De vandrande djäknarne - 3

fröken och svarade tvärt nej. Vad tror du Napoleon gör, bror
Brackander? Jo, knappt en vecka efter han fick korgen, gifter han sig
med Josefine, som var hans kammarjungfru... eller... jag tror... hans
ladugårdspiga. Du må tro det blev en uppståndelse vid hoven, då de
fingo veta detta. Prinsessan av Ungern dog på stället av förbittring;
det gick henne, kantänka, till hjärtat, att en ladugårdspiga så burdus
fick den värdighet, som nyss var erbjuden prinsessan själv. Men alla
drottningar, kejsarinnor, furstinnor och hertiginnor, ja påvinnan på
köpet, voro tvungna att hylla och krusa för den forna ladugårdspigan.
Vart hon gick, måste åtta drottningar gå efter henne och bära hennes
släp. Vacker var också Josefine, det kan icke nekas.
- Det var bra gjort av Napoleon, utbrast Brackander. Mitt beslut är
oryggligt fattat; jag gör på samma sätt. Det skall förbittra det
förnäma patrasket ända in i hjärteroten, då de få höra, att jag ger
deras giftassjuka dotter fan och utväljer Johanna Brant till min
brukspatronessa. Grevinnorna, friherrinnorna och nåderna, som för sina
döttrars räkning spekulerat på min person och min förmögenhet, få stå
där med långa näsor. Och hon, den oförskämda, som vågade avvisa mig...
- Hör på, Brackander, avbröt honom Spöqvist och lade sin hand
förtroligt på patronens arm, inbillar du dig verkligen, att flickan på
allvar ville ge dig en korg?
- Jag måste väl tro mina öron. Hon tackade för äran, gubevars, men
förklarade, att hon ej kunde mottaga den... den näbbgäddan!
- Du känner icke kvinnorna, sade Spöqvist med en skakning på huvudet,
hon ville bara förödmjuka dig och tog för givet, att du skulle komma
för andra gången för att som en nåd anhålla om hennes hand.
- Trodde hon det, så hoppade hon i galen tunna, inföll Brackander,
gnuggande händerna.
- Desto djupare skall det nu gå henne till hjärtat...
- Jag hoppas det... och det skall ej bli hennes enda nederlag. Nej,
hederlige vän Spöqvist, andra förödmjukelser återstå henne. Medan den
högfärdiga fröken sitter i sitt fattiga hem, suger på ramarne, knappt
har en hel bomullsklänning att stoltsera uti och får lunka till fots
till kyrkan, skall hon få se min Johanna komma åkande i det
präktigaste ekipage och klädd i nya sidenklänningar för var vecka. Jag
säger dig, Spöqvist, att det skall göra den gåsen rosenrasande ont, ty
fruntimmer, som du vet, fästa sig mycket vid sådana saker.
- När skall det stora slaget ske? frågade Spöqvist.
- Vad menar du, bror?
- Med andra ord: när friar du och när gifter du dig? Jag kallar det
för "slag", emedan jag jämför det med fältslaget vid Sankt Helena, där
Napoleon i grund slog ryssarne.
- När det skall ske? Genast, genast, bror Spöqvist! utbrast Brackander
häftigt, i det han reste sig ur gungstolen och började marschera tvärs
över golvet. Ser du, jag anser det vara bättre att förekomma än att
förekommas. Tror du, att jag vill bli en visa, ett åtlöje, ett
spektakel, en skampåle för alla människor här i trakten? "Brackander
har fått korgen! Brackander har fått korgen!" med den nyheten komma
alla skvallersystrar och kaffekäringar att ränna om varandra; det blir
för många år ett samtalsämne, och man skall skratta, håna och begrina
mig, och alla de förnämiteter, som hoppades, att jag skulle fria i
deras hus, skola förlöjliga mig och fägna sig åt att jag blev bränd på
näsan! Nej, Spöqvist, så får det icke ske! Innan detta rykte hunnit
spridas, skall jag ge skvallerkäringarna ett annat att löpa med...
- Det är rätta sättet att nedtysta det förra ryktet, anmärkte
Spöqvist, det är skarpsinnigt uttänkt... Jag igenkänner Napoleon på
den planen.
- Jag skall slå världen med häpnad och förvåning, fortfor Brackander.
I morgon bittida kallar jag Johanna till mig och underrättar henne om
sin lycka; på förmiddagen reser jag till korpral Brant och meddelar
honom mitt beslut, och så snart lysningen hunnit gå för sig, äro vi
gifta. Dig, Spöqvist, ålägger jag särskilt att redan i morgon
utbasunera mitt beslut i alla väderstreck. Säg till var människa du
träffar, att jag redan friat till Johanna Brant, med ett ord, att hela
saken är avgjord.
- Bra, bra! Skål och lycka till! ropade Spöqvist.
Själafränderna stötte glasen tillhopa och drucko skålen i botten.
Spöqvist var i själva verket varmt intresserad för Brackanders
giftermål med Johanna, ty han visste med säkerhet, att patronen även
funderat på att fria till den rike kronofogdens dotter, Spöqvists eget
kvinnliga ideal. Spöqvist hoppades på detta sätt bliva kvitt sin ende
och farlige rival.
- Men hör du, sade länsmannen, om jag ej misstager mig, lär Johanna
redan ha en fästman, din masmästare Sven Stål. Har du tänkt på det?
- Bah, svarade Brackander skrattande, är du så enfaldig, att du i den
lilla omständigheten ser ett hinder för mig! Skulle jag ej kunna slå
en av mina arbetare, en usel dräng, ur brädet?
- Därpå tvivlas icke ett ögonblick. Men om flickan glömmer Sven, är
det därför ej säkert att Sven glömmer flickan. Sven är en karl, som
jag ej skulle vilja ha till fiende, det säger jag uppriktigt. Han
skulle kunna bryta av dig på mitten och göra två byttor av dig, bror
Brackander.
- Å, ingen fara, min vän. Om karlen börjar glo illa, lugnar jag hans
känslor med 33 och 16 banko. För övrigt ha vi husaga, fotblackar och
sådana män som dig, Spöqvist, för att kväsa dylika kanaljer, om de ej
ge med sig i godo.
Vi lämna nu tills vidare de båda vännerna att fortsätta sin
sammanvaro, som slutade med en präktig supé, vid vilken helan, halvan,
tersen och en flaska sprithaltigt portvin tömdes under av Spöqvist
föreslagna skålar för Napoleon (patronen emottog denna skål med en
viss blygsamhet), Johanna Brant, giftermålet och de blivande
ättlingarne.
_________________________________________________________________
Hos korporalens.
Det är aftonen av samma dag, på vilken patron Brackander i ovannämnda
ärende besökt korporalens anspråkslösa stuga.
Korporal Brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans
kära hustru, mor Kerstin. De hava länge samtalat med varandra.
Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn, mor Kerstin
ser mycket upprörd ut och har tårar i ögonen.
- Ja, jag säger ännu en gång: det var en olycka, att jag icke var
hemma, då patronen var här, sade mor Kerstin och torkade sig i ögonen,
det skulle då icke gått, som det gick.
- Det skulle gått på samma sätt, svarade korporalen. Jag vet vad jag
gjort.
- Brant, Brant, kan du inför Gud försvara, att du har förstört ditt
eget barns lycka?
- Jag, liksom du och alla andra, är endast en fåkunnig människa, men
Gud vet, att jag handlat efter samvete och bästa övertygelse, sade
Brant lugnt.
- Huru ofta, kära Kerstin, ha vi icke läst i Guds ord och sett av
dagliga erfarenheten, att lyckan icke består i höghet och rikedom,
utan i lugnt samvete, förnöjsamhet och ett dagligt, om också torftigt
bröd? Detta veta vi väl, men då frestelsen påkommer, hava vi så lätt
att glömma det.
- Men är det icke Guds skickelse, att patronen vill ha Johanna? inföll
Kerstin. Huru ofta händer det i världen, att en rik herre har
hederliga avsikter på en fattig flicka, sådan som Johanna, och
erbjuder henne sin hand? Och Johanna kunde blivit så lycklig, så
lycklig! Det jordiska är icke att förakta, Brant... Jag säger dig,
Brant, du har handlat oförsvarligt inför Gud och människor, du har
förspillt din dotters framtid. Hon kunde såsom patronens hustru blivit
vår ålderdoms stöd...
- Det hoppas jag, att hon även kan bli som Svens hustru, sade
korporalen. Men håll nu upp, Kerstin! vad som skett kan icke hjälpas
och är i alla fall bäst. Dina förebråelser och tårar falla dock tungt
på mitt hjärta. När du fått tid att tänka på saken...
- Nej, jag ändrar aldrig min mening! avbröt honom Kerstin under nya
tårefloder. Jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort: den skall
föra mig till graven, Brant.
Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka.
- Du gör mig bedrövad, mor, sade korporalen ömt.
- Ja, jag säger, att ångerns dag kommer... det skall svida i ditt
hjärta... men då är det för sent.
- Nej, Kerstin, jag ångrar aldrig, att jag avslog patronens
begäran. Men det bedrövar mig, om det hjärtliga, goda förståndet
mellan dig och mig skulle lida härav. Mor, vi hava ju så länge varit
lyckliga med varandra! Vi hava från ungdomen vandrat vid varandras
sida, ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets
svåra stunder! Aldrig har ett ont ord stört trevnaden under vårt
tak... Så ha vi levat vår tid, och graven ligger nu framför oss.
Skola vid gravens rand tvenne hjärtan skiljas, som aldrig...
- Det är din egen skuld, Brant, ja, din egen skuld. Skyll dig själv!
Korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick av öm förebråelse.
- Betänk dessutom, sade han med tillkämpat lugn, betänk dessutom, vad
vi och Johanna äro skyldiga Sven. Gossen har fäst sitt hjärta vid
flickan, och hon sitt vid honom. Sven är oss kärare, än om han vore
vår egen son. Jag vill ej göra min gamle kamrat Ståls son olycklig,
och det skulle han bli, om han mister Johanna, ty jag känner Svens
sinnelag. Han har ju också vårt löfte, som vi aldrig med heder kunna
bryta. Har ej Svens och Johannas förening i många år varit vårt
önskningsmål?
- Sven! inföll Kerstin. Ska vi uppoffra vårt eget kött och blod för
hans skull? Ha vi icke gjort nog för Sven ändå? Togo vi icke den
fader- och moderlöse pojken till oss, vårdade honom som om han varit
vårt eget barn? Har han icke oss att tacka för allt? Ha vi icke givit
honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och trälat
och tagit brödet ur vår egen mun för att mätta honom? Nej, Brant, tala
aldrig om Sven! Han är oss mycket skyldig, men har av oss ingenting
att fordra... Ja, då jag tänker på vad du gjort, önskar jag Sven så
långt vägen räcker... För honom har du uppoffrat Johanna och oss
alla... Ack, min stackars, stackars Johanna!
- Johanna skall ej misskänna mig, sade korporalen, nej, hon skall det
icke, om jag känner flickan rätt. Men gjorde hon det, bleve det mig en
spik i min likkista. Johanna skall icke förblindas av patronens
visserligen för oss och henne smickrande förslag: hon skall ej glömma
den, åt vilken hon en gång givit sin tro...
- Ja, nog tror jag, att flickan nu är lika oförståndig som du, det
tror jag visst. Men kom ihåg, att hennes eftertanke en gång skall
vakna... det kan komma en tid, då vi längesedan lagt våra huvuden till
vila och kanske efterlämnat henne i nöd, uselhet och elände; hon skall
då minnas, huru lycklig hon kunde blivit, om ej hennes envise och
oförståndige far hindrat det... Säg, Brant, tror du väl, att hon då
skall välsigna dig i din grav?
- Ja, ja, med Guds hjälp skall hon det! Hon skall välsigna
fadershjärtat, om det också misstagit sig om medlen till hennes
jordiska lycka.
- Lugna dig med den tron, om du kan! Men jag lugnar mig icke... Du har
gjort oss alla olyckliga... du har förolämpat patronen och gjort honom
till vår fiende.., han skall hämnas på oss... han skall vräka oss,
driva oss från gård och grund... göra oss till fattigstuguhjon...
- Väl möjligt, att han det kan, också möjligt, att han det vill, sade
korporalen, men det skall endast styrka mig i min övertygelse, att
Johanna ej skulle bli lycklig med en sådan man. Folk anser patronen
för en elak och dålig människa, men det tillkommer icke oss att bryta
staven över hans huvud, ty vi hava alla så lätt att bliva slavar under
vår onda natur... Men nog talat för i afton om detta ämne. När vi fått
sova på saken, torde det nog bli bättre.
Och härmed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till Kerstins
klagomål och lämnade täppan. Han tog ett metspö, som stod i hörnet vid
förstugukvisten, gick därefter ned till sjöstranden och satte sig helt
lugnt att fiska. Vad han tänkte, medan han satt så där och såg ned uti
vattnet, är hans egen hemlighet, men efter några minuter var hans
gamla ansikte lika fridfullt, som om aldrig någon storm dragit över
hans grå lockar.
Korporalen hade denna gången ingen fiskelycka. Ingen enda aborre eller
mört ville fastna på kroken; sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning
redan ätit sin kvällsvard. Men gubben satt lugnt och tåligt och
betraktade den med en pennfjäder genomstuckna korkbiten, som simmade i
det alltmer mörknande vattnet. Solen var längesedan nedgången; men
dess purpursläp, aftonrodnaden, dröjde ännu över de vågiga kullar, som
i väster begränsade dalen. En matt, genomskinlig halvskymning utbredde
sig över insjön och fälten och den lilla hyddan. På avstånd hördes
skällkornas bjällror och vallhjonens rop, varmed de samla den kring
skogsdungar och ängar spridda boskapen. Det tystnade alltmer: naturen
beredde sig till nattens vila. Nu drog korporalen sin rev ur sjön och
ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan, då han
från sjön förnam ett plaskande liksom av åror.
- Det är Johanna, tänkte gubben, och han bedrog sig icke. Han stannade
på stranden för att invänta henne.
Nu var det vanliga landstigningsstället, där korporalens ökstock låg,
en liten vik, vars finsandiga strand undanskymdes av en gråstenshäll,
så att man från stugan ej kunde se densamma. Snart sköt båten in i
viken, och korporalen räckte Johanna handen. Hon såg ej så frisk och
rödblommig och glad ut som vanligt; det syntes tydligt, att hennes
själ var nedstämd.
- Far, sade hon, jag kommer för att som hastigast tala med er.
- Ja, ja, men stanna här, sade korporalen, jag vill ej att du skall gå
upp nu....
- Patronen har varit här, far; jag vet, vad ni har svarat honom. Jag
kunde se och höra det på honom, då han kom tillbaka.
Gubben Brant blickade forskande i Johannas ansikte, men sade
ingenting.
- Tack, tack, far, sade flickan och slog sina armar kring hans hals.
- Jag visste väl det, sade korporalen med glädjestrålande ögon och
kysste Johanna, jag visste, att min snälla flicka ej kunde tänka
annorledes... Ja, jag gav patron redligt besked: jag svarade nej och
kunde icke annat. Det var ett hederligt och redbart anbud han gjorde,
som krävde att hövligt bemötas... och hövligt, men bestämt svarade jag
också... Men vad du ser blek ut, Johanna!
- Ja, far, jag känner mig så ängslig och orolig. Give Gud, att
mickelsmässan snart måtte komma, för det likasom bränner mig under
fötterna där borta på herregården. Jag blygs för patronen och
tjänstefolket och för allesammans. Jag har ingen ro i min själ. Då jag
möter patronen, är det som jag skulle gå döden till mötes. Alltsedan
han kom hem, har han varit förskräckligt ond; till mig har han icke
sagt ett ord, varken ont eller gott, men det andra tjänstefolket
hanterar han fasligt illa... och för den skull får jag lida utav dem.
Mina bästa vänner på herregården se illa på mig; pigorna äro hätska
och kalla mig patronessan, drängarne säga det vara min skuld, att
herrn är så elak. Och dessutom är jag så rädd, att patronen skall göra
far och mor och Sven något ont. Svalgren har omtalat, att patronen
hotat och svurit att göra oss alla olyckliga.
- Var icke rädd för det, mitt barn! Vi skola ej plåga oss med onödiga
bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar vila ju i Vår Herres
hand! Och vad dig själv beträffar, så sköt du dina göromål som vanligt
och visa dig vänlig och god mot alla människor utan att fråga efter
obetänksamma ord och ovänliga ansikten. På det sättet skall stormen
snart gå över. Och till mickelsmässan, min flicka, är du, såväl som
Sven, fri från din tjänst. Tänk på det, så muntrar det ditt
sinne... Men berätta nu, vad patronen sade dig och vad du svarade, ty
jag kan väl tänka, att något samtal varit er emellan, innan han begav
sig hit.
- Ja, i morse kallade han mig upp till sig; jag tänkte, att han ville
tala med mig om ladugården. Far kan icke tro, huru förvånad jag därför
blev, när patronen med en besynnerlig blick på mig frågade, om jag
ville bliva en rik och förnäm fru. Jag svarade, att det vore för stor
ära, och att därpå har jag aldrig tänkt. Då sade han, att sådan lycka
har hänt fattiga bondflickor förr, och att han ville gifta sig med
mig. Jag trodde i början, att patronen bara gycklade, men då
förklarade han, att han menade rena allvaret, och att han skulle åka
hit till far och mor och underrätta er om sitt beslut. Far kan aldrig
tro, hur besynnerlig jag blev till mods vid de orden; jag teg en lång
stund, men då frågade patronen mig: Nå, vad säger du om din lycka,
Johanna? Då fick jag mål i munnen och svarade: Herr patron, det är mig
en för stor ära, och dessutom är jag förlovad med Sven Stål.
- Bra... Nå, vad genmälte patronen på det?
- Han såg först mycket mörk ut, men skrattade sedan och sade: Det där
är barnsligheter, Johanna. Du synes ännu inbilla dig, att jag skämtar;
annars kunde du väl icke tänka på den långe masugnsdrängen Sven, när
du kan bli min hustru och rik och förnäm. Nu hälsar jag på din far,
och när jag kommer tillbaka, är du min fästmö. Adjö med dig till dess!
Men sedan har patronen icke talat till mig ett ord... Har ni träffat
Sven i dag, far?
- Nej, min flicka.
- Ack, far, om jag hunne, skulle jag skynda ned till masugnen och tala
med honom, men jag vågar icke, ty jag har olovandes givit mig av från
herregården och måste vara tillbaka, innan de sakna mig där. Jag kunde
icke styra mitt hjärtas önskan att tala med er. Men då jag nu icke
själv kan träffa Sven, så ber jag er, far, att i morgon bittida gå
till masugnen och hälsa Sven från mig. Det har kommit ut ett rykte,
Gud vet på vad sätt, att patronen friat till mig och fått ja. Knappt
en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig, kom långväga
sockenfolk, som hade sin väg förbi herregården, och frågade drängarne,
om det var sant, vad ryktet berättade. Nu är jag så rädd, att ryktet
också hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda ögonblick
skall vara ledsen för min skull eller tvivla på min trohet.
- Gott, Johanna, var icke rädd för det. - Ro du tillbaka till
herregården; jag skall ännu i kväll, så sent det än är, lunka till
masugnen och tala med Sven.
- Tack, far!
- Gud välsigne dig, Johanna!
Flickan satte sig åter i den lilla jullen, som med jämna årtag
avlägsnades från stranden och snart försvann i sommarkvällens
halvmörker.
Korporalen skulle nu återvända till stugan för att säga mor Kerstin,
att han ämnade gå ned till masugnen, då han i detsamma hörde gummans
välbekanta röst ropa hans namn. Så snart han hunnit förbi den omtalade
gråstenshällen, såg han Kerstin, där hon stod i stugudörren, och
bredvid henne en man, den han snart igenkände för att vara dräng hos
en i grannskapet boende bonde.
- Här är ett brev till dig, Brant, ropade mor Kerstin, otålig att få
veta dess innehåll, ty ankomsten av ett brev var i korporal Brants
stuga en sällsynt händelse.
- Ett brev? Från vem kan det vara? tänkte korporalen och betraktade
drängen, som framburit det, med en frågande blick, i det han gick in i
stugan och tillsade Kerstin att bjuda budbäraren någon förfriskning.
- Min husbonde gav mig lappen, sade drängen och rev sig i huvudet. Han
ville också säga er, att han i morgon bittida åker med en fora till
Växjö, och att korporalen kan få följa med honom, om han vill.
Kerstin tände en talgdank, korporalen påtog sina brillor, öppnade
brevet och läste. Läsningen gick långsamt, ty sannolikt var varken
skrivstilen, stavningen eller meningarnas hopsättning den bästa; men
på de ryckningar, som förmärktes över gubbens ögonbryn, kunde Kerstin
gissa, att det innehöll något allvarsamt och viktigt.
Slutligen lade korporalen med en viss betänksamhet brevet på bordet,
avtog brillorna och sade till drängen:
- Hälsa din husbonde och tacka honom för hans anbud. Jag följer med.
- Men då skall korporalen vara färdig klockan tre i morgon bittida, ty
då bär det av.
- Jag skall i rättan tid vara på min post.
Då drängen gått, sade gubben Brant:
- Det är en ledsam nyhet, kära hustru. Min syster, som bor i staden,
är svårt sjuk och längtar att se mig, innan hon dör. Den gamla änkan,
som i många år bott tillsammans med henne, har skrivit brevet. Jag
vill då resa till staden och, om så är Guds vilja, tillycka hennes
ögon.
- Käre Brant, läs upp brevet för mig, bad Kerstin.
Korporalen efterkom sin hustrus begäran och läste högt med en röst,
som vittnade om dämpad rörelse.
- Herre Gud, utbrast Kerstin med tårar i ögonen, vad det måste vara
svårt att gå döden till mötes, ensam, övergiven och utan en kär
anförvant vid sin sida. Den stackars Elin är änka och har inga barn.
Kanske lider hon också brist på sitt yttersta... Ja, Brant, du måste
resa till henne, trösta henne och laga om en ärlig begravning, ifall
hon dör. De åtta riksdalerna, som Sven lämnade oss, skall du taga med
dig; mer ha vi gunås icke i reda penningar, men det får räcka så långt
det kan... Ack, käre Brant, fortfor Kerstin, jag tänker ofta med
bedrövelse, huru det skulle gå, om du doge från mig... Nej, nej, när
jag ligger på mitt yttersta, vill jag se dig, Brant, och höra dig tala
om Guds barmhärtighet och hålla dig i hand, när jag dör...
Kerstins röst kvävdes av snyftningar. Korporalen talade några ord, som
på gummans lättrörda känslor hade den lugnande verkan han åsyftat. Han
tog därefter sin mössa och krycka för att enligt löftet till Johanna
bege sig till masugnen och tala med Sven.
Så fort krafterna och träbenet tilläto, vandrade han genom den i
nattens mörker insvepta skogen, ofta sättande sig att vila på någon
sten vid sidan om vägen. Så kom han slutligen till masugnen och
inträdde i hyttan, men fick där av arbetarne det besked, att Sven
masmästare genom kusken Svalgren i kvällskymningen blivit kallad att
infinna sig hos patronen, och att han ej gärna kunde väntas tillbaka
förrän framemot morgonen. Korporalen sade då ett hövligt lev väl och
lämnade masugnen för att återvända till sin stuga. Många tankar
korsade varandra under vägen i hans gamla huvud. Men hemkommen lade
han sig lugn till vila och njöt ett par timmars sömn, innan han åter
steg upp och, utrustad med matsäck av mor Kerstin och försedd med de
åtta riksdalerna, begav sig till grannen, vilken han skulle följa med
till Växjö.
_________________________________________________________________
Patronen och länsmannen.
Den enkla tråden i vår berättelse återför oss till Trevnadslösas
kontorsrum, till patron Nikolaus Brackander. Lyckliga händelse! Vem
återser ej med nöje denna intressanta personlighet!?
Patronen har nu, likasom vid vårt förra besök, sin själafrände,
kronolänsman Spöqvist, och toddyglasen till sällskap. Ty det är
solklart, att där en Brackander och en Spöqvist sammanträffa, där
skola även tvenne toddyar vara.
Samtalet är viktigt... allvarsamt. Patronens ansikte lågar av en ädel
vrede; kronolänsmannens ligger i allvarsamma rynkor, undantagandes
någon gång kring munnen, som, då Brackander vänder ryggen till, drager
sig till ett tvetydigt leende, snarlikt ett av skadefröjd.
Patronen demonstrerar väldeliga, spottar ofta och svänger i handen en
av sina mest älskade piskor.
- Och du nekar icke, Spöqvist, att du bland folket fört ut det
fördömda ryktet, att jag friat till Johanna? fortfor patronen, i det
han med armarne i sidan stannade framför den tilltalade.
- Kära du, svarade Spöqvist saktmodigt, jag gjorde bara vad dit bad
mig om. Du sade själv till mig: Käre Spöqvist, utbasuna till höger och
vänster...
- Tig! Du är en brännvinsadvokat! röt Brackander.
- Du förivrar dig, min vän, genmälde Spöqvist med len, resignerad ton,
du förivrar dig verkligen. Låtom oss tala lugnt, bror Brackander!
Vilken klok människa kunde väl förmoda, att du skulle få en korg på
det hållet...
- Drag för fan i våld med dina korgar! skrek patronen. Du har föresatt
dig att reta gallfeber på mig.
- Nå, kära du, ursäkta, om jag med ordet korg sårade ditt finkänsliga
hjärta. Min mening var bara att säga, att om du fullföljer den plan,
varom vi överenskommit, så kommer du utan svårighet till målet.
Patronen teg en stund och marscherade några varv över golvet. Därefter
kastade han sig i en stol, torkade sin panna med en röd sidennäsduk
och sade något lugnare:
- Ja, jag måste det. Mitt anseende och min hämndkänsla kräva, att jag
ej avstår från mitt beslut. Och därtill kommer, bror Spöqvist, att...
Jag vågar knappt uttala, vad jag menar; du skulle skratta åt mig...
finna mig löjlig...
- Finna dig löjlig! Omöjligt, Brackander! Dessutom vet jag av egen
erfarenhet, att varje hjärta har sina svagheter. Tala du fritt ut, min
vän!
- Men kan du tiga, Spöqvist?
- Min pålitlighet är beprövad, sade Spöqvist och klingade med
patronen.
- Gott, jag vill då säga dig, att... att jag verkligen är kär,
ursinnigt kär i Johanna. Folk må bedöma det som en galenskap, men jag
kan icke hjälpat.
Patronen var färdig att slå ned ögonen, när han gjorde denna blyga
bekännelse.
- Ja, människohjärtat är en besynnerlig sak, sade Spöqvist
filosofiskt. Men hör på, Brackander, när skickade du budet till
masugnen?
- Svalgren gick dit för en timme sedan.
- Och huru dags kunna vi således hitvänta din rival?
- Efter supéen, svarade Brackander.
- Jag har bråttom, sade Spöqvist och såg på sitt ur, många angelägna
ärenden vänta på mig där hemma...
- För tusan, ropade patronen, du ämnar väl icke lämna mig? Din närvaro
är alldeles nödvändig, Spöqvist.
- Nåja, jag vill då stanna här, ty vad gör man icke för en vän?
Och härmed drog Spöqvist ur fickan ett papper och frågade, om ej
vännen Brackander ville påteckna sitt namn såsom borgesman för ett
lån, som länsmannen fann sig nödsakad upptaga för att betäcka ett
hotande deficit vid redogörelsen för kronouppbörden.
Patronen suckade, men insåg, att han ej kunde neka. Spöqvist hade valt
ögonblicket väl. Han undertecknade således.
- För att återkomma till ämnet, sade Spöqvist med ljusnat anlete, så
har du vunnet spel, om du blott får din rival, den långe
masugnsdrängen, avlägsnad. Vad först flickans föräldrar beträffar, så
äro de kända för att vara läsarepack; endast läsare kunna avslå ett så
lysande anbud som ditt, Brackander; de fråga, gubevars, föga efter
jordisk lycka och jordiska ägodelar. Men de skola väl falla dig till
fota, vill jag hoppas, om du berövar dem deras stöd och hjälp, ty det
är väl egentligen Sven Stål, som underhåller familjen, och på honom
litar den också för framtiden. Vad åter angår flickan själv, så blir
hon nog medgörlig, när bara hennes käraste är borta. Hon skall snart
glömma honom och med tacksamhet emottaga ett giftermålsanbud,
varigenom hon blir ett rikt och förnämt fruntimmer i stället för en
simpel piga. Jag känner kvinnorna, Brackander, de älska sällan mannen
för hans egen skull, utan för hans samhällsställning, hans rikedomar
eller för annat glitter, som lyser dem i ögonen.
Efter en stund anmäldes, att supéen var färdig. Samtalet fick efter
måltiden en politisk riktning.
- En skål för de liberala tidningarnes undergång! sade Spöqvist och
höjde sitt glas. Det är de liberala tidningarne, som åstadkomma allt
ont i Sverige. Tacka vill jag Ryssland; där förstår regeringen att
sätta munlås på pressen. Här i landet vågar svårligen en länsman, av
aktningsvärd omtanke för sin familj, driva sin tjänst som den bör
drivas, det vill säga: klå bönderna, ty om också landshövdingen skulle
se genom fingrarne med det, så kan det likväl hända, att en liberal
tidningsskrivare får tag uti det och upprör himmel och jord... och så
är man av med sin tjänst... Nej, min käre Brackander, leve Ryssland!
Där lär en hederlig länsman kunna stå sig bra; jag har just hört
sägas, att länsmännen i Finland må som pärla i guld.
- Och så äro ju bönderna i Ryssland slavar, inföll Brackander. Så
borde det också vara här. Vore min masmästare livegen, skulle jag ej
behöva krångla så mycket för att taga flickan ifrån honom.
- Du har rätt. Och betänk, bror Brackander, huru annorledes det vore,