvisa styrelse, men när skola vi lära oss detta till
fylles?"
Med allt detta var han för ingen del någon "Kopfhänger", såsom tysken
uttrycker sig. Tvärtom var han ständigt glad på sitt stilla vis, och
humorn välde fram ur hans sinne som en aldrig försinande källa. Ett
angenämare sällskap än hans anträffas väl sällan. Under sina många
resor hade han kommit i beröring med personer af allehanda
samhällsklasser och nationer med olika bildning och trosbekännelse.
Hans öga var skarpt i att uppfatta menniskors och sakers komiska sidor,
och af detta slag, ehuru ej bitande, voro de historier, med hvilka han
undfägnade vänner och bekante. Men han glömde ej heller att berätta om
de äfventyr, han sjelf upplefvat under sina första runofärder, då man i
följd af hans enkla utstyrsel tog honom för än ett än ett annat slags
landsstrykare. Detta enkla yttre berodde såväl på en runosamlares sätt
att resa, som till en del äfven på de inskränkta penningtillgångarna.
Men också tyckes han hafva funnit ett nöje af det incognito, under
hvilket han uppträdde, och de qvi-pro-qvo'n, som häraf voro en följd.
* * * * *
Sådan var vår käre lärofader.
Hans bortgång härifrån inträffade den 19 mars 1884. Hans helsa hade
under vinterns lopp fortfarande försvagats, hvarför också döden sedan
vardt lätt och stilla, såsom ett inslumrande. Den 3 april nedsänktes
hans stoft i jorden på kyrkogården i Sammatti, på samma plats, der den
hädangångne jordat sina kära, sin maka och tre döttrar. Begrafningen
var så högtidlig, att man väl aldrig förut i Finland sett dess like.
Utom allmogen, som till stor mängd samlats från kapellet och
kringliggande socknar, hade der infunnit sig deputationer och
representanter från nästan alla landets städer och tillochmed från
många landtkommuner. De lager- och blomsterkransar, de medfört,
uppgingo till ett antal af i det närmaste hundra: tre af kransarne voro
af silfver, nämligen från Kuopio stadsbor, savolaks-karelska
studentafdelningen och finnar i Petersburg. I bekostandet af den senast
nämnda kransen hade äfven barn af den syster till den aflidne, om
hvilken här kort förut nämts såsom flyttad till den ryska hufvudstaden,
varit i tillfälle att deltaga. I liktåget från folkskolans hus till
kyrkan (se den bifogade planschen) sågos i spetsen för deputationerna
representanter för generalguvernören, senaten, universitetet, Åbo
domkapitel, finska militären, studentkåren och dess skilda afdelningar,
finska literatursällskapet och finska vetenskapssocieteten, samt för
många andra sällskap. Denna högtidliga prakt jemte det stilla vackra
landskapet, hvars redan tunna snötäcke den varma vårsolen alltmera
aflyfte, ljudet af den lilla klockan från den torftiga kyrkans torn,
sjelfva denna torftiga kyrka, som likväl nu var prydd med granar och
guirlander, minnestalarnes allvarliga ord, allt sammanlagdt gjorde på
de närvarande ett djupt intryck. Äfven det yttre af detta högtidliga
uppträde tycktes tillkännagifva, att här jordades Finlands störste man,
som vid sin födelse varit ett af dess fattigaste barn!


ANMÄRKNINGAR:
[1] Elias Lönnrot föddes d. 9 april 1802 i Paikkari torp, beläget i
Sammatti kapell och Karis-Lojo socken. Hans föräldrar voro
sockenskräddaren Fredrik Johan Lönnrot och rusthållardottern Ulrika
Andersdotter. Sitt dopnamn berättas han ha fått sålunda, att den
främmande person, som bar barnet till dopet, på vägen glömde de två
vackrare namn, som varit detta tillämnade och presten gaf det namnet
för dagen (17 april), då dopet inträffade, neml. _Elias_.
[2] En 1790 utkommen öfversättning af _Péril de la balance politique de
l'Europe_, en mot Ryssland riktad politisk brochyr, hvars författare
var en fransk diplomat vid namn _Peyssonel_. Den finske öfversättaren
var _E. Polon_, finsk translator i Stockholm, sedermera rådman i
Helsingfors.
[3] Denna lilla skrifts utgifvande gaf på sätt och vis anledning till
_Finska Literatursällskapets_ stiftande. Den ekonomiska förlust,
Lönnrot hade för Kanteles tryckning, ledde neml. två af hans vänner d:r
Mårten Lindforss och lektor Keckman på den tanken, att medlen till
dylika skrifters utgifvande ej borde tagas ur en obemedlad författares
ficka, utan tillskjutas af ett större antal för saken nitälskande
medborgare, förenade till ett sällskap. Sålunda beslöto desse tre män
att bilda ett sådant sällskap; till dem anslöto sig snart äfven andra
yngre vetenskapsmän, så att vid sällskapets första sammanträde d. 16
Februari 1831 redan funnos tolf medlemmar; snart tilltog detta antal,
och såsom sällskapets stiftare ansågos de tretioen förste medlemmarne;
af dem äro i detta ögonblick (i början af juni månad 1884) ännu fyra
vid lif.
[4] Till 1:sta delen af Kanteletar fogade Lönnrot äfven några och 40
runo- och andra folksångsmelodier. Dessa voro de första melodier från
finska folkets läppar, som den civiliserade verlden lärde att känna, om
vi neml. icke taga i beräkning de par tiotal vallsånger, hvilka
Gottlund dessförinnan publicerat i sin "Otava". För melodiers
upptecknande är någon färdighet i musiken nödvändig, och såsom en lycka
kan det således anses, att Lönnrot i sin ungdom hade af någon landtlig
artist lärt sig att blåsa flöjt. Sednare förvärfvade han sig äfven
skicklighet i kantele-spelande.
[5] Kursiveringarne gjorda af A. A.
[6] Från deras vistelse i Arkangelsk plägade Castrén berätta en anekdot
som äfven på sitt vis är betecknande för Lönnrot. Strax vid ankomsten
dit ansågo de för sin skyldighet att uppvakta guvernören. Under vägen
till denne sågo de på ett torg bland annat en korg med gamla böcker
till salu, hvilken för ögonblicket endast bevakades af en hund. L. var
alltid begifven på böcker och kunde ej heller nu styra sin nyfikenhet i
detta afseende; han närmade sig korgen och skulle just fatta i en bok,
då hunden i detsamma högg honom i benet och ref ett stort hål i hans
svarta benkläder. Begripligt nog kunde nu ej bli fråga om något besök
hos guvernören. Detta aflades likväl redan följande morgon, ty till
dess hade L. egenhändigt reparerat plagget och det lika utmärkt som den
bäste skräddare. Redan såsom gosse hade han af sin fader lärt
skräddaryrket, och under sina färder hade han alltid i sin rensel de
nödvändigaste sytillbehören med. I nödfall kunde han äfven göra
skomakararbete. Under vistelsen i Kajana sysselsatte han sig stundom
med bokbinderi, af orsak att der den tiden ej fans någon yrkesmässig
idkare af detta handtverk. För snickrande hade han både lust och en
öfvad hand. Han gjorde äfven allehanda små uppfinningar, som kunde
underlätta hans arbete eller befordra beqvämligheten. En sådan var hans
skrifbräde, med hvars tillhjelp han kunde skrifva i liggande ställning;
piphållaren som befriade honom från att hålla i pipan, när han under
arbetet rökte; en särdeles sinnrik apparat, förbunden med ett vanligt
Schwarzwalderur, medels hvilken man endast genom att fingra urets
lodsnören om natten i mörkret kunde få veta tiden; m. fl.
[7] Såväl medicinalstyrelsens chef (statsrådet C. D. von Haartman) som
Senaten föreslog, att Lönnrot skulle beviljas antingen afsked från
tjensten med en årlig pension af 400 rub. silfver eller en fortsatt
tjenstledighet för fyra år framåt. Generalguvernör var då furst
Alexander Menschikoff.
[8] Detta var Maria Piponius, dotter af färgaremästaren Elias Piponius.
[9] Detta inträffade den 22 april 1870 på Nokkola gästgifvargård i
Berttula kapell, när han steg ur släden. Ortens klockare spjelade benet
så godt han kunde, och Lönnrot måste nu i hela tre veckors tid ligga
qvar på gästgifvargården utan alla beqvämligheter, tills han kunde
flyttas till Loimijoki prestgård, dit han också egentligen hade ämnat
sig och der han ännu en tid bortåt var tvungen att hålla sängen.
Derunder var han vid så godt lynne som om ingenting hade händt och
använde sin tid till att, sängliggande som han var, författa psalmer.
Ehuru han redan var sextioåtta år gammal, återstäldes benet
fullkomligt.
[10] I början gick han altför fritt till väga vid termers bildande.
Sålunda tillkomna äro t. ex. _tiedoitsema_ filosofi, _tähtilöimä_
astronomi, _maidelma_ geografi o. a.
[11] I utlandet uppmärksammades hans förtjänster redan tidigt. År 1850
kallades han till korresponderande ledamot af vetenskapsakademien i
Berlin, en heder, som ej torde hafva kommit någon annan finne till del.
Samma utmärkelse bereddes honom 1859 af ungerska vetenskapsakademin
och 1876 af vetenskapsakademin i Petersburg. Från Sverige erhöll
han Nordstjerneorden 1865. Men en högst ovanlig utmärkelse bereddes
honom från Preussen år 1872, när han kallades till medlem af
_Pour-le-mérite-orden_. För att rätt kunna uppskatta dess betydelse bör
man känna denna riddarordens inrättning. I densamma få ej samtidigt
finnas flera än 55 medlemmar, 30 tyskar och 25 utländingar,
vetenskapsmän och konstnärer. Vid en riddares frånfälle bestämmer
konungen, i hvilkendera sektionen en ny sådan skall utköras. En hvar af
medlemmarne insänder då till ordens kansler namnet på den man, han
anser för den mest förtjente, och kanslern lemnar omröstningssedlarne
till konungen, hvilken till riddare utnämner den, som fått de flesta
rösterna.
[12] Hon dög den 21 juli 1868.
[13] De hette _Maria_, _Elina_ och _Tekla_. Endast en dotter, den näst
äldsta, _Ida_ hade den gamle qvar till sin ålderdoms glädje och tröst.