De vandrande djäknarne - 5

Total number of words is 4667
Total number of unique words is 1779
27.5 of words are in the 2000 most common words
36.5 of words are in the 5000 most common words
42.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
smärta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjärta. Så vandrade
han länge, knappt medveten om sig själv och utan att upplyfta sin mot
marken riktade blick. När han slutligen återkom till besinning och såg
sig omkring, befann han sig inne i djupa skogen, och natthimlen med
sin tysta stjärnehär välvde sig, över hans huvud. Trött nedkastade han
sig vid foten av en gran och sökte samla tankarne för att med lugn
betrakta sin ställning och fatta ett beslut om vad som borde göras.
- Har jag verkligen gjort mig skyldig till en förbrytelse? tänkte han
för sig själv. Lade jag icke band på mitt sinne, fast de retade mig på
det gruvligaste sätt? De anklagade mig för tjuveri och hånade min
fosterfar för hans gudsfruktan och kallade även honom och min
köttslige far för tjuvar... när jag tänker på det, sjuder det i mig...
jag skulle vilja strypa dem, de uslingarne... Misstänkt för tjuveri!
det är ju förskräckligt! Jag kan aldrig uthärda den skammen... Och så
vilja de häkta och döma mig till spöpålen för att i tid och evighet
vanära mig och låta mina fosterföräldrar dö i sorg och förtvivlan. Men
kan patronen det? Det är ju han, som förbrutit sig mot mig, och icke
jag mot honom! Får en husbonde strafflöst skymfa och misshandla sin
tjänare och beröva honom heder och ära? Nej, sådan kan icke rättvisan
i vårt land vara; det vore ju gudlöst att bara tänka så!
Men nu erinrade sig Sven, att patronen och flera husbönder av samma
skrot och korn verkligen med lagens tillhjälp störtat oskyldiga
tjänare, dem Sven kände, i samma avgrund, som nu öppnade sig framför
ynglingen själv. Det var således möjligt, vad Sven i det längsta ville
betvivla. Ja, det var möjligt och även sannolikt, att länsmannen och
hans hantlangare skulle jaga Sven som ett oskäligt djur, till dess de
kunde gripa, inspärra och föra honom inför domstol, där efter Svens
övertygelse ingen rättvisa för den anklagade tjänaren var att vänta.
Borde han fly? Ja, han fattade ett ögonblick detta beslut, men då kom
han att tänka på sina fosterföräldrar, vilkas ålderdomsstöd han var,
och mot vilka han hade heliga plikter att uppfylla. Han tänkte även på
Johanna, och i den bittra, förtvivlade sinnesstämning han nu var,
pinade han sig själv med den misstanke, att flickan kanske icke skulle
ha något emot att få patronen till man i stället för den fattige
masugnsdrängen. Och vad som var ännu värre: skulle Sven kunna hysa den
minsta önskan om Johannas hand, sedan han blivit misstänkt som tjuv
och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad i sina egna och i
alla människors ögon?
Dessa tankar avlöste varandra oredigt och förvirrat. Sven var ej i
stånd att fatta ett beslut; hans huvud sjönk mot bröstet, och hans
händer knötos med krampaktig styrka, såsom om han med handkraft velat
söka avslita de osynliga snaror, i vilka ondskan och nedrigheten
insnärjt honom. Om patron Brackander i detta ögonblick varit i den
olycklige och förbittrade ynglingens våld, ve då dem båda! Dock nej
... innan Sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjärta, skulle
helt visst en annan, högre kraft, som för vår ursprungliga natur är
främmande, fjättrat hans hämnande arm, och om patronen räckt Sven sin
hand och uttalat ett enda försonande ord, skulle Sven med rört hjärta
förlåtit allt, ty sådant var sinnelaget hos korporal Brants fosterson.
Sven kunde, utan att hans muskler slappades, sköta släggan från morgon
till kväll, men vid en själsskakning sådan som denna var han ej van;
han kände sig matt och förstörd och försjönk slutligen i en orolig, av
elaka drömmar störd slummer, där han satt under den gamla granen,
mellan vars slokande grenar stjärnorna nedblickade så vänligt och
milt, liksom skulle de velat trösta honom och viska, att varje jordisk
sorg, även den svåraste, blott är en övergående storm, efter vilken
förr eller senare intet spår skall röjas på det lugnade hjärtats yta.
Sven vaknade vid fåglarnes glada morgonkvitter. Han önskade att vara
en av dessa vingade varelser, som under Guds blå himmel tillbringa
sitt liv med kärlek, sång och den kära omsorgen om sin avföda. Men
ingen sparv faller ju till jorden utan Guds vilja, och han har ju
räknat våra huvudhår -- därpå kom nu Sven att tänka, och denna tanke
gav honom en viss styrka. Han beslöt begiva sig till korporalen för
att få råd och därefter återvända till sitt arbete vid masugnen.
Välbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vägen och
såg snart insjöns vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes
stammar. Det var en vacker syn att skåda, huru sjöns spegel här och
där glänste av morgonsolens guld, medan den på andra sträckor ännu låg
inhöljd i en lätt dimma, liknande en genomskinlig spetsslöja, som
småningom höjde sig och försvann i den rena blå luften. Men endast den
sinneslugne kan njuta av naturens skönhet; den olyckliges öga fröjdas
ej av himmelens blå, ängarnes grönska och skogarnes skiftande prakt.
Det lugna och harmoniska i den övriga skapelsen bildar en nedtryckande
motsats till hans eget förstämda tillstånd; han känner sig såsom en
från naturen utskjuten varelse, genom sitt självmedvetande dömd att
leva i en helt annan, osynlig värld av andliga konflikter, av tankar,
känslor och lidelser.
Sven såg nu den välbekanta röda stugan, ur vars skorsten en vitgrå
rökpelare uppsteg i den lugna luften. Innan han inträdde, gick han ned
till båtviken och tvättade sitt ansikte i det kalla sjövattnet för att
därmed utplåna spåren av sina tårar och giva sig ett frimodigare
utseende. Därefter steg han in.
Mor Kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta. Annars var
ingen att se, ty Ingrid hade gått till ladugården för att mjölka kon
och släppa ut fåren.
Kerstin vände sig om och frågade, varför Sven kommit vid denna
ovanliga tid. I gummans utseende och i den ton, varmed hon gjorde
denna fråga, låg ej det gladlynta och hjärtliga, som fostersonen
annars alltid rönte hos henne.
- Jag vill tala med far, svarade Sven.
Kerstin omtalade nu i få och tvära ord, att korporalen tidigare på
morgonen begivit sig i väg till Växjö, av orsak som vi känna. Sven
trodde först att anledningen till Kerstins dåliga lynne låg häruti,
men han blev snart tagen ur sin villfarelse. Kerstin berättade -- och
Sven åhörde med ångestfullt hjärta -- huruledes patronen i egen person
kommit och begärt Johannas hand, vad korporalen svarat patronen samt
vad... ja, vi kunna ej följa förloppet av Kerstins ordström, men Sven
hade ej hört många ord, förrän han ömsom rodnade och bleknade och
kände sig likasom tillintetgjord. Den pina, han nu undergick, var
sjufalt värre än den, han under den föregående aftonen och natten
erfarit.
- Ja, det är din skuld, Sven, sade Kerstin, din skuld, att sorg och
oenighet och kiv kommit under vårt lugna tak, din skuld, att Johanna
gått miste om en lycka, som Vår Herre i sin godhet velat bereda henne
genom patronen, din skuld, att vi kanske bli drivna från hus och
hem... och ändå hava vi fött upp dig och vårdat oss om dig som om vårt
eget barn... Herre Gud, det är tacken man får här i världen!
Hade Kerstin vetat, att varje av dessa ord raspade som en slö såg
genom de känsliga fibrerna av fostersonens hjärta, skulle hon säkert
lagt band på sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade hon därtill
vetat, vad Sven nyss lidit... hade hon vetat, att han med oro i sin
själ kommit till fosterföräldrarnes hydda för att söka tröst, såsom
öknens törstande djur söker en svalkande dryck... då skulle hon intill
döden ångrat, vad hon nu gjorde. Men hon visste det icke och såg
heller icke, huru den jättestarke mannen satt där, blek och darrande
såsom en kraftlös frosspatient, och huru bittra tårar frampressades ur
hans manliga ögon och lika hastigt försvunno, borttorkade av hans
feberheta hand.
Det var därför någonting underligt, att Sven, när mor Kerstin slutat
att tala och med ökad iver rörde i sin gryta -- att, säga vi, Sven då
steg upp och sade lugnt, nästan muntert, om också icke i sin vanliga
ton:
- Bevars, mor, vad ni nu ger mig skuld till mycket! Och ändå är jag så
oskyldig som ett barn. Jag har ända till i går kväll varit nere vid
masugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det här. Icke vill
jag göra Johanna olycklig, det vet ni nog, mor; nej, tvärtom önskar
jag henne av allt hjärta att bli rik och förnäm, eftersom hon icke kan
bli lycklig på annat vis. Och vad det där kivet beträffar, så känner
jag både far och mor så väl, att jag vet, att det snart skall gå över,
och alltihop bli gott och väl igen... Ja mor, nog var det lite
besynnerligt av far att avslå patronens anbud, och det bara för min
skuld! Jag har ändå njutit så mycket gott här i huset, att jag aldrig
kan betala det... Nej, alltihop skall bli bra igen, mor; icke vill jag
vara en otacksam gökunge, som lägges i ett främmande bo och fostras av
främmande föräldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur
redet. Nej, det blir stopp! Jag skall icke hindra... Mor, var är
nyckeln till skåpet?
- Den ligger i fönstret, sade Kerstin, nu något vänligare, ty hon
tyckte om Svens ord och förstod ej, att de kommo från ett av bittra
smärtor betryckt hjärta. Stanna här nu en liten stund, Sven, så får du
mat, innan du går tillbaka till masugnen.
- Tack, mor, men jag är icke hungrig, svarade Sven, i det han öppnade
skåpet och ur detsamma framtog några papper, varibland sin dopattest,
samt ett kruthorn och en hagelpung. Vidare öppnade han dörren till en
liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär, som var
hans eget. Därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade:
- Adjö, mor!
- Varför tar du bössan med dig? frågade Kerstin och såg på Sven.
- Å, svarade Sven, och vände sig hastigt om, låtsande undersöka låset
på bössan, å, det föll mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en
fågel, om jag får se någon sådan på vägen. Farväl nu.
Och Sven gick. Hans väg förde honom förbi den lilla
ladugårdsbyggningen, och han steg in där för att träffa Ingrid.
Flickan höll just på att lägga ett fång hö och halm till kon, då Sven
visade sig i dörren.
- Ingrid lilla, sade han, jag vill bara titta hit in för att se dig en
gång till, innan jag begiver mig av. Jag har ett ärende att uträtta
långt norrut, och vi få kanske icke träffa varandra på länge. Adjö med
dig!
Ingrid frågade, vad det var för slags ärende, men väntade ej på svar,
innan hon med en blick på Sven utbrast:
- Vad du ser besynnerlig och blek ut, käraste Sven! Vad kommer åt dig?
- Det är ingenting, Ingrid... Hör du, då du träffar Johanna och far,
så hälsa dem mycket... mycket ifrån mig.
Och Sven tryckte flickans hand, vände sig om och gick bort med hastiga
steg. Häpen och förbryllad stannade Ingrid i ladugårdsdörren och såg
efter den bortgående.
Sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan, men då han hunnit ett
litet stycke därifrån, kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en
sista blick på sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl
av alla de föremål, vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna.
Det hände sig så, att mor Kerstin just nu såg ut genom fönstret, och
hennes och Svens blickar möttes. Hon varseblev med förvåning, att
fostersonen hade tårar i ögonen, och det blev nu plötsligt klart för
henne, huru allt stod till. Det var, som om Svens blick hade bränt
henne in i själen; hela den ömhet, hon i sitt hjärta hyste för honom,
vaknade med ny styrka.
- Herre Jesus! vad har jag gjort! utbrast hon och skyndade ut för att
kalla fostersonen tillbaka. Men Sven var icke längre synlig; han
undanskymdes av den täta furudungen, som befann sig bakom båtviken.
Mor Kerstin sprang, så fort hennes gamla ben förmådde, ned mot sjön
och ropade med flämtande röst:
- Sven, Sven, kom tillbaka!
Klipporna i skogen svarade henne, men fostersonen syntes ej. Hade han
lyssnat till, huru detta rop tonade av ömhet, ångest och rörelse,
skulle han kanske återvänt.
Vid Kerstins rop skyndade Ingrid dit från ladugården; hon fann sin mor
sittande på en klipphäll med bägge händerna tryckta mot pannan.
- Mor, mor, vad är det? frågade flickan förskräckt.
- Barn, svarade Kerstin snyftande, olyckan har kommit över vårt hus,
och det är jag, som nedkallat den.
_________________________________________________________________
Värvaren.
Sven fördjupade sig i skogen. Han gick och gick, utan att veta till
vad mål, men han valde instinktmässigt de mörkaste och mest avlägsna
delarne av skogen, vandrade framåt genom vildmarker, där inga stigar
voro banade, om icke av de flitiga myrorna, som här levde i sina gamla
samhällen eller stiftade nya, utan att någon historieskrivare vet att
berätta om dessa samhällens öden, fast de kanske i sig hava samma
märkvärdighet som de gamla myrstackarne Aten, Korint och Tebe och
deras nybyggen kring Medelhavet. Svens tankar och känslor voro likasom
dövade; hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre av
smärta. Icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller
vad han skulle företaga, utan vandrade outtröttligt framåt, såsom om
hela hans kraft varit förflyttad i hans gångmuskler. Det enda han hade
klart för sig själv var, att om han råkade ut för sina förföljare,
skulle han ej låta sig fångas, utan försvara sig till sista
blodsdroppen; därför hade han också laddat sitt gevär med grova
varghagel, noga rengjort fängpannan och påslagit nytt krut. Medan han
sålunda strövade omkring, kom han i grannskapet av masugnen, vid
vilken han så länge arbetat, och när han hörde slagen av dess maskin
och bruset av skogsströmmen, stannade han för första gången, och djupt
vemod intog honom åter. Han tyckte sig i detta buller höra en
avskedshälsning och kände innerlig lust att, innan han vandrade
vidare, säga farväl till Pelle Larsson och de andra kamraterna. Men då
han i sådan avsikt närmade sig skogsbrynet och såg masugnen på avstånd
framför sig, varseblev han en hop folk, som just kom ut från hyttan,
och bland vilka han igenkände patronen, länsman Spöqvist i full
uniform med sabel vid sidan, länsmansskrivaren, betjänten Svalgren och
några fjärdingsmän. Utan tvivel voro dessa män ute på spaning efter
Sven. Sedan de nu en stund samtalat med varandra, såg han dem inslå
vägen, som förde till korporalens torp. Sven ansåg rådligast avstå
från det tillämnade besöket, vände masugnen ryggen och fördjupade sig
åter i skogen. Sedan han med iver och skyndsamhet fortsatt sin irrfärd
i nordlig riktning och solen redan uppnått middagshöjden, kände han
sig hungrig och trött och kastade sig ned på marken för att vila.
Skogen hade på flera ställen varit avbruten dels av lands- och
häradsvägar, dels av upprödjade, odlade och bebyggda sträckor, och
dessa hade passerats av Sven med stor brådska, emedan han ej ville bli
sedd av någon människa. Nu såg han även en väg stryka förbi helt nära
den plats, där han lagt sig ned, men emedan han redan var långt borta
från Trevnadslösas område, tyckte han sig ej behöva iakttaga samma
försiktighet som förut.
Hungern är en ovälkommen gäst, då man ej vet, huru man skall kunna
avspisa honom. Ja, denne gästs pockande fordringar låta höra sig hos
den mest svärmiske romanhjälte och komma denne någon gång på rent
allvar att tveka i valet mellan att äga sin kärleks ideal eller en god
materiell anrättning, exempelvis skinka med potatis. Att detta
förhållande även träffade in på Sven masmästare är därför icke
underligt, helst han egentligen icke var svärmisk utav sig, utan rätt
och slätt en ofördärvad naturmänniska. Medan han således tänkte på,
huru bittert det var att skiljas från hemorten utan att ha sett och
tagit farväl av Johanna och korporal Brant, och många andra bedrövliga
tankar rörande dessa för honom så dyrbara personer korsade varandra i
hans hjärna, funderade han också uppå, huru han skulle kunna stilla
sin hunger. Hans enda utväg var att sälja sitt gevär; han beslöt
därför att utbjuda det i de hyddor, han under sin vandring komme att
passera förbi. Sedan detta beslut var fattat, steg han upp för att
fortsätta sin marsch, då hans uppmärksamhet i detsamma fästes på en
man, som kom gående framåt landsvägen och hastigt stannade, då han i
sin ordning varseblev Sven.
Mannen var klädd i grann militäruniform, olik de vanliga
lantsoldaternas. Han bar sådana epåletter, som Sven sett, att Smålands
ståtliga grenadjärer brukade, men bröststycket på hans frack var av
rött kläde och uppslagen, kragen och ränderna på hans byxor vita. Vid
hans vänstra sida dinglade en kort sabel eller huggare, föga större än
en förskärarekniv. Mannen hade en rak och ståtlig hållning, och hans
rödbrusiga ansikte pryddes av yviga mustascher. Såsom vi nämnt,
stannade han, då han fick öga på Sven masmästare, och betraktade honom
från fotabjället upp till hjässan, likasom han i tumtal velat beräkna
jättens längd. Därefter hälsade han militäriskt med handen förd till
släpmössan -- alldeles som Sven sett korporalen göra, när denne på
kyrkbacken träffade någon gammal officer eller underofficer av sina
forna krigskamrater -- och utbrast under livliga rörelser med armarne:
- Träd närmare, du värdige son av den högresta tallskogen! Såvida du
ej är en skogsande, en gengångare från rimtussetiden, utan barn av en
dödlig moder, så träd närmare!
- Vad vill ni mig? frågade Sven, som började tro, att mannen antingen
var drucken eller rymt från hospitalet.
- Vad jag vill dig! Se och beundra skaparens verk, som, då han gjorde
dig, helt visst hade för avsikt att tillsvarva en livdrabant åt vår
allernådigaste konung. Vad är ditt namn, du höge yngling, den ingen,
utom tornväktaren, kan se över axeln?
- Jag heter Sven Stål, och vem är ni?
- Jag, min gosse, svarade mannen med en högtidlig åtbörd, jag är
princeps prætorii, det vill med andra ord säga korporal vid konungens
andra livgarde, och mitt namn är Montan. Sedan vi nu gjort varandras
bekantskap, vill jag fråga dig, om du ej har samma väg som jag; vi
kunna i sådant fall få njuta av varandras sällskap, ty jag bekänner
uppriktigt, att jag är livligt intresserad av allt stort och högt här
i världen, av allt, som höjer sig minst sex fot över jordens låga,
föraktliga grus.
- Min väg går genom skogen, sade Sven.
- Men åt det hållet finnes ingen krog, anmärkte Montan. Följ mig, min
vän, och jag bjuder dig på en middagsrisp.
- Nej, tack.
- Du är lika kort och tvär i dina ord, som du är lång till din kropp,
min vän. Men jag släpper dig icke: torva leæna lupum sequitur, lupus
ipse capellam... min själ har fäst sig vid dig, såsom humlen vid
humlestången... Men varför gapar du på mig så där, du levande
kyrkstapel? Tycker du kanske, att jag är grann? Är jag icke?
- Jag är rädd för, att ni är litet vriden i huvudet, svarade Sven.
- Åhå, du tycker att jag pratar tok. Däri har du visserligen rätt, men
ser du, en gardist är en så lycklig, översäll människa, att hela
världen likasom leker för honom; i sin översvinneliga munterhet vet
han knappt, på vilken fot han skall stå, mycket mindre att hålla sin
tunga. Ja, jag säger dig, gosse, att gardisten är en avundsvärd
varelse; den yngling, som kan få en plats i gardets leder, hans lycka
är gjord. Tänk på det, min vän!
Under yttrande, att middagsvärmen var tryckande, och att
landsvägsdammet väl behövde sköljas ned, slog sig därefter
gardeskorporalen ned i gräset ett stycke från landsvägen, framtog en
flaska och bjöd Sven att supa sig till. Då Sven avslog detta anbud,
emedan han aldrig smakade brännvin, förklarade Montan sin
missbelåtenhet därmed, att det fanns absolut nyktert folk i världen,
emedan detta nödgade andra att, för den politiska jämviktens
bibehållande, supa desto mera. Bland dessa andra, för den politiska
jämvikten sig uppoffrande varelser tycktes Montan själv vara, ty han
tog en väldig klunk ur flaskan och så ännu en. Därefter öppnade han
sin resväska och uppdukade för Svens lystna ögon åtskilliga
viktualier, bland vilka några kakor av finsiktad råg, rökt skinka,
medvurst m. m. Han inbjöd Sven att deltaga i måltiden, och denne lät
ej bedja sig tvenne gånger, såsom det annars hör till goda tonen bland
allmogen, utan grep verket genast an.
Det skulle bliva alltför långtrådigt att återgiva de båda männens
samtal; nog av, korporal Montan började tala som en ganska förståndig
karl och visste snart att vinna sin långe gästs förtroende, så att
denne för honom yppade sina levnadsförhållanden och nuvarande
belägenhet. Montan frågade honom, om han ville låta värva sig till
gardist, och började ånyo avmåla gardeskarlens lyckliga lott i de mest
lysande färger.
- Först och sist, sade han, vill du bli gardist? Jag frågar det,
därför att jag tycker om dig och vill dig väl. Grip lyckan i flykten,
min gosse, annars vinner du henne aldrig. Till en början bjuder hon
dig genom mig tio rdr i handpengar; sedan följer du mig till Stockholm
och får se den stora huvudstaden och kungen själv med alla
prinsarne. Vidare får du sådana här kläder, som ha den förunderliga
verkan, att alla flickor skola löpa som galningar efter dig. Betänk,
vilket härligt liv! Att marschera, att manövrera på Ladugårdsgärdet
samt för konung och fosterland gå på post vid Karl den trettondes
staty! Jag menar allvar, gosse; jag leker ej med dina känslor. Nej,
jag vill skapa dig en lycklig framtid och fordrar ingenting därför --
på sin höjd en tacksamhetens tår ur dina ögon.
- Ah, nu börjar korporal Montan prata galenskaper igen, genmälde Sven,
jag är icke så enfaldig, att jag låter narra mig av en lockfågel. Jag
vet nog, hurudant gardeslivet är...
- Hm, sade Montan något förlägen, min avsikt är icke att narra dig.
Vad jag nyss yttrade, är en gammal läxa, som jag kan utantill, och
varmed jag lockar enfaldiga norsar att bita på kroken. Dig vill jag
icke lura...
- Hör på, korporal, avbröt honom Sven, jag vill blott, att ni
samvetsgrant skall svara på en enda fråga: har man såsom gardeskarl
även tid till nyttigt arbete, så att man kan göra sig extra
förtjänster?
- Ja, den som vill har visst tid att arbeta. Jag känner flitiga och
ordentliga karlar, som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett
litet kapital, tillräckligt att grunda en oberoende framtid. Men
sådana äro ej många; de flesta äro lättingar, eller supa de upp sina
förtjänster. Du sade mig, att du förstår dig på smedsyrket; om så är,
skall du aldrig sakna lönande arbete, och jag tror mig kunna försäkra,
att du i Stockholm har utsikt att förtjäna mer penningar vid städet
och bälgen än någonsin här nere.
Sven tvekade nu icke längre, och i hans belägenhet skulle få gjort
det. Hans största bekymmer hade varit, att han genom sin nödtvungna
flykt från hemorten skulle lämna fosterföräldrarne utan hjälp och
stöd, men Montans försäkran förjagade denna farhåga, och Sven följde
under dagens lopp Montan till närmaste gästgivaregård, där denne
granskade hans papper, lämnade honom handpenningarne och fick det
behöriga dokumentet undertecknat. Trygg, åtminstone i sin egen tanke,
under gardeskorporalens vingars skugga mot varje förföljelse från
patron Brackanders sida, fortsatte Sven jämte hans nya bekantskap
följande morgon sin väg i nordlig riktning, åt Jönköpingshållet.
Montan var en munter och i det hela godhjärtad kurre med en liten
böjelse för melankoli, mot vilken han dock hade ett palliativ i sin
flaska och i ett filosofiskt-praktiskt laissez-aller-system, avfattat,
likasom de sju grekiske vises, i form av tänkespråk, sådana som: "tag
dagen, som han kommer" eller "man bör aldrig sörja värre, än att man
med hjärtans lust kan dansa en slängpolska" o. s. v. Med dylika
tänkespråk och citater ur åtskilliga poeters arbeten sökte han även,
fastän förgäves, att muntra Sven.
- Kära du, sade han vid ett tillfälle, du ser precis ut som en, vilken
sålt smöret och tappat penningarne. Jag hörde dig i natt prata något i
sömnen om Johanna. Jag medger gärna, fast jag icke känner henne, att
det är den dygdädlaste och skönaste mö, som någonsin uppblommat bland
Nordens fjällar, men, för fan, om flickan bedragit dig, så slå henne
ur tankarne. Du må tro, att jag också...
- Det vore bäst, om korporalen ville tiga med den saken... den är icke
rolig att tala om, sade Sven och rynkade ögonbrynen.
- Så, så, inföll Montan och stack sin ena arm under Svens, medan han
väldeliga svängde med den andra, jag skall aldrig mer tala därom, min
gosse; men jag tillägger blott att,
Svante, din dårskap jag aldrig förlåter,
klagan och suck för en kvinnas skull!
Världen, tyvärr, är av kvinnor full:
mister du en, stå dig tusende åter.
_________________________________________________________________
Djäknarne.
En månad har förflutit efter ovanför skildrade händelser. Under denna
tid hava Göran och Adolf, de båda Växjödjäknarne, strövat kors och
tvärs i de småländska bygderna, besökt en mängd genom natur,
minnesmärken, historiska tilldragelser eller industriella anläggningar
märkvärdiga ställen, ökat sina herbarier med sällsynta växter och sina
mineralogiska samlingar med stuffer från olika gruvor o. s. v. De hava
vidare sammanträffat med originaler av alla stånd och åldrar, upplevat
små äventyr, som ge dem ämne till lustiga historier för hela
nästkommande termin, bevistat bondbröllop, upptecknat folksagor, med
ett ord tillbringat dessa vandringsdagar både nyttigt och angenämt.
Adolf Sparrfält, som är en skicklig tecknare, har dessutom haft riklig
sysselsättning med att i sitt album föreviga alla föremål, som
anslagit honom. Man ser i detta album, blad efter blad, utkast till
landskapsstycken, allmoge i nationaldräkter, vackra flickansikten,
löjliga bondgubbfysionomier, runstenar, ättehögar, kyrkor och komiska
scener ur deras eget vandringsliv -- scener, i vilka Göran oftast är
hjälten; så till exempel finner man på ett dylikt utkast, huruledes
Göran under jakt efter en sällsynt kärrblomma nedsjunkit till bröstet
i dyn, och huruledes Adolf, med bägge händerna fattande i Görans hår,
stretar för att befria sin vän ur hans obehagliga ställning.
Det är en vacker söndagseftermiddag. Göran och Adolf befinna sig på
toppen av det väldiga Taberg. Den aktningsvärde och gästfrie
inspektorn, som har uppsikt över gruvan och masugnarne på stället, och
hos vilken de båda djäknarne nyss intagit sin middag, står vid deras
sida med en kikare under vardera armen och talar om ställets
märkvärdigheter. Utsikten är utomordentligt skön. Nejden, på flera
mils omkrets, ligger som en stor färglagd karta under deras fötter. De
mörka, högväxta och vidsträckta barrskogarne stå där som djupa
legioner av grönklädda krigare, mellan vilkas leder här och där
kyrkspiror liksom fanor och standarer höja sig, och mellan
avdelningarne slingrar sig Nissan, Lagan och oräkneliga mindre bäckar
i nyckfulla krökningar, glittrande i solljuset som långa linjer av
kopplade gevär. Detta på trenne sidor om den malmdigra bergjätten;
nedanför den återstående sidan, mellan dess nordliga sluttning och
sjön Vättern, utbreder sig ett mera öppet landskap, mellan vars kullar
man varsnar en skymt av staden Jönköping, badande sina husrader i
trenne insjöar, av vilka den största vidgar sig till en ofantlig
spegel åt sommarhimlen med dess skiftande färgspel och åt de
romantiska höjder, som följa dess stränder, tills den längst i fjärran
sammansmälter med himlaranden. Aftonsolen förgyller kullarne på den
högra stranden och begjuter dess toppar med skimrande purpur, medan
den vänstra strandens branter framstå i en grå färgton och kasta allt
längre skuggor utåt sjön, ju mer solen närmar sig de furuklädda bergen
i väster. Ett och annat segel svävar över den matt silverglänsande
vattenspegeln, på vilken den sköna, i sagan och historien ryktbara
Visingsö skönjes som en blå strimma. Genom kikarne kunna djäknarne se
de Braheska borgruinerna och öns kyrka, vars koppartak glimmar i
solskenet.
Medan de betrakta denna tjusande naturtavla och med njutning inandas
de friska, av barrskogens vällukter mättade fläktar, som leka kring
bergets hjässa, sätter inspektorn sitt medförda valthorn för munnen
och blåser med mycken virtuositet "Drottning Hortenses romans".
Bergets tusende ekon svara med fyllig röst; tonerna rulla likt laviner
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - De vandrande djäknarne - 6
  • Parts
  • De vandrande djäknarne - 1
    Total number of words is 4516
    Total number of unique words is 1716
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 2
    Total number of words is 4480
    Total number of unique words is 1819
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 3
    Total number of words is 4753
    Total number of unique words is 1472
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    44.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 4
    Total number of words is 4653
    Total number of unique words is 1560
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 5
    Total number of words is 4667
    Total number of unique words is 1779
    27.5 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 6
    Total number of words is 4600
    Total number of unique words is 1809
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 7
    Total number of words is 4541
    Total number of unique words is 1720
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 8
    Total number of words is 2990
    Total number of unique words is 1361
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.