De vandrande djäknarne - 7

där de i hans sällskap badat, samt återsågo, sedan de hunnit genom
skogen, den vackra dalen, där korporalens hydda var belägen. Det var
samma dal, samma insjö, samma höjder, men ändock gjorde det välbekanta
natursceneriet på djäknarne ett annat intryck nu än förra gången. De
små åkerfältens böljande gröda var avmejad, ängarnes och lövträdens
grönska mindre saftig, vårens blommor ersatta av andra, som förkunnade
höstens annalkande. Det låg en prägel av stilla, drömmande melankoli
över nejden, men solen göt nu som då sitt gyllne sken över klippor,
fält och sjö, likasom minnet av förflutna, lyckliga dagar sprider ett
vemodigt återsken över ett framskridet, ödsligt och förhärjat liv.
- Se där, där är stugan! sade Adolf, då den lilla rödmålade boningen
framskymtade mellan de kringstående aplarne. Men om jag ser rätt, är
det en stor folksamling utanför henne. Vad månde stå på?
Göran förde handen över ögonen och sade:
- Du har rätt, Adolf. Vad kan detta betyda? Låtom oss skynda på!
Djäknarne erforo snart, vad som var på färde. De hade kommit just i
lagom tid för att övervara sista scenen av ett bland dessa sorgespel,
som visserligen ännu, ej med vederbörligt konstnamn blivit
inregistrerade i estetiken, men i det borgerliga livet äro kända under
namn av utmätningsauktioner.
Göran och Adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män,
som, att döma av deras dräkt, tillhörde den så kallade herreklassen
och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien.
Den ene av dessa män erinrade sig djäknarne hava sett en afton, då de
vilade på en kulle ett stycke från Trevnadslösas herregård -- just
samma afton, på vilken våra läsare först gjorde bekantskap med Göran
och Adolf. Det var en liten undersätsig, bredaxlad karl, med ett
ansikte, som i högsta fullkomlighet uttryckte trenne besläktade
egenskaper: dumhet, inbilskhet och råhet. Mannen var med ett ord den
store järnpatronen Nikolaus Brackander.
Men den egentlige huvudaktören var en man med äkta
kontrabandsfysionomi. Han stod där, omgiven av möbler, köks-, fiske-
och åkerbruksredskap, klädespersedlar o. s. v., höll i ena handen en
Moraklocka och i den andra auktionsklubban, den han livligt svängde i
luften, under det han utbjöd uret och späckade sitt tal med
kvickheter, som väckte den närvarande hopens munterhet och i synnerhet
tycktes anslå patron Brackander. Denne herre utbrast nämligen gång
efter annan i så hjärtligt gapskratt, att hela hans lilla lekamen
skakade och tårar framsipprade i hans små glåmiga ögon.
Den tredje var en långbent, mager och mörklagd herre, som satt vid ett
bord och skrev. Det var Spöqvists biträde, länsmansskrivaren Risqvist.
Han förde auktionsprotokollet och det med så djupsinnigt utseende, som
om han varit sysselsatt med att skriva kommentarier till Newtons
Principia. Risqvist var en bland de få, som ej tycktes vara road av
Spöqvists kvickheter. Saken var också den, att han ordagrant hört dem
minst hundra gånger förut; han kunde nu ej ens förmå sig att ex
officio skratta åt dem.
Djäknarne igenkände de torftiga möblerna, den rödmålade pinnsoffan,
det med blommor utsirade skåpet; de sågo "Karl XI:s syn på rikssalen"
i händerna på en bondpojke, vars far inköpt denna mystiska och
märkvärdiga tavla för att tillfredsställa sonens smak för granna och
bjärta färger.
De sågo vidare en gammal käring draga bort med en stor bibel under
armen. Det var korporalens familjebibel, den han ärvt av sin far, och
på vars pärm hela familjens släkttavla, dess födelse- och dödsdagar,
var antecknad... det var den bok, ur vilken den gamle mannen hämtat
näring åt sin tro på Gud och människosläktets frälsare, hämtat ljus i
livets mörka stunder och styrka, då han kände sig digna under ödets
slag. -- En torpare bortledde såsom lättfånget byte korporalens enda
ko, Ingrids älskling, den hon så omsorgsfullt skött och fodrat. En
gammal bonde och hans hustru stodo i djäknarnes grannskap, inbegripna
i ett livligt samtal rörande korporal Brants helgdagsrock, den bonden
inropat, och den gumman menade skulle passa bra, sedan den röda kragen
och de blanka uniformsknapparne blivit borttagna. Nu slog
auktionsklubban mot bordet, och Moraklockan, som så länge mätt den
stilla förflytande tiden i den lilla boningen, anammades nu även av
rovgiriga händer och bortfördes i triumf.
Vi vilja ej spilla några ord på att berätta orsaken till det
bedrövliga uppträde, till vilket de båda djäknarne med tunga hjärtan
här blevo vittnen. Det är klart, att patron Brackander har ett finger
eller rättare hela handen med i spelet. Icke heller vilja vi uppehålla
oss vid de medel, genom vilka patronen lyckades att på detta sätt få
sin hämnd utkrävd.
Inspirerad av sin vän Spöqvist, som hade ett horn i sidan till
korporal Brant, alltsedan denne en gång vågade kasta honom på dörren,
hade patron en lätt nog fått saken i gång efter sin önskan. Vi nämne
blott, att auktionen blivit beramad, sedan korporalen ej "med svart på
vitt" kunde bevisa sig hava betalt det förflutna årets
arrendesumma. Så fick han sota för sin enfaldiga och barnsliga tro på
människors heder; varje praktisk man måste ju finna, att den gamle
knekten genom en oförlåtlig oförsiktighet förtjänt sitt öde.
Görans och Adolfs blickar överforo folkhopen, och de andades friare,
då de ej funno korporalen, hans hustru eller Ingrid bland de
närvarande. En känsla av dystert allvar hade gripit deras hjärtan.
Huru förändrat var icke allt, sedan de båda djäknarne förra gången
voro här! Vilken kort tid låg dock icke mellan då och nu! En aning om
all mänsklig lyckas ovaraktighet, om det falska i livets lugn och
hoppet på framtiden, om det ondas makt bland människorna och de hårda
prövningar, som vänta envar, framförallt den redlige, under vandringen
genom livets dal, hade fattat dessa ynglingar, för vilka hitintills
världen legat som en blomsterprydd, solbeglänst tävlingsbana, där
endast lagrar och fröjder skulle vänta var och en, som med glatt mod
och kraftig hand ville erövra dem.
Göran och Adolf hade genast gissat hela sakens sammanhang. Med blickar
av outsägligt förakt betraktade de unga djäknarne de båda herrar,
vilka de på beskrivning igenkände för att vara brukspatron Brackander
och länsman Spöqvist. Och det var icke blott förakt, det var harm och
ungdomligt uppflammande vrede, som ljungade i dessa blickar. Den lille
Adolf kände ett häftigt begär att slå in ett par av de tänder, som
lyste i länsmannens vidöppna, försmädligt grinande mun; hade han varit
jätten Finn, eller åtminstone den för sina vidunderliga kroppskrafter
bekante Smålandsdrängen "Puttetorpa-here", skulle han helt visst jagat
patronen, länsmannen, skrivaren och hela den auktionsbesökande
menigheten i alla kompassens väderstreck. Men nu kände gossen alltför
väl sin vanmakt, och hans vrede upplöstes i smärta och vemod.
- Göran, sade han till denne, följ mig härifrån! Låtom oss först
endast kasta en avskedsblick in i hyddan, där de goda människorna
bodde!
Tankfull och tigande följde Göran sin vän till stugan, men de stannade
på dess tröskel och drogo sig åter hastigt tillbaka, ty vid en blick
in i det tomma rummet hade de varseblivit den gamle krigaren, stående
orörlig med pannan tryckt mot fönsterposten och händerna sammanknäppta
över bröstet. De hörde honom sucka, de sågo tårar över hans fårade
kinder neddroppa i de gråvita mustascherna... och Adolf, vars känsliga
barnasjäl genomskakades vid denna syn, tryckte sitt ansikte mot Görans
skuldra och gav fritt lopp åt sina tårar.
- Älskade vän! viskade Göran och slog sin arm omkring den lille
kamratens hals.
När Adolf åter sansat sig och Göran hjälpt honom att utplåna spåren
efter sina tårar, blandade sig djäknarne åter i folkvimlet. De sågo
länsman Spöqvist upplyfta och visa för hopen korporal Brants gamla
musköt, densamma, med vilken han kämpat i slaget vid Helsinge, och den
han, jämte sin bibel, tapperhetsmedalj och sitt vackra avskedsbetyg ur
krigstjänsten, hade haft kärast och dyrbarast av all sin egendom.
- Borup går, gott folk, skrek länsmannen, hi, hi, hi, Borup går! Vem
bjuder på den gamla muskedundern? Vem vill ge sex skilling för honom?
Bjudet. Det är en märkvärdig muskedunder, gott folk... Sju skilling...
Han har varit med överallt, där ryssarne piskat oss, hi, hi, hi...
Åtta skilling... Jeppe Andersson bjuder åtta skilling... Nej, nio
skilling, go vänner, nio skilling för muskedundern, som var med vid
Ratan, där svensken sprang så tappert...
- Ni ljuger, ni eländige länsman! hördes plötsligt en fin, av harm
darrande röst. Det var Adolf Sparrfält; han hade ryckt sig lös från
Görans arm och stod nu, ett föremål för hela den förbluffade
folkhopens nyfikna blickar, framför Spöqvist med vredeblixtrande ögon
och knutna händer. Han hade, då han skilde sig från Görans sida,
tappat sin mössa; de mörka lockarne fladdrade trotsigt kring hans
panna, kinderna voro överdragna med harmens rodnad, och de fina
läpparne darrade krampaktigt.
- Ni ljuger, fortfor gossen. Svensken sprang icke vid Ratan, ni
ärekränkande skurk. Och vad särskilt beträffar det där geväret, så är
ni icke värdig att vidröra det med edra smutsiga händer. Det har förts
av en god svensk man, som kämpat och blött för sitt fosterland...
Länsmannen stod ett ögonblick såsom förstenad, patron Brackander
likaledes. Den melankoliskt-flegmatiske Risqvist såg upp från
auktionsprotokollet och betraktade Adolf med oförställd förvåning. Men
Spöqvist upphov sin röst och utbrast:
- Vad är du för en liten skällande pojkvalp? Varifrån kommer du? Vem
är du, som med ovett vågar överfalla en kronans tjänsteman i hans
ämbetes utövning?
- Ja, vad är du för en pyssling? skrek Brackander.
- Övermage? inföll Spöqvist...
- Landstrykare? återtog Brackander.
- Fjärdingsman, sade Spöqvist till en i närheten stående karl, hav
ögonen på den där tjuvpojken och låt honom icke komma undan. Efter
auktionens slut skall jag själv tala vid honom.
- Behövs icke, sade Göran, som nu framträdde. Jag ansvarar för
gossen... han är min kamrat... vi äro djäknar från Växjo...
- Tyst, Göran! ropade Adolf. Behöver du avlägga räkenskap för min
person inför det där gemena patrasket?
- Patrask! utbrast nordstjärnekandidaten Brackander förbittrad. Skäms
du icke, du lille slyngel? Vågar du kalla oss patrask? Jag skall lära
dig...
Och patronen lyfte sitt med guldknapp försedda bamburör för att ge den
oförskämde "övermagen" ett duktigt rapp, då Göran plötsligt trädde
emellan och med sin botanikspade avvärjde slaget.
- Akta er, min gode man, sade Göran till patronen. Vågar ni våldföra
er på detta barn, så kan ni vara fullkomligt övertygad, att jag ger er
sju för tu.
Patronen såg förvånad på ynglingen, som var så oerhört djärv att kalla
honom för "god man" och lova honom "sju för tu". En sådan oförskämdhet
hade Brackander aldrig under hela sitt liv erfarit förrän nu. Det var
ett himmelsskriande majestätsbrott! Häpenhet och förundran lästes
också på alla de kringståendes dumma, gapande ansikten.
Men sedan patronen närmare betraktat Göran och funnit honom vara en
högväxt, kraftig ung man, med ett ganska allvarligt och bestämt
utseende, ansåg han lämpligast att avstå från direkta
anfallsoperationer. Han intog en så imponerande ställning som möjligt
-- det vill säga: han skrevade ut med benen och förde guldknappen till
näsan -- och sade i avmätt, högtidlig ton:
- Vet ni, unge man, med vem ni talar?
- Nå, än sedan?
- Mitt namn är Brackander.
Patronen väntade, att detta namn skulle verka som ett åskslag på
motståndaren. Men Göran förblev lugn som en filbunke, och Adolf, vars
lättrörliga sinne nu plötsligt slog om på den muntra bogen, inföll:
- Brackander! Ha, ha, sådant konstigt namn! Det namnet har ni icke
fått genom en slump; det ligger en djupare betydelse häruti. Såväl ert
namn som er person påminner mig om någonting, som kallas bracka...
Göran kom Adolf med en bedjande blick att tystna, Brackander bleknade
av ilska. Då han emellertid, ihågkommande Görans löfte om "sju för
tu", icke vågade uttömma denna på Adolf, vände han sig till länsmannen
och sade:
- Bror Spöqvist, kan du fördraga, att dessa bägge okända personer
störa auktionsfreden och ostraffat förolämpa oss? Är en förmögen och
aktad medborgare på sina egna ägor icke fredad för skymf och hotelser?
Jag uppmanar dig i lagens och samhällsordningens intresse...
- Gott, bror Brackander, avbröt honom Spöqvist, jag skall ej lämna
saken onäpst.
- Heter herrn Spöqvist? inföll Adolf näsvist.
- Ja, du lille landstrykare, jag är länsman Spöqvist, dig till straff
och androm till varnagel, såsom du snart skall finna.
- Spöqvist! sådant gement, otäckt namn, fortfor Adolf. Men i alla fall
passar det er rätt bra, och ni bör vara nöjd med det...
- Lösdrivare, röt Spöqvist, vem är du? Vad heter du? Varifrån kommer
du? Gör reda för dig, eller skall jag häkta dig och transportera dig
på fångskjuts till Växjö.
- Allt det där angår er icke, svarade Adolf.
- Har du pass, karl? fortfor Spöqvist, vändande sig till Göran.
- Ja, pass, inföll Brackander. Har du icke pass, skall du och din
kamrat, den lösgläfste pojken, sova i tingshäktet i natt.
- Jag har ju sagt er, mina herrar, att vi äro djäknar, sade Göran,
djäknar från Växjö, ute på en botanisk fotresa. Herrarne måtte väl tro
mig på mitt ord.
- Han faller till bönboken, utbrast Brackander, gnuggande händerna. De
ha icke pass, det är tydligt.
- Det är rätt ledsamt, sade Spöqvist, men eftersom I ej kunnen
dokumentera er och I synens vara kringdrivande, för samhället vådliga
personer, så finner jag mig föranlåten att taga vara på er. Hör hit,
fjärdingsmän! Risqvist, hör hit! De här gökarne skola under säker
bevakning nu genast föras till tingshäktet.
- Hav barmhärtighet med mitt unga blod, stormäktigste herr länsman!
bad Adolf i gäckande ton.
- Nej, du huggormars avföda, nu är du i gluggen, sade Spöqvist.
I samma ögonblick herr Risqvist och fjärdingsmännen framträdde för att
verkställa förmannens befallning, drog Göran lugnt ur fickan några
papper och utvecklade dem under länsmannens och patronens näsor. Dessa
sågo med stor snopenhet tvenne i laga form utfärdade och med
vederbörligt sigill försedda pass, det ena för studeranden Göran
Sigurdsson och det andra för studeranden friherre Adolf Sparrfält.
- Aj, för fan, mumlade länsmannen för sig själv, pojkvalpen heter
Sparrfält... troligen sonen till baron Sparrfält på Lindnäs... således
nära besläktad med min höge förman, landshövdingen. Här kunde jag
kommit illa i klistret.
Och länsmannens guttaperkaansikte rynkade sig hastigt till det
sliskigaste smil. Han bugade sig djupt för de båda djäknarne, hostade
en stund och sade därefter:
- Jag hoppas, att herrarne ursäkta detta beklagliga missförstånd. Min
tjänst är nämligen av den sorgliga beskaffenhet, att jag...
- Missförståndet, avbröt honom Adolf, är åtminstone icke å min sida.
Jag tror mig hava uppfattat er karaktär alltför väl, herr Spöqvist,
och tager icke ett ord tillbaka av vad jag om er yttrat.
- Ack, herr baron, sade Spöqvist, i det han lade handen på sitt bröst,
ni är ännu så ung och oerfaren, annars skulle ni nog inse, att under
min hårda och sträva yta klappar ett hjärta... ett hjärta, som blöder
vid likars nöd... Men vad skall jag göra? Min tjänst är nu en gång för
alla av den sorgliga natur, att...
- Sådan feg, ömklig, krypande stackare du är, Spöqvist, avbröt honom
patronen harmset. Skall du stå och förödmjuka dig inför dessa pojkar,
som ännu ej blivit torra bakom öronen, och som med de skymfligaste
okvädinsord angripit din heder? Spöqvist, från denna stund föraktar
jag dig... jag uppsäger brorskapet... jag vill aldrig mer se dig inom
min dörr... Sluta nu auktionen och gör din skyldighet!
Härmed vände patronen ryggen åt sin gamle skötevän och gick med långa
steg upp och ned bland folkhopen. Göran inropade musköten, och
Spöqvist överlämnade den till honom med en ödmjuk bugning.
Auktionen var nu slut, och större delen av menigheten drog sina färde.
Endast herrarne, fjärdingsmännen och några äldre bönder kvarstannade
på stället. Spöqvist skyndade till patronen för att försona sig med
honom. Huruvida detta lyckades, veta vi ej, men patronen sågs strax
därefter med högtidliga steg inträda i stugan, beledsagad av
länsmannen och de övriga. Djäknarne följde bakom tåget och stannade i
förstugan. Dörren mellan denna och rummet var öppen.
- Nu, gamle krutgubbe, sade patronen och lade sin hand på korporal
Brants skuldra, nu är auktionen slut. Jag kommer för att fråga dig,
var du ämnar sova i natt.
Brant vände sig om, rätade sig stolt och svarade:
- Jag skall i natt måhända sova lugnare än ni, herr patron.
- Kan väl vara, sade patronen med ett hånskratt, men här inne sker det
icke. Du har ju icke en säng att ligga uti, icke en klädespalta att
breda under dig. -- Och för övrigt är huset mitt. Jag ämnar tillbomma
dörren... Du måste genast härifrån. Var har du din käring och dina
döttrar?
- Jag har velat bespara dem åsynen av den olycka, varmed ni hemsökt
oss; de äro hos min granne Ola Persson, sade den gamle med darrande
röst.
- Hos Ola Persson, hos den fattige uslingen! fortfor patronen. Jag
skall säga Ola Persson, att om han en timme längre hyser dem under
sitt tak, så vräker jag honom från gård och grund...
Hör på, gamle knekt, vi ha visserligen ännu sommar, och så länge
sommaren räcker, ha tiggarne, likasom hararne, hus i var buske. Men
sommaren är snart förbi, och jag varkunnar mig över dig, stackare. Jag
måste skaffa dig tak över huvudet... Länsman Spöqvist, till vilken
samhällsklass hör numera denna människa?
- Vad menar du, bror? frågade Spöqvist.
- Är han i allmän eller enskild tjänst? Nej! Idkar han fria konster,
jordbruk eller annat näringsfång? Nej, han har intet jordbruk att
idka, han har icke ens en not, varmed han kan draga en fisk ur sjön.
Har han bevisligen av egna tillgångar eller genom andras vårdnad sin
bärgning? Nej, han har visserligen en pension, för att han varit i
fält och förlorat sitt ben, men den pensionen belöper sig, summa
summarum, till 8 riksdaler. Han har en fosterson, men den har begått
brott, rymt och tagit värvning. Han har också två döttrar, men vad
kunna de bidraga till hans försörjning? En piglön här i orten utgör
omkring 14 rdr rgs årligen. Själv är han gammal, kraftlös och vanför.
Således kan han varken genom eget arbete eller anförvanters vård
erhålla sin bärgning. Han har icke tak över huvudet, icke en torva,
som han kan kalla sin. Till vilken sarnhällsklass hör han således,
Spöqvist?
- Nu förstår jag dig, bror, sade länsmannen. Han är numera en så
kallad försvarslös person...
- Och såsom sådan berövad sina medborgerliga rättigheter, inföll
patronen. Han får icke lämna socknen utan särskilt tillstånd; jag,
såsom vederbörligen vald tillsyningsman, har husbonderättighet över
honom och kan sätta honom till vilket arbete jag behagar. Men som han
ej duger till arbete, förordnar jag härmedels, att han direkte
härifrån transporteras till fattigstugan. Kongl. Maj:ts förordning är
i detta fall klar och tydlig. Fast vi ej äro välsignade med det ryska
statsskicket, ha vi ändå, Gudi lov, lagar här i Sverige, som göra
skillnad till personen och lägga ett behövligt ok på
packet. Fjärdingsmän, fören karlen till fattigstugan. Jag ansvarar
inför sockennämnden och, om så behövs, inför domstol för mitt
åtgörande... Och tacka du Vår Herre, gamle knekt, för den mildhet och
människokärlek, som bevisas dig, ity att fattigförsörjningen tager
vård om dina gamla orkeslösa dagar. Gott folk, fortfor patronen,
socknen belastas nu visserligen med en ny börda, men efter all
anledning har väl den gamle krutgubben icke lång tid igen att leva, vi
torde snart bli honom kvitt.
- O, Gud, suckade korporal Brant och sänkte sitt grå huvud mot
bröstet, blev då detta slutet på min bana... detta frukten av ett
långt liv, tillbragt med bön och arbete! Herre, giv mig styrka att
utan knot bära min lott, och ske Din vilja!... Mina vänner, tillade
han högt, det är hårt, att en man, som alltid beflitat sig i sitt
anletes svett att förtjäna sitt bröd, slutligen skall falla sina
sockenbor till last. Men, såsom patronen nämnde, mina återstående
dagar lära väl vara lätt räknade; det må vara en tröst både för er och
mig. Jag följer er, men först vill jag tala några ord med mina
anhöriga.
Nu steg Göran fram, räckte korporal Brant handen och sade:
- Tack för sist, korporal!
- Ack, är det ni, herr Göran! sade gubben. Ni har kommit i en ledsam
stund.
- Jag hoppas, att jag kommit just i rättan tid, svarade djäknen, vars
ansikte strålade i glansen av ett ädelt och manligt beslut. Jag har
tvenne ärenden till er. Det ena är att frambära en glad och kär
hälsning från Sven och Johanna. Jag har träffat och talat med dem.
Ett glädjesken överfor gubbens anlete.
- Sven är nästan frisk, fortfor Göran. Johanna har också vårdat honom
med den innerligaste omsorg...
Vid dessa ord erfor patron Brackander en känsla, som om hans hjärta
blivit halstrat över en av hans masugnar. Ehuru patronens passion för
Johanna på senare tider förvandlats till ett lika häftigt hat, var
detta hat likväl förenat med en svartsjuka, som vid minsta anledning
uppflammade i vild låga. När därtill kommer, att patronen icke
förmådde tillräckligt förgylla sina gärningar inför sitt eget samvete,
utan mer och mer blottades inför detta till en hjärtlös skurk, så
måste envar medgiva, att den rike mannen, i själva triumfen av sin
lyckade hämnd, var en ganska eländig och olycklig varelse.
- Jag har mycket att säga er angående Sven, fortfor Göran, men vill
spara det till ett mera passande tillfälle. Men nu gäller det att
framföra mitt andra ärende, som på sätt och vis är en bön till er,
korporal. Jag är nu sedan fjorton dagar myndig, äger ett vackert och
gott hemman i Bergs socken och har efter moget övervägande beslutat
överge studierna och bliva, vad min salig far var: bonde. Men jag är
okunnig om allt, vad till en gårds skötande hörer, och äger icke
heller någon släkting eller anhörig, av vilken jag kan påräkna duglig
hjälp och biträde i sådana affärer. Min bön är därför, att ni,
korporal Brant, flyttar hem till mig såsom biträde och rådgivare. Jag
är fader- och moderlös och har icke heller syskon. Om därför mor
Kerstin vill förestå mitt hus, Johanna sköta min ladugård och Ingrid
hjälpa till i andra förrättningar, så vore det mig välkommet. Vad
svarar ni på detta förslag, korporal Brant? Alla de närvarande hade
med överraskning hört Görans ord. Det fanns ingen, som ej erinrade sig
det gamla goda ordspråket, att när nöden är störst, är hjälpen
närmast, och tänkte på Guds vakande försyn -- ingen, säga vi, utom
patron Nikolaus Brackander, som nu plötsligt såg sin hämnd förfelad
och sina onda anslag vända till det bästa för dem, vilka han med allt
det hat, varav hans själ var mäktig, svurit att förfölja.
Korporalen fäste på Göran en blick, vältaligare än ord; den uttryckte,
huru rört hans gamla hjärta var av glädje, ömhet, tacksamhet och
beundran. Göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg, fällde
sina ögon till golvet och kunde med möda avhålla sig från att trycka
gubben i sina armar.
- Men, sade korporalen hastigt, har ni väl betänkt er, Göran? Bör ni
upphöra med edra studier, ni, som redan hunnit så långt i dem och har
så goda anlag att bli präst?
- Mitt beslut är icke överilat, korporal Brant, svarade Göran. Jag har
länge överlagt med mig själv om saken och är övertygad, att jag
handlar ganska klokt. Ni skall en annan gång höra mina skäl och gilla
dem. Nu vill jag följa er till mor Kerstin och Ingrid för att tala med
dem... Du, Adolf, gör mig ju sällskap?
Så slutade utmätningsauktionen. Patron Brackander hade lidit ett
fullständigt nederlag. Han förbannade i tysthet hela världen, sig
själv inbegripen, vräkte sig upp i giggen och återvände hem vid det
uslaste humör.
*
Följande morgon finna vi de båda djäknarne sittande vid varandras sida
på klippan invid båtviken. De hava länge samtalat; Adolf synes
ovanligt dyster och nedslagen. Göran håller hans hand och säger:
- Det var icke en uppsvallande känsla, ett hastigt väckt medlidande,
som föranledde mitt beslut. Nej, Adolf, jag har längesedan fattat
detsamma; det sorgliga uppträde, vi i går bevittnade, förmådde mig
blott att icke uppskjuta med beslutets verkställande. Min åsikt är,
att människan för sin egen del och i materiellt hänseende ej kan
eftersträva större lycka än en självständig och oberoende
ställning. Genom redliga och arbetsamma fäders flit har jag blivit
arvinge till en sådan lott och vill ej förspilla den under jagande mot
ett framtidsmål, som måhända blott är en tom hägring. Hellre än att
förslösa mina ringa ägodelar på långa studier för att slutligen
inträda på en brödlös, bekymmerfull och beroende tjänstemannabana,
hellre odlar jag förnöjsamt mina fäders torva och lever såsom en man
för mig under samma låga tak som de.
- Men din håg för vetande, Göran, ditt begär efter kunskaper...
- De bästa kunskaper, de oundgängligaste för vår odödliga andes rening
och förädling inhämtas i livets skola, min vän. Och för övrigt äro
kunskaper och vetande icke ett uteslutande monopol för våra högskolor;
envar har i våra dagar tillfälle att utveckla sig på egen hand, och
jag känner ingenting, som hindrar en kunskapstörstande bonde att bliva
god teolog, filosof eller naturforskare.
- Ack, sade Adolf vemodigt, det är således förbi, förbi allt, vad vi
fordom drömde om vår framtid, om ett fostbrödralag, troget knutet för
hela vårt liv! Du går ifrån mig, Göran, du, som jag innerligare
älskat, än om du varit min bror...
- Nej, Adolf, vår vänskap är evig. Vad betyder det, att ett större
eller mindre avstånd skiljer våra personer, då ett oförgängligt
syskonband förenar våra själar? Förr eller senare måste dock tvenne
vänner skiljas; deras väg genom livets dal kan ej alltid vara
densamma... de måste säga varandra farväl, om icke förr så vid gravens
rand. Men minnet av det förflutna och hoppet om det tillkommande hava
de gemensamt, och i avlägset fjärran vinkar dem slutligen en hamn, där
ingen skilsmässa mer skall framkalla saknadens tårar, där besläktade
själar förenas i evigt fostbrödralag, bevittnat av Gud och svuret vid
kärlekens urkälla... Farväl, Adolf! Vi återse varandra; jag skall ofta
hälsa på dig i Växjö, och när du kommer till akademien, så brevväxla
vi ofta med varandra, och under dina ferier reser du till din vän
Göran.
Djäknarne omfamnade varandra, Göran sökte visa sig stark och glad, men
icke desto mindre runno hans tårar, då Adolf gråtande tryckte sig
intill hans bröst. Så stodo de länge, men slutligen bemannade sig
Adolf, viskade farväl och skyndade bort. Göran stod kvar och såg med
tårfulla ögon efter honom. Hunnen till skogsbrynet vände sig Adolf om,
vinkade med handen ännu ett avsked och försvann därefter bland
granarnes stammar.
_________________________________________________________________
Slutet.
Historien om de vandrande djäknarne är nu slut. Men många år hava
förflutit, sedan Göran och Adolf vandrade omkring i Smålands skogar
efter blommor och äventyr; de äro nu icke längre ynglingar, utan män,
som på olika vägar genomgått en allvarlig lärokurs i livets skola.
Många ungdomliga förhoppningar hava bleknat, många av deras luftslott
sjunkit under synranden, mången storm på livets hav skakat deras
farkoster och nödgat dem att bärga ett och annat av de segel, varmed
de i början av sin bana stolt utlupo ur ungdomens hamn. Men det gläder
oss att kunna säga, att de aldrig lidit skeppsbrott, utan med dygden
till lots och kärleken till kompass arbetat sig fram genom bränningar
och skär, och att de, länge åtskilda, nu segla tillsammans i lugnare
vatten med gott hopp att en gång välbärgade kasta ankar vid den
obekanta stranden på andra sidan havet.
Under dessa förflutna år hava många händelser tilldragit sig i de