De vandrande djäknarne - 8

personers liv, vilka vi i vår berättelse skildrat; en och annan har
även nått målet av den jordiska vädjobanan och försvunnit från
åskådarens blickar. Innan vi säga läsaren farväl, vilja vi i korthet
redogöra för dessa personers öden.
Sven Stål tjänade trenne år vid gardet, omtyckt både av förmän och
kamrater. Han erhöll ofta brev från fosterföräldrarne, från Johanna
och Göran -- brev, som skildrade deras lycka, trevnad och det växande
välståndet i denne sistnämndes hus. Slutligen anlände ett brev, som
underrättade Sven om ingenting mindre, än att Göran ingått en kristlig
äkta förening med Ingrid, och skildrade alla enskildheterna av det
storståtliga bröllopet, vid vilket bland andra Adolf Sparrfält, då
Uppsalastudent, fungerade som marskalk. Så lycklig Sven kände sig över
sina anhörigas och vänners välgång, trånade han dock efter hembygden
och efter sin trogna Johanna. En olyckshändelse, som Sven dock i sitt
hjärta välsignade, gjorde, att han, snarare än han hoppats, fick
återse dem; vid en provskjutning av nya gevär förlorade han nämligen
ett finger på vänstra handen, fick med anledning därav avsked ur
krigstjänsten och återvände full av hopp och glädje till hembygden.
De penningar, han genom träget arbete förtjänat på sina från
tjänstgöringen lediga stunder, hade han, trogen sin föresats, alltid
skickat till fosterföräldrarne, ehuru han väl visste, att dessa nu ej
mera behövde dem. Göran hade för dessa penningar på sina ägor byggt
och inrett en nätt stuga med bredvidliggande smedja, och när Sven
hemkom, var allt i ordning för hans och Johannas giftermål och
bosättning. Vi behöva väl ej säga, att de icke onödigtvis uppsköto med
studerandet av giftermålsbalken, utan byggde hjonelag med all
skyndsamhet och gamman. Barnbarn uppväxte kring korporal Brant och mor
Kerstin; deras ålders sol sken varmt och ljuvligt och kastade, innan
den sjönk under horisonten, ett rosensken över livets höst.
Vi vända oss ogärna från denna tavla av hemtrevnad och lycka för att
med några ord redogöra för herrarne Brackanders och Spöqvists senare
levnadsöden. Det groll, som vid utmätningsauktionen uppstått mellan
dessa tvillingssjälar, växte till öppen fiendskap, då bägge, angelägna
att avkasta ungkarlslivets börda, längre fram stötte på varandra såsom
rivaler om den rika kronofogdedotterns hand och kapitaler. Brackander
slog emellertid Spöqvist ur brädet, men hatade honom sjufalt djupare
just med anledning härav, ty patronen fann snart, att han i sitt hus
fått en olidlig Xantippa, vars hela diktan och traktan gick ut på att
låta mannen känna trycket av sin järnskodda toffel. Sedan de äkta
makarne i åtskilliga år berett varandra ett helvete på jorden, blevo
de slutligen för första gången ense om en sak -- äktenskapsskillnad.
Patronen, som ännu alltid hade nordstjärneorden i tankarne, reste
därefter till Stockholm för att vigilera sig till densamma, uppträdde
med stor glans och fick en viss ryktbarhet för sin dumdryghet, sina
eleganta ekipager och sin stora otur på rulett. Betydligt pungslagen
återvände han till sina masugnar i Småland, svärjande över regeringen,
som räckt honom stenar i stället för bröd -- han hade nämligen fått
vasen, men icke nordstjärnan. Emellertid hade Brackander fått smak för
Stockholmslivet, sådant detta är i vissa kretsar, återvände ofta dit,
levde överdådigt, spelade med raseri, vanvårdade sina affärer, inlät
sig, för att upphjälpa dessa, i äventyrliga spekulationer och
ruinerade sig slutligen totalt. Trevnadslösa med åtföljande masugnar
och järnbruk gick under auktionsklubban. Med en obetydlig spillra av
sin förmögenhet drog sig Brackander undan -- Gud vet vart; i de
nejder, där han i sina lysande dagar huserat, visste man ingenting om
hans öde, tills han plötsligen många år därefter åter visade sig
därstädes, mycket förändrad icke blott till sina yttre villkor, utan
även till sin inre människa. Han inköpte ett litet pappersbruk,
beläget en mil från Görans gård, levde stilla och indraget, ja, gjorde
sig, till icke ringa förvåning för dem, som förut känt honom, omtyckt
och aktad av de få människor, med vilka han kom i beröring. Motgången
hade utan tvivel väckt honom till besinning och förmått honom kasta en
djupare blick i sitt inre; sedan han icke längre hade ett ankarfäste i
rikedomen och ett mål i sin fåfängas tillfredsställande, hade han, för
att ej förtvivla, måst söka ett annat, säkrare ankarfäste och ett
annat, bättre mål och fann slutligen, efter hårda strider och djup
självförödmjukelse, vad han sökte. Motgången är för sådana karaktärer
en god tuktomästare till det goda. Måhända var det begär efter
försoning, som förde honom tillbaka till den nejd, vid vilken de
sorgliga minnena från hans förflutna levnad voro fästade. Då han kort
efter sin återkomst föll i en häftig sjukdom, lät han kalla korporal
Brant till sig. Vad som då föreföll mellan de båda männen, veta vi ej;
patronen tillfrisknade åter, men från den stunden blev förhållandet
mellan den gamle krigaren och hans forne vedersakare såsom mellan en
öm fader och en ångerfull son, och detta förhållande fortfor, till
dess gamle Brant, mätt av år och jordisk glädje och längtande efter
högre, fullkomligare fröjder, tillslöt sina ögon i kretsen av sina
barn. Hans kära hustru hade före honom gått till ett bättre liv. De
ligga begravna vid varandras sida i socknens kyrkogård.
Kronolänsman Spöqvists senare levnadsöde är lika tragiskt som i
korthet berättat. Sedan han åtskilliga gånger varit anklagad för grova
tjänstefel, men lyckligt rett sig ur klämman, blevo hans lagstridiga
handlingar, försnillningar och rofferier allt djärvare, till dess han
slutligen råkade i fällan, miste tjänsten och måste böta med en
betydlig del av sin hopskrapade förmögenhet. Han levde därefter ett
ömkligt liv såsom brännvinsadvokat i en av småstäderna, söp förtvivlat
och dog slutligen av fyllerigalenskap.
*
Tjugu år hava förflutit, sedan de båda djäknarne sade varandra farväl
vid den lilla båtviken och skildes åt för att på olika vägar vandra
genom livet. Det är en härlig sommarafton; dagsarbetet ute på marken
är slutat... solen sjunker mot horisonten och övergjuter med ett
härligt rosensken den nyss av en lätt regnskur uppfriskade nejden. Det
doftar från det nyslagna höet, och rökpelarne, som uppstiga från
hyddorna, förkunna, att aftonmåltiderna tillredas för de trötta
arbetarne.
Omgivet av bördiga åkrar och en liten vacker trädgård ser man vid
stranden av en bäck ett vitmålat lanthus av det trevligaste och mest
idylliska utseende. Kasta vi en blick genom trädgårdsstaketets
spjälor, skall vår blick falla på ansikten, som måste förekomma oss
bekanta, i trots av de tjugu år, som förflutit, sedan vi senast sågo
dem. En medelålders kvinna av särdeles friskt och vackert utseende går
omkring och vattnar trädgårdsrabatterna. En högväxt man står i
skjortärmarne under ett äppelträd och nedskakar frukt; de vackra
äpplena regna på marken, men upplockas snabbt och under friska
skrattsalvor av en hel skara rödkindade barnungar. Vi se framför oss
Göran, Ingrid och deras barn.
Göran är den mest ansedde mannen i sin församling, emedan han allmänt
är erkänd såsom den förmögnaste, driftigaste och kunnigaste. Hans
gård, som förut var ett vanligt gott bondhemman, har genom ihärdigt
arbete och klokt användande av nyare rön och upptäckter inom
agrikulturens område drivits till en avkastning, som överträffar de
vida större herregårdarnes i nejden. Bredvid sina egna göromål
försummar han icke kommunens: han är förste mannen i sockennämnden och
alla slags kommunala inrättningar. Ingenstädes äro skolväsendet och
fattigförsörjningen bättre ordnade än i hans församling. Han synes,
utan att någonsin överlasta sig med göromål, hava tid till allt. Hans
sinne är lika spänstigt, hans hjärta lika varmt, hans lynne lika glatt
som i ungdomen. I hans hem äro trevnad och familjelycka gamla gäster,
som ej synas ha för avsikt att någonsin flytta därifrån.
Nu höres bullret av en vagn, som närmar sig och stannar utanför
porten. Barnen skynda nyfiket fram för att betrakta densamma. Det är
en sufflett, förspänd med stolta, eldiga hästar. En medelålders man i
elegant resdräkt, men blek, mager och av dystert utseende, stiger, ur.
Göran går honom till mötes. Deras blickar mötas. Göran står ett
ögonblick villrådig och tvekande, men främlingen fattar livligt hans
hand och säger:
- Du misstager dig icke, jag är din gamle vän, Adolf Sparrfält.
Göran och Adolf hade ej sedan många år sett varandra; brevväxlingen
dem emellan hade även längesedan upphört. Endast av tidningarne och
rykten kände Göran något av Adolfs senare liv. I sitt hjärta hade
Göran alltid haft en liten plats, särskilt helgad åt minnet av sin
ungdomsvän, och tänkte ofta med vemod på förgängligheten av de
känslor, som i ungdomen häva vår barm med en kraft, som synes kunna
trotsa tidens skiften. Men de båda männens banor hade fört dem i så
olika riktningar, att få beröringspunkter mellan dem kunde uppkomma.
Adolf Sparrfält tillhörde dessa naturens så vällottade älsklingsbarn,
hos vilka förståndet och känslan, den praktiska blicken in i livets
förhållanden och det poetiska åskådningssättet, som kastar en gyllene
slöja över det mörka gruset, äro på ett harmoniskt sätt förenade. Och
likväl måste dessa naturens gunstlingar, just till följd av denna
harmoniska själsbildning, förr eller senare komma i ett
missförhållande till världen, i en strid med den existerande
verkligheten, som skall beröva dem deras lugn och förbittra deras liv,
medan vardagsmänniskorna vandra sin bana i fred och förstå att begagna
varje omständighet, som möter dem, till sin fördel och
bekvämlighet. För de förras tankeskärpa framstå tidens alla lyten i
dagen, och deras rättskänsla, deras strävande efter idealet, förstora
måhända dessa lyten och göra dem odrägliga. En inre, oemotståndlig
kraft driver dem då att uppträda såsom världsförbättrare och
reformatorer; i ungdomens första häftighet, innan de ännu lärt
uppskatta sina krafter, kasta de sig med ridderlig iver i striden,
utan att räkna sina motståndare; de kämpa med öppet visir och rikta
lansen mot allt, som enligt deras uppfattning är ont och falskt. Men
få äro de, vilkas styrka består provet, och de starkaste kunna dock i
bästa fall blott nedgöra en fiende bland de tusen, mot vilka de känna
sig manade att uppträda; dessa få individer överlämna sina namn åt
historien och framstå för kommande släkten såsom firade hjältar eller
hånade martyrer. De övriga duka under och draga sig ur striden med
krossat hjärta, med förlorad tro på mänsklighetens framtid och det
godas seger. Till dessa hörde Adolf Sparrfält. Hade han varit en
vanlig människa -- en av de oräkneliga, som bygga på det nittonde
århundradets stora Filister-Babel -- skulle ingen bättre än han kunnat
njuta livet i ro och glädje, ty han var rik, bar ett lysande namn och
ägde alla de ytans egenskaper, som göra lycka i världen. Men Adolf
Sparrfält hade för mycket av huvud och hjärta för att bliva en
epikureisk filister. Därtill kom, att han hade uppfattat kristendomen
på ett sätt, som föga överensstämmer med en demoraliserad, moraliskt
kraftlös och i grunden hednisk tids åskådningssätt. Den sanne kristne
är, enligt Adolfs uppfattning av vår lära, en soldat, som evigt svurit
sanningens fana och förbundit sig att med uppoffring av allt jordiskt
kämpa till sista andedraget mot det onda i världen eller i sin egen
barm; ingen vapenvila, för att hämta andan, är honom tillåten; han får
icke mäkla, icke underhandla med fienden, utan ständigt, över dignande
förhoppningar och bleknande levnadsfröjder, rycka framåt och slutligen
stupa under korsets fana. Den, som bekänner Kristus, måste taga sitt
kors på sig och följa honom. -- Med dylika åsikter stormade Adolf,
såsom en livlig, av stridsfröjd brinnande yngling, ut i världen; han
uppträdde på varje skådeplats, där en social, politisk eller religiös
fråga utkämpades; och ej nog härmed: han ansåg sig genom sin oberoende
materiella ställning och sin plats inom samhället framförallt lämplig
att draga i härnad mot demoralisationen på samhällets höjder, mot
skurkar, som, skyddade av rikedomen eller dolda i höghetens nimbus,
ostraffat håna sedlighet och lag, förtrampa de svagare eller genom
sina exempel giva brott och laster ett slags berättigande i de lägre
ståendes ögon. Detta kunde framförallt ej förlåtas Adolf Sparrfält;
hela världen ropade på skandal och chikan, ty nutiden står på den
moraliska ståndpunkt, att den beklagar varje rik skurk, som drages
till rätta för en nedrighet, begången på sina penaters område. Den
gamle Kato, som på sin tid -- en hednisk tid -- demaskerade och
bestraffade de rikes och förnämes laster och brott, ärades såsom Roms
ädlaste medborgare; Adolf Sparrfält däremot, som försökte detsamma,
ställdes på ungefär samma linje som en nidskrivare och skördade endast
hat och fiendskap för sina ansträngningar. Uttröttad och förtvivlande
drog han sig slutligen tillbaka; hans krafter voro uttömda, hans själs
strängar slappnade, hans tro bruten. Det enda mål, för vilket han
ansett det värt att leva och sträva, hade sjunkit under hans
synkrets. Världen låg framför honom såsom ett mörkt svedjeland, livet
syntes honom såsom ett uselt gyckelspel, och mänskligheten som en
krälande myrhop, utan annat mål än att i evighet på samma sätt, släkte
från släkte, släpa strå till sin stack.
I sådan sinnesstämning återsåg Adolf sin gamle vän. Vilken förändring
på dessa år! Var var nu den livlige, rosenkindade, av hopp och glädje
flammande ynglingen? Med vemod vilade Görans blick på detta dystra
ansikte, vars härjade drag endast svagt erinrade om hans lille älskade
vän från gymnasietiden. Ack, tiden låter rosor uppspira endast för att
andas död och förvissnelse i deras kalk och sprida deras blad med
höstvinden!
Anledningen till Adolf Sparrfälts besök hos Göran var den, att han
ämnade bese en till salu varande egendom, vars ägor gränsade intill
Görans. Efter vad vi sedermera förnummit, har Adolf också bosatt sig
därstädes, så att de forna gymnasiekamraterna äro nu närmaste grannar.
Göran hade skickat bud till Sven Stål med underrättelse om Adolfs
ankomst. Sven och Johanna och deras barn infunno sig strax därefter,
aftonmåltiden framsattes, och Adolf kände liksom ett nytt liv i
kretsen av dessa enkla, glada och lyckliga människor. Senare på
kvällen, då Göran och Adolf blivit ensamma med varandra, vandrade de
ut i den tysta, stjärnbelysta nejden, och Adolf öppnade för vännen
under ett långt samtal sitt hjärta, uppdrog en teckning av sitt liv
och målade i sorgliga färger sitt nuvarande själstillstånd.
- Min vän, sade Göran, du liknar stridsmannen, som lämnat slagfältet
med ett blödande sår. Men såret är, Gudi lov, icke till döds: tiden
och en sund levnadsfilosofi skola läka det och endast efterlämna ett
hedrande ärr, ett tillfredsställande minne av vad du kämpat, lidit och
genomgått. Du drager dig tillbaka med en nyttig lärdom, att nämligen
dina krafter ej motsvara din goda vilja. Så är det med de flesta, och
ingen bör frivilligt lägga på sin skuldra en större börda, än han
förmår bära; i annat fall störtar han på vägen och har ingenting
bidragit till det stora ändamålet. Du skall fortsätta striden, men ej
såsom en ensam irrande riddare, utan såsom en soldat i de djupa
lederna av de tusende, som verka tyst och obemärkt inom en ringa sfär,
men med icke så ringa välsignelse. Jag tror mig hava funnit, att man,
för att göra andra lyckliga, måste själv vara lycklig. Utan
spänstighet i själen och mod och hopp i hjärtat kan man ej uträtta
något verkligt gott och bestående. Dessa egenskaper skall du återvinna
under ett verksamt och fredligt liv i naturens sköte. Erinrar du dig
sagan om Herakles fruktansvärde motståndare, som, varje gång han
besegrad fälldes till jorden, hämtade ny styrka ur denna sin moders
barm och med förnyad stridslust spände bälte med lejontämjaren? Odla
säd på dina åkrar, fisk i dina dammar, blommor i din trädgård. Varje
morgon skall då bringa dig nya fröjder; du skall steg för steg följa
utvecklingen av dina blommande förhoppningar och slutligen inbärga
skörden av dina ansträngningar. Och, framförallt, skapa lyckliga
människor omkring dig, odla de dinas sinnen och sök att så ett
gudomligt utsäde i deras hjärtan! Icke alla korn skola falla på
hälleberget: ett och annat skall spira upp och bära frukt och giva nya
frön för kommande tider. Varför klaga, om man ej med ens kan om skapa
världen? Vad är den enskilda människans livslängd mot mänsklighetens
oändliga framtid? Verka, medan du lever, och dö med det hopp, att Guds
rike i tidernas fullbordan skall nedstiga på jorden!
De båda vännerna hade under samfalet gått mot ortens lilla kyrkogård
och stodo nu vid gamle Brants grav.
- Adolf, fortfor Göran, den bästa läkedom för en nedstämd själ är dock
tanken, att jordelivet blott är en försal till evigheten. Livet här
nere med dess små bekymmer är ju snart förbi... den korta dagen lider
till ända, och sedan... sedan
"mild är natten, lugn är natten,
hjärtats natt i graven,
som ett månljus över land och vatten,
som en vårfläkt över haven.
Ingen sorgens hand
trycker sinnet ner,
endast friden ler
över gravens land,
till dess evighetens morgon tänder
purpurljus kring nattens länder."
_________________________________________________________________
Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1]
"De vandrande djäknarne" förekom första gången såsom följetong i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från den 2 april t. o. m. den 5
maj 1856 (N:o 76-103), under pseudonymen Agricola.
Den är visserligen icke Rydbergs förstlingsberättelse. Redan
därförinnan hade han offentliggjort i Jönköpingsbladet åtminstone två
följetonger: Ett äventyr i finska skärgården (1850) och
Positivspelarne (1851); liksom det framgår av bevarade brev, att han
under åren 1851-1854 varit sysselsatt med novell- och
romanförfattarskap för olika tidningar, utan att med visshet kan
uppgivas, om denna alstring nådde tryckpressen.
En berättelse med motiv från Spanien, som var inlämnad till
Handelstidningen före 1855, ehuru icke fullbordad, har tyvärr
försvunnit, vilket är desto beklagligare, som Rydberg själv ansåg den
vara sitt första mera märkliga arbete.
Utgivaren har varit något villrådig, huruvida han borde i de samlade
skrifterna intaga "De vandrande djäknarne", då Rydberg själv aldrig
utgivit den i bokform, och då den ju på flera ställen röjer en viss
omogenhet. Men den är den första bevarade prosadikt av hans hand, som
äger litterär betydelse, och den första, i vilken hans
författareindividualitets drag börja teckna sig något skarpare,
särskilt i Adolfs och Görans samtal och karaktärer. Det är mig ock
bekant, att Rydberg mot slutet av sitt liv var betänkt på att utgiva
denna berättelse, ehuru i omarbetad form. En dylik omarbetning kom
icke till stånd, och fråga kan för övrigt vara, huruvida den varit
önskvärd. Ty väl hade då fjärmats enstaka ofullkomliga eller
föråldrade ställen, men novellen hade lätteligen kunnat mista det
litteraturhistoriska intresset såsom ett dokument i hans
utvecklingshistoria.
KARL WARBURG.
[1] Till första upplagan 1896.