De vandrande djäknarne - 1

_________________________________________________________________
Skrifter av Viktor Rydberg
III
DE VANDRANDE DJÄKNARNE.
Bondhistoria
av
"AGRICOLA"
(Viktor Rydberg)
Femte upplagan
Stockholm
Albert Bonniers förlag
Stockholm
Alb. Bonniers Boktryckeri 1915
_________________________________________________________________
Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten!
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
Goethe.
_________________________________________________________________
Innehåll / Table of Contents
1. Djäkneupptåg
2. Masugnen
3. Korporal Brant
4. Patron Brackander
5. Hos korporalens
6. Patronen och länsmannen
7. De båda rivalerna
8. Avsked från hemmet
9. Värvaren
10. Djäknarne
11. Auktionen
12. Slutet
Utgivarens tillägg och anmärkningar
_________________________________________________________________
Djäkneupptåg.
"Kom, afton, sänk dig neder!
Du ger oss mödans lön.
Vad lugn du oss bereder!
Natur, vad du är skön!
Se, aftonrodnan vilar
i dalens svala famn,
från fästet solen ilar
bort till en annan hamn.
Tyst, tyst är allt som andas,
blott näktergalens ljud
med kvällens vindar blandas,
han kallar på sin brud ..."
Refrängen tages om igen:
"Tyst, tyst är allt som andas -- -- --"
- Jo, vackert tyst, inföll Adolf, den av de båda djäknarne, som sjöng
första stämman, hör du då icke, huru inspektorn... eller vad karlen är
för något... gormar och svär där nere med sitt arbetsfolk? Är det
näktergalens ljud, det?
- Nog hör jag det, Adolf, svarade den andre djäknen, men då man
befinner sig i sångens högre regioner, lyssnar man icke till
människornas tomma ävlan nere i gruset... Nå, vill du icke sjunga
mera?
- Nej, Göran, jag vill dricka.
- Jaså, är du törstig, du lille skälm! Nå, jag säger ingenting därom;
dagen har varit varm, och man måste skölja ned landsvägsdammet. Låt
se... vad är i flaskan, som din pappa godhetsfullt gav oss till
reskamrat? Ännu något, ser jag. Skål, Adolf!
- Gutår, långe Göran!... Jag blir icke otörstig, därför att du dricker
ur alltsammans.
- Lugna dig, gosse! Jag lämnar kvar så mycket, som jag, med användande
av approximationsteorien, kan beräkna, att din lilla korpus tål.
Parvum parva decent... smått höves en liten... säger vår oförgätlige
vän Håkan Sjögren.
- Glöm icke, Göran, att du har dåligt betyg i algebran! Så, stopp nu!
De båda samtalande voro tvenne ynglingar från gymnasiet i Växjö --
djäknar, som allmogen ännu kallar dem. De voro ute på botanisk
exkursion, efter vad deras portörer och botanikspadar visade;
åtminstone begagnade de botaniken såsom förevändning för att under
sommarferierna ströva omkring på landsbygden och söka äventyr. Dylika
strövtåg hava sedan gamla tider legat i Växjö-gossarnes smak, och
bland bönderna i nejden gå många historier om kringvandrande djäknars
äventyr och putslustiga upptåg.
De bägge vännerna hade slagit sig ned i gräset på en kulle under en
lummig ek. De hade därifrån utsikt över ett härligt småländskt
landskap med små insjöar, slingrande bäckar, furumoar och lövdungar.
Göran, den äldre av dem, var en högväxt, kraftig yngling med
jovialiska ansiktsdrag och anläggning till polisonger. Han hade sina
tjugu år på nacken och stod nu färdig att med den lärdomsskatt, som
bestås i Växjö, och icke så litet därutöver, som han på egen hand
samlat, begiva sig till akademien.
Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med skälmska ögon.
Son av den rike och allmänt aktade baron Sparrfält på Odensvik hade
han slutit ett fast vänskapsförbund med hemmansägaresonen Göran, ett
förbund, som olikheten i deras ålder endast bidrog att göra ännu
varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina
lärares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina
små oskyldiga upptåg, gemensamt.
- Ack, du Göran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han
makligt sträckte sig i gräset och såg upp mot den blå himmelen. Jag
glömmer aldrig de här äventyren.
- Åja, nog har du haft pojkstreck för dig, sade Göran.
- Än du då? Har du varit ett uns bättre än jag?... Ha, ha, då jag
tänker på den snåle prästen, hos vilken vi i dag åto middag, kan jag
skratta mig fördärvad...
- Vad var det för roligt, att du drack ur allt hans öl? Stackars man,
han följde med ängsliga blickar var droppe du slukade.
- Och vad var det för roligt, att du tog fatet med fläskpannkakan och
lät hela anrättningen, ett tu tre, försvinna i ditt glupska
ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha!
- Då hade vi en bättre tillställning hos den rike nämndemannen i
Lomaryd, sade Göran.
- Ack, den vackra Stina, hans dotter...
- Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra
ansikte, Adolf...
- Och som du fick kyssa, Göran, i trots av dina fula, röda polisonger.
- Säg icke "i trots av" utan "med anledning av" mitt manliga, i
aftonrodnadens sköna färg skiftande kindskägg. Du förstår dig icke på
flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten fröken kan komma
på ett ut... men jag -- jag är en man, och det är sådana flickorna
vilja ha.
- Skryt lagom, Göran! Om du ej förstått dig på svartkonsten, skulle
Stina ej bevärdigat dig med en blick.
- Ja, svartkonsten är en märklig konst. Du märkte väl, att det rika
nämndemansfolket i början ej ville undfägna oss med annat än
svagdricka?
- De önskade oss på dörren, det märktes tydligt.
- Men då frågade mig händelsevis nämndemansmor, vad jag studerade i
Växjö...
- Och jag skyndade mig att svara, att du studerade svartkonsten... Var
infallet icke gott, vaba?
- Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med vördnad,
nästan med fruktan, och bullade upp ett frukostbord med skinka,
medvurst och öl, och jag smorde kråset, medan du, lille Adolf, sökte
visa dig på din älskvärda sida för dottern i huset. Men du
misslyckades, min gosse. Du känner icke bondtöserna; de ha icke öra
för sådana grannlåter, som du lärt dig att prata till de förnäma
fröknarna. Emellertid kom nämndemansmor till mig och berättade
jämrande, att hennes ladugård var förhäxad, att kalvarne dö och korna
ej ge mjölk... hon frågade mig om råd...
- Och du svarade?
- Att hon skulle fodra och sköta kreaturen väl.
- Hon tyckte naturligtvis, att det var ett alltför simpelt råd...
- Ja visst, hon lät mig förstå, att ingenting annat än svartkonsten
torde hjälpa, och bad mig anlita mina kunskaper i den vägen. Jag
gjorde många invändningar, men därav blev gumman ännu enträgnare. Till
slut, sedan jag tagit tysthetslöfte av henne, sade jag, att hon skulle
taga ögat av en vessla, hjärtat av en örn, framtassen av en björn och
tungan av en tre och tre kvarts år gammal vit orm, insy dessa lemmar i
skinnet av en ödla samt nedgräva alltsammans en torsdagskväll under
ladugårdströskeln, sägande hokus pokus filiokus. Gumman blev
hjärtinnerligt glad, tackade mig för det goda rådet och bad mig lämna
de där trollsakerna (hon tog för givet, att jag hade dem i portören),
så skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade, att mitt förråd var
slut, och rådde henne att skaffa sig dem själv.
- Och nu blev gumman ännu enträgnare, inföll Adolf. Jag såg, huru hon
viskade och tasslade med dig.
- Ja, hon var i synnerhet bekymrad för, huru hon skulle finna en jämnt
tre och tre kvarts år gammal orm. Jag rådde henne att fånga en mängd
och syna dem i munnen, såsom man gör med hästar...
- Ha, ha, ha!
- Medan gumman anfäktade mig med sina böner, hade jag ögonen på lilla
Stina. Jag fann, att hon var en alltför täck flicka med en mun,
liknande en frisk rosenkalk. Nå, tänkte jag, innan jag lämnar stället,
skall jag ha kysst Stina, bara för att förarga dig och göra dig
svartsjuk, Adolf...
- Hör, mor, sade jag, jag vet ännu ett medel, som kan hjälpa; jag har
medlidande med er och vill upptäcka det för er. Ni skall taga sex
nubbar och spika dem i ladugårdsgolvet, men nubbarne skola först vara
signade.
- Hur går det till? frågade hon.
- Ingenting är enklare... Det behövs bara en flicka som icke fyllt
tjugu år...
- Går icke Stina an? Hon är bara sjutton, sade gumman.
- Å jo män. Jag, min kamrat och Stina ställa oss på golvet; ni, mor,
och fader nämndeman sätten er på var sin stol, hållen er alldeles
stilla under tiden och mumlen för er själva:
"A, E, I, O,
jag vill ha mjölk av min ko;
U, Y, Å, Ä, Ö
ingen kalv får dö."
Stina skall säga hokus och taga en nubb mellan tänderna, så att blott
själva spetsen sticker fram; jag säger pokus och tar nubben med min
mun ur hennes; min kamrat bugar sig därefter och säger filiokus, som
är det kraftigaste trollordet och bekräftelse på det övriga. På det
sättet signas var nubb särskilt, och det är hela saken... Nåväl, saken
blev snart arrangerad, och Stina gick gärna in på att vara med
därom...
- Ja, för kornas skull, inföll Adolf.
- För kornas och kalvarnes skull, det medger jag, ty jag är för
anspråkslös att uppgiva mitt hyggliga ansikte såsom bevekelsegrund.
Visserligen rodnade hon och var litet förlägen, men allt gick efter
önskan, och jag fick mina sex kyssar.
- Vad jag hade svårt att hålla mig för gapskratt, när jag såg gubben
och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: "A, E, I, O" etc.
- Allvarsamt talat, Adolf lille, spelade du själv den ömkligaste
figuren. Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick stå och bevittna,
huru jag tog den ena kyssen efter den andra, samt buga dig och säga
filiokus.
- Tala icke därom! Det var ett elakt påhitt av dig, Göran, för vilket
jag i sinom tid skall utkräva vedergällning. Men hör på, vi måste
stiga upp och marschera vidare för att söka nattkvarter... Solen går
nu ned. Vart skola vi nu ställa kosan?
- Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi må gå dit ödena föra!
Stannom blott en stund för att betrakta solnedgången! Vilken härlig
afton! Huru skönt ändå att vistas i Guds fria natur!
- Medeltidens vandrande riddare måste hava fört ett härligt liv,
Göran?
- Åtminstone då det var vackert väder... Se, nu försvinner hennes
strålande majestät under himlaranden. O, drottning, för vilken altaren
fordom rykte på Persiens slätter och Mexikos berg:
"O, vor jag som du,
så nära den önskade strand,
det nya lycksaliga land!"
Så! Nu är jag färdig. Framåt marsch!
"Med skämt och sång,
med munter gång
vi vandra dit ödet befallt.
Ej frågan är,
vart kosan bär,
ty hembygden är överallt."
De båda vännerna lämnade kullen arm i arm, och deras friska röster
genljudade i skogen.
_________________________________________________________________
Masugnen.
Djäknarne hade visserligen icke behövt gå långt för att finna
nattkvarter, ty på obetydligt avstånd framför sig sågo de en vit
herregårdsbyggning av ståtligt utseende, men de föredrogo att gästa i
präst- och bondgårdar; och då de nu händelsevis från kullen
varseblivit röken från en på andra sidan skogen belägen masugn och
hörde gnisslet av dess väldiga bälgar, beslöto de begiva sig dit och
tillbringa natten i hyttan bland bergsmännen.
De inslogo således den väg, som förde genom den gamla, ärevördiga
granskogen. Det mörknade hastigt, och masugnen var längre bort belägen
än de förmodat, men de förkortade vägen med muntert glam och glada
sånger. För övrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt tätare
skuggor, som föllo över skogen, att lyssna till kvällvindens suckar
och betrakta stjärnorna, som tindrade så klart över granarnes bugande
toppar. Och ju mörkare det blev, desto livligare målade sig på en viss
fläck av himmelen ett rödaktigt, fladdrande återsken av masugnens
lågor. Det var en eldstod, som förde dem rätta vägen i skogens
labyrint, och de hörde allt tydligare, huru forsen brusade, huru
bälgarnes jättelungor flåsade och hamrarnes slag genljudade bland
skogens klippor.
Nu glesnade skogen, och de bägge vandrarne sågo framför sig ett öppet
fält, i bakgrunden begränsat av ett berg, på vars vilda, stupande
avsatser de över masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en
fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och
tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad röst,
blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika
ivrigt arbetande människorna förorsakade.
Adolf och Göran gingo uppför den långa bro, som förde till mashyttans
övre våning, och på vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppköras
för att kastas i ugnens vilda gap. De hälsade vänligt på de av rök och
sot svärtade männen, och dessa besvarade hälsningen på samma sätt.
Sällan kommo besökande från andra orter till denna avlägsna del av
bergslagen, och man undre därför ej, att bergsmännen med en viss
nyfikenhet utfrågade våra djäknar, vilka de voro och varifrån de
kommo. Sedan dessa givit gott besked för sig, blev det deras tur att
fråga, och de fingo nu bland annat veta, att ägaren till denna masugn
liksom till flera andra, jämte stångjärnshamrar o. s. v., var den rike
och mäktige patron Brackander på Trevnadslösa. Trevnadslösas
karaktärsbyggning var just det vitmålade hus, som vännerna sett, medan
de vilade på kullen. Därefter begåvo sig djäknarne till mashyttans
nedre våning, varifrån sången ännu hördes. I dörröppningen till
densamma visade sig en verklig jättegestalt, en karl på sina sex fot
och lika många tum, insvept i skinnkläder och med en bredskyggig hatt
nedtryckt över det sotiga ansiktet.
- Vad är ni för slags folk? frågade han tämligen barskt.
- Vandrande djäknar, svarade Adolf och Göran på en gång, och den
senare tillade:
- Vi fundera på att stanna här i mashyttan över natten, om ni, gott
folk, icke har något däremot, och sedan fortsätta vi vår resa i
morgon.
- Djäknar från Växjö? Prästgesäller? fortfor jätten. Har ni gått
vilse, eftersom ni kommer så här? Här ä just inga bekvämligheter för
sådana gäster. Men vill ni sova på en bänk där inne, så står det er
fritt.
- Jag har aldrig sett någon masugn förr, sade Adolf, och är därför
litet nyfiken...
- Att se, hur järnet kommer utrinnande som en vitgnistrande ström...
Åja, det är rätt lustigt för den, som inte är van vid det...
- Och vad bekvämligheter angår, inföll Göran, så ha vi många nätter
sovit under ett träd i skogen, med en sten till huvudgärd...
- Likasom Jakob, inföll jätten skrattande. Jaså, ä herrarne av det
slaget, så ä herrarne välkomna.
Mannen gick in, och djäknarne följde honom.
Det var ett stort, mörkt rum, i vilket de inträdde. I stället för golv
hade det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren,
bälgarne och maskineriet, som sätter dessa i gång; här och där sågs en
slägga, och mot väggarne lutade sig längre och kortare järnspett. På
en bänk sutto tvenne män, av vilka den ene sjöng, och över sångarens
huvud hängde, fastspikad på väggen, en lampa, som spridde ett ganska
sömnigt och otillräckligt sken. Sångaren var en medelålders man, sotig
och klädd i skinn likasom de andra; de ord han sjöng, då djäknarne
inträdde, voro följande:
"Trolösa flicka, du har en fager hy,
men du har ock ett ostadigt sinn;
ditt hjärta vill jag likna vid en vinddriven sky,
som far hela världen omkring."
- Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den långe, som var
ingen annan än masmästaren Sven, jag gitter icke höra den.
- Nå, jag kan väl tiga, eftersom du så vill, svarade Pelle Larsson,
helst som jag ser, att du har två herrar med dig, och de tycka väl
inte om enfaldiga bondvisor, kan jag tro.
- Å, fortsätt han med sin visa, sade Adolf, vi höra gärna på.
- Men jag gör det icke, sade masmästaren Sven. Pelle gör aldrig annat
än sjunger ovett och lögn om töserna, om deras trolöshet och sådant
snack... Jag gitter icke höra det.
- Nej, månntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en fästmö, tror han
alla flickor om gott.
- Håll munnen! sade Sven.
- Bevars väl, jag tiger, masmästare, svarade Pelle. Annars ska
herrarne tro, att jag är den värste hojtaren i hela vår församling; ni
skulle bara höra mig i kyrkan. Klockaren skriker, så att han är röd
som en tuppkam i synen, men mig överröstar han icke.
Förtroligheten mellan masugnskarlarne och djäknarne beseglades, då
dessa senare framtogo vinflaskan och läto den vandra ur hand i hand,
från mun till mun.
- En tung slägga det här, sade Göran, i det han prövande upplyfte en
sådan.
- Ja, inte duger en djäkne att hantera henne, inföll Pelle Larsson.
- Icke det? sade Göran, i det han fattade om ändan av skaftet och höll
släggan horisontalt med rak arm.
- Bra, bra, sade masmästare Sven och klappade Göran på axeln. Herrn är
en svensk gosse, det märker jag.
- Ja, sådana ha vi många på gymnasium, sade lille Adolf, stolt rätande
sig. Göran är icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att djäknar
icke gå av för hackor, gott folk.
- Nå, vad säger herrn om den här lilla tingesten? inföll Sven, i det
han pekade på den största släggan bland dem alla, en verklig
Herkules-klubba. Lyft den också, om herrn orkar.
Göran vågade ett försök, som gjorde hans krafter all heder, men icke
desto mindre misslyckades.
Jätten skrattade, så att de vita tänderna lyste mellan de sotiga
läpparne, varefter han fattade släggan, svängde den ur hand i hand med
förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i
fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets över huvudet och lät den
sakta nedsjunka mot sin mun. När detta var gjort, slängde han den bort
i en vrå och sade torrt:
- Det där kallas bland oss bergsmän att "kyssa" släggan.
Adolf hade med verklig bävan åsett detta atletiska mästerprov.
- Finnes här någon annan, som kan göra detsamma? frågade Göran
undrande.
- Jag ber dem icke försöka, sade Sven, såvida de ej vilja ha sina
näsor förvandlade till rotmos och svälja sina tänder. Men uppe i norra
bergslagen, i Barnarp och Månsarp, finnas flera, som förstå sig på
samma lek... Tag spaden, Pelle Larsson... slagget skall ut.
Pelle Larsson, biträdd av de tvenne andra karlarne, grävde en bädd i
sanden från ugnsöppningen till dörren, och sedan bädden var färdig,
fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare över ansiktet, gick
fram till ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar.
Ett ögonblick därefter kom slaggen utrinnande som en ström av
gnistsprutande eldvågor och fyllde den grävda bädden, upplysande
rummet med ett starkt, rödaktigt sken och utbredande en hetta, som
förekom de båda djäknarne nästan odräglig. Det var en vacker, men
snart försvinnande anblick, ty slaggets livliga eldfärg mörknade
hastigt, några vattenämbar tömdes över detsamma, varefter det
sönderslogs med järnspetten och utbars styckevis ur hyttan.
- Järnet kommer icke förrän om en timme, sade Sven, och under tiden
ska vi äta vår kvällsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det
bara är sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen är
god, vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den här i den heta
sanden.
Göran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo således bjudningen
med mycket nöje. Den simpla anrättningen var snart färdig och fick en
strykande åtgång. Göran och Adolf visade, att djäknar ej äro så
nogräknade, ifall sot och aska, jämte hungern, äro de enda kryddorna
på maten.
- Jag vet icke varför, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under
måltiden förtroligt till djäknarne. Vart ämnen I taga vägen i morgon?
- Åt öster, väster, söder eller norr, svarade Adolf. Vi gå vart vinden
blåser.
- I morgon är söndag, anmärkte Sven, och det är min tur att vara ledig
från arbetet den dagen. Hör på, gossar, om vinden skulle blåsa åt det
håll, där far mins stuga ligger, skulle ni vilja följa med? Vi komma
att gå förbi vackra ängar, där många slags blomster växa, och jag kan
tänka, att ni, liksom andra djäknar, egentligen äro ute för att samla
blommor...
- Vad säger du om förslaget, Adolf? frågade Göran.
- Topp, svarade denne, jag för min del antager det.
- Gott, sade Sven, I skolen då få se en gubbe, som luktat krut i sina
dagar.
- Har er far varit i krig?
- Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne.
- Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, inföll Göran.
- Ja, saken är den, att min salig far blev ihjälskjuten, men min
fosterfar, korporal Brant, han lever nog, mån I tro, och det är den
gubben, jag menar. Han har, som jag sade, luktat krut i sina dar och
kan berätta er många krigshistorier, om ni tycker att det är roligt
att höra sådana. Ni följer således med, gossar?
- Ja, Sven.
- Men då väcker jag er klockan tre i morgon, innan fåglarne börjat
sjunga... Ären I med om det också?
- Ja visst.
- Nåja, icke behöver jag vara rädd, att ni ska försova er, ty ni får
bara var sin träbänk att ligga på med min och Pelle Larssons tröjor
till huvudgärd.
Tiden gick fort under muntra samtal. Djäknarne berättade äventyr om
Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folksägner om Bellman
(som i vår allmoges mun gäller för att vara den lustigaste hovnarr,
som någonsin gycklat med ett krönt huvud) samt trovärdiga berättelser
om skogsjungfrur, bergtroll, näckar, tomtegubbar och mera sådant.
Pelle Larsson påstod, att han mången mörk höstnatt, då han setat vid
kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun
med högtidliga steg vandra förbi; och en annan av arbetarne, som förut
varit bergsprängare vid Taberg, visste att berätta om Tabergsgumman
och hennes slott djupt inne i bergets sköte. Man hade en gång, sade
han, beslutat spränga ett valv tvärs igenom berget, men då man hunnit
några famnar in i detsamma, ljöd inifrån en röst, som förbjöd
arbetarne att fortsätta, ty de hade nu hunnit nära gummans
sängkammare. Men det påbörjade valvet finnes ännu kvar och kan beses
av var och en, som besöker Taberg.
Det led nu långt in på natten, och djäknarne kände behov av vila. De
lade sig på de anvisade bänkarne, och trötta av dagens vandring,
inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna sömn.
_________________________________________________________________
Korporal Brant.
- Upp, gossar! ljöd en röst i djäknarnes öron.
De vaknade. Strömmen brusade, bälgarne flåsade, hamrarne knackade: det
var den gamla musiken, som oupphörligt, år ut och år in, ljuder på ett
sådant ställe. Men framför våra vänner stod Sven masmästare med ett
bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.
- Ni sov så gott, att jag tyckte det var synd att väcka er förr, men
nu är klockan fyra, och vi måste bege oss på väg, sade han.
Göran och Adolf voro inom några ögonblick färdiga. De sade farväl åt
de övriga masugnsarbetarne och följde Sven. Visst voro de i början
litet olustiga, ty många timmar hade deras sömn ej räckt, och ej
heller voro de vana att sova med gångkläderna på sig, men denna
olustighet försvann snart, ty morgonvinden blåste så friskt och
upplivande, luften var så ren, himlen så blå. Det var en ljuvlig
svensk sommarmorgon. Trasten och andra små vingade sångare fyllde
nejden med gälla drillar, daggpärlor glänste på varje grässtrå, och
det doftade så friskt från ängarne, de gamla granarne och linneorna,
som växte i deras skugga. Och när nu solen gick upp och göt över
bergen ett gyllne sken, och dagrar och skuggor blevo skarpare och
landskapets skiftande färger saftigare, huru skön och leende låg ej
vandrarnes lilla, av synkretsen begränsade värld framför dem!
Med friska sinnen, öppna och tillgängliga för varje intryck av
naturens skönhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften
vandrade de båda djäknarne framåt. I det ungdomliga hoppets
kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst,
lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen
hotande framtidsbild, intet dystert minne från det förflutna.
Sven masmästare marscherade med långa steg och svängande sitt knyte i
handen, framför djäknarne, men ej på längre avstånd, än att de kunde
underhålla ett samtal med honom, och det gjorde de även. För varje
fågel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven
masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom.
Likt Dag den vise tycktes han till och med förstå sig på att översätta
fåglalåten på mänskligt tungomål. Om deras väg förde dem förbi någon
stuga, vilket sällan skedde, ty nejden var föga bebodd, visste han
berätta åtskilligt både förståndigt och underhållande om dess invånare
och dessas öden, levnadssätt och ekonomi. Så gick tiden fort och
vandringen lätt under muntert samspråk.
Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet, solbelyst ställe i skogen,
där en smal, men tämligen djup bäck flöt, tyst och obekant, med klara
böljor över sin vita sandbädd, tills den försvann bland granarnes och
tallarnes stammar.
- Hör på, gossar, sade Sven och stannade, vi ha söndag i dag. Att visa
sig inför Vår Herre med rent hjärta är ingen så lätt sak, men att visa
sig inför människorna med rent ansikte på en sådan dag är mycket
lättare. Jag menar härmed, att när jag vandrar från masugnen till far
mins stuga, plär jag stanna här och tvätta sotet av mig. Det är icke
för mycket, helst då man har, med respekt att säga, en fästmö, som
väntar på sig där hemma.
- Har Sven verkligen en fästmö? Är hon vacker? frågade Adolf.
- Det får Adolf snart se, svarade Sven. Men nu vill jag fråga, om
gossarne vilja göra som jag, det vill säga: taga sig ett bad.
Det var just vad Göran och Adolf ville, ty bäckens vatten var klart
och inbjudande. Sven tvättade sig med medhavd såpa och visade nu,
sedan sotet väl var bortsköljt, ett öppet, ärligt och friskt ansikte,
vida yngre än djäknarne förmodat.
Ja, Sven kunde vid närmare påseende ej gärna vara äldre än tjugufem
år. Sedan de tillräckligt njutit av de svalkande böljorna, öppnade
Sven sitt knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagskläder
av vackert, pressat vadmal. Dessa pådrogos nu, och arbetskläderna
hoprullades i ett bylte och gömdes i en buske. Därefter fortsattes
vandringen.
De kommo nu ur skogen till en öppen slätt, på vilken här och där en
sandkulle, överhöljd med röda ljungblommor, höjde sig. Ljungfält, på
vilka vitulliga får sökte en sparsam föda, saftgröna ängar, där en och
annan häst och ko betade, små åkerlappar med vajande korn och havre,
och kärr, vars mörka gyttja rikligt pryddes med silverglänsande
"Parnassiae palustres" och guldgula "Calthae", omväxlade med varandra,
och längst bort glittrade en insjö i morgonsolens sken. Men vid
insjöns strand låg en rödmålad stuga, och på den pekade Sven, sägande:
- Där bor far.
Snart voro de framme. Stugan hade ett vänligt och inbjudande utseende,
där den låg, på tre sidor omgiven av en liten trädgårdstäppa och
beskuggad av gamla knotiga, men väl ansade äppelträd. I trädgården
växte många nyttiga plantor, såsom kål, morötter och rovor, men man
såg där även små blomsterland med granna ringelblommor och stolta
pioner. Blommor utanför en lantlig stuga äro alltid goda tecken; de
bevisa, att sinnet hos invånarne icke är så förvildat eller nedtryckt,
att det ej öppnar sig för det täcka och älskliga i naturen. Vid ena
gaveln stodo trenne bikupor, och man hörde kring dem det tydliga
"susurrus", vid vilket herdarne i Virgils ekloger älska att slumra.
Framför stugan, närmare intill sjön, hängde nät att torka i solskenet,
och över förstugukvisten hade ett äkta par av det hederliga
svalsläktet byggt sitt bo.