Elias Lönnrot: Biografiskt utkast - 2

heller armarne i kors. Honom hade ännu förunnats en mycket lång
arbetsdag till den tid han redan förlefvat, och allena det arbete, han
utförde under sitt lifs senare hälft, vore tillräckligt att utgöra en
vanlig skriftställares hela lifsgerning.
Lyckligt var det för Lönnrot, men ännu lyckligare för den finska
literaturen att han vid den tiden eller från och med början af år 1844
erhöll tjenstledighet för ej mindre än fem år och dertill en
tjenstledighet, under hvilken han uppbar hela sin lön, och arvodet till
vikarien erlades af statsmedel. Sålunda hade äfven styrelsen funnit
hans verksamhet åtminstone "nyttig".
Nu grep han sig också an med arbeten och resor. Redan åren 1836 och
1837 hade han för första gången berört det lappska språkområdet. Åren
1841 och 1842 genomreste han i sällskap med Castrén alla tre
Lappmarkerna ända till Arkangelsk, der han skildes vid sin reskamrat
för att ej mera någonsin här i lifvet återse honom.[6] Härifrån styrde
Lönnrot sin kosa söder ut och tillbragte sistnämde års sommar uti
Vepsernas land i Olonetska guvernementet. Nu, sedan han fått den långa
tjenstledigheten, begaf han sig till Ingermanland, Estland och Livland,
under hvilken resa hans insigter och synkrets naturligtvis betydligt
vidgades. Såsom frukter af dessa resor utgaf han vid skilda tider
värderika arbeten öfver Vepsernes språk och Enare-Lappska dialekten,
för hvilka en redogörelse här dock ej kan få rum. Derförinnan hade han
i tidskriften "Suomi" offentliggjort en omfattande och grundlig
undersökning af vårt eget språk, deri han såväl på ljud- som
böjningslärans områden meddelar en mängd nya iakttagelser, hvilka
omedelbart kommo skriftspråket till godo och senare tillämpats i
språklärorna. Lönnrots öfriga förtjenster hafva på sätt och vis
undanskymt hans förtjenster såsom språkforskare. Jemförd med andra
finska språkforskare före Castrén står han så högt, att de ej på långt
när kunna mäta sig med honom. Hans språkliga vetande grundade sig på de
gamla latinska och grekiska språken, i hvilka han egde grundliga
insigter. På äldre dagar lärde han äfven känna den allmänna filologins
grundsatser ur tysken Beckers en tid högt uppskattade verk "Organism
der Sprache" och Diefenbachs arbeten. Härtill kommo de nyss nämda
vestfinska språken, hvilka han kände mycket väl. Tyska och ryska både
talade och skref han, om också ej felfritt, i sin yngre mannaålder, men
glömde dem sedan på gamla dagar. Hans föregångare bland finska
språkforskare egde en långt mindre omfattande synkrets.
På tal om Lönnrot som språkforskare må jag med detsamma äfven omnämna
hans Lexikon, som visserligen såg dagen mycket senare, men på hvilken
han arbetat troligen redan vid tiden för sin flyttning till Kajana. Det
i runorna samt i nordöstra Finlands och ryska Karelens dialekter
förefunna ordförrådet, som till en icke ringa del var främmande för det
öfriga Finland och sålunda ej ingått i Renvalls för öfrigt förträffliga
ordbok, uppfordrade honom naturligtvis till detta arbete. Också var
lexikonet redan så tidigt som år 1849 så långt hunnet, att han då
ämnade begynna dess tryckning (se bref till Rabbe 24/3 1849). Det hade
varit stor skada, om denna afsigt satts i verket, ty otvifvelaktigt
ökades ordförrådet allt mer ju längre tid ordboken var under arbete.
Dock fick han ej någonsin detta verk sådant, att det hade
tillfredsstält honom sjelf. Materialets rikhaltighet tvang honom att
vid dess bearbetande anlita andras biträde, och dessa egde troligen ej
fullt den för ett sådant arbete nödiga insigten och förmågan. Också
ansåg Lönnrot sjelf sin finsk-svenska ordbok endast som en
materialsamling, af hvilken i framtiden någon annan kunde utarbeta ett
verkligen vetenskapligt lexikon.
Tanken på en omgestaltning af Kalevala hade sannolikt redan i början af
fyrtiotalet gått upp för Lönnrot. Nya fragmenter af de episka sångerna
hade tid efter annan yppats, och när nu D. E. D. Europaeus från och med
år 1845 med Kajana till utgångspunkt i och för runosamling utsträckte
sina färder ända till sjön Onega och Hvita hafvet, kommo stora skatter,
bland annat hela Kullervo-episoden, ännu fram i dagen. Ute på
runosamling voro äfven andre, hvilkas resor, i likhet med Europaei,
Finska Literatursällskapet, som numera kommit i en bättre ekonomisk
ställning, till största delen bekostade. Deras skörd var ej heller
obetydlig. Lönnrot sjelf kunde nu sitta i lugn uti Kajana och
sammanfoga och ordna, hvad de yngre tillsände honom. På våren 1849 fick
han det svåra arbetet färdigt, och samma år utkom den nya redaktionen
af Kalevala. Hennes företräden framom den äldre upplagan äro så kända,
att om dem här ej behöfver ordas, äfven i fall tid och tillfälle
medgåfve detta.
I sammanhang med Kalevala vill jag äfven taga Trollsångerna till tals.
Af dessa hade hopat sig en så stor mängd, att de ej alla fingo rum i
Kalevala. De måste således utgifvas särskildt för sig, och till all
lycka hann Lönnrot äfven dermed, ehuru först på sin ålderdom. Om den
finska magin och sjukdomars botande medels trollord hade han redan
långt tidigare uttalat sina åsigter; detta gjorde han i sin år 1832 för
medicinedoktors grad utgifna afhandling "Om Finnarnes magiska medicin",
hvilken han tio år senare i omarbetad form ånyo offentliggjorde i
Finska Läkaresällskapets tidskrift. Magin i äldre tider, och ännu för
omkring fyrtio år sedan i ryska Karelen, bestod ej af detta meningslösa
mumlande och dessa vidskepliga konster, med hvilka kringstrykande
qvacksalfvare, gällare och zigenare nu lura lättroget folk. Trollkarlen
var en "siare", en verklig schaman, en af traktens skarpsinnigaste män
och som tillika stod högt i sedligt afseende. Det är bekant, att blotta
personligheten såväl hos en aktad läkare som en själasörjare stundom
inverkar genom den sjukes sinne tillika på dennes kroppsliga
befinnande. Den finske schamanen var på en gång läkare och ett slags
prest. Med sitt blotta väsen inverkade han förmånligt på den sjuke, som
i honom såg en person ädlare än han sjelf. När härtill kommo de med
öfvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk inspiration och
i en språkligt anslående form blottade sjukdomens orsaker eller
"ursprung" och sedan bortbesvuro den från den sjuke, så är det
förklarligt, att denne rätt ofta blef lugnare till sinnes och att detta
rätt ofta förmådde äfven stilla den kroppsliga smärtan. Påtagligen är
just detta afsigten i mången trollsång. När det t. ex. i "eldens ord"
en hel lång versserie igenom talas om rimfrost, köld och is, så flägtar
från orden likasom kyla på den sjuke och den, om ock endast andliga
förnimmelsen häraf afsvalar äfven kroppen. -- I denna riktning går
Lönnrots åsigt om sjukdomars botande medels trollord, och en hvar, som
sett en verklig schaman utöfva sin konst, medger gerna att Lönnrots
tanke är riktig.
Tjenstledighetens sköna dagar togo slut den 31 december 1848. Under
denna tid hade han fått andra editionen af Kalevala i det närmaste
afslutad och lexikonet nära nog i tryckfärdigt skick, undersökt de
beslägtade språken söder om Finska viken, äfvensom utgifvit Paavo
Korhonens dikter och en svensk-finsk-tysk tolk. I handskrift förefans
äfven ett "Lukemisto" ("Läsebok") benämdt arbete, som var afsedt att
bli ett slags finsk antologi, men hvars tryckning sedan ej blef af. Men
detta oaktadt hade Lönnrot dock ej på långt när gjort allt hvad han
ämnat; han hoppades, sedan den finsk-svenska ordboken blifvid färdig,
ännu hinna med en svensk-finsk ordbok, en fullständig finsk mytologi,
en komparativ grammatik öfver de finska, estniska, vepsiska och lappska
språken, m. m. Tillika hade han under den långa tjenstledigheten blifvit
främmande för de till läkaryrket hörande åliggandena. I följd häraf tog
han ett raskt steg. Han insände till vederbörlig ort en ansökan, i
hvilken han anhöll, att honom måtte beviljas afsked från tjensten och
med detsamma en sådan lifstidspension att han ostördt kunde egna
sin tid åt de nyssnämda arbetena. Till denna ansökan bifogade
generaldirektören ett varmt förord och äfven kejserliga Senaten
tillstyrkte bifall till ansökningen, men från högsta ort kom ett
afslag, hvilket synes ha grundat sig på generalguvernörens
framställning i frågan.[7]
Denna motgång kunde väl till en början gräma Lönnrot, men snart
torde han likväl ha tröstat sig, i synnerhet som chefen för
medicinalstyrelsen synes åter hafva medgifvit honom en kortare
tjenstledighet, ty annars hade han väl föga kunnat vistas på Laukko
gård, der han slutförde arbetet på Kalevala och derifrån han hitsände
handskriften. Efter att hafva afslutat detta stora arbete, tog han sig
en liten tids hvila, kom sig att äfven en smula tänka på sin egen
ställning och erfor en känsla af hur enformigt och glädjetomt det var
att lefva så ensam. Med ett ord, han beslöt att gifta sig och redan i
juli månad samma år hemförde han från Uleåborg en ung maka.[8] Äfven i
öfrigt lade han en fastare grund för sitt hem genom att i Kajana inlösa
en byggnadstomt, på hvilken han uppförde ett präktigt hus. Följande vår
föddes åt honom på Eliasdagen en son, hvilken sjelffallet i dopet
uppkallades med detta namn, men till faderns stora sorg ej blef
långlifvad. (Se om det nya huset och om sonens födelse det här bilagda
facsimile af ett bref från Lönnrot till assessor F. J. Rabbe, dat. den
21 april 1850).
I sitt nya och beqväma hem i Kajana fick han likväl dröja endast
några fä år. Vid denna tid förverkligades nemligen ändtligen den länge
närda förhoppningen att vid universitetet skulle inrättas en skild
professur för finska språket. Det var den 22 mars 1850 H. M. Kejsaren
gaf sitt samtycke till detta embetes inrättande. Anledningen härtill
var snarare af praktisk natur än framkallad af nitälskan för
vetenskapens befordran. Skolförordningen af år 1841 hade nemligen bland
undervisningsämnena i skolorna upptagit äfven finska språket, men i och
med detsamma begynte man klaga deröfver, att det ej fans lärare,
mäktige att meddela vetenskaplig undervisning i detta språk. Derjemte
hade styrelsen äfven från den kyrkliga administrationen fått sig
meddelade klagomål deröfver, att åt prestkallet egnade sig ett stort
antal unge män, hvilka voro okunnige i finska språket och af denne
orsak ej lämpade sig till allmogens lärare. Styrelsen önskade afhjelpa
dessa brister genom att stifta flera stipendier till uppmuntrande af
finska språkets studium, och vände sig i denna afsigt till
universitetets konsistorium. Detta ansåg (år 1847) en professurs
inrättande för det bästa medlet att aflägsna nämnda brister, och
resultatet häraf blef Kejsarens ofvannämnda beslut. Kort efter sedan
detta blifvit bekant, förfrågade sig Lönnrots vän Rabbe hos honom,
huruvida han hade för afsigt att ansöka professuren i finska språket,
som snart skulle anslås ledig. Han svarade nekande och uppgaf sig ha
uppmanat Castrén att söka platsen och tillade att han ansåg Castrén,
v. Becker, Alex. Ingman. Akiander och Kellgren dertill lämpligare än
sig sjelf (se det facsimilerade brefvet här framom). Endast i den
händelse, att ej någon af dem ville mottaga platsen, kunde han gå in på
att söka den. I ett annat bref yttrade han af samma anledning bland
annat: "crede mihi, bene qui latuit, bene vixit (tro mig, den som
lefvat väl i en undanskymd ställning, har lefvat lycklig)". Castrén
ansökte tjensten och fick den, och deröfver var ingen gladare än
Lönnrot, som sålunda fick stanna qvar i sitt Tusculum i Kajana. Men
denna hans glädje skulle ej blifva långvarig. Till sorg för honom och
hela Finland dog Castrén, efter att ha innehaft katedern endast ett år.
Nu riktades allas blickar på Lönnrot. Han för sin del hoppades, att
v. Becker eller någon annan skulle ansöka tjensten, men då ej detta
skedde och då jemte andra uppmaningar äfven studenterna i en adress,
underskrifven af representanter för alla afdelningarna -- o, hvilka
tider af sämja! -- till Lönnrot uttalade sin innerliga önskan att han
ville komma hit, sänktes vågen till vetenskapens fördel och Lönnrot
insände sin ansökan. Först på våren 1854 blef han installerad i
embetet, och innehade det sedan i åtta år.
Som sitt vigtigaste föreläsningsämne ansåg han -- och detta var ju helt
naturligt -- Kalevala, hvaröfver han, hela den tid han beklädde
embetet, höll två föreläsningar i veckan. Han öfversatte texten till
svenskan och meddelade derjemte så omfattande förklaringar, att han ej
hann med flera än tio sånger under ett helt läseår. Under de två öfriga
timmarne föreläste han än finsk grammatik än mythologi; första året
öfversatte han under dessa timmar äfven några epistlar ur Nya
testamentet från grundspråket till finskan. För det mesta föredrog han
likväl som sitt andra föreläsningsämne nydaningen af termer i särskilda
vetenskaper. Härunder uppstodo den mästerliga terminologin i botanik,
medan han öfversatte Hartmans Flora, och de talrika termerna på
lagkunskapens, grammatikens och andra områden. Tidigare hade han bildat
termer för metriken och räkneläran; på äldre dagar bidrog han med
sådana äfven till forstvetenskapen. Som examinator var han vänlig och
kanske till och med alltför litet fordrande. Ledamotskapet i
konsistorium intresserade honom ej, men han försummade likväl icke dess
sammanträden.
Lönnrots arbetsförmåga och såväl mängden som omfånget af hans verk äro
visserligen beundransvärda, men de kunna likväl förklaras, när man
känner de vilkor och förhållanden, under hvilka det unnades honom att
arbeta. Af naturen hade han en utomordentligt frisk kropp. Sjuksängen
torde han knappast någonsin hafva intagit utom en gång för något mer än
tio år sedan, då han bröt sitt ena ben,[9] och nu sednast kort före sin
död. Denna friska kropp sökte han genom öfning hålla i godt stånd. Som
yngling och medelålders man tog han flitigt sjöbad; vintertiden löpte
han ofta på skidor, sommartiden åter gjorde han fotvandringar och rodde
gerna. Efter sin hitflyttning idkade han gymnastiken flitigt och
uppnådde i denna kroppsöfning en sådan färdighet, att han ännu under
det sista året af sin professorstid kunde klättra uppför stängerna ända
upp till det höga hvälfda taket i vår gymnastiksal. Derjemte var han
måttlig i mat och dryck, ehuru han ingalunda föraktade ett godt mål och
ett godt glas. Det enda njutningsmedel han älskade i högre grad var
kaffet, hvaraf han kunde förtära hvilken tid på dagen och i hur stor
mängd som helst, och ingenstädes bjöds ett bättre kaffe än i hans hem.
Till kroppen var han således på det bästa utrustad till en arbetets
man. Men också arten af hans tjenstebefattningar var förmånlig för
litterärt arbete. Vid tiden för hans läkarverksamhet i Kajana lefde och
dogo menniskorna, åtminstone i den delen af landet, för det mesta utan
läkarhjelp. Och han uppmuntrade dem ej heller att söka sådan hos honom,
om han ock vid anmodan alltid var färdig att besöka sjuke. Endast
resorna på tjenstens vägnar togo tid, i synnerhet i en så på vägar
fattig trakt som Kajana distrikt då för tiden var. Men mycken tid blef
likväl öfrig för det arbete, han föredrog framför allt annat. Härtill
kom mången kortare tjenstledighet, som medicinalstyrelsens chef ej
tröttnade att bevilja honom, och dessutom den femåriga tjenstledigheten
åren 1844-1848, medels hvilken styrelsen på ett så kännbart sätt
befordrade utgifvandet af Kalevala och äfven andra skrifter af Lönnrot.
Hans långa lifstid bör äfven tagas med i räkningen, när det är fråga om
mängden af det arbete, han utfört, ty den gjorde hans arbetstid nästan
dubbelt så lång som en skriftställares vanligen är det. Men han hade
äfven sjelf en stor förtjenst om myckenheten af hvad han hunnit med.
Sjelf uppgaf han orsaken dertill vara den, att han ej inlät sig på
dagens frågor och att han ej åtog sig några utom hans egentliga
verksamhetsfält stående värf och bestyr. Också tog han tiden mycket väl
i akt. Under resorna i sitt distrikt hade han alltid något arbete med
sig. När han då på en gästgifvargård var tvungen att vänta på häst
eller när roddare under färder till sjös ej voro till hands eller om
ett oväder orsakade ett afbrott, öppnade han sin rensel och satte sig
att skrifva. Sålunda blef tiden honom ej lång, arbetet skred och en
smula framåt, och maximen _nulla dies sine linea_, hvilken han sökte
efterkomma, förverkligades sålunda. Ett sådant resarbete är t. ex.
förordet till 3:e delen af Kanteletar, som är dagtecknadt "Under en
resa i Sotkamo socken" den och den dagen.
* * * * *
Lönnrots förtjenster om det finska språkets utbildning hafva ofta nog
blifvit missförstådda eller, med andra ord, man har tillskrifvit honom
oberättigade förtjenster, medan å andra sidan andra verkliga sådana ej
uppskattats tillräckligt högt. Hans största förtjenst är att hafva
skapat Kalevala. Platsen dernäst intager de öfriga folkdikternas (de
lyriska och trollsångernas) samt ordspråkens bringande i dagen. På
dessa verk, Kalevala och de gamla sångerna öfverhufvud, hvilar den
finska nuvarande och framtida konstpoesin, ja hela den högre
literaturen på finska språket. Genom runorna och ordspråken riktades
nemligen skriftspråket med hundradetals nya ord och talesätt, hvilka
ganska ofta äro lyckliga uttryck för en hyfsning och för känslor, högre
och ädlare än hvad man kunnat ana att skulle kunna uttryckas på detta
språk. Sådana ord och uttrycksätt, för den äldre literaturen obekanta,
äro nu i hvarje bildad finnes mun och penna, lika godt i hvilken
trakt af landet han är född. Genom runorna och ordspråken riktades
skriftspråket äfven med dittills okända böjningsformer, hvilka hafva
blifvit oss så oumbärliga, att vi skulle anse deras försvinnande, om
ett sådant vore möjligt, för den största nationalförlust. Dessa de
s. k. ostfinska språkformernas upptagande till allmänt bruk påskyndade
den omständigheten, att Lönnrot i språkvetenskapliga afhandlingar
ordnade och grammatikaliskt förklarade språkets böjningsformer, bland
andra äfven dessa ovanliga former (i tidskriften "Suomi", på svenska
språket). I hög grad befordrade han äfven finskans användning i
vetenskapliga framställningar genom de termer, i hvilkas bildande han,
i synnerhet på äldre dagar, var mästare.[10] Allt detta är med afseende
på vårt språks utbildning Lönnrots förtjenst. Men den finska prosans
"fader" skulle jag likväl ej vilja kalla honom. Ty uti språkets
användning såsom en omklädnad för tankar och känslor, vare sig i prosa
eller poesi, har ej Lönnrot -- utom i psalmdiktningen, hvarom mera
längre fram -- efterlemnat alster, som kunna sägas vara mönstergilla.
Detta kunde ej ske redan af det enkla skälet, att han för poetisk
produktion (utom psalmdiktning) ej egde tillräckliga anlag, och att han
af prosa i original producerade alltför litet, åtminstone alltför litet
af sådant, hvari framställningens lyftning, ursprunglighet och
tjuskraft i någon högre grad hade kommit i fråga. Emellertid bör såsom
en af Lönnrots förtjenster om prosan ännu anföras, att han modigt
grep sig an med att frigöra skriftspråket från den sveticerande
satsbyggnaden, ett arbete som dock v. Becker redan påbegynt och hvilket
äfven Gottlund i sjelfva verket åsyftade, då han skref eller rättare
ville skrifva språket sådant det talas i Savolaks. Härvid var Lönnrot
emellertid nära deran att råka, såsom det heter, ur askan i elden. Det
finska språkets talrika participial- och infinitiv-former förledde
honom nemligen att efterbilda de gamla klassiska språkens (i synnerhet
grekiskans) satsbyggnad. Detta framträder redan i företalet till
Kalevala, men är ännu mera i ögonen fallande i den öfversättning af
Beckers Verldshistoria, 1:sta delen, hvilken han under titeln
"Muistelmia ihmisen elosta kaikkina aikoina" utgaf såsom bihang till
"Mehiläinen". Senare, redan i företalet till Kanteletar, blir hans
skrifsätt naturligare och förvandlas ännu senare till den anspråkslösa
och enkla, om ock en smula styfva prosa, som han skref på sina äldre
dagar; men i stilens rikedom och skönhet har han längesedan blifvid
öfverträffad af mer än en bland de yngre författarne. Äfven en annan
egenhet än denna efterbildning af grekiskan tyngde i början på Lönnrots
prosa, men försvann i hans senare arbeten. Det var, ej en lutning åt
karelska dialekten, såsom man förmenat, ty någonting alltför mycket
karelskt har aldrig ingått i hans skrifsätt, men väl någonting
österbottniskt eller fastmer uleåborgskt, som röjdes dels deri att han
lemnade förmildringen af _t_ till _d_ obetecknad (i företalet till
Kalevala), dels deri att han alltför mycket uteslöt _i_ uti in- och
utljudet, t. ex. i _sillon, julkasta, tilasuuden, jommosetki, pysy_
(pysyi), _tapahtu_ (tapahtui). I slutet af "Muistelmia" anträffas äfven
det för den uleåborgska dialekten egendomliga, att inessivändelsen har
enkelt _s_, t. ex. _oikiasa pääsä_: men denna boks slutkapitel äro ej
heller öfversatta af Lönnrot.
Ehuru han sålunda ej var någon synnerligt glänsande prosaist, har han
likväl, såsom af det ofvansagda framgår, medelbart i icke ringa grad
bidragit till att lyfta den finska prosan till den ståndpunkt, på
hvilken hon nu befinner sig. Det samma gäller om hans tillgörande för
den moderna poesin, ehuruväl äfven på detta område mera med afseende på
formen än innehållet. Den finska konstpoesin före Lönnrot rörde sig
antingen i den gamla runans eller i den bristfälliga nyare form,
hvilken förekommer i psalmboken. Det mest lyckade arbete af förra
slaget är Salamnii kända "Ilolaulu Jesuksesta" ("Glädjesång om Jesus");
i östra och norra Finland var diktandet i den gamla runosångens
versmått under detta århundrades första årtionden ännu i temlig
blomstring bland allmogen. Paavo Korhonen i Rautalampi socken (k. 1840)
var en af de främste bland bondpoeterne. Konstpoesin i psalmbokens
manér blomstrade deremot för det mesta i vestra Finland och uppenbarade
sig i tryck som s. k. godtköpsvisor, hvilka till formen mestadels voro
lika dåliga som deras mönster. I den moderna formen lyckades endast
någon enda framalstra någonting bättre, såsom t. ex. Jakob Judén
(k. 1855) och Abraham Poppius (k. 1866). Men i allmänhet rådde brist
på form i det lilla, som diktades. För att i någon mån upphjelpa
denna brist meddelade Lönnrot i tidskriften "Suomi" för år 1845
i finsk öfversättning femton dikter, för det mesta af Runeberg och
företrädesvis sådana, som med musik af Ehrström vid den tiden så gerna
sjöngos i våra bildade hem. Dessa öfversättningar åtföljdes af en
prosodisk ordförteckning och af en förklaring öfver deras versmått,
hvilken är det första försöket till en metrik på finska språket. Från
poesin i godtköpsvisorna skilja sig dessa öfversättningar skarpt deri,
att orden ej äro stympade, att rimmen äro någorlunda goda och att
versmåttet grundar sig på qvantiteten. Sistnämda omständighet var i
synnerhet ny och ovanlig. Att Lönnrot skulle grunda versmåttet på
qvantiteten var emellertid helt naturligt, ty såväl i runorna som i de
klassiska språkens poesi utgjorde ju qvantiteten grunden för
versmåttet. Med ännu större stränghet än i dessa versförsök hade
Lönnrot redan tidigare tillämpat qvantiteten i de hexametriska stycken
ur Homerus, han i finsk öfversättning meddelat uti "Muistelmia". I dem
förefans väl till qvantitetens tillämpande kanske större skäl, då denna
redan tillhörde originalets versform. Men i ett sångstycke! "När i ett
sådant accenten åsidosattes", sade qvantitetens motståndare, "få orden
ett alldeles onaturligt uttal och blifva obegripliga." "Men så är det
ju äfven i den gamla runan", sade Lönnrots anhängare, som voro många;
"accentens åsidosättande är ej ett fel, utan tvärtom en oundviklig
fordran, och dessa runors såväl sångare som åhörare har det beredt en
stor njutning." Detta var obestridligt, men likaså obestridligt var
äfven, att alla moderna folks versmått är baseradt på accenten, ej på
qvantiteten, och att äfven det finska örat tycktes, åtminstone i dikter
af modern form, begynna fordra accentens, om också icke uteslutande
herravälde, så åtminstone fridlysning. Försvaret för qvantiteten
tystnade småningom, och accentens åsidosättande försvann från
diktningen. I den diktart, Lönnrot ifrigast och på sin ålderdom
uteslutande idkade, nemligen i psalmerna, åsidosätter ej heller han
accenten, utom i versens början, hvilket liksom genom en tyst
öfverenskommelse skalderne emellan blifvit tillåtligt.
Till Lönnrots psalmdiktning bestod den yttre anledningen deruti, att
styrelsen år 1863 nedsatte en ny komité för uppgörande af ett finskt
psalmboksförslag och Lönnrot äfven kallades till medlem deraf. Snart
blef han, ehuru redan öfver sextioårig, den verksammaste mannen i
komitéen. Allt ifrån början afstod komitéen från alla tankar på att
åstadkomma egna nya psalmer och ansåg såsom sitt högsta mål, att af de
dyrbara psalmskatter, hvilka under frommare och trosvarmare tider än
våra uppstått på den svenska, danska och tyska vitterhetens områden,
kunna med framgång välja och dugligt öfversätta lämpliga psalmer. För
ett sådant arbete var just Lönnrot rätte mannen. Han var religiöst
from, besökte gerna gudstjensten, förrättade den äfven sjelf flere år
å rad med domkapitlets begifvande i Sammatti-kapells då för tiden
prestlösa kyrka, och kände grundligt bibel- och kyrkospråket. Härtill
kom, att han mera än någon annan var mäktig äfven det finska poetiska
språket. Intet under derför, att komitéens arbete till största delen
vältrades på Lönnrots skuldror. Dess öfriga medlemmar togo nog äfven
del i de förberedande arbetena. Men vid de gemensamma sammanträdena
måste han ofta göra rättelser äfven i dessas penna, något som de väl
äfven någon gång voro i tillfälle att göra i Lönnrots psalmer. Komitéen
varade inalles åtta år, och derunder endast tilltog Lönnrots
alstringsifver, så att han vid sidan af komitéens andra förslag,
hvilket han ej i alla delar gillade, år 1872 utgaf en egen samling med
titeln "Suomalainen virsikirja väliaikaiseksi tarpeeksi", som
innehåller 413 eller lika många psalmer som den gamla psalmboken,
hvilken den var afsedd att ersätta. Men hans produktivitet på detta
område var härmed ej ännu uttömd. Han korrigerade oafbrutet sina
tidigare psalmer och sammanskref nya sådana. Ännu på sin dödsbädd var
han sysselsatt dermed; de sista raderna, beklagligtvis tecknade med så
darrande hand att de äro oläsliga, skref han ett par dagar före sin
död. Året förut kom han i tillfälle att utgifva en ny upplaga af sin
psalmbok af år 1872, med titel "Väliaikainen Suomalainen Virsikirja",
i hvilken han upptog 500 psalmer; denna prydliga upplaga försedde dess
förläggare, bokhandlaren G. W. Edlund, äfven med noter. Till denna
upplaga har Lönnrot bifogat ett noggrant register öfver psalmernas
utländska originalförfattare och i ett andra register angifver han
öfversättarne af de skilda psalmerna. Enligt denna förteckning skulle
af bokens 500 psalmer 136 vara Lönnrots verk. Ett par tiotal af
dessa uppgifver han sig ha lånat från godtköpsvisorna eller
"godtköpspsalmerna", såsom han benämner godtköpsvisorna af andligt
innehåll; vid ett halft tiotal har han stält frågetecken, hvilket skall
utmärka att han ej erinrat sig deras källa eller original, och sex
psalmer äro utan all anvisning utom hans initialer; de äro således
Lönnrots egna original. Siffran 130 utgör emellertid ej de af honom
bearbetade psalmernas riktiga antal. Dertill bör åtminstone läggas
hälften af de i det närmaste sjutio psalmer, hvilka äro betecknade med
_E_, professor v. Essens initial, ty flertalet af dem har uppstått
genom samarbete af Lönnrot och von Essen hos den förre i Sammatti.
Yttermera måste till det sålunda uppnådda antalet ännu läggas ett
hundratal sådana psalmer, som han publicerat i tidningar och
psalmhäften, men hvilka ej blifvid använda för psalmboken. Samtliga
antalet af psalmer, flutna ur Lönnrots penna, utgör således närmare
300. Af hans originalpsalmer äro n:o 139 och 140 två vackra
trettondagspsalmer, n:o 200 och 210 temligen torra evangeliepsalmer,
n:o 376 en nöjaktig aftonpsalm och n:o 492, märkvärdigt nog, en
landtdagspsalm.
Ehuru Lönnrot sålunda ej heller i denna gren af poesin framalstrat
någonting mera betydande i original, är det finska folket honom likväl
tackskyldigt för den flit och talang, hvarmed han iförde främmande
psalmer den finska drägten. Från de tidigare psalmförsöken skilja sig
hans psalmer derigenom, att i dem ingår detta _cantabile_, hvilket är
så nödvändigt i hvarje lyrisk dikt, men i synnerhet i psalmerna, eller