De vandrande djäknarne - 2

Total number of words is 4480
Total number of unique words is 1819
26.4 of words are in the 2000 most common words
35.6 of words are in the 5000 most common words
40.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Våra tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma prägel av
hemtrevnad som dess yttre. Golvet var vitt och bestrött med
välluktande enris; en rödmålad pinnsoffa, några stolar med
hjärtformigt utskurna ryggstöd, en säng med snövitt sparlakan, ett
bord, en byrå med mässingsbeslag, en Moraklocka samt ett skåp, på vars
dörr ägarens namn prunkade i en krans av konstnärligt målade blommor,
utgjorde möbleringen. De vitmenade väggarne voro prydda med livligt
kolorerade tavlor från Lundströmska konstanstalten i Jönköping; där
såg man scener ur nya testamentet och ur svenska historien, skäggiga
sultaner till häst, Napoleon och "Karl XI:s syn på rikssalen". Över
pinnsoffan hängde en musköt med påskruvad bajonett och en gammal
soldathatt. Genom fönstret tittade solen vänligt och helgdagslikt in i
rummet.
- Se där ha vi Sven! sade en ung flicka, som för tillfället var ensam
inne, sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med björklöv och
ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en
femtonårig jänta med ljust hår, stora blå ögon och friska kinder. Hon
ämnade säga något mera, men tystnade och slog förlägen ned ögonen, då
hon varseblev Svens obekanta följeslagare.
- God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan högt i taket. Men
säg mig, var är far och mor och Johanna... Är Johanna kommen än?
- Mor är gången till kyrkan, far sitter i täppan och röker sin pipa,
men Johanna kommer väl snart, tänker jag, sade Ingrid. Jag skall säga
till far...
Flickan skyndade ut genom köksdörren, och kort därefter visade sig
korporalen.
Korporal Brant gick på träben -- ty då en kula har bortsnappat en
fortkomstledamot av kött och blod, har kronan ingen annan att giva i
ersättning än i bästa fall -- en av hård och god masurbjörk. Men detta
bekom korporalen föga; ja, träbenet och tapperhetsmedaljen voro på
sätt och vis korporalens käraste egendom: aldrig har en dansös med
sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt fot, som
korporalen skulle visat sitt träben för envar, som ville betrakta
denna anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio
levnadsår, genomsträvade dels under musköten, dels vid plogen, hade
gråsprängt hans hår och väldiga knävelborrar, men ej lyckats kröka
hans höga, axelbreda gestalt, som, inknäppt i en blå rock med blanka
knappar, var lika rak och militärisk som för trettio år sedan.
Ansiktet låg i allvarsamma, nästan bistra rynkor, men ögonen blickade
vänligt och milt under sina buskiga ögonbryn. Sådan var korporal Brant
till sin yttre människa. Djäknarne kände vid hans åsyn en djupare
vördnad, än om de sett hela Växjö konsistorium inträda; herrar
konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men förhållandet
var verkligen sådant.
- Är herrarne samma djäknar, som för ett par dagar sedan voro i
Lomaryd? frågade korporalen, under det han slog sig ned i sin
pinnsoffa, drog några drag ur pipan och med handen strök sitt träben.
- Ja, korporal.
- Då vill jag fråga herrarne en sak så god som två: vad var det för
galenskaper, herrarne satte i huvudet på nämndemansmor? Jag träffade
för en stund sedan Ola Persson, och han berättade något spektakel om
herrarne och folket där på stället...
Adolf omtalade nu på ett putslustigt sätt historien om de signade
nubbarne. Korporalen drog ett ögonblick på munnen, men skakade
därefter allvarsamt huvudet och sade, i det han åter började stryka
sitt träben:
- Lille baronen kan visst tycka, att det där är roligt, men kan han
också tycka, att det är rätt? Skall man göra enfaldiga människor
dummare och vidskepligare, än de äro? Ynglingar, som få studera och
lära och inhämta kunskaper, böra väl hellre försöka hjälpa folk ur
deras villfarelser än bestyrka dem i sådana... Det är min mening om
saken.
Och därmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa.
Göran och Adolf sågo icke så litet förlägna och handfallna ut vid
denna oväntade förebråelse.
- Men herrarne äro i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen
muntert, och med pojkar får man ej räkna så noga, om de hava ett eller
annat upptåg för sig: det ligger i deras natur. Människan, tillade han
allvarsamt, skall först gå genom livets hårda rekrytskola och lida
mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman.
Sven masmästare, som innerligt skrattat åt Adolfs berättelse och sedan
under samtalets fortgång stått och sett ut genom fönstret, vände sig
om och sade:
- Det syns en båt ute på sjön; det är säkert Johanna, som kommer.
- Gott, sade korporalen, vill ni som jag, så gå vi ned och möta henne
vid sjöstranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat åt
oss. Herrarne få hålla till godo med vad huset förmår.
Det var verkligen Johanna, korporalens äldre dotter, som kom roende.
Den raska flickan var ensam i båten och skötte själv årorna med vana
och kraftiga händer. Johanna tjänade som ladugårdsdeja hos patron
Brackander på Trevnadslösa. Från denna herregård till korporalens
stuga, tvärs över sjön, var en fjärdedels mil, men den unga flickan
räknade icke årtagen, när rodden gällde hemmets härd, där kära
anhöriga och fästmannen väntade henne.
När båten var nära stranden, lade Johanna upp årorna, hoppade i land
och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp på det torra.
Johannas hela väsende vittnade om raskhet och hälsa. Och ändå var
hennes ansikte så fint, hennes hy så ren och hennes ögon så klart
ljusblå, att många av Amaranterordens förnäma skönheter skulle haft
skäl att avundas henne. De små händerna voro kanske något för röda och
valkiga av arbete för att behaga i en salong -- men Sven masmästare
tyckte om dem desto mera.
Den lilla familjen och dess gäster återvände nu till stugan. Sven
masmästare räckte Johanna en liten förgät-mig-ej, som han funnit vid
sjöstranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde
upptäcka. De gingo vid varandras sida utan att tala många ord, men
deras okonstlade väsen vittnade tillräckligt om den glädje, de kände
över att få se och vara nära varandra.
Sådana möten inträffade tämligen sällan; emedan arbetet vid masugnarne
fortgår även om söndagarne, var det blott en eller två gånger i
månaden, Sven kunde slå sig lös för att träffa Johanna i kyrkan eller
i faderns stuga.
Man satte sig till bords. På en vit duk stod ett fat med potatis, ett
annat med fisk, som korporalen föregående dagen egenhändigt dragit upp
ur sjön, samt en stor kanna av oäkta porslin, fylld med den raraste
mjölk. Brödet bestod av havreblandat korn, väl bakat och särdeles
mört. Detta var hela anrättningen, men ingen lämnade bordet hungrig.
Härefter framtog korporalen postillan och psalmboken, påtog sina gamla
brillor och uppläste med klar röst dagens evangelium, varefter han
uppdrog åt Göran att föreläsa predikningen.
Vår djäkne kände sig fattad av en känsla, den han förut aldrig
erfarit. I kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inbördes
kärlek förädlade naturmänniskor var det liksom om ett friskare, men
allvarligare liv genomströmmat honom. Ljuva minnen vaknade i hans
barm, minnen från hans barndom, då fader och moder ännu levde, och han
själv, ett oskyldigt barn, uppväxte i deras vård under den gamla
hyddans tak. Han föreläste ur postillan med anda och övertygelse, och
predikantens enkla ord voro likasom hämtade ur hans eget hjärta. Ämnet
var människans barnaförhållande till Gud, och huruledes hon genom
detta förhållande är i stånd att med inre lugn och lycka bestå de
hårdaste prövningar, för vilka den på sin egen kraft trotsande måste
duka under.
Efter predikningens slut tryckte korporalen Görans hand och lovordade
hans vackra utförsgåvor. Man gick därefter på husfaderns förslag till
trädgårdstäppan och tog där plats på en bänk, som beskuggades av en
gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med den lille pratsamme
Adolf. Korporal Brant såg fundersam ut, stoppade sin pipa och sade
slutligen:
- Med anledning av vad vi i dag hört, kom jag, såsom ofta sker, att
tänka på min salig vän Stål, din far och min gamle krigskamrat, käre
Sven. Stål tjänte liksom jag vid Albo kompani; han var flygelman, ty
han höll sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans
nästa man i ledet. Vi voro goda vänner, delade ljuvt och lett, och
voro alltid vid varandras sida, såväl i kulregnet som på marscher och
i bivuaken. Men det var ej till detta jag ville komma utan till något
annat. Stål var en barnafrom människa och försummade ingen kväll sin
bön till Gud. Det var en kort bön, som han lärt av mor sin, och han
uppläste den av gammal vana med hög och ljudelig röst, innan han, med
ränseln under huvudet och geväret vid sidan, somnade. Det var, med ett
ord, den lilla bönen: "Gud, som haver barnen kär, se till mig, som
liten är" o. s. v. Nu kunnen I väl tänka, att många av våra kamrater
tyckte det vara lustigt, att den gamle skäggige Stål, som var den
längste karlen i kompaniet, kallade sig "barn" och "liten", men sådant
bekymrade honom föga, ty, som han sade, Gud mäter icke människorna med
alnmått, och Guds barn ville han vara, om han än bleve aldrig så
gammal.
Korporalen tystnade åter för en liten stund och tycktes försjunken i
sina minnen. Sven masmästare torkade med avighanden sina ögon, i vilka
en fuktig glans var synbar.
Såsom läsaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland.
När korporal Brant hemvände, var det han, som meddelade sorgeposten åt
Ståls änka, som med en femårig son bebodde en backstuga och befann sig
i yttersta nöd, ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta. Nu hade
Brant själv hustru och barn att försörja, hade blivit invalid, var
krasslig av fältlivets mödor och försakelser och kunde således ej så
kraftigt som förr sköta plog och spade. Men detta hindrade honom ej
att åtaga sig den övergivna änkan och hennes son, och när gumman Stål
dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade själv
lärt pojken att läsa och i allo vårdat sig om honom med lika stor
ömhet som om sina egna barn. Dock måste korporalen vid Svens
uppfostran ofta taga itu med hårdhandskarne, ty Sven var en styvsint
pojke; men det bättrades med åren, så att korporalen fick heder,
glädje och nytta av sin fosterson. Sven var duktig och ordentlig,
skicklig både som masugnskarl och smed, och den månadspenning han
förtjänte, kom nu hushållet väl till pass. Den gamle krigsmannen såg
med innerlig förnöjelse, att Sven och hans Johanna tyckte om varandra;
han hade, medan de ännu voro barn, tänkt sig som ett önskningsmål att
se sonen till den oförgätlige vännen Stål i äkta förening med Johanna.
- Korporal Brant, sade Adolf, vill korporalen göra oss ett stort nöje,
så omtala något för oss från kriget!
- Sommardagen är lång, svarade korporalen, och I stannen ju här till i
morgon. Vi ha således god tid på oss att berätta krigshistorier...
- Var stupade Stål? frågade Adolf, som ville förmå gubben Brant att
genast öppna sin språklåda.
- Det var vid Helsinge, sade korporalen med en lätt suck. Där voro
kronobergarne med, skolen I tro, fortfor han, i det han rätade sig och
ögonen blixtrade. Ni vet av historien, gossar, att kronobergarne för
den dagens arbete blev regementet n:o 1 i svenska arméen och fick rang
av konungens garde. Lagerbring kommenderade den svenska styrkan.
Ryssarne voro dubbelt så många som vi, men vi höllo dem varma under
två långa dagar. Men så kom Gustav Adolf och utnämnde en annan
befälhavare, och så uppstod oreda; order och kontraorder gingo om
varandra, och hela det högre befälet blev likasom yrt i huvudena. Vad
den stackars kungen tog sig till, så bar det på tok, och så gick det
även denna gången. Hade vi bara fått hållas, såsom vi börjat, skulle
vi jagat ryssarne näcken i våld. Men så blev det plötsligt befallt,
att vi skulle inskeppa oss igen. Jag vill icke säga er, vad vi simpla
soldater kände och tänkte, då den befallningen blev veterlig. Många
gräto av harm, andra mumlade hårda och kanske orättvisa ord om kungen
och det högre befälet. Men då vi kronobergare fingo veta, att vi
skulle betäcka de övriga trupperna, medan de inskeppades, blevo vi
glada som barn. Ryssarne, som förut hållit sig på vackert avstånd,
ryckte nu an helt oförskräckt och började skjuta och dundra alldeles
rasande. Vi svarade duktiga tag. Mången tapper karl och god kamrat
fick under de timmarne bita i gräset. Men ryssarne blevo alltmera
närgångna; de sågo nu bara en liten hop framför sig, ty de andra
regementena voro redan till god del ombord på fartygen. Den lilla
hopen bestod just av oss kronobergare, och av oss berodde nu vår lilla
härs och svenska ärans räddning. Vi fingo ordres att taga till
bajonetten och kasta ryssarne tillbaka. Hej, sådant liv det blev i
spelet! Vi hade käcka och duktiga officerare, kaptener, som levat med
oss på roten, och dem vi älskade som fäder. Med sådana officerare går
man till döden som till en dans. Vi simpla karlar ville genast däran
utan att avvakta kommandoordet, men Ulfsax och Rappe, Bergman,
Lindberg och Aminoff läto ej vänta på sig. De ställde sig framför
fronten, och därpå bar det av under dundrande hurrarop. Ryssarnes
första linje stod stilla med fälld bajonett, tills stålspetsarne
korsade varandra, men då bröto vi in på dem, stucko eller slogo med
gevärskolvarne, så att moskoviterna rullade som käglor. Andra ryska
linjen inväntade oss icke, utan tog till harvärjan. Det skulle annars
gått dem på samma sätt... Men vi lämnade många på platsen, och bland
dem vår Stål, gossar. Han var vid min sida, och den förste ryss, jag i
anloppet såg falla, stupade under Ståls gevärskolv. Men ryssarne voro
knappt på reträtt, förrän han träffades av en kula. Han sjönk till
marken; jag kastade mitt gevär för att lyfta upp honom och bära honom
bakom linjen, men han sade: "Hugg på ryssarne, Brant, och bry dig icke
om mig; jag dör snart. Hälsa till hemmet!" Och därmed slöt han till
ögonen ... jag lade handen på hans hjärta, handen blev blodig... kulan
hade funnit rätta stället... Stål var min bäste vän; jag tyckte sedan,
att det var tomt och ödsligt i ledet, där jag ej längre hade honom
bredvid mig, ty vi voro, han och jag, som gamla hästar, som länge
dragit ihop. Men icke sörjde jag egentligen, ty Stål dog en vacker
död... han dog för fosterlandet, för Sverige, gossar... och jag hoppas
med tillförsikt, att han är salig.
Samtalet gick nu över på andra ämnen, och djäknarne inhämtade av
detsamma, att torpet, som arrenderades av korporalen, tillhörde patron
Brackander på Trevnadslösa. Korporal Brant hade nu i många, många år,
långt innan Brackander köpte nämnda egendom, varit bosatt på den lilla
lägenheten. Brackander hade emellertid på senare åren betydligt ökat
arrendesumman. Av åtskilliga yttranden, i förbigående fällda av Sven
masmästare, men synbarligen ogillade av korporalen, slöto djäknarne,
att varken Sven eller någon annan underhavande hade skäl att tycka om
patron Brackander. Sven berättade bland annat med glad uppsyn, att den
tid, under vilken han genom kontrakt förbundit sig att förestå
Brackanders masugn, om några månader vore slut; därefter ämnade Sven
bygga en smedja, arbeta för egen räkning och fira sitt bröllop med
Johanna.
Djäknarne kvarstannade hos korporal Brant till följande morgon. Men
redan om aftonen togo de farväl av Sven masmästare och Johanna, vilka
båda för sina olika sysslors skull ej kunde dröja hemma över natten.
Och när morgonen kom, skakade Göran och Adolf hjärtligt hand med
Brant, hans hustru och lilla Ingrid och drogo vidare. Men under hela
sin vandring tyckte de sig ej ha tillbringat någon trevligare dag än
den i korporalens hem. Adolf märkte under de följande dagarne, att
Göran gärna talade om Ingrid, och skämtade mycket med honom däröver.
Emellertid lämna vi djäknarne tills vidare åt sitt öde. Vi skola under
berättelsens fortgång åter träffa dem. Och nu draga vi över sjön, som
är kortaste vägen till Trevnadslösa, för att som hastigast göra
bekantskap med dess ägare, patron Brackander.
_________________________________________________________________
Patron Brackander.
Några dagar efter djäknarnes besök hos korporalen finna vi patron
Nikolaus Brackander vandra av och an med långa steg i sitt kontorsrum.
Patron Nikolaus Brackander är liten till växten, men fyllig och
axelbred, bär högt uppkammad tupé, har armarne korslagda bakom ryggen,
går mycket utåt med fötterna, som en dansmästare från
sjuttonhundratalet, och spottar rakt framför sig. Vad i övrigt hans
utseende beträffar, vilja vi nämna, att patronens skötevän,
kronolänsman Spöqvist, på heder och tro försäkrat, att han
(Brackander) är förvånande lik Napoleon I. Vi tillägga blott, att herr
Spöqvist fällde detta omdöme med ledning av ett träsnitt,
föreställande den store kejsaren, tillverkat hos J. P. Lundström i
Jönköping.
Kontoret är ett mörkt rum, vars förnämsta möbler äro ett stort
skrivbord, betäckt med charta-sigillata-försedda dokumenter, en
piphylla och ett väggskåp, det senare patron Brackanders speciella
husapotek, innehållande åtskilliga flaskor med etiketterna "Punsch",
"Arrak", "Rom" och "Konjak". Väggarne äro behängda med piskor av alla
slag och storlekar, från den blygsamma tagelpiskan, varmed
skjutsbonden undfägnar sin tröttkörda kamp, till den förnäma
chambrièren. Patron Brackander vurmar nämligen för piskor; dock är
denna vurm ej så ensidig, att den ej även omfattar ridspön, av vilka
finnes ett ganska utvalt förråd.
Vi glömde att bland möblerna räkna patron Brackanders bokhylla; må
ingen tillräkna oss detta såsom härflutet från bristande aktning för
vetenskap och litteratur. På nämnda hylla befinna sig en bok om
hästars sjukdomar, en juridisk handbok, en "brevställare", en
procentuträkningstabell eller s. k. lathund, vidare en statskalender
(mycket sliten vid förteckningen på riddare av nordstjärne- och
vasaorden) samt några romaner av Paul de Kock.
Utom sin vurm för piskor karakteriseras patron Brackander av en andra
vurm för processer och en tredje för utmätningsauktioner. Varhelst
patronen under sina transaktioner fann en den ringaste lilla anledning
att börja process, vips hade han inlagor, klagoskrifter och
besvärshandlingar färdiga att föreläggas behörig eller obehörig
domstol. Denna vurm hade säkert sin rot i ett ädelt begär att förkovra
lagskipningen och giva juristerna en nyttig sysselsättning. Den tredje
vurmen -- den för utmätningsauktioner -- härledde sig lika sannolikt
från den hos alla stora själar medfödda böjelsen för det tragiska och
dramatiska i livet. Patronens tycke för dylika förrättningar var till
den grad utbildat, att han ej blott bevistade alla de bland hans
underhavande förekommande talrika utmätningsauktionerna, utan ofta
reste långa vägar, i sällskap med kronolänsmannen Spöqvist, för att
bevittna skådespel av denna art.
På senare tider hade patron Nikolaus Brackander blivit rov för ännu en
fjärde vurm. Och likväl var patron Brackander i sig själv ingen vurm,
utan tvärtom en bland de mest "praktiska" människor, på vilka nittonde
århundradets sol skinit. Besynnerliga motsägelser i människolivet!
Denna fjärde vurm bestod däri, att patron Brackander "per fas et
nefas" ville gifta sig. Han hade nu vid fyrtiotvå års ålder, i den
härliga blomman av sin mannakraft, ledsnat vid ungkarlslivet och
beslutat att lyckliggöra någon Evas dotter med sin hand. Och vilken
kvinna kan motstå en man, som på håret liknar den store Napoleon och
därtill äger herregårdar, masugnar, stångjärnshammare och väldiga
kapitaler, placerade på de säkraste händer.
Patron Brackander var ej blind för sitt eget värde; med all sin
blygsamhet visste han sig vara oemotståndlig, om han särskilt lade an
på att fånga en flicka; ja, han misstänkte, att flickorna just lade an
på att fånga honom. Men frågan var nu: vem bland denna uppsjö på
feminina människovarelser skulle han välja till sin ledsagarinna genom
livet?
Det är denna fråga, som sysselsätter honom, under det han, såsom vi
nämnde, med långa steg mäter kontorsgolvet.
Patronens hjärta var varken av tack- eller stångjärn, långt därifrån;
det var en mjuk muskel, lätt nog genomborrad av en pil från Amors
båge. Detta hjärta ägde hemligheter -- hemligheter, vid vilka de fem
världsdelarne skulle häpna om de blevo kända. Betänk blott: den rike
brukspatronen, Napoleons levande avbild, vasaordenskandidaten Nikolaus
Brackander förälskad uti... gräsliga sanning!... sin ladugårdspiga!
Sådant var förhållandet: Brackander var kär i Johanna Brant,
korporalens dotter!! Men denna kärlek var naturligtvis av lugn och
sansad art, ty i stora själar kunna visserligen passioner vakna, men
de behärskas och hållas inom tillbörliga gränser. Hos den praktiske
Brackander hade även kärleken en praktisk riktning och visade, i
synnerhet när frågan var om en ladugårdsdeja, en viss benägenhet att
höja sig över tomma, av svärmiska idealister påfunna formaliteter,
såsom vigsel, äktenskapskontrakt och prästerlig välsignelse. Men i
Johannas hela väsende och framförallt i den rena blicken från hennes
klara blå ögon låg en för varje praktiskt förstånd oförklarlig kraft,
som höll patronen på vederbörligt avstånd och kom varje ord, som
kunnat förråda hans känslor, att dö på hans tunga. Ingenting förrådde
hans hjärtas svaghet, om ej det, att han efter Johannas ankomst till
Trevnadslösa ägnade en ovanlig omsorg åt ladugårdsskötseln och gjorde
flitigare besök hos sina oxar, kor och kvigor än förut.
- Det är löjligt... det är befängt, mumlade han, i det han hastigt
gjorde halt framför sitt husapotek och tillagade en hjärtstyrkande
medicin av konjak och några droppar vatten, det är för rasande! Jag,
Brackander, brukspatronen, fundera på giftermål med en
ladugårdspiga?... Har jag verkligen gjort det?... Ja, sådan galning
jag är! Jag blygs för mig själv! Brackander, Brackander! vart tager du
vägen? Härintill skall du gå och icke vidare!
Han slukade en väldig klunk grogg och fortsatte vandringen, mumlande
avbrutna meningar och spottande i rak linje framför sig. Nu stannade
han, fattad av en plötslig ingivelse, och ringde.
En dräng visade sig i dörren.
- Svalgren, sade patron, du spänner genast min holsteinska häst för
giggen. Du tager vidare de präktigaste seldonen, som finnas i stallet,
och skurar dem, så att de blänka som solen. Sedan kläder du dig i det
nya livréet med röda listerna och blanka knapparne, du vet.
- Ja, nådig patron.
- Och fort skall det gå... annars vankas det stryk.
- Jag vet, nådig patron.
Tjänsteanden, som, i förbigående sagt, hade ett lismande, rävaktigt
utseende, försvann, och patronen började göra sin toalett. Han iklädde
sig lackerade stövlar, svart frack, vit halsduk och kyrkstapelshöga
"fadermördare" samt genomdränkte sin tupé med en hel flaska
makassarolja.
Han mönstrade sig därefter i spegeln -- och suckade. Sucken gällde de
bortrakade polisongerna. Patron Brackanders ansikte hade nämligen förr
infattats i en ram av de mest kvinnoförledande polisonger -- de voro
hans älsklingar, hans tröst i livets mulna stunder -- men sedan
länsman Spöqvist upplyst honom om, att Napoleon ej nyttjade
polisonger, försvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk för
en artistisk bybarberares härjande lie. Men vad offrar icke en stor
själ för en idé!
Sedan patronen med filosofisk djupsinnighet övervägt, vilken bland
sina hundrade piskor han borde välja, bestämde han sig slutligen för
en präktig läderpiska med silverbeslaget skaft, steg upp i giggen och
gav hästen en klatsch. Solen speglade sig i de blanka seldonen och
återblixtrade från lakejen Svalgrens stora mässingsknappar, den
ståtliga hästens man fladdrade för vinden, och hög som Jupiter tonans
eller åtminstone som Nero vid en olympisk kapplöpning lutade sig
patron Brackander majestätiskt tillbaka i giggen och svävade framåt
över landsvägen i skyar av damm.
Vad gällde resan? En viktig fråga, i vilken hela världen borde
intressera sig!...
Vi hava antytt, att patron Brackander var en stor, lugn, mångsidig
karaktär. Man må således ej tro, att patronens tycke för Johanna Brant
hindrade giftermålsspekulationer i andra riktningar. Patronen var
verkligen ute i friareärenden. Bland hans grannar fanns en adelsman
med en enda vacker och älskvärd dotter. Adelsmannen var fattig, men
nära besläktad med länets högsta aristokrati och med inflytelserika
magnater. Nu, ehuru Brackander titt och ofta uttalade ett djupt förakt
för adel och adelskap, var han i sitt innersta en varm anhängare därav
och skulle gärna givit en av sina masugnar för att få säte och stämma
på riddarhuset under namnet Brackhjälm, Bracksköld, Brackhjärta,
Brackhuvud eller något dylikt. Nu var Brackander visserligen en
högmögende man, och många hjässor sänkte sig för den rike
järnpatronen, varhelst han for fram, men han hade dock med harm
iakttagit, att man i vissa kretsar otvetydigt såg honom över axeln.
Han ville nu genom äktenskaplig förening med ovannämnda fattiga, men
förnäma fröken förskaffa sig relationer inom aristokratien för att i
sällskapslivet förvärva den plats, honom rätteligen tillkom. Dessutom
hade han vissa spekulationer på vasen, ja på nordstjärnan -- planer,
som en dylik förening nödvändigt måste gynna. Att intet hinder från
flickans eller hennes föräldrars sida skulle möta, därom var han
förvissad; han väntade tvärtom, att föräldrarne skulle tacka honom med
glädjetårar i ögonen, och flickan dåna av förtjusning.
Efter halvannan timmes förlopp rullade giggen åter in på Trevnadslösas
gård. Den holsteinska fuxen var betäckt med svett och lödder,
patronens ansikte glödde av harm och raseri. Han gav Svalgren en
örfil, därför att denne ej nog hastigt hann slå ned fotsacken,
sparkade gårdshunden, som med viftande svans kommit sin herre till
mötes, och rusade upp på sitt kontor. Otroliga händelse -- fenomen i
mänsklighetens årsböcker! Brackander hade fått en korg!... Den unga
fröken hade givit honom ett hövligt, men bestämt avslag! Hon hade
försakat masugnarne och stångjärnshamrarne och sällheten vid den
älsklige järnpatronens sida! O kvinna, kvinna!
Tvenne dagar därefter emottog kronolänsman Spöqvist en biljett med
inbjudning att besöka vännen Brackander. Vi finna de sympatiserande
själarnas jordiska omhöljen förtöjda, länsmannens i soffan och
brukspatronens i en gungstol, och mellan dem ett bord, försett med
alla ingredienser, som fordras för beredande av den ädla toddydrycken.
Länsman Spöqvist är en medelålders man med ett ansikte, som liknar ett
sådant där av guttaperka, som vid minsta tryckning mellan fingrarne
kan utsträckas på längden och bredden och grina i alla möjliga
variationer. När detta ansikte någon gång får nåden att visa sig inför
landshövdingen, lägger det sig i rynkor, som uttrycka en överjordisk
vördnad, en sublim undergivenhet; i varje drag läses det med präntad
skrift: tiga, lida och dö! Inför en lägre förman, exempelvis
kronofogden, bliva dessa rynkor mindre skarpt markerade; de uttrycka
undergivenhet, men parad med en viss aktningsfull förtrolighet. Inför
jämlikar och goda vänner bär samma ansikte en prägel av godmodighet,
humor och tokrolighet. Inför bönder lägger det sig i högtidliga,
byråkratiska rynkor, någon gång förmildrade av en nedlåtande dragning
på munnen, om bonden äger allra minst ett halvt hemman. Inför torpare
liknar det ansiktet av en sfinx, en olöslig, förstenad gåta. Men på
utmätningsauktioner glänser det av gladlynthet och lycka. Länsman
Spöqvist är då i sitt element... auktionsdagarne äro hans beaux jours.
För att övertyga sig därom borde man se honom med klubban i hand och
höra hans snilleblixtrande, kvicka, putslustiga anmärkningar över
varje sak, som han uppvisar och utbjuder åt den auktionsbesökande
allmänheten.
- Ja, sade Brackander, i det han häftigt satte toddyglaset tillbaka på
bordet, de skola se, vem de vågat förolämpa. Det blir en lysande hämnd
jag tager, bror Spöqvist.
- Din hämnd blir raffinerad som det här sockret, anmärkte Spöqvist,
under det han tillagade en ny toddy. Men tillåt mig säga: din idé är
icke ny. Napoleon...
- Napoleon säger du?
- Ja, Napoleon, berättar historien, friade till en prinsessa, jag tror
hon var från Ungern. Nog av, prinsessan var lika uppnäst som din
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - De vandrande djäknarne - 3
  • Parts
  • De vandrande djäknarne - 1
    Total number of words is 4516
    Total number of unique words is 1716
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 2
    Total number of words is 4480
    Total number of unique words is 1819
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 3
    Total number of words is 4753
    Total number of unique words is 1472
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    44.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 4
    Total number of words is 4653
    Total number of unique words is 1560
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 5
    Total number of words is 4667
    Total number of unique words is 1779
    27.5 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 6
    Total number of words is 4600
    Total number of unique words is 1809
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 7
    Total number of words is 4541
    Total number of unique words is 1720
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • De vandrande djäknarne - 8
    Total number of words is 2990
    Total number of unique words is 1361
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.